Acko Ankarberg Johansson

Fru talman! Jag tror att vi är helt överens om att kriminella inte ska finnas i välfärden. Jag känner inte igen siffran 25 miljarder för hela välfärden, så jag får läsa på om hur mycket som rör sjukvården.

Jag tänker så här: För all sjukvård som utförs måste vi veta att den når patienterna på bästa sätt, oavsett vem som utför den. Men även för det som utförs i egen regi måste vi se till att det finns rimlig kontroll och uppföljning. Det vi har sett nu är att administration och uppföljning sväller jättemycket. Det är ena sidan.

Den andra sidan är att vi ser ett behov av ökad kontroll för att det finns kriminella. Här gäller det att vi klarar av balansen. Vi måste se till att ha ändamålsenlig administration, kontroll och uppföljning och att vi hittar det som faktiskt stoppar de kriminella. Det handlar om miljarder som försvinner ut, och regeringens uppfattning är att hälso- och sjukvården ska vara behovsstyrd – den ska styras av vem som har störst behov, inte av efterfrågan.

Det finns inga mål om hur stor del som ska vara privat. Den enda styrningen i dag gäller att man ska tillhandahålla vårdval inom primärvården. Hälften av svenskarna har valt att gå till en privat vårdcentral.

Vi tänker fortsätta vårt arbete med att göra allt vi kan för att stoppa kriminella i alla delar som rör välfärden. Ledamotens krav om ett treårigt stopp får hon väl ta med den koalition som hon har tänkt ingå i efter nästa val. Men vi tänker göra vad vi kan för att stoppa kriminella.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Nej, vi ser verkligen inte mellan fingrarna. Vi gör allt vi kan från nationell nivå.

Jag vet att ledamoten ogillar att jag talar om att det är regionernas ansvar, men det är ju det. Det är regionerna som sluter avtal med privata aktörer. Vi har ingen statlig vård. Vi har ingen möjlighet att påverka hur avtalen ser ut. Vill ledamoten att vi från statens sida ska ha det välkomnar jag det. Jag skulle inte ha någonting emot att vi också statligt beslutar om hur ett avtal borde se ut, både för att försäkra oss om att det inte blir onödig administration och för att stoppa dem som är kriminella. Jag skulle välkomna ett sådant initiativ från Vänsterpartiet.

Det är nödvändigt att de som ändå lyckas någorlunda kan dela med sig av goda erfarenheter, men det är för många som inte bryr sig. Jag delar ledamotens uppfattning att det är för många politiker som inte bryr sig om de här avtalen.

Allt man överlåter till någon annan måste man enligt lag sluta avtal om, och bryr man sig då inte om hur avtalen ser ut, eller låter bli att följa upp dem, kan man lätt hamna där man nu har hamnat.

Låt mig ändå säga att Stockholm har jobbat länge med den här frågan. Det tidigare styret startade arbetet och har bedrivit det hårt. Västra Götaland har också bedrivit ett sådant arbete. Men till och med i Västra Götaland, där man har drivit detta länge, drabbas man av problem, vilket ju, precis som ledamoten säger, visar att dessa kriminella är extremt duktiga.

Vi måste se till att vi ligger före. Där delar jag ledamotens uppfattning: Vi ligger inte före utan efter. Hela tiden upptäcker vi nya upplägg som vi stoppar. Sedan upptäcker vi ännu ett nytt upplägg och stoppar det. Vi ligger liksom inte före de kriminella, för de är påhittiga och väljer system.

Vad kan man då göra? Ledamotens uppfattning är att vi ska sluta använda privata utförare. Jag tror inte att vi ska göra det. Hälften av alla invånare har möjlighet till privat vårdcentral, och jag tycker att de ska fortsätta att ha det. Det är det enda som är lagstyrt. I övrigt är det upp till varje region att besluta vilka områden man vill ha som vårdval och vilka krav som ska gälla.

När man snabbt ska göra något kan man släppa in problem. Vi såg det under 2015, då vi behövde många hem för vård och boende för barn som kom ensamma till Sverige. Det öppnade för en kriminalitet som vi fortfarande lever med. Under pandemin behövde vi både kontroll – har jag covid eller inte? – och så småningom också vaccination. Det skulle ske snabbt. Sett i backspegeln var det många som inte ens gjorde de tester de skulle, och det var inte patientsäkert. Dessutom försvann pengar till andra.

Detta visar att när mycket ska göras snabbt behöver vi bli ännu bättre på att se till att det sker patientsäkert och att vi inte släpper in kriminella. Det andra är det långsiktiga, och det gör vi just nu genom de utredningar vi har tillsatt och de tillskott vi har gjort för att kunna stoppa kriminella.

Jag delar ledamotens uppfattning: Här måste stat, region och kommun gå gemensamt och trycka till. Om vi försvårar olika delar kanske vi kan trycka tillbaka en del av brottsligheten. Helst vill vi få ut allt, men vi vet att en stor del av de pengar som går till brottslingar kommer via utbetalningar i socialförsäkringssystemet. Där pågår arbete från regeringens sida. Det pågår arbete inom socialtjänsten och inom HVB och andra boendetyper för att stoppa detta, liksom inom hälso- och sjukvården.

Oseriösa aktörer kan vara kriminella. De kanske inte har kopplingar till maffian men ändå vara oseriösa som nyttjar systemet. Vi behöver alltså ha garden uppe. Jag tycker att det är viktigt med en tillitsstyrd verksamhet i någon mening. Vi ska inte tro att alla som vill vara med är kriminella, men vi måste samtidigt förutsätta att det kan finnas någon som är det. Då måste vi se till att ha rimliga kontroller.

Fru talman! Tack, ledamoten, som än en gång lyfter frågan!

Det är alldeles rätt att vi har ärvda problem. Mycket borde ha gjorts under lång tid. Att som ansvarig för hälso- och sjukvård i regeringen behöva lägga så mycket tid på att stoppa kriminella var inte så som jag hade tänkt mig uppdraget – det vill jag vara väldigt tydlig med. Det handlar om många år av ärvda problem som man inte har gjort något åt, så jag är helt överens med ledamoten om att det borde ha gjorts mycket mer. Men vi gör mycket nu.

Låt mig börja med att säga att varje gång man överlåter en verksamhet från en region eller kommun till någon annan måste man enligt kommunallagen upprätta ett avtal, och man måste tillförsäkra sig den insyn som allmänheten kräver. Man måste alltså veta vad det är för företag, hur de utför sin uppgift och att man har möjlighet att följa upp. Det är inte så att regionerna sitter i händerna på någon annan. De håller helt i vilka avtal de skriver. Där tror jag att vi har ett arbete att göra gemensamt, med goda tips på hur man kan göra.

Jag har läst igenom de så kallade regelböcker som regionerna fattar beslut om – de ska helst fatta beslut om dem i fullmäktige årligen. Jag noterar att en av regionerna – jag ska inte här nämna vilken – har med kopplingar till den gamla kommunallagen. När man till och med har med kopplingar till en gammal lag, som slutade gälla 2017, är det klart att man inte är uppdaterad i sina regelböcker.

Jag tror att det finns mycket att göra. Jag ser både goda exempel från regioner och några fall där ett och annat behöver rättas till så att vi har avtal som följer upp det som är väsentligt. Ledamoten är inne på en väldigt viktig sak. Ibland fyller vi regelböckerna – de är ofta ganska tjocka – men ändå har de inte stoppat de kriminella. Vi har alltså fokuserat på fel saker när regionerna slutit avtal och skrivit sina regelböcker.

Vi borde fundera på vilka krav som är ändamålsenliga, förmodligen färre, inte minst för att den som är duktig och seriös ska kunna starta eget utan för mycket administration. Men vi måste fokusera på det som de kriminella gör så att vi hittar rätt där. Det arbetet tror vi att vi behöver göra gemensamt, och jag kommer att återkomma med initiativ när det gäller den delen.

Däremot har vi sett till att alla de saker som Ivo behöver är på gång. De behövde resurser och fler verktyg. Förra året fick de 30 miljoner extra. Nu har de 28 miljoner årligen i ökad ram för att klara välfärdsbrottsligheten. Det är rejält med pengar som möjliggör för dem att göra precis det som ledamoten lyfter. Det handlar inte enbart om att titta på kvalitet och bemötande, som man är van vid, utan också om att kunna granska affärsupplägg och bolagsupplägg för att hitta det som är kriminellt.

De har också fått väldigt många nya verktyg, och fler är på gång genom alla de statliga utredningar vi tillsatt. Vi har den ordningen i Sverige – och jag är stolt över den, fru talman – att vi inte bara låter någon minister läsa något i tidningen och sedan stifta en lag samma dag. I stället tillsätter vi utredningar för att få bra underlag. Vi remitterar dem, och sedan fattar vi beslut i den här kammaren om vilka lagar vi vill ha. Jag hoppas att de många utredningarna snart också kommer tillbaka till riksdagen för beslut.

Det är bara ett vårdval som är tvingande för regionerna, och det är vårdvalet för primärvård. Nästan hälften av svenskarna går i dag till en privat vårdcentral. Det är det enda som är tvingande. I övrigt bestämmer regionerna själva vilka vårdval de gör. Det är upp till varje region hur man vill ha det och vilka avtal man tecknar.

Men där man ska ha ett vårdval, det vill säga när det gäller primärvård, behöver man se till att man har goda avtal och att man följer rätt saker. Jag tycker att vi det senaste året har fått så många exempel från regioner som har försökt men inte lyckats att vi skulle kunna hjälpa varandra att få bra avtal så att vi kan utmönstra aktörer som är direkt kriminella.

Det ledamoten lyfte gällande Västra Götaland visar på detta: hur man har jobbat intensivt med de här aktörerna i flera år och det varit svårt att få bort dem. Nu har man lyckats. Men det krävdes en polisinsats och Ivo innan man kunde bryta avtalet. Vi behöver alltså göra mer för att kunna öka sanktionerna och stoppa dessa aktörer.

Fru talman! Karin Rågsjö har frågat mig vilka ytterligare initiativ jag avser att vidta för att stoppa kriminella aktörer inom välfärden.

Som Karin Rågsjö konstaterar är vi överens om att det är helt oacceptabelt att kriminella aktörer utnyttjar Sveriges välfärd för att finansiera kriminell verksamhet. Naturligtvis instämmer jag också helt och hållet i bilden av att vi befinner oss i ett allvarligt läge och att brottslighet mot vård och omsorg måste tas på största allvar.

Mot just den bakgrunden har jag, tillsammans med regeringen, beslutat om flera insatser i arbetet mot välfärdsbrottslighet inom hälso- och sjukvården och omsorgen. Flera av de åtgärderna redogjorde jag för i mitt svar på den skriftliga frågan 2024/25:1143 Kriminella aktörer inom sjukvården.

Utöver de åtgärder jag redan har redogjort för har Socialdepartementet remitterat promemorian Förbättrade förutsättningar för IVO – förslag för att motverka oseriösa och kriminella aktörer inom hälso- och sjukvården. I promemorian föreslås bland annat en möjlighet för Ivo att ta ut sanktionsavgift eller förbjuda en verksamhet som bedriver hälso- och sjukvård men som inte fullgjort sin anmälningsskyldighet enligt patientsäkerhetslagen (2010:659). Remisstiden går ut den 29 september i år.

Den 28 maj i år gav regeringen även flera myndigheter i uppdrag att gemensamt kraftsamla mot organiserad brottslighet och den kriminella ekonomin i välfärden (S2025/01085). Med utgångspunkt i Polismyndighetens lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige och annan relevant myndighetsinformation ska berörda myndigheter bland annat kontrollera sina myndighetsbeslut och utbetalningar där dessa personer förekommer. Och man ska vidta åtgärder för att hindra att individer, företrädare och privata aktörer från organiserad brottslighet på falska grunder återinträder i välfärdssystemen.

Arbetet mot oseriösa och kriminella aktörer måste bli både snabbare och mer effektivt. Därför kraftsamlar nu regeringen på ett unikt sätt.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram att regeringen arbetar brett för att motverka och förebygga oseriösa och kriminella aktörer inom hälso- och sjukvården. Regeringen för en nära dialog med berörda myndigheter och andra aktörer för att identifiera behov av åtgärder mot välfärdsbrottslighet, både utifrån vad regeringen kan göra och utifrån vad andra aktörer kan göra i sina respektive uppdrag eller i samarbete med varandra.

Den organiserade brottsligheten och den kriminella ekonomin i svensk välfärd måste motverkas med samhällets samlade förmåga.

Fru talman! Jag vill tacka ledamoten, som har lyft den här frågan och ställt interpellationen.

Jag beklagar att jag inte svarade på frågan om Egypten. Vi har agerat helt inom ramen för EU:s civilskyddsmekanism. När det kommer en förfrågan bedömer vi om vi kan svara på den. Det är därför vi har svarat på den till Egypten. De behövde medicinsk utrustning för att kunna bistå dem som vid de tillfällena kunnat komma ut ur Gaza att få hjälp på plats där.

När vi säger att vi ger hjälp på plats handlar det om det som Egypten bidrar med; där har vi kunnat stötta på lite olika sätt, också med personal för att öka kompetensen. Men det handlar också om den hjälp vi ger, förstås genom framför allt de FN-organ som finns på plats inne i Gaza.

Det mest akuta nu handlar dock om att just komma in. Det står så mycket hjälp utanför. Det fåtal transporter som man har utsläppt in är dessutom hjälptransporter som inte alls verkade vara ändamålsenliga för uppdraget utan som tillkommit av andra skäl. Det är inte det vi vill se ske för de pengar som vi har gett.

Vi har valt att gå in med extra stöd och inte bara kärnstöd, där vi är stora från början och är en av de allra största aktörerna, därför att vi behöver kunna hjälpa genom FN-organ som är på plats. De är vana vid att göra detta och vet hur man kan komma med hjälp när det gäller såväl mat som sjukvård och socialt stöd. När vi har fördelat pengar har det varit viktigt för oss att också organisationer som jobbar med socialt stöd på många sätt finns med.

Precis som ledamoten lyfter upp tror jag att den långsiktiga effekten kommer att vara det största. Det som barnen i Gaza behöver är ett hopp, om att det kommer att bli någonting bättre framöver. Då måste man snarast få ett eldupphör. De kan nämligen inte känna hopp om de ständigt bombas. Man måste få till det humanitära tillträdet, så att de åtminstone ser att det finns en förhoppning om att återgå till någonting som kanske är normalt.

Vi behöver hjälpas åt att se till att det blir stopp för vapen och stopp för våld. Och vi behöver se till att vi faktiskt får ett humanitärt tillträde. Det skulle kunna ge barnen i Gaza en början till hopp.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tackar ledamöterna för kompletterande inlägg.

Situationen för människor i Gaza är katastrofal. När man inte ens kan lita på att sjukvården skyddas är man extremt utsatt.

Låt mig referera till en sjukvårdsövning i Sverige. När jag kom dit hade den stora flaggan med ett rött kors satts upp – den som alltid sätts upp för att symbolisera att det här inte ska röras eftersom här pågår sjukvård. Den ordningen har vi länge haft i krig, nämligen att sjukvårdsinrättningen och sjukvårdspersonalen ska skyddas.

Nu har vi sett på plats efter plats i världen, också i Gaza, att man inte följer den humanitära rätten och inte respekterar den ordningen. Det är inte bara fråga om att man bryter mot en ordning som man kan bestraffas för utan varenda människa som behöver sjukvård drabbas, de som arbetar, patienterna, alla berörda. Det faktum att man har gått igenom barriären på så många ställen, att man inte respekterar den ordningen utan attackerar sjukvårdsinrättningar och sjukvårdspersonal, är katastrofalt för hela världen.

Därför har det varit nödvändigt att Sverige förstärker sitt stöd, men det har varit omöjligt att komma in i Gazaområdet under flera månader. Därför är vårt främsta krav nu eldupphör men också helt öppet humanitärt tillträde, inte ett fåtal transporter utan helt öppet tillträde. Alla de organisationer som finns, bland annat med hjälp av våra pengar eftersom vi är en av de allra största bidragsgivarna i världen, behöver kunna komma in och ge sitt stöd till befolkningen. Nu har man stått utan hjälp i flera månader. Det har fått konsekvenser som kanske inte går att reparera i efterhand.

Ledamoten Svenneling lyfter upp vilka länder som har tagit emot genom EU:s civilskyddsmekanism. Jag måste säga att Slovakien inte finns med, men det är möjligt att de har gjort det ändå.

Första gången EU gick ut med sitt brev aktiverade man inte civilskyddsmekanismen. Jag har många frågor kring varför man inte gjorde det. Man har inte heller aktiverat något massflyktingdirektiv eller gjort de saker som har underlättat och gjort det möjligt för oss att ta emot medicinska evakueringar från Ukraina. Det är ändå en fråga man behöver fundera på framöver.

Det måste också finnas juridiska och praktiska möjligheter att genomföra det, för att de patienter som behöver hjälp också inom rimlig tid kan komma till den hjälpen, så att det inte får långtgående konsekvenser.

I nuläget är det regeringens uppfattning. Jag står helt bakom de beslut som berörda ministrar och UD har fattat om vilka organisationer man tänker använda för att stötta verksamheten, på grund av att de bedöms vara mest effektiva och kan komma in på plats.

Men nu – jag vill upprepa det, fru talman – krävs omedelbart eldupphör och humanitärt tillträde på bredden, inte bara enstaka lastbilar.

Fru talman! Jag tackar de ledamöter som lyfter den här frågan.

Vi är helt överens om att kräva omedelbar vapenvila och omedelbart humanitärt tillträde – och inte ett litet tillträde. Enstaka lastbilar har fått komma in, men nu måste man öppna alla portar så att alla som väntar – det är betydande resurser som finns utanför Gazas gränser – kan ge humanitärt stöd. Det får inte finnas någonting som stoppar det humanitära tillträdet när situationen är så här katastrofal. Det räcker alltså inte med det stöd som man just nu försöker få fram. Det krävs ett helt öppet humanitärt tillträde.

Samtidigt måste man skydda all humanitär personal och sjukvårdspersonal. Det ingår i den humanitära rätten att man ska respektera dem. Det finns ändå vissa lagar som måste följas i krig. En av dem är man ska skydda sjukvårdspersonal och civil personal som är där för att skydda befolkningen. Man måste återgå till det som är normala former även i en så svår situation som det förstås är på plats.

Sveriges uppfattning är att vi måste fortsätta kräva omedelbart eldupphör och humanitärt tillträde. Vi ger därför rejält med stöd. Precis som ledamoten Svenneling sa är det nödvändigt att vi förstärker våra insatser. Vi har gjort det. Vi har fördubblat det ekonomiska stödet till FN-organ som verkar på plats. De måste ju i dag kunna komma in med sina hjälpsändningar. De står och väntar på att kunna leverera det stöd som vi har betalat för.

Fru talman! Sverige är ingen liten finansiär. Vi är en av de största i världen på att ge stöd till Gaza, och vi kommer att behålla den inriktningen därför att det är precis som ledamöterna lyfter fram här. Av etiska och humanitära skäl måste vi ge stöd till människor som är utsatta, befinner sig i stor nöd och har levt i en obeskrivlig situation under lång tid.

Just situationen för barn, som ledamöterna lyfter fram här, är väsentlig. Barn som lever i krigszoner växer upp med att det är så världen ser ut. De lär sig att känna igen vad olika ljud betyder, exempelvis om de ska ta skydd och gå till en skyddad plats eller inte. Sådana kunskaper ska inte barn behöva ha med sig. Barn ska leka fritt, umgås med kompisar och vara som andra barn. Det är långtifrån situationen i Gaza. Därför är de krav som regeringen ställer helt nödvändiga. Vi har också dubblerat det humanitära stödet så att det ska bli möjligt för människorna att få sjukvård.

Det har också ställts en fråga om vilka länder som har mottagit patienter. Det är ett fåtal patienter som har kommit inom ramen för EU:s civilskyddsmekanism. Sedan uppmaningen kom för drygt ett år sedan har 180 patienter tagits emot. Ganska få, med andra ord. Och det beror helt enkelt på svårigheterna. Det är riktigt svårt.

Detta att lägga mycket tid och resurser på att hjälpa patienter hit skulle riskera att vi inte gör det vi borde på plats. Nu är det enbart hjälp i närområdet, att öppna gränserna så att all humanitär hjälp kommer in, som gäller. Ingenting annat. Man måste få ett humanitärt tillträde och skydd för all sjukvårdspersonal. Det är vad som är riktigt akut.

Regeringen utesluter inte något framöver, men det är inte många länder som har tagit emot patienter just med tanke på de svårigheter som finns rent praktiskt och juridiskt. Regeringen kommer att återkomma i frågan, och framför allt utrikesministern och bistånds- och utrikeshandelsministern är väl uppdaterade och har nära kontakter med berörda för att veta att vårt stöd når fram.

Fru talman! Alexandra Völker har frågat mig om jag, inom mitt ansvarsområde, kommer att verka för att Sverige tar emot patienter i akut behov av vård från Gaza samt för att Sverige långsiktigt kan bidra för att möta de enorma medicinska behov som användningen av explosiva vapen har orsakat befolkningen i Gaza.

Fru talman! Den humanitära situationen i Gaza är katastrofal. Det är oacceptabelt att Israel under mer än två månader inte släppte in något humanitärt stöd till civilbefolkningen och att den hjälp som nu når fram är fullständigt otillräcklig. Det behövs vapenvila och omedelbart, säkert och varaktigt humanitärt tillträde för att lindra det enorma mänskliga lidandet. Civila måste skyddas. All kvarvarande gisslan måste släppas – omedelbart och ovillkorligen.

Tillsammans med EU påtalar regeringen vikten av att obehindrat tillträde för storskaligt humanitärt stöd in i och inom Gaza säkerställs i enlighet med internationell humanitär rätt. Regeringen fördömer kraftfullt attacker mot hjälppersonal och fortsätter att upprepa att humanitär personal och sjukvårdspersonal ska skyddas och respekteras.

Regeringen har sedan krigets början stöttat den humanitära responsen i Gaza med över 1 miljard kronor. I december förra året beslutade regeringen att kraftigt stärka sin beredskap för att stötta responsen genom att för 2025 avsätta upp till 800 miljoner kronor till den humanitära krisen i Gaza och regionen. I början av mars beslutade regeringen om en första utbetalning om 300 miljoner kronor av dessa medel. Till detta kommer regeringens befintliga omfattande kärnstöd till flera stora humanitära aktörer på marken. För att hjälpen ska nå fram fortsätter regeringen även att driva den helt centrala frågan om humanitärt tillträde.

För att bistå den utmanande sjukvårdssituationen har Sverige bland annat gett extra stöd till Unicef, som bistår barn och familjer med hälso- och sjukvård och socialt stöd, till ICRC, som levererar livräddande medicinsk utrustning och sjukvårdsstöd, samt till UNFPA som arbetar med livräddande förlossningsvård, mödrahälsovård och vård av nyfödda.

Därtill har regeringen gett relevanta myndigheter i uppdrag att genom EU:s civilskyddsmekanism donera medicinsk utrustning, vilket resulterat i att Sverige donerat efterfrågat sjukvårdsmateriel till Egypten, som tar emot patienter från Gaza. Regeringen utesluter inte att ta emot patienter för vård i Sverige.

Det svenska humanitära stödet till Gaza sker både genom riktade insatser och genom flexibla kärnstöd, som humanitära aktörer kan använda där det behövs som allra mest. Samtidigt fortsätter Sverige genom utvecklingssamarbetet att ge långsiktigt stöd till regionen, exempelvis inom hälso och sjukvårdssektorn. Viljan och kraften att hjälpa till – den har Sverige.

Fru talman och ledamoten! Dialogen förs med sjukvården och inte med myndigheterna. Dialogen förs med alla verksamheter för att se hur vi har lyckats med att minska regelbördan och de administrativa systemen. Det var den dialogen jag avsåg och ingen annan.

Jag blir lite förvånad om ledamoten tycker att det är jobbigt med lagkrav. Lagarna stiftas av den här församlingen. Ett av de krav som jag tycker är mycket bekymmersamt att man inte följer är vårdgarantin, som säger att patienten ska ha rätt till en operation som en läkare har bedömt att man behöver inom en viss tid. Det är bedrövligt att vi inte har kunnat uppfylla vårdgarantin i sin helhet sedan den infördes. Det är klart att vi måste ha starkare styrning av detta. Det råder ingen tvekan om att patienter ska få den vård de behöver.

Men när man gör detta måste man fundera på i vilken form man gör det, och det gör vi hela tiden. Därför finns kravet med från regeringen i alla beslut som är relevanta att man ska minska regelbördan och administrationen. Det finns med i våra uppdrag till myndigheterna.

Det handlar också om att hitta nya former för uppföljning. Det var inte minst detta som Socialstyrelsen redovisade i dag. De har förflyttat sig och jobbar i dag mycket mer verksamhetsnära, när det är relevant, än de gjorde för bara tre år sedan. Om man går ut och frågar sjukvårdens chefer, sjukvårdsdirektörer och andra, tror jag att de kan berätta att det de senaste åren har skett en förflyttning från Socialstyrelsens sida. Jag välkomnar den, och vi har tryckt på för detta. Om våra myndigheter – det gäller även de andra – jobbar närmare verksamheten vet man bättre vad som behövs. Man fångar in allt det där som inte alltid kommer i ord.

Jag välkomnar alltså detta, och regeringen kommer att fortsätta att trycka på så att man jobbar nära verksamheten, nära sjukvården, och är väl informerad om vad som behöver göras.

Jag noterar med tacksamhet de tydliga besked som kommer från Vårdansvarskommittén om att stärka statlig styrning och att till och med gå så långt som sanktioner. Om man utfärdar en sanktion måste man såklart först veta vad man har fått.

Jag tänker att detta är ett spännande uppdrag. Det handlar om att se till att det blir en ändamålsenlig administration – inte en onödig administration. Det som ska fångas upp är om patienten har fått vård eller inte. Det, fru talman, är mitt uppdrag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Tack, ledamoten, för kompletteringar!

Jag förutsätter att ledamoten har läst vad effektivitetsdelegationen ska göra. Att den träffas i Stockholm vid sina fem sex möten om året är mindre intressant. Det viktiga är att den är inrättad för att ge stöd till de regioner som själva vill gå in i ett långsiktigt arbete med att öka effektiviteten.

Då kan de få ekonomiskt stöd för detta. Det blir i praktiken en nämnd, en delegation, som fattar beslut om hur mycket pengar de får. Det är effektivitetensdelegationens uppgift. Det är inte så att den själv ska tala om vad en region ska göra. Det är regionen själv som ger förslag på vad den vill göra och hur mycket stöd den vill ha för det.

Det är precis de val som regionerna själva gör när de går in i nya journalsystem som inte alltid blir bra. Det är ett val som varje region gör. Ska det vara en medicinskt kunnig person som noterar, eller ska det vara en medicinsk sekreterare som är kunnig inom sitt område som noterar det?

Här tror jag att vi har haft en felbalans. Jag har noterat att flera regioner som nu inför nya digitala omedelbart minskar på antalet vårdadministratörer som jobbar nära sjukvården. Jag tror inte att det är rätt väg att gå. Man har missat de olika kompetenser som finns.

Medicinskt kunniga är bra på en sak; medicinska sekreterare är kunniga i en annan sak. Det här är ett val som varje region gör. Min uppfattning är att regionerna kunde ha gjort andra val när de bestämde sig för vilka system de skulle ha. Jag tror att man kunde ha fått bättre effektivitet på det sättet.

Tyvärr har jag hört alldeles för många skräckhistorier om de nya system som regionerna har, bland annat från professionsföreningar. Jag tror att det finns ett lärande att göra mellan regioner när det gäller hur man beställer system och vad som främjar en god vård.

Låt mig lyfta fram en väldigt bra sak som ledamoten själv är skälet till att vi i dag gör. Anders W Jonsson skrev för vad som nu är ganska många år sedan en motion till socialutskottet om att ta fram nationella standarder för digital vårdinformation. Det är precis det arbete som regeringen nu gör. Tack vare ledamotens motion, som fick stöd av alla i riksdagen, har vi kunnat ta de här stegen framåt.

Det handlar inte bara om ett nytt system som blir jobbigt utan om ett system som minskar dubbelrapporteringen. Har man skrivit in något en gång ska det sedan automatiskt föras vidare till andra ställen. Det är ett jätteviktigt arbete. Jag är väldigt glad över att ledamoten skrev motionen, att den fick fullt stöd i kammaren och att vi nu som regering har tagit initiativ till arbetet.

Vad är det då som i praktiken gör att det blir mycket administration? Jag tror att det är kopplingen mellan gamla synsätt, new public management och fragmentiseringen och å andra sidan välviljan, precis som ledamoten själv lyfter fram. Då måste man våga ifrågasätta om man behöver någonting, och det har vi gjort från regeringens sida. Det är därför vi har plockat bort så mycket av detaljstyrningen i statsbidragen, lagt ihop dem till större boxar och tillåtit ett större fritt utrymme när det gäller hur man gör detta. Jag tror att det är vägen framåt.

Jag noterar att det finns en önskan att veta vad pengarna går till. När man undersöker det måste man utforma uppföljningen på ett sätt som gör att den blir klok. Jag tror ganska mycket på dialogformen. Det kan låta flummigt, men jag tror att denna form – att få lyssna till dem som har jobbat med systemen och få höra hur det går – kan ge mycket mer än att läsa ett papper där någon har svarat på enkätfrågor.

Nu prövar vi lite olika former för uppföljning för att se på vilket sätt vi lär oss mer. Just i dag fick jag en redovisning från Socialstyrelsen av hur de jobbar med lärande i kompetensförsörjningen. Det har varit för mycket detaljstyrning, för mycket av checkboxar som man ska fylla i och för lite utrymme för att också lära i organisationen.

Det där är lite märkligt. Hälso- och sjukvården har ett ständigt lärande när det gäller medicinsk kunskap. Man prövar nya saker, och man utvecklar dem. Men när det kommer till organisation och de delar som ledamoten lyfter blir det gärna så att vi fastnar och gör som vi alltid har gjort. Där önskar jag mer av lärande och att vi vågar ifrågasätta om saker och ting behövs.

Myndigheterna är på tå. De har redan fått besked från regeringen om att de ska minska den administrativa bördan. Det står i alla våra beslut där det är relevant, så det finns verkligen med.

Fru talman! Tack, ledamoten, för interpellationen!

Jag delar ledamotens oro över att administration tar så stor del av det vårdnära arbetet. Jag har dock läst kommitténs betänkande och är halvvägs in i bilagedelen. Jag har läst det med stort intresse. Det finns mycket matnyttigt där att plocka av. Det är ett stort och gediget arbete som har gjorts.

Låt mig börja med att koppla tillbaka till alla dessa år som ledamoten refererar till. Den tid när allting började, eller hade pågått ett tag, präglades av fragmentisering till följd av new public management där man i detalj ville veta vad man hade gjort för att kunna följa upp. Det var ganska mycket ett kryss i någon ruta för att man hade gjort det ena och det andra.

Det finns en liten del i det som kan tyckas bra. När jag vet att jag har gjort vad som förväntas av mig kan jag känna mig trygg som arbetstagare, veta att jag har gjort det som förväntas och gå hem i lugn och ro. Men ganska snabbt ser vårdens medarbetare att checkboxarna inte speglar verkligheten. Patienterna finns kvar, och vi gör en massa saker som inte är ändamålsenliga.

Det är därför som jag är väldigt glad över att vi har förflyttat oss från new public management och i stället ser till hur det blir. Vi är mer intresserade av resultatet och inte alltid av på vilket sätt man har gjort det, utan det handlar om att man uppnår resultaten.

Det är skälet till att vi har gjort om och plockat in flera specialdestinerade statsbidrag i två stora boxar. Den ena innehåller 3,7 miljarder för god nära vård. Den andra innehåller 8 miljarder för ökad vårdkapacitet.

Det finns korta beskrivningar av vad man ska uppnå. Det handlar om ökad tillgänglighet och förbättrad arbetsmiljö för personal. Men hur man gör det beslutar personalen och verksamheterna själva. Jag tror att det är vägen framåt.

Det handlar om vad man vill uppnå, men det finns ett stort utrymme för att forma det på egen hand. Man efterfrågar inte detaljerade beskrivningar av allt utan ser till resultatet. Vägen dit kan se olika ut. Den behöver dessutom göra det i vårt avlånga land.

Den utveckling vi har gjort från regeringens sida är en övergång från väldigt detaljstyrande överenskommelser med väldigt mycket detaljer till korta precisa förordningar som också har en förenklad redovisning. Det tror jag är vägen framåt.

Vi behöver gå på djupet i varför all den här administrationen uppstår. Jag bedömer att en del är politikdriven. Vi vill som politiker ha en redovisning: Hur går det med den frågan, och hur går den med den frågan?

Varje gång vi har bett om det föder det en process som i slutändan påverkar undersköterskan som ska fylla i någonting efter varje besök och läkaren som ska fylla i ännu fler boxar.

Till slut har vi fyllt på all denna massa av detaljinformation som sällan är ändamålsenlig på totalen. Vi behöver ibland avhålla oss ifrån att be om politikdriven administration.

Det andra är det som föds direkt i verksamheten. Man vill precis som ledamoten säger med god vilja säkerställa att det har blivit bra och att vi gör det vi ska. Därför har regeringen tillsammans med SKR avgett en avsiktsförklaring. Det gäller att arbeta med hela partnerskapet där alla myndigheter och SKR är med.

Vi bestämde oss för att vi gemensamt måste minska på regelbördan. Vi vet att mycket sker på kliniknivå och regionnivå. Men det sker också på myndighetsnivå och på regeringsnivå. Vi måste gemensamt få ned regelbördan och minska de administrativa rutinerna. Vi hade en första uppföljning nu i april i år. Det ser lovande ut, men det behöver tas rejäla steg framåt.

Det visade sig också att en del av de behov som uppstår för att följa upp hänger ihop med fragmentiseringen och att vi blir alltmer specialiserade i varje verksamhet. Det kräver ännu mer administration för att få ihop det.

Vi ska självklart behålla all den djupa kunskap vi har i sjukvården. Men vi behöver bli bättre på det holistiska synsättet och i stället samlas kring det som patienten behöver.

Vi kanske behöver mindre administration och mer av att personalen kan avgöra: Vad är bäst för patienten framför mig? Därför är avsiktsförklaringen också ett led i det arbete som regeringen gör.

Svar på interpellationer

Fru talman! Anders W Jonsson har frågat mig vilka åtgärder regeringen och jag planerar att vidta för att minska regelbördan på sjukvården.

Jag vill inledningsvis framhålla att ansvaret för att bedriva hälso- och sjukvård ligger hos huvudmännen, som ansvarar för hur verksamheterna ska bedrivas inom ramen för den kommunala självstyrelsen. Regeringen och jag delar Anders W Jonssons oro över den administrativa bördan och dess effekter.

Regeringen har i de senaste budgetarna tilldelat betydande resurser för att stärka regionernas förutsättningar att erbjuda en god, säker och jämlik vård. Detta är särskilt viktigt med tanke på den höga inflationen, som har påverkat regionernas ekonomi negativt. Det är avgörande att de tillförda medlen används effektivt och inte medför en onödig administrativ börda. Samtidigt är det viktigt att kunna följa upp och utvärdera hur de gemensamma skattemedlen används, varför viss administration kan behövas.

Regeringen ser behov av att staten tar ett helhetsansvar över styrning och uppföljning av statliga medel. För att säkerställa en effektiv styrning och uppföljning av statliga medel till sjukvården har regeringen genomfört flera förändringar under de senaste åren. I slutet av 2024 beslutade regeringen att två av de tidigare årliga överenskommelserna med Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, skulle ersättas av förordningsstyrda statsbidrag. Förordningarna har utformats utifrån utgångspunkten att den administrativa bördan för huvudmännen ska vara så liten som möjligt samtidigt som det ska vara möjligt att följa upp och säkerställa att medlen används på rätt sätt.

Vidare har regeringen tillfört sammanlagt 11 miljarder kronor under 2024 och 2025 i ett särskilt sektorsbidrag riktat till hälso- och sjukvården. Medlen syftar särskilt till att stärka regionernas förutsättningar att bedriva en god, säker och jämlik vård och betalas ut utan krav på återrapportering. Regionerna får själva bestämma hur medlen ska användas inom ramen för hälso- och sjukvårdssektorn. Därigenom minskas också den administrativa bördan.

Mer pengar till regionerna kommer dock aldrig att vara hela lösningen på sjukvårdens problem. Regeringen har därför också vidtagit flera åtgärder för att stödja en effektivisering av vården och för att säkerställa att patientnära verksamhet prioriteras.

Regeringen har exempelvis beslutat att inrätta en effektivitetsdelegation med syfte att stödja strukturella förändringar, stärka effektiviteten och därmed förbättra situationen inom hälso- och sjukvården. Regeringen har också beslutat att inrätta en regiongranskningsfunktion på Ekonomistyrningsverket, ESV, med det huvudsakliga uppdraget att granska regionernas ekonomiska situation. Fokus ska vara på ändamålsenligt resursutnyttjande, kostnadseffektivitet och effektiviseringspotential.

Regeringen arbetar också aktivt med att reformera hälso- och sjukvårdens digitala infrastruktur. Ett av målen med den nationella digitala infrastrukturen är att minska administrationen inom hälso- och sjukvården, bland annat genom ökad interoperabilitet. Det handlar bland annat om att ta fram standarder och specifikationer samt att tillhandahålla olika infrastrukturkomponenter som möjliggör ett effektivt informationsutbyte mellan vårdens aktörer och vårdens system. Detta kommer att skapa möjligheter för att minska den omfattande dubbeldokumentation som finns i dag.

Att minska onödig administration i vården är en viktig del i att förbättra arbetsmiljön för vårdens personal. Regeringen och SKR har i avsiktsförklaringen om gemensam inriktning för en sammanhållen och ändamålsenlig kunskapsstyrning för hälso- och sjukvården enats om att minska den administrativa bördan för hälso- och sjukvårdens medarbetare samt stödja och underlätta för personalen i den patientnära verksamheten. När vårdens resurser frigörs för patientnära arbete förstärks kompetensförsörjningen, vilket bidrar till en mer tillgänglig och trygg vård för patienterna.

Jag tackar Anders W Jonsson för interpellationen och ser fram emot debatten.

Fru talman! Tack, ledamoten, för en väldigt viktig fråga!

När jag presenterade förslaget från samarbetspartierna kunde jag konstatera att det inte är önskvärt, men det är nödvändigt. Kostnaderna för läkemedel har nämligen ökat med 49 procent för staten, medan kostnaderna för patienterna har ökat med 17 procent. Vi kommer inte att klara de kostnadsökningar vi ser utan att behöva höja egenavgifterna.

I årets budget behövde vi lägga in en ökning på 6 miljarder. Nu är summan vi lägger på läkemedelskostnader uppe i 41 miljarder. Ytterligare 5 miljarder prognostiseras för nästa år. Vi kommer alltså att behöva göra det.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att vi inte förändrar när frikortet kommer. Det är på samma nivå som i dag. Efter 7 117 kronor får jag mitt frikort. Att frikortet är kvar på samma nivå som tidigare är väldigt viktigt för de patienter som har kroniska, livslånga sjukdomar.

Fru talman! Tack, ledamoten, för en riktigt angelägen fråga!

Läkemedel är en självklar del av hälso- och sjukvården, och vi förväntar oss att de finns där. Ändå har vi levt med läkemedelsbrist både i Sverige och i Europa under ganska lång tid. Det handlar om många olika saker, till exempel svårigheter med värdekedjor och transporter, men också om bristande konkurrenskraft. Därför driver regeringen på för att förbättra konkurrenskraften i EU genom arbetet med ny läkemedelslagstiftning.

Vi försöker förbättra konkurrenskraften i Sverige, inte minst i arbetet som samarbetspartierna tagit initiativ till med Swetrial, så att det blir lättare att ta kontakt och genomföra kliniska studier och prövningar i Sverige.

Vi vidtar en lång rad åtgärder, ger uppdrag till myndigheter och mycket annat för att Sverige ska bli konkurrenskraftigt men också kunna klara situationen. Jag fick ett utredningsförslag för ett par veckor sedan som visar på åtgärder vi kan vidta om det blir läkemedelsbrist och vi behöver göra prioriteringar.

Vi jobbar med att både stärka konkurrenskraften i Sverige och Europa och hantera situationen när brist uppkommer. Vi behöver göra både och.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Detta är Finansdepartementets fråga och inte Socialdepartementets, men jag tar mig ändå friheten att svara ledamoten.

Effektivitetsdelegationen är inte en delegation som på egen hand ska tala om hur svensk sjukvård ska utvecklas – inte alls! Detta är i praktiken en nämnd som sammanträder ungefär fyra till sex gånger om året.

Det finns regioner som känner att de måste få ordning på sin ekonomi. De vill effektivisera men ser att det kommer att ta lång tid, och de behöver statligt stöd för att göra förändringarna på ett långsiktigt och hållbart sätt. De har möjlighet att söka stöd från staten på 250 miljoner årligen, för alla regioner, om de vill använda det.

Då behöver vi några som inte själva är berörda av ärendena som kan fattat beslut. Därför har Finansdepartementet lagt fram detta, och Erik Slottner är ansvarigt statsråd. Det handlar om ett antal personer som ska bedöma ansökningarna från regionen och fatta beslut om avslag eller bifall.

Återkom gärna till ansvarigt statsråd när det gäller personfrågorna! Sedan är det en självklarhet att man måste komma åt dem som är oseriösa och inte följer de beslut man har fattat i varje region. Har man ett avtal ser man till att följa upp det. Det är bra att också Stockholm gör det.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Den utredningen är just nu på remiss. Vi kommer sedan att bereda och se var vi ska landa från samarbetspartiernas sida.

Redan nu kan vi ge besked om att utredarens förslag om att genomgående bortse från ”kvinnan” inte är vår hållning. Kvinnan ska nämnas, eftersom det är det allra vanligaste.

Däremot kommer man att behöva att i andra delar av lag och i förarbeten tala om att det kommer att finnas fler som är i behov av stöd och hjälp. Det tror jag att vi kommer att hitta en god lösning på framöver.

Men utredarens förslag att genomgående ta bort ”kvinnan” fick synpunkter från inte bara våra fyra partier utan inte minst från kvinnorörelsen, som det hänvisades till alldeles nyligen.

De synpunkterna tyckte vi var värda att ta på allvar. Därför gav vi ett tidigt besked. Ordet kvinna kommer att stå kvar.