Kerstin Lundgren (C) svarade Fredrik Saweståhl i en replik om Situationen i Israel och Palestina m.m. i debatten ”Protokoll 2024/25:87 Torsdagen den 20 mars” den 20 mars 2025.
Fredrik SaweståhlM· i en replikTack, ledamoten Kerstin Lundgren, för frågorna! Jag gillade avslutningen där jag tillskrevs makten att svara på varför det här över huvud taget händer. Jag önskar att jag hade den makten, men det har jag inte. För att gå…Fru talman! Sverige har under lång tid, flera decennier, oavsett majoritet i riksdagen stått för en balanserad och måttfull linje när det gäller synen på Mellanöstern och Israel och Palestina. Den linjen kan enkelt sammanfattas med att vi står för en tvåstatslösning och för att såväl israeler som palestinier ska kunna leva i fred, frihet och säkerhet. Både israeler och palestinier ska kunna leva i länder som är demokratier och fungerande rättsstater där mänskliga rättigheter respekteras.
Det är den linje som Sverige traditionellt står för. Och det är den linje som vi moderater och den moderatledda regeringen står för i dag. Det finns fortsatt en bred uppslutning bakom linjen, men vi ser en ökad polarisering och en ökad splittring i Sverige när det gäller synen på Mellanöstern. Det är en bild som känns igen även från andra länder i Europa. Det finns en radikalisering som inte gynnar en sansad diskussion eller sansade ställningstaganden och ett sansat agerande.
Det är oerhört märkligt att det finns krafter som tycker att det är kontroversiellt och fel att säga att vi strävar efter en tvåstatslösning och att båda stater ska kunna leva i fred, frihet och säkerhet. Att slå fast att Hamas förtryck av det palestinska folket i Gaza måste upphöra och att terrorister måste bort från allt inflytande är självklarheter som det alltså finns människor i Sverige som inte instämmer i.
Dessa krafter har blivit alltmer högljudda. Vi ser och har sett demonstrationer i Sverige och andra länder där det skränas och skanderas om att utrota staten Israel från kartan. ”From the river to the sea” gastas det, vilket betyder att Israel ska försvinna. Det finns inga andra tolkningar.
De som skriker detta förnekar en tvåstatslösning och nekar båda folken möjligheten att leva i fred och frihet. Bland dem som skriker vet vi att det finns de som är engagerade i partier till vänster i svensk politik, partier som också sitter i Sveriges riksdag. Vi vet att det finns de inom dessa partier som vänder bort blicken, slår dövörat till och låter de här människorna hållas. Vi vet att det till och med finns de som uppmuntrar det här agerandet, och det är ett problem för det demokratiska samtalet.
Fru talman! Den 7 oktober 2023 blev en svart dag i historien. Datumet kommer att leva vidare som ett av de datum som skakade och förändrade världen. Den bestialiska mördarsekten och terrororganisationen Hamas valde denna dag att tillsammans med allierade mördarband överfalla Israel med det enda syftet att mörda, våldta och lemlästa så många som möjligt. Det var ungdomar på en musikfestival, fredsaktivister på sin kibbutz, åldringar och spädbarn – inga gränser fanns. Resultatet blev den värsta pogrom som drabbat det judiska folket sedan andra världskriget. Det var den dödligaste dagen sedan Förintelsen, med över 1 100 mördade israeler. Det stannade inte där. Skadade, men levande, människor släpades till Gaza som mördarsektens gisslan. Där är några fortfarande kvar.
Vårt budskap från svensk sida är glasklart, liksom det från europeisk sida och från alla sansade krafter i världen: Gisslan måste ovillkorligen släppas nu.
Fru talman! Attacken ledde föga förvånande till ett kraftfullt svar från Israel, och det krig som följde har varit omfattande och blivit en stor tragedi för den civila befolkningen i Gaza. När Hamas och andra terroraktörer anfaller Israel genom att vräka missiler över landet skyddas befolkningen av både skyddsrum och ett avancerat luftförsvar. I Gaza är det tvärtom. Civilbefolkningen lämnas åt sitt öde och används som levande sköldar medan terroristerna och mördarna fegt gömmer sig i tunnlar och fegt använder skolor, sjukhus och platser för bistånd och nödhjälp som missilfabriker, vapenlager och avfyrningsramper.
Det totala föraktet för människoliv är talande. Det totala föraktet för Gazabornas väl och ve som Hamas och deras allierade visar är tydligt. Detta fråntar inte Israel och den israeliska armén deras ansvar. Även när det finns legitima skäl att gå i krig har man ett stort – mycket stort – ansvar för att göra vad man kan för att skydda civila invånare och civil infrastruktur och möjliggöra tillträde för humanitärt stöd och katastrofhjälp. Det har man inte alltid levt upp till, och det är ett övertramp. Det var därför välkommet när det äntligen nåddes en överenskommelse om vapenvila i januari i år. Kanske skulle vi nu ändå få se en ljusning vid horisonten?
Vapenvilan höll ett antal veckor, även om det var skakigt. Terrorsekten Hamas släppte ett antal gisslan, även om de i strid med all medmänsklighet och alla regler gjorde frisläppandena till förnedrande propagandashower. Israel släppte i utbyte tusentals fängslade palestinier, varav många på goda grunder var dömda grova brottslingar. Vapenvilan möjliggjorde också att man äntligen kunde komma in med omfattande humanitärt stöd till den prövade civilbefolkningen i Gaza, något som är viktigt och måste tillåtas fortsätta. Terrorgrupperna i Gaza med Hamas i spetsen måste tvingas hålla sina långa fingrar borta från biståndet. Israel måste låta biståndet komma in i området och garantera det humanitära tillträdet.
Fru talman! Nu har läget på marken eskalerat igen. I spåren av agerandet från Hamas sida runt gisslan har vapenvilan brutits. I detta läge är Sveriges linje, som regeringen uttalar tydligt, att se allvarligt på att stridigheterna återupptagits, och man understryker att det som nu måste ske är att all kvarvarande gisslan släpps, att det humanitära tillträdet säkerställs och att ett varaktigt slut på stridigheterna uppnås.
Civila måste skyddas, och parterna måste skyndsamt finna en väg framåt i förhandlingarna. En ny vapenvila som det sedan går att bygga vidare på behöver komma på plats. Även om läget är svårt kan vi inte släppa taget om försöken att hitta en väg framåt, en väg mot en fungerande tvåstatslösning. Situationen behöver deeskaleras, inte eskaleras.
Fru talman! Det är bara att konstatera att den humanitära situationen i Gaza är mycket svår och behoven akuta och enorma. Det är därför bra att det svenska engagemanget för den humanitära situationen vad gäller både Gaza och regionen i övrigt är obrutet stort och starkt.
I december beslutade den moderatledda regeringen att kraftigt höja, faktiskt fördubbla, det humanitära stödet till den hårt drabbade civilbefolkningen i Gaza och regionen till 800 miljoner. Det kraftigt utökade stödet förmedlas genom en rad olika aktörer som World Food Programme och så vidare för att säkerställa det som är absolut mest nödvändigt just nu, nämligen att hjälp och livräddande förnödenheter verkligen når fram till civilbefolkningen, som lider stor nöd.
Den svåra humanitära situationen kräver stora insatser över tid. Nu och den dag då kriget faktiskt är över är det viktigt att vårt bistånd används både för fortsatt humanitär hjälp och för stöd till en långsiktigt hållbar utveckling i området. Regeringens och Sveriges strategi är tydlig i sitt fokus på tillväxt, handel, institutionsbyggande och demokrati.
Vi behöver både bidra till en praktisk återuppbyggnad av infrastruktur och bostäder, vård och skola och till att det Gaza som återuppbyggs efter kriget och den palestinska stat vi vill ska uppstå byggs runt frihet och demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och en fungerande rättsstat. Det är den enda rimliga vägen för att det ska finnas förutsättningar för en fungerande tvåstatslösning i enlighet med folkrätten.
Det är ett stort bakslag, inte bara för situationen i Mellanöstern utan för hela världen, att USA har pausat sitt bistånd och tydligt talar om att man vill montera ned USAID så att de mer eller mindre försvinner. Med dem försvinner, som vi alla vet, mycket stora resurser. Det är faktiskt djupt sorgligt. Tyvärr innebär det ett mycket stort avbräck som är svårt att kompensera för. Det här bortfallet kan vi inte ersätta i en handvändning, hur gärna vi än vill.
Fru talman! Det är viktigt att när kriget åter stannar upp göra allt vi kan för att bidra till en varaktigt hållbar fred. Världen står inför en stor utmaning när det gäller återuppbyggnaden av Gaza och att hitta en väg för en fungerande tvåstatslösning som innehåller en demokratisk palestinsk stat.
Det finns en seriös plan för återuppbyggnaden av Gaza som vi kan samlas runt. Det är den plan som först presenterades av Egypten och som stöds av Arabförbundet. Det är en välkommen plan, och den har redan samlat stöd från oss på den europeiska sidan. Det är särskilt välkommet att arabvärlden nu tydligt vill kliva in och bidra fullt ut till att bygga upp det som raserats under decennier av Hamas förtryck av den palestinska befolkningen i Gaza.
Det är väsentligt att understryka att planen bygger på att Hamas och deras allierade inte kan spela en roll i det nya Gaza. En civil administration måste komma på plats. Säkerheten måste garanteras för den palestinska befolkningen. Den får inte hamna i klorna på terrorn igen. Det nya styret i Gaza och det befintliga palestinska styret på Västbanken måste byggas ihop så att vi hittar en rimlig väg framåt för ett fungerande Palestina.
Den alternativa plan för Gazas framtid som har presenterats av en man på västra sidan av världen kanske vi ska lämna utan kommentarer då den knappast kan betraktas som seriös.
Vad gäller situationen på Västbanken vill vi också vara tydliga med vad som är regeringens linje. Även här måste det humanitära stödet släppas in. Den förvärrade situationen måste lugnas ned, och Israel måste ha och ta ett tydligt ansvar för att så sker. Det är inte läge för mer krig och mer elände. Det våld som utövas av extrema bosättare måste stoppas, och vi fördömer tydligt detta våld. Över huvud taget måste bosättningspolitiken, Israels stora akilleshäl, upphöra. Vi behöver också fortsätta att arbeta för att det palestinska styret på Västbanken ska bli mer demokratiskt och sätta fred och frihet och respekt för den egna befolkningens mänskliga rättigheter i första rummet.
Fru talman! Den 7 oktober kommer som sagt att leva vidare som ett av de omvälvande datumen i historien. Lyfter vi blicken från Gaza och ser på hela regionen ser vi att Hamas grymma terrorattack lett till ganska stora konvulsioner.
Efter att Hizbollah i Libanon på order från Iran startat ett eget krig mot Israel är terrorrörelsen nu tvingad ned på knä. Deras enorma makt över Libanon har förhoppningsvis knäckts. Det finns anledning till viss försiktig optimism över att det ska gå att återuppbygga demokratiska och fungerande institutioner i Libanon. Med en ny president och premiärminister på plats och en vapenvila som ser ut att hålla och efterlevas bör omvärlden, inte minst vi själva och andra krafter i Europa, ge vårt tydliga stöd till goda krafter i Libanon.
Irans inflytande i hela regionen har försvagats avsevärt. Det är viktigt för stabiliteten och för en fredligare framtid. Irans nuvarande regims tentakler får inte tillåtas sprida sig över regionen igen.
Vi har också sett Assadregimens sammanbrott i Syrien. Den föll som ett dåligt byggt korthus. Trots enorma utmaningar och redan ganska många bakslag behöver vi även här kanske känna viss optimism. Men våra, omvärldens, krav måste också vara tydliga. Minoriteters rättigheter måste respekteras. Det gäller alla minoriteter, inklusive de kristna minoriteterna i Syrien. Samhället måste återuppbyggas, och man måste sträva efter att bli en demokratisk rättsstat. Samtidigt är det viktigt att vara tydlig med att Israel med sitt agerande inte får sabotera möjligheten till en bättre framtid i Syrien.
Fru talman! För att avsluta: Nu måste gisslan släppas. Det får inte bli mer snack i den frågan. Nu måste kriget upphöra, och byggandet av något nytt bortom terror och förtryck måste börja. Israel och palestinierna måste få leva i fred, frihet och demokrati i länder som respekterar mänskliga rättigheter. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till förslagen i utrikesutskottets betänkande, vilket innebär att jag yrkar avslag på samtliga motionsyrkanden.
Fru talman! I går träffade jag och ett antal riksdagsledamöter chefer för FN-organet UNRWA här i riksdagen, och under sitt Sverigebesök träffar UNRWA också regeringsföreträdare som tillhör ledamoten Saweståhls eget parti. Vi fick en beskrivning av UNRWA:s verksamhet. Den är fullt operativ och verkar i Gaza under de oerhört svåra förutsättningar som råder där. Fokus är naturligtvis på nödhjälp.
UNRWA verkar dessutom på Västbanken, där man bedriver samhällsservice, till exempel utbildning. Man verkar också i östra Jerusalem, där man driver skolor. Utöver det finns man även i andra länder, såsom Syrien, Libanon och Jordanien.
När den svenska regeringen beslutade sig för att avbryta stödet mitt under en pågående humanitär katastrof i Mellanöstern motiverade biståndsminister Dousa det med att pengarna till UNRWA ändå bara fastnar på ett bankkonto. UNRWA kunde i går berätta att pengarna kommer in på ett bankkonto i Jordanien och att de verkligen gör nytta.
När jag tidigare i dag ställde en fråga under frågestunden här i kammaren upprepade statsrådet Dousa att pengarna fastnar på bankkonton. Detta är en osanning som vi måste komma ifrån.
Ledamoten Saweståhl sa att det är viktigt att det inte blir en polarisering. Men Sverige är nu det enda EU-land som för närvarande inte ger något stöd till UNRWA. Därmed sticker Sverige ut som en främmande fågel, och det sker med en regering som annars ofta talar om EU-samordning.
Tycker ledamoten Saweståhl verkligen att det i den här situationen är rätt att strypa pengarna till det enda organ som på plats kan ge verklig nödhjälp och samhällsservice till palestinierna?
(Applåder)
Fru talman! Jag tackar ledamoten Johan Büser för frågorna.
Det är naturligtvis otroligt viktigt att vi når fram med det humanitära stödet, biståndet, och den hjälp som den mycket hårt prövade befolkningen i Gaza behöver nu. Det gäller även till Västbanken och andra delar i regionen.
Det stämmer att regeringen har valt att avsluta samarbetet med UNRWA, men vi är inte de enda. Vi vet att även Nederländerna befinner sig i en process att fasa ut sitt stöd.
Man kan naturligtvis vrida och vända på argumenten och tycka att det är rätt eller fel. Jag tycker att det viktigaste är att vi ökar vårt engagemang i regionen – vi har fördubblat det humanitära stödet – och att vi använder olika kanaler för att nå fram med det. Det finns många olika kanaler man kan använda. World Food Programme är en. Det finns en lång rad andra FN-organ, Röda Korset och många andra organisationer.
Jag förnekar inte att UNRWA gör ett bra jobb i delar av regionen – gott så. Men vi har valt andra vägar för att kanalisera vårt stöd, och vi har inte för avsikt att ompröva det.
Fru talman! Jag tackar för svaret.
Jag konstaterar att vi inte delar uppfattning och att Socialdemokraternas uppfattning är gemensam med EU:s samtliga länder förutom Sverige och den svenska regeringen.
Under veckan bröts den två månader långa bräckliga vapenvilan, trots att det fanns en plan för flera faser. Flera länder uttalade sig snabbt och tydligt. Frankrike fördömde Israel väldigt hårt för att man bröt mot vapenvilan. Jag saknar fortfarande ett liknande fördömande från den svenska regeringen.
Om man vill hitta en borgerlig politiker som säger som det är i Israel–Palestina-frågan brukar man kunna söka sig till den tidigare moderatledaren och utrikesministern Carl Bildt. Han säger att Israel medvetet och med USA:s godkännande bröt mot vapenvilan för att de inte ville fullfölja de villkor som man tidigare kommit överens om.
Vem anser ledamoten Saweståhl bär ansvar för att över tusen människor har dött på två dagar genom den brutna vapenvilan?
Fru talman! Jag tackar ledamoten Johan Büser för frågorna.
Det är naturligtvis oerhört illa att vapenvilan har brutits. Även om den var skakig och det skedde övertramp till både höger och vänster fungerade det ett tag. Det hade varit väldigt önskvärt att parterna satte sig ned tillsammans för att gå in i en ny fas. Det hade behövts. Utifrån detta perspektiv har vi från svensk sida varit tydliga med att det är oacceptabelt att vapenvilan har brutits och att Israel har ett enormt stort ansvar för att det humanitära tillträdet ska garanteras. Man måste göra vad man kan för att skydda civilbefolkningen i Gaza.
Vår uppfattning är att hela situation naturligtvis beror på Hamas vidriga terrordåd den 7 oktober 2023. Om de inte gjort det hade situationen sett helt annorlunda ut. Nu kan man konstatera att såväl Hamas som andra parter har agerat på ett sätt som har lett fram till att vapenvilan bryts. Israel har sitt ansvar för det. Vi vet alla att det också finns inrikespolitiska skäl i Israel som också har triggat detta. Utifrån ett sådant perspektiv bör ansvaret fördelas på många parter i konflikten och i regionen.
Fru talman! Inget mer snack, sa ledamoten Saweståhl i avslutningen av sitt anförande. Men jag tycker nog att mer snack behövs om man ska uppnå en vapenvila. Det behövs förhandlingar mellan parterna om man ska uppnå det man vill.
Här fick vi uppleva många av ledamoten Saweståhls piruetter kring frågan. Både i sitt huvudanförande och i replikskiftet nyss hörde vi inte Saweståhl säga det som är kärnan, det vill säga att under natten till tisdagen bröt Israel vapenvilan. Man kan diskutera de övertramp som skett tidigare, men det fanns en vapenvila som också förlängdes i ett antal steg. Sedan bröt Israel den.
Nu flyger bomberna in över Gaza på nytt. Nu rullar stridsvagnarna åter in i Gaza. Frågan är varför den svenska regeringen, till skillnad från andra regeringar, inte klarar av att säga att det var Israel som bröt vapenvilan och att man fördömer Israels agerande. Det räcker inte att bara konstatera att man skulle vilja återgå till en situation då det var vapenvila. Vi behöver se till att det blir snack och en diskussion på allvar.
Som Saweståhl var inne på försöker den israeliska regeringen just nu överleva inrikespolitiskt. Det är därför man sätter upp två från varandra helt motstående mål. Man säger att man ska få hem gisslan men bombar den plats där gisslan befinner sig. De flesta förstår att det betyder att gisslan inte kommer att komma hem levande till sina anhöriga utan i liksäckar.
Därtill leder detta till alla de barn som dör i Gaza. Det fyller våra flöden. Det leder också till ett stopp av transporter av mat, vatten och mediciner. Situationen är fruktansvärd. Det är vi överens om, men vi måste klara av att peka ut Israels ansvar i det hela.
Fru talman! Jag tackar ledamoten Håkan Svenneling för frågorna och ett engagerat anförande.
Jag tror att vi delar det stora engagemanget. Just nu är verkligheten på marken katastrofal. Det hade varit önskvärt att den inte gått i den här fasen. Vi vill göra allt vi kan från svensk och europeisk sida för att få tillbaka parterna till förhandlingsbordet. Det måste komma en ny vapenvila på plats. Man kan inte fortsätta på det här sättet.
Det vi inte ska snacka om är däremot huruvida gisslan ska släppas; det ska den. Det är kärnan i allt det här. Så länge det inte sker kommer det att trigga och ge ursäkter till delar av det israeliska etablissemanget att begå felaktigheter. Men precis som jag sa i det förra replikskiftet ligger ansvaret för att vapenvilan har brutits på många parter. Det är väldigt sällan i denna konflikt en parts fel när två eller många parter träter.
Den 7 oktober är naturligtvis i allt väsentligt en orsak till allt som har hänt sedan dess. Inrikespolitiska problem i Israel bidrar till att göra det ännu värre. Det som har skett nu beror på att båda sidor kort sagt har betett sig väldigt illa. Jag fördelar ansvaret på flera.
Däremot är vi tydliga med att vapenvilan måste komma på plats. Parterna måste förhandla med varandra. Gisslan måste släppas. Det humanitära tillträdet måste garanteras. Och Israel måste ta ansvar för att civilbefolkningen inte drabbas i den utsträckning den gör.
Fru talman! Jag kan bara konstatera att flera av de ståndpunkter som Saweståhl nu framför som regeringens ju är ståndpunkter som vi från oppositionens sida har krävt men regeringen inte har klarat av att leverera under hela det krig, folkmord, som vi har sett sedan den 7 oktober. Jag är i grunden väldigt glad för att man äntligen har kommit fram till saker som att man vill ha permanent vapenvila och en mycket tydligare process.
Problemet kvarstår: Den israeliska regeringen är inte intresserad av att uppnå fred i detta läge. Netanyahus högerextrema regering vill överleva genom att vara kvar i våldsnarrativet så att han slipper ett nyval, slipper förlora makten och slipper ansvar och rättegångar både i Israel och i ICC för de gärningar han har begått.
Man flyttar från regeringens sida hela tiden narrativet någon annanstans – tillbaka till Hamas. Hamas bär ansvar för en massa delar, men man glömmer gärna bort att prata om de saker som Israel ansvarar för. Vi har till exempel inte hört någonting om de palestinska fångarna i Saweståhls anförande och replikskifte. Detta visar hur den här regeringen inte klarar av att hitta folkrättens balans och hur man inte klarar av att stå upp för att peka ut vägen framåt.
Jag skulle därför vilja fråga om detta. Hur ser ledamoten Saweståhl på de palestinska fångarna, som i många fall har förnedrats under olika former? I många fall har det varit sjukvårdspersonal och chefer för olika sjukhus som har gripits av Israel och hållits i israeliska fängelser under tortyrliknande förhållanden. Man vet också att ockupationen gör att till exempel barn på Västbanken omfattas av en lagstiftning medan israeliska barn omfattas av en annan lagstiftning. Detta är frågor vi måste prata om för att klara av att hitta tillbaka till den balans som jag tycker att Sverige tidigare har stått för.
Avslutningsvis hoppas jag att vi kan få ett nytt tonläge i Sveriges riksdag och att vi klarar av att mötas mellan opposition och regering. Vi får se hur det går i kvällens debatt.
Fru talman! Jag tror att alla vill ha en trevlig och civil samtalston i Sveriges riksdag. Det är i alla fall inte mitt parti som har medlemmar som står och skanderar saker vid demonstrationer. Detta får ledamoten ta med sina egna partimedlemmar.
Vad gäller frågan om vägen framåt är vi väldigt tydliga. Den folkrättsliga lösningen på detta är inte bara att få till en vapenvila utan också att bygga en långsiktig fred som bygger på en tvåstatslösning. Det palestinska folket förtjänar att få leva i fred, frihet och säkerhet och i en demokrati som respekterar mänskliga rättigheter. Det har de ju inte fått göra på grund av sina egna förtryckare och på grund av Israel. Se där – vi klarar av att fördela skuld.
Däremot är vi inte beredda att vara ensidiga, utan vi står kvar vid den traditionellt svenska, balanserade linjen att det är en tvåstatslösning som gäller. Båda sidorna måste ta sitt ansvar. De krafter som absolut inte ska vara med i en framtida lösning är de krafter som orsakade hela den katastrof som nu har drabbat palestinierna och de mördade israelerna, nämligen Hamas och deras allierade, som är mördare och terrorister.
Fru talman! Tack, ledamoten Saweståhl, för inlägget. Det var klargörande att höra och tydligt på många punkter. Jag är framför allt väldigt glad att höra det tydliga stödet för en tvåstatslösning.
Sedan kommer vi till det här med hur man tolkar olika saker – det handlar bland annat om vissa snäva tolkningar. Det finns bara en enda tolkning som man kan göra av talesättet ”från floden till havet”; vi ska ju använda svenska här i talarstolen. Det är ett talesätt som inte bara använts av palestinska företrädare. Irgun använde samma talesätt på 1920-talet. Den sionistiska diktaren Zeev Jabotinsky skrev om detta. Likud använde det på 70-talet i sin valkampanj och pratade om ”från havet till floden”. Vi har sett olika varianter komma från de två högerextrema ministrarna Ben-Gvir och Smotrich – varianter som, tror jag, är ännu grövre än de tolkningar som jag tror att ledamoten Saweståhl tillskriver Palestinarörelsen.
Det pratas väldigt mycket om det palestinska ledarskapet och att det måste bytas ut för att det ska kunna bli en hållbar fred. Men jag undrar vilken typ av krav ledamoten Saweståhl ställer på den israeliska regeringen när israeliska ledares företrädare uttalar sig på samma vis. Jag har inte hört ett enda fördömande från ledamoten Saweståhl när det gäller Ben-Gvirs och Smotrichs uttalanden i samma anda som ”från floden till havet”. Så jag undrar: Varför nämner inte ledamoten Saweståhl att Israel eller israeliska företrädare gör samma typ av uttalanden, som definitivt inte går att tolka på två sätt?
Fru talman! Tack, ledamoten Jacob Risberg, för frågorna!
Tolkningen man kan göra av ”from the river to the sea”, oavsett vilken av sidorna som säger detta, är att den ena sidan ska ha all mark och den andra sidan ingen mark. Det är lika fel om det kommer från den ena parten som om det kommer från den andra, för det undergräver möjligheten att bygga en fungerande tvåstatslösning. Om den ena sidan ska ha all mark får ju den andra sidan ingen mark; det är ganska logiskt. Därför är det fel att agera på det sättet och att uttala sig på det sättet.
Vi är tydliga i vår kritik mot den israeliska regeringen och med vilka krav vi har på dem. Våra krav på dem är att de ska se till att det humanitära tillträdet fungerar i Gaza, att man inte eskalerar situationen på Västbanken och att man tar tag i bosättarvåldet och över huvud taget i bosättningspolitiken, som i grunden är felaktig och sedan decennier undergräver Israels anseende i världen. Där är vi jättetydliga; det är inget konstigt med det.
Sedan finns det en skillnad. Det finns två typer av ledarskap på den palestinska sidan. Det ena är det vi har i Gaza. Ingen kan försvara Hamas eller de andra terrorrörelserna som förtrycker folket där. När det gäller det palestinska ledarskapet på Västbanken är presidenten en gång demokratiskt vald. Det börjar bli många år sedan – han har väl världens längsta mandatperiod, får man konstatera. Detta är ett problem, och det behöver adresseras och hanteras så att vi får en demokratisk utveckling där.
Israel är en fungerande demokrati och rättsstat. Den nuvarande regeringen kan mycket väl bli bortröstad när som helst, vid nästa val till exempel. Det är inte riktigt detsamma – vi jämför äpplen och päron lite när vi talar om hur de här situationerna ser ut.
Båda sidorna har ett ansvar för att vi kommer framåt och för att kanske stödja varandra i framtida försök att skapa demokrati.
Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret! Jag inser att jag inte får något fördömande av uttalanden från israeliska ledare där de använder samma talesätt – det är beklagligt, tycker jag.
Jag vänder helt enkelt blad och går över till en annan fråga, nämligen något som ledamoten sa i sitt anförande: att bosättningspolitiken måste upphöra. Jag är väldigt glad för att du, Fredrik Saweståhl, tycker så.
Internationella domstolen kom förra året med ett yttrande som också sa att bosättningarna måste upphöra och att bosättarna måste flytta från det ockuperade området. Det är ett extremt tydligt uttalande, men det handlar inte bara om krav på hur Israel ska agera när det gäller detta utan också om hur omvärlden ska agera. En av de saker som omvärlden uppmanas att göra är att inte på något vis, vare sig politiskt eller ekonomiskt, stödja bosättningspolitiken eller bosättningarna.
Min fråga till ledamoten är därför helt enkelt: På vilket vis kan Sverige sluta med det ekonomiska stödet till exempelvis bosättningar? Vi ser ju fortfarande import av varor från bosättningar, som till exempel viner från Golanhöjderna. Är detta något som ledamoten är beredd att stoppa för att på så vis leva upp till Internationella domstolens yttrande om att vi inte ekonomiskt ska stödja bosättarpolitiken?
Fru talman! Tack, ledamoten Jacob Risberg, för frågorna!
Vi kan notera att Israel en gång, 2005, avvecklade alla bosättningar i Gaza och helt drog sig ur området för att lämna över det till den palestinska sidan. Då fanns det en förhoppning om att äntligen kunna bygga en fungerande palestinsk stat. Detta havererade ganska snabbt och resulterade i Hamas förtryck. Detta visar att det ändå finns krafter i Israel som faktiskt kan leverera den typen av politik om de får möjligheten. Det är upp till de israeliska väljarna att avgöra det.
Vår linje är glasklar när det gäller detta. Bosättningspolitiken är felaktig och måste upphöra. Detta har vi varit tydliga med i många sammanhang.
Jag vill dessutom understryka att jag sa att det är lika fel oavsett vilken sida som säger att de ska ha all mark mellan floden och havet. Det är ett fördömande riktat till båda sidor.
När det gäller handelsfrågan är vi inte intresserade av handelsbojkotter. Vi är inte intresserade av att bryta förbindelserna på det sättet. Vi är intresserade av att skapa en fungerande tvåstatslösning, och det kräver att vi handlar med båda sidor, både israeler och palestinier. Och det kommer vi att fortsätta göra.
Fru talman! Den 19 januari, precis innan president Trump installerades, fick vi en vapenvila. Vapenvila är intressant också med tanke på den diskussion vi för när det gäller Ukraina. Den vapenvila man hade kommit överens om hade tre faser.
Under sex veckor skulle 33 av 100 i gisslan, särskilt kvinnor, barn och äldre män, släppas. Israel skulle släppa cirka 2 000 personer som de hade fängslat. Det var den första fasen. Den andra fasen skulle börja diskuteras och förhandlas den 16:e dagen. Tanken var att resten av gisslan skulle släppas och att israeliska styrkor skulle dra sig tillbaka helt från Gazaremsan. I den tredje fasen skulle döda i gisslan återföras och återuppbyggandet påbörjas.
Det vi har sett är uppgifter från den 3 mars om att Israel planerade att strypa elen till Gaza och hotade att stoppa all nödhjälp. Man skulle tvångsförflytta palestinier från norra Gaza och inleda en markoperation om inte Hamas godtog att den första fasen förlängdes. Det är en ingång till det vi nu ser hända.
Det är klart att det är djupt allvarligt att vi inte står upp och hävdar att alla parter måste hålla sig till vapenvilan och den överenskommelse som träffats. Israel skulle också ha haft tryck på sig från USA, från oss och från andra om att fullfölja och gå in i den andra fasen, men det hände inte. Varför?
Fru talman! Tack, ledamoten Kerstin Lundgren, för frågorna! Jag gillade avslutningen där jag tillskrevs makten att svara på varför det här över huvud taget händer. Jag önskar att jag hade den makten, men det har jag inte.
För att gå tillbaka till frågan är vi väldigt tydliga med att den vapenvila som fanns borde ha förlängts. Vi har från europeisk och svensk sida varit tydliga med att vi anser att Israel ska göra vad de kan för att förlänga vapenvilan. Israels ansvar är enormt stort – för det humanitära tillträdet och för att se till att civilbefolkningen inte drabbas när situationen nu eskalerar. I den delen finns inga skillnader.
Den vapenvila som har funnits på plats är naturligtvis något som vi är positivt inställda till. Vi önskar att parterna kommer tillbaka och inleder nya förhandlingar så att den kan återupptas. Det är rimligt att Israel drar sig ur Gaza.
Det är helt fel att ägna sig åt folkförflyttningar. Låt oss tala klarspråk också om detta. Det var därför jag sa att den alternativa plan för Gazas återuppbyggnad som kommer från president Trump inte ens är värd att kommentera, för så kan man bara inte agera. Vi måste bygga upp detta på ett sådant sätt att vi klarar av att respektera rättigheterna för de människor som bor där och som förtjänar en bättre framtid.
Fru talman! Jag tror inte att ledamoten Fredrik Saweståhl har makten att hantera den storpolitiska lösningen i Mellanöstern. Däremot är det en fråga om ledamotens bedömning av varför det inträffade.
Israel ville uppenbarligen inte gå vidare med fas två. Det framgått tydligt att Israel egentligen inte tyckte om vapenvilan, som man gick med på delvis med hänvisning till både Biden och den blivande presidenten Trump. Man ville inte lämna Gazaremsan, och fas två hade inneburit att israeliska styrkor skulle lämna Gazaremsan helt. Det har framgått tydligt att Israel inte ser det som en framkomlig väg. I stället stryper man nödhjälp och el och hotar med tvångsförflyttning. Det är klart att vi där kunde se att vapenvilan var på väg att brytas. Nu heter det att Netanyahu gav order med stöd av USA.
Vi kan fundera på det som ledamoten nämnde om vilken effekt president Trumps tanke – att man helt skulle fördriva palestinierna från Gazaremsan och att de aldrig skulle komma tillbaka – har haft. Det har möjligen kunnat inspirera att det finns en viss tilltro till en utveckling där Gaza inte är palestinskt utan något annat.
Jag tycker att det är viktigt att vi står upp och tydligt säger detta och att vi inte gör som ledamoten sa, alltså inte talar om det. Jag tycker att det är viktigt att tala om det och att vara väldigt tydlig om det jag också hörde: Tvångsförflyttning är inte okej.
Fru talman! Jag vill minnas att jag sa att det inte var värt att tala om planen därför att den inte var seriös, snarare än att vi inte skulle tala om den alls. Men det är möjligt att vi får backa tillbaka bandet och lyssna på vad som sades.
Det kan inte ses som ett seriöst förslag. Däremot har ledamoten helt rätt i att detta oseriösa förslag kan ha inspirerat krafter i israelisk politik att agera på det sätt som de senare agerade på. Men där ska vi återigen vara tydliga med att Israel har ett hundraprocentigt ansvar för att det humanitära tillträdet fungerar och för att man inte ägnar sig åt folkförflyttning, slår av elen eller stoppar bistånd och att man gör vad man kan för att skydda civilbefolkningen.
Naturligtvis har terrororganisationerna också ett ansvar för att skydda sin civilbefolkning. Även om de aldrig tar detta ansvar har de ett sådant. Vi fördelar detta ansvar på många parter, och vi strävar från europeisk och svensk sida efter att så snart som möjligt komma tillbaka till nya förhandlingar och hitta lösningar som är långsiktiga.
Man kan till exempel använda den plan som kommer från Egypten och Arabförbundet för att återuppbygga Gaza på ett seriöst sätt. Det kan fungera och leda till att vi får en fungerande tvåstatslösning. Jag ska vara kategorisk igen. Det är, för att citera Carl Bildt, den enda vägens politik. Allt annat kommer att misslyckas igen och igen.
