Gudrun Nordborg (V) svarade Torsten Elofsson i en replik om Frihetsberövande påföljder för barn och unga i debatten ”Protokoll 2025/26:116 Onsdagen den 6 maj” den 6 maj 2026.
Torsten ElofssonKD· i en replikSom jag nämnde i mitt anförande kan jag konstatera att Sis tillkom 1999 när världen var en helt annan. Det har skett en förråing och en utveckling av brottsligheten som saknar motstycke. De som tidigare togs in i sluten…Herr talman! Det kanske finns en och annan som undrar varför vi i dag står och debatterar frihetsberövande påföljder för barn och unga. Det enkla svaret är att vi de senaste åren har bevittnat en exempellös eskalering av det grova våldet i vårt land. Sverige har gått från att vara ett tryggt och säkert land till att bli ett land med skjutningar och sprängningar som saknar motstycke i Europa. Vi har även bevittnat att gärningspersonerna blivit allt yngre.
Unga, mestadels killar men även tjejer, anmäler sig frivilligt eller rekryteras till att med vapen i hand agera bödlar och utförare mot ersättning, i hopp om en karriär i de kriminella gängen och den organiserade brottsligheten. Polisen vittnar om att unga oavsett samhällstillhörighet mer eller mindre står i kö för att utföra mord och sprängningar.
Ofta är det kriminella som är måltavlor, men vi har åtskilliga exempel på att helt oskyldiga människor har fallit offer. Ibland räcker det att råka vara anhörig till någon som är kriminell. Ibland tar man helt enkelt fel på person men genomför ändå en helt kallblodig avrättning.
Vid sidan om skjutningarna används sprängladdningar och handgranater för att skrämma eller hämnas. Även här har oskyldiga dödats eller skadats. Ödeläggelsen har dessutom orsakat stor ekonomisk skada för helt oskyldiga och givetvis skapat stor otrygghet och rädsla i de drabbade bostadsområdena.
Detta är bakgrunden till att vi nu står här.
Herr talman! Oavsett ålder på gärningsmännen har de genom sitt agerande visat att de är farliga och utgör en fara för alla och envar. Sett i det perspektivet måste deras rörelsefrihet begränsas. Vi kan inte ha farliga beväpnade unga gående lösa på våra gator.
Vid samtal jag haft med personal på Sis ungdomshem vittnas om att många av de unga lagöverträdarna och gängkriminella saknar konsekvenstänk, många gånger kopplat till drogmissbruk och psykiska störningar i form av adhd eller liknande. Behandling parat med undervisning under lång tid krävs för att minska risken för återfall, så längre frihetsberövanden kan i de fallen vara av godo.
Vi kan också konstatera att Sis-hemmen inte är anpassade för dagens verklighet med unga som begår grova våldsbrott och har starka kopplingar till gängkriminella. Återfallsfrekvensen efter sluten ungdomsvård, LSU, är så pass hög som 90 procent, och det finns – vilket också konstaterats från talarstolen i dag – brister i såväl vården som den efterföljande kontrollen och uppföljningen.
Under den senare delen av verkställigheten ska den dömde genom konkreta åtgärder förberedas för ett liv i frihet. De närmare formerna för utslussningen är inte reglerade i LSU, utan en bedömning av vilka åtgärder som är lämpliga ska göras från fall till fall. Påföljden sluten ungdomsvård är i dag helt verkställd efter frigivningen från det särskilda ungdomshemmet. Fortsatta insatser kan då i stället beslutas med stöd av socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga, LVU. Vi kan konstatera att detta i många fall leder till fritt fall och återgång i brottslighet. Återfallsfrekvensen är som sagt väldigt hög.
Herr talman! Låt oss konstatera att utvecklingen mot allt yngre grova våldsverkare är ett katastrofalt misslyckande där vi i vuxenvärlden bär ett stort ansvar. Vi kan även konstatera att varken LSU eller LVU är anpassade för att stå emot och hantera den snabba och omfattande förändringen av brott som begås av barn och unga.
Ur detta har det växt fram ett krav på förändring. Allt som oftast hävdas från oppositionen – vi har hört det från talarstolen här i dag, framför allt från Miljöpartiet och Vänsterpartiet – ett behov av brottsförebyggande åtgärder och då gärna i form av mer resurser till skola och socialtjänst. Det är ett mantra som malts i decennier och som, trots stora satsningar, inte på något sätt bromsat den utveckling vi nu bevittnar och har att hantera.
Herr talman! Som jag brukar säga: När huset brinner är det inte i första hand läge att tala om brandförebyggande åtgärder. Då gäller det att släcka branden. Det är samma sak här: När sådana här saker väl händer måste vi gripa och lagföra grova våldsverkare, även unga sådana. Jag tror att vi är helt överens om det; det handlar bara om formen för vad som ska göras.
Regeringen lägger nu fram ett förslag där LSU på sikt utmönstras – utmönstringen ska vara klar till 2030. I stället ska unga i åldern 15–17 år få avtjäna sitt straff i Kriminalvårdens regi.
Föga förvånande kommer nu protester från förväntat håll. I sig kan man motvilligt medge att någon form av frihetsberövande krävs, men absolut inte inom Kriminalvården. Då blir plötsligt myndighetsetiketten viktigare än resultatet.
Min och regeringens bedömning är att det inom Kriminalvårdens verksamhet finns större möjlighet till flexibilitet, eftersom den som inleder verkställigheten av ett fängelsestraff när han eller hon är under 18 år vid behov kommer att kunna övergå till att avtjäna straffet tillsammans med andra vuxna efter 18-årsdagen. Vi bedömer också att Kriminalvården har bättre möjligheter än Sis att erbjuda meningsfull sysselsättning för denna äldre målgrupp.
Likaså har Kriminalvården stor erfarenhet av behandling och vård av intagna som begått den här typen av grova våldsbrott, vilket Sis inte har. Unga intagna kommer dessutom att hållas avskilda från äldre interner och ges möjlighet till studier och sysselsättning, vilket också nämnts av föregående talare här.
Med detta sagt gäller det dock också att oförtrutet verka för att skydda våra barn och vidta de åtgärder vi kan för att förhindra den omfattande rekrytering av unga som nu sker. Regeringen är heller inte overksam i det avseendet. Om allt går som det ska kommer Polismyndigheten att få möjlighet att stoppa annonseringen på de digitala plattformarna. Rekryteringen är nu dessutom straffbar i sig, då den anses som stämpling eller förberedelse till brott. Vi kan också se hur fler och fler av rekryterarna grips i andra länder. Ingen i det här patrasket ska känna sig säker. Lagens långa arm sträcker sig nu långt över våra gränser, vilket också välkomnas.
Herr talman! Det fortsatta brottsförebyggande arbetet är särskilt viktigt i relation till unga lagöverträdare. Vi tar detta på stort allvar. Få saker är så viktiga som att stoppa unga personer från att bli neddragna i det mörker som det kriminella livet innebär. Bara så kan vi långsiktigt förhindra nya brott.
Vårt brottsförebyggande arbete handlar bland annat om en utbyggd socialtjänst som ges fler verktyg med en ny socialtjänstlag. Vi har även samverkansstrukturen Bob, barn och unga i organiserad brottslighet, som ska stärka arbetet mot att barn och unga hamnar i grov kriminalitet.
Herr talman! Till syvende och sist är dock trygga familjer det främsta värnet mot gatans värderingar. Då krävs en stödjande familjepolitik och ett tydligt föräldraansvar. Vi kristdemokrater är garanten för att detta perspektiv finns med i regeringens brottsförebyggande arbete. Det krävs ett tålmodigt arbete, och vi måste göra många saker samtidigt för att det ska få reell effekt.
Avslutningsvis, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.
(Applåder)
Herr talman! Det anförande jag nyss hörde gav mig anledning att göra ett antal reflektioner.
Torsten Elofsson markerar att det handlar om en serie misslyckanden fram till att de unga begår allvarliga brott. Där är vi totalt ense. Frågan är hur vi ska hantera misslyckandena. Vilka misslyckanden ska vi täppa till och sätta stopp för? Jag tycker att det handlar om både hur vi arbetar generellt i samhället och hur vi ingriper för enskilda personer när det har gått alldeles fel.
Jag vill också kommentera att klagomålen på Sis utgår från gamla data. Rymningarna har ju i princip upphört. Vi vet att de lyckas bättre med sina insatser inom institutionerna i dag, inte minst när det handlar om skolan, vilket vi har markerat flera gånger från talarstolarna.
Det jag upplever att vi eventuellt också skulle kunna vara överens om är själva utslussningen. Anställda inom Sis menar att de gör sitt inom sin institution, men när de ska försöka få till stånd ett samarbete med socialtjänsten kan det spricka totalt. Vi från Vänsterpartiet vill behålla Sis, men vi vill förstärka med en villkorlig frigivning och ta stöd i den delen av Kriminalvården där det finns en hel del viktiga erfarenheter.
Hur ser Torsten Elofsson på en sådan kombination?
Herr talman! Som jag nämnde i mitt anförande kan jag konstatera att Sis tillkom 1999 när världen var en helt annan. Det har skett en förråing och en utveckling av brottsligheten som saknar motstycke. De som tidigare togs in i sluten ungdomsvård hade, sett ur dagens perspektiv, begått brott som var av betydligt mindre allvarlig karaktär.
Först och främst kan man säga att miljön i nuvarande Sis, sluten ungdomsvård, och fängelse, sett ur ett frihetsberövande perspektiv, inte skiljer sig särskilt mycket åt. Det är taggtrådar och stängsel och så vidare för att förhindra rymningar. Men det förekommer en olycklig blandning av personer som är omhändertagna med stöd av LVU och personer som sitter inne med stöd av LSU.
Vi bedömer att Kriminalvården är den myndighet som har mest kompetens och har bäst möjlighet att ta hand om grova våldsverkare. Det är vad vi pratar om. Jag har svårt att se skillnaden på ansvarsutkrävande för någon som har fyllt 18 år och för någon som är 17 år. Jag kan inte se någon skillnad.
Precis som Gudrun Nordborg säger fallerar det när det gäller utslussningen av dessa personer. Där har Kriminalvården redan ett utbyggt system. Då handlar det mer om huruvida man anser att det är Kriminalvården eller Sis som ska sköta detta. Vänsterpartiet tycker att det är Sis som ska sköta utslussningen. Men vad är den verkliga skillnaden? Om man redan har ett utbyggt system inom Kriminalvården, varför kan man inte ha särskilda förvaringsutrymmen för unga som begår brott?
Herr talman! Jag tackar Torsten Elofsson för svaren, men jag tycker egentligen inte att jag fick svar på det jag frågade om.
Vi är uppenbarligen ense om att det behövs en bättre utslussning och villkorlig frigivning, oavsett vem som ska ansvara för den. Där tycker jag att Kriminalvården har bättre möjligheter, och de behöver kopplas på den behandling som försiggår på Sis i dag. Den behandlingen, under inlåsningen och fram till frigivning, är bättre anpassad för barn i Sis-modell än i Kriminalvården, som inte alls har erfarenhet av barn – oavsett ålder på barnen.
Det jag också skulle vilja fundera över är markeringen av föräldrarnas betydelse. Den är stor, vill jag påstå. Men vi ser också att en del av präglingen till att använda våld som ett maktmedel sker i familjen. Vart 20:e barn i Sverige upplever våld i hemmet, och vart 10:e barn har gjort det ofta. Överallt i behandlingskedjan eller i de verksamheter vi nu berör säger man att detta utgör en stor del i brottsutvecklingen. Vi måste också skärpa lagstiftningen vad gäller barnfridsbrott så att barn skyddas, och det behövs ingripande från socialtjänst och vårdinsatser så att barnen slipper präglas till våld.
Har Torsten Elofsson några kommentarer till detta?
Herr talman! Jag börjar med en mer personlig reflektion. Sett i backspegeln borde vi ha haft ungdomsdomstolar och ungdomsfängelser i stället för Sis, som ju inte har lyckats särskilt väl under den tid verksamheten har varit igång. Ur det perspektivet tycker jag att vi nu får en ordning som vi borde ha haft redan från början.
Sedan var det frågan om föräldraskapet. Jag har hört Gudrun Nordborg ta upp frågan vid ett antal tillfällen, det vill säga att barnen präglas under uppväxten om det förekommer våld i hemmet. Så kan mycket väl vara fallet i vissa lägen, men i de här fallen kan man inte enbart skylla på sådant, utan här handlar det om att man tar intryck av digitalisering. Föräldrarna har inte riktigt koll på vad barnen gör, och där tycker jag att man har misslyckats.
Det finns familjecentraler, och det finns en ny socialtjänstlag. Tanken är att i den mån den typen av brott i nära relation – det får vi väl kalla det om det är våld i hemmet – förekommer handlar det om att stärka insatserna mot våldet. Där finns familjecentralerna och den nya socialtjänstlagen. Där kan andra styrmedel och verktyg användas än vad som fanns att tillgå i den tidigare socialtjänstlagen.
Som jag nämnde i mitt anförande har många av barnen problem i form av diagnoser och på andra sätt, och då måste man arbeta med frågorna. Men jag tycker att man har varit alldeles för slapphänt och inte hanterat dem tillräckligt tydligt och tillräckligt tidigt. I den meningen kan vi vara överens.