Yasmine Bladelius

Riksdagen har behandlat en skrivelse från regeringen som handlar om Riksrevisionens rapport om bildandet av de statliga infrastrukturföretagen Svevia och Infranord.

Riksrevisionen lämnar flera rekommendationer till regeringen, bland annat att de systematiskt ska följa upp och utvärdera Svevias och Infranords åtgärder för att uppnå sina ekonomiska mål.

Regeringen menar i sin skrivelse att de genom befintliga ägardialoger kan följa bolagens måluppfyllelse, och att ägaren kan begära en åtgärdsplan om målen inte nås. Regeringen skriver också att de inte kommer att göra några andra insatser med anledning av Riksrevisionens iakttagelser och att rapporten därmed anses vara slutbehandlad.

Riksdagen lade skrivelsen till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet.

Riksdagen säger nej till cirka 40 förslag om arbetskraftsinvandring. Förslagen finns i motioner som lämnats in under den allmänna motionstiden 2024.

Motionerna handlar bland annat om arbetsmarknadsprövning, villkor för arbetstillstånd och åtgärder för att förhindra utnyttjande av utländska arbetstagare. Riksdagen hänvisar främst till att arbete redan pågår inom de områden som förslagen tar upp.

Riksdagen säger nej till cirka 40 förslag om arbetskraftsinvandring. Förslagen finns i motioner som lämnats in under den allmänna motionstiden 2024.

Motionerna handlar bland annat om arbetsmarknadsprövning, villkor för arbetstillstånd och åtgärder för att förhindra utnyttjande av utländska arbetstagare. Riksdagen hänvisar främst till att arbete redan pågår inom de områden som förslagen tar upp.

Riksdagen sa nej till cirka 90 förslag som rör järnvägs- och kollektivtrafikfrågor i motioner från den allmänna motionstiden 2024. Förslagen handlar till exempel om organiseringen av järnvägsunderhållet, järnvägens signalsystem, banavgifter, biljettsystem för järnvägs- och kollektivtrafik, färdtjänst och Arlandabanan.

Riksdagen hänvisar bland annat till att det redan pågår arbete inom de områden som förslagen gäller.

Riksdagen sa nej till cirka 90 förslag som rör järnvägs- och kollektivtrafikfrågor i motioner från den allmänna motionstiden 2024. Förslagen handlar till exempel om organiseringen av järnvägsunderhållet, järnvägens signalsystem, banavgifter, biljettsystem för järnvägs- och kollektivtrafik, färdtjänst och Arlandabanan.

Riksdagen hänvisar bland annat till att det redan pågår arbete inom de områden som förslagen gäller.

Riksdagen sa nej till cirka 90 förslag som rör järnvägs- och kollektivtrafikfrågor i motioner från den allmänna motionstiden 2024. Förslagen handlar till exempel om organiseringen av järnvägsunderhållet, järnvägens signalsystem, banavgifter, biljettsystem för järnvägs- och kollektivtrafik, färdtjänst och Arlandabanan.

Riksdagen hänvisar bland annat till att det redan pågår arbete inom de områden som förslagen gäller.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag är lite rörd, men jag ska ändå försöka fylla mina två minuter talartid.

Jag lyfter Helsingborgs lasarett och det faktum att sjukhusstyrelsen i Helsingborg medvetet bryter mot vårdgarantin genom att strunta i att skicka patienter vidare till ledig vård, helt enkelt för att spara pengar. Det gör jag därför att jag i grunden tycker att det är fel. Jag tycker inte att man ska arbeta på det viset. Det underminerar förtroendet för vården.

Men jag gör det också, fru talman, därför att Helsingborg är min hemkommun. Precis som sjukvårdsministern säger är detta troligen min sista debatt mot henne i den här kammaren eftersom jag om ungefär en månad planerar att komma hem och bli kommunalråd i Helsingborg.

Jag vill därför, fru talman, passa på att innerligt tacka sjukvårdsministern för det gedigna arbete du gjorde under förra mandatperioden i socialutskottet, inte bara för att du på ett respektfull och otroligt bra sätt ledde våra utskottsmöten utan också för de fina samtalen och de väldigt många och ibland tuffa debatterna, som alltid var otroligt respektfulla från sjukvårdsministerns sida.

Jag uppskattar verkligen vår tid tillsammans. Jag uppskattar ditt engagemang, inte minst i sjukvårdsfrågorna. Jag hoppas att vi framöver kan ha en dialog om hur vi ska stärka hälso- och sjukvården också ur ett kommunalt perspektiv.

Fru talman! Jag till tacka sjukvårdsministern i denna sista debatt. Det har varit fruktansvärt härligt, och jag ser fram emot kommande tid.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Med tanke på hur debatten nu utvecklade sig är talmannen överseende när det gäller duandet i kammaren.)

Herr talman! Det är uppenbart att vi har en sjukvård i kris i Sverige. Vårdpersonalen går på knäna. Med den politik som regeringen har fört hittills i sina budgetar ser vi nu hur sjukhus tvingas varsla och avskeda personal på sjukhus som redan lider av stor personalbrist för att hantera sina ekonomiska problem.

Herr talman! Det är inte ministern eller jag som dagligdags lider av det här, såvida vi inte söker vård. Dagligdags är det de patienter som behöver vård som lider av detta. Det är vårdpersonalen ute på golven som betalar priset när vårdgarantin inte kan hållas och när lagstiftningens krav sätts åt sidan.

Även om situationen i Helsingborg tyvärr inte är helt unik när det gäller att leva upp till den vårdgaranti som vi har beslutat om i riksdagen och som är lag - även om vi nu ser över den är vårdgarantin den lag som i dag gäller - sticker Region Skåne ut. Till och med den egna patientnämnden har uppmärksammat Ivo på att lagen så medvetet inte följs.

Det är såklart anmärkningsvärt att en del av det högerstyrda Region Skåne anmäler en annan del av samma region. Det säger ändå en del, herr talman, om hur långt nedskärningspolitiken har gått. Det visar rätt tydligt hur en lågskattepolitik får konsekvenser för patienternas behov av vård och vårdpersonalens rätt till en bra arbetsmiljö.

Herr talman! Jag menar att regeringen ändå har ett ansvar att agera. Jag säger det igen: Vårdgarantin är inte en rekommendation. Det är en lag. När sjukhus runt om i hela landet inte klarar av att möta dessa krav på grund av besparingar och underfinansieringar måste staten kliva in och säkerställa att vården i Sverige fungerar. Det handlar om att skydda både patienternas rättigheter och vårdpersonalens arbetsmiljö.

I Helsingborg har sjukhusstyrelsens ordförande Anders Lundström, Kristdemokraterna, själv sagt att nedskärningarna är ett sätt att hantera en tuff ekonomisk situation. Då måste ändå frågan ställas, herr talman: Hur kan regeringen försvara en politik som leder till att sjukhus spar in på vård samtidigt som vårdpersonalen pressas till bristningsgränsen?

Vi socialdemokrater menar att lösningen inte är att spara oss ur krisen. Lösningen är helt enkelt att investera oss ur krisen. Vi behöver fler utbildningsplatser för personal, vi behöver bättre arbetsvillkor för vårdpersonalen och vi behöver långsiktigt hållbara resurser för sjukvården. Dessutom måste regeringen säkerställa att regionerna har de ekonomiska förutsättningarna nu, i den akuta krisen, för att kunna följa vårdgarantin och leva upp till hälso- och sjukvårdslagen.

Min fråga till ministern är därför: Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att vidta för att säkerställa att alla regioner kan följa den nuvarande lagstiftningen?

(forts.)

Herr talman! Jag vill naturligtvis tacka sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson för svaret på min interpellation. Men tyvärr lämnas många av mina frågor obesvarade och flera viktiga aspekter orörda i svaret. Ministern konstaterar att regionerna bär huvudansvaret för hälso- och sjukvården. Det är vi väl medvetna om. Men ansvaret för att fördela statens resurser ligger på ministern och den regering som hon sitter i.

Ministern och regeringen kan till exempel välja att sänka skatten för sådana som mig själv och ministern, med tusenlappar i månaden. Eller så kan man lägga pengarna på en sjukvård i kris.

Regeringen har fullt mandat att se till att regionerna, som bedriver sjukvård, har tillräckliga resurser för att fullfölja sitt uppdrag att ge invånarna en god vård i rätt tid och för att klara av att följa hälso- och sjukvårdslagen, den lag som ministern ansvarar för och som bland annat säger att vård ska ges efter behov och inom en viss tid.

Att ständigt göra som regeringen och ministern och lägga över ansvaret på regionerna utan att samtidigt ge dem de ekonomiska förutsättningar som de behöver är inte att ta ansvar. Det är att ducka för problemen.

Ministern lyfter i sitt svar fram flera initiativ, som utredningar, effektivitetsdelegationer och förslag om nya vårdgarantimodeller. Men, herr talman, det vi ser här och nu är att sjukhus efter sjukhus går med stora underskott. Vårdpersonalen arbetar under orimliga villkor. De går på knäna. De kan inte springa snabbare. Så ser vi patienterna, som inte får den rätt de har rätt till och inte heller i rätt tid.

Jag tycker ändå att sjukvårdsministern är svaret skyldig: Hur hjälper ytterligare utredningar och delegationer den vårdpersonal som just nu går på knäna? Hur hjälper det patienterna, som inte får vård i tid?

Herr talman! Under det senaste året har lasarettet i min hemkommun Helsingborg brutit mot vårdgarantin och därmed också mot hälso- och sjukvårdslagen vid flera tillfällen. Region Skånes patientnämnd har mottagit 90 klagomål från patienter som nekats att skickas till andra sjukhus trots att lasarettet inte har haft möjlighet att ge dem en god vård i rätt tid.

Sjukhuset har enligt sjukhusstyrelsens ordförande och ministerns partikamrat Anders Lundström, Kristdemokraterna, medvetet valt att minimera den köpta vården för att spara pengar. Detta har resulterat i att 2 319 färre patienter har fått köpt vård jämfört med året innan, samtidigt som målet om att spara en massa pengar inte ens har uppnåtts. Vi socialdemokrater har återkommande kritiserat detta och påpekat att det inte är förenligt med svensk lagstiftning. Det är en utveckling som underminerar förtroendet för hela vården.

Jag menar, herr talman, att regeringen har ett ansvar att agera. Vårdgarantin är inte en rekommendation; det är en lag.

Min fråga till sjukvårdsministern är: Anser ministern att det är helt okej för regioner att bryta mot lagen, och hur kommer ministern att agera för att regionerna ska ha de förutsättningar som krävs för att inte göra det?

Herr talman! Jag vill börja med att tacka sjukvårdsministern för svaret. Det är naturligtvis glädjande att det nu ser ut som att regeringen och Sverigedemokraterna till slut landat i att hälso- och sjukvården, skolan, socialtjänsten och biblioteken ska undantas från en lag om informationsplikt.

Att undanta sjukvårdspersonal från en angiverilag är en fråga som jag vet att sjukvårdsministern drivit starkt - lika starkt som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson drivit att de ska omfattas av en sådan lag. Sverigedemokratiska ledamöter har till och med sagt att det borde vara straffbart att inte ange människor utan uppehållstillstånd till polisen. Det är därför såklart mycket glädjande att regeringen i alla fall i denna fråga inte har gett efter för Sverigedemokraterna.

Herr talman! Jag vet med säkerhet att många inom de nämnda professionerna, som utredaren nu föreslår ska undantas från en informationspliktslag, andades ut djupt där och då under presskonferensen. Det var nog för väldigt många ett andetag de hållit inne länge.

Länge har vårdpersonal våndats och fasat. Länge har de undrat: Hur kommer vår arbetssituation att förändras och försämras i och med förslaget om att införa informationsplikt i vården? Ska jag som förlossningsläkare ena sekunden förlösa den havande kvinnan och hälsa det nyfödda barnet välkommet till världen för att sekunden efter ringa polisen på dem för att de saknar uppehållstillstånd? Eller ska jag som akutsköterska först rädda livet på någon för att i nästa sekund skicka Migrationsverket på dem?

Många frågor, mycket rädsla och mycket oro har vi hört om från vårdpersonalen. Och många röster har höjts från såväl vårdpersonal och fackförbund som region- och kommunpolitiker som vädjat till regeringen om att inte gå fram med förslaget om informationsplikt i välfärden.

Vi från oppositionen har också varit väldigt tydliga: Låt välfärdens personal slippa en sådan lag! Det handlar i grund och botten om vilket samhälle vi vill ha.

I Sverige har vi en hälso- och sjukvård som ska bygga på förtroende och tillit. Ingen ska behöva tveka att söka vård för att man riskerar att bli angiven. Vården är en plats där människors rätt till liv och hälsa måste gå före allt annat.

Herr talman! Nu har vi fått besked från ministern och regeringen, och min fråga handlade om huruvida ministern kan garantera att det som sades på presskonferensen och som ministern säger här i dag nu kommer att ske. Kan vårdpersonalen med säkerhet andas ut och släppa denna fråga? Är detta ministerns definitiva besked? Och kommer även vårdpersonal inom privat sektor att omfattas av beskedet? Om svaret är ja på dessa frågor, herr talman, kommer jag inte att ta debatten vidare i denna kammare.

Fru talman! Vårdköerna är nu längre än någonsin tidigare. Totalt väntar över 600 000 patienter på vård i Sverige.

Nu föreslår regeringens utredare att man ska frångå portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen och operera dem som inte har det största behovet först.

Ser ministern inte, likt exempelvis Läkarförbundet, en risk för att fusk och undanträngningseffekter förekommer även denna gång, likt förra gången, med den så kallade kömiljarden?

Hur ser ministern på att portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen kanske inte kommer att följas med detta förslag, när behovsprincipen nu sätts ur spel?

Vore det inte bättre att i stället satsa på mer personal i vården och på att en gång för alla sätta stopp för nedskärningarna i en redan hårt krisande vård?

Fru talman! Den 13 juni 2018 stod jag i denna talarstol och framförde det för mig kanske viktigaste anförandet under min tioåriga period som riksdagsledamot. Jag tar mig därför friheten, fru talman, att citera mig själv och ett stycke ur anförandet som jag då framförde.

"I dag känner jag en oerhörd stolthet över att få vara en del av denna församling. Vi har nu gått från förhandlingsborden till att debattera och senare i dag besluta om att äntligen göra barnkonventionen till svensk lag."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens insatser för att stärka efterlevnaden av barnkonventionen

Jag var stolt då, fru talman, och jag är stolt nu. Jag är stolt över att ha varit en del av att fatta beslutet att göra barnkonventionen till svensk lag. Jag är stolt över att tillhöra ett parti som länge drivit på i denna fråga och för barns rättigheter. Jag är stolt, fru talman, men jag är inte nöjd.

Riksrevisionens granskning av statens insatser för att stärka efterlevnaden av barnkonventionen har visat att många av de farhågor som vi hade då har besannats.

Det saknas enligt Riksrevisionen bland annat kunskap på olika nivåer om vad barnets rättigheter faktiskt innebär i praktiken för de olika verksamheterna.

Riksrevisionen menar vidare att det fortfarande finns en osäkerhet i offentliga verksamheter om hur man ska tolka och tillämpa barnkonventionen.

Enligt Riksrevisionen finns det också brister i hur barnets rättigheter synliggörs i lagstiftningsprocessen. Man bedömer att ett barnrättsperspektiv bör integreras tidigare och mer genomgående i lagstiftningsprocessen, till exempel i utredningsdirektiv och genom tydligare instruktioner i förordningen om konsekvensutredningar.

Vidare noterar man att det saknas utbildning om barns rättigheter i Regeringskansliet.

Detta, fru talman, får mig att upprepa det jag ofta säger: Barnen måste vara mer närvarande för oss som styr samhället. Vi pratar alldeles för ofta om barn och alldeles för sällan med barn.

Min slutsats när jag tagit del av Riksrevisionens rapport är att vi kan bättre än så här. Vi måste kunna bättre än så här - för barnens skull.

Det är dags att göra om. Det är dags att göra rätt. Det är dags att se till att barnkonventionen som svensk lag gör skillnad på riktigt. Det är ett arbete som vi måste göra tillsammans, regeringen och oppositionen, och det arbetet måste starta nu.

Fru talman! Det här är mest troligt min sista ämnesdebatt i denna kammare. Jag ämnar lämna riksdagsuppdraget i mars i år efter tio år som riksdagsledamot. Jag är så glad över att kunna ägna mina sista minuter i den här talarstolen åt något av det vackraste och finaste jag vet, nämligen barn och barns rättigheter. Tack för det, fru talman!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Fru talman! Om en person avlider utan att lämna efter sig närmare släktingar än kusiner blir automatiskt Allmänna arvsfonden arvingen. Förutsättningen är då att den avlidne inte har testamenterat sitt arv till någon annan. Allmänna arvsfonden ska enligt lag främja verksamhet av ideell karaktär till förmån för sina målgrupper, som i dagsläget är barn, unga, personer med funktionsnedsättning och äldre.

Fru talman! Allmänna arvsfonden är en alldeles avgörande resurs för vårt civila samhälle. Varje år bidrar fonden med ungefär 800 miljoner svenska kronor till utvecklingen av ideella verksamheter, lokaler och mötesplatser för barn och unga, personer med funktionsnedsättning och äldre. Sedan starten 1928 har fonden finansierat tusentals projekt som i många fall varit helt grundläggande för utvecklingen av viktiga samhällstjänster, exempelvis allmän förskola, mödravårdscentraler, kolloverksamhet och färdtjänst. Initiativ som Bris stödlinje, Självmordslinjen och många fler har startat med stöd från Allmänna arvsfonden.

Fru talman! Behovet av civilsamhällets insatser för inte minst våra barn och unga är mer akut nu än någonsin tidigare. Vi bevittnar i detta nu en ökande psykisk ohälsa bland barn och unga och en oroande trend där gängen rekryterar längre ned i åldrarna. Vi ser en växande framtidsoro, en känsla av maktlöshet och minskad tillit till samhällets institutioner. Just därför anser vi att det är av yttersta vikt att de pengar som finns i Allmänna Arvsfonden även fortsättningsvis går till civilsamhällets organisationer. Det finns också ett brett stöd för att fonden ska fortsätta sin verksamhet i nuvarande form med vissa förbättringar. Det är till exempel inte särskilt bra att det i dagsläget finns en långsiktig obalans mellan fondens inbetalningar och utbetalningar.

Fru talman! Riksrevisionens granskning av Allmänna arvsfonden måste tas på allvar, och de brister som har lyfts fram måste naturligtvis rättas till. Eftersom Allmänna arvsfondens arbete i stor utsträckning bygger på medel som kommer från personer som inte har några nära släktingar är det naturligtvis också väldigt viktigt att allmänheten i sig har ett brett förtroende för arvsfonden. Och självklart, fru talman, är alla typer av bidragsfusk fullständigt oacceptabla.

Riksrevisionens granskning bör ses som en god möjlighet att ytterligare stärka fondens effektivitet, transparens och samhällsnytta samtidigt som man värnar dess alldeles unika funktion som ett slags innovationsmotor för social utveckling i vårt land. Många av de förslag som Riksrevisionen framför i sin granskning tycker jag är bra och alldeles nödvändiga att genomföra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Allmänna arvsfonden

Men när riksrevisorn vid socialutskottets sammanträde den 2 april 2024 informerade oss om granskningen och om den väldigt drastiska slutsatsen att Allmänna arvsfonden bör läggas ned framförde jag min förvåning. De problem som Riksrevisionen lyfter fram ska naturligtvis tas om hand på ett eller annat sätt. Men, fru talman, det är en mycket märklig och drastisk slutsats de drar när de säger att det enda alternativet är att helt enkelt bara lägga ned fonden. Jag har stor förståelse för de starka reaktioner som kom från civilsamhället vid det tillfället.

Fru talman! Civilsamhället är ryggraden i vårt samhälle. Det är de ideella organisationerna, föreningarna och gräsrotsrörelserna som dagligen arbetar för att stödja de mest utsatta, för att främja jämlikhet och för att skapa ett bättre samhälle för oss alla. Genom det starka engagemanget från deras sida och genom närvaron i människors vardag skapar de förändringar som har stora positiva effekter i hela vårt samhälle. Att avveckla fonden vore förödande för alla de barn, unga, äldre och personer med funktionsnedsättningar som direkt skulle drabbas. Fokus måste ligga på att utveckla fonden i stället för att avveckla den.

Fru talman! Riksrevisionen hävdar också i sin rapport att arvsfonden som företeelse i sig är otidsenlig och därför inte längre behövs. Även den slutsatsen förvånar mig. Ärligt talat - det är väl ingen som på fullaste allvar tror att civilsamhällets organisationer har alla de resurser de behöver, att de inte är i behov av stöd för sina projekt längre och att alla lokaler som behövs är tillgängliga och i bra skick? Nej, naturligtvis är det precis tvärtom. Snarare är det så att civilsamhället och finansieringen till detsamma behövs nu mer än någonsin tidigare.

Fru talman! För Socialdemokraterna är civilsamhället en viktig del av vårt gemensamma samhälle. Det är därför av yttersta vikt att de pengar som finns i Allmänna arvsfonden även fortsättningsvis går till civilsamhällets organisationer, till ändamålsenliga lokaler och till ett bättre samhälle för alla.

(Applåder)

Fru talman! Det blir uppenbart också i denna sjukvårdsdebatt att Sverigedemokraterna känner sig ansvariga för den sjukvårdskris som vi har i detta land, och det ska de naturligtvis göra. Sverigedemokraterna är underlag till den regering som styr Sverige, det land som nu de facto har en sjukvårdskris.

Fru talman! Om jag hade varit kristdemokratisk sjukvårdsminister hade jag på fullaste allvar varit orolig för att sitta i regering tillsammans med Sverigedemokraterna, inte minst efter den debatt vi hållit i den här kammaren i dag, därför att inte en enda gång under alla de anföranden som många sverigedemokrater haft i den här talarstolen har jag hört något förslag på lösningar på den sjukvårdskris vi befinner oss i.

Svar på interpellationer

Det har varit otaliga beskyllningar mot den föregående regeringen, Socialdemokraterna och olika socialdemokratiska regionpolitiker men inte ett enda konkret förslag från Sverigedemokraterna om hur vi ska stävja den sjukvårdskris vi har i detta land just nu. Hur ska vi se till att inte någon sägs upp i den svenska hälso- och sjukvården? Hur ska Sverigedemokraterna, regeringsunderlaget, se till att statsministerns löfte om att ingen ska sägas upp i den svenska hälso- och sjukvården hålls? Det kom inget svar från Sverigedemokraternas sida den här gången heller.

(Applåder)

(forts. § 6)

Fru talman! Det är ju uppenbart att Sverigedemokraterna är livrädda för den här debatten. De är mycket väl medvetna om att de är precis lika ansvariga för den hälso- och sjukvårdskris som vi har i Sverige i dag som övriga i regeringen. Det är väl också därför de har mobiliserat sig för att vara med i den här debatten. Med all respekt, fru talman, men enligt mitt tycke är det enda som är värre än att sverigedemokratiska ledamöter ständigt uttalar osanningar i den här talarstolen att det faktiskt finns de som tror på dem. Men åter till debatten!

I Skåne är det bara drygt varannan patient i vårdkön som får operation eller åtgärd inom vårdgarantins 90 dagar. Inom cancervården får bara drygt var tredje patient vård enligt de nationella riktlinjerna. Skåne har sämre tillgänglighet än riket på tre av fyra av vårdgarantins olika områden.

Bakom alla dessa siffror finns helt vanliga människor och deras familjer, anhöriga och kollegor som lider med dem. Och bakom siffrorna finns också sjukvårdspersonalen - de som går på knäna, de som inte kan springa snabbare och de som inte får tillräckligt med resurser och kollegor.

Att det ser ut på detta sätt är ingen tillfällighet. Det är politiska beslut som har lett till den sjukvårdskris vi har i Sverige i dag. Det handlar om underfinansiering av verksamheten och om bristande politisk styrning. Det handlar om nedskärningar och en politisk ovilja att stötta upp från regeringens sida. Den här sjukvårdskrisen hade kunnat undvikas.

Detta har vi socialdemokrater visat, inte minst i de senaste budgetar som vi har lagt fram. I budgeten 2023 fördubblade vi tillskotten till välfärden jämfört med regeringen, och 2024 fördubblade vi anslagen till sjukvården jämfört med regeringen. I vårbudgeten dubblade vi regeringens satsningar, och det gör vi också nu, när vi föreslår en bottenplatta för välfärden för att säkra finansieringen av den genom att de generella statsbidragen räknas upp i takt med inflationen - ett inflationsskydd för sjukvården, helt enkelt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta har regeringen sagt nej till. I stället görs nu nedskärningar på en redan krisande sjukvård. I skrivande stund uppgår dessa nedskärningar till 2,8 miljarder svenska kronor bara i Skåne, samtidigt som det prognostiserade underskottet är 4,5 miljarder svenska kronor. Samtidigt får ministern och jag sänkt skatt med tusentals kronor.

Fru talman! Jag tycker att det är svårt att föreställa sig en politisk ledning som sköter sitt uppdrag sämre än vad vi ser i Region Skåne, där ministerns partikamrater är med och styr, och i riket, när det kommer till just sjukvårdspolitiken. På två år har det nuvarande styret för Region Skåne, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna, gjort av med hela det överskott som man under tio års tid sparat ihop. Det var pengar som var avsedda för investeringar, inte minst i hälso- och sjukvården i Skåne. I stället måste man nu öka lånefinansieringen, också när det gäller driften.

Region Skåne går alltså nu mot en fulländad skuldkris - förutom sjukvårdskrisen. Priset kommer våra barn och barnbarn att få betala.

Min fråga till sjukvårdsministern är: Är det verkligen att ta ansvar att sätta våra barn och barnbarn i skuld för att klara av att driva hälso- och sjukvård?

(Applåder)

Fru talman! Sjukvårdskrisen fortsätter att slå med hård kraft runt om i landet. Anställningsstopp, varsel och uppsägningar sker nu på löpande band i en redan hårt krisande sjukvård. I min hemregion Skåne är situationen inom hälso- och sjukvården ytterst allvarlig med stora underskott på de olika sjukhusen.

Sedan i somras tillämpas strikt vakansprövning i min region, vilket innebär att ett särskilt beslut ska tas vid varje ny rekrytering till sjukvården. Varje gång man har behov av att tillsätta en plats inom hälso- och sjukvården måste förvaltningsledningen fatta beslut i frågan. Regionstyrelsen har dessutom nyligen beslutat att anställningsvolymen på de skånska sjukhusen ska minska.

På Skånes universitetssjukhus, Sus, rör det sig om 640 tjänster som ska bort. På Helsingborgs lasarett ska 50 undersköterskor bort. Det är ett lasarett som redan i dag har de högsta vitena på grund av överbeläggningar som i mångt och mycket beror på att man har för lite personal. Totalt räknar man med att antalet anställda i den skånska sjukvården ska minska med 1 000 personer bara i år. Det är naturligtvis oerhört allvarligt i en redan hårt krisande sjukvård.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag är tämligen säker på att vi är många som önskar att vi inte hade behövt ha en debatt riktad mot sjukvårdsministern och regeringen i dag igen. Utan att ljuga kan jag säga att vi är oerhört många som önskade att det löfte som statsministern gav i tv för några månader sedan skulle hållas. Han sa då att det är regeringen och dess samarbetsparti som kommer att se till att ingen sägs upp i den svenska sjukvården.

Nu visar det sig att det löftet bara var tomma ord. Resultatet är tusentals färre anställda i den svenska sjukvården. Faktum är att runt om i hela Sverige står just nu hälso- och sjukvården inför enorma sparbeting. Runt om i hela Sverige står regionpolitiker och sjukvårdspersonal inför att man kommer att behöva dra ned ytterligare på personalen och behöva riskera patientsäkerheten för att, fru talman, statsministern inte höll sitt löfte.

Det är inte denna regering som kommer att se till att ingen sägs upp i den svenska hälso- och sjukvården, tvärtom. Den här regeringen sänker skatterna för sådana som mig och regeringsföreträdaren snarare än att satsa de medel som krävs för att ingen sjukvårdspersonal ska sägas upp i den svenska sjukvården.

Fru talman! Det ministern säger är sant: Regeringen styr inte hälso och sjukvårdens verksamheter och organisation. Vi har ett regionalt självstyre i Sverige. Men staten kan och bör gå in med medel för att stävja en nationell sjukvårdskris. I stället minskar regeringen statsbidragen med 2,3 miljarder kronor. I stället sänker regeringen sektorsbidraget med 7 miljarder kronor.

Min fråga till statsrådet blir därför: Anser sjukvårdsministern att statsministern i hennes regering har hållit sitt löfte om att ingen ska sägas upp i den svenska hälso- och sjukvården?

(Applåder)