Fru talman! I går träffade jag och ett antal riksdagsledamöter chefer för FN-organet UNRWA här i riksdagen, och under sitt Sverigebesök träffar UNRWA också regeringsföreträdare som tillhör ledamoten Saweståhls eget parti. Vi fick en beskrivning av UNRWA:s verksamhet. Den är fullt operativ och verkar i Gaza under de oerhört svåra förutsättningar som råder där. Fokus är naturligtvis på nödhjälp.

UNRWA verkar dessutom på Västbanken, där man bedriver samhällsservice, till exempel utbildning. Man verkar också i östra Jerusalem, där man driver skolor. Utöver det finns man även i andra länder, såsom Syrien, Libanon och Jordanien.

När den svenska regeringen beslutade sig för att avbryta stödet mitt under en pågående humanitär katastrof i Mellanöstern motiverade biståndsminister Dousa det med att pengarna till UNRWA ändå bara fastnar på ett bankkonto. UNRWA kunde i går berätta att pengarna kommer in på ett bankkonto i Jordanien och att de verkligen gör nytta.

När jag tidigare i dag ställde en fråga under frågestunden här i kammaren upprepade statsrådet Dousa att pengarna fastnar på bankkonton. Detta är en osanning som vi måste komma ifrån.

Ledamoten Saweståhl sa att det är viktigt att det inte blir en polarisering. Men Sverige är nu det enda EU-land som för närvarande inte ger något stöd till UNRWA. Därmed sticker Sverige ut som en främmande fågel, och det sker med en regering som annars ofta talar om EU-samordning.

Tycker ledamoten Saweståhl verkligen att det i den här situationen är rätt att strypa pengarna till det enda organ som på plats kan ge verklig nödhjälp och samhällsservice till palestinierna?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Jag konstaterar att vi inte delar uppfattning och att Socialdemokraternas uppfattning är gemensam med EU:s samtliga länder förutom Sverige och den svenska regeringen.

Under veckan bröts den två månader långa bräckliga vapenvilan, trots att det fanns en plan för flera faser. Flera länder uttalade sig snabbt och tydligt. Frankrike fördömde Israel väldigt hårt för att man bröt mot vapenvilan. Jag saknar fortfarande ett liknande fördömande från den svenska regeringen.

Om man vill hitta en borgerlig politiker som säger som det är i Israel–Palestina-frågan brukar man kunna söka sig till den tidigare moderatledaren och utrikesministern Carl Bildt. Han säger att Israel medvetet och med USA:s godkännande bröt mot vapenvilan för att de inte ville fullfölja de villkor som man tidigare kommit överens om.

Vem anser ledamoten Saweståhl bär ansvar för att över tusen människor har dött på två dagar genom den brutna vapenvilan?

Fru talman! Inget mer snack, sa ledamoten Saweståhl i avslutningen av sitt anförande. Men jag tycker nog att mer snack behövs om man ska uppnå en vapenvila. Det behövs förhandlingar mellan parterna om man ska uppnå det man vill.

Här fick vi uppleva många av ledamoten Saweståhls piruetter kring frågan. Både i sitt huvudanförande och i replikskiftet nyss hörde vi inte Saweståhl säga det som är kärnan, det vill säga att under natten till tisdagen bröt Israel vapenvilan. Man kan diskutera de övertramp som skett tidigare, men det fanns en vapenvila som också förlängdes i ett antal steg. Sedan bröt Israel den.

Nu flyger bomberna in över Gaza på nytt. Nu rullar stridsvagnarna åter in i Gaza. Frågan är varför den svenska regeringen, till skillnad från andra regeringar, inte klarar av att säga att det var Israel som bröt vapenvilan och att man fördömer Israels agerande. Det räcker inte att bara konstatera att man skulle vilja återgå till en situation då det var vapenvila. Vi behöver se till att det blir snack och en diskussion på allvar.

Som Saweståhl var inne på försöker den israeliska regeringen just nu överleva inrikespolitiskt. Det är därför man sätter upp två från varandra helt motstående mål. Man säger att man ska få hem gisslan men bombar den plats där gisslan befinner sig. De flesta förstår att det betyder att gisslan inte kommer att komma hem levande till sina anhöriga utan i liksäckar.

Därtill leder detta till alla de barn som dör i Gaza. Det fyller våra flöden. Det leder också till ett stopp av transporter av mat, vatten och mediciner. Situationen är fruktansvärd. Det är vi överens om, men vi måste klara av att peka ut Israels ansvar i det hela.

Fru talman! Jag kan bara konstatera att flera av de ståndpunkter som Saweståhl nu framför som regeringens ju är ståndpunkter som vi från oppositionens sida har krävt men regeringen inte har klarat av att leverera under hela det krig, folkmord, som vi har sett sedan den 7 oktober. Jag är i grunden väldigt glad för att man äntligen har kommit fram till saker som att man vill ha permanent vapenvila och en mycket tydligare process.

Problemet kvarstår: Den israeliska regeringen är inte intresserad av att uppnå fred i detta läge. Netanyahus högerextrema regering vill överleva genom att vara kvar i våldsnarrativet så att han slipper ett nyval, slipper förlora makten och slipper ansvar och rättegångar både i Israel och i ICC för de gärningar han har begått.

Man flyttar från regeringens sida hela tiden narrativet någon annanstans – tillbaka till Hamas. Hamas bär ansvar för en massa delar, men man glömmer gärna bort att prata om de saker som Israel ansvarar för. Vi har till exempel inte hört någonting om de palestinska fångarna i Saweståhls anförande och replikskifte. Detta visar hur den här regeringen inte klarar av att hitta folkrättens balans och hur man inte klarar av att stå upp för att peka ut vägen framåt.

Jag skulle därför vilja fråga om detta. Hur ser ledamoten Saweståhl på de palestinska fångarna, som i många fall har förnedrats under olika former? I många fall har det varit sjukvårdspersonal och chefer för olika sjukhus som har gripits av Israel och hållits i israeliska fängelser under tortyrliknande förhållanden. Man vet också att ockupationen gör att till exempel barn på Västbanken omfattas av en lagstiftning medan israeliska barn omfattas av en annan lagstiftning. Detta är frågor vi måste prata om för att klara av att hitta tillbaka till den balans som jag tycker att Sverige tidigare har stått för.

Avslutningsvis hoppas jag att vi kan få ett nytt tonläge i Sveriges riksdag och att vi klarar av att mötas mellan opposition och regering. Vi får se hur det går i kvällens debatt.

Fru talman! Tack, ledamoten Saweståhl, för inlägget. Det var klargörande att höra och tydligt på många punkter. Jag är framför allt väldigt glad att höra det tydliga stödet för en tvåstatslösning.

Sedan kommer vi till det här med hur man tolkar olika saker – det handlar bland annat om vissa snäva tolkningar. Det finns bara en enda tolkning som man kan göra av talesättet ”från floden till havet”; vi ska ju använda svenska här i talarstolen. Det är ett talesätt som inte bara använts av palestinska företrädare. Irgun använde samma talesätt på 1920-talet. Den sionistiska diktaren Zeev Jabotinsky skrev om detta. Likud använde det på 70-talet i sin valkampanj och pratade om ”från havet till floden”. Vi har sett olika varianter komma från de två högerextrema ministrarna Ben-Gvir och Smotrich – varianter som, tror jag, är ännu grövre än de tolkningar som jag tror att ledamoten Saweståhl tillskriver Palestinarörelsen.

Det pratas väldigt mycket om det palestinska ledarskapet och att det måste bytas ut för att det ska kunna bli en hållbar fred. Men jag undrar vilken typ av krav ledamoten Saweståhl ställer på den israeliska regeringen när israeliska ledares företrädare uttalar sig på samma vis. Jag har inte hört ett enda fördömande från ledamoten Saweståhl när det gäller Ben-Gvirs och Smotrichs uttalanden i samma anda som ”från floden till havet”. Så jag undrar: Varför nämner inte ledamoten Saweståhl att Israel eller israeliska företrädare gör samma typ av uttalanden, som definitivt inte går att tolka på två sätt?

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret! Jag inser att jag inte får något fördömande av uttalanden från israeliska ledare där de använder samma talesätt – det är beklagligt, tycker jag.

Jag vänder helt enkelt blad och går över till en annan fråga, nämligen något som ledamoten sa i sitt anförande: att bosättningspolitiken måste upphöra. Jag är väldigt glad för att du, Fredrik Saweståhl, tycker så.

Internationella domstolen kom förra året med ett yttrande som också sa att bosättningarna måste upphöra och att bosättarna måste flytta från det ockuperade området. Det är ett extremt tydligt uttalande, men det handlar inte bara om krav på hur Israel ska agera när det gäller detta utan också om hur omvärlden ska agera. En av de saker som omvärlden uppmanas att göra är att inte på något vis, vare sig politiskt eller ekonomiskt, stödja bosättningspolitiken eller bosättningarna.

Min fråga till ledamoten är därför helt enkelt: På vilket vis kan Sverige sluta med det ekonomiska stödet till exempelvis bosättningar? Vi ser ju fortfarande import av varor från bosättningar, som till exempel viner från Golanhöjderna. Är detta något som ledamoten är beredd att stoppa för att på så vis leva upp till Internationella domstolens yttrande om att vi inte ekonomiskt ska stödja bosättarpolitiken?

Fru talman! Den 19 januari, precis innan president Trump installerades, fick vi en vapenvila. Vapenvila är intressant också med tanke på den diskussion vi för när det gäller Ukraina. Den vapenvila man hade kommit överens om hade tre faser.

Under sex veckor skulle 33 av 100 i gisslan, särskilt kvinnor, barn och äldre män, släppas. Israel skulle släppa cirka 2 000 personer som de hade fängslat. Det var den första fasen. Den andra fasen skulle börja diskuteras och förhandlas den 16:e dagen. Tanken var att resten av gisslan skulle släppas och att israeliska styrkor skulle dra sig tillbaka helt från Gazaremsan. I den tredje fasen skulle döda i gisslan återföras och återuppbyggandet påbörjas.

Det vi har sett är uppgifter från den 3 mars om att Israel planerade att strypa elen till Gaza och hotade att stoppa all nödhjälp. Man skulle tvångsförflytta palestinier från norra Gaza och inleda en markoperation om inte Hamas godtog att den första fasen förlängdes. Det är en ingång till det vi nu ser hända.

Det är klart att det är djupt allvarligt att vi inte står upp och hävdar att alla parter måste hålla sig till vapenvilan och den överenskommelse som träffats. Israel skulle också ha haft tryck på sig från USA, från oss och från andra om att fullfölja och gå in i den andra fasen, men det hände inte. Varför?

Fru talman! Jag tror inte att ledamoten Fredrik Saweståhl har makten att hantera den storpolitiska lösningen i Mellanöstern. Däremot är det en fråga om ledamotens bedömning av varför det inträffade.

Israel ville uppenbarligen inte gå vidare med fas två. Det framgått tydligt att Israel egentligen inte tyckte om vapenvilan, som man gick med på delvis med hänvisning till både Biden och den blivande presidenten Trump. Man ville inte lämna Gazaremsan, och fas två hade inneburit att israeliska styrkor skulle lämna Gazaremsan helt. Det har framgått tydligt att Israel inte ser det som en framkomlig väg. I stället stryper man nödhjälp och el och hotar med tvångsförflyttning. Det är klart att vi där kunde se att vapenvilan var på väg att brytas. Nu heter det att Netanyahu gav order med stöd av USA.

Vi kan fundera på det som ledamoten nämnde om vilken effekt president Trumps tanke – att man helt skulle fördriva palestinierna från Gazaremsan och att de aldrig skulle komma tillbaka – har haft. Det har möjligen kunnat inspirera att det finns en viss tilltro till en utveckling där Gaza inte är palestinskt utan något annat.

Jag tycker att det är viktigt att vi står upp och tydligt säger detta och att vi inte gör som ledamoten sa, alltså inte talar om det. Jag tycker att det är viktigt att tala om det och att vara väldigt tydlig om det jag också hörde: Tvångsförflyttning är inte okej.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservationer 1, 8 och 10 i utrikesutskottets betänkande 15 om situationen i Israel och Palestina.

Debatten här i dag äger rum under mycket allvarliga omständigheter. För ett par dagar sedan bröt Israels regering vapenvilan, och människorna i Gaza har återigen kastats in i krigets fasor. Över 1 000 människor har redan mist sina liv.

Premiärminister Netanyahu har sagt att detta bara är början. Vi har också hört tal från Vita husets pressekreterare om att helvetets portar öppnas för alla som är emot USA och Israel. Detta är inte enbart retorik, utan det är en varning om ännu större lidande och ännu mer förstörelse.

Inte ens de anhöriga till gisslan tycks stödja Netanyahus fortsatta krigföring. De återstående personer som sitter i Hamas fångenskap måste släppas omedelbart, men det fanns en plan för fortsatt vapenvila. Det fanns en plan för att så småningom också gå in i fas två av den.

Medan andra länder, till exempel Frankrike, har varit mycket tydliga med att det är Israel som nu bryter vapenvilan är det förvånansvärt tyst från den svenska regeringen. Söker man en borgerlig politiker som säger något sanningsenligt och skarpt i den här frågan brukar man få söka sig till Carl Bildt. Han är tydlig med att han anser att Israel medvetet, med USA:s godkännande, bröt vapenvilan för att de helt enkelt inte ville fullfölja de fortsatta överenskomna villkoren.

Fru talman! Vi måste komma ihåg att detta krig inte bara handlar om raketer och flyganfall. Det handlar om människor, om familjer som kämpar för att överleva under omöjliga förhållanden och om barn som vaknar till ljudet av explosioner i stället för att gå till skolan. Och det handlar om en omvärld som alltför ofta vänder bort blicken.

Samtidigt eskalerar våldet på Västbanken. För första gången på två decennier rullar där israeliska stridsvagnar genom palestinska samhällen.

Bosättarvåldet har nått nya och skrämmande nivåer. Beväpnade bosättare attackerar palestinska familjer med nästan total straffrihet. De vapen som Ben-Gvir i den israeliska regeringen har satt i bosättarnas händer används nu precis som avsett – för att döda och fördriva palestinier från deras hem.

Herr ålderspresident! Det var chockerande att se den svenska regeringen strax före jul fatta beslutet att dra in allt kärnstöd till FN-myndigheten UNRWA, den organisation som kan leverera och levererar livsavgörande hjälp till palestinier. Det var inte bara ett svek mot vår långa tradition av humanitärt stöd, utan det var också ett svek mot våra egna principer, mot EU och mot FN men framför allt mot det palestinska folket.

Bara veckor tidigare stod Sverige och svenska regeringsrepresentanter i FN och bekräftade att UNRWA är oumbärligt för att hjälpa de drabbade i Palestina. Men sedan svängde regeringen plötsligt och hävdade att nya israeliska lagar gjorde att biståndet ändå inte skulle kunna nå fram. Detta var något som biståndsminister Dousa upprepade i kammaren senast i dag – att pengarna till UNRWA ändå bara fastnar på ett bankkonto.

Det är inte sant. Jag träffade själv i veckan två chefer på Sverigebesök här i riksdagen som också ska träffa regeringsföreträdare. De berättade att UNRWA är fullt operativt. På Västbanken står man för samhällsservice. Till Gaza bidrar man med nödhjälp, och man finns på plats i Libanon, Syrien och Jordanien. Man är på plats på många olika sätt. Pengarna kommer in via jordanska bankkonton. Motiveringarna som regeringen gav för att avsluta stödet till UNRWA är helt enkelt inte giltiga.

Herr ålderspresident! UNRWA når alltså dem som behöver hjälpen, och nu står vi ensamma som det enda EU-landet att vägra att stödja UNRWA. Jag tycker att det är beklämmande.

I 20 år har Ekumeniska följeslagarprogrammet skyddat palestinska skolbarn från bosättarattacker. Man har dokumenterat förstörelsen av palestinsk egendom, och man har erbjudit skydd till herdar som har hotats av beväpnade bosättare. Över 400 svenskar har deltagit i detta arbete.

Nu drar regeringen in också detta stöd. Sida har själv bekräftat att det beror på regeringens inriktning för den nya politiken.

Vad innebär indragandet av det stödet i praktiken? Jo, det innebär att fler palestinska barn måste gå till skolan i rädsla och att familjer sover med skorna på, redo att fly när som helst. Det innebär att 13-åriga Masa vaknar av att bosättare tränger in i hennes familjs tält och slår hennes sovande bröder. Det här är verkligheten på marken, och i stället för att stå upp för de mest utsatta har regeringen valt att överge dessa människor.

Herr ålderspresident! Förstörelsen av palestinska samhällen accelererar. Tusentals nya bosättarbostäder godkänns. Palestinska byar raderas från kartan. Högerkristna i USA talar om att Trump är vald för att välsigna och ta över det som återstår av Västbanken.

Utanför Gaza står lastbilarna och väntar, stoppade från att komma in med nödhjälp av den israeliska regeringen. Regeringen i Israel gör det tydligt genom sina handlingar: Den bekämpar inte bara Hamas. Den bekämpar det palestinska folkets existens.

Hur reagerar då omvärlden på alla dessa brott mot folkrätten? Ja, många länder lutar sig tillbaka och svarar inte alls. Det är tyst. Sverige har inte bara varit passivt och tyst, utan den svenska regeringen har i många fall indirekt eller ibland direkt valt att ställa sig på ockupationsmaktens sida framför den internationella rättens.

Genom att dra in stödet till UNRWA vänder vi inte bara ryggen åt palestinierna. Vi undergräver också tvåstatslösningen. Därmed bidrar den svenska högerregeringen till att göra freden mindre sannolik, inte mer sannolik.

Om vi säger oss stödja Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser, vilket vi socialdemokrater gör, måste vi också stödja Palestinas rätt att göra detsamma. Men ockupationen och bosättningsexpansionen gör, som situationen är just nu, att en palestinsk stat är omöjlig.

Herr ålderspresident! Vad bör då Sverige göra?

För det första måste vi omedelbart återuppta och stärka vårt stöd till UNRWA. Humanitärt bistånd är inte bara en budgetpost. Det är en moralisk skyldighet.

För det andra måste vi återställa stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet. Inga barn ska behöva riskera livet för att gå till skolan.

För det tredje måste vi verka för att EU pausar sitt associeringsavtal med Israel tills Israel respekterar mänskliga rättigheter och internationell rätt.

För det fjärde bör vi förbjuda försäljning av bosättarprodukter i Sverige. Regeringen ska definitivt inte servera bosättarviner vid sina officiella middagar, som har skett i närtid.

För det femte måste vi erbjuda medicinsk hjälp till palestinska civila från både Gaza och Västbanken. När sjukhus bombas och medicinerna tar slut måste Sverige agera. Jag noterar att Karolinska Universitetssjukhuset kommer att ta emot brännskadade personer från Nordmakedonien efter den fruktansvärda nattklubbsbranden. Det tycker jag är utmärkt, men varför kan inte den svenska regeringen också hörsamma förfrågan om att ta emot patienter i nöd från Palestina?

För det sjätte måste vi erkänna verkligheten för vad den är. Om internationella domstolar talar om risken för ett folkmord måste vi agera i enlighet med det och arbeta starkt mot det. Alla som har begått krigsbrott måste ställas till svars, och Sverige måste stötta dessa processer och erkänna den internationella rättens legitimitet.

Det här är inte en tid för tvekan. Det här är en tid för att visa ledarskap. Var är den tidigare så starka svenska rösten när det gäller Mellanöstern och folkrätten? Jag hör den inte.

Herr ålderspresident! Jag står här i dag i riksdagens talarstol för att jag vägrar att titta bort eller tiga. Vi socialdemokrater vägrar att låta denna passiva regering vara den enda rösten för Sverige. Vi vägrar att möta det palestinska folkets lidande med likgiltighet.

Sverige var en gång en nation som stod upp för internationell rätt och mänskliga rättigheter. Det är det Sverige jag tror på. Det är det Sverige vi måste kämpa för. Vårt arbete måste fortsätta – för freden, för solidariteten och för alla människors lika värde.

(Applåder)

I detta anförande instämde Björn Petersson och Linnéa Wickman (båda S).

Herr ålderspresident! Jag vill tacka ledamoten Berntsson för att han talade om bosättarpolitiken som ett hinder för freden.

Vi socialdemokrater tycker att associationsavtalet måste avbrytas så länge Israel inte respekterar internationell rätt och folkrätten. Vi socialdemokrater anser också att en handelsbojkott av varor från ockuperade områden måste ske. Regeringen är ju mer av uppfattningen att det ska märkas, och att man bör undvika detta, eftersom bosättarpolitiken är ett hinder för freden och tvåstatslösningen.

Vi ser dock problematiken och ambivalensen kring att upprätthålla detta. Till och med på Regeringskansliet har det i närtid serverats viner från ockuperad mark. Regeringen fördömer också bosättarpolitiken – precis som sagts tidigare i text och ord. Sett till vad många ledamöter ibland uttalar här i riksdagen och vad man från högerpartierna har uttalat känns regeringens position dock inte alltid fullt ut förankrad i de olika partierna.

Till exempel lade ledamoten Berntssons partikollega Camilla Brodin, gruppledare för Kristdemokraterna, ut en bild den 1 mars i sina sociala medier på en flaska Mount Hermon red-vin från de ockuperade Golanhöjderna. Ovanför bilden skrev hon: ”I en värld där mycket skakar, där allt som tidigare varit självklart inte längre är det. Var det självklart för mig denna vecka till middagen!”

Jag skulle vilja fråga ledamoten Berntsson vad han anser om sin gruppledares agerande. Vilken position har Berntsson när det gäller dessa viner? Är det att varor från bosättare bör undvikas, som regeringen menar, eller att det är helt okej att konsumera viner på ett sådant sätt och dessutom göra reklam för det, som ledamoten Brodin?

Herr ålderspresident! Jag tror att det är viktigt att man som företrädare för Sveriges riksdag och för ett parti som säger sig företräda internationell rätt och folkrätt inte agerar på ett sätt som direkt bryter mot folkrätten. Konsumerar man varor från ockuperad mark bör det kritiseras. Om jag skulle börja konsumera ett vin från ockuperad mark i Ukraina som Ryssland har producerat skulle jag med rätta få väldigt mycket kritik.

När det finns en internationell rätt bör vi ledamöter förhålla oss till den. Det spelar ingen roll om man är absolutist eller inte; det kan handla om vilken vara som helst. Jag tycker att det blir problematiskt när vi har ledamöter som agerar på ett sådant sätt.

Vi socialdemokrater säger att dialog med Israel såklart är bra. Vi har dock sett att Israel flagrant bryter mot folkrätten, och det måste få konsekvenser. Därför säger vi att vi vill ha en handelsbojkott mot varor från ockuperade områden. Vi vill också stoppa associationsavtalet så att Israel inte förmånligt ska kunna handla samtidigt som man begår krigsförbrytelser. Det är en väldigt viktig princip.

Min fråga till Magnus Berntsson ställde jag mot bakgrund av hur jag upplever regeringens position. Det står tydligt att man är emot bosättningspolitiken och att man ser att bosättningarna är ett hot mot freden och mot en tvåstatslösning. Samtidigt har vi en gruppledare för ett av de tre regeringspartierna som lägger upp bilder på varor från ockuperad mark och säger att man ska njuta av dem. Jag tycker att det är smaklöst, olämpligt och slarvigt.

Min fråga till Magnus Berntsson var vad han själv anser om att en riksdagsledamot delar den typen av bilder. Vilken position vilar Berntsson i? Är det okej att konsumera som man vill, eller är det de facto ett hinder för freden att konsumera denna typ av varor?

Herr ålderspresident! Vi har debatterat Israels ockupation av Palestina många gånger den här mandatperioden. Senast vi gjorde det var i februari i samband med den utrikespolitiska debatten. Då ställde jag en fråga till Magnus Berntsson om Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, som har internationella observatörer på plats mitt i konflikten för att göra det som Magnus Berntsson efterlyste i sitt anförande: stoppa eskaleringen.

Ekumeniska följeslagarprogrammet är ju inte vilket program som helst. Det är ett program som leds av Sveriges kristna råd, som har skickat ned över 400 svenska volontärer för att vara på plats och bidra till fred. Detta har man gjort på anmodan av Kyrkornas världsråd.

Berättelse efter berättelse talar om hur människor känner sig tryggare tack vare följeslagarnas närvaro. De leder till exempel barn till och från skolor och finns i närheten av platser där bosättare trakasserar palestinier. Man har också jobbat väldigt aktivt med att göra olika typer av kyrkobesök – 2023 gjorde man 195 kyrkobesök i 56 olika kyrkor.

Den fråga jag ställde till Magnus Berntsson i februari, som han sannolikt minns, handlade om varför regeringen genom sin myndighet Sida drog in stödet till följeslagarprogrammet. Då, för en och en halv månad sedan, lät det på Magnus Berntsson som att han ville ta frågan till sin regering, diskutera detta och återkomma med besked om följeslagarprogrammet.

Än så länge har följeslagarprogrammet löst finansieringen för i år. Man har kunnat öka sina ansträngningar och etablera ytterligare en grupp i South Hebron Hills, som är ett av de områden där vi ser bosättarvåldet öka just nu. Framöver finns det dock ingen finansiering som säkerställer att Sveriges kristna råd kan skicka följeslagare.

Regeringen behöver tydliggöra detta och komma med positiva besked för att det ska finnas internationell närvaro för att stoppa eskaleringen.

Herr ålderspresident! Det var tråkigt att höra att det inte finns några nya besked i nuläget. Man måste nog ändå ha klart för sig att det är regeringens ändrade ramverk, som Magnus Berntsson kallar det, som är skälet till att vi står med den här konsekvensen.

Det fanns tidigare en Palestinastrategi genom vilken Ekumeniska följeslagarprogrammet fick stöd under mer än 20 års tid. Man tog bort Palestinastrategin och ersatte den med en Mellanösternstrategi där det finns mål om att man ska bidra till ökad fred och minskad konflikt. Tack vare Kristdemokraterna finns det också mål om att kristna minoriteter i Mellanöstern ska uppmärksammas. Följeslagarprogrammet uppfyller detta, men myndighetens beslut innebär att dess finansiering dras in.

Precis som jag sa i februari vill jag påminna om att Kristdemokraterna aktivt kritiserade detta program genom Magnus Berntssons företrädare, och därför känner jag att Kristdemokraterna har ett tydligt ansvar att säga till myndigheten att följeslagarprogrammet gör någonting viktigt och bidrar till att minska eskaleringen i området. Just nu känns det som att ledamoten Magnus Berntsson vill minska eskaleringen och har en strategi som säger att han vill det men saknar åtgärder som leder i den riktningen. Därför kommer vi att fortsätta att tjata om följeslagarprogrammet tills ni kommer med andra besked än dem vi fick i februari och tyvärr får även i dag.

Herr ålderspresident! Jag vill ta upp handelsfrågan igen eftersom den är viktig. Återigen hör vi att bosättningarna måste upphöra och att de är ett hinder för en tvåstatslösning. Internationella domstolen var väldigt tydlig med vad som krävs. Bosättningarna måste monteras ned och bosättarna flyttas därifrån. Det krävs också att omvärlden inte politiskt eller ekonomiskt stöder bosättningarna.

Ledamoten Saweståhl sa att man förordar handel före bojkott. Men varor från bosättningar ingår inte i associeringsavtalet och har inga tullättnader. Att handla varor från bosättningar, vad är då det om inte att ekonomiskt stödja bosättningar?

För att återkoppla till ledamoten Büsers fråga: Hur kan fortsatt handel med varor från bosättningar vara tillåtet när Internationella domstolen säger att vi inte ekonomiskt ska stödja bosättningar? Jag får inte ihop logiken. Kan ledamoten Berntsson förklara?

Herr ålderspresident! Jag tackar ledamoten Berntsson för svaret även om jag inte fick svar på hur handel med bosättarvaror inte kan gå emot Internationella domstolens utlåtande om att inte ekonomiskt stödja bosättningar. Men det verkar som att vi inte får något svar på den frågan i dag.

Jag går över till en annan ekonomisk fråga. Under de senaste 15 månaderna har ungefär 436 000 hem, 2 300 skolor, förskolor och universitet och 30 sjukhus skadats eller förstörts. Dessutom har andra byggnader, elinfrastruktur, vattenledningar, vägar och annat skadats. Jag tror att vi börjar bli mer och mer överens om att olika krigsbrott har begåtts i och med att så mycket civil infrastruktur har förstörts och så många civila har dött i denna fruktansvärda konflikt.

Jag hörde i ledamotens Berntssons anförande att länderna runt Israel kommer att ha ett stort ansvar för att bidra till återuppbyggnaden av Gaza. Det tror jag definitivt. Men vilka krav ser ledamoten framför sig att man kan ställa på Israel vad gäller just återuppbyggnaden? Det är ändå Israels bomber som har förstört dessa hem, skolor och sjukhus. Vilka krav kommer ledamoten att vara med och ställa på att Israel ska bidra rent ekonomiskt till återuppbyggnaden av det totalt sönderbombade Gaza?

Herr ålderspresident! Med hänvisning till det pågående samarbetet mellan Sverigedemokraterna och regeringspartierna har intentionen i vår politik i stora delar vunnit gehör. Men då Sverigedemokraterna vill gå längre än regeringen och utskottet då det gäller militärt samarbete med Israel har vi i detta avseende en motivreservation. Jag inleder därför med att yrka bifall till reservation 16.

Herr ålderspresident! Den 7 oktober 2023 utförde Hamas det värsta massmordet på judar sedan andra världskriget. Det var en bestialisk attack som var riktad primärt mot civila mål i Israel. Det var civila män, kvinnor och barn, som på ett omänskligt sätt mördades, torterades, våldtogs och kidnappades. De i gisslan som levt och fortfarande lever i Hamas fångenskap har sedan dess levt i konstant terror.

Israel har, som man kan förvänta sig av en demokratisk stat som har ett folkförankrat försvar, svarat militärt. Israel har både en rätt, en plikt och en skyldighet att trygga sin befolkning, sitt territorium och sin existens för att försäkra sig om att något liknande inte sker igen. För Sverigedemokraterna är Israels rätt till självförsvar en självklarhet.

Herr ålderspresident! Det är viktigt att påminna om att Iran har ett stort ansvar för den negativa utvecklingen i regionen. Gaza är inget undantag. Iran utgör tillsammans med Ryssland och Kina vår tids ondskans axelmakter. Krigen i Mellanöstern har i hög grad varit ett resultat av Irans inblandning. Iran har aktivt bistått Hamas och Hizbollah och tillhandahållit stöd för huthirebellerna i Jemen. Vidare har Iran genomfört attacker mot Israel med långdistansvapen på ett sätt som saknar motstycke i regionen.

Mellanösterns enda fungerande demokrati, Israel, är det land som tydligast har tagit strid mot den islamistiska teokratin i Iran och dess proxykrigare. Israel har en moralisk och juridisk rätt att som hem för det judiska folket efter Förintelsen efter århundraden av förföljelse försvara sig gentemot världens värsta terrororganisationer.

Israel försvarar framgångsrikt inte bara sitt eget land och folk mot dessa islamistiska terrorsekter som har som sitt uttalade mål att förinta den judiska staten, utan Israel står också i första ledet i försvaret av den fria världen mot diktatur, förtryck och islamism. Det är helt fundamentalt att Israel har vårt tydliga stöd i sitt försvar mot denna terror och att alla demokratiska krafter sluter upp bakom Israels rätt till självförsvar.

Herr ålderspresident! Den humanitära situationen i Gaza är mycket allvarlig, med stort lidande. Även om Israel har vidtagit långtgående åtgärder för att minimera antalet civila offer har dödstalet varit stort. Den framförhandlade vapenvila som trädde i kraft den 19 januari var därför helt nödvändig för att få till ett frisläppande av gisslan och ett humanitärt tillträde för att lindra den humanitära situationen i Gaza.

Det är därför förödande att vapenvilan nu tidigare i veckan bröts, som ett resultat av att Hamas inte följt avtalet och återlämnat de kvarvarande i gisslan. I överenskommelsen mellan Hamas och Israel med USA som medlande part har det varit tydligt att gisslan måste släppas. Sedan har Hamas vägrat att slutföra frisläppandet och fångutväxlingarna.

Om Hamas inte släpper gisslan kommer naturligtvis inte heller vapenvilan att hålla. Samtidigt måste Israel, som den demokratiska staten i detta, självklart visa återhållsamhet i sitt svar. Det är fortfarande 59 i gisslan, varav 35 tros vara döda, som är i Hamas fångenskap. Det har nu gått 530 dagar sedan de hänsynslöst kidnappades från sina hem. Vi har hört vittnesmål från fritagna i gisslan som beskrivit den fruktansvärda terror de utsatts för i Hamas fångenskap. Civila, män, kvinnor och barn har utsatts för fysisk och psykisk tortyr och terror.

Det allra viktigaste just nu är att ställa krav på Hamas att slutföra frisläppandet av gisslan, vilket också är en förutsättning för att vapenvilan ska kunna gå in i nästa fas. Det behöver också ställas krav på återhållsamhet på båda sidor. Man måste se till att humanitärt bistånd kommer in till civila, för det är ytterst de som hamnar i kläm här.

Det är helt avgörande att överenskommelsen återupptas och genomförs så att gisslan omedelbart kan släppas och för att förhindra fortsatt lidande och död i Gaza.

Herr ålderspresident! Sverigedemokraterna har under lång tid verkat för att återkalla erkännandet av Palestina och för att flytta den svenska ambassaden till Jerusalem. Det hastiga erkännande av Palestina som den förra, socialdemokratiskt ledda regeringen pressade fram var ett förhastat och felaktigt beslut. Det kan inte heller ses som representativt för Sverige, eftersom den dåvarande regeringen inte hade en riksdagsmajoritet bakom sig. Beslutet saknade även folkrättslig grund, och det finns nu inget som tyder på att vi kommer att se en långsiktigt fungerande regering i Palestina. Det var fel beslut då, och det har visat sig vara fel beslut även i dag.

Herr ålderspresident! När det gäller återuppbyggnaden av Gaza är det centralt att Hamas inte kan vara en del av detta och att en statsledning där Hamas ingår inte kan betraktas som legitim. Ett erkännande av Palestina med Hamas i en samlingsregering har redan sedan före terrorattacken den 7 oktober varit helt uteslutet för Sverigedemokraterna. Även om det är staters existens och inte regeringssammansättningen som erkänns är detta ytterligare en försvårande omständighet.

Sveriges förra regering borde åtminstone i sitt erkännande tydligt ha tagit avstånd från Hamas och tydligt deklarerat att Hamas inte kan ses som en legitim part i en samlingsregering. Det är också helt avgörande att förstörelse av Hamas infrastruktur, som tunnelsystem och vapenlager med mera, är en central del av återuppbyggnaden. Det är också avgörande att säkerställa att den infrastruktur man bygger i Gaza inte används för militära ändamål så att en attack som den 7 oktober aldrig sker igen.

Alla palestinska grupper som vill spela en roll i Palestina och i återuppbyggnaden av Gaza måste ta avstånd från våld och terrorism och erkänna Israels rätt att existera. Det är också fundamentalt att de omgivande arabiska länderna och Israel är delaktiga i en framtida uppbyggnad av Gaza.

Herr ålderspresident! Sverigedemokraterna har under lång tid sett med oro på hur FN-organet UNRWA bedrivit sitt arbete med åtskilliga exempel på terrorpropaganda, antisemitism i skolböcker och samröre med terrororganisationer. Det har varit avslöjanden om att UNRWA-anställda deltog i Hamas terrorattack den 7 oktober och om användande av FN-infrastruktur och faciliteter, där bland annat Hamas-tunnlar har upptäckts vid UNRWA:s högkvarter i Gaza. Listan kan göras lång.

Det är inte heller rimligt att FN ska ha ett alldeles eget organ för palestinska flyktingar när andra FN-organisationer kan omhänderta detta. Sverige bör verka för att avveckla UNRWA och i stället lägga över dess verksamheter på andra FN-organisationer – i första hand FN:s huvudsakliga flyktingorganisation UNHCR.

Även om Sverigedemokraterna långsiktigt vill se en avveckling av UNRWA är det viktigt att UNRWA i likhet med andra FN-organisationer skyddas och respekteras i linje med internationella förpliktelser.

Herr ålderspresident! I en värld där behoven är oändliga och över 300 miljoner människor är i behov av humanitärt stöd är Sverige en av världens största humanitära givare. För 2025 fördubblar Sverige det tidigare stöd som gick till UNRWA genom att avsätta 800 miljoner kronor till civilbefolkningen i Gaza och i regionen. Detta kraftigt ökade stöd förmedlas nu genom andra aktörer än UNRWA. Det allra viktigaste just nu är att hjälp och livräddande förnödenheter når fram till civilbefolkningarna.

Herr ålderspresident! Sverigedemokraternas utgångspunkt är alltid att värna svensk säkerhet, i synnerhet i det allvarliga omvärldsläge vi nu befinner oss i. Vi behöver kraftigt stärka vårt försvar. En ökad möjlighet till samverkan med Israel skulle gynna vår försvarsindustri och leda till samverkan med ett högteknologiskt land som har omfattande erfarenhet av just de vapensystem vi behöver anskaffa. Exempel på sådana vapensystem finns inom luftvärnsområdet, där Israel vid sidan om USA är världsledande. Rymdförmåga och stridsfordon är andra områden där Israel är ledande och där Sverige behöver göra satsningar.

Vi kan för framtiden inte utesluta krigsmaterielexport till Israel, något som skulle kunna stärka svensk försvarsförmåga. Utskottet konstaterar att Sverige under lång tid har haft en restriktiv syn på export av krigsmateriel till Israel. I linje med regeringens ståndpunkt att det skulle vara fel väg att gå att införa bojkott av eller sanktioner mot Israel avstyrker utskottet förslag om vapenembargo på EU-nivå och förslag om att återkalla försvarsattachén från Tel Aviv.

Vi delar den bedömningen och vill snarare understryka möjligheterna på det försvarsindustriella området.

Flera andra stater i Europa exporterar krigsmateriel till Israel – såsom Tyskland och Italien. Enligt Sipri stod Tyskland för hela 29,7 procent av vapenexporten till Israel under åren 2013–2023. Italien har dock förklarat att man inte avser att ingå nya kontrakt med Israel under det pågående kriget i Gaza men att befintliga kontrakt kommer att fullgöras.

Konflikten mellan Iran och Israel leder också till att terrorregimen i Teheran försvagas. Eftersom Iran också stöder Ryssland innebär det även att Ryssland i förlängningen försvagas i Ukraina, vilket är positivt för såväl Ukrainas som Europas och Sveriges säkerhet.

Sverige har importerat krigsmateriel från Israel under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Däremot har exporten varit kraftigt begränsad. Detta är ett motsägelsefullt agerande som försvårat för svensk import av högteknologiska vapen från Israel. I det allvarliga omvärldsläge som vi befinner oss i är det avgörande att vi samverkar med högteknologiska och demokratiska stater för att stärka vår försvarsförmåga.

Herr ålderspresident! Det var många frågor. Jag kan börja med att instämma i att det är förödande att vapenvilan nu har brutits och att det till syvende och sist är de civila som hamnar absolut mest i kläm. Det är en tragedi. Men vi måste påminna oss om varför vi över huvud taget behövde ha en vapenvila, till att börja med.

Det rådde vapenvila i Gaza före den 7 oktober 2023. Sedan begick Hamas det värsta massmordet på judar sedan andra världskriget, och sedan har Israel tvingats att förhandla med en blodtörstig terrorsekt som fortfarande inte har velat släppa de kvarvarande i gisslan. Det finns, som jag nämnde i mitt anförande, 59 kvarvarande i gisslan – 35 tros vara döda – som lever under helt fruktansvärda förhållanden. Det har ju varit klart från början att en förutsättning för vapenvilan var att de tillfångatagna i gisslan som Hamas har också skulle frisläppas.

Sedan fick jag frågor om UNRWA. Sverige har nu fördubblat stödet till Gaza och regionen för 2025. Det absolut viktigaste för oss är att förnödenheterna når fram till civilbefolkningen i Gaza. Det viktigaste är kanske inte vilka det är som förmedlar de förnödenheterna.

Herr ålderspresident! Då tror jag inte att ledamoten lyssnade riktigt noga på mitt anförande, för jag sa väldigt tydligt att även Israel, som den demokratiska parten i det här, behöver visa återhållsamhet i sitt svar.

Sedan vet jag inte om ledamoten har läst våra motioner som behandlas i det här betänkandet. I motion 2024/25:1437, Israel och Palestina, föreslår vi bland annat att riksdagen ska tillkännage för regeringen att expansionen av bosättningar måste upphöra och att bosättarvåldet måste upphöra. Där råder det inga som helst frågetecken.

Sverigedemokraterna är för en tvåstatslösning. Här behöver vi kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi måste som vänner till Israel också kunna kritisera enskildheter i Israels agerande. Det har jag gjort både här i replikskiftet och tidigare i talarstolen. Jag har tydligt framfört att Israel måste visa återhållsamhet i sitt svar.

Men vi får inte glömma varför den här konflikten och det här kriget just nu utspelar sig. Det är för att Hamas den 7 oktober 2023 genomförde terrorattacken och kidnappade oskyldiga civila israeler.

Herr ålderspresident! Ledamoten nämnde inledningsvis en tävling i att vara Israels bästa vän. Den tävlingen vore jag stolt över att vinna.

I fråga om att det skulle vara Israel som bröt vapenvilan genom bombningar i Gaza hade Israel inte behövt agera eller svara över huvud taget om inte Hamas den 7 oktober 2023 hade genomfört det värsta massmordet på judar sedan Förintelsen. Och Israel hade inte behövt svara nu om Hamas hade fullföljt sin del av avtalet och släppt de 59 kvarvarande i gisslan.

Ledamoten nämner även antalet som har dött i Gaza sedan vapenvilan bröts. Jag kan bara instämma i att det är en tragedi. Alla civila offer är en tragedi, oavsett sida. Men man måste ta i beaktande att Hamas använder civila som sköldar. De gömmer sig under sjukhus och skolor och använder dessa civila byggnader som militär infrastruktur. I det avseendet ska man nog vara lite försiktig med att anklaga Israel. Det är faktiskt Hamas som håller också Gazas befolkning som gisslan i det här.

Herr ålderspresident! Det är såklart välkommet om det kan bli synergier mellan svenskt bistånd och återvändande.

Vad gäller att hjälpa på plats, som Jacob Risberg tog upp i sin replik, nämnde jag i mitt anförande att Sverige för 2025 fördubblar det stöd som tidigare gick till UNRWA genom att avsätta 800 miljoner kronor till civilbefolkningen i Gaza och i regionen. Det allra viktigaste där är just nu att hjälpen och de livräddande förnödenheterna når fram till civilbefolkningen. Vi gör verkligen mycket här och nu för att hjälpa flyktingar på plats.

För att de palestinska flyktingarna ska kunna återvända till Gaza krävs det såklart att det blir ett slut på kriget i Gaza. Det är väldigt problematiskt att det är Hamas som styr i Gaza. Det är en erkänd terrororganisation som utför attacker mot sin granne, den demokratiska staten Israel. Hamas måste först och främst bekämpas, så att Gaza kan återuppbyggas och så att man kan få ett demokratiskt och fredligt styre där.

Herr ålderspresident! Nu debatterar vi återigen Israels mångåriga ockupation av Palestina och dess konsekvenser. Denna gång sker det efter att Israel har brutit vapenvilan, vilket gör att folkmordet har startat på nytt. Varje dag nås vi av rapporter om död och förstörelse, om barn som mördats och skadats och om familjer som om igen tvingats fly från sina hem. Det är en humanitär katastrof av enorma proportioner, och det är vår skyldighet att göra allt vi kan för att bidra till en lösning.

På ingen plats på jorden dör så många barn, så mycket sjukvårdspersonal, så många journalister och så mycket FN-personal som i Gaza. Senast i går träffades UNRWA:s huvudkontor, och fem medarbetare dödades. Från Gaza kan ingen fly. I Gaza är alla instängda.

Hittills har minst 50 000 palestinier mördats, och de som har överlevt har allvarliga fysiska skador eller bär på en djup sorg över förlorade nära och kära. Samtidigt har Israels blockad mot Gaza förhindrat tillgången på grundläggande förnödenheter som el, vatten, mediciner och mat för alla nödställda. Dessutom har våldet och dödandet på Västbanken eskalerat, och hundratals palestinier har på mycket kort tid blivit mördade av bosättare och soldater.

Som Vänsterpartiet ser det är situationen i Israel och Palestina helt oacceptabel. Israels ockupation av palestinska områden är folkrättsvidrig och måste upphöra. Bosättningspolitiken på Västbanken, rivningarna av palestinska hem och den inhumana blockaden av Gaza är flagranta brott mot internationell rätt. Vi fördömer alla former av våld och attacker mot civila, oavsett vem som utför dem. Brott mot folkrätten ska alltid fördömas.

Sverige och EU måste nu agera kraftfullare för att sätta riktig press på Israel att respektera folkrätten och upphöra med ockupationen. Det handlar om att använda alla diplomatiska och ekonomiska verktyg som står till buds, inklusive sanktioner, för att få till en förändring.

Vänsterpartiet anser att Sverige bör verka för ett omedelbart och permanent eldupphör i Gaza. Det tog över 500 dagar, men så sent som i fredags fick vi äntligen höra från regeringen att den vill se en permanent vapenvila. Men vi fick inte vara glada över det; i förrgår klarade statsministern inte av att fördöma Israels nya attacker mot Gaza som dödat över tusen personer. Det var alltså Israel som bröt vapenvilan. Nu rullar pansarvagnarna in i Gaza på nytt.

Den svenska regeringen talar gärna om den israeliska gisslan. Det är bra, för gisslans situation är sannolikt helt förfärlig. Flera ur gisslan har bekräftats döda. Men när nu striderna tar fart på nytt hörs åter kritik från gisslans familjer. De förstår allvaret och att sannolikheten för att deras nära och kära kommer hem i liksäckar har ökat. Den högerextrema israeliska regeringen har just nu två motstridiga mål: få hem gisslan och förgöra Hamas.

Med nuvarande strategi kommer inget av dessa mål att uppnås. I stället är det egentliga målet för Netanyahus regering att stanna vid makten och slippa åtal för de brott som de har begått, både i Israel och mot internationell rätt. Att den extremaste av de extrema, Itamar Ben-Gvir, återvänder till regeringskoalitionen samtidigt som bombningarna av Gaza startat på nytt visar hur den extrema bosättarrörelsen sätter agendan för den högerextrema regeringen.

När den svenska regeringen försöker navigera och vara Israels vän blir det problem. Problemet för den svenska regeringen är att den israeliska regeringen inte representerar sitt folk. Före Hamas fruktansvärda attack skedde massdemonstrationer mot den rättsreform som den högerextrema israeliska regeringen försökte genomdriva. När gisslans familjer nu gång på gång ignoreras och negligeras av Netanyahus högerextrema regering blir protesterna i det israeliska samhället än mer högljudda. Jag läste nyss nyheter om att de i går blev attackerade när de demonstrerade, då en bil körde in och skadade flera av dem som arrangerade protester.

När Israel nu bryter vapenvilan och återupptar folkmordet på palestinier har det inte stöd hos den vanliga israeliska medborgaren. Detta krig är Netanyahus, Smotrichs och Ben-Gvirs krig för att bli omvalda. Extremhögern är beroende av våld för att skapa sitt politiska narrativ.

Netanyahus högerextrema regering saknar mandat för sitt krig och har därigenom ingen legitimitet. Det är en minoritetsregering som folket i Israel vill ersätta i nästa val. De har visat gång på gång att de inte bryr sig. De är beredda på att offra såväl palestinska som judiska liv. Det fanns ett avtal om vapenvila som befriade gisslan och stoppade kriget. Netanyahus högerextrema regering valde dock att bryta vapenvilan bara för att hålla fast vid makten.

I dess bakgrund finns en annan aktör som gett grönt ljus till de nya bombningarna av Gaza: USA:s president Donald Trump. Han har bestämt sig för att i alla lägen vara Netanyahus bästa vän.

Såväl tidigare som nuvarande amerikanska administrationer har på olika sätt stöttat ockupationen och folkmordet genom vapenförsäljning till Israel och militärt samarbete. Trumpadministrationen har tagit imperialismen ett steg längre och föreslår att Gaza ska omvandlas till en turistort för rika. Det skulle innebära att palestinier tvingas bort från sina redan förstörda hem för att göra plats för lyxresorter, i enlighet med imperialistisk politik från USA och Israel. I stället för att diskutera seriösa fredsplaner från Arabförbundet ber Trump AI göra oseriösa videor med sig själv i Gaza. Detta saknar så klart helt verklighetsförankring men ingår i den amerikanska extremhögerns taktik för att göra oss upprörda och få oss att inte diskutera rätt väg framåt.

I detta läge borde Sverige ställa sig bakom Sydafrikas anmälan av Israel till Internationella domstolen, ICJ, för brott mot folkmordskonventionen. Det är nämligen i domstolarna ICJ och ICC som rättvisa skipas, inte genom utomrättsliga avrättningar.

Följetongen kring EU:s associeringsavtal med Israel har varit en bedrövelse i flera akter. Israel har i dag en förmånlig handelsrelation med EU trots att avtalet innehåller kapitel om mänskliga rättigheter. Sverige har tillsammans med ett par andra medlemsstater effektivt stoppat suspendering av avtalet genom att hänvisa till att det behövs dialog med Israel. Först lyckades Israel fördröja ett första möte i associeringsrådet månad ut och månad in, i praktiken under ett helt års tid. När mötet sedan gick av stapeln framförde Sverige pliktskyldigt kritik utan att några aktiva åtgärder vidtogs mot Israel.

EU borde omedelbart suspendera det nuvarande associeringsavtalet med Israel. Israel bryter mot de mänskliga rättigheterna, och då kan man inte ha förmånliga handelsavtal. I stället för förmånlig handel borde ett vapenembargo införas mot Israel tillsammans med en omfattande bojkott av israeliska varor och tjänster. Vi måste använda alla tänkbara ekonomiska påtryckningar för att få Israel att ändra sin politik.

Sverige borde precis som Norge ta emot patienter från Gaza. Precis som vi stöder Ukraina måste vi rädda palestinska barn och cancerpatienter från att lemlästas och dö.

Den svenska regeringens tystnad när det gäller Israels brott mot mänskligheten kommer att vara en skam i svensk historia. Regeringens neddragningar av UNRWA är politiska. Man vill inte att FN:s resolution 302 om de palestinska flyktingarnas rätt till utbildning, vård och återvändande ska följas. I stället fokuserar man på World Food Programme så att palestinier ska ha mat i magen. Det är såklart viktigt för att palestinierna ska överleva. Men det är också ett sätt för regeringen att gå från att se palestinierna som aktiva, egna aktörer med agens till att se dem som passiva aktörer som ska hjälpas och räddas – i stället för att möta det som är grundproblemet: ockupationen.

Vänsterpartiet står fast vid att en rättvis och hållbar fred mellan Israel och Palestina måste bygga på en tvåstatslösning, med en självständig och livskraftig palestinsk stat sida vid sida med en säker och erkänd israelisk stat, inom de gränser som gällde före 1967 års krig. Jerusalem skulle kunna vara huvudstad för båda länderna.

För Vänsterpartiet är det tydligt att palestinska barns liv är lika mycket värda som våra egna barns liv. Barnen i Gaza har rätt till ett liv fritt från bomber och förödelse. Detta innebär att vi kräver ett omedelbart slut på Israels ockupation av Palestina, inklusive de palestinska flyktingarnas rätt att återvända, och ett bortdragande av de olagliga bosättningarna. Fredsprocessen måste återstartas med målet att nå en rättvis fred så att grunden kan läggas för fred, frihet och framtida samexistens. Ingen är fri förrän alla är fria. Det gäller både palestinier som fängslats och israelisk gisslan. Vi anser att det är hög tid för Sverige och omvärlden att agera kraftfullare för att bryta den destruktiva spiralen av våld och förtryck och skapa en framtid där både israeler och palestinier kan leva i fred och säkerhet.

Därmed, herr ålderspresident, vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nummer 2.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag ska börja med att yrka bifall till reservationerna 4 och 9 så att jag inte glömmer bort det.

När jag lyssnar på mina utskottskollegor från Tidölaget, herr ålderspresident, får jag ofta uppfattningen att problemen i Israel och Palestina började med Hamas fruktansvärda terrorattacker den 7 oktober 2023. Det är ganska historielöst, så jag skulle vilja backa bandet något. Nu blir det en kort – hoppas jag – historielektion. Det handlar framför allt om att se de mönster som finns när det gäller hur man har behandlat palestinierna under de senaste drygt 100 åren.

Vid förra sekelskiftet fanns det en stor antisemitism i Europa. Många judar valde att antingen assimilera sig i samhällena eller leva sina egna liv, men helt plötsligt kom ett nytt svar på den antisemitism som tidigare hade vuxit fram: idén om ett eget land. Denna idé var präglad av den kultur och syn på omvärlden som fanns vid den tiden i Europa, det vill säga kolonialismen – att man kan kolonisera andra områden för deras naturresurser utan att behöva ta hänsyn till lokalbefolkningen.

Det här präglade den sionism som växte fram under den här tiden. Man såg sig om efter ett nytt område att bosätta sig i och fastnade till slut för det område som kallades Palestina och som vid det tillfället styrdes av Osmanska riket.

I Palestina bodde vid den här tiden ungefär 85 procent muslimer, 9 procent kristna och runt 5 procent judar.

Det ska noteras att det inte var alla judar som tyckte att det här var en jättebra idé. De mer religiösa judarna tyckte att det gick tvärtemot skrifterna att upprätta en ny judisk stat i Palestina.

I Basel 1897 etablerade man den sionistiska världsorganisationen. Man etablerade också en judisk myndighet som fick i uppgift att locka judar att flytta till Palestina.

Så småningom inrättade man även den judiska nationalfonden, som hade i uppgift att anskaffa markområden i Palestina som fick bebyggas och bebos enbart av judar. Det är en regel som står sig än i dag.

Fonden försökte efter 1948 ändra image något och fokuserade mer på att plantera träd, parker och skogar där det tidigare hade legat palestinska byar.

Här i Sverige är den judiska nationalfonden även känd som KKL Sverige. Vissa ledamöter i vårt utskott har till och med varit på resa till Israel under dess beskydd.

Efter första världskriget tog britterna över Palestinamandatet från osmanerna. De judar som bodde där stärktes av ett löfte från den antisemitiske brittiske utrikesministern Arthur Balfour att de skulle få ett eget hemland i Palestinamandatet.

Britterna bistod även den judiska migrationen till Palestina. De tränade och utbildade judiska polisstyrkor och lärde ut hur man straffar byar, demolerar hus och samlar ihop folkmassor. Det här sker alltså i Palestinamandatet under 1920- och 1930-talen.

Sedan kom nazismen och Förintelsen här i Europa. Ännu fler judar försökte fly från Europa, men bland annat USA, Storbritannien, Kanada och Australien stängde sina gränser.

Vart tog då alla dessa judar som försökte fly vägen? Jo, många av dem tog sig till Palestina även om de inte var sionister och lockades av idén om en judisk hemstat.

Önskan om en judisk stat krävde ett område med en majoritet av judar, så under 1920-talet och framför allt 1930- och 1940-talen utvecklades strategier för att uppnå just ett område med en majoritet judar. På 1930-talet satte man igång att försöka fördriva och förflytta palestinier från olika byar.

Herr ålderspresident! Genombrottet kom efter andra världskriget, då Storbritannien överlämnade Indien och Palestinamandatet till FN för att försöka lösa dessa konflikter. När det gällde Palestinamandatet ledde detta så småningom till FN:s delningsplan, även kallad resolution 181.

Vid den här tiden bestod Palestinamandatet av ungefär två tredjedelar muslimer, knappt en tredjedel judar och runt 8 procent kristna.

Den judiska nationalfonden hade fram till dess lyckat skrapa ihop ungefär 6,7 procent av landet och gjort det till enbart judiskt land.

Men delningsplanen, då? Vad sa den? Jo, den sa att de knappt en tredjedel judar som fanns i mandatet skulle få 56 procent av landområdet medan palestinierna tilldelades 43 procent. Jerusalem och Betlehem skulle bli ett corpus separatum under internationell administration.

Resolutionen sa tydligt att palestinier och judar själva skulle få avgöra var de ville bo och ha full rätt till medborgarskap där de valde att bosätta sig. Den utgick alltså inte från någon form av befolkningsutbyte, utan palestinierna – eller muslimerna – och judarna skulle själva ha rätt att välja vilken av de två staterna de skulle bo i.

Resolutionen sa också att om man flyttade och gav upp mark eller fastigheter hade man rätt till full kompensation.

Delningsplanen antogs av FN den 29 november 1947 och gav den sionistiska rörelsen legitimitet att skapa sin egen stat trots att palestinierna och många arabländer sa nej till planen.

Arbetet med att binda ihop de judiska områdena i Palestinamandatet tog fart framför allt genom att man fördrev palestinier. Det tog extra fart i början av 1948 – mellan mars och maj 1948, alltså redan innan kriget bröt ut. Då fördrevs runt 300 000 palestinier i det som så småningom kom att kallas nakba, katastrofen. Redan innan kriget bröt ut den 14 maj hade alltså runt 300 000 palestinier fördrivits. Den 14 maj utropades staten Israel som självständig, vilket ledde till krig med grannländerna. Den andra hälften av de runt 750 000 palestinier som fördrevs under nakba fördrevs under detta krig.

Herr ålderspresident! Det här skedde på olika sätt. Framför allt attackerade man byar från tre håll och lämnade en flank öppen så att folk kunde fly därifrån. Man delade upp barn och kvinnor och män. Man samarbetade med kollaboratörer som man haft kontakt med under 1920- och 1930-talen för att ta reda på vilka som var motståndare till Israel så att man kunde tillfångata och döda dem i befolkningens åsyn. Man sådde fruktan genom att paradera tillfångatagna och visa upp dödade, bland annat på gatorna i Jerusalem.

Ryktena om vad som skedde spriddes snabbt från by till by, vilket gjorde att många tog sitt pick och pack och försökte fly därifrån.

Man plundrade byar så att det inte fanns något att komma tillbaka till, och man började demolera hus. Över 750 000 palestinier fördrevs från sina hem under nakba. Fler än 530 byar förstördes, och ett systematiskt förtryck inleddes – ett förtryck som pågår än i dag.

Än i dag finns det runt 300 000 palestinier i Israel som är internflyktingar. Det vill säga att de ännu inte har kunnat flytta hem till de byar de kom från inom landet Israels gränser.

Herr ålderspresident! Från 1948 till 1966 gällde militärlagar för palestinier inom Israel. Det innebar att de måste ha tillstånd att lämna och återvända till de territorier de bodde i. Det gjorde också att Israel kunde deklarera att ett område var militärt område, vilket innebar att palestinier inte fick vistas där.

En annan lag som man införde sa att om mark varit obrukad i tre år tillfaller den staten. Det är ett cyniskt sätt att beslagta mark – man deklarerar helt enkelt att ett område är militärt område så att palestinier tvingas lämna det. Efter tre år får de ett besked från domstol: Eftersom du inte har brukat din mark på tre år tillfaller den staten Israel. När de då säger till domstolen att det var militären som sa att de inte fick befinna sig där svarar domstolen: Det problemet får du ta med militären. Vi följer bara lagen här. Tusentals hektar mark konfiskerades helt enkelt av staten.

År 1950 infördes lagen om rätt att återvända. Det är egentligen den enda lagen i den israeliska lagboken som är diskriminerande. Lagen säger att alla judar, oavsett var i världen de är födda, har rätt att ”återvända” till Israel.

Det cyniska med den här lagen är att den används i kombination med andra lagar för att diskriminera – om du omfattas av lagen om rätt att återvända gäller de här lagarna dig och så vidare. Trots att det bara finns en diskriminerande lag ser vi att Israel har blivit ett land som är fullt av diskriminering mot palestinier.

År 1965 antogs något som kallas planlagen, som listar alla städer och byar i Israel. Men många palestinska byar saknas, bland annat 46 byar i Negevöknen. De finns inte med på listor eller på kartor. Det innebär att de inte får någon elektricitet. De får heller inget vatten, inga vägar, inga avlopp, ingen sophämtning och så vidare.

Fru talman! År 1967 ledde sexdagarskriget till att Israel ockuperade Västbanken, Golanhöjderna, Gaza och Sinaihalvön.

Det här orsakade en del problem för Israel, som under en devis om maximalt utrymme under israelisk kontroll och minimalt med palestinier försatte sig i en situation där man hade kontroll över betydligt fler palestinier. Under kriget och den efterföljande tiden fördrevs ytterligare 450 000 palestinier, varav hälften var flyktingar från 1948. De fördrevs därmed en andra gång inom loppet av två decennier.

En lösning presenterades för att få bukt med detta problem. Det kom från militärofficeren och ministern Yigal Allon och kallades även Allonplanen. Det första man gjorde var att annektera området mellan Jerusalem och Tel Aviv, kallat Latrun, där tre palestinska byar låg. Det innebar att 10 000 palestinier fördrevs från området. KKL – även kallat Judiska Nationalfonden – anlade där de tre byarna funnits en park kallad Kanadaparken, eftersom det var kanadensiska KKL som stöttade detta. I dag finns inte ett spår kvar av dessa palestinska byar, utan det ligger bara en park och en skog där.

Planen gick också ut på att man delade upp Västbanken i en nordlig och en sydlig del. Man försökte också eliminera all palestinsk närvaro i Jordandalen, på gränsen gentemot Jordanien. Jordandalen är ett av de mest bördiga områdena i hela Palestina. Bara ungefär 10 000 palestinier finns kvar i området. Många av dem bor i världens äldsta stad, Jeriko.

I slutet av 1970talet gav Ariel Sharon klartecken för religiöst och ideologiskt motiverade sionister att flytta ut i flera delar av det ockuperade Västbanken. Detta skedde genom att man tog en husvagn eller ett tält och bosatte sig på en kulle. Militären tvingades då följa efter för att försöka skydda bosättarna mot palestinier, och det dröjde inte länge förrän dessa utposter blev legitima bosättningar.

Planen var att fortsätta på samma vis som i Israel under 1940- till 1960talet med att tvinga ihop palestinier i vissa koncentrerade områden och omringa dem med bosättningar och militär. Detta blev också skissen när Osloavtalet togs fram.

Palestinier försökte såklart göra motstånd, och framför allt i Gaza skedde ganska mycket motstånd. Det gjorde att Israel försökte inrätta byråd där palestinier agerade som Israels proxy för att sköta säkerheten i de palestinska byarna och städerna. Vi har sett att man använt samma metod för att till exempel styra urbefolkningarna i USA och Kanada. Byråden sågs dock inte som legitima av palestinierna eftersom man bara såg PLO som rättmätig företrädare för palestinierna.

Under hela 1980talet pågick diskussioner mellan PLO och Israel för att PLO skulle ta sig an denna roll. Kombinationen av palestinska byar och städer omringade av militärer och bosättningar och ett PLO som äntligen accepterade att inrätta en palestinsk myndighet utgjorde det som sedan landade i Osloavtalet. Det var väldigt likt det bantustansystem som fanns i Sydafrika under apartheidtiden.

Fru talman! Osloavtalet stipulerade att mer områden skulle överföras till palestinsk administration om den palestinska myndigheten skötte sig. Detta ledde till att den palestinska myndigheten snabbt började slå ned på alla typer av aktiviteter som gjordes i kamp för palestinsk frihet, oavsett om det var väpnad eller oväpnad kamp. Ändå fick palestinierna hela tiden höra att de inte gjorde tillräckligt för att slå ned på terrorism och andra revolter.

Osloavtalet stipulerade också att bosättningsutbyggnaden skulle upphöra. Antalet bosättare fördubblades dock under 90talet efter att Osloavtalet undertecknades. Avtalet ger också Israel rätt att inrätta vägblockeringar, checkpoints och separata bosättarvägar som palestinier inte får färdas på. Detta har lett till den schweizerost av palestinska områden vi ser på kartor i dag, där palestinier inte ens har rätt att ta sig från en by till en annan om de tvingas passera en bosättarväg eller ett militärområde.

På Västbanken lyder i dag samma militärlagar för palestinier som i Israel under 1940- till 1960talet: Om Israel deklarerar att ett område är militärt får palestinier över huvud taget inte vistas där. I dag lever man också under olika typer av lagstiftning i de ockuperade områdena. Palestinska barn som kastar sten döms i militärdomstol, medan israeliska bosättarbarn som kastar sten förmodligen frias. Om de skulle dömas är det i en civilrättslig domstol.

Fru talman! I dag pratar vi om att palestinierna ska förhandla om ett område som motsvarar 20 procent av det historiska Palestina. Palestinierna rår inte över sina egna gränser, sitt luftrum eller sin kust. Palestinier rår inte över sin egen import och export. Allt kontrolleras av Israel. Palestinier rår inte över sina egna skatteintäkter, eftersom de kanaliseras via israeliska banker. Palestinierna får inte röra sig fritt ens på palestinskt territorium.

Palestinier har genom historien mötts med kulor om de fredligt protesterat mot ockupationen. De möts med kulor om de demonstrerar med våld, och de möts med kulor även när de inte gör någonting alls.

Fru talman! Terrorattacken den 7 oktober 2023 var en fruktansvärd händelse. Men de händelser som palestinier utsattes för från början av 1900talet fram till den 7 oktober, och framför allt efter den 7 oktober, har också varit fruktansvärda – rent av helvetiska.

Det som nu sker i Gaza är en humanitär katastrof av ofattbara proportioner. Den 18 mars bröt Israel ensidigt vapenvilan och inledde utan förvarning massiva flyganfall över hela Gaza. Israels försvarsminister har deklarerat att helvetets portar står öppna. Sedan attackerna återupptogs har minst 1 000 människor dödats, däribland nyfödda barn, kvinnor och äldre. Antalet döda och skadade stiger för varje timme.

Det är inte bara bombningarna som skördar liv. Israel har genomfört omfattande tvångsförflyttningar av civila. Evakueringsorder har utfärdats, och de som inte kan eller vill fly riskerar att utsättas för attacker. Samtidigt fortsätter bombningarna av skolor, bostäder och flyktingläger. Detta sker även i områden som tidigare utpekats som humanitära zoner. Det finns inte längre någon säker plats i Gaza.

Barnen drabbas hårdast. Gaza har nu de högsta nivåerna av undernäring bland barn i världen. Israel har fullständigt blockerat tillförseln av mat, vatten, mediciner och bränsle. Sjukhusen är på gränsen till kollaps, och det råder akut brist på smärtlindring och livsnödvändiga läkemedel. Vattenkrisen förvärras för varje dag, då bränslebrist tvingar avsaltningsanläggningar att stänga.

Vi ser också systematiska attacker mot livsnödvändiga resurser. Vi vet att tusentals människor ligger begravda under rasmassorna, och hjälpen når inte fram. Minst 18 000 barn har dött i detta krig. För många av de överlevande är framtiden ödelagd. Som om detta inte vore nog har Israel beordrat att gränsen vid Rafah ska förbli stängd. Detta omöjliggör medicinska evakueringar. Nu varnar man för att många barn akut behöver vård utanför Gaza.

Det som pågår är ett brott mot folkrätten och mänskligheten. Attacker mot civila, sjukhus och livsviktiga resurser är oförsvarliga och måste fördömas i skarpast möjliga ordalag. Sverige och det internationella samfundet kan inte längre stå passiva. Vi måste kräva ett omedelbart och villkorslöst eldupphör. Vi måste häva blockaden av Gaza, och vi måste säkerställa att humanitärt bistånd återigen når fram.

Fru talman! Det är vår skyldighet att agera. Att tiga är att svika. Ockupationen måste få ett omedelbart slut.

(Applåder)

Fru talman! Den bräckliga vapenvilan i Gaza är bruten. De israeliska bomberna faller åter över Gaza, och pansarvagnarna rullar in där sjukhus, skolor och bostäder redan ligger i ruiner. Barn som redan är svårt traumatiserade kan inte längre sova lugnt på natten av oro för sin egen och sin familjs säkerhet. Minst ytterligare 1 000 döda kan läggas till de 50 000 som redan mist livet i detta brutala folkmord.

Detta måste få ett slut. Det vilar ett tungt ansvar på omvärlden att pressa Israel till ett permanent eldupphör, och om Israel inte lyssnar måste omvärlden tvinga Israel att lyssna genom påtryckningar och sanktioner.

Fru talman! Jag ska fokusera mitt anförande på biståndet. I en situation när stödet till palestinier är viktigare än någonsin väljer Sverige att stoppa stödet till FN-organet UNRWA. Det är ett dråpslag mot miljontals palestinier i Gaza och i flyktingläger runt om i regionen. UNRWA fick sitt mandat av FN 1949 för att bistå palestinska flyktingar tills en rättvis och varaktig lösning kommit till stånd. Sedan dess har UNRWA varit en livlina för palestinska flyktingar.

Israels regeringar har länge arbetat för att underminera UNRWA för att slippa det internationella ansvaret för att ta hand om palestinska flyktingar som under decennier fördrivits från sina hem. Den 28 oktober 2024 beslutade det israeliska parlamentet att förbjuda UNRWA, ett beslut som tydligt strider mot FN-stadgan.

I stället för att fördöma Israels lag mot UNRWA har Sverige valt att dra tillbaka sitt stöd. Det är ett beslut som riskerar att underminera FN:s arbete och det internationella rättssystemet. Oberoende utredningar och seriösa forskare från bland annat Raoul Wallenberg-institutet har visat att det inte finns någon grund för Israels anklagelser mot UNRWA.

Sveriges regerings påstående om att omfördela humanitärt stöd till andra organisationer visar att regeringen inte förstått UNRWA:s unika roll. Inga andra organisationer har mandat eller kapacitet att ersätta UNRWA, som har en infrastruktur för utbildning, hälsovård och humanitärt bistånd som är anpassad till de palestinska flyktingarnas behov. Vi vet att UNRWA når ut på marken. Direkt efter vapenvilan nådde organisationen ut med matpaket till 2 miljoner palestinier och rent vatten till en halv miljon. Dessutom vaccinerades 213 000 barn, och 35 000 gravida i riskzonen fick hjälp. UNRWA upprättade även tillfälliga skolplatser för 50 000 barn. Detta är bara några exempel på vad FN-organet genomförde under kort tid. Sverige bör alltså omedelbart återuppta stödet till UNRWA.

Under de senaste åren, inte minst sedan den 7 oktober 2023, har våld, trakasserier och allmän rättslöshet ökat på Västbanken. Illegala aggressiva bosättare och soldater har attackerat palestinier. Deras hus har förstörts, och palestinier har fördrivits och trakasserats. Mellan den 7 oktober 2023 och den 16 september 2024 ägde nära 1 400 attacker rum, och 700 palestinier dödades.

Situationen på Västbanken har under den senaste tiden förvärrats ytterligare och blir alltmer akut. Bosättare och israelisk militär hotar, dödar och driver palestinier på flykt. Diakonias samarbetspartner Läkare för mänskliga rättigheter vittnar om att vissa områden på Västbanken börjar likna Gaza. Fattigdomen har förvärrats, arbetslösheten är utbredd och människor kan inte förflytta sig och inte ta sig till läkare. De medicinska behoven är skriande. Det händer att människor dör i vägspärrar för att de inte kan komma till sjukhus i tid. Vägar är förstörda och blockerade, och ambulanser kan inte ta sig fram till sjukhusen.

Den 21 januari, två dagar efter att vapenvilan i Gaza trädde i kraft, inledde Israels militära operation Järnmuren mot flyktingläger på norra Västbanken. Hundratals soldater, pansarfordon och högteknologiska vapen har använts. Som ett resultat har 30 000–40 000 människor fördrivits. Många av dem är nu hemlösa och har ingenstans att ta vägen.

Förutom stödet till UNRWA behöver stödet till organisationer som arbetar för att främja mänskliga rättigheter, demokrati och en fredlig utveckling stärkas. I stället ser vi hur den svenska regeringen skär ned på det totala biståndet till Palestina och stoppar stödet till en rad rättighetsorganisationer. Det är minst sagt kontraproduktivt.

En organisation som förlorat sitt stöd efter att ha funnits på plats i över 20 år är Ekumeniska följeslagarprogrammet. Genom detta program har internationella observatörer kommit till Västbanken för att skydda civilbefolkningen, dämpa våldet, dokumentera människorättsöverträdelser och visa stöd för palestinska och israeliska organisationer och individer som arbetar för en fredlig lösning av konflikten. Följeslagare har bland annat vandrat med palestinska skolelever förbi militära vägspärrar på väg till skolan. Varför stoppa detta fredsbevarande projekt som så framgångsrikt bidragit till att skydda civilbefolkningen och dokumentera övergrepp?

Sida drar inte bara in stödet till följeslagarprogrammet utan även till åtta palestinska och israeliska rättighetsorganisationer. Det handlar bland annat om organisationerna B´Tselem, Al-Haq, Al Mezan Center for Human Rights och Palestinian Centre for Human Rights. Defence of Children, som är systerorganisation till Rädda Barnen, kommer inte att kunna ge samma stöd till barn som fängslats på Västbanken och som enligt undersökningar utsätts för tortyr. Den israeliska organisationen B’Tselem, som nyligen publicerade en internationellt uppmärksammad rapport om våld och övergrepp i israeliska fängelser, kommer också att få svårare att verka.

Den svenska regeringens beslut att nedprioritera biståndet till Palestina har kritiserats av en lång rad palestinska och israeliska organisationer som menar att det slår undan benen på arbetet för mänskliga rättigheter och internationell rätt. Att dra in bistånd till rättighetsorganisationer så som nu sker är kontraproduktivt och strider mot ambitionerna i både regeringens reformagenda och den aktuella biståndsstrategin.

I biståndsstrategin för Mellanöstern och Nordafrika går det till exempel att läsa att Sidas verksamhet ska bidra till stärkt kapacitet hos människorättsförsvarare, civilsamhälle och medier i syfte att främja demokratisk utveckling och ökad respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. I biståndsstrategin betonas att den bilaterala verksamheten i Palestina ska syfta till en demokratisk utveckling och en framförhandlad tvåstatslösning i enlighet med folkrätten.

Om regeringen menar allvar med att man står upp för en tvåstatslösning och är kritisk till de illegala bosättningarna borde stödet till de organisationer som främjar en sådan utveckling öka och inte minska.

Sveriges regering minskar både fokus på och bistånd till Palestina i en tid när omvärldens engagemang är viktigare än någonsin. Det är ett svek mot både palestinier och israeler men också mot alla oss som tror på en solidarisk värld.

Men för att få en lösning på den långvariga konflikten måste först och främst en permanent vapenvila komma till stånd, ockupationen av Palestina upphöra, de illegala bosättningarna dras tillbaka och Israels aggression upphöra. Det är uppenbart att det inte räcker med ord för att få Israels regering att lyssna. Omvärlden måste sätta press på Israel genom sanktioner, och här skulle Sverige kunna spela en viktig roll om den politiska viljan finns. Givetvis måste även biståndet till UNRWA och nämnda rättighetsorganisationer återupprättas.

Jag yrkar bifall till reservation 11.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 mars.)