Mattias Ottosson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Jag förstår inte riktigt hur ledamoten argumenterar. EU har ju ställt de här kraven. När regeringen bereder skickar man ut förslag på remiss. Här har remissinstanserna varit tydliga med att man kan driva det i förvaltningsform och ändå uppnå de konkurrensvillkor som EU har ställt upp. Då bryter vi inte mot EU:s regelverk, så det förstår jag inte.

Det finns inget som säger att det måste vara bolag, utan man kan göra det på annat sätt. Sedan tycker jag också att det är upp till varje kommun eller region att själv bestämma hur man ska göra. Risken nu är att vi stökar till det så mycket att man kanske tröttnar och inte vill bedriva verksamheten.

Det rör sig om ett antal hamnar som, om jag får uttrycka det så, är väldigt strategiska för Sveriges försörjningstrygghet. Med det kommunala självstyre vi har, som jag tror att även ledamoten uppskattar, är det de som är närmast den verksamhet som bedrivs som får bestämma.

Jag förstår inte. Man kan uppfylla EU:s krav utan att göra så här. Nu ställer man bara till stök för kommunerna. Det kan ju inte vara så Sverigedemokraterna vill att det ska vara. Eller är det så att Sverigedemokraterna har blivit överkörda så det står härliga till i samarbetet och liksom har lagt sig ned och inte bryr sig om det här? Är det den signalen man vill sända ut?

(Applåder)

Fru talman! Till den långa listan av hamnar ska vi naturligtvis lägga Norrköpings Hamn, som också drivs i bolagsform. Jag har själv varit med och styrt den under många år. Det går alldeles utmärkt. Min kritik handlar inte om att den stora merparten av de 52 allmänna hamnarna i Sverige drivs i bolagsform. Däremot är jag mån om att vi ska värna det kommunala självstyret.

Ledamoten verkar själv vara inne på att EU kanske inte ska lägga sig i allting. Problemet med lagförslaget är att remissinstanserna är tydliga med att det går att driva hamnar i förvaltningsform utan att bryta mot EU:s konkurrensregler. På så sätt uppfylls EU:s krav i frågan.

Jag tycker att varje kommun eller region själv ska få välja hur man vill göra. Problemet är att det finns några inte helt oviktiga hamnar som man har valt att driva på ett annat sätt. Det är de två stora hamnarna i Blekinge, det är samtliga hamnar på Gotland och det är den andra djuphamnen på västkusten. Det finns några fler, men nämnda hamnar är strategiskt viktiga.

Är det inte viktigt att vi kan ha dessa hamnar igång? Det verkar ju som att ledamoten delar min uppfattning att EU inte ska lägga sig i det här och att vi kan bedriva det på ett klokt sätt. Jag tycker att det rör sig om hamnar som är ganska strategiska för rikets försörjning.

(Applåder)

Fru talman! Sverige är en sjöfartsnation. Nio av tio varor som exporteras från eller importeras till Sverige går via våra hamnar. Hamnarna är inte bara en del av transportsystemet. De är en del av vår försörjningsberedskap, vårt totalförsvar och vår ekonomi. Därför är det märkligt att regeringen och Sverigedemokraterna väljer att behandla hamnarna som en fråga om organisationsformer och bolagsstruktur.

För oss socialdemokrater är hamnarna något betydligt större än så. De är strategisk infrastruktur som ska fungera i fred, i kris och i krig. De ska kunna ta emot energi, livsmedel, råvaror och militär utrustning. De ska bidra till jobb, tillväxt och försörjning i hela landet. Men detta perspektiv är märkligt frånvarande i regeringens proposition.

Fru talman! Regeringen säger att det handlar om EU:s statsstödsregler. Men det är inte hela sanningen. Europeiska kommissionen har ifrågasatt att vissa kommunala hamnar som drivs i förvaltningsform kan ha skattemässiga fördelar jämfört med andra aktörer. Det är en sak. Frågan är hur Sverige ska hantera detta. Där blir regeringens argumentation betydligt svagare.

Flera remissinstanser har pekat på att det finns andra sätt att uppfylla EU:s krav än att införa ett generellt bolagiseringstvång. Om verksamheten särredovisas, drivs på marknadsmässiga villkor och följer konkurrensreglerna kan samma syfte uppnås utan att staten tvingar fram en viss organisationsform. Men de alternativen har regeringen inte valt att gå vidare med. I stället väljer man den mest långtgående lösningen direkt och använder EU som argument för att införa nya regler, nya processer och nya administrativa krav. Det är inte särskilt övertygande.

Fru talman! Det finns också en tydlig motsägelse här. Moderaterna talar ständigt om regelförenkling, även om de nu lyser med sin frånvaro i kammaren, och Sverigedemokraterna säger att det ska bli enklare att bedriva verksamhet i Sverige. Men vad gör de nu? De inför nya organisationskrav, kräver bolagisering, bygger på ytterligare administration och skapar mer byråkrati. Det är svårt att se hur detta gör det enklare för någon. När regeringen möter företag är budskapet färre regler, men när regeringen möter hamnar är budskapet fler regler. Den ekvationen går inte riktigt ihop.

Fru talman! Jag tycker också att Moderaterna och Sverigedemokraterna har ett problem när det gäller beredskapen. Å ena sidan talar de varje dag om totalförsvar, säkerhet och nationell motståndskraft. Å andra sidan väljer de att köra vidare med ett lagförslag som flera remissinstanser och även Lagrådet har haft invändningar mot när det gäller konsekvenserna för säkerhet och beredskap. Regeringen säger att konsekvenserna blir små. Men sanningen är att man inte vet det. Man medger själv att konsekvenserna är osäkra. Ändå väljer man att gå vidare. Det är ett märkligt sätt att hantera samhällsviktig infrastruktur. När man bygger upp totalförsvaret borde försiktighetsprincipen gälla. Då borde man analysera en gång till när så många varnar för att viktiga perspektiv inte är tillräckligt belysta.

Fru talman! Det som kanske bekymrar mig mest är synen på de mindre och regionalt viktiga hamnarna. Sveriges styrka är inte att vi har några få stora hamnar. Sveriges styrka är att vi har hamnkapacitet spridd över landet.

Det skapar redundans och robusthet, och det gör transportsystemet mindre sårbart. Om vi får störningar, sabotage eller ytterst ett militärt angrepp kommer vi att vara glada för varje fungerande hamn vi har kvar. Därför borde lagstiftningen utformas med utgångspunkt i hur vi stärker hamnsystemet, inte hur vi standardiserar organisationsformer.

Fru talman! Skillnaden mellan oss och regeringsunderlaget är tydlig. Moderaterna och Sverigedemokraterna ser detta främst som en statsstödsfråga. Vi socialdemokrater ser hamnarna som en strategisk resurs för Sverige. Vi ser hamnar som noder för handel, industri, jobb, försörjning och totalförsvar. Därför tycker vi att lagstiftningen måste ta sin utgångspunkt i hamnarnas samhällsnytta, inte i en byråkratisk diskussion om organisationsformer.

Sverige behöver hamnar som fungerar i hela landet, i fred, i kris och i krig. Det här lagförslaget svarar inte upp mot den ambitionen. Därför yrkar jag bifall till reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! Jag delar ledamotens uppfattning. Vi bryter redan is tillsammans med Finland – det är ett arbete som pågår, och vi försöker hitta så mycket samarbete som möjligt. Men både Sverige och Finland befinner sig i ett läge där det handlar om upphandling av nya isbrytare. Vi har redan upphandlat en, fast det har överklagats, och klartecken har getts även för nästa upphandling. Men precis som ledamoten säger behöver alla våra äldre isbrytare bytas ut.

Finland befinner sig i samma läge, men min bild är att vi inte fick vara med på den upphandling de skulle göra – eller om vi valde att ställa oss utanför. Jag upprepar frågan, för jag antar att det inte i dagsläget finns något samarbete med Finland när det gäller just investeringar i nya isbrytare. Det finns många andra samarbetsformer, men jag är mest ute efter hur det ligger till med upphandlingen av svenska isbrytare. Ska den ske tillsammans med Finland, eller fortsätter vi på egen hand?

Fru talman! Jag ska fatta mig väldigt kort.

I anförandet tror jag att ledamoten uttryckte det som att man tittar på en gemensam upphandling av isbrytare tillsammans med Finland. Jag tror att Kristdemokraternas ledamot uttryckte någonting liknande också. Min fråga är om ledamoten skulle kunna utveckla det lite mer.

Min bild är att Sverige köper och upphandlar sina isbrytare själv, att Finland kommer att upphandla lite mindre isbrytare än vad Sverige vill ha och att Sverige fick nej på att delta i den option som Finland hade. Jag skulle vilja att ledamoten utvecklade frågan om gemensam upphandling med Finland när det gäller isbrytare.

Fru talman! Jag tror också att utbildning är viktigt för att vi ska få fler svenska sjömän. Jag tror att vi kan effektivisera och förbättra utbildningen på många sätt, både när det gäller ungdomar och när det gäller vuxenutbildningen. Men jag tycker inte att man i den typen av utbildningar ska stänga möjligheten till högre utbildning.

Jag tror också att det är viktigt att man känner att man kan göra karriär om man går till sjöss, precis som i vilket annat yrke som helst. Då blir det svårare om man stänger dörrarna. Där bör man fundera på hur man jobbar med utbildning, så att det också blir möjligt att göra karriär till sjöss. Den som har varit matros kanske vill få möjlighet att bli befäl på fartyget så småningom och på så sätt bidra till svensk sjöfart.

Jag tycker också att vi ska vara försiktiga med att ta bort språkkravet. På svenska fartyg ska vi prata svenska, tycker jag. Jag förstår att man måste prata engelska också, men det ska inte bara vara engelska. Att ha krav på att man ska tala svenska är också ett sätt att trycka på för att vi ska få fler svenska sjömän på svenska fartyg. Det tycker jag är bra.

Sist men inte minst – jag ska egentligen inte lägga mig i den frågan – är det klart att om svenska sjömän får bättre betalt blir de också fler.

Jag delar inte ledamotens syn att vi sköter hamnverksamheten på ett bra sätt. Vi skulle verkligen behöva få fram en hamnstrategi där staten tar ett huvudansvar. Sedan ser jag mycket positivt på de lokala initiativ och den regionala utveckling som sker när det gäller Sveriges hamnar. Jag är inte av uppfattningen att vi ska förstatliga hamnar, men det handlar om att få till stånd farleder och anslutningar till hamnarna på landsidan. Då måste vi välja ut några hamnar som är de viktiga. Kanske handlar det om några fler än de fem corehamnarna.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten Jimmy Ståhl, för frågorna! Det är alltid lika viktiga frågor som behöver diskuteras.

Nej, Sverige har ingen hamnstrategi. Vi skulle behöva en hamnstrategi. Det händer ju liksom ingenting på området.

Problemet i dag är ju att utbyggnaden och förändringen av Luleå hamn har stannat av. Förändringen och utbyggnaden av Göteborgs hamn har stannat av. Landskrona hamn orkar man inte ens ta tag i. Den frågan ligger bara – det händer ju ingenting! Därför behöver vi ha en strategi där vi talar om vilka hamnar vi ska satsa på. Regeringen agerar inte alls. Det är mycket allvarligt.

Jimmy Ståhl behöver inte lära mig hur svensk fackföreningsrörelse fungerar. Jag är sprungen ur den, och jag tillhör ett parti som är bildat av svensk fackföreningsrörelse. Vi skulle aldrig politiskt lägga oss i avtalsrörelsen.

Men i kristid finns vissa behov. Det är inte så många år sedan det var storkrig i Europa. Det var när min farfar var ung. Då behövde vi krigsseglare. Då behövde vi svenska sjömän på svenska fartyg som kunde försörja landet med de varor vi behövde. Så är det nu också. Det är återigen oroligt i Europa. Vi är beroende av svensk sjöfart, och då behöver vi svenska sjömän på våra fartyg. Det behöver vi ordna.

Problemet i dag är att det går åt andra hållet: Det flaggas in fartyg till Sverige, men det blir färre och färre svenska sjömän. Det är inte bra.

(Applåder)

Och när det gäller Sjöfartsverket: Långbänken måste ta slut! Det borde bli ett vanligt statligt verk som alla andra som finansieras via staten. Sedan kan man naturligtvis ta in avgifter för vissa saker.

Jag tycker också att regeringen i Nationell plan ska se till att köra över Trafikverket så att det blir mer sjöfart i den nationella planen. Isbrytningen, driften av våra svenska isbrytare, borde ligga där. Men senast när statsrådet var i utskottet sa han att handelssjöfarten ska betala isbrytningen. Det tycker jag är fel.

(Applåder)

Fru talman! Sverige är ett exportland. Vår industri, våra jobb och vår välfärd är beroende av att varor kan transporteras till och från vårt land. Nästan allting går via havet. Omkring 90 procent av Sveriges import och export transporteras sjövägen. Ändå är sjöfarten alltför ofta en blind fläck i svensk transportpolitik.

När man läser detta betänkande slås man av hur många avgörande frågor som fortfarande saknar tydligt politiskt besked. Sjöfartsverkets ekonomi är osäker, isbrytarkapaciteten behöver stärkas, hamnarnas roll i transportsystemet är otydlig och Sverige saknar fortfarande en nationell strategi för sina hamnar. Det duger inte för ett land som Sverige, som är beroende av sjöfarten. Sjöfartspolitiken är inte en nischfråga. Den är näringspolitik, beredskapspolitik och i högsta grad säkerhetspolitik.

Fru talman! Det första jag vill lyfta är Sjöfartsverkets situation. Sjöfartsverket ansvarar för några av de mest centrala funktionerna i vårt transportsystem: farleder, lotsning, isbrytning, sjö- och flygräddning samt sjögeografisk information – sjökort, som vi säger på svenska. Det är verksamheter som är helt avgörande för både säkerheten till sjöss och näringslivets transporter.

Men vi vet också att Sjöfartsverket under lång tid haft en ansträngd ekonomisk situation. Intäkterna har pressats samtidigt som kostnaderna ökat. Resultatet har blivit besparingsdiskussioner, höjda avgifter och en osäkerhet kring hur verksamheten ska finansieras långsiktigt. Detta är inte hållbart.

Det här är i grunden samhällskritisk infrastruktur. Precis som vägar och järnvägar är farleder, isbrytning och sjöräddning en del av det som får Sverige att fungera. Ändå finansieras stora delar av denna verksamhet genom avgifter från sjöfarten själv. Det innebär i praktiken att sjöfarten får bära kostnader som egentligen borde vara ett nationellt ansvar. Regeringen har visserligen skjutit till vissa medel, men det handlar framför allt om kortsiktiga lösningar. Sverige behöver en långsiktig och hållbar finansieringsmodell för Sjöfartsverket.

Fru talman! En annan central fråga gäller sjöfartens konkurrenskraft. Den svenskflaggade handelsflottan är i dag betydligt mindre än motsvarigheterna i flera jämförbara länder. Detta är problematiskt. När fartyg flaggas ut förlorar vi inte bara arbetstillfällen och skatteintäkter. Vi förlorar också maritim kompetens och erfarenhet och i förlängningen en del av vår nationella handlingsförmåga. Det gäller särskilt i ett säkerhetspolitiskt läge där transporter kan bli en strategisk resurs.

Därför är det viktigt att Sverige har konkurrenskraftiga villkor för svenskflaggade fartyg. Vissa steg har tagits. Stämpelskatten på fartygsinteckningar har tagits bort, och förändringar i tonnagebeskattningen diskuteras. Jag utgår från att regeringen kommer att lägga fram förslaget, men ännu har det inte skett. De här insatserna är bra men otillräckliga. Sverige måste ha villkor som är minst lika bra som våra nordiska grannländers. Annars kommer rederier att fortsätta att välja andra flaggor.

Fru talman! Detta är inte bara en näringspolitisk fråga. Det är också en beredskapsfråga. Ett land som Sverige behöver ha tillgång till fartyg, sjöfolk och maritim kompetens.

Fru talman! En fråga som ibland får mindre uppmärksamhet men som är helt avgörande är isbrytningen. Varje vinter påminns vi om hur central den är. Sverige har hamnar långt uppe i Bottenviken och Bottenhavet. Därifrån exporteras mycket av svensk malm, svenskt stål och svenska skogsprodukter. När isen lägger sig måste farlederna hållas öppna – annars riskerar exporten att stanna. Isbrytning är därför inte bara en transportfråga. Det är också fråga om industripolitik och beredskapspolitik. I ett säkerhetspolitiskt läge där transporter kan bli avgörande för försörjningen är isbrytningen också en del av Sveriges totalförsvar. Därför bör Sverige säkerställa både investeringar i nya isbrytare och en stabil finansiering av verksamheten.

Fru talman! Jag vill särskilt lyfta upp hamnarnas roll. Sveriges hamnar är dess portar mot omvärlden. Det är där våra exportvaror lämnar landet, och det är där importen kommer in. Hamnarna är också noder där sjöfart, järnväg och väg möts. Trots detta saknar Sverige fortfarande en samlad nationell hamnstrategi. Det är ett problem.

I dag utvecklas hamnar ofta utifrån lokala initiativ och regionala förutsättningar. Det är i grunden positivt. Men eftersom hamnarna samtidigt utgör strategisk nationell infrastruktur behövs även ett nationellt perspektiv. En nationell hamnstrategi skulle kunna identifiera vilka hamnar som är strategiskt viktiga för Sverige, stärka kopplingarna mellan hamnar och övrig infrastruktur, bidra till effektivare godstransporter och stärka beredskapen i transportsystemet samt ge oss bättre planeringsförutsättningar för investeringar i hamnar, farleder och anslutande infrastruktur.

För ett exportberoende land borde detta vara en självklar del av transportpolitiken. Ändå saknar Sverige fortfarande en sådan strategi. Det menar vi socialdemokrater är en brist i regeringens politik.

Fru talman! Sjöfarten spelar också en viktig roll i klimatomställningen av transportsektorn. Genom att mer gods kan transporteras med sjöfart och järnväg kan belastningen på vägnätet minska och utsläppen reduceras.

Sjöfarten har en stor möjlighet att bidra till ett mer hållbart transportsystem, men det krävs också att politiken skapar förutsättningar genom investeringar i hamnar, farleder och effektiva logistiklösningar.

Fru talman! Sjöfarten är ofta osynlig i vardagen. Vi ser lastbilarna på vägarna. Vi ser tågen på järnvägen. Men utan fungerande sjöfart stannar Sverige. Det gäller i vardagen, när industrin exporterar sina varor, men det gäller också i kris och ytterst i krig, när transportförmåga och försörjningssäkerhet blir avgörande.

Därför behöver Sverige en politik som stärker svensk sjöfarts konkurrenskraft, Sjöfartsverkets långsiktiga finansiering, isbrytningsförmågan och hamnarnas roll i transportsystemet. Därför bör Sverige också ta nästa steg och ta fram en nationell hamnstrategi – för svensk industri, för svensk beredskap och för att transportsystemet ska fungera i hela Sverige.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 12.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Johanna Rantsi för svaret.

Jag är kanske inte helt nöjd med svaret, och jag anser att det finns problem även i fortsättningen. Vi har jobbat med dessa frågor politiskt sett tillsammans med Blå Tillväxt, det vill säga branschen på både den fackliga sidan och arbetsgivarsidan.

Men jag känner att vi inte riktigt kommer fram. Jag vill fortfarande lägga lite vikt vid inflaggningen. Ledamoten själv lyfte upp Stenas inflaggning av de tre stora tankfartygen. Jag sa det inte tidigare, men jag kan säga det nu, nämligen att det var noll svenskar på dem. Det är naturligtvis inte bra när Sveriges största rederi hanterar frågan på det sättet.

Då blir svaret att man tittar på att förkorta utbildningen. Jag är inte säker på att det blir helt rätt när det går så fort. Vad blir konsekvenserna? Hur är konsekvensanalysen av detta, det vill säga att se över arbetet med att snabba upp utbildningen i sjösäkerhet? Det känns som att detta mer handlar om ekonomi, administration och korta processer. Är det säkert att det blir bättre sjösäkerhet ute på fartygen? Jag är inte övertygad om det.

Jag är inte heller övertygad om att den här uppsnabbningen av vuxenutbildningen är helt perfekt. Den innebär ju att möjligheterna till vidareutbildning begränsas eftersom man inte får högskolebehörighet. Det är klart att det finns ett behov hos sjöfolket av att kunna utvidga detta, så att man kan bli andrestyrman eller befälhavare. Då försvårar naturligtvis det här, och då kanske det blir så att ungdomar och andra som är intresserade av att jobba till sjöss väljer någonting annat.

Det senaste förslag som har kommit från arbetsgivarnas sida är att engelska ska vara språket inom svensk sjöfart. Jag tycker att man ska prata svenska också. Annars tror jag inte att vi kommer att ha svenska sjömän på våra färjor i framtiden utan utländska även där.

Fru talman! Ledamoten Johanna Rantsi har berömt sig själv och regeringen för dess arbete under den gångna mandatperioden när det gäller svensk sjöfartspolitik. Jag ska också till viss del berömma regeringen för att det har hänt en del saker, till exempel en uppdatering av tonnageskattesystemet och bareboatregistret. Det finns en hel del som är bra.

När jag lyssnade på ledamotens anförande tänkte jag till lite. Ledamoten talade om ofred, krigstider och vikten av svenskt sjöfolk på inflaggade fartyg. Det stämmer som ledamoten säger att det flaggades in ett antal fartyg under 2025, inte mindre än 13 fartyg. Det är bra. Nu har nio av fartygen fått en fastställd säkerhetsbemanning från Transportstyrelsen, det vill säga vilka som ska tjänstgöra. Det innebär 236 heltidstjänster på fartygen. Det är jättebra.

Men det lilla problemet är att 196 av tjänsterna gick till utländska sjömän. Endast 17 procent gick till svenska sjömän. Det var väl inte riktigt det vi hade tänkt oss. Om det blir ofred behöver vi för att försörja landet svenska sjömän på våra fartyg. Annars är risken att de åker hem till Asien och lämnar fartygen.

Jag har följande fråga till ledamoten: Hur ska vi ta frågan vidare så att svenskar ska börja jobba på fartygen? Där är jag lite orolig.

Herr talman! Jag tycker att ledamoten berör någonting viktigt, och jag delar också ledamotens syn på att det här är svårt. Att ha ett globalt gemensamt regelverk som hanterar den här typen av frågor skulle naturligtvis vara optimalt. Jag delar nog ledamotens uppfattning att det här är svårt och en utmaning. Jag tror att FN kan vara ett sådant organ, och jag tror att EU kan jobba med frågorna.

Jag tror dock att vi ska gå till oss själva allra först. Jag tycker att det redan i dag finns ett väldigt stort motstånd i Sverige. Vi ser bara att det finns problem och utmaningar. Att ha den inställningen tror jag är det absolut farligaste som kan inträffa, för det gör att vi står still och inte vågar utveckla de här frågorna. Det finns ett stort motstånd i Sverige, tycker jag, och jag tror att det är farligt.

Vi har alltid varit ett litet land som har konkurrerat med teknik och kunskap, och därför måste vi ligga i framkant här. Det gör vi ju inte, utan motståndet finns. Ska jag vara ärlig är kanske motståndet störst i det här huset, och det är farligt när de politiska beslutsfattarna försöker backa och inte går framåt. Det tror jag att vi ska ta tag i.

Ledamoten hör ändå till det största partiet, eller alltså det parti som gör att vi i dag kan ha en regering som har majoritet. Min vädjan till ledamoten är att Sverigedemokraterna ska ta på sig ett ansvar att driva de här frågorna. Jag har nämligen inte sett att det sker någonting över huvud taget. Det verkar verkligen stå still.

Kommissionen sa att vi borde börja jobba med detta på en gång, men än så länge har nästan ingenting hänt. Det har bara kommit lite smulor. Jag tror att Sverigedemokraternas och ledamotens kanske största uppdrag är att se till att få regeringen att agera – för om ni skulle säga nej och göra på något annat sätt skulle regeringen falla, och då skulle det inte hända någonting. Då kanske vi skulle kunna skapa andra varianter, vad vet jag, men detta är någonting jag tror skulle behöva göras.

Det var ett långt svar, men jag tror att ledamoten fick ett hyggligt bra svar på sin fråga.

(Applåder)

Herr talman! Vi hade en AI-kommission i Sverige – ledamoten berörde det själv i sitt anförande. De arbetade snabbt och effektivt, för de sa: Det här är viktigt. Det är bråttom. Vi måste göra någonting så fort som möjligt. Vi kortar vår utredningstid för att staten och regeringen ska kunna agera så snabbt som möjligt, så att vi inte ska hamna på efterkälken. Det är precis det som vi nu har gjort.

Vad hände efter detta? Det var hösten 2024 som det här skedde. Våren 2025 kom digitaliseringsstrategin. Den innehåller en del bra saker och saknar en hel del. Men det kanske allvarligaste är att det skulle komma en AI-strategi. Det sägs att den ska komma i vår – jag vet inte. Det har snart gått två år. Det kallar inte jag snabbt. Tänk om näringslivet gick ihop och gjorde det här jobbet och sa att de måste göra detta snabbt och att de kortar tiden! Det har inte hänt någonting i regeringen sedan dess. Det går väldigt långsamt.

Man berör inte ungdomsskolan här; det saknar jag. Hur ska dagens ungdomar möta den nya tekniken? Hur ska vi se till att det inte blir klasskillnader i hur man använder tekniken? Det finns inte ett ord om det, möjligtvis finns det lite om vuxenutbildningen.

När det gäller tillgång till data har jag respekt för att det är en svår fråga, men den berörs inte heller. Så är det dessutom med de flesta av de här strategierna. Det har nu kommit några olika förslag i budgetar, men det är väldigt lite. Det mesta är ofinansierat, och vi vet inte vad som ska hända.

För att avslutningsvis citera branschen var det här väldigt flummigt och rörigt.

(Applåder)

Fru talman! När trafikutskottet träffas och debatterar brukar det handla om båtar, flygmaskiner, bilar, betong och asfalt. Men i dag ska vi prata om internet, som vi säger i Östergötland.

Det här är kanske en av de större förändringar som sker i samhället och som påverkar och kommer att påverka oss allra mest. Digitalisering och artificiell intelligens förändrar vårt samhälle i grunden, hur vi arbetar, hur vi utbildar oss, hur vi bedriver vård och omsorg och hur staten bemöter sina medborgare.

Jag vill vara tydlig redan från början: Det socialdemokratiska partiet är ett teknikpositivt parti. Vi ser digitaliseringen och AI som kraftfulla verktyg för att stärka välfärden, öka produktiviteten och göra Sverige mer konkurrenskraftigt.

AI kan hjälpa läkare att ställa snabbare och mer träffsäkra diagnoser. Den kan avlasta lärare, socialsekreterare och handläggare när det gäller administration. Den kan bidra till klimatomställningen genom smartare energisystem, effektivare transporter och bättre resursanvändning. För oss handlar digitaliseringen inte om en avlägsen framtid. Den är redan här, och den ska användas fullt ut.

Herr talman! Men tekniken är aldrig neutral. Hur digitalisering och AI används är ett politiskt val. Socialdemokraternas ambition är att teknikutvecklingen ska stärka jämlikheten, bygga tillit och förbättra människors vardag, inte skapa nya klyftor eller ett samhälle där vissa lämnas efter.

Här ser vi att regeringens politik inte räcker till. Sverige har höga ambitioner men når inte målet om att vara bäst i världen. Statliga digitaliseringsprojekt brister i fråga om samordning, uppföljning och tydligt ansvar. För medborgaren märks detta genom krångliga etjänster, otydliga system och ibland rena rättssäkerhetsproblem. Socialdemokraterna menar att digitalisering kräver politiskt ledarskap, inte bara teknikoptimism utan riktning.

Herr talman! Digital delaktighet är avgörande för att digitaliseringen ska lyckas. I dag finns det fortfarande människor som inte kan ta del av digitala tjänster fullt ut – äldre personer med funktionsnedsättning och människor som har svag ekonomi. Detta är inte ett argument mot digitaliseringen. Det är ett argument för att göra den bättre.

Vi vill se digitala lösningar som är tillgängliga, begripliga och användarvänliga och kompletterade med alternativ där det behövs. Digitalisering ska förenkla människors vardag, inte göra den svårare.

I offentlig sektor finns enorma möjligheter genom datadelning, gemensamma standarder och sammanhållna system. Det är också en förutsättning för att AI ska kunna användas på ett effektivt och ansvarsfullt sätt. Därför är det viktigt för oss socialdemokrater att se en starkare gemensam digital infrastruktur, bättre förutsättningar för säker datadelning och en mycket tydligare statlig samordning.

Herr talman! När det gäller artificiell intelligens är vår hållning tydlig: Sverige ska vara offensivt men också ansvarsfullt. AI ska användas brett i välfärden och i staten men alltid med mänsklig kontroll, transparens och möjlighet till insyn. Människor måste kunna förstå och kunna ifrågasätta beslut som påverkar deras liv. Det handlar om förtroende. Utan förtroende kommer tekniken inte att användas fullt ut.

Herr talman! Avslutningsvis: Digitalisering och AI är ett par av vår tids största möjligheter, men de kräver politiska vägval. Vi socialdemokrater väljer en väg där teknik tjänar människan, där staten tar ansvar och där hela samhället är med på resan.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 1.

(Applåder)

Fru talman! Jag förstår att undertecknad trampade på en öm tå när jag hävdade att det är regeringen som inte har agerat. Men det är inte oppositionen som styr landet, utan det gör regeringen.

Jag delar den frustration som resenärerna på perrongerna och lastbilschaufförerna som sitter fast på vägarna känner över att svensk infrastruktur inte fungerar. Det är därför vi socialdemokrater söker ett mandat för att styra landet och försöka räta upp det som inte fungerar.

När det gäller flyget är det oerhört viktigt att vi har flyg i Sverige, både utrikesflyg och inrikesflyg. Utrikesflyget handlar många gånger om att svenska företag ska kunna resa och göra affärer och på så sätt öka vår tillväxt. Det handlar också om att vi ska kunna åka på semester – ett vårdbiträde som har sparat i flera år ska kunna ta med sig sina barn och åka till Kanarieöarna. Det handlar även om att vi ska ha ett inrikesflyg som fungerar så att man kan leva och vara verksam i norra Sverige. Jag tycker därför att det är helt okej att vi ska satsa på detta.

Jag är lite bekymrad över att regeringen har svårt att komma framåt när det gäller flygplatsutredningar och hur vi ska stötta. Jag tycker att man ska ta ett helhetsgrepp där man stöttar alla regionala flygplatser och säger att allihop ska vara beredskapsflygplatser, till exempel. Det är möjligt att vi kan ta i hand på att ta ett samlat grepp om Sveriges flygplatser.

Sedan var det återigen ett resonemang om hur de framtida regeringsalternativen ser ut. Vi har varit väldigt tydliga med att vi söker ett mandat för socialdemokratisk politik, och däri ligger en offensiv flygpolitik. Sedan är vi öppna för att samarbeta med alla partier i Sveriges riksdag utom ett. Det finns olika varianter för hur vi kan mötas där för att se till att svenskt flyg utvecklas på ett bra sätt.

(Applåder)