Yasmine Bladelius

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag är lite rörd, men jag ska ändå försöka fylla mina två minuter talartid.

Jag lyfter Helsingborgs lasarett och det faktum att sjukhusstyrelsen i Helsingborg medvetet bryter mot vårdgarantin genom att strunta i att skicka patienter vidare till ledig vård, helt enkelt för att spara pengar. Det gör jag därför att jag i grunden tycker att det är fel. Jag tycker inte att man ska arbeta på det viset. Det underminerar förtroendet för vården.

Men jag gör det också, fru talman, därför att Helsingborg är min hemkommun. Precis som sjukvårdsministern säger är detta troligen min sista debatt mot henne i den här kammaren eftersom jag om ungefär en månad planerar att komma hem och bli kommunalråd i Helsingborg.

Jag vill därför, fru talman, passa på att innerligt tacka sjukvårdsministern för det gedigna arbete du gjorde under förra mandatperioden i socialutskottet, inte bara för att du på ett respektfull och otroligt bra sätt ledde våra utskottsmöten utan också för de fina samtalen och de väldigt många och ibland tuffa debatterna, som alltid var otroligt respektfulla från sjukvårdsministerns sida.

Jag uppskattar verkligen vår tid tillsammans. Jag uppskattar ditt engagemang, inte minst i sjukvårdsfrågorna. Jag hoppas att vi framöver kan ha en dialog om hur vi ska stärka hälso- och sjukvården också ur ett kommunalt perspektiv.

Fru talman! Jag till tacka sjukvårdsministern i denna sista debatt. Det har varit fruktansvärt härligt, och jag ser fram emot kommande tid.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Med tanke på hur debatten nu utvecklade sig är talmannen överseende när det gäller duandet i kammaren.)

Herr talman! Det är uppenbart att vi har en sjukvård i kris i Sverige. Vårdpersonalen går på knäna. Med den politik som regeringen har fört hittills i sina budgetar ser vi nu hur sjukhus tvingas varsla och avskeda personal på sjukhus som redan lider av stor personalbrist för att hantera sina ekonomiska problem.

Herr talman! Det är inte ministern eller jag som dagligdags lider av det här, såvida vi inte söker vård. Dagligdags är det de patienter som behöver vård som lider av detta. Det är vårdpersonalen ute på golven som betalar priset när vårdgarantin inte kan hållas och när lagstiftningens krav sätts åt sidan.

Även om situationen i Helsingborg tyvärr inte är helt unik när det gäller att leva upp till den vårdgaranti som vi har beslutat om i riksdagen och som är lag - även om vi nu ser över den är vårdgarantin den lag som i dag gäller - sticker Region Skåne ut. Till och med den egna patientnämnden har uppmärksammat Ivo på att lagen så medvetet inte följs.

Det är såklart anmärkningsvärt att en del av det högerstyrda Region Skåne anmäler en annan del av samma region. Det säger ändå en del, herr talman, om hur långt nedskärningspolitiken har gått. Det visar rätt tydligt hur en lågskattepolitik får konsekvenser för patienternas behov av vård och vårdpersonalens rätt till en bra arbetsmiljö.

Herr talman! Jag menar att regeringen ändå har ett ansvar att agera. Jag säger det igen: Vårdgarantin är inte en rekommendation. Det är en lag. När sjukhus runt om i hela landet inte klarar av att möta dessa krav på grund av besparingar och underfinansieringar måste staten kliva in och säkerställa att vården i Sverige fungerar. Det handlar om att skydda både patienternas rättigheter och vårdpersonalens arbetsmiljö.

I Helsingborg har sjukhusstyrelsens ordförande Anders Lundström, Kristdemokraterna, själv sagt att nedskärningarna är ett sätt att hantera en tuff ekonomisk situation. Då måste ändå frågan ställas, herr talman: Hur kan regeringen försvara en politik som leder till att sjukhus spar in på vård samtidigt som vårdpersonalen pressas till bristningsgränsen?

Vi socialdemokrater menar att lösningen inte är att spara oss ur krisen. Lösningen är helt enkelt att investera oss ur krisen. Vi behöver fler utbildningsplatser för personal, vi behöver bättre arbetsvillkor för vårdpersonalen och vi behöver långsiktigt hållbara resurser för sjukvården. Dessutom måste regeringen säkerställa att regionerna har de ekonomiska förutsättningarna nu, i den akuta krisen, för att kunna följa vårdgarantin och leva upp till hälso- och sjukvårdslagen.

Min fråga till ministern är därför: Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att vidta för att säkerställa att alla regioner kan följa den nuvarande lagstiftningen?

(forts.)

Herr talman! Jag vill naturligtvis tacka sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson för svaret på min interpellation. Men tyvärr lämnas många av mina frågor obesvarade och flera viktiga aspekter orörda i svaret. Ministern konstaterar att regionerna bär huvudansvaret för hälso- och sjukvården. Det är vi väl medvetna om. Men ansvaret för att fördela statens resurser ligger på ministern och den regering som hon sitter i.

Ministern och regeringen kan till exempel välja att sänka skatten för sådana som mig själv och ministern, med tusenlappar i månaden. Eller så kan man lägga pengarna på en sjukvård i kris.

Regeringen har fullt mandat att se till att regionerna, som bedriver sjukvård, har tillräckliga resurser för att fullfölja sitt uppdrag att ge invånarna en god vård i rätt tid och för att klara av att följa hälso- och sjukvårdslagen, den lag som ministern ansvarar för och som bland annat säger att vård ska ges efter behov och inom en viss tid.

Att ständigt göra som regeringen och ministern och lägga över ansvaret på regionerna utan att samtidigt ge dem de ekonomiska förutsättningar som de behöver är inte att ta ansvar. Det är att ducka för problemen.

Ministern lyfter i sitt svar fram flera initiativ, som utredningar, effektivitetsdelegationer och förslag om nya vårdgarantimodeller. Men, herr talman, det vi ser här och nu är att sjukhus efter sjukhus går med stora underskott. Vårdpersonalen arbetar under orimliga villkor. De går på knäna. De kan inte springa snabbare. Så ser vi patienterna, som inte får den rätt de har rätt till och inte heller i rätt tid.

Jag tycker ändå att sjukvårdsministern är svaret skyldig: Hur hjälper ytterligare utredningar och delegationer den vårdpersonal som just nu går på knäna? Hur hjälper det patienterna, som inte får vård i tid?

Herr talman! Under det senaste året har lasarettet i min hemkommun Helsingborg brutit mot vårdgarantin och därmed också mot hälso- och sjukvårdslagen vid flera tillfällen. Region Skånes patientnämnd har mottagit 90 klagomål från patienter som nekats att skickas till andra sjukhus trots att lasarettet inte har haft möjlighet att ge dem en god vård i rätt tid.

Sjukhuset har enligt sjukhusstyrelsens ordförande och ministerns partikamrat Anders Lundström, Kristdemokraterna, medvetet valt att minimera den köpta vården för att spara pengar. Detta har resulterat i att 2 319 färre patienter har fått köpt vård jämfört med året innan, samtidigt som målet om att spara en massa pengar inte ens har uppnåtts. Vi socialdemokrater har återkommande kritiserat detta och påpekat att det inte är förenligt med svensk lagstiftning. Det är en utveckling som underminerar förtroendet för hela vården.

Jag menar, herr talman, att regeringen har ett ansvar att agera. Vårdgarantin är inte en rekommendation; det är en lag.

Min fråga till sjukvårdsministern är: Anser ministern att det är helt okej för regioner att bryta mot lagen, och hur kommer ministern att agera för att regionerna ska ha de förutsättningar som krävs för att inte göra det?

Herr talman! Jag vill börja med att tacka sjukvårdsministern för svaret. Det är naturligtvis glädjande att det nu ser ut som att regeringen och Sverigedemokraterna till slut landat i att hälso- och sjukvården, skolan, socialtjänsten och biblioteken ska undantas från en lag om informationsplikt.

Att undanta sjukvårdspersonal från en angiverilag är en fråga som jag vet att sjukvårdsministern drivit starkt - lika starkt som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson drivit att de ska omfattas av en sådan lag. Sverigedemokratiska ledamöter har till och med sagt att det borde vara straffbart att inte ange människor utan uppehållstillstånd till polisen. Det är därför såklart mycket glädjande att regeringen i alla fall i denna fråga inte har gett efter för Sverigedemokraterna.

Herr talman! Jag vet med säkerhet att många inom de nämnda professionerna, som utredaren nu föreslår ska undantas från en informationspliktslag, andades ut djupt där och då under presskonferensen. Det var nog för väldigt många ett andetag de hållit inne länge.

Länge har vårdpersonal våndats och fasat. Länge har de undrat: Hur kommer vår arbetssituation att förändras och försämras i och med förslaget om att införa informationsplikt i vården? Ska jag som förlossningsläkare ena sekunden förlösa den havande kvinnan och hälsa det nyfödda barnet välkommet till världen för att sekunden efter ringa polisen på dem för att de saknar uppehållstillstånd? Eller ska jag som akutsköterska först rädda livet på någon för att i nästa sekund skicka Migrationsverket på dem?

Många frågor, mycket rädsla och mycket oro har vi hört om från vårdpersonalen. Och många röster har höjts från såväl vårdpersonal och fackförbund som region- och kommunpolitiker som vädjat till regeringen om att inte gå fram med förslaget om informationsplikt i välfärden.

Vi från oppositionen har också varit väldigt tydliga: Låt välfärdens personal slippa en sådan lag! Det handlar i grund och botten om vilket samhälle vi vill ha.

I Sverige har vi en hälso- och sjukvård som ska bygga på förtroende och tillit. Ingen ska behöva tveka att söka vård för att man riskerar att bli angiven. Vården är en plats där människors rätt till liv och hälsa måste gå före allt annat.

Herr talman! Nu har vi fått besked från ministern och regeringen, och min fråga handlade om huruvida ministern kan garantera att det som sades på presskonferensen och som ministern säger här i dag nu kommer att ske. Kan vårdpersonalen med säkerhet andas ut och släppa denna fråga? Är detta ministerns definitiva besked? Och kommer även vårdpersonal inom privat sektor att omfattas av beskedet? Om svaret är ja på dessa frågor, herr talman, kommer jag inte att ta debatten vidare i denna kammare.

Fru talman! Vårdköerna är nu längre än någonsin tidigare. Totalt väntar över 600 000 patienter på vård i Sverige.

Nu föreslår regeringens utredare att man ska frångå portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen och operera dem som inte har det största behovet först.

Ser ministern inte, likt exempelvis Läkarförbundet, en risk för att fusk och undanträngningseffekter förekommer även denna gång, likt förra gången, med den så kallade kömiljarden?

Hur ser ministern på att portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen kanske inte kommer att följas med detta förslag, när behovsprincipen nu sätts ur spel?

Vore det inte bättre att i stället satsa på mer personal i vården och på att en gång för alla sätta stopp för nedskärningarna i en redan hårt krisande vård?

Fru talman! Den 13 juni 2018 stod jag i denna talarstol och framförde det för mig kanske viktigaste anförandet under min tioåriga period som riksdagsledamot. Jag tar mig därför friheten, fru talman, att citera mig själv och ett stycke ur anförandet som jag då framförde.

"I dag känner jag en oerhörd stolthet över att få vara en del av denna församling. Vi har nu gått från förhandlingsborden till att debattera och senare i dag besluta om att äntligen göra barnkonventionen till svensk lag."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens insatser för att stärka efterlevnaden av barnkonventionen

Jag var stolt då, fru talman, och jag är stolt nu. Jag är stolt över att ha varit en del av att fatta beslutet att göra barnkonventionen till svensk lag. Jag är stolt över att tillhöra ett parti som länge drivit på i denna fråga och för barns rättigheter. Jag är stolt, fru talman, men jag är inte nöjd.

Riksrevisionens granskning av statens insatser för att stärka efterlevnaden av barnkonventionen har visat att många av de farhågor som vi hade då har besannats.

Det saknas enligt Riksrevisionen bland annat kunskap på olika nivåer om vad barnets rättigheter faktiskt innebär i praktiken för de olika verksamheterna.

Riksrevisionen menar vidare att det fortfarande finns en osäkerhet i offentliga verksamheter om hur man ska tolka och tillämpa barnkonventionen.

Enligt Riksrevisionen finns det också brister i hur barnets rättigheter synliggörs i lagstiftningsprocessen. Man bedömer att ett barnrättsperspektiv bör integreras tidigare och mer genomgående i lagstiftningsprocessen, till exempel i utredningsdirektiv och genom tydligare instruktioner i förordningen om konsekvensutredningar.

Vidare noterar man att det saknas utbildning om barns rättigheter i Regeringskansliet.

Detta, fru talman, får mig att upprepa det jag ofta säger: Barnen måste vara mer närvarande för oss som styr samhället. Vi pratar alldeles för ofta om barn och alldeles för sällan med barn.

Min slutsats när jag tagit del av Riksrevisionens rapport är att vi kan bättre än så här. Vi måste kunna bättre än så här - för barnens skull.

Det är dags att göra om. Det är dags att göra rätt. Det är dags att se till att barnkonventionen som svensk lag gör skillnad på riktigt. Det är ett arbete som vi måste göra tillsammans, regeringen och oppositionen, och det arbetet måste starta nu.

Fru talman! Det här är mest troligt min sista ämnesdebatt i denna kammare. Jag ämnar lämna riksdagsuppdraget i mars i år efter tio år som riksdagsledamot. Jag är så glad över att kunna ägna mina sista minuter i den här talarstolen åt något av det vackraste och finaste jag vet, nämligen barn och barns rättigheter. Tack för det, fru talman!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Fru talman! Om en person avlider utan att lämna efter sig närmare släktingar än kusiner blir automatiskt Allmänna arvsfonden arvingen. Förutsättningen är då att den avlidne inte har testamenterat sitt arv till någon annan. Allmänna arvsfonden ska enligt lag främja verksamhet av ideell karaktär till förmån för sina målgrupper, som i dagsläget är barn, unga, personer med funktionsnedsättning och äldre.

Fru talman! Allmänna arvsfonden är en alldeles avgörande resurs för vårt civila samhälle. Varje år bidrar fonden med ungefär 800 miljoner svenska kronor till utvecklingen av ideella verksamheter, lokaler och mötesplatser för barn och unga, personer med funktionsnedsättning och äldre. Sedan starten 1928 har fonden finansierat tusentals projekt som i många fall varit helt grundläggande för utvecklingen av viktiga samhällstjänster, exempelvis allmän förskola, mödravårdscentraler, kolloverksamhet och färdtjänst. Initiativ som Bris stödlinje, Självmordslinjen och många fler har startat med stöd från Allmänna arvsfonden.

Fru talman! Behovet av civilsamhällets insatser för inte minst våra barn och unga är mer akut nu än någonsin tidigare. Vi bevittnar i detta nu en ökande psykisk ohälsa bland barn och unga och en oroande trend där gängen rekryterar längre ned i åldrarna. Vi ser en växande framtidsoro, en känsla av maktlöshet och minskad tillit till samhällets institutioner. Just därför anser vi att det är av yttersta vikt att de pengar som finns i Allmänna Arvsfonden även fortsättningsvis går till civilsamhällets organisationer. Det finns också ett brett stöd för att fonden ska fortsätta sin verksamhet i nuvarande form med vissa förbättringar. Det är till exempel inte särskilt bra att det i dagsläget finns en långsiktig obalans mellan fondens inbetalningar och utbetalningar.

Fru talman! Riksrevisionens granskning av Allmänna arvsfonden måste tas på allvar, och de brister som har lyfts fram måste naturligtvis rättas till. Eftersom Allmänna arvsfondens arbete i stor utsträckning bygger på medel som kommer från personer som inte har några nära släktingar är det naturligtvis också väldigt viktigt att allmänheten i sig har ett brett förtroende för arvsfonden. Och självklart, fru talman, är alla typer av bidragsfusk fullständigt oacceptabla.

Riksrevisionens granskning bör ses som en god möjlighet att ytterligare stärka fondens effektivitet, transparens och samhällsnytta samtidigt som man värnar dess alldeles unika funktion som ett slags innovationsmotor för social utveckling i vårt land. Många av de förslag som Riksrevisionen framför i sin granskning tycker jag är bra och alldeles nödvändiga att genomföra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Allmänna arvsfonden

Men när riksrevisorn vid socialutskottets sammanträde den 2 april 2024 informerade oss om granskningen och om den väldigt drastiska slutsatsen att Allmänna arvsfonden bör läggas ned framförde jag min förvåning. De problem som Riksrevisionen lyfter fram ska naturligtvis tas om hand på ett eller annat sätt. Men, fru talman, det är en mycket märklig och drastisk slutsats de drar när de säger att det enda alternativet är att helt enkelt bara lägga ned fonden. Jag har stor förståelse för de starka reaktioner som kom från civilsamhället vid det tillfället.

Fru talman! Civilsamhället är ryggraden i vårt samhälle. Det är de ideella organisationerna, föreningarna och gräsrotsrörelserna som dagligen arbetar för att stödja de mest utsatta, för att främja jämlikhet och för att skapa ett bättre samhälle för oss alla. Genom det starka engagemanget från deras sida och genom närvaron i människors vardag skapar de förändringar som har stora positiva effekter i hela vårt samhälle. Att avveckla fonden vore förödande för alla de barn, unga, äldre och personer med funktionsnedsättningar som direkt skulle drabbas. Fokus måste ligga på att utveckla fonden i stället för att avveckla den.

Fru talman! Riksrevisionen hävdar också i sin rapport att arvsfonden som företeelse i sig är otidsenlig och därför inte längre behövs. Även den slutsatsen förvånar mig. Ärligt talat - det är väl ingen som på fullaste allvar tror att civilsamhällets organisationer har alla de resurser de behöver, att de inte är i behov av stöd för sina projekt längre och att alla lokaler som behövs är tillgängliga och i bra skick? Nej, naturligtvis är det precis tvärtom. Snarare är det så att civilsamhället och finansieringen till detsamma behövs nu mer än någonsin tidigare.

Fru talman! För Socialdemokraterna är civilsamhället en viktig del av vårt gemensamma samhälle. Det är därför av yttersta vikt att de pengar som finns i Allmänna arvsfonden även fortsättningsvis går till civilsamhällets organisationer, till ändamålsenliga lokaler och till ett bättre samhälle för alla.

(Applåder)

Fru talman! Det blir uppenbart också i denna sjukvårdsdebatt att Sverigedemokraterna känner sig ansvariga för den sjukvårdskris som vi har i detta land, och det ska de naturligtvis göra. Sverigedemokraterna är underlag till den regering som styr Sverige, det land som nu de facto har en sjukvårdskris.

Fru talman! Om jag hade varit kristdemokratisk sjukvårdsminister hade jag på fullaste allvar varit orolig för att sitta i regering tillsammans med Sverigedemokraterna, inte minst efter den debatt vi hållit i den här kammaren i dag, därför att inte en enda gång under alla de anföranden som många sverigedemokrater haft i den här talarstolen har jag hört något förslag på lösningar på den sjukvårdskris vi befinner oss i.

Svar på interpellationer

Det har varit otaliga beskyllningar mot den föregående regeringen, Socialdemokraterna och olika socialdemokratiska regionpolitiker men inte ett enda konkret förslag från Sverigedemokraterna om hur vi ska stävja den sjukvårdskris vi har i detta land just nu. Hur ska vi se till att inte någon sägs upp i den svenska hälso- och sjukvården? Hur ska Sverigedemokraterna, regeringsunderlaget, se till att statsministerns löfte om att ingen ska sägas upp i den svenska hälso- och sjukvården hålls? Det kom inget svar från Sverigedemokraternas sida den här gången heller.

(Applåder)

(forts. § 6)

Fru talman! Det är ju uppenbart att Sverigedemokraterna är livrädda för den här debatten. De är mycket väl medvetna om att de är precis lika ansvariga för den hälso- och sjukvårdskris som vi har i Sverige i dag som övriga i regeringen. Det är väl också därför de har mobiliserat sig för att vara med i den här debatten. Med all respekt, fru talman, men enligt mitt tycke är det enda som är värre än att sverigedemokratiska ledamöter ständigt uttalar osanningar i den här talarstolen att det faktiskt finns de som tror på dem. Men åter till debatten!

I Skåne är det bara drygt varannan patient i vårdkön som får operation eller åtgärd inom vårdgarantins 90 dagar. Inom cancervården får bara drygt var tredje patient vård enligt de nationella riktlinjerna. Skåne har sämre tillgänglighet än riket på tre av fyra av vårdgarantins olika områden.

Bakom alla dessa siffror finns helt vanliga människor och deras familjer, anhöriga och kollegor som lider med dem. Och bakom siffrorna finns också sjukvårdspersonalen - de som går på knäna, de som inte kan springa snabbare och de som inte får tillräckligt med resurser och kollegor.

Att det ser ut på detta sätt är ingen tillfällighet. Det är politiska beslut som har lett till den sjukvårdskris vi har i Sverige i dag. Det handlar om underfinansiering av verksamheten och om bristande politisk styrning. Det handlar om nedskärningar och en politisk ovilja att stötta upp från regeringens sida. Den här sjukvårdskrisen hade kunnat undvikas.

Detta har vi socialdemokrater visat, inte minst i de senaste budgetar som vi har lagt fram. I budgeten 2023 fördubblade vi tillskotten till välfärden jämfört med regeringen, och 2024 fördubblade vi anslagen till sjukvården jämfört med regeringen. I vårbudgeten dubblade vi regeringens satsningar, och det gör vi också nu, när vi föreslår en bottenplatta för välfärden för att säkra finansieringen av den genom att de generella statsbidragen räknas upp i takt med inflationen - ett inflationsskydd för sjukvården, helt enkelt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta har regeringen sagt nej till. I stället görs nu nedskärningar på en redan krisande sjukvård. I skrivande stund uppgår dessa nedskärningar till 2,8 miljarder svenska kronor bara i Skåne, samtidigt som det prognostiserade underskottet är 4,5 miljarder svenska kronor. Samtidigt får ministern och jag sänkt skatt med tusentals kronor.

Fru talman! Jag tycker att det är svårt att föreställa sig en politisk ledning som sköter sitt uppdrag sämre än vad vi ser i Region Skåne, där ministerns partikamrater är med och styr, och i riket, när det kommer till just sjukvårdspolitiken. På två år har det nuvarande styret för Region Skåne, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna, gjort av med hela det överskott som man under tio års tid sparat ihop. Det var pengar som var avsedda för investeringar, inte minst i hälso- och sjukvården i Skåne. I stället måste man nu öka lånefinansieringen, också när det gäller driften.

Region Skåne går alltså nu mot en fulländad skuldkris - förutom sjukvårdskrisen. Priset kommer våra barn och barnbarn att få betala.

Min fråga till sjukvårdsministern är: Är det verkligen att ta ansvar att sätta våra barn och barnbarn i skuld för att klara av att driva hälso- och sjukvård?

(Applåder)

Fru talman! Sjukvårdskrisen fortsätter att slå med hård kraft runt om i landet. Anställningsstopp, varsel och uppsägningar sker nu på löpande band i en redan hårt krisande sjukvård. I min hemregion Skåne är situationen inom hälso- och sjukvården ytterst allvarlig med stora underskott på de olika sjukhusen.

Sedan i somras tillämpas strikt vakansprövning i min region, vilket innebär att ett särskilt beslut ska tas vid varje ny rekrytering till sjukvården. Varje gång man har behov av att tillsätta en plats inom hälso- och sjukvården måste förvaltningsledningen fatta beslut i frågan. Regionstyrelsen har dessutom nyligen beslutat att anställningsvolymen på de skånska sjukhusen ska minska.

På Skånes universitetssjukhus, Sus, rör det sig om 640 tjänster som ska bort. På Helsingborgs lasarett ska 50 undersköterskor bort. Det är ett lasarett som redan i dag har de högsta vitena på grund av överbeläggningar som i mångt och mycket beror på att man har för lite personal. Totalt räknar man med att antalet anställda i den skånska sjukvården ska minska med 1 000 personer bara i år. Det är naturligtvis oerhört allvarligt i en redan hårt krisande sjukvård.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag är tämligen säker på att vi är många som önskar att vi inte hade behövt ha en debatt riktad mot sjukvårdsministern och regeringen i dag igen. Utan att ljuga kan jag säga att vi är oerhört många som önskade att det löfte som statsministern gav i tv för några månader sedan skulle hållas. Han sa då att det är regeringen och dess samarbetsparti som kommer att se till att ingen sägs upp i den svenska sjukvården.

Nu visar det sig att det löftet bara var tomma ord. Resultatet är tusentals färre anställda i den svenska sjukvården. Faktum är att runt om i hela Sverige står just nu hälso- och sjukvården inför enorma sparbeting. Runt om i hela Sverige står regionpolitiker och sjukvårdspersonal inför att man kommer att behöva dra ned ytterligare på personalen och behöva riskera patientsäkerheten för att, fru talman, statsministern inte höll sitt löfte.

Det är inte denna regering som kommer att se till att ingen sägs upp i den svenska hälso- och sjukvården, tvärtom. Den här regeringen sänker skatterna för sådana som mig och regeringsföreträdaren snarare än att satsa de medel som krävs för att ingen sjukvårdspersonal ska sägas upp i den svenska sjukvården.

Fru talman! Det ministern säger är sant: Regeringen styr inte hälso och sjukvårdens verksamheter och organisation. Vi har ett regionalt självstyre i Sverige. Men staten kan och bör gå in med medel för att stävja en nationell sjukvårdskris. I stället minskar regeringen statsbidragen med 2,3 miljarder kronor. I stället sänker regeringen sektorsbidraget med 7 miljarder kronor.

Min fråga till statsrådet blir därför: Anser sjukvårdsministern att statsministern i hennes regering har hållit sitt löfte om att ingen ska sägas upp i den svenska hälso- och sjukvården?

(Applåder)

Herr talman! Dagens debatt bygger på ett så kallat motionsbetänkande, Prioriteringar inom hälso- och sjukvården, och rör motioner från förra årets allmänna motionstid. I betänkandet samlas ungefär 140 olika motionsyrkanden från riksdagens ledamöter som rör allt från prioriteringar av olika sjukdomar, förlossningsvård, donationer, oskuldskontroller och mycket mer.

Det är ett stort och viktigt betänkande, och även om det inte hör till vanligheterna att stå här och debattera en lördag gör jag det gärna när det handlar om så viktiga frågor.

Herr talman! Innan jag går in på sakfrågorna i betänkandet skulle jag vilja stanna upp en stund vid orden i namnet på detta betänkande, nämligen "prioriteringar inom hälso- och sjukvården", för det spelar naturligtvis stor roll hur man väljer att prioritera inom svensk hälso- och sjukvård.

Det handlar om hur man väljer att prioritera sjukvården och dess organisation rent ekonomiskt. Satsar man på nödvändiga generella statsbidrag till kommuner och regioner som bedriver hälso- och sjukvård och som står inför oerhört tuffa ekonomiska situationer med neddragningar, varsel och nedskärningar, eller satsar man hellre på skattesänkningar till höginkomsttagare, eller för den delen borttagande av plastpåseskatter?

Det handlar också om huruvida man väljer, eller inte väljer, att prioritera vårdpersonalen - de fantastiska läkare, undersköterskor och sjuksköterskor som arbetar inom hälso- och sjukvården och som går på knäna för att vi ska få god vård i rätt tid. Kommer de att få fler kollegor och bättre arbetsvillkor eller kommer fler av landets sjukhus att tvingas göra neddragningar och varsla eller säga upp mer vårdpersonal?

Det handlar också om huruvida man väljer att prioritera att följa portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen. Ges vård verkligen efter behov i Sverige, eller ges den först till den med störst plånbok?

Herr talman! För mig är det alldeles uppenbart att den svenska hälso- och sjukvården behöver prioriteras. Den behöver stärkas. Den behöver en större kostym. De som arbetar i sjukvården behöver fler kollegor och bättre arbetsvillkor. Antalet vårdplatser behöver öka. Just därför behöver vi prioritera sjukvården och dess personal.

Herr talman! Sverige befinner sig mitt i en nationell sjukvårdskris. Läget i vården är i dag det värsta sedan 90-talskrisen. Region efter region tvingas i detta nu att genomföra stora nedskärningar i en redan hårt belastad sjukvård med en redan hårt belastad vårdpersonal.

När vi nu debatterar motionsbetänkandet om prioriteringar inom hälso- och sjukvården gör vi det alltså med utgångspunkt i att vi just nu befinner oss mitt i en nationell sjukvårdskris, skapad för att man valt att inte prioritera.

Jag tänker ändå, herr talman, gå in på betänkandet i sig och prata lite grann om framför allt en av de viktiga frågorna som lyfts fram i det.

Den handlar om vården och stödet under graviditet och förlossning, och om att utreda hur regionerna kan få rätt förutsättningar att utveckla mödra- och förlossningsvården och också säkerställa att det så viktiga föräldraskapsstödet når alla blivande föräldrar.

Vi socialdemokrater har länge arbetat för en bättre mödra- och förlossningsvården: att den är tillgänglig, att den är jämlik över hela landet och att den är anpassad efter olika behov både hos kvinnorna och hos familjerna.

Vi vet sedan länge att ojämlikheter i hälsa i hög grad är kopplade till ojämlikhet i tillgång till resurser.

Vi vet också att föräldrars olika förutsättningar, tillgång till resurser, levnadsvillkor och hälsobeteenden under den här tiden har en direkt inverkan på risken för ohälsa och ojämlika konsekvenser för barn vid givna hälsotillstånd.

Vården och stödet som erbjuds föräldrar före, under och efter graviditet och förlossning spelar därför en helt avgörande roll för barnens hälsa och deras möjligheter både på kort och lång sikt.

Herr talman! För att minska dessa ojämlikheter i hälsa och skapa en mer rättvis vård måste vi ansvariga politiker agera på flera fronter, inklusive att säkerställa finansieringen för kommuner och regioner som bedriver hälso- och sjukvård. Det gäller också att öka tillgängligheten till stöd och rådgivning för alla blivande föräldrar.

Jag vill med detta yrka bifall till vår reservation 1.

(Applåder)

Herr talman! Under ett och ett halvt år har Kristdemokraterna och regeringen hunnit lägga fram tre budgetar där de har satsat dubbelt så mycket på skattesänkningar på höginkomsttagare som de har satsat på vården. Det är ett faktum.

Man kan försöka lägga fram det som att man gör satsningar på svensk hälso- och sjukvård när man de facto inte gör det, genom att till exempel säga att man ska förklara sina satsningar pedagogiskt. Faktum är, herr talman, att vi befinner oss mitt i en nationell sjukvårdskris.

I tre budgetar i rad har Socialdemokraterna lagt fram budgetar där vi har fördubblat regeringens satsningar på hälso- och sjukvården därför att vi har sett att det återigen finns en kris i den svenska hälso- och sjukvården och därför att vi likt den förra gången vi hade en kris inom hälso- och sjukvården vill satsa sjukvården ut ur krisen, till skillnad från regeringen, som hellre satsar på skattesänkningar till höginkomsttagare som mig själv och ledamoten än på vården och vårdpersonalen, som går på knäna.

Vi har regionpolitiker i hela Sverige som fattar otroligt svåra beslut i detta nu. Vi ser sjukhus och sjukvårdspersonal som inte fungerar och som går på knäna men som ändå måste göra nedskärningar och varsla vårdpersonal, trots att ledamoten och ansvarig minister i regeringen har sagt att de pengar - 6 miljarder kronor - som man satsar ska rädda 7 000 sjuksköterskor. Det är verkligheten.

Herr talman! Jag har en annan fråga till ledamoten från Kristdemokraterna. Den handlar om Samsjuklighetsutredningen, som jag lyfte upp i mitt anförande. Jag vet att ledamoten har fått frågor om den och sagt att hon inte kan svara på dem. Jag undrar varför. Varför kan ledamoten, som är representant för det parti som leder dessa frågor i regeringen, inte svara på när ett färdigt betänkande från utredningen kan läggas på riksdagens bord? Det råder dessutom inte särskilt stor oenighet mellan våra partier.

Herr talman! Ledamoten från Kristdemokraterna säger i sitt anförande att hon, hennes parti och regeringen har tillskjutit resurser som motsvarar 7 000 sköterskor i den svenska vården. Jag noterade att till och med Kristdemokraternas partiordförande sa samma sak under presskonferensen, också på direkta frågor från journalister.

Jag vill därför fråga ledamoten: Är det verkligen ledamotens, Kristdemokraternas partiordförandes och statsrådets avsikt att förklara de 6 miljarderna pedagogiskt genom att hävda att 7 000 ska kunna anställas i den svenska hälso- och sjukvården, eller är det snarare så att man har för avsikt att vilseleda Sveriges sjukvårdspersonal, regionpolitiker och andra?

Alla som har lite kunskap och insyn i hur man fördelar de resurser som tilldelas i statsbidrag från regeringen vet ju att det inte kommer att anställas eller räddas kvar några 7 000 sköterskor i den svenska sjukvården.

Vi har 5 000 som har varslats i den svenska hälso- och sjukvården i dag. Vi har en hälso- och sjukvårdskris. Regeringen och Kristdemokraterna har satsat dubbelt så mycket på skattesänkningar för höginkomsttagare som på vårdpersonalen. Vad hade de 12 miljarderna i skattesänkningar för höginkomsttagare kunnat göra i den svenska hälso- och sjukvården? Varför, Camilla Rinaldo Miller, satsar ni hälften så mycket på sjuksköterskorna som ni satsar på mig, som får en tusenlapp mer i månaden?

Herr talman! Jag vill tacka ledamoten för det engagemang som han har i de här frågorna. Det tror jag att många ser skina igenom här i talarstolarna. Tyvärr räcker det inte att ha ett engagemang även om jag tror att många ofta hade velat det.

Liksom ledamoten från Centerpartiet i ett tidigare replikskifte skulle jag vilja fråga M-ledamoten i vilken verklighet Moderaterna och regeringen lever, för det är inte så att vi har en himla massa människor i det svenska hälso- och sjukvårdssystemet på de svenska sjukhusen som inte har någonting att göra eller som arbetar med helt fel arbetsuppgifter och som skulle kunna tas bort i kristid. Det är inte så.

Det är i alla fall inte så på samtliga av de lasarett och sjukhus som i dag tvingas till stora nedskärningar och stora personalvarsel. I en redan hårt ansatt hälso- och sjukvård och bland redan hårt ansatt hälso- och sjukvårdspersonal finns det inte människor som går och rullar tummarna och som man kan använda till annat. Det finns inte resurser att ta av.

Det fanns resurser efter den socialdemokratiskt ledda regeringens tid vid makten, då man tillsköt extra resurser för att klara den krisen. De pengarna har använts för att täcka upp för att vi nu har en regering som väljer att inte prioritera hälso- och sjukvården. Därför har man plockat ur de kassorna. De är nu slut, och nu sitter man i fruktansvärda situationer som regionpolitiker ute i samtliga delar av Sverige där man tvingas varsla sjukvårdspersonal i en redan hårt ansatt hälso- och sjukvård. Jag tycker inte att det är rimligt. Jag och Socialdemokraterna hade prioriterat annorlunda.

Herr talman! Det var nog ledamotens egen uppfattning att jag talade om regeringen i mitt anförande. Jag talade väldigt lite om regeringen i mitt anförande. Däremot talade jag mycket om vad vi socialdemokrater vill göra annorlunda.

Jag räknade upp exempel på förändringar som vi socialdemokrater har föreslagit och som vi vill se för att stävja krisen och genomföra en förbättrande förändring i hälso- och sjukvårdens organisation.

Jag vänder mig mot ledamotens inledande fråga till mig om att jag skulle ha sagt att regeringen inte är handlingskraftig. Det är en uppfattning som jag har, det ska jag ärligt säga, men det var inget som jag spenderade tid på i mitt anförande.

Jag noterade att ledamoten i sitt anförande lyfte fram regeringens politik och de förbättringar som regeringen gör för att stävja krisen och förbättra hälso- och sjukvårdens organisation.

Jag noterade att det som ledamoten sa inte helt korrelerar med det som ledamotens parti och regeringen sammanlagt har lagt fram i budget. I de senaste åtminstone tre budgetarna har man satsat betydligt mer på att sänka skatten för höginkomsttagare och ta bort en plastpåseskatt än på att stävja den kris som vi ser i hälso- och sjukvården i dag.

Vad är ledamotens svar på det?

Herr talman! Det hör inte direkt till vanligheterna att stå i denna talarstol en lördag. Men trots att solen i dag skiner fint utanför riksdagshuset ser jag verkligen fram emot att spendera några timmar tillsammans här inne i dag.

I dag, herr talman, kommer nämligen flera viktiga debatter att hållas i denna kammare, och debatten om socialutskottets betänkande 14, Hälso- och sjukvårdens organisation, är en av dem. I betänkandet samlas alla motioner skrivna av riksdagens ledamöter under den allmänna motionstiden i höstas och som rör det område vi nu debatterar.

Det är alldeles uppenbart, herr talman, att det finns ett stort intresse hos riksdagens ledamöter att diskutera dessa frågor. I betänkandet behandlas ungefär hundra olika yrkanden som rör alltifrån hälso- och sjukvårdens organisation och styrning till privatisering och vårdval, tillgänglig och jämlik vård, psykisk ohälsa och mycket annat.

Herr talman! Svensk sjukvård är på många vis i absolut världsklass. De alldeles enastående läkarna, sjuksyrrorna och undersköterskorna som arbetar i vården gör allt i sin makt för att ge oss en god vård i rätt tid.

De är alldeles fantastiska, men de är pressade. I decennier har deras arbetsmiljö försämrats. De ska springa snabbare, utföra det viktiga arbetet på kortare tid, äta snabbare, ta kortare och färre raster och ta emot fler och fler patienter. De får kortare och kortare återhämtningstid, de får avstå från sin lagstadgade semester och de arbetar övertid mer som regel än som undantag. De går på knäna.

Herr talman! Sverige befinner sig mitt i en nationell sjukvårdskris. Vi är många som har sett denna kris komma, en kris som många av oss under lång tid både varnat för och vädjat till regeringen att stävja. Det är en kris som hade kunnat undvikas, men nu är den ett faktum.

I detta läge ska vi nu debattera hur sjukvården ska organiseras. Det är naturligtvis inte helt enkelt i ett krisläge, men många av de frågor och förslag som berörs i detta betänkande skulle, om de genomfördes, kunna ha en direkt förbättrande effekt för hälso- och sjukvården och dess organisation.

En sådan fråga och en viktig del i att höja dels kvaliteten, dels systemeffektiviteten inom hälso- och sjukvården är just genomförandet av den så kallade primärvårdsreformen, det vill säga att primärvården ska vara själva navet i den svenska hälso- och sjukvården.

En bättre fungerande och väl utbyggd öppenvård och hemsjukvård har alla förutsättningar att erbjuda patienter en bättre vård på rätt vårdnivå än i dag. Därmed skulle naturligtvis också trycket på sjukhuspersonalen och slutenvården minska.

Vi socialdemokrater inledde den så viktiga omställningen under vår tid vid makten. Nuvarande regering har också aviserat att man avser att fortsätta med det viktiga arbetet, och det är naturligtvis ett välkommet besked.

Samtidigt är det tydligt att omställningen hittills har gått alldeles för långsamt. Mycket av arbetet för omställningen har hittills bedrivits på strategisk nivå utan några speciellt synliga effekter i verksamheterna. Därför tycker vi socialdemokrater att verksamheterna behöver få bättre förutsättningar och - det här är viktigt, herr talman - tillräckliga resurser för att driva fram det utvecklingsarbete som omställningen faktiskt kräver.

Vi tycker också att regeringen måste öka takten i primärvårdsreformen och införa ett särskilt kansli för omställningen i Socialstyrelsen, med uppdraget att löpande följa utvecklingen och framför allt driva på omställningen. Det går helt enkelt för långsamt, och reformen är alldeles nödvändig i vår tids hälso- och sjukvård.

Herr talman! En annan fråga som har stor påverkan på den svenska hälso- och sjukvården är privatiseringen och den fria etableringsrätten. De har helt förändrat formerna för styrningen, och de har fragmentiserat hälso- och sjukvården. Tillgängligheten till vård har koncentrerats till områden med hög efterfrågan men relativt god folkhälsa, samtidigt som områden med sämre folkhälsa har utarmats på vårdresurser. Det är helt enkelt inte lönsamt för vårdföretagarna att etablera sig i socioekonomiskt utsatta områden, eller på landsbygden för den delen, och därför har man helt enkelt valt att inte göra det. Det är inte bra för vare sig patienterna eller samhället.

Därför anser vi socialdemokrater att regeringen bör analysera och utreda hur de olika marknadslösningarna inom sjukvården påverkar efterlevnaden av portalparagrafen i hälso- och sjukvården. Regeringen ska vid behov föreslå ändringar i regelverket för att vård ska ges efter behov - inget annat.

Det finns också flera kostnadsdrivande faktorer i dagens hälso- och sjukvårdssystem. Jag tänker exempelvis på kostnaderna för inhyrd vårdpersonal och nätläkarbolag. Det handlar om vårdbolag som riktar reklam till patienter för att öka konsumtionen av vård. Det handlar om LOV-systemet, som innebär att regionerna har det yttersta ansvaret och därför hela tiden måste ha beredskap för om privata aktörer avvecklar sina verksamheter eller går i konkurs.

Vi tycker att regeringen bör göra en översyn av hela systemet för att begränsa eller avskaffa de kostnadsdrivande systemen inom hälso- och sjukvården, som vi menar hotar portalparagrafen.

Herr talman! Genom utvecklingen av den digitala vården har nya vägar för etablering och finansiering öppnat sig för privata vårdgivare där vårdgivare nu kan erbjuda vård till patienter från andra regioner och kommuner. Det innebär i praktiken stora utmaningar för hälso- och sjukvårdens huvudmän, där de ska planera, dimensionera, styra och finansiera verksamheten.

Det finns också flera systemviktiga uppdrag som de offentliga vårdgivarna utför men som de privata vårdgivarna inte har samma skyldigheter att utföra. Det kan exempelvis gälla forskning, utbildning och verksamhetsförlagd praktik.

Vi vill att samhället ska ta tillbaka den demokratiska kontrollen över hälso- och sjukvårdssystemet. Vi vill att regeringen stoppar den okontrollerade privatiseringen inom hälso- och sjukvården. Vi vill att regeringen utreder en ny stopplag för att förhindra utförsäljningen av akutsjukhus. Vi vill ställa samma krav på privata aktörer som på offentliga. Vi vill att det vidtas åtgärder för att privata vård- och omsorgsföretag ska omfattas av offentlighetsprincipen. Vi vill avskaffa kravet på valfrihetssystemet, LOV, i primärvården. Vi vill se tilläggsdirektiv till Vårdansvarskommittén att analysera och lämna förslag för att säkra svenskt ägande av sjukvård i Sverige.

Herr talman! Vi vill att regeringen inför ett förbud mot privata sjukvårdsförsäkringar inom den offentligt finansierade vården. Det är alldeles orimligt att de med störst plånbok går före i vårdkön.

Även om mycket mer kan sägas vill jag till sist några ord om en viktig utredning som vi socialdemokrater vill se på propositionslistan i närtid; jag pratar om Samsjuklighetsutredningen.

Det är en utredning som många längtar efter, och vi vet att den kommer att innebära en förbättrad vård och behandling av gruppen som har samsjuklighet i form av missbruk och psykiatriska diagnoser. Enligt vår uppfattning bör regeringen skyndsamt ta utredningens förslag vidare.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 6.

Fru talman! Svensk hälso- och sjukvård är i absolut världsklass. År efter år levererar vi fantastiskt goda resultat. Sjukvårdspersonalen gör allt i sin makt för att ge oss en god vård i rätt tid. Men de är pressade.

I decennier har deras arbetsmiljö försämrats. De ska springa snabbare, utföra det viktiga arbetet på kortare tid, äta snabbare, ta kortare och färre raster samt ta emot fler och fler patienter. De får kortare och kortare återhämtningstid, de tvingas avstå från sin lagstadgade semester och de arbetar övertid mer som regel än som undantag. De går på knäna.

Fru talman! Det här får naturligtvis allvarliga konsekvenser för patienterna, för personalen och för hela vårt samhälle. I grunden ligger en god och säker hälso- och sjukvård i personalen och deras villkor på arbetet. Inga vårdköer eller väntetider kommer att minska om vårdpersonalen flyr sina arbeten - för att de helt enkelt inte orkar mer.

Fru talman! Vi har en sjukvård i absolut världsklass, men den bygger på att sjukvårdspersonalen som valt att stanna kvar i yrket ställer upp. När nu över 60 000 sköterskor slutar arbeta övertid fungerar helt enkelt inte längre svensk sjukvård. Jag kan därmed konstatera att sjukvården går runt på att barnmorskor, röntgensjuksköterskor, biomedicinska analytiker och sjuksköterskor jobbar övertid. Där är vi i dag!

Det är inte konstigt, fru talman, att personalen flyr vården. Det är inte konstigt att det är långa väntetider i Sverige. Det är ett stort och allvarligt problem, och vi ansvariga politiker måste lösa det.

Till att börja med behöver sjukvården en större kostym. De som arbetar i sjukvården behöver fler kollegor, inte fler sparkrav eller större varsel.

Fru talman! I dag debatterar vi ju skrivelsen Riksrevisionens rapport om statens arbete med väntetider i vården. Riksrevisionens övergripande slutsats är att statens styrning genom vårdgarantin, kömiljarden och de standardiserade vårdförloppen på många sätt inte är effektiva för att korta väntetiderna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens arbete med väntetider i vården

Till stöd för deras slutsatser framhåller de bland annat att väntetiderna har försämrats kontinuerligt under många år, trots att vårdgarantin nu är etablerad som norm och trots att tidsgränserna faktiskt är lagstadgade.

Regeringen skriver i sitt svar att man, i likhet med Riksrevisionen, anser att det finns behov av att se över effektiviteten i vårdgarantin i syfte att stärka patientens ställning och vårdgarantins betydelse som statligt styrmedel på tillgänglighetsområdet. Regeringen säger också att man överväger att ge ett utvärderingsuppdrag till Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, och med dessa besked anser regeringen att Riksrevisionens rapport är slutbehandlad.

Fru talman! Vi socialdemokrater välkomnar också Riksrevisionens rapport och den aktuella skrivelsen. Den svenska hälso- och sjukvårdens problem med långa väntetider och brister i tillgänglighet är inte på något vis nya, och det är tydligt att de försök som gjorts hittills helt enkelt inte har fungerat.

Det råder en bred samstämmighet i hela Vårdsverige om att den enda realistiska vägen till verkligt kortade väntetider och förbättrad tillgänglighet i vården ligger i omställningen till en god och nära vård, den så kallade primärvårdsreformen.

Omställningen påbörjades ju av den förra socialdemokratiskt ledda regeringen, men den har fram till nu gått alldeles för långsamt. Framför allt är personalförsörjningen flaskhalsen. Det saknas såväl specialistläkare i allmänmedicin som distriktssköterskor. De är viktiga kompetenser som behövs för att genomföra omställningen fullt ut.

Socialdemokraterna har lämnat en rad förslag för att öka takten i primärvårdsomställningen. Vi vill att det inrättas ett kansli för omställningen till en god och nära vård vid Socialstyrelsen, vi vill införa bindande riktvärden om 1 100 invånare per läkare inom primärvården och vi vill göra satsningar på hälso- och sjukvårdens personal. Samtidigt som de här strukturella reformerna genomförs behöver hälso- och sjukvården mer resurser.

Fru talman! Den här rapporten kommer ju också i en tid då Sverige befinner sig i en nationell sjukvårdskris. Under de gångna åren har regionernas ekonomiska situation kraftigt försämrats, och runt om i hela vårt land sitter nu regionpolitiker av olika politisk färg och fattar ofattbart svåra beslut. Ska vi varsla mer vårdpersonal? Behöver vi göra ytterligare stora nedskärningar på redan hårt ansatta sjukhus?

Fru talman! Det går inte att tänka bort utvecklingen när det kommer till arbetet med att korta väntetiderna. Givetvis börjar och slutar frågan om hälso- och sjukvårdens tillgänglighet med frågan om villkoren för vårdpersonalen.

Socialdemokraterna vill därför att regeringen omgående tillsätter en beredning för välfärdens personalförsörjning samtidigt som man inflationsskyddar de generella statsbidragen.

Jag vill med detta yrka bifall till vår reservation nummer 1.

Herr talman! Om en person har bytt kön till kvinna är hon en hon, inte en han eller en hen.

De exempel Sverigedemokraterna tar upp i talarstolen och i debatten i övrigt kommer inte att bli verklighet bara för att vi genom lagstiftning lite grann förbättrar möjligheten för transpersoner att ändra juridiskt kön. Sverige har en könstillhörighetslag sedan över 50 år, och det är redan i dag möjligt att ändra sitt juridiska kön. Om man nu hade velat gå igenom den långa och krångliga process det innebär att byta juridiskt kön bara för att få komma in i ett omklädningsrum för kvinnor hade man redan kunnat göra det.

(Applåder)

Herr talman! De skräckscenarier som har målats upp från bland annat sverigedemokratiska ledamöter här och ute i vårt land har med stor sannolikhet, naturligtvis, uppmärksammats i våra grannländer och i de europeiska länder som har infört en mycket mer liberal lagstiftning än den vi föreslår här i Sverige. Det har inte på något vis kommit några sådana indikationer. Man har inte sett några av de skräckscenarierna i de länder som har infört denna lag.

Låt oss se på skräckscenariot att jättemånga män kommer att byta kön till kvinnor för att få tillgång till kvinnofängelser. Det är inte något som Kriminalvården över huvud taget ser som möjligt eftersom det finns väl utarbetade procedurer för vem som placeras på vilket fängelse. Det är inte heller enkelt att byta juridiskt kön. Även om vi förenklar detta byte i lagstiftning är det inte lätt att byta juridiskt kön, och många myndigheter och instanser ska hanteras efter ett personnummerbyte. Detta kommer inte att påverka idrottsrörelsen, omklädningsrum eller liknande, som också är argument vi har hört.

Herr talman! Detta finns redan i dag. Det är ingen ny lagstiftning. En person kan redan i dag byta juridiskt kön. Dessa problem kommer inte att uppstå bara för att vi förenklar lagstiftningen. Det är ett argument som är påhittat av Sverigedemokraterna och det andra parti som är emot detta förslag för att de inte rent ut vill säga att de inte vill förbättra livskvaliteten för dessa personer.

(Applåder)

Herr talman! Likaså är jag tacksam för uppriktigheten från Sverigedemokraterna i frågan. Jag tror att många uppskattar att höra hur Sverigedemokraterna ser på hur man identifierar sig.

Herr talman! Remissinstanserna är något som Sverigedemokraterna ofta lyfter fram. Många av de remissinstanser som har blivit tillfrågade, senast var det över 150, var positiva. Bland dem finns Jämställdhetsmyndigheten, Sveriges läkarförbund, Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen och många fler.

Jag har full förståelse för att man är orolig inför ny lagstiftning, förändrad lagstiftning och nya beslut. Men vi behöver inte i den här talarstolen stå och kasta skräckscenarier eller forskningsrapporter på varandra. Vi behöver bara titta på våra grannländer. Den oro man känner i Sverige har inte på något sätt visat sig stämma i övriga nordiska och europeiska länder som har infört en mycket mer liberal lagstiftning än den vi föreslår här i Sverige.

Jag känner mig lugn, herr talman, och jag är också glad över att vi i dag tar steg för att förbättra livskvaliteten för transpersoner i Sverige.

(Applåder)