Marcus Wennerström

Riksdagen anser att den så kallade PDA-förordningen, det vill säga den unionsordning för kontroll av produkter med dubbla användningsområden som bildades 2021, är ändamålsenlig och effektiv, samt att ansvarsfördelningen mellan medlemsstater och EU-kommissionen fungerar väl. Riksdagen håller med regeringen om att det behövs mer samarbete och samordning när det gäller kontroll av det som exporteras inom EU, samtidigt som det är viktigt att varje land har nationellt handlingsutrymme. Inte minst av säkerhetspolitiska skäl. Detta kommer riksdagen fram till i sin behandling av kommissionens vitbok om exportkontroll av produkter med dubbla användningsområden.

Med detta lade riksdagen regeringens skrivelse till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet.

Orsakerna till det ökande antalet dödsolyckor i arbetslivet bör kartläggas och förslag tas fram för att minska riskerna på området. Särskilt fokus bör riktas mot de mest utsatta branscherna som exempelvis byggbranschen. Det menar riksdagen som beslutade att rikta en uppmaning, ett så kallat tillkännagivande, till regeringen om det.

Slutsatserna av kartläggningen ska enligt tillkännagivandet användas i berörda myndigheters arbete i frågan och även i genomförandet av regeringens arbetsmiljöstrategi.

Beslutet grundar sig i ett så kallat utskottsinitiativ från arbetsmarknadsutskottet. Det innebär att det är utskottet som tagit initiativ till förslaget och att det inte kommer från en proposition från regeringen eller motioner från ledamöterna som annars är det vanliga.

Riksdagen sa samtidigt nej till cirka 120 förslag i motioner om arbetsmiljö och arbetstid från den allmänna motionstiden 2023, bland annat med hänvisning till pågående arbete.

Orsakerna till det ökande antalet dödsolyckor i arbetslivet bör kartläggas och förslag tas fram för att minska riskerna på området. Särskilt fokus bör riktas mot de mest utsatta branscherna som exempelvis byggbranschen. Det menar riksdagen som beslutade att rikta en uppmaning, ett så kallat tillkännagivande, till regeringen om det.

Slutsatserna av kartläggningen ska enligt tillkännagivandet användas i berörda myndigheters arbete i frågan och även i genomförandet av regeringens arbetsmiljöstrategi.

Beslutet grundar sig i ett så kallat utskottsinitiativ från arbetsmarknadsutskottet. Det innebär att det är utskottet som tagit initiativ till förslaget och att det inte kommer från en proposition från regeringen eller motioner från ledamöterna som annars är det vanliga.

Riksdagen sa samtidigt nej till cirka 120 förslag i motioner om arbetsmiljö och arbetstid från den allmänna motionstiden 2023, bland annat med hänvisning till pågående arbete.

Riksdagen sa nej till 135 förslag i motioner om övergripande skolfrågor från den allmänna motionstiden 2023. Anledningen är bland annat gällande bestämmelser och pågående utredningar.

Förslagen handlar exempelvis om åtgärder för att höja kunskapsresultaten, ansvars- och resursfördelningen i skolväsendet och fristående skolor.

Riksdagen sa nej till 135 förslag i motioner om övergripande skolfrågor från den allmänna motionstiden 2023. Anledningen är bland annat gällande bestämmelser och pågående utredningar.

Förslagen handlar exempelvis om åtgärder för att höja kunskapsresultaten, ansvars- och resursfördelningen i skolväsendet och fristående skolor.

Riksdagen sa nej till 135 förslag i motioner om övergripande skolfrågor från den allmänna motionstiden 2023. Anledningen är bland annat gällande bestämmelser och pågående utredningar.

Förslagen handlar exempelvis om åtgärder för att höja kunskapsresultaten, ansvars- och resursfördelningen i skolväsendet och fristående skolor.

Fru talman! "Alla de barn och ungdomar som inte orkar, kan, vill eller vågar komma fram och berätta om deras otäcka upplevelser bakom lyckta dörrar, om deras rädslor, deras ångest, deras bestående men. Det måste finnas en mer djupgående förståelse och kunskap om dom ." Orden är ett citat som återfinns i början av Fredrik Lundh Sammelis SOU Ett fönster av möjligheter. Min djupaste förhoppning är att den lagstiftning som nu föreslås träda i kraft så långt som möjligt grundas i en sådan förståelse och kunskap.

Delar av den nya lagstiftningen är riktigt bra. Det är bra att vi nu får en reglering av skyddade boenden. Det går inte längre att komma undan med vilken typ av lokal som helst. Det krävs att man ansöker och att man uppfyller krav. Det krävs organisation, och det krävs en grundläggande kvalitet. Skyddade boenden kan generellt ha fungerat bra, men nu behöver kommunerna inte längre köpa grisen i säcken. En viss nivå och standard ska finnas.

Kanske ändå viktigare är att skyddat boende nu blir en insats även för barn. Det är viktigt för att skapa transparens i besluten, men det är också viktigt för att vi därigenom måste se barnet som rättighetsbärare och barnet som offer. Precis som det inledande citatet betonar bär barnet med sig det hemska som skett. Även barnet behöver skydd när en vårdnadshavare har behov av skyddat boende.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende

Den som behöver skydd kommer nu att ha möjlighet att ensam fatta beslut om barnens skolgång och vård och hemlighålla sin plats för våldsutövaren. Det är på tiden, för det stärker barnens möjlighet till någon form av vardag och kvinnans möjlighet att komma på fötter. Det minskar också mannens möjlighet att utöva våld, såväl institutionellt som psykiskt och fysiskt, åtminstone för stunden.

Det är glädjande att lagstiftningen nu kan komma på plats. Samtidigt är en del av mig besviken. Jag är besviken över att vi inte lär oss av de marknadiseringshaverier som HVB-hemsmarknaden är ett exempel på. Som samhälle borde vi kunna bättre. Men nu är risken att skyddade boenden blir nästa haveri. När boendena ska upphandlas enligt LOU är risken stor att kvinnojoursdrivna boenden drabbas. När lägstapris får styra är det spar som hamnar i fokus. Spar kopplas i det här fallet till personal, omhändertagande och kvalitet. Vi riskerar att tappa kvinnojoursdrivna boenden. Det är fråga om kvinnojourer som med ideellt engagemang i botten byggt upp såväl kunskap som organisation med ett enda syfte: stöd till och omsorg om medmänniskor.

Vi socialdemokrater hade velat se en lösning som gynnar kvinnojourernas verksamhet. Vi uppmanar därför alla kommuner att tillämpa de delar av proposition 2021/22:135 Idéburen välfärd som gör det möjligt att reservera deltagande i upphandlingar och valfrihetssystem för idéburna aktörer.

En andra farhåga är finansieringen. Lagstiftningen ställer ökade krav på boendena, och ökade krav är kostnadsdrivande. Vi socialdemokrater vill trycka på att finansieringsprincipen måste hedras. Vi vill därför att såväl lagens tillämpning som dess kostnadsutveckling utvärderas.

Avslutningsvis är det olyckligt att utredningens ursprungliga förslag om att ändra i den så kallade umgängesrätten genom ändringar i föräldrabalken tagits bort. Vi socialdemokrater hade gärna sett en mer långtgående ändring.

Den ändring som ligger på bordet i dag kommer att skydda barn till kvinnor som på grund av våld eller hot om våld behöver skyddat boende. Men problemet med våld mot kvinnor och barn är långt större. En mer långtgående ändring i föräldrabalken hade varit önskvärd.

Vi socialdemokrater vill att det införs en lex Tintin för att skydda barn från umgänge när umgänget riskerar att vara skadligt. När en förälder utövar våld mot barn, förälder eller annan familjemedlem bör grundprincipen vara att inget oskyddat umgänge ska utdömas. Barns rätt till ett liv fritt från våld ska vara överordnat den så kallade kontaktprincipen i föräldrabalken.

Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation 4 om kvinnojourernas verksamhet. Jag betonar att vi även står bakom reservationerna 9, 18, 21 och 26.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende

Fru talman! Jag tackar för svaret. Det är bra att vi ser framför oss en utvärdering av det som sker. Samtidigt finns det en risk för att till exempel kvinnojoursdrivna verksamheter kommer att lida av utvecklingen och behöva läggas ned. Vi behöver se faktum: När någonting väl har lagts ned blir det ofta väldigt svårt och dyrt att återstarta det. Hur ser socialutskottets ordförande på detta? Hur snart och snabbt kommer man att behöva göra en sådan här utvärdering? Jag förstår att det inte främst är en fråga för ledamoten utan kanske snarare en fråga för regeringen, men hur snabbt ser ledamoten att det finns behov av att utvärdera om pengarna är tillräckliga, så att vi inte landar i en situation där de här otroligt bra verksamheterna, som har byggts upp under många år, tvingas läggas ned och den typen av lösningar blir helt bortslagna?

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag instämmer i mycket av det som Christian Carlsson nämnde i talarstolen. Jag har en specifik fråga. Med den åtgärd som vi nu vidtar kommer skyddade boenden att behöva upphandlas enligt LOU. De erfarenheter vi har av HVB-hemsmarknaden och andra marknadslösningar i landet är att de är kostnadsdrivande och öppnar upp möjligheter till fusk. Oroar sig socialutskottets ordförande över en sådan utveckling? Hur ser ledamoten på behovet av att i närtid utvärdera både kostnadsutvecklingen och kvalitetsutvecklingen av skyddade boenden, så att det inte blir en fördyring och försämring för kommunerna och dem som har behov?

Herr talman! Det var inte min mening att vara oförskämd, utan jag kan här i talarstolen nu publikt och dokumenterat bjuda in statsrådet. Jag ska försöka arrangera en resa till Uppsala där vi tillsammans kan träffa dem som har startat detta fantastiska projekt och se vad vi kan lära för att få en bättre och välfungerande skolgång för samhällsplacerade barn framöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet tog upp eftervården. Jag vet att jag tjatar om mitt exempel, men barnen i Uppsala kanske inte har sin sluthållplats där utan placeras av olika skäl om gång på gång. En viktig del i arbetet är då att när ett barn placeras om eller när socialtjänstinsatsen upphör finns teamet med vid överlämningen till den som ska ta över. Här tar Uppsala alltså ett ansvar för det som kommer efteråt.

Jag vill tro att vi går mot en reform. Utredningen som ligger till grund för regeringens arbete initierades under förra mandatperioden, och det är jättebra att arbetet tas vidare och fortsätter. Det kommer säkert att finnas politiska skiljelinjer som vi vill fokusera på, men eftersom det handlar om barn och unga måste vi se bortom politiken. Jag har försökt att fokusera på det positiva och lyfta upp positiva exempel, för jag tror att genom att fokusera på det positiva kan vi som beslutsfattare och makthavare skapa en ljusare framtid.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för hennes andra inlägg.

Apropå inlägget från Sverigedemokraterna vill jag säga att det är viktigt att vi pratar om samma saker. Jag uppfattade det som att inlägget från Sverigedemokraterna handlade om den vård som bedrivs på Statens institutionsstyrelses boenden. Det är nog så angeläget att tala om Sis, men det som jag försöker att lyfta fram här handlar om barn som är placerade på HVB-hem och i familjehem. Det är två lite olika frågor i relation till grundtemat, det vill säga hur man säkerställer en bra skolgång för dessa ungdomar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Precis som statsrådet var inne på är det i många kommuner till viss del oprövad mark att försöka få till ett nära, välfungerande och välsmort arbetssätt mellan skola och socialtjänst. I Uppsalaexemplet kan vi tydligt se att man lyfter in boendet, det vill säga familjehemmet eller HVB-hemmet, i samverkansarbetet så att det blir en trojka för att få ihop helheten. Man gav exempel på att man har kunnat hjälpa till med att komma ut till ett HVB-hem eller familjehem för att bedriva undervisning där som en tröskelsänkare för att eleven sedan ska kunna komma till skolan.

Resultatet blir att elever som aldrig har varit i skolan helt plötsligt börjar dyka upp och att elever som inte har haft några betyg får betyg. Det är en enorm resa för dessa barn, som så många gånger har blivit svikna av hela vuxenvärlden. De har aldrig känt något stöd, men helt plötsligt kan vi institutionalisera att det finns en kraft i samhället som ser barnen och ger dem en möjlighet att växa som individer.

Statsrådet nämnde att skolstödet är en otroligt viktig faktor. Jag tycker att detta är viktigt. Jag vill också göra en poäng av det man har gjort i Uppsala med att identifiera placeringstillfället som ett gyllene ögonblick.

Ibland händer det, precis som statsrådet var inne på, att det kommer ett samtal på morgonen där det meddelas att någon har akutplacerats. Vi behöver ta ansvar för att få till en så obruten skolgång som möjligt. Ganska ofta har man dock en viss framförhållning, och då blir det ett arbete där man ser både veckan före och de initiala veckorna som gyllene ögonblick för att skapa en positiv relation mellan eleven och den skola som kommer att vara en stor och viktig del av ungdomens vardag.

Statsrådet får gärna utveckla hur skolsociala team eventuellt passar in i ett sådant arbetssätt, hur styrd idén är med skolsociala team och vad man skulle kunna utveckla framåt. Jag tror att vi kan lära något av Uppsala som kan användas även i andra delar av landet.

Jag kan inte låta bli att fundera på exemplet statsrådet nämnde när det gäller den korta framförhållningen och den ostyrsel vi har på HVB-marknaden, även kopplat till familjehem. I veckan meddelade statsrådet att det kommer förändringar vad gäller både Sis och HVB-hem. Statsrådet får gärna utveckla vilka delar av HVB-hemsproblematiken det gäller. Kan vi få en bättre och tydligare struktur som också gör att det inte alltid är samma skolor som får ta emot dessa ofta väldigt resurskrävande elever?

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Den ljusnande framtid är vår. Så heter det i Studentsången, och precis som statsrådet är inne på är en fullgången skola en av de bästa investeringarna en ungdom kan ha för att framtiden ska bli ljus. Samtidigt ser vi att möjligheterna till en fullt genomförd skolgång ser väldigt olika ut.

Tittar vi mer specifikt på gruppen barn och ungdomar som placeras i samhällets vård ser vi väldigt oroande siffror. Jag tog del av statistik gällande ungdomar födda 1995-1997. Där visade det sig att av barn och unga som varit placerade i minst fem år i familjehem är det bara 60 procent av flickorna som uppnår behörighet till gymnasiet. För pojkarna är siffran 52 procent. Tittar vi i stället på HVB-placerade ser vi att det är 40 procent av flickorna och 33 procent av pojkarna. I populationen som helhet var motsvarande siffror för dem som gick ut grundskolan 2015 i stället 88 procent respektive 79 procent.

Skillnaden är enorm, vilket är djupt problematiskt. Statistiken innebär dock att vi har en specifik och avgränsad grupp som det går att arbeta med. Det betyder att vi kan ta tag i och försöka att bekämpa problemet.

I Uppsala kommun har det under ett par år bedrivits ett pilotprojekt för att skapa extra stöd till just barn i samhällets vård när de introduceras till kommunens skolor. Projektet har varit lyckat, och sedan årsskiftet håller det på att breddinföras i Uppsala kommun.

Kärnan i det handlar just om skolstarten, alltså när ett barn, utifrån en ny placering, kommer in i skolan. Genom kommunens elevhälsa sätter man ihop ett speciellt team kring eleven, där läraren får stöd i att samla in information om elevens skolbakgrund. Man möter eleven, man ordnar med praktiska göromål, man observerar och om eleven har extra stora behov skjuter man till ytterligare resurser.

Men det som fastnade extra vid just det verksamhetsmötet var det relationsskapande arbetet som de också sätter fokus på. I teamet som jobbar med eleven ingår också en utbildad lärare som kommer till klassen och först har möten med eleven som placeras. Denna lärare är också i klassen för att kunna avlasta den mottagande läraren så att läraren, som ska bygga den långsiktiga relationen med eleven, har möjlighet att kliva åt sidan och skapa de viktiga förutsättningarna för att eleven ska kunna komma in i klassen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att det var ett väldigt fint exempel på hur man kan ta initiativ och arbeta för att med ganska små medel stärka kretsen kring de här barnen som placeras i samhällets vård. Med anledning av det skulle jag vilja höra om regeringen, via statsrådet, ser att det finns ytterligare behov av att stärka arbetet kring de barn och ungdomar som placeras i samhällets vård.

Fru talman! Ord är makt, brukar det heta. Val av ord säger ibland mer än vad själva ordet säger.

Jag försökte lyssna in svaret från statsrådet Acko Ankarberg Johansson, men jag hörde inte så mycket om ansvar. Jag hörde att staten ska stötta något som är tillfälligt. Samtidigt var poängen i mitt anförande att staten äger ansvaret för försvaret av Sverige.

Det är jättebra att stötta, men ansvaret ligger på regeringen, det vill säga att bygga ett försvar som är tillräckligt bra för att kunna försvara Sverige. Sedan har regioner uppdraget att omsätta medan ansvaret ligger hos regeringen.

Min fråga omformulerar jag i hopp om att statsrådet ska försöka svara. Eftersom statsrådet väljer att fokusera på ordet stötta väljer jag att fråga vilket stöd statsrådet ger till regionerna för att säkerställa att totalförsvarsförmågan inte försämras nu när de tvingas skära ned.

(Applåder)

Fru talman! För ett par veckor sedan, som vi nyss var inne på, stod vi här och hade en debatt om den kris som den svenska sjukvården står inför. Syftet med den debatten var ganska enkelt, för vården har ett egenvärde. Vården ska finnas för dem som bor i Sverige, oavsett den hotbild som vi nu står inför. Men det går inte heller att se vården helt separat från de omvärldshändelser som sker.

Det går att konstatera att när Jimmie Åkesson, Johan Pehrson, Ebba Busch och Ulf Kristersson hamnar vid rodret blir det kris. Och krisen är framkallad enbart av en oansvarig ekonomisk politik som prioriterar sänkt skatt före fungerande välfärd. Konsekvensen blir, som vi hörde då, nedskärningar. Det blir sämre tillgänglighet och sämre patientsäkerhet. De konkreta exemplen var många i den debatten, men jag kan exempelvis lyfta fram att akuten i Köping ser ut att behöva stängas. Det får tydliga konsekvenser.

Detta går på tvären med de utredningar som har tagits fram om hälso och sjukvården och behoven vid höjd beredskap. När vårdpersonal varslas i tusental får det en direkt konsekvens för vårdens förmåga att leverera även vid höjd beredskap.

När vi förra veckan hade nöjet att debattera med just Carl-Oskar Bohlin var vi överens om att kontinuitet bygger på en fungerande vardag, och vi var överens om att robusthet också bygger på en fungerande vardag.

Den retoriska frågan blir då: Speglar sjukvården i dag, i vårdkrisen, den fungerande vardag som regeringen ser framför sig ska fungera även i kris?

Men vårdkrisen har ytterligare dimensioner när det gäller beredskapen. Besluten om de åtgärder som vidtas fattas, precis som statsrådet säger i sitt svar, regionalt. Konsekvenserna blir nationella.

Eftersom försvarsförmågan för Sverige är en nationell och statlig fråga blir min oro i detta läge att regeringen ser ut att abdikera från det ansvar som regeringen faktiskt har och i stället skjuter över försvarsbeslut till regionala politiker med beskattningsrätt, för att låna statsrådets ord.

Svenska folket förtjänar en regering som vill ta det ansvar som åligger den. Och min förhoppning, fru talman, är att statsrådet därför kan svara på frågan: Vem tar ansvaret för att de nedskärningar som nu genomförs inte försämrar landets förutsättningar att försvara sig mot ett väpnat angrepp?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Fru talman! Jag noterar statsrådets vilja att lyfta blicken bort från välfärden och tänker att det nog kan vara så när man befinner sig mitt i en sjukvårdskris som vi inte har sett maken till sedan 90-talet. Jag tänker också att det är viktigt att komma ihåg att kontinuitet i verksamheter bygger på en fungerande vardag. Robusthet i ett samhälle bygger på en fungerande vardag. Krigsorganisation bygger på vardagen, och mycket mer.

När det gäller det som statsrådet verkar ge en bild av är det antingen så att jag inte förstår eller så slår han huvudet på spiken. I dag finns det nämligen ingen lag som gör att hälso- och sjukvården kan prioritera bara till exempel militär sjukvård. HSL gäller fortfarande, oavsett om det är skärpt eller högsta beredskap. Det är vård efter behov som gäller, oavsett om du är klädd i grönt eller är civilist och oavsett om du ska föda barn eller har fått en kula i benet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kommuner ställs i dag inför planering där de prioriteringar de behöver göra är olagliga. Vi har ett kraftvärmeverk i Enköping. Det har möjlighet att producera el. Skulle vi vilja ha förmåga att producera den elen även om värmeförsörjningen slås ut behöver vi pumpa ut vatten i ån - det är olagligt. Ska vi planera för detta tror jag att det är viktigt att staten tydliggör vilket scope vi får planera inom. Det är lätt att säga "gör!" men svårt att övertyga verksamhetschefer om att de ska bryta mot lagen.

(Applåder)

Fru talman! Om jag var del i det som statsrådet upplevde som raljant var det aldrig min mening. Det här är högst allvarliga frågor, och vi ska diskutera dem för vad de är. Därför är det kanske bra att börja med att fokusera där statsrådet slutade, på det kommunala självstyret.

Det är självklart så att om vi tittar på det utifrån krisberedskapen är det kommunala självstyret och ansvarsprincipen, närhetsprincipen och likhetsprincipen väldigt viktiga parametrar att väga in i det arbete som ska göras. Det är helt korrekt. Men det jag ville lyfta fram i mitt första inlägg och där det verkligen saknas tydlighet är det strategiska ansvaret i planeringen för att vara en stödresurs också till det militära försvaret.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är där det blir problematiskt när vi likställer Gotlands situation med den i Grums. Inget ont om Grums, men enligt min mening har Grums ett annat militärstrategiskt intresse och en annan viktighet än Gotland.

För att beskriva mer konkret vad det är för uppgifter som landar på kommuner nu när det trycks på och går fort och ibland kanske blir fel är det ju så att vi har kommuner som till exempel har regementen i sig. Där kommer det om inte order så väldigt tydliga förväntningar om att ställa om mycket verksamhet och ladda upp för att kunna arbeta med värdlandsstöd utifrån den Natoansökan som vi har genomlidit en alltför lång process för att den förhoppningsvis snart ska gå igenom.

Det handlar om överförda hotbilder som - nu är även justitieministern här - säkerhetsskyddet behöver hantera. Det innebär att kommuner till följd av att de har till exempel ett regemente i kommunen behöver axla det ansvaret, göra mycket djupare säkerhetsanalyser och vidta åtgärder som kostar väldigt mycket pengar om de ska kunna leverera nödvändig försörjning till de här regementena.

Det handlar alltså om överförda uppgifter från statens vilja att kunna militärt försvara landet som landar på utförande i kommuner. Det är där jag inte riktigt får ihop pusselbitarna, och det är där jag oroas på riktigt. Må så vara att det utifrån ett pr-perspektiv har blivit väldigt mycket hallå kring statsrådets tal i Sälen, men rädsla som drivkraft för att utveckla ett civilt försvar i landet är inte rätt väg att gå.

Jag tycker att det var en mycket bättre ton när vi avslutade den förra interpellationsdebatten, där vi pratade om samlandet av folket. Det är också dit vi behöver lyfta fokus för att landa där.

Min fråga som är underliggande för den här interpellationen kvarstår, för jag saknar fortfarande en tydlig inriktning från regeringen för hur man avser att se till att kommuner och regioner får möjlighet att axla det ansvar som de så gärna vill ta. Det belyses extra noga i de inlägg som vi hört om sjukvårdens förutsättningar eftersom det inte går att separera välfärdens funktion i vardagen från välfärdens funktion när det blir kris eller krig.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet Bohlin för svaret.

Ibland blir det fort men fel, och i det här fallet var det jag som felade. I min första fråga till statsrådet föll dessvärre ett ord bort. Det var ordet "mål". Men jag avser att åtgärda detta i debatten genom att fokusera kring mål.

Statsrådet lyfte fram i sitt svar - som jag också vill berömma för att det var utförligt; det är positivt, och jag uppskattar det - att det finns en inriktning för totalförsvaret i propositionen Totalförsvaret 2021-2025. Däremot är jag inte helt säker på att jag delar bilden som statsrådet ger av att regeringen har gjort ytterligare stora förstärkningar av kommunernas och regionernas kapacitet att bidra. Han får gärna utveckla detta. Visst har det kommit riktade medel till planering och övning, och dessa medel har ökat årligen. Däremot har exempelvis medel för klimatåtgärder tagits bort. Det blir mer planering och färre åtgärder.

Men planering är viktigt. Frågan är dock: Planering mot vad? Där delar jag inte riktigt statsrådets inställning till resultatet av utredningen, som avser att föreslå en mer ändamålsenlig och utförlig reglering av vilket grundläggande ansvar och vilka huvudsakliga uppgifter som kommuner och regioner har i förberedelser för och under såväl krig som fredstida kriser.

Eftersom uppdraget ser ut som det gör är det rimligt att anta att regeringen inte anser att dagens reglering är ändamålsenlig. Då bör väl också förväntansbilden förändras.

Men nog om det. Låt oss fokusera på här och nu. När överenskommelsen i dagarna blev klar mellan MSB och SKR blev det också klart att det inte längre finns några prioriterade kommuner i Sverige när det kommer till utvecklingen av civilt försvar.

Tidigare har ett fåtal kommuner fått mer medel och högre krav för att möta det civila försvarets behov. I dag är den prioriteringsordningen borta. Det innebär alltså att staten Gotland och Grums som finansieringsmässigt likvärdiga. Mer konkret förminskar det betydelsen av strategiskt viktiga områden och överlämnar ansvaret för att finansiera utvecklingen av beredskapen där till skattebetalarna i just den kommunen. I sitt nu bevingade tal från Folk och Försvar lyfte statsrådet fram ett antal frågor följda av ett antal åtgärder. De belyste att vi är många som på olika sätt har roller i systemet, men hänsköt också ansvaret till att hitta målen till någon annan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När utredningen skjuts på framtiden hänskjuts också målet framåt i tiden. Förlängningen rimmar inte så väl med andemeningen i talet som statsrådet höll i Sälen. Den ger också utrymme för dem som är handlingskraftiga att redan nu agera och riskera att skapa fort men fel. Kanske är det bättre att i nuläget uppmana folk att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt.

För att förtydliga, och i viss mån kanske omformulera, min ursprungliga fråga vill jag ha svar från statsrådet på vilket sätt statsrådet avser att verka för att försvarets behov av ett fungerande civilförsvar också ska speglas i inriktningar och finansiering av kommunernas och regionernas uppdrag.

(Applåder)

Fru talman! Jag är glad att jag hoppade in i debatten, för jag blev minst sagt lite upprörd över statsrådets svar.

Det som verkligen bekymrar mig är den bild som regeringen ger, både genom statsministern och genom statsrådet, av att de regerar över ett folk som är helt aningslöst, som inte förstår att vi lever i en ansvarsfull tid och som inte har självbevarelsedrift nog att känna ansvar för sitt eget behov av att försörja sig när krisen är framme.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag undrar helt ärligt var den bilden kommer ifrån. Är det lärdomarna från pandemin? Det jag såg i pandemin var ett folk som slöt upp och som öppnade dörrar. Ja, vi köpte lite mycket toapapper i början, men jag tror att det kan avskrivas så här några år efteråt.

Är det lärdomarna från när ukrainska flyktingar strömmade in efter det att Rysslands aggressionskrig blev fullskaligt? Nej, då stod i alla fall folket hemma i min hemstad Enköping redo att sluta upp. Jag, i min roll som kommunal tjänsteman, blev utskälld för att vi var för dåliga på att ta emot kläder, leksaker, hjälp och stöd till dem som kom.

Fru talman! Det vi pratar om är individer som varje vecka söker upp exempelvis Matbryggan, där de tre gånger i veckan kan få en matkasse för att klara vardagen. Det är människor som har bara några kronor kvar efter att hyran är betald. Det är dem som vi undrar över, det är dem vi oroas över och det är dem jag uppfattar att Per-Arne har skrivit en fråga om, nämligen om det kan tas fram en analys för att se vad de har för behov.

Fru talman! Jag tycker att det var värt att begära ordet utifrån en liten strof i svaret på interpellationen som är otroligt viktig. Jag vill ta tillfället i akt att lyfta detta, för jag tror att det är viktigt också i den beredskap och den planering som vi som land står inför.

Det handlar om formuleringen att den som i vanliga fall har stöd behöver kunna få det också i kris. Det är helt korrekt, och kommunerna har ett väldigt stort ansvar för att ge detta. Men det som ibland saknas, och det jag tycker att interpellationen från Per-Arne sätter fingret på, är de människor som i vanliga fall inte behöver stöd. Det är de som i dag är precis på gränsen till att vara biståndsbedömda. Vi lever i ett land där vi har en befolkning som bara blir äldre och äldre och där nivån på gränsen för att få stöd från samhället blir högre och högre om vi inte tillskjuter medel och om inte får en starkare välfärd.

Jag skulle som sagt bara vilja ta tillfället i akt att skjuta in även den gruppen. Hur ser statsrådet att kommunerna ska kunna möta behovet hos en åldrande befolkning med allt större behov av stöd parallellt med att vi behöver utveckla ett starkare civilt försvar och en starkare krisberedskap? Det är en sak att i vardagen hjälpligt kunna ta hand om sin egen situation, men det är en helt annan sak när strömmen går, när vattnet är borta och när värmen försvinner.

Som statsrådet tydligt påpekar i sitt svar kan vi absolut bygga en viss beredskap genom att ha kontakt med dem som är nära. Men när krisen är framme är det långt ifrån hela Sverige som har någon nära vare sig geografiskt eller rent umgängesmässigt.

Herr talman! För att inte bli ett alltför långt eko av Linus Skölds kraftfulla inlägg alldeles nyss tänker jag försöka fatta mig kort.

Jag tycker ändå att det tål att repeteras att vi har Heby, vi har E22 och vi har Älvsbyn. Detta är bara de "enskilda händelser", för att låna statsrådets ord, som har inträffat i närtid. Samhället har störts på grund av oönskade händelser. Inte i någon av dessa händelser finns det, vad vi vet, någon främmande makt inblandad. Men det som alla händelserna har gemensamt är att staten tveklöst har lyst med sin frånvaro.

Därför är det så otroligt viktigt att vi, precis som Linus Sköld betonar, funderar över var vi lägger ansvaret när vi ska bygga vidare och komma framåt. Lägger vi det på den enskilda individen? Ja. Bör vi då också lägga det på de statliga myndigheterna? Ja. Bör vi då också lägga det på ansvarigt statsråd för att samordna de statliga myndigheterna? Ja.

Därför blir det så viktigt att ta debatten utifrån enskilda händelser. De är bara en del i ett annat mönster. Statsrådet måste svara på hur man avser att faktiskt åtgärda den struktur som alldeles uppenbart inte fungerar.

(Applåder)

Herr talman! Jag ska försöka fatta mig kort.

Det är viktigt, precis som Linus Sköld belyser i debatten, att påminna sig om att det också var precis i dessa dagar som ministern för civilt försvar stod i Sälen och pratade om skyndsamhet och att kriget kommer. Allvarstiderna är här och nu, sa han, och det finns ingen tid att vänta.

Jag och statsrådet Slottner hade en debatt i höstas angående Transportstyrelsens misslyckande när det gäller att hjälpa Heby med en liten lägesbild om hur det såg ut på de statliga vägarna där när orten svämmade över. Jag tänker att det vore klädsamt om regeringen också iklär sig rollen och ser att det finns ett statligt ansvar att axla i den här situationen som är väldigt allvarlig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Utifrån det tycker jag att det är behjärtansvärt att Linus Sköld ställer just den här interpellationen, för många samhällsviktiga aktörer i landet är väldigt starkt beroende av telekommunikation.

Den här gången var det i Älvsbyn. Nästa gång är det någon annanstans. Det enda vi med stor säkerhet kan veta är att det kommer att inträffa igen. Därför tycker jag att det är rimligt, precis som Linus Sköld betonar, att fundera över om det inte är dags för staten att kliva fram och bli en tydligare kravställare som också uppdaterar kraven på de samhällsviktiga tjänsterna, exempelvis telekommunikationer, och ger tydligare riktlinjer om tid för redundans för att skapa en robusthet också för andra system som är beroende.

Det är så otroligt många bitar som är beroende av telekommunikationer, och när dessutom de fasta näten monteras ned allteftersom blir det så otroligt mycket viktigare att vi har redundans i de mobila näten. Det är ju dem vi kommer att vara beroende av oavsett om det är kriget eller krisen som inträffar.

(Applåder)

Herr talman! I Ulf Kristerssons Sverige blir folket fattigare, och i går var årets fattigaste dag. Samtidigt är det många föräldrar som i dagarna tar emot avierna för terminsavgifterna för sina barns fritidsaktiviteter. Det handlar om barn i Enköping, Örsundsbro, Fjärdhundra eller Hummelsta som längtar efter rugbyplanen, fotbollsplanen, idrottshallen eller simhallen, med drömmar om segrar, kamratskap eller kanske bara en stunds frid från en annars stökig hemmiljö.

Min fråga går till socialministern. Vilka åtgärder vidtas här och nu för att 2024 se till att ungdomsidrott inte blir en klassfråga där bara barn till rika föräldrar har möjlighet till en fritid full av rörelse?

Fru talman! Vi börjar närma oss slutet på en ganska lång debatt. Jag konstaterar att det är lätt att säga rätt men svårare att leverera. För även om ministern för civilt försvar står i Sälen och säger att det är allvar och även om statsministern säger sig ha beredskap för att inte svika välfärden har det i dag blivit tydligt att regeringen inte planerar för några riktiga åtgärder. Det gör mig orolig.

I stället kommer löften om skattesänkningar. I stället kommer uppmaningar om effektiviseringar. Och i stället kommer tips om att regionerna kan låna pengar, allt för att hantera att staten inte levererar sin del. Då går det inte att försöka hävda att man rustar. Det går inte ihop. Det är att svika ett ansvar. Det är sant att regionerna ska göra sitt. Men staten måste också göra sitt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Även om sjukvårdens huvuduppgift inte är att försvara landet i kris eller krig kommer det nämligen inte att gå utan sjukvården. Då framstår ansvarsförskjutningen ut på regioner och kommuner som ett pr-trick för att man ska låta finansministern prata om skattesänkning.

Där regeringen inte tar ansvar tvingas regionerna kompensera. Konsekvenserna av den förda politiken blir som sagt sämre patientsäkerhet. Det blir varsel. Och det blir en sämre välfärd.

Jag vill avsluta debatten med att påpeka att vi nu har sett till att statsrådet har fått en bild av det som sker i Sverige här och nu. Vad regeringen väljer att göra med den bilden är upp till regeringen.

Jag vill tacka för debatten. Snälla, hör vårdens rop på hjälp!

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Först och främst vill jag tacka alla mina kamrater som har varit uppe i talarstolen och fört regionernas talan.

Låt mig sedan påminna om det jag började mitt förra inlägg med. När den socialdemokratiskt ledda regeringen för fyra år sedan stod inför osäkerheten med och hotet från en pandemi var budskapet tydligt: Kostnaderna skulle inte stå i vägen för att rädda liv. Vi tog ansvar.

Fru talman! Under eftermiddagen har 21 socialdemokrater kommit med berättelser från verkligheten i våra regioner. Det är ett axplock ur den sjukvårdskris vi nu står inför. Det är också en verklighet som är här och nu. Det är berättelser om hur regionernas politiker tar ett enormt ansvar för att hantera en omöjlig situation. Det handlar om vårdpersonal som trots hot om uppsägning gör allt i sin makt för att patienterna ska få den vård de behöver.

Fru talman! I den situationen är det inte tillräckligt att regeringen skjuter över allt ansvar på någon annan. Ja, situationen är komplex, men det räcker inte att gång på gång häva ur sig påståenden om att det går att spara på någon odefinierad icke-kärnverksamhet. Bollen ligger nu hos regeringen att agera. Nu är det tid för handling. Det är nämligen nu som det finns möjlighet att rädda vården innan det är för sent - eller kanske fanns den möjligheten till och med i förrgår.

Därför är det så oerhört ledsamt att se regeringens passivitet inför allvaret. Det går inte att ducka för detta. Det återges hur vårdmottagningar läggs ned och att tusentals vårdanställda riskerar att sägas upp, vilket kommer att få konsekvenser för tillgänglighet och patientsäkerhet. Vi hör om höjda patientavgifter och att vården flyttas mer och mer från de mindre orterna in till städerna, vilket går på tvärs med inriktningen om en god och nära vård. Trots allt detta slår regeringen dövörat till.

Fru talman! Jag har än så länge inte hört någonting i det statsrådet säger som pekar mot fler insatser för den regionala sjukvården i Sverige. Situationen är extraordinär, och jag ser fram emot att förhoppningsvis höra något om detta i statsrådets nästa inlägg.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Ja, statsrådet har varit här i kammaren tidigare och debatterat denna fråga, men nej, svaren är inte tillräckliga. Det är allvar nu.

När den socialdemokratiskt ledda regeringen för fyra år sedan stod inför osäkerheten och hotet om en pandemi var budskapet tydligt: Kostnaderna skulle inte vara ett hinder för att rädda liv. När SD-regeringen nu i stället står inför ekonomiskt kärva tider med krig i vårt närområde prioriteras skattesänkningar på snus, plastpåsar och lyx-rut. Fyra år senare går det att konstatera att minnet av vårdens värde tycks ha bleknat. Applåderna övergick aldrig i några pengar.

Fru talman! Sverige har en sjukvård i världsklass. Vi har välutbildade vårdarbetare som varje dag räddar liv, som omhändertar och som lyssnar till oss när vi är som svagast. Eftersom regeringen prioriterar skattesänkningar för dem med högst inkomster och vägrar att beskatta bankerna räcker statens stöd till hälso- och sjukvården helt enkelt inte till för att behålla nuvarande personal och kapacitet.

Med ett prognostiserat underskott på 24 miljarder 2024 står vården inför enorma utmaningar. Då låter regeringen Sveriges regioner vara Svantessons krockkudde. Uppskattningsvis 5 000 tjänster riskerar att försvinna i den svenska vården - människor som dagligen levererar vård, stöd och service till oss som bor i landet.

För att ytterligare belysa de konkreta försämringar som regeringens budget bidrar till har jag bett några av mina partikamrater från hela landet komma hit och ansluta till debatten.

Innan dess vill jag ge en bild av hur det ser ut i Region Uppsala. Där pågår ett intensivt arbete med att hitta besparingar som inte omöjliggör Akademiska sjukhusets fortsatta verksamhet som universitetssjukhus. Inom primärvården anpassas och flyttas verksamheter för att stoppa den ekonomiska artärblödningen. Det innebär att mottagningar som den i Fjärdhundra hotas med nedläggning. Även Gimo vårdcentral riskerar att behöva anpassas, geriatriken i Tierp flyttar till Uppsala och verksamheterna på Enköpings lasarett riskerar att säljas ut. Vård blir alltmer en vara för dem som bor i de större orterna.

Nog kan det locka mig som regionpolitiker att skylla på det styre som vi har i Uppsala i dag, men helt ärligt - vilka förutsättningar har de att lyckas? Det som sker här och nu är en följd av SD-regeringens budget, som kraftigt lamslår regionernas förutsättningar.

Fru talman! De frågor jag skickade till finansministern, och som sjukvårdsministern nu är här för att svara på, kvarstår. Tänker regeringen ta några initiativ för att undvika att regionerna tvingas säga upp personal? Hur bedömer statsrådet att regeringens budget kommer att påverka den svenska hälso- och sjukvården?

När jag blickar ut över landet ser jag inte att det finns något utrymme att balansera de intäktsförluster som regeringens politik nu innebär för regionerna. Konsekvensen blir en sämre vård, sämre arbetsmiljö och en sämre välfärd generellt.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Tysslinge är ett enskilt fall, så vi ska kanske inte djuploda för mycket i det. Men det är viktigt att komma ihåg att allt står i samband med vartannat, och det finns samhällsproblem med personer som skjuter, precis som statsrådet redogör för.

Jag tänkte därför i mitt sista inlägg be statsrådet att utveckla lite hur regeringen resonerar kring åtgärderna. Jag kanske läser det fel, även om jag försöker att vara konstruktiv och tänka positivt när jag läser, men väldigt mycket av det som regeringen kommer med handlar om repressiva åtgärder.

Det är åtgärder som att låsa och ta bort mobiltelefoner. Märk väl att jag också sa att det kan vara en konkret och bra kortsiktig lösning att ta bort mobiltelefoner. Men jag skulle ändå vilja att statsrådet utifrån det tittar på vad vi ska göra här och nu med de här barnen. De är som sagt barn, och för att återvända dit där jag började i diskussionen ska de ju också återanpassas till samhället. Om våra åtgärder hela tiden handlar om att plocka bort friheter, hur påverkar det möjligheterna för dessa barn att komma ut i samhället senare? Det skulle jag vilja att statsrådet utvecklade lite grann.

Vi kanske inte kommer längre i diskussionen om hur vi konkret löser en situation som den på Tysslinge. Men värdet av interpellationsdebatten kanske också är att i sig lyfta de problem som fanns i Tysslinge och, om regeringen hade missat det, sätta fokus på dem och på det viktiga arbetet.