Anna Wallentheim

Fru talman! Jag vet, justitieministern vet, alla som sitter här inne vet och de som lyssnar vet förhoppningsvis också varför extremistiska, rasistiska och nazistiska organisationer ljuger för att få tillträde till lokaler. Det är för att de ser att de kan växa, att där finns möjlighet att organisera sig, rekrytera, fortsätta sprida hat, svartmåla Sverige och fortsätta döma människor efter hudfärg, religion eller sexuell läggning.

Vi måste vara bättre än dem. Vi är mitt uppe i en brinnande valrörelse, och jag anser att det just nu är alldeles för många som inte tar det demokratiska ansvar vi har och som slänger in farliga lögner.

När vi ledamöter får frågor från väljare eller journalister men också från elever om vilken politisk motståndare vi tycker är skickligast och vem som är svårast att möta i en debatt nämner jag nästan alla gånger justitieminister Gunnar Strömmer. Jag upplever nämligen att ministern är skicklig och saklig och att han har förståelse både för sakfrågan som jag försöker väcka här i kammaren och för våra politiska skiljaktigheter.

Men jag måste erkänna att någonting har hänt i den politiska debatten. Kanske är det för att det är valrörelse. Den senaste tiden har jag tyvärr upplevt att också regeringsföreträdare alldeles för många gånger har sjunkit till en nivå som jag inte riktigt tycker är värdig.

Vi måste stå upp för den demokratiska processen och för det politiska samtalet. Jag tycker att vi ska använda de snart sista 30 dagarna i valrörelsen till att prata om vad vi vill. Vad vill vi socialdemokrater? Vad vill Moderaterna? Då blir det tydligt för väljarna därute vad partierna faktiskt vill.

Vi vinner ingenting på att sprida lögner. Om vi ska vinna över extremismen, över nyrekryteringen och över hotet och hatet gäller det att vi visar att vi är värdiga förespråkare och förebilder för svenska folket.

(Applåder)

Fru talman! Det finns en viktig princip i frågan. Våra bygdegårdar och föreningslokaler finns där för att människor ska kunna engagera sig ideellt och i sina samhällen. Där ska man kunna fira midsommar och födelsedagar, men det ska också vara en plats där barn och unga kan träffas, där man kan hålla möten och där det ordnas kulturarrangemang och olika aktiviteter som gör att människor binds samman i gemenskap runt om i hela Sverige. Det är den öppenheten och tilliten som nazistiska grupper och andra extrema grupper utnyttjar.

Genom mitt engagemang i Folkets Hus och Parker vet jag att vi också där har ställts inför den här problematiken. Jag är styrelseledamot i den södra regionen och vet vilken betydelse de här mötesplatserna har runt om i hela vårt land. Vi vill ha öppna hus och vill att människor ska kunna mötas, kunna organisera sig, kunna fira och kunna ta del av kultur. Men öppenheten får aldrig innebära att enskilda föreningar lämnas ensamma när till exempel nazistiska eller våldsbejakande grupper medvetet försöker lura sig in.

Folkets Hus och Parker har själva tagit fram en uthyrningspolicy för att ge föreningar stöd. Men när extremistmiljöer eller andra grupper uppger falska uppgifter är det svårt för den ideella föreningen att veta om det är något seriöst eller oseriöst. Det är kanske här politiken behöver kliva fram. Alternativet får nämligen aldrig vara ett land där föreningar tackar nej till alla typer av uthyrningar om de inte känner personen. Det kommer inte att skapa den gemenskap som jag tror att både jag och justitieministern vill se i vårt samhälle.

Ministern räknar i sitt svar upp mycket av det arbete som redan bedrivs mot våldsbejakande extremism. Det finns väldigt mycket som är bra i den nationella strategin mot våldsbejakande extremism och terrorism, som vi har debatterat här i kammaren. Jag hoppas att ministern vet att jag står bakom den. Det är en bra strategi.

Precis som ministern nämner har strategin lagt grunden för ett effektivt och långsiktigt arbete som också inkluderar myndigheters och kommuners stöd till föreningar i de utmaningar de kan möta. Dock vittnar exempel från verkligheten just nu om att det inte alltid fungerar. Det är en strategi som ändå har funnits i några år, men exemplet från Västerås är från våren 2026. Någonstans finns alltså läckage eller saker som inte fungerar.

Polisen ger tydliga råd, vilket ministern var inne på. De förespråkar till exempel att man ska träffa den som hyr, ställa följdfrågor och kontakta polisen så fort man anar att någonting är fel. Men när vi nu vet att dessa grupper systematiskt försöker hyra lokaler med syften som jag tror att ingen av oss står bakom måste vi ställa oss frågan: Vad mer kan politiken göra när systemet inte håller?

Fru talman! Civilsamhällets öppenhet ska inte behöva försvaras av en ensam ordförande i en ideell förening som plötsligt upptäcker, som i det här fallet, nazistiska föremål i sin föreningslokal. Därför skulle jag vilja fråga ministern: Vad ytterligare är ministern och regeringen – flera ministrar kommer såklart att behöva vara inblandade i arbetet – beredda att göra för att föreningarna runt om i Sverige ska kunna fortsätta vara öppna mötesplatser och samtidigt inte ska lämnas ensamma när våldsbejakande extremism försöker utnyttja öppenheten i vårt samhälle?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Bakgrunden till min fråga är konkret. Under senvåren blev vi i medierna uppmärksammade på ett fall utanför Västerås. En bygdegård bokades av en 19-årig kvinna. Det som framstod som en helt vanlig uthyrning visade sig vara något helt annat. I lokalen hittade man kartonger med hakkorsarmbindlar, hitlermasker och material från Nordiska motståndsrörelsen.

Det här är inte ett isolerat exempel. Polisen har varnat för att högerextrema grupper använder falska uppgifter och falska anledningar till att hyra bland annat bygdegårdar och andra lokaler. En ung kvinna, som i det exempel jag nämnde, eller en barnfamilj hör av sig till en civilsamhällesorganisation som hyr ut lokaler och säger att man ska använda lokalen till ett dop, ett födelsedagsfirande eller en släktträff – men bakom bokningen finns i själva verket nazistiska grupper.

Polisen beskriver att det i Sverige finns en påtaglig risk för både radikalisering och nyrekrytering av unga till högerextremism och till andra former av extremism, precis som ministern nämnde. Ministern nämnde i sitt svar att det finns goda förutsättningar för föreningar att få stöd. Han hänvisar till den nationella strategin, till Redex-center, till kommunala samordnare och möjligheten att kontakta polisen. Allt detta är såklart viktigt.

Men problemet är att den ideellt arbetande föreningen fortfarande står med ett tydligt och konkret ansvar. Hur ska man veta vem som faktiskt hyr lokalen? Vilka varningssignaler ska man känna igen? Vilka frågor ska man ställa till den som ska hyra en lokal? Vad gör man om man upptäcker vilka som faktiskt står bakom dem som ska hyra lokalen, och vad händer om man blir utsatt för att man säger nej och inte vill hyra ut sin lokal?

I exemplet från Västerås beskriver föreningens vice ordförande hur hon själv senare fick ringa runt till andra bygdegårdar för att varna dem för liknande bokningar. Det kan inte vara meningen att enskilda ideellt engagerade människor själva ska bygga upp ett varningssystem mot organiserade nazistiska grupper.

Är ministern och regeringen i nuläget nöjda med det stöd som föreningarna får? Eller är regeringen beredd att ta initiativ till tydligare stöd med konkreta råd, rutiner eller kontaktvägar för föreningar och andra lokaluthyrare?

Herr talman och ministern! Jag delar ministerns syn i svaret, för kunskap är viktigt. Jag tror att många kommuner också välkomnar vägledning i hur man ska hantera just vattenfrågan.

Vi vet dock också att det för många kommuner ute i Sverige är otroligt tufft ekonomiskt. Resurserna saknas ute i verkligheten. Det är klart att jag då önskar att man hade kunnat ge ytterligare resurser till våra kommuner och regioner för att de ska kunna hantera denna fråga.

Ingen kommun kan själv skapa regn, och ingen kommun kan hantera de konsekvenser som följer av ett förändrat klimat. Därför ska inte heller någon kommun själv behöva stå ensam när grundvattennivåerna sjunker till kritiska nivåer.

I Skåne uppmanas människor nu att begränsa sin vattenanvändning, och jag vill ännu en gång uppmana människor att följa det rådet. Kommuner förbereder sig för bevattningsförbud, och myndigheter varnar för vattenbrist. Det är ett tydligt tecken på att vattenförsörjningen måste behandlas som en nationell fråga.

Vi behöver fortsätta klimatanpassa samhället. Vi behöver stärka vattenberedskapen. Vi behöver också säkra vår livsmedelsproduktion. Vi behöver säkerställa att framtida generationer kan lita på något så grundläggande som att det finns rent vatten.

Jag välkomnar att regeringen har tagit flera viktiga initiativ, men jag anser att vi också behöver titta på frågan ytterligare. Vi behöver se till att kommuner har möjlighet att göra det som staten ber om. Där behöver staten ta ett större ansvar för att också ge de ekonomiska resurserna till kommunerna.

Vatten är inte bara en naturresurs; det är en förutsättning för hela vår framtid, i kriser och i vardag, varje dag.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

För många av oss som bor i Skåne är frågorna: Kommer det att finnas dricksvatten? Kommer jag att kunna vattna min trädgård? Kommer jag att kunna fylla min pool? Kommer jag att kunna låta barnen ha vattenkrig med gott samvete?

Där instämmer jag i ministerns svar. Det är otroligt viktigt att människor följer de uppmaningar och råd som ges i och med det kritiska läget.

Det blir också en nationell fråga. Skåne är Sveriges viktigaste jordbruksregion. En stor del av den mat som ligger på svenskarnas tallrikar är producerad i Sverige.

När vattenbristen påverkar jordbrukets möjligheter att producera livsmedel är det inte bara ett problem för Skåne. Det är en viktig fråga för Sverige.

Det gäller vår livsmedelsförsörjning, vår självförsörjningsgrad och vår beredskap i en alltmer orolig tid.

Vi lever i en tid då många partier gärna talar om den ökade självförsörjningsgraden och hur vi stärker vår livsmedelsberedskap. Utan vatten finns ingen livsmedelsproduktion. När vattenbristen slår mot Skåne riskerar konsekvenserna att nå långt utanför Skånes gränser.

Vi vet att klimatförändringarna leder till längre torrperioder, större variationer i nederbörd och fler extrema väderhändelser. Vi vet också att vattenbrist inte längre är ett undantag utan blir någonting som återkommer.

Underlag från myndigheter och kommuner visar att situationen i dag påminner om tidigare torrår. Flera aktörer jämför läget med 2018. Många minns fortfarande det extremåret som ytterst problematiskt. Vi behöver därför diskutera klimatanpassningen på allvar.

Jag välkomnar regeringens satsningar på våtmarker och kartläggningen av vattenbalanser. Jag välkomnar också att regeringen väljer att gå vidare med olika typer av analyser, för mer kunskap behövs. Samtidigt vet vi redan i dag att flera kommuner står inför stora konkreta utmaningar, och då räcker det inte att enbart peka på pågående uppdrag.

När kommuner som min hemkommun Hässleholm skickar ut sms till invånarna om att grundvattennivåerna nu närmar sig kritiska nivåer handlar det inte längre om framtida scenarier och att vi behöver mer kunskap, utan det påverkar människor här och nu. Vi vet att kommunerna behöver staten som partner, för de klarar inte detta själva. Det behövs en tydligare nationell strategi för vattenförsörjningen.

Herr talman! Vatten är vårt viktigaste livsmedel. När grundvattennivåerna sjunker påverkar det inte bara hushållen. Det påverkar, som jag har sagt, också jordbruket, naturmiljöerna och den biologiska mångfalden.

Missförstå mig rätt; det är viktiga delar som ministern och regeringen presenterar. Men jag och många skåningar känner stor oro inför hur detta kommer att utvecklas över sommaren men också över tid.

Jag undrar därför: Hur kan vi säkerställa att kommunerna kan göra de nödvändiga investeringarna i vatteninfrastrukturen? Och hur kan vi förbättra möjligheterna att lagra vatten i landskap där vi vet att framtidens klimat kommer att innebära större variationer mellan översvämning och torka?

Herr talman! Tack, ministern, för det första svaret!

Jag tar i dag den här debatten i stället för min kollega Eva Lindh, men jag tar den också som skåning. För det som nu sker i södra Sverige är inte längre någon avlägsen framtidsfråga. Det är verklighet här och nu.

Sverige har länge betraktat tillgången till vatten som självklar. Lika naturligt som att vi tänker att det ska komma ljus när vi tänder lampan tänker vi att det ska komma vatten när vi öppnar kranen.

De senaste åren har tillgången till vatten varit under press. Vi har sett hur torka, låga grundvattennivåer och extrema väderförhållanden sätter press på hela vårt samhälle.

Det är någonting som nu påverkar oss i södra Sverige i Skåne, Blekinge och Småland och också på Öland och Gotland. I Skåne är läget extra allvarligt.

Länsstyrelsen konstaterar att både sjöar och grundvattenmagasin ligger på ovanligt låga nivåer. SGU har utfärdat varning om risk för vattenbrist. Vattennivåerna i Vombsjön är de lägsta som uppmätts för årstiden sedan man började mätningarna 1969.

I min hemkommun Hässleholm har det under våren och den tidiga sommaren gjorts sms-utskick till kommunens alla invånare. Det senaste var från den 3 juni med orden: Vi närmar oss kritiska nivåer för grundvattnet i Hässleholms kommun. Därför går vi nu ut med en skarpare uppmaning: Du behöver begränsa din vattenanvändning.

Hässleholm Miljö beskriver situationen som så pass allvarlig att man nu bara är en meter från kritisk nivå i våra grundvattenmagasin.

Herr talman! Det handlar om dricksvatten till våra hushåll. Det handlar också om jordbrukets möjligheter att producera livsmedel. Det handlar om företag som är beroende av vatten. Det handlar om vår krisberedskap.

Jag välkomnar att regeringen följer situationen nära. Jag vet att flera myndigheter arbetar aktivt med frågan. Samtidigt återkommer man till en viktig utgångspunkt i ministerns svar, nämligen att det yttersta ansvaret ligger på kommunerna.

Ja, kommunerna har ett viktigt ansvar. Men kommunerna kan inte själva hantera klimatförändringarnas konsekvenser. De kan inte ensamma lösa de strukturella utmaningar som uppstår när hela regioner får återkommande problem med vattenförsörjningen.

Därför undrar jag: Hur säkerställer regeringen att kommuner och regioner får de verktyg och resurser som krävs för att möta en utveckling som enligt forskning kommer att bli allt vanligare?

För mig är inte detta bara en miljöfråga eller en dricksvattenfråga. Det är en fråga om samhällsberedskap och om människors trygghet i vardagen.

Fru talman! Om jag var negativ i mitt första inlägg ska jag vara mer balanserad nu. Jag uppskattar ministerns svar. Man önskade såklart mer, men det var svårt på fyra minuter när vi var så många deltagare. Dock finns det ytterligare en sak jag skulle vilja beröra.

I mitt första anförande höll jag mig till att tala om tjejer och unga kvinnor som alltmer dras in i kriminaliteten, men det finns ett verktyg jag anser att vi måste beröra ytterligare. Det handlar om Kriminalvårdens viktiga arbete. Det är förstås viktigt med förebyggande arbete och stark brottsbekämpning. Men sedan då? Kriminalvården står ju, som vi vet, inför stora utmaningar. Beläggningen är extremt hög. Personalen vittnar om att de går på knäna. Barn- och ungdomsavdelningar ska in i befintliga miljöer. Antalet incidenter har ökat. Beslut i denna kammare frestar på deras verksamheter ytterligare och kommer att göra det under lång tid framöver.

Kriminalvården varnar för att utvecklingen riskerar att påverka möjligheterna till återanpassning. Det är allvarligt. Kriminalvården ska aldrig bara vara en plats där människor låses in. Det ska också vara platsen där återfall ska förebyggas, där missbruk och destruktiva normer ska brytas och där utbildning, behandling och rehabilitering ska fungera.

Det är såklart viktigt att låsa in farliga människor, men politiken måste också vara långsiktig och fungera i praktiken. Då måste vi se till att Kriminalvården har kapacitet, personal och resurser för att hantera konsekvenserna. Annars riskerar vi ett system där fler människor sitter inne under längre tid men där färre får rätt stöd att lämna kriminaliteten bakom sig. Vi riskerar att få ett samhälle där gängkriminella en dag släpps ut och fortfarande är gängkriminella. En fungerande kriminalvård handlar ju ytterst om något så enkelt som att den som avtjänat sitt straff ska komma bättre ut.

Fru talman! Om jag var negativ i mitt första inlägg ska jag vara mer balanserad nu. Jag uppskattar ministerns svar. Man önskade såklart mer, men det var svårt på fyra minuter när vi var så många deltagare. Dock finns det ytterligare en sak jag skulle vilja beröra.

I mitt första anförande höll jag mig till att tala om tjejer och unga kvinnor som alltmer dras in i kriminaliteten, men det finns ett verktyg jag anser att vi måste beröra ytterligare. Det handlar om Kriminalvårdens viktiga arbete. Det är förstås viktigt med förebyggande arbete och stark brottsbekämpning. Men sedan då? Kriminalvården står ju, som vi vet, inför stora utmaningar. Beläggningen är extremt hög. Personalen vittnar om att de går på knäna. Barn- och ungdomsavdelningar ska in i befintliga miljöer. Antalet incidenter har ökat. Beslut i denna kammare frestar på deras verksamheter ytterligare och kommer att göra det under lång tid framöver.

Kriminalvården varnar för att utvecklingen riskerar att påverka möjligheterna till återanpassning. Det är allvarligt. Kriminalvården ska aldrig bara vara en plats där människor låses in. Det ska också vara platsen där återfall ska förebyggas, där missbruk och destruktiva normer ska brytas och där utbildning, behandling och rehabilitering ska fungera.

Det är såklart viktigt att låsa in farliga människor, men politiken måste också vara långsiktig och fungera i praktiken. Då måste vi se till att Kriminalvården har kapacitet, personal och resurser för att hantera konsekvenserna. Annars riskerar vi att få ett system där fler människor sitter inne under längre tid men där färre får rätt stöd att lämna kriminaliteten bakom sig. Vi riskerar att få ett samhälle där gängkriminella en dag släpps ut och fortfarande är gängkriminella. En fungerande kriminalvård handlar ju ytterst om något så enkelt som att den som avtjänat sitt straff ska komma bättre ut.

Fru talman! Det är ganska långt från min personlighet att vara negativ. Jag försöker undvika det, och därför känns det konstigt för mig att behöva säga att jag faktiskt är lite besviken på ministerns svar. Jag har tidigare berömt Gunnar Strömmer för att vara en saklig och seriös debattör, även när vi har haft olika politiska uppfattningar. Vi har haft många debatter i kammaren där vi ändå har kunnat landa i att vi ser problemen men har olika lösningar på dem. Jag tyckte därför att tonen i svaret var lite beklämmande.

Fru talman! Låt mig återgå till sakfrågan. När vi pratar om gängkriminalitet pratar vi nästan alltid om pojkar och unga män, men vid ett flertal tillfällen har jag och justitieministern stått här i kammaren och pratat om den del av gängkriminaliteten man ofta missar, nämligen flickor och unga kvinnor som dras in i kriminella nätverk.

Flickor och unga kvinnor är inte längre bara möjliggörare utan också utförare av väldigt grova våldsbrott. Exempelvis sitter i dag fyra 15-åriga flickor häktade efter ett gängmord i Stockholm, och flera av dem är tidigare ostraffade. Det är barn som har rekryterats från samma skola, och lärarna vittnar nu om tomma stolar i klassrummen. Denna verklighet måste vi också se.

Det handlar inte längre om några enstaka fall. Polisen uppskattar att cirka 10 000 flickor och unga kvinnor antingen är aktiva i eller kopplade till kriminella nätverk. Många av dem är dock både utövare och brottsoffer. Brå har i en studie visat att många av dessa tjejer hade erfarenhet av hot, våld och sexuella övergrepp redan innan de drogs in i kriminalitet.

Fru talman! Detta betyder att vi måste orka ha två tankar i huvudet samtidigt. Ja, grova brott ska ge tydliga konsekvenser, men om vi inte förstår mekanismerna bakom rekryteringen kommer vi inte heller att kunna bryta den. När såväl polisen som Brå och andra forskare beskriver hur flickor gromas in i kriminalitet genom att lockas med smink, kläder, uppskattning och pengar för att sedan pressas eller hotas till att utföra brott är det bara ännu ett tecken på hur otroligt hänsynslösa de kriminella nätverken är. Då räcker det inte att bara prata om hårdare straff, utan vi måste också bygga ett samhälle som fångar upp barnen innan gängen gör det.

Kriminaliteten flyttar allt längre ned i åldrarna och in i miljöer där vuxenvärlden tidigare trodde att den inte fanns. Nu blir det också uppenbart att ett ännu större fokus krävs för att också fånga upp flickorna. Skolan måste få bättre kunskap om hur rekryteringen av flickor ser ut, och socialtjänsten måste ha resurser att arbeta uppsökande mot flickor. Vi måste också våga prata om den utsatthet många flickor lever i, där kriminalitet, relationer, hot och sexuellt våld många gånger hänger ihop.

Fru talman! Vi socialdemokrater vet att kampen mot gängen måste vara både hård och smart. Givetvis ska de som begår grova brott lagföras och hållas borta från samhället. Men vi måste också stoppa nyrekryteringen och ha ett tydligt jämställdhetsperspektiv på detta, annars kommer nya barn hela tiden att ersätta dem som försvinner.

Jag undrar därför: Hur ser arbetet med att fånga upp också flickor och unga kvinnor inom gängkriminaliteten ut?

Fru talman! Det är ganska långt från min personlighet att vara negativ. Jag försöker undvika det, och därför känns det konstigt för mig att behöva säga att jag faktiskt är lite besviken på ministerns svar. Jag har tidigare berömt Gunnar Strömmer för att vara en saklig och seriös debattör, även när vi har haft olika politiska uppfattningar. Vi har haft många debatter i kammaren där vi ändå har kunnat landa i att vi ser problemen men har olika lösningar på dem. Jag tyckte därför att tonen i svaret var lite beklämmande.

Fru talman! Låt mig återgå till sakfrågan. När vi pratar om gängkriminalitet pratar vi nästan alltid om pojkar och unga män, men vid ett flertal tillfällen har jag och justitieministern stått här i kammaren och pratat om den del av gängkriminaliteten man ofta missar, nämligen flickor och unga kvinnor som dras in i kriminella nätverk.

Flickor och unga kvinnor är inte längre bara möjliggörare utan också utförare av väldigt grova våldsbrott. Exempelvis sitter i dag fyra 15-åriga flickor häktade efter ett gängmord i Stockholm, och flera av dem är tidigare ostraffade. Det är barn som har rekryterats från samma skola, och lärarna vittnar nu om tomma stolar i klassrummen. Denna verklighet måste vi också se.

Det handlar inte längre om några enstaka fall. Polisen uppskattar att cirka 10 000 flickor och unga kvinnor antingen är aktiva i eller kopplade till kriminella nätverk. Många av dem är dock både utövare och brottsoffer. Brå har i en studie visat att många av dessa tjejer hade erfarenhet av hot, våld och sexuella övergrepp redan innan de drogs in i kriminalitet.

Fru talman! Detta betyder att vi måste orka ha två tankar i huvudet samtidigt. Ja, grova brott ska ge tydliga konsekvenser, men om vi inte förstår mekanismerna bakom rekryteringen kommer vi inte heller att kunna bryta den. När såväl polisen som Brå och andra forskare beskriver hur flickor gromas in i kriminalitet genom att lockas med smink, kläder, uppskattning och pengar för att sedan pressas eller hotas till att utföra brott är det bara ännu ett tecken på hur otroligt hänsynslösa de kriminella nätverken är. Då räcker det inte att bara prata om hårdare straff, utan vi måste också bygga ett samhälle som fångar upp barnen innan gängen gör det.

Kriminaliteten flyttar allt längre ned i åldrarna och in i miljöer där vuxenvärlden tidigare trodde att den inte fanns. Nu blir det också uppenbart att ett ännu större fokus krävs för att också fånga upp flickorna. Skolan måste få bättre kunskap om hur rekryteringen av flickor ser ut, och socialtjänsten måste ha resurser att arbeta uppsökande mot flickor. Vi måste också våga prata om den utsatthet många flickor lever i, där kriminalitet, relationer, hot och sexuellt våld många gånger hänger ihop.

Fru talman! Vi socialdemokrater vet att kampen mot gängen måste vara både hård och smart. Givetvis ska de som begår grova brott lagföras och hållas borta från samhället. Men vi måste också stoppa nyrekryteringen och ha ett tydligt jämställdhetsperspektiv på detta, annars kommer nya barn hela tiden att ersätta dem som försvinner.

Jag undrar därför: Hur ser arbetet med att fånga upp också flickor och unga kvinnor inom gängkriminaliteten ut?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret – även om det i det svar vi har fått uppenbarligen finns ett glapp mellan de verktyg som finns på papperet och den verklighet som människorna i Perstorp lever i.

Det är just detta som är kärnan. Vi vet att annan lagstiftning finns; ingripanden är möjliga. Men används de i den utsträckning som ministern hänvisar till? De befintliga systemen räcker tyvärr inte till i praktiken, särskilt inte i mindre kommuner med begränsade resurser och ett väldigt ensidigt fastighetsägande. Vi har ett problem i och med att ett bolag ägde så extremt många fastigheter i en liten kommun som Perstorp och svek de människor som bodde där.

Herr talman! Varken jag eller min kollega Adrian Magnusson försöker efterlysa några snabba, ogenomtänkta förslag eller reformer. Vi efterlyser en vilja att pröva nya vägar, i det här fallet att regeringen skulle kunna tänka sig att presentera en ny förköpslag för att hjälpa just mindre kommuner runt om i hela landet. Det handlar om att titta på hur vi kan stärka kommuners möjligheter att agera och att ta små kommuners verklighet på allvar.

Jag tror att det är detta det kokar ned till. Här finns inte alternativen, och kommuner måste kunna ta sitt ansvar och hjälpa sina medborgare. Perstorp förtjänar det, liksom alla de människor som har blivit drabbade, inte bara i Perstorp utan människor i samma situation runt om i hela vårt land. Där har politiken ett ansvar, och en förköpslag skulle kunna göra skillnad.

Herr talman! Jag väljer i dag att hoppa in i den här interpellationsdebatten därför att den bland annat rör Perstorps kommun. Det är en liten kommun i min valkrets, där konsekvenserna blir stora när något går fel. Perstorp är en av Sveriges minsta kommuner när det gäller invånarantalet, med lite drygt 7 000 invånare. Det är en plats med en stark industriell tradition, där många känner varandra och där man har nära till naturen. Men det är också en kommun där arbetsmarknaden är begränsad, där de socioekonomiska utmaningarna är stora och där möjligheten att välja bostad inte är självklar.

När ett enskilt bolag äger så mycket som 450 lägenheter i en så liten kommun som Perstorp handlar det inte längre bara om fastigheter. Det handlar om människors hem, om trygghet och om vardag. Jag har själv mött boende som vittnar om svartmögel, eftersatt underhåll och en känsla av att ingen riktigt tar ansvar. Jag har tillsammans med interpellanten Adrian Magnusson besökt några av de här lägenheterna och träffat dem som bor där. Det är inte värdigt. Det är inte rimligt, och det är inte en bostadsstandard vi ska acceptera i Sverige.

Hur illa skötta de här fastigheterna och lägenheterna är skulle kunna vara en debatt i sig. Men när nu fastighetsbolaget har gått i konkurs skapas en ny oro – inte för det som varit utan för vad som ska komma. Vem tar över? Blir det bättre, eller riskerar det att bli ännu sämre?

Herr talman! Ministern hänvisade i sitt svar till att det finns verktyg, till exempel hyreslagen, bostadsförvaltningslagen och tvångsförvaltning. Ja, det är verktyg som finns. Men det är ju inte vad den här interpellationen handlar om. Vi måste prata om det min kollega Adrian Magnusson lyfter fram i sin interpellation, nämligen synen på en ny kommunal förköpslag.

I en kommun som Perstorp får en konkurs helt andra konsekvenser än vad den skulle få i en storstad eller i en stor kommun. Här finns inte en bred marknad med alternativa hyresvärdar. Här finns inte möjligheten att välja bort en dålig värd. Här blir människor kvar. Det är därför frågan om en kommunal förköpslag är relevant – inte som en universallösning men som ett verktyg för små kommuner. Det blir ett verktyg för att agera, ett verktyg för att kunna säkra långsiktighet och ett verktyg för att sätta samhällsansvaret först.

Herr talman! Jag hade önskat ett svar på Adrian Magnussons fråga. Jag undrar om ministern är öppen för att åtminstone utreda frågan igen. Vi behöver samla fakta. Vi behöver se vad som faktiskt skulle kunna göra skillnad, för när människor känner oro för sina hem räcker det inte att säga att det finns andra verktyg. Det är det här verktyget som efterfrågas. Det skulle vara otroligt viktigt för Perstorps kommun.

Vi måste fråga oss vad som verkligen fungerar. Om de verktyg vi har inte räcker till, är det då inte statens uppgift att vara beredd att se över andra lösningar?

Herr talman! Sverige ska ha en stark kriminalvård – en kriminalvård som skyddar samhället och verkställer straff men som också förhindrar att människor återfaller i brott. Det är just där den svenska kriminalvården länge har varit ett internationellt föredöme. Vi har inte nöjt oss med att låsa in. Vi har haft ambitionen att människor ska komma bättre ut än de var när de kom in. Det är en styrka och något vi ska vara stolta över.

Ska vi kunna fortsätta vara stolta över den svenska kriminalvården måste vi lyssna på Kriminalvården. Vi ska lyssna på dem som varje dag arbetar i häkten, på anstalter och i frivården. Vi måste lyssna på deras erfarenheter, riskbedömningar och varningar när de i dag beskriver ett läge som inte längre bara är ansträngt utan också i vissa delar akut.

Herr talman! Kriminalvården befinner sig i en historisk expansion. Sedan 2019 har anstalter och häkten varit i princip permanent överbelagda. De senaste åren har myndigheten visserligen ökat kapaciteten kraftigt, men en stor del av detta, som vi precis fick höra av ledamoten från Sverigedemokraterna, är på grund av dubbelbeläggningar i befintliga celler och till och med i besöksrum, inte genom nya moderna platser byggda för sitt ändamål.

Vi vet att behoven kommer att öka ännu mer de kommande åren på grund av beslut om omfattande straffskärpningar som vi kommer att fatta i den här kammaren. Det sätter enorm press på hela verksamheten – personalen, arbetsmiljön, säkerheten och det återfallsförebyggande arbetet.

När överbeläggningarna blir permanenta riskerar kriminalvården att förskjutas från att vara en verksamhet där man både verkställer straffen och bryter återfall till att i allt större utsträckning bli ren förvaring. Det vore ett mycket allvarligt misslyckande.

Om vi inte ger Kriminalvården förutsättningar att minska återfallen kommer vi inte heller att lyckas långsiktigt med att knäcka gängen eller bryta våldet. Den som lämnar en anstalt och kommer ut utan behandling, utan vård, utan utbildning, utan arbete eller utan fungerande stöd löper större risk att återvända till kriminalitet. Då sviker vi både brottsoffer och samhälle.

Herr talman! Jag är djupt oroad över utvecklingen där anstalter blir platser där destruktiva normer, hot, otillåten påverkan och radikalisering får större utrymme på grund av att samhället inte klarar av att hålla ihop uppdraget. Det är därför viktigt att säga att Kriminalvårdens uppdrag är större än att bara skapa platser. Det handlar om innehållet i verkställigheten. Det handlar om säkerhet, behandling, utbildning, vård och möjligheter att bygga ett liv utan kriminalitet.

Herr talman! Trygghetsberedningen tillsattes av den socialdemokratiskt ledda regeringen 2020, och den fortsatte under den här borgerliga regeringen. Det var en beredning som faktiskt lyckades samla hela riksdagen. Alla partier stod bakom ett arbete som byggde på forskning och praktisk erfarenhet. Det är inte vanligt längre men otroligt värdefullt. Därför är det såklart tråkigt att vi inte har fått förslag i den här kammaren som bygger vidare på beredningens förslag i sin helhet utan att man har gjort ett axplock. Vissa förslag är viktiga och nödvändiga, men de har en tendens att luta mer mot det repressiva än det förebyggande. Man missar delar som vård, samverkan och vägar tillbaka.

För mig är det ganska enkelt: Ska vi på allvar minska återfallen i brott räcker det inte att skärpa straffen. Vi måste också genomföra de förslag som gör att människor faktiskt har en chans att lämna kriminaliteten bakom sig. Särskilt angelägna är förslagen i Trygghetsberedningen som handlar om att förbättra intagnas möjlighet att etablera sig på arbetsmarknaden. Den person som lämnar Kriminalvården måste ju mötas av en verklig chans till arbete eller utbildning. Arbete är grunden för frihet och självständighet. Det gäller även den som har avtjänat ett straff.

Herr talman! Vi socialdemokrater lyfter i dagens betänkande fram konkreta förslag som rör permission och frigivning. Kriminalvården gör redan i dag mycket kvalificerade riskbedömningar, men de uppmärksammas inte alltid och uppgifterna når inte alltid polisen. Det är såklart inte rimligt.

Vi menar att Kriminalvården och polisen bör få i uppdrag att ta fram en standardiserad ordning för informationsdelning inför permissioner och frigivning. Det handlar om att stärka säkerheten och förebygga brott och om att samhällets olika delar måste jobba tillsammans, inte i stuprör. På samma sätt vill vi se obligatoriska så kallade släppsamtal där polisen möter gärningspersonen och där personen erbjuds fortsatt rehabilitering även när den lämnat kriminalvården.

För brottsoffer, inte minst kvinnor som utsatts för våld i nära relationer, måste information vid permission och frigivning fungera betydligt bättre. Information ska kunna kombineras med konkret stöd, skydd och hjälp från samhället. Finns det barn måste deras behov stå i centrum.

Herr talman! Vi måste såklart också prata om Kriminalvårdens utbyggnad. Nuvarande takt är inte tillräcklig. Kriminalvården själv pekar bland annat på att dagens upphandlingsordning bromsar nybyggnationen. Därför har vi socialdemokrater föreslagit att bland annat Specialfastigheter ska få ett tydligare samhällsuppdrag att stödja Kriminalvården i dess utbyggnad av anstaltsplatser. Det är ett konkret svar på ett konkret problem.

Vi vill även att Kriminalvården ska finnas i hela landet. Därför är det otroligt viktigt med en fördjupad dialog med kommuner som är intresserade av nybyggnation men också av utbyggnad av befintliga anstalter och häkten. I det akuta läge som råder måste ju varje projekt och planerat bygge nyttjas maximalt.

Låt oss vara tydliga: Fler väggar räcker inte. Kriminalvården behöver också fler utbildade medarbetare, bättre arbetsmiljö, mer fortbildning för personalen och ett tydligt politiskt ansvarstagande för att myndigheten ska klara sitt uppdrag.

Herr talman! Vi socialdemokrater står för en kriminalpolitik som är skarp mot brotten och smart mot återfallen. Vi står upp för brottsoffren, samhällsskyddet och en kriminalvård värd namnet.

Om vi vill att människor ska lämna kriminaliteten bakom sig måste vi ge Kriminalvården möjligheter att göra sitt jobb fullt ut. Det är så vi skyddar samhället inte bara i dag utan också i morgon.

Självklart står jag bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 5.

(Applåder)

Fru talman! Det kommer att bli en lång och intensiv period för oss ledamöter i justitieutskottet fram till valet. Regeringen har presenterat ett stort antal propositioner som ska beredas och debatteras och som det ska voteras om. Men i detta flöde av propositioner ska vi såklart också behandla de politiska förslag som vi ledamöter fått lägga fram i riksdagen under allmänna motionstiden. Detta är ett tillfälle då vi i kammaren får debattera sådana motioner i betänkandet Terrorism.

Låt mig vara tydlig. Att bekämpa terrorism handlar inte bara om lagar och paragrafer. Det handlar även om tryggheten i vårt samhälle och om vilket Sverige vi vill leva i. Hotet från terrorism och våldsbejakande extremism ser inte ut som det gjorde för tio år sedan. I dag är det mer splittrat, mer svårfångat och i många fall farligare.

Tidigare talade vi om tre tydliga miljöer: islamistisk extremism, högerextremism och till viss del också vänsterextremism. I dag ser vi något annat: en hybridisering där idéer blandas, där konspirationsteorier, hat och våldsideologi plockas ihop till en egen världsbild och där fienden kan vara vem som helst. Det gör hotet svårare att upptäcka och att stoppa.

Samtidigt har internet förändrat spelplanen i grunden. Radikaliseringen sker inte längre bara i slutna rum eller organiserade grupper. Den sker i mobilen, i chattar och i forum som vuxenvärlden ofta inte ens vet finns. Vi har sett olika exempel på det, till exempel nätverket 764. Där dras unga människor in i miljöer som inte bara sprider hat utan också aktivt driver dem mot våld och i vissa fall även självmord.

Vi ser också att den våldsbejakande islamistiska extremismen fortfarande utgör ett allvarligt hot mot Sverige. Det handlar både om organiserade nätverk och om ensamagerande individer som inspireras av propaganda och uppmaningar till våld.

Samtidigt vet vi att radikaliseringen ofta sker snabbt och inte sällan i digitala miljöer där hatbudskap normaliseras och förstärks. Därför måste arbetet mot all typ av extremism vara lika konsekvent och lika uthålligt.

Fru talman! Extremism är ett samhällsproblem. Och det kräver ett samhällssvar. Socialdemokraterna menar därför att vi måste göra mer på flera fronter samtidigt. Vi behöver ett stärkt rättsväsen, där resurser till Säkerhetspolisen och andra myndigheter stärks för att kunna upptäcka och stoppa hot i tid.

Vi behöver också bli bättre på det förebyggande arbetet – i skolan, i socialtjänsten och i civilsamhället men också genom mer resurser till exempelvis Center mot våldsbejakande extremism.

Vi behöver fler vägar ut, så att den som hamnat fel kan få samhällets hjälp att hamna rätt. Vi behöver fler vuxna som ser, fler som agerar och bättre kunskap om de digitala miljöer där radikalisering sker.

Vi behöver också våga prata om dessa miljöer, som växer, till exempel de så kallade aktivklubbarna, som har tydliga kopplingar till högerextremism. Där byggs våldskapital upp, och där tränas unga män, inte bara fysiskt utan även ideologiskt. Här måste samhället vara tydligt. Och vi behöver bättre kunskap och verktyg för att stoppa denna utveckling.

Fru talman! Terrorism handlar inte bara om bomber och attentat. Det handlar också om att försvaga samhällen, att skapa rädsla och att underminera tilliten.

I dag ser vi att hotet kommer även från statliga aktörer, till exempel Ryssland, Kina och Iran för att nämna några. Sverige och många andra europeiska länder utsätts för det som kallas hybridhot, i form av cyberattacker, desinformation, sabotage och inte minst störningar av GPS-signaler.

GPS-störningar är ytterst allvarliga och riskerar att störa både sjö- och luftfarten på ett sådant sätt att olyckor av skiftande slag kan inträffa. Transportstyrelsen har rapporterat hundratals sådana störningar. Internationella aktörer har pekat ut just Ryssland som främsta källa till dessa.

Det här är inte slumpmässigt. Det är inte tekniska fel. Dessa störningar är systematiska och politiskt motiverade för att störa vårt samhälle. Därför är det enligt oss socialdemokrater rimligt att klassa dem som terrorbrott som ska följas upp med internationella efterlysningar. Vi behöver markera att den typen av angrepp mot det civila samhället inte är acceptabla.

Regeringen meddelar att man arbetar med frågan. Det är bra. Men vi socialdemokrater önskar såklart att man kunde skynda på processen. I grunden handlar det om vilket budskap vi ska skicka. Accepterar vi den typen av attacker, eller ska vi sätta ned foten? För oss socialdemokrater är svaret självklart.

Fru talman! Kampen mot terrorism och extremism kräver mer än enskilda åtgärder. Den kräver samarbete, internationellt och nationellt och mellan olika politiska nivåer. Det här är inte något som händer långt bort. Det är något som påverkar oss här och nu, i våra skolor och i våra digitala miljöer. Det handlar om vår säkerhet. Det är inget område där man har råd med politisk prestige. Det handlar ytterst om att skydda människors liv, vår demokrati och vår framtid.

Fru talman! Sverige blev starkt eftersom vi byggde ett samhälle där trygghet, arbete och jämlikhet ska gälla alla. Det är det Sverige som jag är stolt över. Det är det Sverige som vi nu måste försvara mot krafter som vill splittra och skapa rädsla.

Därför ska vi med lagstiftning stoppa dem som hotar oss. Men framför allt ska vi bygga ett starkare samhälle där färre dras in i extremism från början. Det är så vi bygger tillit, det är så vi pressar tillbaka extremismen och det är så vi gör Sverige tryggare.

Fru talman! Med de avslutande orden vill jag yrka bifall till reservation nummer 3.

(Applåder)

Fru talman! Ja, en av de vanligaste förutfattade meningar jag möter när jag pratar med människor om livskvalitet för människor med funktionsnedsättning är att man tror att deras hälsa och deras förkortade livslängd är kopplad till deras funktionsnedsättning, när det snarare handlar om människor som lider brist på rörelse.

Precis som ministern nämner är det viktigt att vi får människor i rörelse. Det är viktigare än elitsatsningen i sig – där delar jag helt ministerns åsikt.

Kommunernas viktiga arbete ska också lyftas upp. Jag har haft samtal med många kommuner om förutsättningarna för människor med funktionsnedsättning. Här finns det brister som man verkligen behöver komma åt.

Fru talman! Idrott är ingen lyx. För många barn och unga är det en livlina och en väg till gemenskap, hälsa och självkänsla. När personer med funktionsnedsättning systematiskt får sämre tillgång till idrott handlar det inte om individens val utan om ett politiskt ansvar.

Socialdemokratin tror på ett samhälle där delaktighet inte är något man förtjänar utan något man har rätt till och där barns möjligheter inte avgörs av funktionsförmåga eller föräldrarnas plånbok. Om staten menar allvar med att idrotten ska vara till för alla måste detta också synas i politiska beslut.

När paralympierna kliver in på OS-arenorna i Milano och Cortina hoppas jag att vi ska kunna vara stolta – inte bara över prestationerna eller möjligheten till eventuella medaljer utan också över att Sverige har gjort sin del av jobbet. Det är denna jämlikhet jag efterfrågar, och det är den politiken Sverige behöver.

Fru talman! Ibland tycker jag att det är extra intressant att stå här i en interpellationsdebatt. Jag tycker också att det är viktigt för dem som lyssnar på läktaren och där hemma. Det är nämligen inte alltid man som oppositionsriksdagsledamot är här för att ha en större konflikt, utan ibland handlar det faktiskt om att lyfta fram frågor som jag vet att vi båda brinner för. Det är inte heller första gången jag och ministern står här för att prata just om parasportens förutsättningar.

Jag vill såklart tacka ministern för de svar som jag hittills har fått och för genomgången av de olika satsningar som görs. Jag hoppas att ministern vet att jag både delar och ser det engagemang som ministern har för frågorna. Men något som också är viktigt att lyfta fram, trots satsningar och åtgärder, är att vi måste ha en ambition att förändra de strukturer som är de stora hindren.

Parasport Sveriges rapport Parasport förändrar liv visar med stor tydlighet att personer med funktionsnedsättning idrottar i lägre utsträckning, oftare lämnar idrotten i unga år och möter hinder som faktiskt inte handlar om motivation. Det handlar om till exempel tillgänglighet, ekonomi och organisation. Rapporten pekar på att parasporten i praktiken förväntas bära betydligt högre kostnader per aktiv samtidigt som resurserna är mindre. Specialanpassad utrustning och transport, mindre grupper och högre ledartäthet kostar. Det vet både föreningarna och föräldrarna. Mot den bakgrunden räcker det inte att bara analysera frågan vidare. Vi vet att människor lever sina liv nu. Barn växer upp nu. Föreningar kämpar nu.

Fru talman! Jag vet att ministern och regeringen vurmar för fritidskortet, som vi fick höra om i det första svaret. Jag kan förstå att det i någon mån kan vara ett stöd, även om jag själv har varit kritisk mot kortet och ser att man skulle kunna använda pengarna bättre. Men man ska vara medveten om att det inte ersätter bristen på tränare, lokaler och långsiktig finansiering. Ett kort hjälper inte om det till exempel saknas verksamhet att delta i. Nu gav ministern svar på hur man skulle kunna utöka verksamheter, anpassa lokaler och så vidare. Det blir såklart jätteviktigt. Jämlikhet uppstår inte av sig själv. Det kräver politiska prioriteringar.

Fru talman! I samtal med Parasport Sverige får jag tyvärr rapporter om tuffa ekonomiska förutsättningar som slår hårt mot förbundet. Även om vi såklart vet att hela Idrottssverige ska ta ansvar för paraidrotten hoppas och tror jag att jag och ministern är överens om hur viktigt parasportförbundet är för att lyfta fram dessa viktiga frågor och för att möta aktiva, ledare och föreningar och ge stöttning i viktiga frågor som rör paraidrotten.

Därför skulle jag vilja fråga ministern: Hur går samtalen mellan ministern och Parasport Sverige om deras förutsättningar som förbund? Och om de rapporter och analyser som ska genomföras under 2026 visar att det krävs en annan fördelning, hur ser då regeringen på det?

Fru talman! Om cirka en vecka kommer världens blickar att riktas mot Milano och Cortina. Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att vinter-OS är en stor höjdpunkt för många svenskar, och i mars fortsätter njutningen i form av de paralympiska vinterspelen. Vinterspelen 2026 kommer att bli något alldeles särskilt, inte minst därför att de paralympiska vinterspelen då firar 50 år. Det är fem decennier av kamp för synlighet, delaktighet och lika villkor.

Mellan den 6 och den 15 mars kommer cirka 600 paralympier inom sex idrotter att samlas på fem arenor under elva tävlingsdagar för att göra upp i 79 medaljtävlingar. Det är elitidrott i världsklass. Det är också ett tydligt bevis på vad människor kan åstadkomma när förutsättningarna faktiskt finns. Vi vet att de svenskar som ska åka ned och slåss för svenska medaljer är viktiga förebilder som kan få fler barn och unga att söka sig till idrott.

Men, fru talman, för våra svenska medaljhopp börjar dessa spel inte på en alp i Italien. De börjar i Sverige – i lokala föreningar och parasportgrupper som kämpar för att få ihop tillräckligt många ledare och i familjer som kämpar för att få ihop vardagen. Det är där det blir ett glapp.

I Sverige lever över 1,5 miljoner människor med någon form av funktionsnedsättning. Det motsvarar nästan 15 procent av vår befolkning. Samtidigt visar Parasport Sveriges analyser att endast 2,5 procent av statens idrottsanslag går till personer med funktionsnedsättning.

Jag håller med om ministerns ord om att idrotten ska vara inkluderande. Men, fru talman, inkludering kräver mer än goda intentioner. Det kräver resurser som speglar verkligheten. Vi vet ju att parasport kostar mer då det kräver utrustning, transporter, anpassade lokaler och högre ledartäthet. Det är inte ett val utan ett måste för att dessa personer ska kunna utöva idrott. Ändå lämnas föreningar och utövare många gånger ensamma att bära detta ansvar och också kostnaden.

Om vi menar allvar med att idrotten ska vara för alla måste vi våga säga som det är: Förutsättningarna i dag är inte jämlika. För varje krona som satsas på idrott för människor utan funktionsnedsättning går 14 öre till personer med funktionsnedsättning. Det är inte bara abstrakta siffror. Det är barn som aldrig får börja med idrott. Det är unga som slutar med idrott alldeles för tidigt. Det är vuxna som efter en olycka kanske aldrig hittar tillbaka till ett liv i rörelse.

Regeringen känner till denna snedfördelning; jag vet att ministern, precis som jag, har fått ta del av parasportens rapport. Därför vill jag fråga ministern: Hur ser ministern på fördelningen, och hur kan vi öka jämlikheten?

Fru talman! Jag fick tidigare i dag besök av en skolklass från Helsingborg. Jag fick flera frågor om demokrati som jag har gått och tänkt på under dagen. Det är frågor som skulle kunna sammanfattas så här: Hur kan ni som folkvalda agera för att öka förtroendet för politiken och för politiska partier? Det är frågor som känns ganska relevanta för en sådan här debatt. Jag anser att det i en demokrati är vårt uppdrag som förtroendevalda att tjäna våra medborgare och inte förse oss själva med förmåner.

Jag anser att vi ska stå i samma köer som alla andra, hur sorgligt det än är att vi har köer. Det är klart att vi ska dela köerna med våra medborgare. Vi ska känna samma frustration när vi inte får tillgång till den välfärd som vi faktiskt betalar skatt för, och vi ska arbeta för att försöka lösa detta. Jag anser att det som händer är ganska allvarligt. Vi får aldrig hamna i en situation där vi skapar ett A-lag och ett B-lag. Det gäller inte bara i vården utan i samhället i stort, där vi faktiskt gör skillnad på vilka det är som räknas.

Fru talman! Det är ännu mer sorgligt att det här är just i Skåne, för där är människor redan i dag hårt drabbade av att vi har långa vårdköer som det borgerliga styret i Region Skåne inte har lyckats korta. Det är undersköterskor, lärare och byggnadsarbetare som står kvar i kön för att få vård samtidigt som företrädare för samma högerpartier som har misslyckats med vården i Skåne väljer att köpa sig förbi de köer de själva har skapat.

Det är inte en rättvis välfärd. Det är inte en jämlik vård. Det är inte detta som representerar den demokrati som jag tycker att människorna i Burlöv och ungdomarna i Helsingborg faktiskt förtjänar. Vi måste agera bättre än så här.

(Applåder)

Fru talman! Jag deltar själv inte så ofta i sjukvårdsdebatter, för jag sitter i ett annat utskott. Men när man sitter här i kammaren och lyssnar på sjukvårdsdebatter är det inte helt ovanligt att man ena stunden hör regeringen säga att det inte är staten som har ansvar för sjukvården, utan det är våra regioner. Men i nästa stund, när det handlar om Region Skåne, där vi har haft högerstyre under många år, är det helt plötsligt staten och den socialdemokratiska regeringen som är ansvarig för köerna.

Jag vill förstås tacka ministern för svaret, men jag vill också göra det tydligt för alla som lyssnar att detta är en debatt som framför allt måste handla om förtroendet för det offentliga systemet. Det är just därför reaktionerna i Burlöv har varit så starka.

Jag vill understryka att det här inte är ett teoretiskt problem, utan vi ser faktiskt negativa konsekvenser av detta redan i dag. När man har privata sjukvårdsförsäkringar innebär det att resurser förs över från den offentliga vården till den privata, som många gånger har kortare köer därför att man där kan välja sina patienter. Det gör att de med störst behov riskerar att hamna allt längre bak i köerna.

Fru talman! När borgerliga politiker i Burlöv var tvungna att försvara varför de hade infört detta förklarade de att det skulle dels göra arbetsplatsen mindre sårbar, dels göra det mer attraktivt att bli politiker. Jag tycker att detta avslöjar något ganska sorgligt som också skrämmer mig. Man glömmer ju bort varför vi är folkvalda.

Vi är inte valda för att ordna förmåner till oss själva. Vi är valda för att se till att undersköterskan som jobbar natt ska få vård när hon behöver det. Vi är till för att pensionären som behöver få en höftoperation ska få det. Vi vill ju att den med störst behov faktiskt ska få vård först.

Fru talman! Ministern var i sitt svar tydlig med att hon inte ville kommentera olika kommuners angelägenheter. Det är helt okej för mig, men min fråga handlade ju inte om Burlövs interna hantering. Jag frågade om ministern tycker att politikernas gräddfiler är förenliga med den behovsprincip som hon själv lyfter fram.

Det borde vara väldigt enkelt att svara: Nej, politiker ska inte ha förtur, inte några andra i samhället heller. Det är vård efter behov.

Jag vill också påminna om hur viktigt regeringens arbete med vårdköerna är – det vill jag hålla med om. Det är ett viktigt arbete, men det har inte någonting med den här frågan att göra. Även om köerna hade varit noll anser jag att det är helt orimligt att politiker ska kunna köpa sig förbi vårdköer.

Jag vill återigen fråga: Anser regeringen och ministern att politiker med finansiering av skattepengar ska ges möjlighet att gå förbi sina egna medborgare i köerna? Avser regeringen att styra upp detta så att styrande politiker runt om i landet inte ska ges den möjligheten?

(Applåder)

Fru talman! Jag har i dag fått ta över min kollega Adrian Magnussons viktiga interpellationsdebatt om något mycket allvarligt och upprörande som sker hemma i Skåne. Det är något som rör själva hjärtat av vår svenska välfärdsmodell, nämligen principen om att vård ska ges efter behov – inte efter plånbok, inte efter yrkestitel och inte efter politisk tillhörighet.

I Burlövs kommun har den moderatledda kommunledningen beslutat att höga tjänstemän och politiker ska få privat sjukvårdsförsäkring som en förmån. Detta ska betalas av kommunala skattebetalare. Det har såklart väckt många reaktioner – från invånare, från anställda, från fackföreningar, från läkarkåren, från oppositionen och från medier men också från vårdforskare. Och, fru talman, det är inte svårt att förstå varför.

När köerna i Region Skåne är bland de längsta i landet, när vårdcentraler stänger och personal går på knäna, använder man i Burlöv alltså skattepengar för att ge sig själva och sina egna en gräddfil förbi de köer som alla andra tvingas stå i. Detta är ett hån mot dem som bor i Burlöv och som varje dag får vänta på vården. Det är ett hån mot dem som sliter i hemtjänsten, i handeln och i våra skolor. Det är vanligt folk som inte har något annat alternativ än att vänta på den gemensamt finansierade vården.

Svenska Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik är glasklar i sitt uttalande: Privata sjukvårdsförsäkringar tränger undan patienter med störst behov och bryter mot behovsprincipen. Man skriver bland annat att undanträngningseffekten riskerar att leda till försämrad hälsa och till och med till dödsfall. Detta är ingen politisk åsikt, utan det kommer alltså från Svenska Läkaresällskapet.

Fru talman! Det är självklart anmärkningsvärt att politikerna i Burlöv erbjuder sig själva en förtur till vården framför sina egna medborgare. Jag anser att detta är ett ganska grovt missbruk av förtroende och att det är ett brott mot välfärdens fundament.

Ministern nämner i sitt svar att det inte är regeringens uppgift att kommentera enskilda händelser i kommuner och regioner. Det må vara så, men detta väcker frågor långt bortom Burlöv. Tycker regeringen att detta är rimligt? Tycker regeringen att lokalpolitiker ska ge sig själva förtur i vården som är finansierad med skattepengar?

Jag tycker att svaret borde vara ganska självklart: Alla ska vara lika inför vården, och alla ska stå i samma kö. Ingen politiker, vare sig i Burlöv eller någon annanstans i Sverige, ska kunna köpa plats i eller fatta beslut om en egen snabbkö, förbi till exempel sjuksköterskor, undersköterskor, pensionärer eller lärare som alla står och väntar på vård.

Därför står jag här i dag för att markera att vi socialdemokrater tycker att detta är fel. Om regeringen inte markerar riskerar vi att öppna dörren för att samma sak ska kunna hända i fler kommuner. Då har vi en utveckling där makt väger tyngre än rättvisa.

Fru talman! Jag hoppas att vi kan ha en debatt i dag där vi står upp för den svenska välfärdsmodellens allra viktigaste princip, nämligen att vård ska ges efter behov, inte efter titel, inte efter inkomst och definitivt inte efter vilka politiker som sitter vid makten.

(Applåder)