Fru talman! Jag såg vilken laguppställning som anslöt sig till debatten, så jag bad en medarbetare att komma med en kopp kaffe.

Jag ser verkligen fram emot detta utbyte. Det är uppenbart att ni känner att ni måste vara många för att rå på den här regeringen och den här justitieministern. Varmt välkomna!

Upprinnelsen till den här debatten är att Teresa Carvalho har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen ska vidta för att infria löftet att utrota gängkriminaliteten de kommande fyra åren. Det är det dödliga våldet som avses, vilket framgår av den tidningsartikel som Teresa Carvalho refererar till. Det råder ingen tvekan om att detta är en ambitiös ansats, som bara för några år sedan hade framstått som helt orealistisk.

Det är en realitet att Socialdemokraterna lämnade efter sig ett mycket mörkt haveri. I princip alla kurvor rörande den organiserade brottsligheten pekade åt fel håll, i synnerhet i fråga om våldet. Mellan 2012 och 2022 tredubblades det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige. År 2022 upplevde Sverige ofattbara 62 dödsskjutningar, enligt polisens statistik. Det var betydligt fler än i övriga nordiska länder tillsammans. Samtidigt trycktes rekryteringen av barn allt längre ned i åldrarna, och den kriminella ekonomin växte explosionsartat till en omsättning på hundratals miljarder kronor.

Intervjun som låg till grund för den tidningsartikel jag nyss nämnde, som utgör bakgrunden till denna interpellationsdebatt, gjordes med anledning av Polismyndighetens redovisning av statistik över skjutningar under första kvartalet i år. Den statistiken visar att antalet skjutningar har gått ned med 75 procent om man jämför första kvartalet i år med första kvartalet 2022, det vill säga Socialdemokraternas sista år vid makten. På helårsbasis ser vi att antalet dödsskjutningar halverades mellan 2022 och 2025. Det innebär fler än 30 räddade liv om året. Det innebär att pappor kan komma hem och krama om sina barn, att mammor inte behöver sörja sina söner eller döttrar och att skolklasser inte behöver sakna sina klasskompisar.

Under de här åren har regeringen tillfört rättsväsendet rekordstora resurser. Vi har utrustat brottsbekämpningen med en lång rad nya och effektiva verktyg, i flera fall hämtade från terrorbekämpningen. Vi har skärpt straff för att låsa in farliga gängkriminella under längre tid. Vi har intensifierat det internationella samarbetet för att få fast gängtoppar i utlandet. Allt detta har vi gjort samtidigt som inte minst polisen har ställt om sina arbetssätt för att öka systemkraften mot gängen.

Vi ser nu hur nya resurser, verktyg och arbetssätt biter rejält. Vi är alltså på rätt väg, men vi är långtifrån framme. Hälften av det dödliga gängvåldet återstår. Sprängningarna och utpressningsvåldet måste tryckas tillbaka. Mobiliseringen mot den digitala rekryteringen av barn och unga till våldsuppdrag måste trappas upp ytterligare, och det gör regeringen genom att före sommaren gå vidare med en lag som ger polisen nya verktyg mot onlinerekrytering av barn och unga till grov brottslighet. Som framgick av diskussionen nyss måste vi också strypa den kriminella ekonomin, som i väldigt hög grad driver våldet.

Det är nu helt avgörande för Sverige att vi håller kursen och inte viker av, slår av på takten eller går tillbaka till den vänsterpolitik och handlingsförlamning som orsakade eller förvärrade problemen. Vi ska inte ännu en gång ge vetorätt till Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Företrädare för dessa partier borde ha anslutit till debatten för att ge en rättvisande bild av vad som väntar efter valet.

Valet i höst handlar om precis detta: Sverige får antingen även fortsättningsvis en moderatledd regering, som med ett stabilt underlag i riksdagen fortsätter att föra en offensiv kamp mot gängen, eller ett socialdemokratiskt styre – med veto för Vänsterpartiet och Miljöpartiet – som äventyrar vad som redan har uppnåtts och blockerar nya effektiva åtgärder för att förebygga och bekämpa allvarlig brottslighet.

Fru talman! Jag såg vilken laguppställning som anslöt sig till debatten, så jag bad en medarbetare att komma med en kopp kaffe.

Jag ser verkligen fram emot detta utbyte. Det är uppenbart att ni känner att ni måste vara många för att rå på den här regeringen och den här justitieministern. Varmt välkomna!

Upprinnelsen till den här debatten är att Teresa Carvalho har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen ska vidta för att infria löftet att utrota gängkriminaliteten de kommande fyra åren. Det är det dödliga våldet som avses, vilket framgår av den tidningsartikel som Teresa Carvalho refererar till. Det råder ingen tvekan om att detta är en ambitiös ansats, som bara för några år sedan hade framstått som helt orealistisk.

Det är en realitet att Socialdemokraterna lämnade efter sig ett mycket mörkt haveri. I princip alla kurvor rörande den organiserade brottsligheten pekade åt fel håll, i synnerhet i fråga om våldet. Mellan 2012 och 2022 tredubblades det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige. År 2022 upplevde Sverige ofattbara 62 dödsskjutningar, enligt polisens statistik. Det var betydligt fler än i övriga nordiska länder tillsammans. Samtidigt trycktes rekryteringen av barn allt längre ned i åldrarna, och den kriminella ekonomin växte explosionsartat till en omsättning på hundratals miljarder kronor.

Intervjun som låg till grund för den tidningsartikel jag nyss nämnde, som utgör bakgrunden till denna interpellationsdebatt, gjordes med anledning av Polismyndighetens redovisning av statistik över skjutningar under första kvartalet i år. Den statistiken visar att antalet skjutningar har gått ned med 75 procent om man jämför första kvartalet i år med första kvartalet 2022, det vill säga Socialdemokraternas sista år vid makten. På helårsbasis ser vi att antalet dödsskjutningar halverades mellan 2022 och 2025. Det innebär fler än 30 räddade liv om året. Det innebär att pappor kan komma hem och krama om sina barn, att mammor inte behöver sörja sina söner eller döttrar och att skolklasser inte behöver sakna sina klasskompisar.

Under de här åren har regeringen tillfört rättsväsendet rekordstora resurser. Vi har utrustat brottsbekämpningen med en lång rad nya och effektiva verktyg, i flera fall hämtade från terrorbekämpningen. Vi har skärpt straff för att låsa in farliga gängkriminella under längre tid. Vi har intensifierat det internationella samarbetet för att få fast gängtoppar i utlandet. Allt detta har vi gjort samtidigt som inte minst polisen har ställt om sina arbetssätt för att öka systemkraften mot gängen.

Vi ser nu hur nya resurser, verktyg och arbetssätt biter rejält. Vi är alltså på rätt väg, men vi är långtifrån framme. Hälften av det dödliga gängvåldet återstår. Sprängningarna och utpressningsvåldet måste tryckas tillbaka. Mobiliseringen mot den digitala rekryteringen av barn och unga till våldsuppdrag måste trappas upp ytterligare, och det gör regeringen genom att före sommaren gå vidare med en lag som ger polisen nya verktyg mot onlinerekrytering av barn och unga till grov brottslighet. Som framgick av diskussionen nyss måste vi också strypa den kriminella ekonomin, som i väldigt hög grad driver våldet.

Det är nu helt avgörande för Sverige att vi håller kursen och inte viker av, slår av på takten eller går tillbaka till den vänsterpolitik och handlingsförlamning som orsakade eller förvärrade problemen. Vi ska inte ännu en gång ge vetorätt till Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Företrädare för dessa partier borde ha anslutit till debatten för att ge en rättvisande bild av vad som väntar efter valet.

Valet i höst handlar om precis detta: Sverige får antingen även fortsättningsvis en moderatledd regering, som med ett stabilt underlag i riksdagen fortsätter att föra en offensiv kamp mot gängen, eller ett socialdemokratiskt styre – med veto för Vänsterpartiet och Miljöpartiet – som äventyrar vad som redan har uppnåtts och blockerar nya effektiva åtgärder för att förebygga och bekämpa allvarlig brottslighet.

Fru talman och justitieministern! Något händer när skylten utanför polisstationen skruvas ned runt om i Sverige. Det är inte bara en lokal som stängs – framför allt känner många människor att de berövas sin trygghet när staten lämnar orten.

Detta händer just nu runt om i Sverige – i Hallstavik, i Olofström, i Leksand, i Rättvik, i Vansbro och hemma i Sölvesborg. Det sker samtidigt som gängkriminaliteten kryper längre ut i hela landet. Det sker samtidigt som många företagare larmar om brottslighet. Det sker samtidigt som människor känner sig otrygga, oavsett fakta.

Många människor som jag träffar vill inte anmäla brott via en app eller via telefon. De vill göra det på en polisstation, gärna på orten eller i kommunen där de bor. Det gäller inte minst kvinnor som har utsatts för våld i nära relation. De vill gå in genom en dörr och sätta sig ned och prata med någon, helst någon som de vet alltid finns på plats.

Det gäller också äldre människor, personer med funktionsnedsättning och människor som inte klarar det digitala.

Men de som oftast säger detta är företagare, som gång på gång drabbas av stölder, skadegörelse och hot. Företagare bygger våra samhällen, skapar jobb, håller liv i orterna och sponsrar både idrottsföreningar och lokalt engagemang. När företagen säger att lokal polisnärvaro och öppna polisstationer spelar roll menar jag att justitieministern och regeringen borde lyssna.

Justitieministern säger att regeringen prioriterar lokal polisnärvaro, men människorna, i alla fall där jag bor, ser något annat. De ser inte att poliserna blir fler utan att polisen har lämnat kommunen, och de känner sig övergivna. Regeringen svarar gång på gång att det är Polismyndighetens beslut, men man kan ju fatta beslut om lokal närvaro.

Har regeringen gjort någon konsekvensanalys av vad det betyder för tryggheten när den lokala polisstationen stänger? Har man sett hur det påverkar anmälningsbenägenheten och människors tillit till staten? Förstår ministern det jag beskriver? Hör ministern samma sak som jag, alltså att människor upplever att samhällskontraktet bryts när den lokala polisnärvaron förvinner och polisstationer stänger?

Fru talman och justitieministern! Något händer när skylten utanför polisstationen skruvas ned runt om i Sverige. Det är inte bara en lokal som stängs – framför allt känner många människor att de berövas sin trygghet när staten lämnar orten.

Detta händer just nu runt om i Sverige – i Hallstavik, i Olofström, i Leksand, i Rättvik, i Vansbro och hemma i Sölvesborg. Det sker samtidigt som gängkriminaliteten kryper längre ut i hela landet. Det sker samtidigt som många företagare larmar om brottslighet. Det sker samtidigt som människor känner sig otrygga, oavsett fakta.

Många människor som jag träffar vill inte anmäla brott via en app eller via telefon. De vill göra det på en polisstation, gärna på orten eller i kommunen där de bor. Det gäller inte minst kvinnor som har utsatts för våld i nära relation. De vill gå in genom en dörr och sätta sig ned och prata med någon, helst någon som de vet alltid finns på plats.

Det gäller också äldre människor, personer med funktionsnedsättning och människor som inte klarar det digitala.

Men de som oftast säger detta är företagare, som gång på gång drabbas av stölder, skadegörelse och hot. Företagare bygger våra samhällen, skapar jobb, håller liv i orterna och sponsrar både idrottsföreningar och lokalt engagemang. När företagen säger att lokal polisnärvaro och öppna polisstationer spelar roll menar jag att justitieministern och regeringen borde lyssna.

Justitieministern säger att regeringen prioriterar lokal polisnärvaro, men människorna, i alla fall där jag bor, ser något annat. De ser inte att poliserna blir fler utan att polisen har lämnat kommunen, och de känner sig övergivna. Regeringen svarar gång på gång att det är Polismyndighetens beslut, men man kan ju fatta beslut om lokal närvaro.

Har regeringen gjort någon konsekvensanalys av vad det betyder för tryggheten när den lokala polisstationen stänger? Har man sett hur det påverkar anmälningsbenägenheten och människors tillit till staten? Förstår ministern det jag beskriver? Hör ministern samma sak som jag, alltså att människor upplever att samhällskontraktet bryts när den lokala polisnärvaron förvinner och polisstationer stänger?

Fru talman! Mot bakgrund av nämnda debattartikel svarar justitieministern på frågan hur regeringens löfte ska infrias. Men det intressanta i svaret är väl egentligen det som saknas. Regeringen tar gärna åt sig äran för att skjutningarna minskar, men man måste också vara ärlig med hur politisk förändring faktiskt fungerar i praktiken.

Politisk förändring börjar och slutar inte med allvarstyngda miner och snabba talepunkter under pressträffar i rummet här bredvid, utan det är utredningar, förberedelser, lagstiftning, myndighetsuppbyggnad, förfinande och slipande av polisens arbetssätt och verktyg och internationellt samarbete, alltså mycket av det justitieministern beskriver. Men detta löper över många mandatperioder, och att påstå något annat är givetvis bara politisk retorik av sämsta slag.

Många av de verktyg myndigheterna i dag kan använda initierades av oss, och under tidigare interpellationsdebatter har vi med hjälp av riksdagens utredningstjänst visat att 75 procent av utredningarna initierades av oss. I dag kan det vara färre eftersom ni har haft en viss reformtakt. Låt mig vara ärlig med att många också initierades via tillkännagivanden av riksdagen, som uttryckte en folkvilja eftersom vi hade en borgerlig majoritet i riksdagen. Både dåvarande och nuvarande regering har alltså gjort detta arbete.

Under den förra regeringen var det dessutom vanligt med parlamentariska utredningar där partierna tillsammans försökte klura ut hur man bäst kunde möta utmaningarna, och jag tror att svenskarna förväntar sig sådana utredningar.

Det var en uppförsbacke även för oss. Ni tycker att ni har en uppförsbacke, men jag som har varit med under hela resan – jag kom in i riksdagen 2014 – kan meddela att man i Rosenbad kunde spegla sig i de blanka skrivborden på våningen under statsministerns. De var helt tomma på förarbeten om hur man skulle bekämpa gängkriminaliteten. Ännu värre var det när det gällde förarbeten om hur man skulle bekämpa de terrorhot Europa stod inför och många andra utmaningar. Vi fick i mångt och mycket börja från scratch. Sverige hade en polisutbildning som var satt på svältkur och neddragen till en miniminivå. Det är alltså två sidor av samma mynt.

Utifrån denna berättelse och dessa frågor är det lite anmärkningsvärt att justitieministern lägger så stor vikt vid våra samarbetspartier. Givetvis är det någon spinndoktor hos er som har tänkt att man kan skrämma väljarna med att Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska få veto om det blir en ny regering. Men dessa partier gjorde sin plikt i riksdagen under de många långa och svåra åren.

Är det Fredrik Malmborg, nej, Martin Malmberg, nej, Martin Marmgren heter han, från Järva, som var miljöpartistisk riksdagsledamot, ni ska skrämmas med?

(Justitieminister Gunnar Strömmer (M): Martin Borgs?)

Eller är det Vänsterpartiets Gudrun Nordborg i justitieutskottet ni ska skrämmas med? Hon är en av Sveriges främsta jurister när det gäller kvinnofrågor och har undervisat om det i många år.

Detta är inte trovärdigt. Fokusera på att svara på frågan vad ni vill göra framåt, och sluta skrämmas med partier som inte ens är närvarande i kammaren!

Fru talman! Mot bakgrund av nämnda debattartikel svarar justitieministern på frågan hur regeringens löfte ska infrias. Men det intressanta i svaret är väl egentligen det som saknas. Regeringen tar gärna åt sig äran för att skjutningarna minskar, men man måste också vara ärlig med hur politisk förändring faktiskt fungerar i praktiken.

Politisk förändring börjar och slutar inte med allvarstyngda miner och snabba talepunkter under pressträffar i rummet här bredvid, utan det är utredningar, förberedelser, lagstiftning, myndighetsuppbyggnad, förfinande och slipande av polisens arbetssätt och verktyg och internationellt samarbete, alltså mycket av det justitieministern beskriver. Men detta löper över många mandatperioder, och att påstå något annat är givetvis bara politisk retorik av sämsta slag.

Många av de verktyg myndigheterna i dag kan använda initierades av oss, och under tidigare interpellationsdebatter har vi med hjälp av riksdagens utredningstjänst visat att 75 procent av utredningarna initierades av oss. I dag kan det vara färre eftersom ni har haft en viss reformtakt. Låt mig vara ärlig med att många också initierades via tillkännagivanden av riksdagen, som uttryckte en folkvilja eftersom vi hade en borgerlig majoritet i riksdagen. Både dåvarande och nuvarande regering har alltså gjort detta arbete.

Under den förra regeringen var det dessutom vanligt med parlamentariska utredningar där partierna tillsammans försökte klura ut hur man bäst kunde möta utmaningarna, och jag tror att svenskarna förväntar sig sådana utredningar.

Det var en uppförsbacke även för oss. Ni tycker att ni har en uppförsbacke, men jag som har varit med under hela resan – jag kom in i riksdagen 2014 – kan meddela att man i Rosenbad kunde spegla sig i de blanka skrivborden på våningen under statsministerns. De var helt tomma på förarbeten om hur man skulle bekämpa gängkriminaliteten. Ännu värre var det när det gällde förarbeten om hur man skulle bekämpa de terrorhot Europa stod inför och många andra utmaningar. Vi fick i mångt och mycket börja från scratch. Sverige hade en polisutbildning som var satt på svältkur och neddragen till en miniminivå. Det är alltså två sidor av samma mynt.

Utifrån denna berättelse och dessa frågor är det lite anmärkningsvärt att justitieministern lägger så stor vikt vid våra samarbetspartier. Givetvis är det någon spinndoktor hos er som har tänkt att man kan skrämma väljarna med att Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska få veto om det blir en ny regering. Men dessa partier gjorde sin plikt i riksdagen under de många långa och svåra åren.

Är det Fredrik Malmborg, nej, Martin Malmberg, nej, Martin Marmgren heter han, från Järva, som var miljöpartistisk riksdagsledamot, ni ska skrämmas med?

(Justitieminister Gunnar Strömmer (M): Martin Borgs?)

Eller är det Vänsterpartiets Gudrun Nordborg i justitieutskottet ni ska skrämmas med? Hon är en av Sveriges främsta jurister när det gäller kvinnofrågor och har undervisat om det i många år.

Detta är inte trovärdigt. Fokusera på att svara på frågan vad ni vill göra framåt, och sluta skrämmas med partier som inte ens är närvarande i kammaren!

Fru talman! Det är ganska långt från min personlighet att vara negativ. Jag försöker undvika det, och därför känns det konstigt för mig att behöva säga att jag faktiskt är lite besviken på ministerns svar. Jag har tidigare berömt Gunnar Strömmer för att vara en saklig och seriös debattör, även när vi har haft olika politiska uppfattningar. Vi har haft många debatter i kammaren där vi ändå har kunnat landa i att vi ser problemen men har olika lösningar på dem. Jag tyckte därför att tonen i svaret var lite beklämmande.

Fru talman! Låt mig återgå till sakfrågan. När vi pratar om gängkriminalitet pratar vi nästan alltid om pojkar och unga män, men vid ett flertal tillfällen har jag och justitieministern stått här i kammaren och pratat om den del av gängkriminaliteten man ofta missar, nämligen flickor och unga kvinnor som dras in i kriminella nätverk.

Flickor och unga kvinnor är inte längre bara möjliggörare utan också utförare av väldigt grova våldsbrott. Exempelvis sitter i dag fyra 15-åriga flickor häktade efter ett gängmord i Stockholm, och flera av dem är tidigare ostraffade. Det är barn som har rekryterats från samma skola, och lärarna vittnar nu om tomma stolar i klassrummen. Denna verklighet måste vi också se.

Det handlar inte längre om några enstaka fall. Polisen uppskattar att cirka 10 000 flickor och unga kvinnor antingen är aktiva i eller kopplade till kriminella nätverk. Många av dem är dock både utövare och brottsoffer. Brå har i en studie visat att många av dessa tjejer hade erfarenhet av hot, våld och sexuella övergrepp redan innan de drogs in i kriminalitet.

Fru talman! Detta betyder att vi måste orka ha två tankar i huvudet samtidigt. Ja, grova brott ska ge tydliga konsekvenser, men om vi inte förstår mekanismerna bakom rekryteringen kommer vi inte heller att kunna bryta den. När såväl polisen som Brå och andra forskare beskriver hur flickor gromas in i kriminalitet genom att lockas med smink, kläder, uppskattning och pengar för att sedan pressas eller hotas till att utföra brott är det bara ännu ett tecken på hur otroligt hänsynslösa de kriminella nätverken är. Då räcker det inte att bara prata om hårdare straff, utan vi måste också bygga ett samhälle som fångar upp barnen innan gängen gör det.

Kriminaliteten flyttar allt längre ned i åldrarna och in i miljöer där vuxenvärlden tidigare trodde att den inte fanns. Nu blir det också uppenbart att ett ännu större fokus krävs för att också fånga upp flickorna. Skolan måste få bättre kunskap om hur rekryteringen av flickor ser ut, och socialtjänsten måste ha resurser att arbeta uppsökande mot flickor. Vi måste också våga prata om den utsatthet många flickor lever i, där kriminalitet, relationer, hot och sexuellt våld många gånger hänger ihop.

Fru talman! Vi socialdemokrater vet att kampen mot gängen måste vara både hård och smart. Givetvis ska de som begår grova brott lagföras och hållas borta från samhället. Men vi måste också stoppa nyrekryteringen och ha ett tydligt jämställdhetsperspektiv på detta, annars kommer nya barn hela tiden att ersätta dem som försvinner.

Jag undrar därför: Hur ser arbetet med att fånga upp också flickor och unga kvinnor inom gängkriminaliteten ut?

Fru talman! Det är ganska långt från min personlighet att vara negativ. Jag försöker undvika det, och därför känns det konstigt för mig att behöva säga att jag faktiskt är lite besviken på ministerns svar. Jag har tidigare berömt Gunnar Strömmer för att vara en saklig och seriös debattör, även när vi har haft olika politiska uppfattningar. Vi har haft många debatter i kammaren där vi ändå har kunnat landa i att vi ser problemen men har olika lösningar på dem. Jag tyckte därför att tonen i svaret var lite beklämmande.

Fru talman! Låt mig återgå till sakfrågan. När vi pratar om gängkriminalitet pratar vi nästan alltid om pojkar och unga män, men vid ett flertal tillfällen har jag och justitieministern stått här i kammaren och pratat om den del av gängkriminaliteten man ofta missar, nämligen flickor och unga kvinnor som dras in i kriminella nätverk.

Flickor och unga kvinnor är inte längre bara möjliggörare utan också utförare av väldigt grova våldsbrott. Exempelvis sitter i dag fyra 15-åriga flickor häktade efter ett gängmord i Stockholm, och flera av dem är tidigare ostraffade. Det är barn som har rekryterats från samma skola, och lärarna vittnar nu om tomma stolar i klassrummen. Denna verklighet måste vi också se.

Det handlar inte längre om några enstaka fall. Polisen uppskattar att cirka 10 000 flickor och unga kvinnor antingen är aktiva i eller kopplade till kriminella nätverk. Många av dem är dock både utövare och brottsoffer. Brå har i en studie visat att många av dessa tjejer hade erfarenhet av hot, våld och sexuella övergrepp redan innan de drogs in i kriminalitet.

Fru talman! Detta betyder att vi måste orka ha två tankar i huvudet samtidigt. Ja, grova brott ska ge tydliga konsekvenser, men om vi inte förstår mekanismerna bakom rekryteringen kommer vi inte heller att kunna bryta den. När såväl polisen som Brå och andra forskare beskriver hur flickor gromas in i kriminalitet genom att lockas med smink, kläder, uppskattning och pengar för att sedan pressas eller hotas till att utföra brott är det bara ännu ett tecken på hur otroligt hänsynslösa de kriminella nätverken är. Då räcker det inte att bara prata om hårdare straff, utan vi måste också bygga ett samhälle som fångar upp barnen innan gängen gör det.

Kriminaliteten flyttar allt längre ned i åldrarna och in i miljöer där vuxenvärlden tidigare trodde att den inte fanns. Nu blir det också uppenbart att ett ännu större fokus krävs för att också fånga upp flickorna. Skolan måste få bättre kunskap om hur rekryteringen av flickor ser ut, och socialtjänsten måste ha resurser att arbeta uppsökande mot flickor. Vi måste också våga prata om den utsatthet många flickor lever i, där kriminalitet, relationer, hot och sexuellt våld många gånger hänger ihop.

Fru talman! Vi socialdemokrater vet att kampen mot gängen måste vara både hård och smart. Givetvis ska de som begår grova brott lagföras och hållas borta från samhället. Men vi måste också stoppa nyrekryteringen och ha ett tydligt jämställdhetsperspektiv på detta, annars kommer nya barn hela tiden att ersätta dem som försvinner.

Jag undrar därför: Hur ser arbetet med att fånga upp också flickor och unga kvinnor inom gängkriminaliteten ut?

Fru talman! Tack, justitieministern, för chansen att debattera det här!

Jag vet att alla i den här kammaren är glada över att det dödliga våldet har pressats tillbaka. Färre dödsskjutningar betyder färre familjer som får sina liv förstörda. Men samtidigt som Sverige har blivit bättre på att bekämpa delar av våldet har den organiserade ekonomiska brottsligheten fortsatt att flytta fram sina positioner. Vi ser det i välfärden, i företag, i offentliga upphandlingar, i assistansen, i vårdsektorn, i HVB-verksamheten och i andra delar av samhället där verkligt stora pengar cirkulerar. Vi ser det också i arbetslivet och i idrotten, inte minst inom fotbollen.

Det handlar om organiserade och maffialiknande strukturer som använder företag, föreningar och välfärdssystem som affärsmodell. Vi i socialdemokratin menar att arbetet mot den här typen av kriminalitet fortfarande är alldeles för splittrat. Jag vet att flera stora steg har tagits, men ännu mer behöver göras.

De kriminella arbetar som koncerner, medan vi från samhället jobbar mer i stuprör. Polisen ser en del, kommunerna en annan, regionerna en tredje och Ekobrottsmyndigheten en fjärde, medan de kriminella ser hela kedjan. Vi behöver bättre samordning mellan myndigheter, hårdare kontroll av välfärdsaktörer och bolagsstrukturer och större möjligheter att frysa och förverka kriminellas tillgångar. Vi behöver en svensk maffialagstiftning som är anpassad till hur organiserad brottslighet faktiskt fungerar år 2026. Ja, vi har blivit bättre på att bekämpa våldet, men vi måste också slå sönder affärsmodellen bakom våldet.

Jag tänkte ta upp ett annat ämne, fru talman, som hänger ihop med gängkriminalitet. Det handlar om tre supportergrupperingar i Göteborg som har klassificerats som kriminella nätverk. Så här skrev journalisten Mikael Wagner i Aftonbladet i natt: Polisen och fansen behöver en kriskommission och akut hjälp för att ens klara att sätta sig ned och prata med varandra. Avgrundsdjupet mellan myndigheterna och ett splittrat supporterkollektiv har aldrig varit större.

Det som hände i Göteborg i går visar återigen hur snabbt den här situationen eskalerar, hur bilden av vad som skett skiljer sig och hur konflikterna växer. Mitt i allt detta riskerar svensk fotboll att slitas sönder av polarisering i stället för att samlas kring lösningar. Det kändes så förutsägbart i går, och konflikten blir ett självspelande piano. Det behövs en nationell samordnare för supporterkultur och polissamverkan – någon som kan samla aktörerna, bidra till en gemensam lägesbild, arbeta forskningsbaserat och återbygga den tillit som nu håller på att gå förlorad.

Jag brukar lyfta fram det positiva med svensk supporterkultur – att den är i världsklass och bidrar när det gäller ideellt arbete, publiktillströmning, kvinnor och barn och publikrekord – och att vi ska ha fokus på det som verkligen hotar: den organiserade brottslighet som äter sig in i fotbollen. Den bilden är fortfarande lika sann, men just nu behöver regeringen kliva fram, vara den vuxna i rummet och lösa de konflikter som har sitt epicentrum i Göteborg, innan de sprider sig över hela Sverige, för då riskerar vi att något väldigt fint går förlorat.

Fru talman! Tack, justitieministern, för chansen att debattera det här!

Jag vet att alla i den här kammaren är glada över att det dödliga våldet har pressats tillbaka. Färre dödsskjutningar betyder färre familjer som får sina liv förstörda. Men samtidigt som Sverige har blivit bättre på att bekämpa delar av våldet har den organiserade ekonomiska brottsligheten fortsatt att flytta fram sina positioner. Vi ser det i välfärden, i företag, i offentliga upphandlingar, i assistansen, i vårdsektorn, i HVB-verksamheten och i andra delar av samhället där verkligt stora pengar cirkulerar. Vi ser det också i arbetslivet och i idrotten, inte minst inom fotbollen.

Det handlar om organiserade och maffialiknande strukturer som använder företag, föreningar och välfärdssystem som affärsmodell. Vi i socialdemokratin menar att arbetet mot den här typen av kriminalitet fortfarande är alldeles för splittrat. Jag vet att flera stora steg har tagits, men ännu mer behöver göras.

De kriminella arbetar som koncerner, medan vi från samhället jobbar mer i stuprör. Polisen ser en del, kommunerna en annan, regionerna en tredje och Ekobrottsmyndigheten en fjärde, medan de kriminella ser hela kedjan. Vi behöver bättre samordning mellan myndigheter, hårdare kontroll av välfärdsaktörer och bolagsstrukturer och större möjligheter att frysa och förverka kriminellas tillgångar. Vi behöver en svensk maffialagstiftning som är anpassad till hur organiserad brottslighet faktiskt fungerar år 2026. Ja, vi har blivit bättre på att bekämpa våldet, men vi måste också slå sönder affärsmodellen bakom våldet.

Jag tänkte ta upp ett annat ämne, fru talman, som hänger ihop med gängkriminalitet. Det handlar om tre supportergrupperingar i Göteborg som har klassificerats som kriminella nätverk. Så här skrev journalisten Mikael Wagner i Aftonbladet i natt: Polisen och fansen behöver en kriskommission och akut hjälp för att ens klara att sätta sig ned och prata med varandra. Avgrundsdjupet mellan myndigheterna och ett splittrat supporterkollektiv har aldrig varit större.

Det som hände i Göteborg i går visar återigen hur snabbt den här situationen eskalerar, hur bilden av vad som skett skiljer sig och hur konflikterna växer. Mitt i allt detta riskerar svensk fotboll att slitas sönder av polarisering i stället för att samlas kring lösningar. Det kändes så förutsägbart i går, och konflikten blir ett självspelande piano. Det behövs en nationell samordnare för supporterkultur och polissamverkan – någon som kan samla aktörerna, bidra till en gemensam lägesbild, arbeta forskningsbaserat och återbygga den tillit som nu håller på att gå förlorad.

Jag brukar lyfta fram det positiva med svensk supporterkultur – att den är i världsklass och bidrar när det gäller ideellt arbete, publiktillströmning, kvinnor och barn och publikrekord – och att vi ska ha fokus på det som verkligen hotar: den organiserade brottslighet som äter sig in i fotbollen. Den bilden är fortfarande lika sann, men just nu behöver regeringen kliva fram, vara den vuxna i rummet och lösa de konflikter som har sitt epicentrum i Göteborg, innan de sprider sig över hela Sverige, för då riskerar vi att något väldigt fint går förlorat.