Arber Gashi

Herr talman! Huruvida Socialdemokraterna finansierar sina förslag eller inte tror jag att jag låter väljarna få avgöra. Höjningar av barnbidrag har vi alltid finansierat. Varenda gång det har skett en höjning av barnbidraget är det för att Socialdemokraterna har finansierat det. Jag tror att de allra flesta är ganska lugna i den bemärkelsen.

Vi har låtit riksdagens utredningstjänst analysera våra ekonomiska förslag, och det är ganska tydligt: Nio av tio svenskar tjänar på en socialdemokratisk ekonomisk politik. De som inte gör det är den rikaste tiondelen. Det är där skillnaden ligger. Det sätt på vilket regeringen väljer att finansiera sina förslag känner vi numera också till: Man lånar över 200 000 kronor i minuten för att finansiera alla sina valbudskap, som blev väldigt sent påkomna och tydliga.

Jag vill ägna min sista minut åt att blicka framåt och höja ett tydligt varningens finger för vad regeringen kan komma att göra om de får fortsatt förtroende. För ett par veckor sedan presenterades en statlig utredning om hur man kan göra förskolan bättre. Det var många bra förslag om mindre barngrupper och bättre kvalitet. Men när utredaren kom till frågan om hur det ska finansieras – på tal om finansiering – var förslaget att det ska ske genom att sänka föräldrapenningen från 80 till 67 procent av inkomsten.

Dessutom föreslår man att flerbarnstillägget i barnbidraget ska avskaffas. För en undersköterska med en lön på 34 900 kronor skulle denna förändring innebära att föräldrapenningen sänks med omkring 5 000 kronor i månaden. Man skulle ju aldrig låta en sjuk betala för satsningar i sjukvården med sin sjukpenning, men här finns risken att de föräldralediga ska betala satsningar i förskolan med sin föräldrapenning. Det, herr talman, vore förödande för landets barnfamiljer.

Herr talman! Ett kvitto på att regeringens politik fungerar, säger statsrådet. Men i mitt förra anförande räknade jag upp den ena statistiska uppgiften efter den andra och rapport på rapport som visar på en helt annan verklighet. Är det ett kvitto på att regeringens politik fungerar när vart åttonde barn lever i fattigdom, barnhemlösheten ökar, 400 000 människor lever i allvarlig fattigdom och köerna för att hämta ut en matkasse på stadsmissioner och annat ringlar sig allt längre? Det vore ju rimligt att detta kvitto på att regeringens politik fungerar återspeglades ute i verkligheten, men det gör det inte. Ministern räknar som vanligt upp olika skattesänkningar, som framför allt de allra rikaste dragit nytta av. Detta avslöjar en stor del av regeringens problem: att inte förmå att se hela bilden och att inte göra det som krävs för landets barnfamiljer i en stor kostnadskris.

Regeringens svar på nästan alla samhällsproblem är ju detsamma: nya skattesänkningar. Men i verkligheten behöver barn mat hemma, och snart kommer vintern då det behövs nya vinterkläder. Barn behöver kunna följa med på en tävling, spela fotboll eller dansa utan att föräldrarna ska oroa sig över nästa räkning. Vi socialdemokrater har därför valt en annan väg.

Vi går också till val på och har många gånger i den här kammaren lagt fram förslag om att sänka skatten, men inte för de allra rikaste. I stället vill vi exempelvis fördubbla både barnbidraget och studiebidraget inför sommarlov och jullov, just när familjernas utgifter är som störst. Vi gör det av den enkla anledningen att barn aldrig ska behöva betala priset vid en ekonomisk kris, vilket den här regeringen i stället har gjort en sanning av.

Regeringens svar på förslaget har redan blivit publikt. I dagarna fattade regeringen beslut som innebär att de ekonomiskt mest utsatta familjerna får mindre stöd under sommaren. Sveriges fattigaste barn ska bli lite fattigare. Jag tycker att det säger allt om skillnaden mellan våra politiska prioriteringar. Moderaterna företräder de rikas intressen. Vi kommer att välja barnfamiljernas.

Statsrådet upprepar också att det ska löna sig att arbeta, vilket såklart är sant, men barn kan inte vänta på en arbetsmarknadspolitik som inte existerar i verkligheten. Anna Tenjes kollegor i regeringen har inte presenterat ett enda förslag om hur fler ska komma i arbete. Däremot har man nyligen börjat titta på hur det ska bli enklare att ge folk sparken. Mer fokus riktas på att öka arbetslösheten än på att sänka den.

Barnfattigdomen är inte ett problem bara för barn som växer upp med små marginaler, utan det är ett av våra största samhällsproblem. När barns möjligheter begränsas av familjens ekonomi riskerar Sverige att fördjupa sina klyftor både i dag och – framför allt – i morgon. Vi vet att barn som växer upp i ekonomisk utsatthet löper mycket större risk att få sämre hälsa, svårare förutsättningar i skolan och svagare etablering på arbetsmarknaden senare i livet.

Jag undrar genuint: Vilket bokslut gör Anna Tenje över sin familjeekonomiska politik, givet det utfall vi sett i verkligheten?

(Applåder)

Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Jag ber om ursäkt för att det inte är Sanne Lennström som står här och hoppas att ministern inte är alltför besviken över det. Frågan ställdes å andra sidan till finansministern, så det går väl jämnt ut.

SEB har nu konstaterat att ett barn kostar omkring 2,2 miljoner kronor fram till myndighetsdagen. Det är en summa som jag tror att många har svårt att greppa, men låt oss tänka efter. Priserna har rusat. Hyrorna har ökat. Räntorna stiger. Matkostnaderna har stigit. Vi har en kraftigt ökande arbetslöshet, och samtidigt har akassan sänkts för många som blivit uppsagda. Omkring 730 000 personer lever i materiell och social fattigdom, och över 400 000 personer lever i allvarlig fattigdom. Det är en kraftig ökning på bara några år. Enligt Rädda Barnen lever 276 000 barn – ungefär vart åttonde barn – i ekonomisk utsatthet. Enligt Sveriges Stadsmissioner finns närmare 10 000 hemlösa barn, och här beräknas mörkertalet vara stort.

Trots allt detta har stödet till barnfamiljerna stått still. Barnbidraget ligger kvar på samma nivå som 2018. När alla Sveriges grannländer har höjt barnbidraget i kostnadskrisen har den här regeringen tvärvägrat. Rapporter visar att det är 50 år sedan man kunde köpa så lite för barnbidraget.

Halvvägs in i mandatperioden genomförde regeringen i praktiken en sänkning av bostadsbidraget. Det säger inte bara Socialdemokraterna utan också Majblomman, Rädda Barnen, Röda Korset och Hyresgästföreningen. Man får ställa sig frågan: Är det verkligen hela civilsamhället som har missförstått verkligheten, eller är det regeringen?

De allra flesta beskriver samma verklighet. Det har blivit mycket dyrare att ha barn, som det redan föds för få av. Jag tror att väldigt många föräldrar känner igen känslan. Man sitter vid köksbordet. Lönen har kommit. Räkningarna ligger i en hög. Barnen frågar om de får följa med på fotbollslägret, gå på bio med kompisarna eller åka någonstans med familjen på sommarlovet. Många har för första gången fått säga: Vi har inte råd.

För mig är det där svensk familjepolitik börjar – inte i något departements underlag utan vid svenska köksbord.

Den här regeringen har haft fyra år på sig att göra det billigare att vara barnfamilj, men resultatet är att det är dyrare än någonsin. Frågan är därför inte vad regeringen säger att man har gjort utan om svenska folket vill ha fyra år till av den här politiken och om svenska folket har råd med det.

Jag tycker att det är skrattretande att höra ministern prata om sänkt skattebörda. Om man tjänar som statsrådet själv gör har man nog känt av det. Är man statsministern eller Jimmie Åkesson har man känt av det. De har ju fått uppemot 6 000 kronor mer i månaden genom sina egna skattesänkningar. Men vanligt folk har märkt något annat: att pengarna inte räcker till.

Regeringen har haft fyra budgetar, fyra chanser, på sig att säga att nu är det barnfamiljernas ekonomi som gäller, men alla fyra gånger har regeringen valt något annat.

Barnbidraget är kvar på samma nivå som 2018, inte för att regeringen glömde utan för att regeringen valde bort det. Varför har regeringen aldrig prioriterat barnbidraget under dessa år?

(Applåder)

Fru talman! Det låter som att ledamoten är ganska nöjd när det gäller arbetslösheten och att hon gärna vill sätta ord på varför den ser ut som den gör. Men jag förstår inte hur man kan vara nöjd med att 100 000 fler har blivit arbetslösa sedan den här regeringen tillträdde och att Sverige i princip har EU:s tredje högsta arbetslöshet och bland Europas högsta ungdomsarbetslöshet. Det är kvittot på den här arbetsmarknadspolitiken, som ledamoten alldeles nyss talade väldigt varmt om. För mig är det väldigt märkligt.

Det talades också lite grann om att det beror på brister i integrationen. Tittar man på många av de reformer som nu är på väg, och som regeringen ser som sitt stora flaggskepp, ser man att i princip alla remissinstanser menar att de kommer att leda till motsatta effekter. De kommer inte att leda till några nämnvärda arbetsmarknadseffekter. De kommer däremot att framför allt fördjupa barnfattigdomen, och de riskerar att öka kriminaliteten. När barnfattigdomen ökar så ökar tyvärr också kriminaliteten många gånger.

Den här regeringen talar också mycket om lag och ordning och tuffare tag mot de kriminella. Varför vill man nu göra gängen stora tjänster när man genom att införa dessa reformer, som kommer att öka barnfattigdomen, ser till att öka underlaget för gängrekrytering? Det vill jag gärna ha svar på.

Fru talman! Vikten av att barn behöver se sina föräldrar gå till jobbet upprepades flera gånger här. Det är något jag skriver under på.

Jag undrar dock var arbetsmarknadspolitiken är. Eller menar ledamoten att det fulla ansvaret ligger hos individerna? Ska de ta inte bara sitt eget ansvar utan också det ansvar som åligger politiken? Det hörs nämligen ofta här att man måste se till att det blir tuffare tag mot dem som går på bidrag. Men jag hör sällan några moderata ledamöter förklara för mig på vilket sätt människor ska kunna ta ett arbete i det här landet.

Avsaknaden av arbetsmarknadspolitik i den så kallade arbetslinjen är väldigt tydlig. Den här regeringen har under mandatperioden haft tre arbetsmarknadsministrar – tror jag att det är. Det är ganska synonymt med den situation som råder på arbetsmarknadspolitikfronten.

Jag vill verkligen veta hur vi ska åstadkomma att fler barn ska se sina föräldrar gå till jobbet och att barn ska växa upp i hem där trygghet råder. Eller förväntar sig regeringen att det är reformerna som nu är på gång och som i princip alla remissinstanser menar kommer att öka barnfattigdomen som ska lösa de här problemen?

Fru talman! Jag vill börja där politiken alltid måste börja: i människors verklighet.

I Sverige i dag finns barn som går till skolan hungriga. Det finns föräldrar som inte har råd med nya skor, nu när vinterskorna ska ställas undan och andra skor behöver köpas. Det finns familjer som varje månad balanserar på gränsen, och ibland faller över.

Det är inte en tillfällig situation. Det är en utveckling som går väldigt snabbt, och den går åt helt fel håll. Barnfattigdomen ökar. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer, och allt fler familjer tvingas att söka ekonomiskt bistånd.

Detta bekräftas bland annat av återkommande rapporter från SCB, Socialstyrelsen och organisationer som Rädda Barnen, Svenska kyrkan och Majblomman. Det är inte värdigt ett land som Sverige, fru talman.

När arbetslösheten ökar, då ökar också utsattheten bland barnfamiljer. Här ser vi ett av regeringens absolut största misslyckanden. Det är en avsaknad av en aktiv arbetsmarknadspolitik.

Man är duktig på att ställa krav på människor, men man är sämre på att ge verktyg. Man skär ned på arbetsmarknadsåtgärder, man monterar ned utbildningsinsatser och man lämnar människor i arbetslöshet allt längre.

Samtidigt kommer nu förslag som alla utom regeringen menar kommer att öka fattigdomen, som redan ökar i rekordfart. Det är en farlig kombination att både göra det svårare att få stöd och svårare att ta ett jobb.

Konsekvenserna ser vi redan. Långtidsarbetslösheten har ökat. Fler barn lever i ekonomiskt utsatta hushåll. Allt fler vänder sig till civilsamhället för att få mat och stöd. Hemlösheten riskerar att fortsätta öka i spåren av ekonomisk press. Det är inte en slump. Det är en politik som drar undan tryggheten utan att bygga några som helst nya vägar framåt.

Vi måste också våga tala klarspråk om en av vår tids allvarligaste samhällsutmaningar, att allt yngre barn dras in i gängkriminalitet. 13- och 14-åringar rekryteras in i våldsamma miljöer. Det är barn som borde vara på fotbollsträningar, i klassrum eller hemma med sina familjer, inte i kriminalitetens grepp.

Forskning och rapporter från bland annat Brå visar att socioekonomiska faktorer, som uppväxtvillkor och ekonomisk utsatthet, spelar en väldigt viktig roll för risken att dras in i kriminalitet.

Det betyder inte att fattigdom automatiskt leder till kriminalitet. Men det betyder att otrygghet, trångboddhet och brist på framtidstro ökar sårbarheten.

När barn växer upp i familjer där ekonomin inte går ihop, där stressen är konstant och där möjligheterna känns långt borta blir rekryteringen enklare för de kriminella nätverken.

Vad är då regeringens svar? Jo, sämre ekonomiska villkor för barnfamiljer, sänkta bostadsbidrag och högre kostnad för ungas tandvård och för äldres mediciner, men också sänkta skatter för de allra rikaste. Det är en ekvation som helt enkelt inte går ihop. Det riskerar att förvärra situationen.

Ska vi knäcka gängen i Sverige måste vi också knäcka rekryteringen. Det gör vi inte genom att öka barnfattigdomen i Sverige. Vi gör det genom att ge varje barn en trygg uppväxt, en fungerande skola och en framtid att tro på.

Mitt i detta väljer regeringen att sikta in sig på dem som redan har minst. Vi ser reformer om bidragstak och kvalificeringsregler för socialförsäkringsförmåner. Det är förslag som enligt en rad väldigt tunga aktörer riskerar att direkt slå mot barn. Rädda Barnen varnar för att fler barn kommer att hamna i fattigdom. Stadsmissionen varnar för ökad utsatthet och social oro med allt längre matköer. Flera remissinstanser menar att reformerna kan få motsatt effekt: att etablering på arbetsmarknaden försvåras. Det är allvarliga varningar, och de förtjänar att tas på största allvar.

Vi socialdemokrater väljer en annan väg. Vi börjar med en enkel men avgörande princip: att trygga barnfamiljer bygger trygga och starka samhällen. Därför föreslår vi en förstärkning av familjepolitiken. Låt mig vara konkret: Vi vill höja barnbidraget.

Barnbidraget är generellt, träffsäkert och enkelt och når alla barn. Men viktigast av allt är att det gör skillnad här och nu. För en barnfamilj som redan är pressad av höga matpriser och hyror kan ett höjt barnbidrag vara direkt avgörande. Det kan vara det som gör att man kan betala för den där aktiviteten eller ha råd att köpa kläder och slippa den där oron varje månad. Det är inte bara en social reform. Det är en investering i barns framtid.

Vi vill inte stanna vid barnbidraget. Vi vill också stärka och modernisera bostadsbidraget så att det speglar dagens kostnader. Vi vill göra systemen lite mer förutsägbara så att människor slipper tuffa återkrav, utveckla föräldraförsäkringen i en mer jämställd riktning och se till att trygghetssystemen faktiskt fungerar i vardagen. Fusk måste bekämpas men utan att misstänkliggöra hela grupper. Det handlar om att bygga ett system som människor kan lita på.

Fru talman! Ekonomisk trygghet skapas inte bara genom statliga stöd och försäkringar. Det skapas genom arbete. Därför är vår linje väldigt tydlig. En stark familjepolitik måste gå hand i hand med en stark arbetsmarknadspolitik. Alla som kan arbeta ska arbeta i Sverige. Därför tycker vi exempelvis att det är bra att regeringen går vidare med vårt förslag att införa aktivitetsplikt i försörjningsstöd. Men den behöver följas av en aktiv arbetsmarknadspolitik och utbildningar, och där levererar regeringen inte.

Vi menar att det borde investeras mer i utbildning och kompetensutveckling och stärkta matchningar på arbetsmarknaden. Vi vill ge fler möjlighet att ta ett arbete, ge unga arbetslösa möjligheten att ta körkort, stimulera satsningar inom bostadsbyggande och ligga i framkant i innovation. Långtidsarbetslösheten måste brytas, men inte genom sänkta stöd utan genom ökade möjligheter. Det är så man minskar fattigdomen på riktigt.

Det finns en avgörande skillnad i synsätt. Regeringen ser problem och svarar med begränsningar. Vi ser problem och svarar med lösningar. Regeringen skär ned. Vi vill investera. Regeringen ökar pressen på dem som redan kämpar. Vi vill stärka deras möjligheter.

Sverige ska inte vara ett land där barn växer upp i oro. Det ska vara ett land där varje barn får trygghet, möjligheter och framtidstro, men det kräver en politik som håller ihop samhället, inte en politik som drar isär det.

Fru talman! Jag säger ja till höjt barnbidrag, ja till starkare trygghetssystem och ja till en aktiv arbetsmarknadspolitik men nej till en politik som ökar klyftorna och gör barn fattigare. Med det vill jag yrka bifall till reservation 20.

(Applåder)

Fru talman! Även jag har en fråga till statsrådet Forssell.

Jag vill först och främst säga att jag välkomnar beskedet om att stoppa tonårsutvisningarna och att regeringen har intagit en position som Socialdemokraterna tydligt har haft den senaste perioden om att vi snabbt behöver få till en paus. Det som påstås vara olagligt och omöjligt visade sig vara fullt möjligt. Många välkomnade beskeden på presskonferensen för någon vecka sedan.

Där sa också statsministern att alla de som befinner sig i processen nu, eller som har fått beslut som inte är verkställda, kommer att kunna göra nya ansökningar. Uppenbart är att så inte riktigt har blivit fallet. Utvisningarna fortsätter, och det skildrar både Aftonbladet och DN.

Varför genomför inte regeringen i praktiken det man själv säger att man vill åstadkomma, nämligen att stoppa dessa utvisningar och ge de drabbade en reell möjlighet till en ny prövning?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Detta är mitt sista anförande i debatten, och jag håller med statsrådet om att man gärna skulle ha mer talartid. Jag tror att vi får återkomma till den här frågan fler gånger under våren.

När det gäller kvalificeringen vill jag bara kort säga: Jo, jag har läst detta mycket noga, och jag har noterat att man har tagit bort kvalificeringskravet när det gäller det ekonomiska biståndet. Man vill alltså flytta människor från statliga stöd och dumpa kostnaderna på kommunerna – till en lägre ersättning än vad det i vissa fall skulle kunna vara. Fler ska alltså gå på ekonomiskt bistånd och försörjningsstöd, och det ska kommunerna betala för.

Har man aldrig träffat någon som går på försörjningsstöd – vilket jag nästan skulle ifrågasätta – vet man kanske inte riktigt vad det innebär i praktiken. Jag företräder Sveriges arbetarparti, och jag vet precis vad det innebär att företräda människor som ställer klockan på tidig väckning. Det är vad den rörelse jag engagerar mig i grundades i. Men det handlar inte om att slå undan tryggheten. Människor kan hamna i ett läge där de behöver samhällets starka stöd, och då ska det finnas där.

Det den här regeringen gör är att skicka ut människor i stöd samtidigt som man sänker dem. Man slår ned dem och ser till att de stannar där. Vilka vackra ord statsrådet än använder finns det nämligen uppenbarligen 100 000 fler arbetslösa och fler som går på de här stöden. Av allt att döma kommer det dessutom att bli ännu fler om den här regeringen får fortsätta.

Den här debatten handlar egentligen om en väldigt enkel fråga: Vilket land ska Sverige vara? Ska vi vara ett land där människor känner trygghet och vet att det finns ett samhälle som ställer upp om livet svänger? Eller ska vi acceptera att allt fler människor lever utan ekonomisk marginal?

Bakom varje siffra vi i dag har pratat om finns ett liv – ett barn som oroar sig över klassresan eller en förälder som oroar sig över nästa räkning. Jag hade önskat att det blev tydligare i svensk politik.

Herr ålderspresident! Statsrådet Tenje ifrågasatte min hörsel och, kanske, min läsförmåga. Låt oss gå igenom det svar vi fick.

Mycket riktigt nämner socialförsäkringsministern sänkt matmoms, som vi är överens om och som vi hoppas kommer att spela roll för vanligt folks plånböcker. Hon nämner också höjda bostadskostnadsgränser för barnfamiljer inom bostadsbidraget. Det är ju något av en Black Friday-politik, vilket vi har sett den här regeringen ägna sig åt många gånger. Man tar bort det stöd som gav mer pengar och ersätter det med en ny satsning som man kallar historisk men som bara uppgår till hälften av det tillfälliga tillskott till barnfamiljer som vi ville permanenta.

Herr ålderspresident! Ännu mer anmärkningsvärt är att socialförsäkringsministern pekar på en rad av de här bidragsreformerna som nyckeln ut ur fattigdom. Läs de över 70 remissyttranden som har kommit in vad gäller kvalificering till socialförsäkringen! Läs vad som skrivs av utredaren själv, som betonar betydande risker för ökad fattigdom, ökad kriminalitet och ökad brottslighet! Men det är tydligen jag som har svårt att läsa och förstå, enligt ministern.

Jag vet inte riktigt vem det är som har svårt att läsa eller förstå. Uppenbarligen finns det ingen i världen som den här regeringen vill lyssna på i dessa frågor, inte en enda organisation, vare sig det är Rädda Barnen, Röda Korset, Majblomman eller någon annan. Inga av de människor med stora kunskaper som engagerar sig i de här frågorna har kunnat nå fram till regeringen. Jag har inte lyckats med det under mina många interpellationsdebatter och tycks inte heller göra det nu. Inte heller lyckas vare sig någon av alla remissinstanserna eller regeringens egen utredare med detta. Vilka är det som lyckas nå fram till den här regeringen? Det undrar jag genuint.

Om man slår upp tidningen i dag kan man läsa att Bris nu larmar om att barn ringer in därför att de tar ett större ansvar för ekonomin. Samtalen om ekonomisk utsatthet bland barn har ökat drastiskt. Men det är förmodligen inte heller någonting som statsrådet kommer att ta till sig. Kanske gör hon det om två år, men då sitter inte den här regeringen kvar. Det låter som om den här regeringen vore inne på sin första eller andra vecka när man talar om allt som man ska göra. Tack och lov är det val snart.

Vad blir Tidöregeringens cv? Vad kommer det att stå på kvittot när Tidöregeringens arbete med de här frågorna summeras? Svaret, herr ålderspresident, är ökad fattigdom, ökad arbetslöshet – över 100 000 fler människor – och ökad utsatthet. Arbetslinjen, som vi egentligen är väldigt överens om, är regeringen och statsrådet absolut sämst på.

Det som nu komma skall är att man flyttar människor från statliga ekonomiska stöd till kommunala sådana. Man ska göra fattigdomen ännu mer utbredd – enligt precis alla andra, förutom den här regeringen. På det sättet ska man tydligen lösa någonting.

Barnfamiljers ekonomi behöver stärkas. Arbetslinjen måste handla om riktiga jobb. Vi behöver också stärka välfärden, för det vet vi skapar både tillväxt och fler arbetstillfällen. Alla de tre bitarna slår ni sönder. Det är för mig helt obegripligt.

Herr ålderspresident! Jag vill tacka statsrådet Tenje för svaret.

Jag har debatterat fattigdom med statsrådet ett par gånger. Ibland har det skett i ljuset av nya rapporter från Majblomman, Rädda Barnen, Röda Korset eller Makalösa Föräldrar. Många människor som genom organisationer eller ideellt engagerar sig för att minska fattigdomen, kanske framför allt barnfattigdomen, kommer återkommande med olika rapporter. Statsrådet har för vana, skulle jag vilja säga, att hänvisa till SCB:s statistik och slå undan all annan kritik. Därför har jag valt att kalla till en debatt som utgår från just SCB.

Jag måste säga att jag är bekymrad över hur regeringen väljer att beskriva utvecklingen i Sverige. Statsrådet talar om reformer och procentuella förbättringar enligt vissa statistikmått, men av allt att döma ökar fattigdomen i Sverige. Jag är genuint oroad över att statsrådet inte verkar förmå att se det.

Antalet människor som lever i allvarlig materiell och social fattigdom har fördubblats sedan 2021. Det handlar om människor som inte har råd med saker som många av oss tar för givna, som att kunna betala en oväntad räkning, ersätta trasiga kläder eller åka bort en vecka om året. Bakom dessa siffror finns verkliga människor som sitter vid köksbordet och undrar hur de ska få ihop det.

Ministern sa att den statistik jag hänvisar till bygger på människors egen upplevelse av sin ekonomi. Ja, det gör den. Det är just därför statistiken är så viktig. Fattigdom handlar inte bara om uppgifter i några statistiska blad. Det handlar om människors faktiska möjligheter att leva ett vanligt liv. När allt fler människor i Sverige upplever att de inte har råd med det mest grundläggande beror det förmodligen på att det är så. Då måste politiken kunna agera.

Låt oss vara ärliga: Det går att hitta olika indikatorer som pekar åt olika håll. Men när allt fler människor saknar ekonomisk marginal och den materiella fattigdomen ökar så snabbt kan vi inte, likt den här regeringen, luta oss tillbaka och säga att allt annat egentligen går åt rätt håll. Den verklighet som människor möter där ute säger något helt annat; det är det jag bygger hela den här interpellationen på.

Mycket av den statistik som statsrådet hänvisar till, och som hon brukar luta sig mot när hon debatterar fattigdom här i kammaren, är inte uppdaterad sedan 2024. Vi är nu framme vid 2026. Detta är det sista halvår som den här regeringen har att styra över Sverige. Man kan inte stirra sig blind på den situation som rådde 2024 eller använda den som ett alibi för 2026. Det är som att säga ”Det brann inte här för två år sedan” om det skulle brinna i det här rummet.

Vi kan inte bygga långsiktig politik på den devisen. Vi kan heller inte använda den för att klargöra vad som behöver ske här och nu.

Allt fler människor i Sverige får inte längre ihop ekonomin. Jag frågar återigen statsrådet: Vad tänker regeringen göra åt det?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill ställa en fråga om den ökande fattigdomen i Sverige.

Enligt den nya statistiken från SCB lever 729 000 personer i materiell och social fattigdom och över 400 000 personer i allvarlig fattigdom. Vi har sett en dramatisk ökning under de senaste åren, under den tid den här regeringen har fått verka.

Man får säga en sak om vår finansminister, och det är att hon gjort slag i sin egen devis att det måste börja löna sig att tjäna 125 000 kronor i månaden. Personer som tjänar vad finansministern tjänar, över 160 000 kronor i månaden, har ju kunnat se skattesänkningar på 6 000 kronor i månaden.

Min fråga är därför väldigt enkel: Var det rätt prioriterat, finansministern, att sänka skatten?

(Applåder)

Fru talman! När man debatterar just barnfattigdomen med socialförsäkringsminister Anna Tenje eller andra ledamöter från Tidöpartierna lär man sig mer av vad de inte säger än vad de faktiskt säger – det har jag börjat inse. Det är sällan förslag som rör ministerns ansvarsområde lyfts upp när man pratar om barnfattigdom. Denna gång tycks det vara likadant.

Inte en enda gång har man kunnat bemöta något av de förslag som Majblomman har presenterat – vilket är en del av vad den här debatten handlar om. I stället har vi fått höra lika mycket av det vi blivit vana vid att höra: att det är de som tjänar allra bäst som ska få det lite bättre. Möjligen faller några smulor ned till dem som ligger längst ner i hierarkierna.

Jag tycker inte att det är så konstigt att finansministern inte dyker upp i en debatt som handlar om barnfattigdom. När hon själv påstår att det måste börja löna sig att tjäna 125 000 kronor i månaden i Sverige är det inte så konstigt att hon inte dyker upp eller att hon kanske inte fullt ut ser den problematik som väldigt många lever i.

Jag har börjat inse att regeringen räknar procent, men barnen räknar kronor. Det handlar i praktiken om att inte kunna följa med på skolutflykten och att inte ha råd med fritidsaktiviteter. Matsäcken är tom.

Att här ignorera Majblommans förslag, eller våra förslag, är ett politiskt val. Att inte stärka de generella stöden till barnfamiljer är också ett politiskt val. Konsekvenserna av dessa val bärs inte av regeringen och inte av statsrådet, som har fått flera tusen kronor mer i månaden med sin skattepolitik. De bärs av barnen.

(Applåder)

Fru talman! Vi måste vara ärliga mot svenska folket och mot de ungdomar som sitter här på läktaren och lyssnar på oss just nu: Det råder ganska stor osäkerhet kring påståendena om att barnfattigdomen inte ökar därför att den statistik som regeringen lutar sig mot inte fångar barns faktiska vardag. Medan regeringen gömmer sig bakom snäva mått på låg inkomststandard möter Majblomman varje dag barn som inte har råd med vinterjackor, fotbollsskor eller busskort.

Regeringen säger att barnfattigdomen minskar. Majblomman säger något helt annat, liksom Rädda Barnen. Kommuner runt om i vårt land säger något helt annat. Vem ska vi då tro på? Ideella organisationer som möter barn varje dag och har expertkunskap i dessa frågor eller en regering som lutar sig mot statistik som släpar flera år efter verkligheten?

Låt mig vara väldigt tydlig, fru talman: Barnfattigdomen är inte en olycklig bieffekt – den är en konsekvens av regeringens politiska prioriteringar. Regeringen pekar stolt på alla skattesänkningar, framför allt de som har gått till de allra rikaste, men låt oss säga som det är: Jobbskatteavdrag hjälper inte barn vars föräldrar redan står väldigt långt från arbetsmarknaden. Det hjälper tyvärr inte den ensamstående mamman som jobbar deltid i äldreomsorgen. Det hjälper inte barnet i familjen som lever på försörjningsstöd. Det hjälper inte barn vars föräldrar är sjuka, arbetslösa eller fast i otrygga visstidsjobb.

Regeringen säger att de mest utsatta är fullt kompenserade. Låt oss återigen vara väldigt ärliga: Att leva på försörjningsstöd eller ha låga inkomster i dag innebär sämre möjligheter än för bara några år sedan trots nominella höjningar. Priserna på mat, el, kläder och boende har rusat väldigt snabbt, och stöden har inte fullt ut hängt med. Då hade vi inte sett den utveckling som vi har sett. När regeringen samtidigt gör det billigare att vara rik vidgas klyftorna.

Att leva på försörjningsstöd i Sverige 2026 är inte ett värdigt liv. Här vet jag att vi är eniga. Det är ett liv där varje utgift ifrågasätts. Det är ett liv där barn tidigt lär sig att de är en kostnad.

Regeringen säger att lösningen är arbete. Ja, arbete är direkt avgörande. Jag undrar om Anna Tenje kan hjälpa oss att väcka liv i arbetsmarknadsministern, så att det händer någonting. Arbetsmarknadsministern verkar i alla fall vara helt handlingsförlamad inför situationen.

Barn växer just nu. Barn går i skolan just nu. I talande stund jämför de sig med sina klasskamrater. När regeringen vägrar att stärka barnbidraget och i praktiken sänker bostadsbidraget för ensamstående föräldrar och dessutom vägrar att ta Majblommans förslag på allvar är det ett politiskt val – ett val som säger att det är viktigare att sänka skatten för dem som redan har än att ge barn en trygg uppväxt.

Fru talman! För oss socialdemokrater är detta väldigt enkelt. Barnfattigdomen är inte acceptabel i ett av världens rikaste länder. När ett samlat civilsamhälle och föreningsliv larmar ska politiken lyssna, inte bortförklara. Barnen har inte tid att vänta på regeringens bortförklaringar. De behöver handling, och det nu.

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsrådet, för klarheten! Jag fick äntligen reda på vad arbetslinjen går ut på.

Det var lite kort om utbildning i början; det var hans första prioritet. Det är märkligt att man lyfter upp det som arbetsmarknadsminister, tänker jag. Vi har ju 500 000 arbetslösa och drygt 6 000 personer som läser en arbetsmarknadsutbildning.

Utöver det var det ord och budskap om att göra människor bara lite fattigare. Får de det bara lite tuffare kommer de att vilja ta ett arbete.

Problemet är att verkligheten är statsrådets värsta fiende. Statsrådets parti har innehaft posten som arbetsmarknadsminister i snart fyra år. Under den tiden har 100 000 fler blivit arbetslösa. Arbetsmarknadsministern må vara relativt ny på jobbet. Men ni har haft ansvaret under väldigt lång tid nu, och facit är väldigt tydligt: Arbetslösheten har fördjupats och förvärrats.

Under tiden som vi har debatterat här har klasser med ungdomar kommit in på läktaren och gått ut. Många av dem kommer snart att gå ut i ungdomsarbetslöshet, för även där toppar Sverige statistiken i jämförelser inom EU.

Var är bostadsbyggandet? Var är initiativen för det? Och när vi ändå talar lite grann om unga, varför vägrar arbetsmarknadsministern att satsa på att ungdomar som är inskrivna på Arbetsförmedlingen kan ta körkort så att de kan ta de jobb som finns?

Svaret är nej, nej, nej på allt. Problemet är att det inte finns några andra svar. Det finns inga andra förslag. Det handlar i stället om att göra människor lite fattigare. Det ska väljarna veta om nu när vi snart går till val.

(Applåder)

Herr talman! Ministern önskade nyss trevlig helg. Vi ska ta helg om en liten stund, men det är väldigt många där ute som arbetar i dag och som ännu inte har tagit helg. Men alldeles för många är också de som inte har ett arbete att gå till i dag, där de kan önska sina arbetskollegor trevlig helg efter en lång och intensiv arbetsvecka. Det vill jag prata lite grann om nu.

Jag sitter i socialförsäkringsutskottet och har för vana att debattera med ministerns kollega Anna Tenje. När jag talar om hur vi ska bekämpa barnfattigdom och skapa bättre förutsättningar, framför allt för ensamstående föräldrar i vårt land, återkommer hon ofta till det här med arbetslinjen. Jag tyckte att det var passande att nu få debattera denna fråga med arbetsmarknadsministern, som borde vara den som står längst fram och företräder arbetslinjen. Jag är jättenyfiken. Vilka insatser innehåller den? Vilka är förslagen? Var är propositionerna? Eller går arbetslinjen endast ut på att göra livet sämre för dem som redan har det tufft?

Jag undrar genuint vad arbetsmarknadsministern gör om dagarna, när en halv miljon människor är arbetslösa i Sverige. Hur ser en arbetsdag ut? När kliver han in på jobbet? Vilka pratar han med? Vilka är det han träffar? Jag är genuint intresserad. Att i princip inte lägga några andra förslag än att sänka a-kassan för alla dem som nu har blivit indragna i Tidöregeringens arbetslöshet är häpnadsväckande. Det råder ingen arbetslinje på Arbetsmarknadsdepartementet. Det är en arbetslöshetslinje som de tågar fram med.

I mitt Halland, som generellt har en lägre arbetslöshet än riksgenomsnittet, har arbetslösheten också tydligt ökat, i princip i alla kommuner.

När jag debatterade frågan med den tidigare arbetsmarknadsministern kunde jag få svar som ”Ja, blir du varslad nu, på exempelvis pappersbruket i Hylte, rekommenderar jag dig att flytta till en annan kommun”. Men åtgärderna fortsätter att vara som spårlöst försvunna.

Jag är jättenyfiken, arbetsmarknadsministern. Berätta för oss vad det är du gör!

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ministern för svaren hittills i debatten. Men jag måste säga att jag inte tycker att de duger. Det duger inte att återkomma senare, när människor redan vittnar om hosta, kräkningar och oro för långsiktiga skador. Det duger inte att tala om utvecklingsarbete utan att samtidigt kunna peka på vad som händer här och nu i de branscher där riskerna är som högst. Det är uppenbart att ministern inte är villig att vidta en enda extra åtgärd eller lyfta ett enda finger med anledning av rapporteringen i medierna om situationen i Halmstad.

Detta är en trend som vi ser hos arbetsmarknadsministern men som jag inte begriper: Både arbetsmiljön och arbetslösheten ska bäst bara lösa sig av sig själva. Låt mig i stället ge ministern lite hjälp på traven! Jag vill avsluta med tre tydliga krav på politisk riktning och inte bara principer.

För det första behöver man se till att vi har en tydlig nationell uppföljning av återvinningsbranschens arbetsmiljörisker med fokus på kemisk exponering för damm och tungmetaller och med tydlig återrapportering. Detta är en åtgärd som ministern kan välja att vidta.

För det andra behövs det starkare förebyggande arbete och tryck i tillsynen, inte bara reaktioner efter avslöjanden utan ett tydligt fokus på att upptäcka risker innan människor blir sjuka.

För det tredje behöver karensavdraget avskaffas för alla, så att ingen arbetare pressas att jobba sjuk och därmed riskera både sin egen hälsa och säkerheten på arbetsplatsen.

Herr talman! Återvinningsbranschen är viktig för Sverige. Men dess verksamhet får aldrig bedrivas på bekostnad av människors hälsa. Den här debatten borde leda till lite mer än bara avvaktande. Den borde leda till åtgärder som märks på golvet där människor arbetar.

Jag tackar ministern för de svar jag fått hittills och kommer nyfiket att följa frågan vidare.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Det är just i svaret som problemet blir tydligt.

Ministern säger mycket om hur ansvaret är fördelat på papperet men alldeles för lite om hur regeringen tänker säkra att det faktiskt fungerar i verkligheten. Ministern återkommer till att arbetsgivaren har huvudansvar och vilken uppgift som Arbetsmiljöverket har. Det stämmer, och det ska ingen komma undan.

Herr talman! Vi har en bransch där risker inte tycks vara begränsade till ett enskilt företag utan där både rapportering och kunskapsläge pekar på att farliga ämnen förekommer brett. Då räcker det inte att regeringen nöjer sig med att hänvisa vidare. Då måste regeringen ta ansvar för styrning, prioritering och uppföljning.

Ministern lyfter också fram att Arbetsmiljöverket har fått i uppdrag att göra en mer riskbaserad tillsyn och mer resurser. Det är ju bra, men det jag efterfrågade var vad det betyder i praktiken för återvinningsbranschen och när. Hur ser prioriteringen ut? Vad följs upp? Hur ska vi veta att det inte bara blir ett departementspapper medan arbetare fortsätter att stå i dammiga miljöer dag in och dag ut?

Herr talman! Ministern sa också några ord om skyddsombuden och parterna. Man behöver inte övertyga en socialdemokrat om vikten av parterna ute på vår arbetsmarknad. Men regeringen kan inte använda det som en anledning att kliva åt sidan.

Det blir särskilt märkligt när vi har ett liberalt parti som krokar arm med Sverigedemokraterna inom ramen för Tidösamarbetet. Det är ett parti som aktivt arbetat för att avskaffa regionala skyddsombud och så vidare. Skyddsombudens ställning i debatten blir därför ännu märkligare.

Skyddsombuden är en av arbetstagarnas viktigaste skyddslinjer. Men när riskerna är kemiska, långsiktiga och svåra att känna i stunden blir också skyddsombudens ställning och möjligheter att agera helt avgörande. Om systemet brister måste regeringen vara beredd att stärka förutsättningarna och inte bara hänvisa till att andra får lösa det.

I återvinningsbranschen kan man inte arbeta hemifrån. Jag vill lyfta upp ett annat perspektiv här som glöms bort när vi talar om arbetsmiljö. Det gäller karensavdraget. Man kan som sagt inte ta med sig sitt arbete hem om man jobbar inom återvinningsbranschen.

Karensavdraget gör att människor förlorar pengar direkt. Det skapar ett tryck på människor att ändå gå till jobbet trots sjukdom och symtom och trots att kroppen redan är påverkad. I en miljö med tunga moment, maskiner, damm och kemiska risker är det farligt. Det är farligt för individen, och det är farligt för arbetskamraterna. Vi socialdemokrater menar att ingen ska tvingas välja mellan hälsa och lön. Därför driver vi att karensavdraget ska tas bort för alla oavsett bransch.

Herr talman! Jag har en tydlig fråga till ministern i direkt anslutning till det som han sa om ansvarsfördelning och tillsyn. Är ministern beredd att verka för att karensavdraget avskaffas så att arbetsmiljöpolitiken inte undergrävs av ett ekonomiskt system som pressar människor att arbeta sjuka, särskilt i branscher där man inte kan arbeta på distans? Om inte, vilka konkreta åtgärder tänker regeringen vidta för att säkerställa att människor inte går sjuka till riskfyllda arbetsplatser av ekonomisk nöd?

(Applåder)

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Den här interpellationsdebatten handlar om någonting väldigt grundläggande: rätten att gå till jobbet och komma hem utan att vara sjukare, utan att ha dragit på sig skador och utan att ha blivit utsatt för ämnen som kan ge livslånga konsekvenser.

Det handlar om återvinningsbranschen, en bransch som är helt avgörande för att vårt samhälle ska fungera och för att vi ska kunna klara av klimatomställningen. Det är människor som varje dag hanterar material som andra har kastat bort: metall, elektronik och rester från produktion och verksamheter. Men just där, i skärningspunkten mellan avfall, kemikalier och damm, uppstår stora arbetsmiljörisker.

I Halmstad har detta blivit väldigt konkret. P4 Hallands granskning och SVT:s rapportering visar att anställda vid ett stort avfalls- och återvinningsföretag vittnar om år med tungt damm med farliga ämnen. En av de anställda beskriver att han varje morgon hostar tills han spyr. Det är en verklighet som sätter sig i kroppen och i livet.

I den gjorda granskningen berättar flera anställda om att de under lång tid arbetat i ett damm fullt av tungmetaller, som bly och arsenik, utan att ha blivit ordentligt informerade om riskerna. En av dem säger: Du ser bara en dammridå. Det är ett uttryck för att dammet är så utbrett att det inte ens går att se de andra arbetarna.

Experter varnar nu för att nivåerna har varit groteska. Siffrorna ligger långt över vad som är acceptabelt enligt arbetsmiljöstandarder. Flera inspektioner av Arbetsmiljöverket har visat att det finns allvarliga brister. Dammet har spritt sig till gemensamma utrymmen. Personal har inte fått relevant skyddsutrustning. Företagshälsovård och blodprover har inte följts upp i den utsträckning som krävs.

Europeiska miljöbyrån, European Environment Agency, menar att Sverige sticker ut i fråga om detta och rapporterar om betydligt förhöjda nivåer av tungmetaller i blod, plasma och urin hos arbetstagare som arbetar med återvinning av elavfall.

Det här är alltså ett problem på systemnivå, herr talman. Det här är allvar. När vi pratar om damm med tungmetaller, som bly, pratar vi om ämnen som kan påverka hälsan på djupet – i luftvägar, i nervsystem och i njurar. Långvarig exponering kan ge svåra och ibland permanenta skador. När Arbetsmiljöverket samtidigt konstaterar brister, som att medicinska kontroller och blodprover inte följs upp, blir bilden ännu tydligare: Skyddssystemen fungerar inte som de ska.

Här måste vi kunna säga två saker samtidigt.

Ja, arbetsgivaren har huvudansvar. Det står i arbetsmiljölagen, och det ska ingen ducka för.

När forskningsläget och rapporteringen pekar mot att farliga ämnen och exponeringsrisker är någonting som finns på flera återvinningsanläggningar kan regeringen inte svara med att peka åt ett annat håll. Det handlar om risker och problematik på en systemnivå. Då måste regeringen kliva fram och visa ledarskap.

Min fråga till ministern är väldigt enkel, men den kräver ett tydligt svar. Vilka faktiska åtgärder avser regeringen att vidta med anledning av den situation som nu har blivit dokumenterad? Avser regeringen att närmare följa upp arbetsmiljön i återvinningsbranschen, och i så fall på vilket sätt, med vilken inriktning och inom vilken tidsram? Medarbetarna i Halmstad förtjänar att få veta det.

(Applåder)

Herr talman! Vi har snart avslutat den här debatten. Nu är vi på våra sista anföranden.

Vi har skrivit interpellationer och velat debattera barnfattigdom. Vi har mötts av svar som mer eller mindre har konstaterat eller försökt förminska problematiken.

Man vill gärna ge sken av att barnfattigdomen inte är ett reellt problem. Man har inte kunnat bemöta en enda fråga av dem som har ställts här i talarstolen, exempelvis frågan huruvida alla bidragsreformerna kommer att leda till att barnfattigdomen kommer att öka. Man säger inte ett enda ord om det.

I stället har man ägnat tid i talarstolen åt att försöka definiera barnfattigdom, titta på vilka olika siffror som gäller eller recensera andras anföranden om huruvida statsrådet ska ta upp satsningar i budgeten eller inte.

Men till syvende och sist handlar det om att ett barns barndom ska vara fylld av lek, trygghet och framtidstro – inte oro för ekonomi. Vi vet att politik kan göra skillnad. Det är inte ödesbestämt att ett av åtta barn ska leva i ekonomisk utsatthet, utan det är någonting som Tidöregeringen har bestämt.

Att bryta barnfattigdomen kräver vilja, prioritering och mod. I dag ser vi att barnens möjligheter skiljer sig åt beroende på var de bor, hur familjen ser ut och om föräldrarna har trygg inkomst eller inte. Men jag hade tyckt att det vore på sin plats att regeringen faktiskt, om regeringen menar allvar med att barnfattigdomen ska brytas, tar fram exempelvis en nationell strategi och inte bara en massa plockåtgärder – att man inte bara visar hur man ska slå mot dem som redan har det tufft utan också förklarar hur vi ska få människor i arbete. Det kan man inte svara på.

Jag räknar i alla fall med att vi kan enas om att barns rättigheter inte borde vara föremål för statistiktrixande, utan det borde vara ett grundläggande samhällsuppdrag.

(Applåder)

Fru talman! Det blir klarare och klarare för alla som lyssnar på debatten och hör förespråkare för regeringspartierna tala varför det ser ut som det gör i Sverige när det gäller barnfattigdom. När vi nämner vikten av att öka barnbidraget förminskas det till att man vill strössla med bidrag. När vi pratar om barnfattigdomen och verkligheten ägnar man två minuter av sitt anförande åt att prata om reviderade mått. När vi kritiserar att höginkomsttagare, personer som tjänar mer än 66 000 kronor, får en extra skattesänkning kallas det socialdemokratisk avundsjuka. Det är ett hån mot alla dem som vrider och vänder på varje krona, framför allt ensamstående mammor. Det är deras talan jag försöker föra här.

Om den så kallade arbetslinjen hade fungerat, så som det kan låta på regeringsföreträdare och ministern själv, skulle inte fler barnfamiljer hamna i ekonomisk oro. Då skulle inte fler vara beroende av stöd under just den här regeringen. Men hur har det gått för arbetslinjen?

Det finns 500 000 arbetslösa, och det är 100 000 fler sedan regeringen tillträdde. Ungdomsarbetslösheten är högst i EU. En halv miljon är arbetslösa, men 6 000 personer går en arbetsmarknadsutbildning. En arbetslinje som inte leder till att fler arbetar är inte en linje, utan det är en uttjatad slogan.

Låt oss tala klarspråk. Arbetslinjen kommer bara att fungera om människors arbete faktiskt räcker till ett värdigt liv. Det gör den inte i dag. Jag möter barn som säger att mamma jobbar jämt men att de ändå inte har råd. Ensamstående mammor jobbar heltid men får ändå inte ihop till hyran. Det är verkligheten, och det är konsekvensen av att lönerna inte har hållit jämna steg med kostnaderna samtidigt som stöden för barnfamiljer har urholkats.

Arbetslinjen är stark när barnfamiljer har råd att leva, när skatten är rättvis och när trygghetssystemen håller människor uppe och inte pressar dem nedåt. Då kan vi inte ha en utveckling i samhället där de som tjänar över 66 000 kronor i månaden får flera tusenlappar mer i plånboken och barnfamiljer med små inkomster får sänkta bostadsbidrag. När tryggheten för dem som har det tuffast har blivit svagare, inte starkare, är det för mig ingen arbetslinje, utan det är en omvänd omfördelning som bara gynnar dem som redan har det bra.

När det gäller arbetslinjen glömmer regeringen en tydlig sak: att barnens uppväxt inte väntar. Ett barn som lever i fattigdom i dag får inte tillbaka sin barndom om fem år, när arbetsmarknadskurvorna kanske pekar uppåt eller när de här situationerna har löst sig själva. Det är uppenbart att det är det som regeringen väntar på, eftersom de inte klär den här arbetslinjen i några särskilda reformer.

Det är alltså inte tillräckligt. För de barnfamiljer som har en förälder eller flera föräldrar som arbetar men som ändå lever på marginalen måste politiken säkerställa att inkomsterna är värda någonting och att samhällets stöd fungerar. Det är det som felar. Hur det ska lösas får vi inga som helst besked om.

(Applåder)