Herr talman! Europeiska rådet träffades i torsdags i förra veckan för det årliga vårtoppmötet, som av tradition brukar ägna extra uppmärksamhet åt olika ekonomiska frågor. Så var det även i år. Mer specifikt var det den akuta energifrågan som tog det mesta av det utrymmet. Som så ofta tog också det omedelbara överhanden över det mer långsiktiga. Det handlade denna gång alltså mer om kris och krig än om klimat och konkurrenskraft, är jag rädd.

Före mötet hölls som vanligt ett förmöte om migrationsfrågor. Vi diskuterade behovet av en ändring i flyktingkonventionens riktlinjer så att de inte tillåts stå i vägen för att döma till exempel våldtäktsmän till utvisning. Sverige har ju ett nyligen inträffat fall där en 16-årig flicka våldtogs men där våldtäkten inte ansågs grov nog för att kunna leda till utvisning från Sverige av gärningsmannen.

Det är en helt orimlig ordning att kriminella ska kunna gömma sig bakom konventionens flyktingstatus. Svensk och europeisk gästfrihet ska inte gälla våldtäktsmän. Sverige fick stöd för den uppfattningen, och vi kommer att fortsätta driva den här frågan. Det ligger i allas intresse att viktiga konventioner inte tillämpas på ett orimligt sätt. Det handlar alltså inte om att riva upp utan tvärtom om att säkra både förtroende och legitimitet för folkrätten.

Själva mötet inleddes sedan med en diskussion om Ukraina. President Volodymyr Zelenskyj deltog den här gången över länk.

Den överskuggande frågan handlade om Ungerns och Slovakiens blockering av stödpaketet om 90 miljarder euro, det som beslutades i december. Trots en i det närmaste öronbedövande kritik från oss andra höll den ungerske och den slovakiske premiärministern emot de beslut som hade behövts för att få stödet på plats. Vi vet inte vad som blir de långsiktiga konsekvenserna av det här agerandet, men vi vet att det är skadligt för Ukraina och för europeisk trovärdighet.

Ungern sa att de kommer att blockera lånet till Ukraina tills den ryska oljan till Ungern åter flödar genom Druzhba-rörledningen, som Ryssland har bombat sönder i Ukraina. Kommissionen för nu diskussioner med Ukraina om att skicka ett expertteam för att bistå med reparationerna. Till denna grupp har också Sverige erbjudit ingenjörskompetens. Vi gör vad vi kan, men sannolikt saknas det möjlighet att komma framåt före valet i Ungern den 12 april.

Diskussionen om Mellanöstern präglades av oro för de pågående våldsamheterna och de uppenbara riskerna för spridningseffekter i regionen. Irans attacker mot sina grannländer fördömdes samtidigt som alla parter manades till de-eskalering, återhållsamhet, fri passage genom Hormuzsundet och respekt för mänskliga rättigheter.

Många konstaterade det uppenbara: EU har mycket begränsade möjligheter att spela roll i den pågående konflikten. Vad vi däremot kan och måste göra är att hantera effekterna på våra egna ekonomier och säkerheten för våra egna medborgare. Det gäller inte minst energi och handel och att noga följa risken för nya migrationsströmmar.

Det finns uppenbara risker, men det finns också en beslutsamhet i EU-kretsen om att erfarenheterna från migrationskrisen 2015 inte får upprepas. Regeringen har tillsammans med likasinnade drivit på för en striktare migrationspolitik så att vi står bättre rustade nu än då, men mer kommer ändå att behöva göras.

Den andra stora frågan var naturligtvis Europas energipriser.

Redan när vi möttes på det informella mötet i februari dominerades diskussionen av en grupp länder anförda av Italiens premiärminister Meloni. De argumenterade för att EU:s klimatpolitik, särskilt utsläppshandelssystemet ETS, riskerar att lägga krokben för tillväxt och konkurrenskraft.

Ett välvilligt sätt att se på det här är att länder som kommer från ett stort fossilberoende har en längre omställningsresa och kan behöva vissa lättnader för att klara de reformer som krävs. Men ärligt talat har det funnits rätt mycket tid att ställa om eftersom hela utsläppshandelssystemet har funnits i över 20 år.

De länder, inklusive Sverige, som har kommit längre i omställningen har dessutom nu för tiden en industri som bygger sin konkurrenskraft och sina affärsmodeller på bland annat den gröna omställningen. Vi har redan betalat en stor del av omställningspriset, och vinsterna skulle gå förlorade om vi nu backade bandet.

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen framhöll också att vår konsumtion av naturgas har minskat med 100 miljarder kubikmeter tack vare just utsläppshandelssystemet. Utan det hade den nuvarande situationen i Europa varit ännu värre. Då hade vi haft ett långt större strategiskt beroende av fossila bränslen och därmed sämre förutsättningar att hantera den prisosäkerhet som vi ser i dag.

Det fattades inga formella beslut vid mötet, men kommissionen ska nu lägga fram ett lagstiftningspaket med olika åtgärder som ska försöka lindra den svåra situation som råder för många länder samtidigt som klimatramverket bibehålls.

Från svenskt håll drev vi på både inför och under mötet i frågan om flaskhalsintäkter. Något förenklat – alla kanske inte dagligen tänker på flaskhalsintäkter – handlar det om att förklara varför kommissionens förslag att ta en fjärdedel av de pengar som svenska elkonsumenter har betalat in och använda dem för gemensamma europeiska projekt inte är acceptabelt. Det skulle handla om omkring 5 miljarder kronor varje år, pengar som har betalats av svenska elkonsumenter på grund av stora prisskillnader mellan norra och södra Sverige som i sin tur beror på att vi har introducerat de elprisområden som EU har krävt. Det här är pengar som Sverige ska behålla och använda för att gynna hårt arbetande familjer och företag i Sverige och lätta deras börda efter svåra inflationsår och för att bygga ut de svenska näten.

Vi lade mycket kraft på den här frågan och lyckades få en skrivning i slutsatserna som tar hänsyn till vår speciella situation och som ger oss mycket goda förutsättningar i de fortsatta konkreta förhandlingarna i rådet.

Det mesta av de ekonomiska frågorna hade behandlats i förberedelserna inför mötet och diskuterades inte i detalj, men vi i Sverige har goda skäl att vara nöjda. Slutsatstexten innebär att vi tydligt växlar upp när det gäller att förverkliga den inre marknaden och Europas konkurrenskraft i stort.

Det handlar till exempel om förslaget om en 28:e bolagsregim, som presenterades precis före mötet, och att göra framsteg i spar- och investeringsunionen – det som vi tidigare kallade kapitalmarknadsunionen – för att stärka Europas företags tillgång till riskvilligt kapital.

Regeringen har också varit pådrivande i arbetet med att förenkla EU:s regelverk. Svenska och europeiska företag behöver enklare regler som är enklare att förstå och följa. Det här arbetet är som vi alla vet långtifrån avslutat. Vi har hittills sett tio förenklingspaket, eller omnibussar, som det heter på EU-språk. Vi vill se betydligt fler och inom fler områden. Min uppmaning och min inbjudan till alla riksdagens partier att bistå i det arbetet står alltså fast.

Under eurotoppmötet fick vi på kvällen besök av Europeiska centralbankens ordförande Christine Lagarde, som tidigare samma dag hade meddelat att ECB lämnar sina styrräntor oförändrade. Hon redogjorde för sin syn på det ekonomiska läget och sa att omvärldsläget gör utsikterna betydligt osäkrare än tidigare. Fokus måste nu vara träffsäkra åtgärder som är temporära, inte minst när många länder dessutom har offentliga finanser i ett mycket sämre skick än vi har här i Sverige.

Hennes inlägg understryker ytterligare det jag har sagt tidigare, alltså att vi nu måste göra allt rätt på hemmaplan. Vi råder inte över vare sig råvarupriser i världen eller krig och fred i Mellanöstern, men vi måste göra allt rätt här hemma. Vi kan inte hänge oss åt ekonomiska experiment eller tro och hoppas att det mesta går bra ändå. Nu måste vi hålla kursen, vattna där det växer och fokusera på att få igång de ekonomiska hjulen igen.

Planen var att vi vid mötet även skulle diskutera EU:s långtidsbudget, MFF, men efter 14 timmars förhandlingar om de frågor som jag just redogjorde för och en lunch med FN:s generalsekreterare António Guterres valde rådets ordförande António Costa att skjuta just den frågan till nästa möte.

Därmed är jag färdig med redogörelsen från mötet, herr talman.

(Applåder)

I detta anförande instämde Fredrik Ahlstedt och Ann-Sofie Alm (båda M).

Herr talman! Jag tar frågan om Ungern först. Som jag sa var det mycket hårda ord från väldigt många under det pågående rådsmötet. Tyvärr var nog ganska få förvånade över Ungerns ställningstaganden. De har ändrat ett beslut som de var med och fattade tidigare och skyller på en – av Ryssland – förstörd pipeline.

Samtidigt tror jag att de allra flesta också tänkte att vi inte vill bli rekvisita i ett ungerskt val. Ingen vill hjälpa till att spela ett slags roll i Ungerns inrikespolitik, och därför finns det just nu en känsla av att det här valet måste passera innan nästa ställningstagande gentemot Ungern kan tas.

Som alla vet är fördraget som det är – det är inte skrivet för en situation där ett land systematiskt blockerar beslutsfattandet på det här sättet. Man kan väl säga att tålamodet verkligen börjar tryta hos många länder. Vi får se vilka konsekvenser det får, och vi får se vem som representerar Ungern på nästa toppmöte.

När det gäller rådets slutsatser är de alltid skrivna med breda penseldrag, så det står inte exakt så. Jag sa också att vi har fått goda förutsättningar. De yttersta, konkreta, detaljerade besluten om exakt vad länder får göra fattas dock på rådsmötet i energiministerkretsen och först därefter när enskilda länder skickar in ansökningar till EU-kommissionen och begär att få göra saker och ting som inte är självklara.

Det som är klart är att EU inte kommer att lägga beslag på de svenska flaskhalsintäkterna. Exakt vilken rådighet Sverige kommer att ha att utanför regelverket dessutom kunna använda dem för andra syften än vad reglerna föreskriver är inte klart än, men ordet flexibilitet antyder att det kommer att finnas möjligheter.

Herr talman! Det enkla svaret är: Ja, det finns en sådan förväntan. Jag tycker inte att det fanns någonting i kommissionens sätt att resonera som på något sätt uteslöt det.

Däremot finns det ju, som alla förstår, statsfinansiella restriktioner i ett antal länder. Den här gången pratar vi alltså om möjligheten att agera på egen bekostnad, inte på andras bekostnad. Ett antal länder har dock helt enkelt betydande restriktioner i sina egna makroekonomier. Jag går inte in på enskilda länder, men jag tror att en del sitter i väldigt tuffa beslutssituationer. Antingen behöver de öka sin statsskuld ännu mer – oklart för hur lång tid – eller få väldigt missnöjda bränsle- och elkonsumenter, som hamnar i ett läge som de inte kan påverka över huvud taget. Det är alltså en otroligt svår situation.

Jag tror att de flesta förstår att det grundläggande problemet här inte enbart är nät och distribution. Att elen kan flöda är i grund och botten bra – om det finns tillräcklig produktion, förstås. Och det är ju det stora bekymret, det vill säga att det är för många länder som tycker att man ska lösa problemen genom att bygga ut näten och för få som är beredda att själva bidra med att bygga ut en fossilfri, stabil elproduktion i sina egna länder.

Det ena är att det tar tid och inte löser några akuta energikriser någonstans, och det andra är att man i så fall måste fatta helt nya sorters beslut. Om man tar bort såväl rysk gas och olja som gas och olja från Gulfen återstår i princip kärnkraft eller att satsa på väldigt stora mängder förnybar energi och hoppas att det inte skapar problem när det inte blåser och så vidare. Som alla förstår har olika länder dessutom lite olika förutsättningar för detta; det är trots allt olika blåsigt och soligt i olika länder. Men att bygga ny produktionskapacitet är helt avgörande.

För svensk del är det ironiskt att vi i södra Sverige nu blir beroende av priset på naturgas, trots att nästan ingen svensk har egen erfarenhet av el gjord på gas. Det går inte.

Herr talman! Det var flera olika saker som togs upp, och jag börjar med Ungern.

Uppgifterna är inte bekräftade, men de är oroväckande; det är ingen tvekan om den saken. Jag tror inte att någon vet exakt vad som har gjorts. De flesta av oss brukar inte kommentera saker innan vi vet att de är sanna. Att Donald Tusk konstaterar att han för egen del brukar vara ganska varsam med vad han säger kan väl ge en fingervisning om vad i alla fall han misstänker gällande vilken information som kan föras vidare.

Det här i sig var inte uppe vid själva EU-toppmötet, men redan när Ungern under de tidiga dagarna av sitt eget ordförandeskap åkte till Moskva var det många länder som påpekade att ordförandeskapet inte har något mandat, i något avseende, att tala för EU där. Före valet i Ungern tror jag dock inte att det kommer att hända någonting mer i den här frågan. Snarare ser man risken att dras in och bli ett slagträ i ungersk inrikespolitisk debatt, vilket inte skulle gynna oss.

När det gäller Mellanöstern har vi pratat om det här förut: Vi är inte mer eniga i breda Mellanösternfrågor än vad vi är, och det återspeglas gång på gång i slutsatstexterna. Just nu var det dessutom Iran som var i centrum, och när det gäller konsekvensfrågorna – alltså riskerna för världshandeln, energipriser och spridning av säkerhetshot – kan man väl säga att det finns en väldig enighet. När det gäller den grundläggande frågan uppfattar jag att många länder står ungefär där vi står, det vill säga att man anser att Irans regim är farlig för sitt eget lands befolkning och för andra länder. Få kommer att sörja den, som man brukar säga.

Samtidigt är detta inte förenligt med en traditionell syn på folkrätten. Hur kriget slutar kommer i praktiken att avgöra hur vi kommer att se på legitimiteten i detta, och just nu är risken att det här drar ut väsentligt mycket mer på tiden än vad man hade hoppats.

Herr talman! Det är väldigt få – nästan ingen – som säger att det här är förenligt med folkrätten. Det är inte heller någon som tycker att den iranska regimen är förenlig med folkrätten. Det är väldigt få som vill fördöma dem som nu hoppas på en förändring i Iran.

Här finns det konkurrerande intressen, och man kan dra den pragmatiska slutsatsen att det är väldigt svårt att åstadkomma de resultat som man skulle vilja se – även om man accepterar dem på det här sättet. Det ser vi antagligen just nu.

Det finns stor risk för spridning till andra ställen och för bredare konflikter där Europa än en gång blir collateral damage i det hela. Det finns väldigt stora risker med detta; det ska inte förminskas på något sätt.

När det gäller Ungern tror jag att vi just nu gör klokast i att invänta det ungerska valet den 12 april. Jag säger det än en gång: Från den svenska regeringens sida lägger vi oss självklart aldrig i andra länders inrikespolitiska val; de ska avgöras av landets befolkning. Efter den 12 april vet vi vilket Ungern vi kommer att ha att göra med i fortsättningen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Herr talman! Man ska vara noga och säga att det handlar om laglig olja som flödade och som kommer att flöda igen. Det är inte så att EU försöker att åstadkomma leveranser av illegal olja. Detta är viktigt att ha sagt.

Ungern och Slovakien tillhör ju de länder som fortfarande är mycket beroende av rysk fossil energi, vilket hela Europa borde sluta att vara.

Det finns en paradox här. Beroendet av Ryssland är dåligt och leder nu till de här speciella konsekvenserna, eller svepskälen. Samtidigt finns ett mycket bredare beroende av olja och gas från Gulfländerna som får helt andra, mer prismässiga, konsekvenser.

Vad händer om pengarna inte skulle betalas ut just nu? Utan att vilja förminska frågan det minsta kan jag säga att 8,1 miljarder US-dollar via IMF gör att vi, såvitt jag förstår, inte står inför ett stup när det gäller Ukraina.

Valet i Ungern hålls den 12 april. Det är en hållpunkt. Jag är inte någon pipelineingenjör, men det sägs att det lär ta fem sex veckor att reparera ledningen. Det borde kunna gå vägen, men om det inte skulle gå vägen har vi samma stora problem som om vi över huvud taget inte hade fattat beslutet om de 90 miljarderna. Det här är den huvudsakliga finansieringen för Ukraina som samhälle långsiktigt sett.

Jag går vidare till frågan om migration. Det är ett tjugotal länder som är med på de här mötena. Jag är väldigt säker på att det handlar om att säkerställa legitimiteten i konventionerna och rimligheten hemmavid. Det är inte rimligt att en person som döms för allvarliga brott enligt Europakonventionen tillåts stanna kvar därför att brottslingens anknytning till landet värderas högre än respekten för brottsoffret. Det är heller inte rimligt att den som har flyktingstatus ska kunna begå våldtäkt mot en 16-årig flicka utan att brottet anses grovt nog för att man ska kunna besluta om utvisning. Jag tror att detta strider mot människors rättsuppfattning, och det försämrar dessutom legitimiteten i konventionerna.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Herr talman! Frågan är intressant. Jag ska för formens skull säga att just det här inte var uppe på toppmötet. Den här gången diskuterade vi inte heller kriget mot Ukraina i bemärkelsen långsiktigt straffrättsligt ansvar för krigsbrott och skador som åsamkas Ukraina. Vi kommer att ha väldigt starka skäl att på ett bra eller dåligt sätt komma tillbaka till det. När det har klarnat lite grann huruvida de fredsförhandlingar som leds av USA över huvud taget leder någonvart kommer den här frågan att ställas på sin spets. Jag återkommer gärna till den frågan då.

För att bredda frågan ytterligare: Att detta med oljan får konsekvenser är en dålig sak, men något annat vi också har lärt oss av Ukraina är hur otroligt väl olika installationer måste skyddas. Jag såg ett kraftvärmeverk i Kiev som var helt utslaget och därmed också elförsörjningen till en halv miljon människor när vintern var som allra kallast. Detta antyder också vikten av civilförsvar för att kunna upprätthålla allt annat försvar.

De andra frågorna kommer vi att återkomma till.

Herr talman! Om man ska vara lite noggrann var det ena ett formellt rådsbeslut. Erfarenheterna från 2015 har lett oss till slutsatsen att detta inte får upprepas en gång till när det skakar i världen. Det finns jättemycket EU kan göra och som enskilda länder kan göra i samarbete med andra, men 2015 får inte inträffa en gång till. Att bara slå fast detta och inte säga ”det får bli som det blir” var en otroligt viktig slutsats från EU-toppmötet. Detta beslut kan sedan få en massa olika konsekvenser i relationen till exempelvis transitländer vad gäller vad vi kan göra på plats och i närområdet.

Det andra var inte formella rådsslutsatser, men jag nämner det eftersom det var ett tjugotal länder på själva förmötet i ett slags koalition av dem som nu vill se en bredare rimlighetsprövning av migrationspolitiken. Två saker står i centrum. Den ena är Europakonventionen, alltså den som först uppmärksammades efter ett antal fall i många olika länder där människor dömts för brott och skulle utvisas på grund av detta brott men där sedan anknytningen till det nya landet ansågs väga tyngre än själva brottets konsekvenser. Detta kan vara väldigt stötande, för man döms inte lättvindigt till utvisning i Europa.

Den andra är Genèvekonventionen. Vi uppmärksammade deltagarna på att den gör det omöjligt att utvisa den som har flyktingstatus om inte en domstol konstaterar att det rör sig om ett synnerligen grovt brott, och uppenbarligen räcker inte våldtäkt mot en 16-åring, vilket är en alldeles orimlig slutsats.

På båda dessa punkter tror jag att det kan finnas en bred folklig förståelse och rimlighetsuppfattning. Men det handlar också om att långsiktigt värna legitimiteten i viktiga konventioner. Jag är annars rädd att länder börjar lämna konventioner om dessa aldrig går att ändra på.

Herr talman! Att stå upp för den europeiska klimatpolitiken är rätt i sig. Men det är också rätt för alla de föregångare i Sverige och i det svenska näringslivet som gör stora investeringar för att de vill det och för att regelverket uppmuntrar det och skapar konkurrenskraft för det. Vi kan inte svika deras arbete. Detta var jag otrolig tydlig med på Europeiska rådets möte, och det gick verkligen fram.

Den 28:e regimen är ett obegripligt uttryck som handlar om att man ska kunna ha regelverk som går över alla andra på vissa områden. De som är mest optimistiska tror att det här ska få stora konsekvenser, och det kanske visar sig att det blir så.

Annars handlar det helt enkelt om att underlätta registrering av bolag i olika länder och om att skicka information till ett ställe i stället för till alla ställen. Men det biter förstås inte på grundläggande frågor som skattepolitik eller arbetsrätt i olika länder, som inte förändras av detta.

Herr talman! Jag får nog luta mig mot Ursula von der Leyens bedömning, och den var inte mer precis än att vi på ett eller annat sätt måste kunna lösa detta.

Det öppnar för optimistiska och mindre optimistiska signaler. Jag tror att hon tänker sig att det första är att ord faktiskt hålls den här gången och att stödet kan betalas ut så fort ledningen är reparerad. Det kan också handla om andra juridiska lösningar. Jag är inte konstitutionell EU-jurist i tillräckligt hög grad för att kunna bedöma om det finns andra vägar i detta.

Däremot kan man antagligen säga att detta, om det skulle fortsätta under lång tid, kommer att väcka den konstitutionella frågan i Europa. Den kanske skulle väckas under alla omständigheter, för den har varit lite slumrande under en längre tid. Detta ställer dock frågan på högkant. Men jag vågar inte ge mig ut på några djupa juridiska vatten när det gäller vilka andra möjligheter som skulle kunna finnas, utan nu tror jag att vi får avvakta i några veckor innan beslut fattas.

Herr talman! När det gäller energifrågan är det alldeles uppenbart, även om olika länder uttrycker det lite olika, att framtiden är fossilfri med mer kärnkraft och mer förnybart. Det skriver allt fler länder under på, även de som har en lång resa dit.

När vi gjorde oss oberoende av olja för elproduktion i Sverige var det för att oljekrisen den gången drev upp priserna. Sedan lade vi till alla klimatskäl för att göra oss fossilfria, och nu lägger vi till alla säkerhetspolitiska skäl för fossilfrihet.

För oss är slutsatsen helt solklar. Fortfarande är dock många länder mycket mer fossilt beroende än man kan tro. Det absurda förhållandet att gasgenererad el slår in över landsgränser är provocerande, skulle jag säga. Vi som fattade så kloka beslut på 50, 60- och 70-talen påverkas i dag av dyr el av helt andra skäl. Jag är mycket för internationellt samarbete, men den svenska energipolitiken ska inte stå och falla med italiensk eller tysk gasimport.

Sedan vill jag vara lite noga: Den svenska regeringen lägger sig inte i inrikespolitiken i andra länder. Jag tycker att det är en viktig princip. Det har blivit alltmer populärt i andra länder att göra sådant. Vi tänker inte ändra vår policy. Vi låter andra länders befolkningar fatta sina beslut i demokratiska val. Jag tänker alltså inte ha någon åsikt om det ungerska valet.

Men bara för att tala klartext: De här 90 miljarderna är plan B. Plan A var att använda frysta ryska tillgångar. Det fick vi inte stöd för. Detta var plan B, vilket bara gör saken ännu allvarligare.

Herr talman! Jag börjar bakifrån. Det här var alltså Europeiska rådets beslut, nota bene – inte mer och inte mindre. Sedan finns det lagstiftningsprocesser som inkluderar betydligt fler institutioner.

Europeiska rådet står bakom den grundläggande idén och arkitekturen bakom ETS, alltså utsläppshandelssystemet. Det var inte konfliktfritt, men det gör Europeiska rådet. Sedan kommer det att ske många processer där detta ska detaljregleras och preciseras inför den översyn som redan sedan tidigare skulle göras. Det är viktigt att ha sagt. Den var Sverige också mycket drivande för.

Sedan var det säkerhetshoten. Det som har hänt de senaste decennierna är att säkerhetshoten blivit mycket mer mångfasetterade – miljö och klimat, social sammanhållning i olika länder, invandring och migration, industrispionage och hybridaktiviteter. Det är en mycket bredare palett av säkerhetshotande frågor som ett modernt land i dag på olika sätt måste kunna adressera.

Därför var den brittiska rapporten bra. Den understryker att även de aspekterna är viktiga i det här avseendet. Jag tycker att det bara är bra.

Vi jobbar i dag mycket bredare med dessa frågor i Sverige än vad vi gjort tidigare. Bara det att vi gifter ihop civilförsvar och militärt försvar på ett helt annat sätt och återaktiverar civilplikten skapar helt nya möjligheter för unga killar och tjejer att göra nytta för det svenska totalförsvaret, som kan inbegripa väldigt mycket mer än att vara i uniform med vapen i hand. Allt detta är bra – av tråkiga skäl, ska man lägga till.

Sedan var jag inte det minsta uppgiven. Jag konstaterade bara, med anledning av tidigare diskussioner vi haft i den här kretsen, att kortsiktiga – om än viktiga – kriser tenderar att ta allt syre på europeiska toppmöten. Långsiktiga frågor som reformering av inre marknaden och konkurrenskraftsfrågor tar inte lika mycket omedelbart syre, även om vi i Sverige verkligen gjorde vår del för att de skulle ta syre i den här diskussionen.