Sofia Skönnbrink

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet! Jag delar bilden av att det är positivt att Sverige har ett starkt djurskydd och att det är någonting som vi ska värna.

Ledamoten nämnde att det är ett problem att många katter lever utan ägare ute i det fria och inte blir chippade och registrerade i Jordbruksverkets kattregister. Jag är väldigt stolt över att vi i tidigare regeringsställning såg till att den registreringen blev ett krav. Tidigare fanns det bara för hund, men nu gäller det även för katt. Min fråga är, om ledamoten anser att det här är ett problem, vad Tidöregeringen har gjort för att fler katter ska registreras.

Fru talman! Jag bor i Koppom i västra Värmland, en liten ort som inte särskilt många känner till men som jag önskar att fler fick uppleva. Där lever vi omgivna av djupa skogar och glittrande sjöar. Det är platsen där jag växte upp och som jag senare valde att flytta tillbaka till för att själv bilda familj.

Kanske är det just alla barndomsminnen som gör att min hemort betyder så mycket för mig. När jag tänker tillbaka på somrarna som barn är det framför allt fisketurerna som jag minns. Jag minns de där varma sommarkvällarna när man satt och väntade på att flötet skulle åka under vattenytan, glädjen när det äntligen nappade och spänningen över att se vad som fanns på kroken, för att inte tala om hur gott det var med nystekt abborre till lördagsfrukosten. Det här är minnen för livet som säkert många andra känner igen sig i.

Men, fru talman, tyvärr är det inte självklart att kommande generationer kommer att få uppleva det här, för under ytan i våra vatten finns det ett hot som de flesta av oss aldrig ser: försurningen. Det är en av de allvarligaste miljöskadorna som har drabbat Sverige i modern tid, och Värmland är ett av de län som har drabbats allra hårdast.

Under årtionden föll stora mängder surt regn över våra skogar och sjöar. Fiskbestånd slogs ut, kräftor försvann och vatten som tidigare varit fulla av liv blev nästintill döda. Men genom ett omfattande kalkningsarbete har vi lyckats vända utvecklingen. Sedan 1980-talet har staten, kommunerna och länsstyrelserna tillsammans arbetat för att återställa våra vatten. Resultaten har varit fantastiska. Öring, harr och flodkräfta har kunnat återvända. Den hotade flodpärlmusslan har fått bättre förutsättningar att överleva. Det är ett klockrent exempel på långsiktig miljöpolitik som faktiskt fungerar.

Fru talman! Förra veckan följde jag och min riksdagskollega Peter Söderström med Värmlands läns kalkningsförbund ut på ett kalkningsuppdrag i Filipstad. Det vi fick höra då var minst sagt oroväckande.

I år skulle man behöva sprida ungefär 23 000 ton kalk i Värmland för att möta behoven, men pengarna räckte till omkring 13 000 ton. Anledningen är att statsbidraget till kalkningen inte har räknats upp sedan 2019, och samtidigt har kostnaderna för kalk ökat med omkring 50 procent.

Vi ser konsekvenserna redan nu: Vattenprover visar sjunkande pHvärden. Våra sjöar och vattendrag börjar helt enkelt bli surare igen. Fortsätter den här utvecklingen riskerar vi att förlora mycket av det som vi har lyckats åstadkomma med kalkningen.

Fru talman! Det här handlar naturligtvis om biologisk mångfald och om vårt ansvar för naturen, men det handlar också om sportfisket, besöksnäringen och de arbetstillfällen som naturen skapar på den svenska landsbygden.

Försurningen är en nationell miljöskuld som staten måste ta ansvar för. Vi kan inte tillåta att kostnaderna för kalkningen vältras över på kommuner som redan har en väldigt hårt pressad ekonomisk situation. Därför måste vi säkerställa en långsiktig finansiering av kalkningsverksamheten.

Fru talman! Jag vill att min dotter och hennes vänner precis som jag ska få växa upp med levande sjöar och vattendrag, men det kommer inte att ske av sig självt. Det kräver att vi fortsätter att kalka och inte låter det som har byggts upp under så många år gå förlorat. Det är vi skyldiga både naturen och kommande generationer.

(Applåder)

Fru talman! Ledamoten sätter fingret på grundproblematiken, vilket ju är den bristande dialogen mellan kommunerna och de olika inspektörer som jobbar med livsmedelskontroll.

Jag känner inte igen beskrivningen att man skulle kunna fuska i en kommun, bli nedstängd och sedan ändå kunna flytta sin verksamhet till en grannkommun och starta om. Det kan hända att det har förekommit och att man i Värmland i så fall är ovanligt bra på att samverka. Inom Miljösamverkan Värmland hade man väldigt tät kontakt. Man hade till och med gemensamma Teamskanaler där man dagligen kunde diskutera olika ärenden. Det är det jag menar med att det i stället för centralisering bör införas en kontroll som i grunden fungerar.

Jag har läst utredningen, och jag har hört vad utredaren har kommit fram till. Jag vet också att det har lagts ett tilläggsuppdrag eftersom man stötte på så mycket motstånd mot att flytta den lokala, kommunala kontrollen och bilda regionala, nationella kontor. Vi får väl se vad det leder till.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att lyssna in kommunerna i det här arbetet. Det finns säkert jättemånga bra exempel. Jag nämnde ju Värmland, men man kan kolla på hur olika kommuner redan i dag använder olika samverkansforum för att öka likvärdigheten i kontrollen.

Socialdemokraterna är inte alls motståndare till att göra detta bättre. Det vet ledamoten mycket väl. Vi har haft en god dialog kring dessa frågor både i utskottet och här i kammaren. Vi är alla partier i Sveriges riksdag överens om att likvärdigheten behöver öka när det kommer till myndighetsutövning. Det skulle jag säga gäller för alla områden som vi hanterar i miljö- och jordbruksutskottet. Socialdemokraterna är självklart öppna för att förbättra saker som inte fungerar. Vi får se vad tilläggsuppdraget leder fram till, och så får vi ha en dialog efter det.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Jag förstår vad ledamoten menar, men jag håller inte med om att det finns 270 kontrollmyndigheter. Jag valde att fokusera på Livsmedelsverket och de livsmedelsinspektörer som finns anställda ute i Sveriges kommuner. De jobbar på uppdrag av Livsmedelsverket med olika typer av vägledningar. Det görs en revision från Livsmedelsverkets sida för att se hur det går med kontrollerna ute i respektive kommun. Det finns samordningsorgan på både regional och nationell nivå.

Det finns ett varningssystem, RASFF, som jag tror fortfarande används. När det gäller större ärenden som täcker in flera kommuner kan inspektörer samverka för att hitta en lösning på problemen och åtgärda dem i den kommun där de är som störst.

Vad gäller centraliseringsvågen, alltså förslaget från regeringen, ser jag inte det som lösningen på hela problemet kopplat till likvärdigheten. Jag tror att det är jättebra med lokalkännedom och att bygga relationer med verksamhetsutövare, oavsett om det är en person som driver en pizzeria eller någon som har ansvar för ett förskolekök. Jag tror att det är viktigt med närhet till kontrollmyndigheten.

Jag brukar säga när vi debatterar djurskyddskontroll att jag vill gå tillbaka till ett läge där man faktiskt har tid att arbeta mer förebyggande och möta olika företagare i samtal om hur man kan förbättra en verksamhet och att det inte bara handlar om att påtala brister. När kontroller sker alltför sällan, till exempel som vi har sett på djurskyddskontrollområdet, leder det till en ständig känsla av att kontrollmyndigheten snarare kommer för att visa på avvikelser än för att prata om förbättringsmöjligheter.

Fru talman! Jag vill börja med att rätta Magnus Oscarsson. Nu har ledamoten inte någon chans att svara, men jag tycker att det är lite slarvigt att säga att vi i Sverige har 270 kontrollmyndigheter på livsmedelsområdet. Det huvudsakliga ansvaret för livsmedelskontrollen ligger på Livsmedelsverket, likaväl som att Mattilsynet har det ansvaret i Norge.

Uppgiften att utföra offentlig livsmedelskontroll delegeras till kommunerna, som har anställda livsmedelsinspektörer som jobbar på uppdrag av Livsmedelsverket. Man har en tät dialog med myndigheten i många olika frågor. Jag tror också att det behövs mer samverkan och att vi behöver prata ihop oss oftare i olika frågor, men det är Livsmedelsverket som ansvarar för livsmedelskontrollen i Sverige likaväl som att det är Mattilsynet som gör det i Norge.

Åter till mitt anförande, fru talman: Jag tänkte börja med att prata om fusk. Jag tror inte att det är någon som uppskattar fusk, oavsett om det sker på fotbollsplanen, runt spelbordet eller i livsmedelskedjan, som vi debatterar här i dag.

När det gäller livsmedel handlar det inte bara om att man bryter mot reglerna, utan det kan faktiskt bli farligt på riktigt. Den här debatten känns lite extra speciell för mig eftersom jag innan jag kom in i riksdagen arbetade i sju år som miljö- och hälsoskyddsinspektör i Eda kommun, där jag hade huvudansvaret för livsmedelskontroll.

Under min tid på miljökontoret kontrollerade jag allt från avdelningskök på förskolor till kaféer, pizzerior och stora matbutiker. Rätt tidigt upptäckte jag hur vanligt det är med livsmedelsfusk, både medvetet och omedvetet. Vid revision har jag upptäckt butiker som har sålt mer oxfilé än vad som har köpts in. Jag har sett hur kött från andra länder har märkts om till svenskt. Jag har sett hur salladsost har marknadsförts som fetaost.

Det låter kanske som småsaker, men jag tycker faktiskt inte att det är det. Det handlar om att konsumenter blir lurade, det handlar om att seriösa företag konkurreras ut och det handlar om att förtroendet för livsmedelskedjan urholkas.

Fru talman! Fusk i livsmedelskedjan handlar inte bara om fel märkning eller om någon enstaka genväg, utan det handlar om oseriösa aktörer som tjänar pengar på att bryta mot reglerna, samtidigt som andra företag gör sitt bästa för att göra rätt, tar kostnaderna för det och följer lagstiftningen.

Livsmedelsfusk är vanligt, precis som ledamoten före mig redogjorde för här. Precis som jag nämnde i vårt replikskifte tidigare kunde vi i går läsa om honung som stoppats från försäljning eftersom innehållet misstänktes ha spätts ut med billigare sockerlösningar. Vi har också tagit del av nyheten om falukorven som inte innehöll något nötkött trots att det stod i innehållsförteckningen att det skulle vara nötkött i produkten.

Det handlar om två olika produkter, men det är samma typ av fusk, där en billigare råvara säljs som en dyrare. Konsumenten betalar för en sak men får något annat. Det är precis den typen av fusk som både vilseleder konsumenter och snedvrider konkurrensen för de företag som följer reglerna.

Fru talman! Det är inte sund konkurrens vi pratar om i det här fallet utan raka motsatsen. Därför välkomnar vi socialdemokrater stora delar av propositionen. Vi tycker att det är bra att regeringen nu går vidare med förslag som stärker kontrollen av fusk i livsmedelskedjan.

Vi ser det som positivt att Livsmedelsverket och Jordbruksverket får större möjligheter att ta över kontrollansvaret från kommunerna vid misstänkt fusk. Det är också bra att informationsutbytet mellan myndigheterna förbättras.

Av egen erfarenhet vet jag att den här typen av ärenden kan vara både komplicerade och tidskrävande. För en mindre kommun med begränsade resurser kan det vara svårt att driva så omfattande utredningar på egen hand. Därför är det bra att de nationella myndigheterna får bättre möjligheter att stötta kommunerna och ta ett större ansvar när så krävs. På så sätt kan vi skapa en mer likvärdig kontroll i hela landet och till på köpet stärka livsmedelssäkerheten.

Sanningen är att Sverige länge har haft brister på det här området. EUkommissionen konstaterade redan 2021 att Sverige saknar en operativ ram för att genomföra EU:s regler om fuskkontroll. Detta är alltså inte bara en fråga om ordning och reda utan också om att Sverige måste leva upp till sina skyldigheter enligt EU-rätten.

Fru talman! Det är viktigt att säga att fusket i livsmedelskedjan inte alltid handlar om små misstag. I betänkandet beskrivs hur fusket i vissa fall är kopplat till organiserad brottslighet och hur dagens system riskerar att skapa stora ekonomiska incitament för dem som väljer att bryta mot reglerna, vilket får dem att fortsätta med det.

Fusket kan som sagt se väldigt olika ut. Det kan handla om att byta ut ingredienser, manipulera ursprungsmärkning eller ändra bästföredatum. Det kan också handla om förfalskade handlingar och osanna uppgifter för att dölja fusket. Just därför föreslogs i utredningsbetänkandet, som mynnade ut i propositionen, att den typen av bedrägliga och vilseledande överträdelser skulle kunna leda till kännbara sanktionsavgifter.

Här kommer vi till det som vi socialdemokrater tycker är den stora svagheten i regeringens förslag: Man stärker kontrollen, men man går inte vidare med förslagen om att inrätta sanktionsavgifter. Det har jag svårt att förstå, för det räcker som sagt inte med att bara upptäcka fusket. Det måste också bli konsekvenser för den som medvetet bryter mot reglerna.

Fru talman! I dag finns det inte någon särskild ekonomisk sanktion mot livsmedelsfusk i Sverige. Samtidigt konstaterar både utredningen och Livsmedelsverket att det är få överträdelser som leder till påföljd och att dagens system kan ifrågasättas när det gäller effektivitet och avskräckande verkan.

Vi socialdemokrater tycker därför inte att det räcker att säga att det ska beredas vidare. Under tiden fortsätter seriösa företag att konkurrera med aktörer som kan tjäna väldigt stora pengar på att fuska. Vi menar därför att regeringen skyndsamt borde återkomma med förslag om effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner mot livsmedelsfusk. I grunden handlar detta om rättvisa – för konsumenterna, för de företag som följer reglerna och för alla de producenter som varje dag försöker göra rätt.

Fru talman! Vi socialdemokrater ställer oss bakom stora delar av propositionen eftersom stärkt kontroll och bättre samordning är viktiga steg framåt, men vi kommer också att fortsätta driva på för att arbetet mot livsmedelsfusk ska bli mer verkningsfullt. Vi är övertygade om att myndigheterna behöver bättre verktyg för att kunna agera och sätta dit den som fuskar. Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

(Applåder)

Fru talman! Det är en sak att upptäcka fusket men en annan sak att kunna åtgärda det. Vi socialdemokrater menar att det hade varit väldigt bra om våra myndigheter, utöver det utökade kontrollansvaret, också fick starkare verktyg för att faktiskt kunna sätta dit dem som medvetet begår grova överträdelser mot livsmedelslagstiftningen. Om det inte får tillräckliga konsekvenser är det klart att det är lätt att fortsätta fuska.

Jag kan dra en liten parallell. Jag är halvnorsk och bor i gränstrakterna i västra Värmland. När jag kör i Norge är det väldigt ovanligt att se någon som överskrider hastighetsbegränsningen, jämfört med om jag tar bilen till Arvika för att sedan ta tåget till Stockholm. Hastighetsbegränsningarna hålls, för om du kör för fort i vårt kära grannland riskerar du att åka på stora böter och också, ytterst, fängelse.

Att mer effektivt upptäcka fusket är alltså jätteviktigt. Men frågan kvarstår. Det får inte några ekonomiska konsekvenser för de ibland väldigt stora företag som medvetet fuskar – som blandar matolja i olivolja och kallar det för extra virgin jungfruolja från Italien eller som blandar sirap i honung. Varför ska de inte fortsätta med detta om de inte åker på böter? Det har jag svårt att se.

Jag har själv jobbat på miljökontoret i Eda kommun. När jag började där tillämpades inte någon sanktionsavgift för den som startade en verksamhet utan att först anmäla detta till myndigheten. Det infördes senare, vilket gjorde att de allra flesta faktiskt anmälde. När det inte skedde berodde det på att man inte hade koll på att så skulle ske.

Man kan göra en bedömning, baserat även på företagets storlek, av hur stor boten skulle bli. Men att inte ha några som helst verktyg i verktygslådan för att, när man väl har upptäckt fusket, sedan åtgärda det tycker inte vi socialdemokrater är tillräckligt. Jag vill gärna att ledamoten svarar på hur myndigheten ska lyckas med uppdraget om man inte kan utdöma böter.

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Ledamoten nämner att livsmedelsfusk är ett stort problem i dag och att det inte är några små överträdelser vi pratar om. Vidare nämns att de företag som faktiskt sköter sig och följer lagstiftningen ska skyddas och konkurrera på en marknad som är likvärdig, där fusk inte ska förekomma.

Ledamoten nämner också honungsskandalen, som uppdagades i går. Man hade blandat i billigare sockerlösning men ändå salufört produkten som äkta honung.

Kristdemokraterna brukar tala varmt om företagande, sund konkurrens och vikten av att seriösa företag ska kunna konkurrera på en marknad som fungerar. Därför är vi socialdemokrater väldigt förvånade över att regeringen och Kristdemokraterna, som har landsbygdsministerposten, inte går vidare med de sanktionsavgifter vid grova överträdelser av livsmedelslagstiftningen som utredaren föreslog. Något sådant finns inte med i det förslag som vi debatterar här i dag.

Detta handlar om att konsumenter blir lurade. De tror att de köper en sak men får något helt annat. Om märkningen inte stämmer kan det också innebära stora risker, till exempel för människor som har allergier eller andra särskilda kostbehov.

Det handlar framför allt om att oseriösa aktörer skaffar sig konkurrensfördelar på bekostnad av företag som följer reglerna. Det kan i vissa fall också handla om kopplingar till organiserad brottslighet, som vi här i Sveriges riksdag är väldigt överens om att vi inte vill se i Sverige. Det räcker alltså inte att bara upptäcka fusket, utan det måste bli konsekvenser för den som inte sköter sig.

Min fråga till ledamoten, fru talman, blir därför hur regeringen egentligen tänker komma åt det här fusket, om inte myndigheterna får möjlighet att utfärda ekonomiska sanktioner mot de företag som fuskar.

Fru talman! Ibland känns det som att min generation har fått uppleva fler kriser än vad som borde hinnas med under en hel livstid. Vi millennials växte upp med ”nine eleven”, terrorhot och klimatångest. Sedan kom pandemin, skenande matpriser och ett säkerhetsläge i Europa som många av oss trodde hörde historieböckerna till. Vi växte upp i tron att världen skulle bli öppnare, tryggare och mer stabil. I stället har vi fått lära oss hur snabbt samhällen kan förändras när leveranskedjor bryts, när gränser stängs och när krig återigen drabbar vår världsdel. Här står jag nu som riksdagsledamot i Sveriges riksdag år 2026 och debatterar återuppbyggnaden av beredskapslager för livsmedel. Det säger ganska mycket om den tid vi lever i.

Fru talman! Under lång tid monterade Sverige ned sin beredskap. Under flera decennier präglades politiken av tron att världen hade blivit tryggare, att marknaden alltid skulle fungera och att leveranser alltid skulle komma fram i tid. Men pandemin, kriget i Ukraina och det försämrade omvärldsläget har visat hur sårbart det synsättet är.

Mat är inte vilken vara som helst. Livsmedelsförsörjningen är en grundläggande del av vårt totalförsvar. Utan mat fungerar inte samhället. Utan mat fungerar inte vården, äldreomsorgen eller Försvarsmakten. Utan mat fungerar inte människors vardag och trygghet. Därför är det positivt att vi nu får på plats en lag om beredskapslager i livsmedelskedjan.

Socialdemokraterna välkomnar propositionen, inte minst eftersom den bygger vidare på den utredning som vi i regering tillsatte under förra mandatperioden. Vi ser positivt på att regeringen har valt en bredare ansats än vad den ursprungliga utredningen föreslog och att lagringen nu ska omfatta hela livsmedelskedjan, inte bara spannmål och insatsvaror. Det är viktigt, inte minst för försvarsviljan, för låt oss vara ärliga, fru talman: Svenska soldater behöver sitt kaffe!

Skämt åsido. Det här säger egentligen något viktigt om vår livsmedelsberedskap. I en kris handlar det inte bara om att det finns spannmål i ett lager någonstans. Det handlar också om att livsmedel kan förädlas, transporteras och faktiskt nå människor runt om i landet. Det handlar om robusta leveranskedjor och om att människor kan fortsätta att leva sina liv så normalt som möjligt även när tiderna är svåra.

För att detta ska fungera behöver staten ta ett tydligt ansvar för beredskapen. Därför tycker vi socialdemokrater i enlighet med förslaget att det är klokt att staten ska äga de varor som lagras och att regeringen får möjlighet att besluta om vilka varor som ska lagras, i vilka mängder och var i landet de ska finnas. Det är rimligt att staten tar ett tydligt ansvar för den här typen av samhällskritisk verksamhet.

Fru talman! Det är samtidigt viktigt att säga att ett beredskapslager inte uppstår bara för att man klubbar en lag i Sveriges riksdag. Det som är avgörande är hur lagringen faktiskt byggs upp i praktiken. Därför lyfter vi socialdemokrater i vårt särskilda yttrande fram att det hade varit värdefullt om regeringen redan nu hade varit tydligare med prioriteringsordningen och hur uppbyggnaden ska ske steg för steg. I praktiken kommer nämligen mycket av beredskapen att vila på våra svenska bönder och andra företagare i livsmedelskedjan. Därför behöver spelreglerna vara tydliga redan från början. Vilka varor är mest samhällskritiska, hur får vi till en geografisk spridning och hur säkerställer vi att lagringen inte bara ser bra ut på papper utan faktiskt fungerar när den behövs? Det här är frågor som måste få tydliga svar framöver.

Fru talman! Under lång tid sågs lager som något gammaldags, och beredskap betraktades många gånger som onödigt dyrt. Men de senaste åren har vi lärt oss att det ibland är betydligt dyrare att stå utan beredskap när krisen väl kommer. Det gäller inte minst vår livsmedelsförsörjning. Vi har sett hur snabbt priser kan skena när omvärlden skakar, och vi har sett hur beroende Sverige är av import av insatsvaror, drivmedel och livsmedel.

Vi har också börjat prata om hur viktigt det är att vi har svenska bönder och svenska livsmedelsföretag som faktiskt kan producera mat på hemmaplan. Ytterst börjar livsmedelsberedskapen inte i ett lager, utan den börjar på åkern, i ladugården, i växthuset och hos alla de människor som varje dag arbetar för att producera mat i vårt land. Därför måste vi fortsätta arbetet med att stärka lönsamheten och konkurrenskraften i svensk livsmedelsproduktion. Beredskapslager kan aldrig ersätta en fungerande inhemsk produktion. Dessa två saker måste gå hand i hand.

Fru talman! Det finns något nästan historiskt i att Sverige återigen bygger upp beredskapslager för livsmedel. Min generation växte upp i ett Sverige där många trodde att den typen av frågor hörde till det förflutna. Men nu vet vi bättre. Vi vet att fred, trygghet och fungerande samhällen aldrig kan tas för givna. Därför är det bra att vi i dag tar steg för att stärka Sveriges livsmedelsberedskap och vårt civila försvar. Men arbetet får inte stanna här. Detta måste vara början på ett långsiktigt återuppbyggande av svensk beredskap och svensk motståndskraft.

Fru talman! Jag avslutar med att säga att vi socialdemokrater ställer oss bakom betänkandet. Nu börjar det viktiga arbetet med att få lagringen på plats, och jag hoppas att det kan ske i god dialog över blockgränserna med Sveriges bästa i fokus.

Herr talman! Det är nog ingen av oss som har missat de senaste årens rapporter om aggressiva hundar och det ökade antalet hundangrepp – i vissa fall med dödlig utgång, vilket är fullständigt oacceptabelt. Man ska kunna gå till jobbet, skolan eller affären, och barn ska kunna vara ute och leka, utan oro för attacker. Som hundägare ska man också kunna gå en promenad utan att riskera att en annan hund går till angrepp.

Men problemen stannar inte där. En annan oroande utveckling är att hundar i allt större utsträckning används för att skapa rädsla och markera makt. I flera granskningar har vi kunnat se hur farliga hundar rör sig mellan personer i kriminella miljöer, fungerar som statussymboler och bidrar till att förstärka en hotbild. Vi vet också att det i många fall finns en tydlig koppling mellan aggressiva hundar och personer med brottslig bakgrund. Det betyder inte att alla hundar och hundägare är ett problem, men vi måste våga prata om hur hundar i vissa sammanhang används på fel sätt och vilka konsekvenser det kan få för tryggheten i samhället. Vi socialdemokrater har varit väldigt tydliga: En hund ska aldrig kunna användas som ett vapen.

Herr talman! En hund som biter en människa kan göra det av flera olika skäl. Den kan känna sig trängd, vilja försvara sig själv eller en resurs eller försöka skapa avstånd i en pressad situation. I vissa fall handlar det också om egenskaper som har förstärkts genom avel.

I djurskyddsförordningen framgår det tydligt att det är förbjudet att inneha eller avla fram hundar med extremt stor kamplust. Problemet är alltså inte att det saknas regler utan att reglerna inte alltid fungerar i praktiken. Därför är det avgörande att aveln kontrolleras så att den faktiskt är förenlig med djurskyddslagstiftningen och så att oseriösa uppfödare upptäcks och beläggs med förbud.

Herr talman! En annan viktig del i att förebygga hundangrepp är att aggressiva hundar med extremt stor kamplust omhändertas i tid. Det är mot den bakgrunden som vi debatterar betänkandet Hund under kontroll här i kväll. Vi socialdemokrater delar regeringens uppfattning att tillsynen behöver fungera bättre och att ansvarsfördelningen mellan polis och länsstyrelse behöver förtydligas. Vi ser också ett behov av kraftfullare verktyg för att kunna agera skyndsamt i fall där hundar orsakar eller riskerar att orsaka skada.

Därför ställer vi oss bakom förslagen i propositionen. Det är rimliga förändringar som vi menar kan bidra till effektivare tillsyn, snabbare beslut, minskat djurlidande och större trygghet för människor.

Men skärpt lagstiftning är inte alltid tillräckligt. Vi måste också se till myndigheterna som ansvarar för tillsynen ges rimliga förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag.

Herr talman! Vi socialdemokrater har därför i vårt särskilda yttrande valt att lyfta fram vikten av att noga följa hur förändringarna påverkar länsstyrelsernas arbete och djurskyddsinspektörernas arbetsmiljö.

Vi vet att tillsynsverksamheten ofta innebär en hög arbetsbelastning och många utsatta situationer, där det förekommer hot och hat och påtryckningar mot anställda.

Med det här förslaget utökas dessutom djurskyddsinspektörernas befogenheter så att de även kan genomföra hembesök hos hundägare, vilket kan innebära betydande risker. Det gäller inte minst eftersom vi ser en tydlig koppling mellan aggressiva hundar och kriminalitet.

Därför vill vi särskilt betona vikten av att Polismyndigheten bistår med handräckning vid risk för konflikt för att upprätthålla en trygg och säker arbetsmiljö för djurskyddsinspektörerna.

Herr talman! I dagens debatt behandlar vi också frågan om smuggling av hundar. Jag tror att vi är många här inne som delar bilden av att hunden är människans bästa vän och inte något smuggelgods. Många får nog en klump i magen när de ser bilder på smutsiga, magra valpar i trånga burar som stoppats vid gränsen.

Trots det omsätter den illegala handeln med hundar stora summor pengar varje år och är i många fall kopplad till organiserad brottslighet. Att köpa en smuggelhund riskerar därför att inte bara bidra till djurlidande utan också till annan grov brottslighet.

Därför är det viktigt att den som planerar att köpa hund gör noggranna efterforskningar och kontrollerar uppfödaren ordentligt. Man ska ta reda på varifrån hunden kommer, begära att få träffa valpen tillsammans med tiken och säkerställa att dokumentationen är korrekt.

Samtidigt måste vi vara medvetna om att det har blivit svårare för framtida hundägare att avgöra vad som är seriöst och inte, eftersom smugglarna använder alltmer sofistikerade metoder.

Valpar säljs i ordnade lokaler och annonseras på internetsidor med formuleringar som chipmärkt, vaccinerad och uppvuxen i hemmiljö. Det ger ett sken av trygghet, trots att hunden i själva verket kan vara insmugglad.

Herr talman! Att den här typen av verksamhet har blivit svårare att upptäcka kan får stora konsekvenser. Förutom att hundarna riskerar att föra med sig sjukdomar in i Sverige, såsom rabies, innebär smugglingen också ett systematiskt djurplågeri.

Det handlar om trånga transporter, långa resor, brist på mat och vatten och tikar som paras gång på gång i så kallade valpfabriker. Den här typen av hantering ökar dessutom risken för beteendestörningar, vilket i förlängningen också kan få konsekvenser för människors säkerhet.

Herr talman! Den illegala hunduppfödningen och smugglingen har blivit en viktig inkomstkälla för kriminella nätverk. Det handlar om mångmiljonbelopp som går rakt ned i deras fickor.

Det här kan vi såklart inte blunda för. Vi måste skapa ordning och reda på hundmarknaden så att människor kan känna sig trygga när de köper ett husdjur.

Vi socialdemokrater har bland annat föreslagit att veterinärer ska kunna slå larm redan vid misstanke om smuggling, att berörda myndigheter ska kunna dela information mellan varandra på ett enklare sätt, att tillsynen av hundaveln stärks och att straffen skärps.

Herr talman! Med det sagt vill jag avsluta med att yrka bifall till reservation 4 i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Tack för svaret!

Kalvförlamning kommer inte att vara något problem framgent. Lantbrukets djur ska enligt utredaren fortfarande täckas in av det statliga ansvaret som distriktsveterinärerna uppbär. Det jag tog upp var sällskapsdjuren, dit inte minst hästar och hundar räknas.

Jag förstår att frågan bereds inom Regeringskansliet. Det jag var ute efter var att få höra vad Kristdemokraterna som parti tycker om att det statliga ansvaret för veterinärvård under kvällar, nätter och helger ska minska.

Några som är väldigt oroliga över utredningens förslag är den svenska jägarkåren. Jakthundar är också sällskapsdjur. Men jakthundar gör också eftersök på trafikskadat vilt. De utgör därför en väldigt viktig funktion i samhällets tjänst.

Herr talman! Jag tycker nog att de förtjänar ett svar från ledamoten om vad Kristdemokraterna egentligen tycker om förslaget och om Kristdemokraterna tycker att det är rimligt att staten inte längre ska ta ansvar för en svårt skadad jakthund som jobbar i samhällets tjänst med eftersök vid trafikolyckor.

Herr talman! Tack till ledamoten för anförandet!

Jag nämnde själv utredningen om veterinär beredskap under jourtid. Regeringen har länge varit medveten om den ökande veterinärbristen inte minst i glesbygd och på obekväm arbetstid under kvällar, nätter, helger och storhelger. Trots det har man inte gjort tillräckligt för att säkerställa att djurägare har tillgång till veterinär när det behövs.

Nu föreslår utredningen om veterinär beredskap att staten inte längre ska ansvara för akutsjukvård vad gäller sällskapsdjur under jourtid. Det enda som utredningen säger att man ska ta ansvar för är akut avlivning av djurskyddsskäl.

Det är ett besked som oroar och också provocerar många hästägare och hundägare runt om i landet. I ett läge där veterinärbristen redan är akut ska lösningen alltså vara att staten ska dra sig tillbaka och lämna över ansvaret till privata aktörer på en marknad som redan i dagsläget inte fungerar.

Konsekvensen riskerar att bli att djurägare på landsbygden står utan veterinärvård på kvällar, nätter och helger. Kristdemokraterna säger sig värna landsbygden. Men vad är landsbygd utan fungerande veterinärberedskap?

Herr talman! Min fråga till ledamoten blir om Kristdemokraterna delar utredningens bedömning att det statliga ansvaret för veterinärvård bör minska eller om ni anser att staten ska ett fortsatt tydligt ansvar för jourberedskapen i hela Sverige.

Herr talman! Jag tycker inte att det ena utesluter det andra. Jag vet att det finns jättemånga mindre kliniker runt om i Sverige som gör ett hästjobb för att säkra djurvälfärden och som tar emot sällskapsdjur och även åker ut på gårdar för att träffa större lantbruksdjur och vårda dem på plats.

Vi lyfter fram riskkapitalbolagen eftersom de sticker ut med både högre priser och en större prisutveckling än de mindre klinikerna, som ledamoten nämner. Jag ser också att det blir väldigt svårt för de mindre aktörerna att konkurrera när de stora riskkapitalbolagen köper upp allt fler små kliniker och även större djursjukhus och lägger beslag på hela veterinärvårdsmarknaden. Det är den utvecklingen vi socialdemokrater inte vill se. Vi vill ju att det ska finnas små kliniker runt om i hela Sverige.

Jag pratade med Lars Johnsson om de regionala skillnaderna. När vi tittar på hur det ser ut mellan kliniker och jämför de här riskkapitalbolagen med en mindre klinik ser vi att det kan skilja uppåt 54 000 kronor för att behandla en akut livmoderinflammation hos en hund. Jag menar att det är något sjukt i systemet som gör det möjligt för de stora riskkapitalbolagsägda klinikerna att ta ut så mycket mer i pris.

Sedan kan man prata om utbud och efterfrågan och att de här klinikerna ligger i storstadsregionerna och kanske har ett större kundunderlag. Men vi måste våga markera när vi ser den typen av skrämmande prisutveckling som slår direkt mot djurägare och deras djur. Jag tycker inte att riskkapitalbolag ska göra stora vinster på deras bekostnad.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Det viktigaste arbetet för att arbeta förebyggande, stärka djurskyddet och se till att djuren har det bra ute på gårdarna gör lantbrukaren varje dag i det dagliga arbetet. Samtidigt menar vi socialdemokrater att det är orimligt att det går 10 år mellan att djurskyddsinspektörerna kommer ut till vissa gårdar, inte minst de som har livsmedelsproducerande djur. Detsamma gäller för djurparker, där vi pratar om 10–15 år mellan kontrollbesöken. Den diskussionen har vi också haft uppe i utskottet tidigare.

Jag vill sätta fingret på vikten av att kontrollmyndighet och verksamhetsutövare möts, att de kan sitta ned och ta en kaffe och föra ett samtal om vilken utvecklingspotential som finns på gården. Man ska inte alltid bara behöva slå ned på eventuella brister som behöver åtgärdas. Därför vore det bra om inspektörerna kom ut oftare i stället för mer sällan.

Jag har full förståelse för att det kan hända saker i lantbrukares liv, till exempel tragedier i familjen, som gör att man tappar kontrollen och att den typen av ärenden uppstår. Det är beklagligt i alla dessa fall. Men jag delar inte bilden att vi inte behöver öka antalet kontroller.

Däremot behöver vi prata om vad kontrollen ska innehålla. Jag vet att inspektörerna på länsstyrelserna längtar efter att få göra de här rutinkontrollerna och att inte alltid behöva åka ut på akuta klagomålsärenden och möta djur som är misshandlade, misskötta och har det väldigt dåligt. Ibland kan det vara gött för en inspektör att få träffa en glad gris eller en ko som har det fint på logbacken.

Herr talman! Sverige är känt för sitt starka djurskydd och goda djurhälsoläge, och det är något som jag och många med mig, inte minst här i Sveriges riksdag, värderar högt. Det märks på svenska konsumenters vilja att välja svenskt i butik och ute på restaurang.

Därför är det lika upprörande varje gång som vi får ta del av bilder och filmer som visar grova överträdelser av djurskyddslagstiftningen, nu senast genom Kalla faktas granskning av en större mjölkgård på Öland. Djur utsattes för misshandel och hölls under förhållanden som inte lever upp till de mest grundläggande kraven på skötsel och omsorg.

Vi fick se hur djurskötare slog och hoppade på kor som inte hade en chans att ta sig undan. De scenerna hänger fortfarande kvar på min näthinna, och många i min närhet har kommit fram och frågat hur något sådant kan förekomma i ett land som Sverige.

Herr talman! Jag har stor förståelse för frågorna. Den nya, moderna djurskyddslagen slår fast att djur har ett egenvärde och att de ska skyddas mot onödigt lidande. De har enligt lagen rätt att bete sig naturligt och ska hållas i en god miljö som främjar deras hälsa. Men för att lagen inte ska reduceras till fina ord på ett papper krävs att den tillämpas och följs upp och att eventuella brister åtgärdas innan de spårar ur. Här spelar djurskyddskontrollen en viktig roll. Därför är det oroande att se att systemet brister.

Enligt den nationella djurskyddsrapporten för 2024 kontrollerades endast 5,4 procent av anläggningarna med livsmedelsproducerande djur. Målet är att minst 10 procent ska kontrolleras årligen. Det är inte en liten avvikelse, utan det är ett tydligt tecken på att systemet saknar tillräcklig kapacitet för att arbeta förebyggande.

Herr talman! Vi vet att majoriteten av Sveriges lantbrukare följer djurskyddslagstiftningen och gör sitt allra yttersta för att ta hand om sina djur på bästa sätt. Just därför är det avgörande att de som inte sköter sig upptäcks i tid – för djurens skull, för seriösa lantbrukares skull och inte minst för att förtroendet för svensk livsmedelsproduktion inte ska urholkas.

Låt mig vara tydlig. Jag uppmuntrar inte att obehöriga personer tar sig ut på gårdarna och filmar och tar kort. Det vänder jag mig starkt emot. Det skapar oro och stress i en redan pressad bransch och är absolut inte vägen framåt. Det vi behöver är en fungerande, rättssäker, effektiv och likvärdig djurskyddskontroll i hela Sverige.

Herr talman! Det är dags att regeringen agerar. Länsstyrelserna har under lång tid larmat om hög arbetsbelastning, personalbrist och hög personalomsättning. Resurserna går i allt större utsträckning till att hantera klagomål och svåra uppföljningsärenden. Det är inte ett misslyckande hos enskilda inspektörer, utan det är ett strukturellt problem. Ytterst är det regeringens ansvar att se till att myndigheterna har rätt förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag.

Genom propositionen Hund under kontroll utökas dessutom inspektörernas ansvar ytterligare. I grunden är det självklart viktigt och bra att farliga hundar upptäcks och omhändertas i tid, men i ett läge där arbetssituationen redan är ansträngd måste vi också våga tala om konsekvenserna, nämligen att det blir ännu mindre tid över för rutinkontroller ute på gårdarna och ännu mindre tid för dialog och förebyggande samtal. Den typen av kontroller stärker långsiktigt djurskyddet och även förtroendet för länsstyrelsen och deras inspektörer.

Herr talman! Ett gott djurskydd kräver också en fungerande djursjukvård. När en ko kalvar fel, när en häst får kolik och när en jakthund skadas under eftersök måste det finnas tillgång till veterinärer hela vägen från Haparanda till Ystad.

I dag möter djurägare en annan verklighet. Det finns en växande veterinärbrist, särskilt under jourtid och i glesbygd. Det råder kraftigt ökade priser med stora regionala skillnader, och marknaden har ett fåtal stora aktörer som kontrollerar en allt större del av verksamheten. Det här påverkar djurvälfärden i hela landet. Därför är det avgörande hur vi organiserar den veterinära beredskapen och hur vi ser till att marknaden fungerar framöver.

Herr talman! Regeringens utredning om veterinär beredskap under jourtid har nu presenterats. Det är bra att livsmedelsproducerande djur även fortsättningsvis ska omfattas av ett statligt ansvar. Kor, grisar och får ska självklart få den vård de behöver när de behöver den. Men när det gäller sällskapsdjur under jourtid öppnas det för att staten ska dra sig tillbaka och lämna över ansvaret till privata aktörer.

Det är en minst sagt riskabel väg. Verkligheten ser nämligen väldigt olika ut beroende på var i Sverige man befinner sig. I stora städer finns det alternativ. Men på landsbygden finns det oftast bara en aktör, eller ingen alls under nätter och helger. Förslaget skulle därför kunna få stora konsekvenser, inte minst för hästnäringen, som bidrar till en levande landsbygd och skapar arbetstillfällen i stora delar av landet. En kolik mitt i natten kan inte vänta, en fölning som går fel kan inte skjutas upp och en allvarligt sjuk häst kan inte flyttas långa sträckor. Djurskydd gäller alla djur, även på obekväm arbetstid.

Herr talman! Vi måste också tala om kostnaderna. Priserna för veterinärvård har ökat kraftigt. På bara tio år har priserna ökat med nästan 70 procent. Den största ökningen har vi sett de senaste fem åren då kostnaden för ett vanligt veterinärbesök har ökat med ungefär 55 procent.

Detta gör att allt fler djurägare väntar med att söka vård och att allt fler oroar sig. Det har till och med gått så långt att tusentals svenskar har hamnat hos kronofogden på grund av obetalda veterinärvårdsräkningar.

Herr talman! Det är dags att vi börjar tala klarspråk om varför priserna har skenat. En avgörande förklaring är att två stora riskkapitalbolag tog över stora delar av marknaden för ungefär tio år sedan. De köpte snabbt upp en stor mängd kliniker och flera av de stora djursjukhusen.

Det handlar om bolag som omsätter miljardsummor varje år. Forskare på Sveriges lantbruksuniversitet har kunnat bekräfta att stora veterinärbolag med vinstkrav är en stor orsak till prisökningarna. Studien visar också att riskkapitalbolagens kliniker sticker ut med både högre priser och större prisökningar än andra veterinärer.

Herr talman! Vi socialdemokrater tycker att det är oroväckande att det har blivit så dyrt med veterinärvård i Sverige. Dagens Nyheter har rapporterat om fall där det till och med var billigare för en djurägare att boka en resa till Spanien för att söka vård för sitt djur där än att få samma behandling hemma i Sverige. Det är helt orimligt.

Veterinärvård är dessutom inte vilken marknad som helst. Den är samhällsbärande och är avgörande för djurskyddet, och den spelar en central roll för vår livsmedelsproduktion. Därför behöver vi skarpare verktyg för att stärka konkurrensen och motverka överprissättning.

Herr talman! Med det sagt vill jag yrka bifall till reservation 3 i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Jag skulle vilja säga att landsbygdsminister Peter Kullgren kom till dukat bord, eftersom det fanns ett färdigutrett förslag som sedan låg till grund för propositionen som vi debatterade här under fjolåret om förbättrade förutsättningar inom djurens hälso- och sjukvård. Jag skulle därför säga att vi absolut gjorde någonting i regeringsställning.

Det var också vi som initierade utbyggnaden av veterinärutbildningen på Sveriges lantbruksuniversitet. Vi startade jobbet med att utöka antalet utbildningsplatser som regeringen nu tar vidare, vilket är positivt.

De höga priserna finns där, och djurägarna är oroliga. Vi har också jättestora regionala skillnader och skillnader i priser mellan kliniker. Som exempel kan nämnas akut livmoderinflammation hos hundar. Det kan skilja uppåt 54 000 kronor mellan två olika kliniker, där riskkapitalägda bolag sticker ut med extremt höga priser. Det är en skillnad som rimligtvis inte kan förklaras av mer avancerad utrustning, utökade öppettider eller mer specialkompetens bland personalen.

Vi tycker att det är viktigt att vi tar tag i den här frågan på allvar. Vi har presenterat ett veterinärvårdspaket med flera olika förslag till lösningar. Det handlar om saker som vi skulle vilja utreda vidare för att ta kontrollen över den skrämmande prisutvecklingen. Allt det har dock Moderaterna och övriga Tidöpartier röstat ned, vilket är beklagligt.

Min fråga kvarstår därför, herr talman: Förlitar sig Moderaterna på att marknaden på egen hand ska lösa problemen kopplat till högre priser och de stora regionala skillnaderna, eller är man beredd att gå in och på ett tydligare sätt styra vilken typ av prissättning som ska ses som rimlig?

Herr talman! Jag vill börja med att välkomna Lars till utskottet och den här debatten om djurskydd. Det är första gången vi möts i kammaren, så det ska bli kul.

Vi delar bilden av att djurskyddet i Europa behöver stärkas och komma i kapp Sverige, men jag är nog inte lika oroad som ledamoten över att vårt starka djurskydd skulle vara en konkurrensnackdel. Det är snarare en konkurrensfördel som gör att fler väljer svenska produkter.

Ledamoten är också inne på ett tema som vi socialdemokrater bevakar särskilt noga just nu: den svenska veterinärvården och hur den har förändrats de senaste åren. Det som tidigare var en samhällsnära service har i dag blivit en hårt koncentrerad marknad, där majoriteten av klinikerna och djursjukhusen ägs av stora riskkapitalbolag. Det har resulterat i skenande priser på veterinärvård, något som slår väldigt hårt mot djurägare och deras djur. Priset för ett vanligt veterinärbesök har ökat med 55 procent på bara fem år. Det är långt över inflationen men också vad som är rimligt för en djurägare att betala.

För många har situationen blivit ohållbar. Undersökningar visar att nio av tio djurägare oroar sig för sina veterinärvårdskostnader. En av tre undviker till och med att söka vård, eftersom de är så rädda för vad räkningarna kommer att landa på. I vissa fall har människor också tvingats avliva sina djur eller lämna bort dem för att de inte har råd att behålla dem. Det här är ett tydligt marknadsmisslyckande, och för att vända utvecklingen krävs politisk handling.

Min fråga till ledamoten, herr talman, blir därför om Moderaterna delar bilden av att det finns problem med just konkurrensen på veterinärmarknaden. Om så är fallet, vilka konkreta åtgärder är Moderaterna beredda att vidta utöver uppdraget till Konkurrensverket att se över pristransparensen, som ledamoten redovisar ska presenteras på fredag?

Fru talman! Jag vet inte riktigt om jag blev klokare av det svaret. Saken är ju den att det verkar råda väldigt olika meningar internt i Sverigedemokraterna om vilken väg man ska ta. Den ene säger att det är ofattbart att detta tillåts, och den andre säger att det måste vara kvar för att svenska producenter ska kunna konkurrera med kollegor i Europa och resten av världen. Jag skulle gärna vilja veta om Sverigedemokraterna är villiga att ändå se till att det utförs forskning på alternativa metoder, även om det medför kostnader och stora ombyggnationer? Det är ju just detta som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu ställer sig bakom. Vi vill se mer forskning. Det vore intressant att veta vad Sverigedemokraterna tycker i den frågan.

Men det är inte heller bara när det gäller koldioxidbedövning som det är svårt att veta vad Sverigedemokraterna vill. Jag ska ta upp ytterligare en sak.

På Sverigedemokraternas Facebook- och Instagramsidor kan man se hur Jimmie Åkesson gullar med hundar och samtidigt för fram budskapet att ingen ska behöva bli ruinerad när ens husdjur är svårt sjukt. Där står det att Sverigedemokraterna kommer att följa utvecklingen och undersöka vad man på sikt kan göra för att motverka och få ned omotiverat höga veterinärvårdskostnader.

Fru talman! En tydlig orsak till de höga veterinärkostnaderna i Sverige är att stora veterinärbolag med vinstkrav har tagit över stora delar av marknaden. Min kollega Malin Larsson tog upp det i ett replikskifte med Staffan Eklöf, och då sa han att han fick rysningar och att det lät lite väl socialistiskt att styra marknaden. Staffan Eklöf trodde inte alls på att gå in och ändra på en marknad som i stort sett fungerar, utan han ville i stället påverka med olika mjuka signaler.

Min fråga till ledamoten är därför: Vad är det för signaler som Sverigedemokraterna ska använda för att pressa priset på veterinärvård i Sverige?

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Djurskyddslagen slår fast att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande. Detta gäller hela livet, även i livets slutskede.

Före jul uppmärksammade Aftonbladet den omdiskuterade bedövningsmetoden koldioxidbedövning vid slakt av gris. Vi vet att denna metod medför kraftig stress och obehag hos grisarna innan de förlorar medvetandet. Vi socialdemokrater har varit tydliga med att det behövs mer forskning om alternativa metoder för att på sikt kunna ersätta koldioxiden med mer skonsamma lösningar.

Det är inte lika tydligt vad Sverigedemokraterna vill. I intervjun med Aftonbladet sa Markus Wiechel att koldioxidbedövning är en av de vidrigaste delarna med köttindustrin och att det är ofattbart att det är tillåtet. I samma intervju sa Martin Kinnunen att det inte är konstigt att metoden fortfarande används eftersom det handlar om konkurrenskraft och att Sverige måste ha likadana regler som andra länder har. Han är också tydlig med att konkurrenskraft måste gå före om inte konsumenterna är villiga att fullt ut betala för ett högre djurskydd.

Min fråga till ledamoten, fru talman, är om Sverigedemokraterna vill se en utfasning av koldioxidbedövning vid slakt av gris.

Herr talman! Riskklassningsmodellen jag nämnde trädde i kraft 2024. Redan 2023, alltså mitt första år i riksdagen, ifrågasatte jag den och tog upp riskerna med att den skulle slå hårt mot små producenter, som kanske har egen mjölk, förädlar den och säljer vidare i en gårdsbutik. Det kom pålaga på pålaga. De skulle slå väldigt hårt även om producenten inte var särskilt stor. Då sa Peter Kullgren, landsbygdsminister och ledamotens partikollega, att det fanns inbyggt i riskklassningssystemet att man kunde göra avsteg eller anpassa så att det inte blev oskäligt höga avgifter. Men det är precis det de här verksamheterna upplever i dag och har upplevt under många år.

Det handlar även om efterhandsdebiteringen. Jag var själv kritisk till den i min tidigare roll som livsmedelsinspektör i Eda kommun. Det blir väldigt svårt för kommunen att planera hur mycket intäkter man kommer att få eftersom det är en avgiftsfinansierad verksamhet – men också för producenten, som inte kan budgetera för vilken avgift man kommer att möta ett visst år eftersom man aldrig på förhand vet vad den hamnar på. Det beror på hur många timmar inspektören använder, vilken typ av kontroll som utförs och så vidare. Inte bara nivån på avgiften utan även tillämpningen och efterhandsdebiteringen är ett stort problem för de här små företagen.

Jag skulle ändå vilja veta om ledamoten tror att små slakterier och små mejerier – det är dem som jag har pratat mest om här just nu – kan förvänta sig konkreta förändringar i riskklassningsmodellen och tillhörande avgiftssystem, så att de inte behöver dras med dessa oskäligt höga avgifter i sin produktion.