Erik Ottoson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Det är goda besked.

Jag vill också följa upp den fråga om Polen som ledamoten Catarina Deremar tog upp.

Polsk inrikespolitik är av förklarliga skäl väldigt komplicerad. Vi ska inte försöka förstå den, för det tror jag att väldigt få, inklusive polackerna själva, verkligen gör. Det är två väldigt olika krafter som styr i presidentpalatset i Warszawa och som leder regeringen.

Finns det några tecken i den ordväxling som har varit på ifrågasättanden från dem som leder regeringen, alltså Donald Tusk och andra, gentemot det ukrainska, eller kommer de huvudsakligen från presidenten och de högernationalistiska och populistiska krafter som har presidentämbetet i sin hand?

Fru talman! Den här regeringen har i många avseenden placerat Sverige på rätt sida historien – som en tydlig, stark bundsförvant med Ukraina och i Nato, med en tydlig linje gentemot Ryssland men också gentemot odemokratiska krafter som pressar Europeiska unionen från olika håll.

Några av de krafterna möts ständigt i Republiken Moldavien och pressar på för att försöka försätta Moldavien i en situation som är mer lik den georgiska än kanske den ukrainska och EU-tillvända riktningen. Flera gånger har man i Moldavien nu lyckats mota Olle i grind och slå vakt om den demokratiska rörelsen och rörelsen mot EU.

I diskussionerna runt EU-toppmötet där statsministern deltog handlade flera påståenden och diskussioner om en så kallad decoupling eller losskoppling mellan Ukrainas EU-process och den moldaviska, i syfte att försöka göra dem mer meritbaserade men också se till att en lägre hastighet i processen för Ukraina inte innebär att man håller tillbaka Moldavien eller vice versa.

Därför vill jag fråga statsministern om det på eller runt toppmötet fanns diskussioner om en tydlig sådan decoupling eller losskoppling mellan Moldavien och Ukraina för att på det viset inte hålla tillbaka Moldaviens EU-process, om det skulle vara så att saker kör fast i Ukraina igen.

Fru talman! Ukrainas sak är vår, vilket är ganska uppenbart i en svensk kontext. Runt om i världen är det inte riktigt lika självklart. Men ett viktigt framsteg för Ukraina vore ett EU-medlemskap.

Så sent som i dag signalerar den tyske förbundskanslern Friedrich Merz en ambition att titta på hur vi kan knyta Ukraina närmare EU redan innan den formella processen för ett EU-medlemskap har kunnat fullföljas. Han tittar på olika lösningar, som att tillåta representation för Ukraina på EU-toppmöten och annat, i syfte att kunna skapa ett politiskt stöd för Ukraina i den mycket svåra situation man befinner sig i.

Min fråga till EU-minister Jessica Rosencrantz är: Hur ser den svenska regeringen på detta? Är det något som vi är villiga att stötta? Tror vi att detta kan vara en väg framåt för Ukraina och för att kunna ge bättre stöd från EU?

Herr talman! Tack, statsministern, för orienteringen!

Det var väl ungefär det här man kunde misstänka. När man lämnade det mycket binära nejet från Viktor Orbán och började ge sig in i detaljerna blev livet som alltid något mer komplicerat. Men ett första steg i detta är ändå att börja öppna kluster. Kan statsministern utläsa i de här nyanserna om det finns något omedelbart motstånd mot att börja öppna kluster? Luftas det snarare frågetecken kring färdigställandet och stängandet av kapitel i ett senare skede, eller finns det redan nu frågetecken kring huruvida man är mogen att öppna kluster med Ukraina?

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten!

Jag och EU-nämndens vice ordförande var för några veckor sedan i Moldavien för att lyssna kring deras ambitioner att bli medlemmar i Europeiska unionen. Liknande diskussioner har förts många gånger med Ukraina. Efter det här besöket gjorde jag någonting som kanske är bland det svåraste jag har gjort. Det var att försöka förklara för min sexårige son vad jag gör på jobbet.

Jag försökte förklara varför jag hade varit i Moldavien, vad jag gjorde där och varför landet inte direkt blir medlem av Europeiska unionen. Det var vad vi kan kalla en utmaning. Hans reaktion var: ”Kan inte Ulf säga åt dem?” Han har förstått att statsministern är han som bestämmer. Nu är utmaningarna i Europeiska unionen kanske lite större än så. Vi vet ju alla att Viktor Orbán har varit mycket av en stoppkloss framför allt när det gäller Ukrainas men också andra länders medlemskap i Europeiska unionen.

Vid nämndens sammanträde senast frågade jag om det har börjat krypa fram frågeställningar från andra länder nu när den omedelbara blockaden från Viktor Orbán inte längre finns. Har andra länder börjat lufta tvivel eller ifrågasättanden? Jag tänkte följa upp den frågan i dag. Det skulle möjligen kunna hjälpa mig att förklara för min son varför Ukraina ännu inte är medlemmar i Europeiska unionen och varför de inte åtnjuter den gemenskap men också det gemensamma skydd och den stabilitet som detta innebär.

Herr talman! Det är vanlig, klassisk konstitutionell hushållning att grundregler som inte följer med sin tid och inte uppfattas som relevanta fort blir irrelevanta – även om det givetvis måste finnas en långsiktighet i sådant som rör mänskliga rättigheter.

Herr talman! Så till en annan fråga om långsiktighet. Ukraina befinner sig nu i en väldigt svår situation givet det som har nämnts tidigare om Ungerns sätt att agera. I den ungerska konstitutionen tar det någonstans mellan fyra och åtta veckor efter ett val att bilda en ny regering och få den på plats. Men frågorna som många ställer sig är nog: Hur länge tål Ukraina att vänta, när brinner det till på riktigt och vad har vi för handlingsutrymme för att på bästa sätt mildra konsekvenserna av vad som skulle kunna ske efter valet i april?

Herr talman! Jag tackar statsministern för redogörelsen för EU-toppmötet.

Efter andra världskriget slöt de europeiska nationerna sig samman och bestämde sig för ”aldrig igen; vi behöver ta hand om varandra”, och regelverket har under lång tid tjänat oss väl. Men vi utsätts ständigt för nya utmaningar, och i den nya tiden innebär de nya utmaningarna att man också behöver se över gamla regelverk.

Därför var det särskilt intressant att statsministern tog med sig perspektivet hur just Europakonventionens och flyktingkonventionens formuleringar kan slå när man försöker upprätthålla lag och ordning samt rim och reson. Detta upplevde vi ju under flyktingkrisen 2015, och nu finns från svensk sida en bred uppslutning kring att undvika att detta upprepas, med alla de problem och allt det mänskliga lidande det medför.

Kan statsministern utveckla om det fanns någon djupare klangbotten i kretsen av stats- och regeringschefer för de förslag till öppningar och förändringar som han tog med sig till diskussionerna för att skapa mer av rim och reson i detta system? Delar statsministern min oro över att stora svenska partier, såsom Socialdemokraterna, inte klarar av att hålla linjen i migrationsfrågorna i EU-parlamentet och att det här uppstår en spricka i hur trovärdigheten för det svenska perspektivet i implementeringen av det nya sättet för EU att hantera flyktingfrågan står sig långsiktigt?

Herr talman och statsministern! Det är ett klokt resonemang. Det kan inte hela tiden vara den som vill minst som får bromsa hela unionen. Detta är en del av problemet med hela strukturen som sådan just nu, framför allt om vi ska kunna ha en open door policy till nya länder som vill bli en del av EU. Det innebär ju också att vi får fler kockar som ska vara med och laga soppan, så det är klart att EU behöver förändra sitt arbetssätt. Tack så mycket, statsministern, för den reflektionen!

Statsministern fick slut på talartid, så jag ger honom möjlighet att adressera den sista frågan. Hur ser stödet för Sverige ut i frågan om made with Europe snarare än made in Europe? Vad har vi för stöd i detta? Är det ett narrativ som finner en djupare klangbotten i en bredare krets i unionen, eller slåss vi här mot alltför många andra som har en annan uppfattning?

Herr talman! Tack, statsministern, för redogörelsen från rådet!

Det är centrala och viktiga frågor för europeisk konkurrenskraft och europeisk förmåga att hålla sin position i världen långsiktigt. För mig väcker det huvudsakligen två frågor.

Statsministern beskriver att en möjlig väg framåt är coalition of the willing. De som förmår gå vidare med vissa av satsningarna ska göra det tillsammans. Jag tolkar det som att det är i hoppet om att fler ska ansluta längs vägen.

Hur bedömer statsministern risken att det skulle kunna skapa och kanske också i förlängningen cementera ett A-lag och ett B-lag i unionen?

I den mån de som inte är med i coalition of the willing förmår komma ikapp och så småningom ansluta sig till detta riskerar fler, men förhoppningsvis färre och färre, att hamna utanför den här formen av kärna.

Att på det viset skapa flera olika cirklar i unionen för också med sig en risk, tänker jag. Jag kan ha fel, och jag är mycket intresserad av att höra statsministerns reflektioner. Det är det ena.

Den andra reflektionen gäller det som statsministern så tydligt uttrycker och som också är väldigt klokt. Vi behöver vara mer fokuserade på made with Europe snarare än made in Europe.

Får Sverige stöd i detta, och hur ser det stödet ut? Det är också centralt för huruvida vi ska behålla vår position i världen. Det gäller inte minst inom handel, samarbete och värdekedjor.

När vi sluter oss förlorar vi också fotfäste i resten av världen. Vi förlorar inflytande, och vi förlorar också innovationskraft och förmåga att skapa sådant som vi inte klarar av att göra på egen hand.

Jag var tidigare i dag ute i Täby på ett företag som återvinner bland annat laptops. Det konstaterar att i Europa finns inte ens råvarorna för att tillverka datorer. Hur klarar vi oss om vi sluter oss?

Herr talman! Det är ett klokt resonemang, tycker jag. Det är inte utan att man drar sig till minnes Europaparlamentsvalet 2009, när vår partikollega Gunnar Hökmark för döva öron försökte hamra in budskapet om stärkt europeisk konkurrenskraft på ett sätt som nu framstår som helt uppenbart och helt självklart.

Det är ingen tillfällighet att det är ganska många och fler och fler som knackar på dörren för att få tillhöra det Europa som EU nu utgör. Utöver de länder som nu har formella processer pågår det till exempel en växande debatt i vårt grannland Norge. Man överväger att diskutera detta även på Island, som ju tidigare har valt en annan väg.

Men det finns ett land som statsministern har nämnt och som det är intressant att knyta närmare band med, och det är Kanada. Vad kan vi göra ytterligare för att knyta Kanada närmare? Ett EU-medlemskap för ett land i Nordamerika är kanske att ta i lite grann, åtminstone i det korta perspektivet. Men vad kan vi göra för att ytterligare stärka våra band till Kanada?

Herr talman! Vi har med jämna mellanrum meningsutbyten kring återrapporter. Jag roade mig med att tänka tillbaka: Vad har jag frågat statsministern om? Vad har vi diskuterat under de gångna tillfällena?

Det har varit EU:s roll som demokratiernas starka bastion. Det har varit behovet av stärkt konkurrenskraft. Det har varit behovet av stärkt frihandel runt om i världen. När vi senast sågs konstaterade vi att det fanns sprickor i muren. Det är inte utan att man landar i att vi har varit ganska rakt på det.

Nu befinner vi oss vid en tidpunkt som av många beskrivs som uppbrottens tid. Det är en situation där vi behöver orientera oss i en förändrad världsordning. Vissa säger att de är överraskade. Andra har kanske sett det komma. Jag tycker att vi har pratat om det på ett sådant sätt att det uppfattas som att vi nog inte i obetydlig del har varit förberedda och redo för att kunna ta oss an den här formen av omvälvningar.

Herr talman! Det finns en oundviklig fråga som vi nu måste ställa oss. Det finns saker som redan har identifierats – saker kring konkurrenskraft, frihandel, stöd till Ukraina, stärkt försvar på den europeiska kontinenten och förmåga att ta hand om oss själva. Vilka är stegen som EU och Sverige nu måste ta, i den här nya tiden? Vad kan vi göra för att laga de sprickor som syns i muren – dels efter att EU inte lyckades enas om att använda de frysta ryska tillgångarna, dels efter att EU-parlamentet med svenska parlamentariker från Miljöpartiet och Vänsterpartiet valde att skicka Mercosuravtalet till domstol? Hur lagar vi de sprickor som finns i muren – detta fantastiska myller som ändå är demokratiernas starka bastion i världen?

Herr talman! Statsministern sätter fingret på en ganska central punkt: Storbritannien är ett väldigt europeiskt land det också – säg bara inte det så att Nigel Farage hör!

Det här är såklart någonting man behöver sätta fingret på när man pratar om Europa och våra gemensamma intressen överlag. Den europeiska unionen är ett samarbetsforum för flera av de europeiska länderna. Flera vill vara med i den gemenskapen. Ett land har förvisso valt att lämna men har för den sakens skull inte förändrat sin geografi nämnvärt.

Ser statsministern att det finns möjligheter till framgång här? Finns det ett gehör hos andra europeiska stats- och regeringschefer för just det här perspektivet, eller slår de dövörat till och tillåter hela tiden de nationella intressena att råda?

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten!

Jag tänkte inte fråga om skillnaderna i ekosystemet mellan tajga och regnskog eller om statsministern tror att det är de flamländska socialdemokraternas deltagande i den belgiska regeringen som har lett till att vi ännu inte har kunnat få ordning på de frysta ryska tillgångarna. Jag tänkte fråga om Jas.

Denna affär, som förhoppningsvis ska kunna gå i lås, är inte utan påverkan från den europeiska nivån. Där finns olika tankar om hur mycket europeiskt som måste finnas i ett stridsflygplan för att man i praktiken ska kunna göra affärer inom den europeiska ramen – inte minst med tanke på att det finns möjlighet att tillverka delar av Jas 39 Gripen i Ukraina, som tyvärr fortfarande ligger utanför Europeiska unionen.

Skulle statsministern kunna hjälpa oss att få rätsida på var den här frågan står just nu? Diskuterades den i någon del på rådsmötet? Hur kan vi tänka oss att det möjligen kan ske framsteg i den frågan?

Statsministern nämner också den återkommande problematiken med de olika mängderna stöd från olika länders statsbudgetar och att retoriken inte alltid riktigt matchar den ibland ganska låga nivån på det stöd som ges. Nu ger vi oss in i den ganska omfattande förhandlingen om MFF:en. Ser statsministern att det finns möjligheter för oss att inom ramen för de förhandlingarna på något sätt villkora att man uppnår i varje fall någon form av skamgräns från den nationella sidan, eller är MFF:en ett verktyg som kommer att vara verkningslöst i det här avseendet?

Fru talman! Så är det tveklöst – alla har vi våra olika konstitutionella förutsättningar. Det finns ju också länder som är militärt neutrala och av den anledningen har inrikespolitiska problem när det gäller att kunna ta i med full kraft. Som statsministern säger har alla heller inte riktigt lika nära till Ryssland.

Det senare, att alla inte har riktigt lika nära till Ryssland, är någonting som påverkas av denna förändrade form av krigföring. Beroende på teknikutveckling och vägval blir målytan för ett ryskt angrepp betydligt mycket större när det inte längre handlar om hur långt man skjuter med en haubits utan om hur långt man kan flyga en drönare och, som antyddes tidigare här i kammaren, från vilka plattformar. Kan skuggflottan användas? Kan ytterligare kapaciteter skapas för Ryssland utan några enorma kostnader? Det krävs inte några hangarfartyg – man kan skjuta drönare från gamla skorvar.

Gör detta att man kommer närmare de insikter som krävs även om man inte ligger så nära den ryska gränsen?

Fru talman! Tack, statsministern, för redogörelsen för mötet!

Under EU-nämndens sammanträde inför rådet pratade statsministern om budskapet till de länder som kanske inte riktigt drar sitt strå till stacken. Detta är ju centralt, eftersom det har att göra med huruvida vi kan använda hela Europeiska unionens slagvolym för att stötta Ukraina i det mycket svåra läge som landet befinner sig i.

Det här är en helt ny form av krig. De nattliga terrorbombningarna av civilbefolkningen fortsätter, tre och ett halvt år senare. Det är klart att detta tär väldigt mycket på det ukrainska folket och dess sammanhållning, inte minst när det kommer beska piller i form av att Ungerns veto består när det gäller EU-processen och medlemskapet för Ukraina.

Upplevde statsministern någon rörelse från de länder som kanske har störst hemläxa, eller är det fortsatt många ord och lite verkstad?

Herr talman! Tack, statsministern, för svaret!

Vi byter ämne lite snabbt och går över till Ukraina. Det är på sätt och vis väldigt positivt att Sverige tillsammans med de nordiska och de baltiska länderna och länder som Polen och andra europeiska länder ger ett oerhört stort stöd till Ukraina och den ukrainska krigsinsatsen. Men lika bekymmersamt är att det också finns andra länder som inte riktigt lever upp till sin andel av betinget och trots sin storlek inte riktigt levererar, åtminstone inte i nivå med den retorik som ofta hörs. Vapenpaket brukar växlas mot högt tonläge, skulle man kunna säga.

Finns det några tendenser i diskussionerna bland stats- och regeringscheferna till ett uppvaknande och en ökad leverans i den situation som vi nu befinner oss i, som ju i allra högsta grad är oroväckande?

Herr talman! Jag tackar statsministern för informationen.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi har sagt att vi lever i en föränderlig och orolig omvärld. Men att EU möter den amerikanska strävan mot protektionism med en europeisk strävan mot frihandel och öppenhet är förhållandevis hoppfullt, kopplat också till de regelförenklingar som har diskuterats här tidigare i dag. Jag tror att det är viktigt att påminna sig själv om insikten att regelförenklingar också förenklar att uppnå målbilden och inte alls behöver innebära sänkta ambitioner.

Jag tänker på förutsättningarna för oss att bedriva handel med resten av världen. När EU nu ägnar sig åt att försöka få till stånd fler frihandelsavtal är ett internt regelkrångel i Europeiska unionen något som komplicerar skrivandet av avtal, försämrar vår konkurrenskraft gentemot andra och möjligen också minskar viljan att investera i att skapa produkter som går att exportera till EU.

Jag tänker på den svenska Europaparlamentariker som åkte till Bryssel fast besluten att minska Europeiska unionens klåfingrighet. På frågan vad vederbörande hade uträttat var svaret: Ja, man skulle införa ett regelverk för de här skärmarna som sitter ovanpå hytten på lastbilar för att minska luftmotståndet. Under svenska förhållanden fungerade inte elmotorerna. Därför har jag nu lyckats införa en regel om att det också måste finnas en manuell vev för att veva upp skärmen och minska luftmotståndet.

Återigen: Allt görs med goda föresatser, men detta innebär att man inte kan exportera lastbilar till EU lika lätt, med samma standarder, utan att följa alla dessa småregler.

Diskuteras frihandelsfrågan i denna kontext, regelförenklingar, vid de möten som statsministern deltar i och i så fall hur?

Fru talman! Det är stora frågor och komplicerade samband. Något som är viktigt är att ha denna starka grund att stå på när man behöver göra så stora, omfattande investeringar som Europa behöver göra i sitt försvar. Det bygger en stark legitimitet, och det bygger en långsiktighet.

Därför är det som ändå har kommit ut av det möte som statsministern har återrapporterat från intressant. Det är också intressant att få höra vilka slutsatser som Sverige behöver dra av de investeringar som behöver göras i vapen- och försvarsindustrin. Vi är ett land som har mycket försvarsindustri. Vad innebär det konkret för oss, och vilka åtgärder behöver vi vidta hemma lokalt? Vad innebär det för det svenska försvaret och behovet av prioriteringar, att göra det viktigaste först?

Fru talman! Jag tackar statsministern för återrapporten.

Jag ska kosta på mig en initial reflektion när det gäller just den enighet som visas inom ramen för svensk politik just nu, som tog sig uttryck på EU-nämndens möte i fredags. Strax därefter var vi flera från EU-nämnden som begav oss till Polen för att där möta kollegor som även i de mer polariserade politiska debatterna förmår att sluta sig samman i de centrala frågor som handlar om skyddet för vårt samhällsbygge och vår demokrati. Den reflektion man gör är att det är just det folkliga skyddet för våra demokratiska värden som är den centrala politiska uppgiften i det landskap vi lever i. Utanför de formaliserade strukturerna ska vi förmå att motivera och stärka legitimiteten för vår svenska och europeiska demokrati och försvaret mot de autokratiska krafter som söker att splittra oss.

Lite grann på den grunden har jag följande fråga. Den kopplar mot de icke-militära försvaren för demokratin, som vi inte får glömma bort. Statsministern beskriver de risker och sårbarheter han ser i andra demokratier. Delar statsministern uppfattningen att vi behöver betrakta de autokratiska strävanden som det finns spår av i andra demokratier som ett instrumentaliserat angrepp på vår demokrati, som också används och underblåses av främmande stater? Det är numera alltmer väldokumenterat över tid beroende på situationen. Ska vi behöva se det som ett hot som också det måste bekämpas och acceptera den premiss som finns inom statsvetenskapen, nämligen att i demokratiskyddet måste man dimensionera skyddet i form av hur hotet ser ut?