Katarina Luhr

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Tack för svaren, ministern!

Det är glädjande att utsläppen från Försvarsmakten har minskat. Men Försvarsmakten behöver planera för fossilfrihet inom den egna verksamheten. Samtidigt finns det andra saker man kan göra.

Man kan till exempel påverka hur mycket förnybar el som kan komma på plats genom vindkraft. Ett större antal havsbaserade vindkraftsparker har exempelvis fått nej av regeringen efter invändningar från Försvarsmakten.

I november 2024 fick 13 planerade havsbaserade vindkraftsparker i Östersjön nej, och i mitten av juli i år fick ytterligare 11 nej. Det var vindkraftsparker som hade kunnat ge ett rejält tillskott till vår elproduktion.

Jag påstår inte att alla de vindkraftsparkerna hade varit möjliga att bygga, men Totalförsvarets forskningsinstitut har pekat på att det finns olika möjliga lösningar för att låta vindkraft och försvar samexistera.

Detta är någonting som jag tycker att Tidöregeringen hade kunnat bygga vidare på. Försvarsmakten hade kunnat få tydliga direktiv att bidra till planering av ny vindkraft, exempelvis genom att peka ut andra platser som skulle kunna vara lämpliga i stället för att slentrianmässigt stoppa projekt.

Försvarsmakten behöver snabba på omställningen till fossilfria drivmedel, energieffektivisera och hjälpa till med förnybar energi där det är möjligt. Genom att bidra i planeringen av förnybar energi skulle man också kunna stötta uppbyggnaden av förnybar energi i elsystemet.

Det handlar inte bara om klimatet, utan det handlar också om beredskap. Ett försvar som är mindre beroende av fossila bränslen och har mindre sårbara leveranskedjor blir också starkare och mer robust.

Ministern svarar i dag att avseende Försvarsmaktens arbete vidtar myndigheterna flera åtgärder och bedriver utvecklingsarbete inom miljö- och klimatområdet. Därför skulle jag gärna vilja höra ett svar om vilka åtgärder som regeringen planerar för att utveckla klimatarbetet inom Försvarsmakten.

Fru talman! Brittiska myndigheter släppte i början av året en rapport som blev väldigt omskriven när den kom. Rapporten är framtagen för att identifiera säkerhetsrisker och underlätta planeringen av Storbritanniens säkerhet. Rapporten lyfter fram att kritiska ekosystem är på väg att kollapsa och att förlusten av fungerande ekosystem är det största säkerhetshotet mot Storbritannien. Kollapsande ekosystem orsakar brist på mat, vatten och råvaror, och det bidrar i sin tur till ökade migrationsströmmar, konflikter och krig.

Som de flesta kan förstå är det här inte ett lokalt problem för Storbritannien utan en global fråga. Om stora och viktiga ekosystem slås ut kommer det att drabba oss globalt, inte minst i Sverige. Följderna blir stora och påverkar mycket, från livsmedelsproduktion och dricksvattenförsörjning till folkhälsa, migration och nationell säkerhet.

Den brittiska rapporten understryker att det handlar om effekter i närtid och att viktiga ekosystem riskerar att kollapsa redan år 2030 om vi inte agerar. Att vi är på väg mot kollapsande ekosystem på så många platser i världen beror på flera saker, men en övergripande faktor är klimatförändringarna. I rapporten understryks också vikten av att klimatutsläppen minskar och av att man håller sig inom Parisavtalet för att ekosystemen ska fortsätta att fungera.

Jag misstänker att en stor anledning till att rapporten blev så omskriven, utöver att den är så tydlig med riskerna, var att den är framtagen av den brittiska underrättelsetjänsten. Jag hade gärna sett en liknande rapport för Sverige. Men det är kanske ännu viktigare att den svenska Försvarsmakten kan uppvisa en tydlig plan för hur man ska jobba med utfasningen av de fossila bränslena och hur man ska minska sin klimatpåverkan. Jag är fullt medveten om att Försvarsmakten vet att klimatförändringarna utgör ett stort hot, men försvaret behöver ju också göra sin del i att minska sina utsläpp och sin klimatpåverkan. Den här frågan behöver verkligen prioriteras upp.

Försvarsministern lyfter i sitt svar fram att interpellationen träffar brett över flera samhällssektorer. Det är en väldigt viktig poäng, men detta är också någonting som flera ministrar försöker ducka från. När jag har ställt frågor om den brittiska rapporten till berörda ministrar har alla hänvisat till klimatministern, oavsett om det gällt civil beredskap eller folkhälsoaspekten av hur klimatförändringarna kommer att drabba oss. Det här är väldigt frustrerande, och därför uppskattar jag Pål Jonsons svar.

När det gäller att fasa ut det fossila, att göra oss mer oberoende av oljeländer och att anpassa samhället till ett förändrat klimat behöver alla vara med på resan. Var och en – privatpersoner, myndigheter och politiker – behöver göra jobbet med att identifiera hur man ska fasa ut det fossila. Det gäller inte minst Försvarsmakten. Detta kommer inte som en överraskning, utan det är någonting som vi alla har vetat om länge. Det är också någonting som inte går att prioritera bort.

Emma Berginger har ställt flera frågor, men jag hör väldigt lite svar på dem. Det väcker en misstanke om att det inte finns några klimatåtgärder att berätta om. Därför skulle jag vilja höra om försvarsministern kan utveckla svaret om vilka åtgärder som planeras för att minska Försvarsmaktens beroende av fossila bränslen.

Fru talman! Jag kan börja med att svara på frågan. Elektrifiering kommer att vara en jätteviktig del i att lösa klimatkrisen. Olika åtgärder för effektivisering kommer också att vara en viktig del. Det finns även många andra delar som man behöver jobba med.

Vi kan inte, som klimatministrar före ministern har pratat om, lägga alla ägg i samma korg. Men elektrifieringen kommer att vara en extremt viktig del för att vi ska lösa klimatfrågan.

Vi står i dag i en klimatkris där världens samlade utsläpp riskerar att leda oss in i en situation som inte längre går att hantera. Vi vet att utsläppen måste minska snabbt, då vi får en accelererande klimateffekt av de ökande temperaturerna. I dagsläget räcker inte elektrifiering för att minska utsläppen tillräckligt snabbt.

Vi har precis allt att vinna på att minska våra fossila utsläpp så snabbt det går. Därför blir jag både förundrad och arg när vi har klimatministrar som låtsas om att lösningen finns någon annanstans och som går till attack på kommuner eller andra när någon säger att de ökade utsläppen är ett stort problem.

För vilken klimatminister som helst vore det logiskt att plocka de lägst hängande frukterna. Genom att ge förutsättningar för andra att göra jobbet lyfter det lite tyngd från ministerns egna axlar. Det tydligt just nu att regeringens politik har försvårat för i stort sett alla aktörer att göra sin del i klimatomställningen.

Jag tycker också att det är ett problem att ministern verkar vägra att lyssna på experter. Han slår ifrån sig kritik och vidhåller att man driver en effektiv klimatpolitik när alla runt omkring kan se att det inte stämmer och att utsläppen ökar.

Jag vill verkligen understryka här i debatten att de flesta kommuner arbetar hårt för att uppfylla sina klimatåtaganden. Det är mer än vad regeringen har gjort under mandatperioden. Jag skulle gärna vilja se att ministern visar lite respekt för det här och i bästa fall även bistår kommunerna i deras hårda arbete.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Jag har två saker att säga. När man gör fossila drivmedel, flytande drivmedel, billiga byter inte människor till elbil. Då fortsätter de att köra på de billiga drivmedlen.

När Stockholms stad har jobbat med att minska utsläppen har man också sett att den befintliga bilflottan behöver kunna köra på något annat än fossila drivmedel. Elektrifiering kommer inte att räcka för att vi ska klara de ambitiösa och nödvändiga klimatmål som både staden har och Sverige har. Vi behöver minska utsläppen även från den bilflotta som redan kör i Sverige. Därför behöver vi också en höjd reduktionsplikt.

När jag frågar statsrådet om regeringen har några verktyg till kommunerna för att förbättra sitt klimatarbete är det en seriöst ställd fråga. Faktum kvarstår att klimatarbetet behöver ske lokalt, men en förutsättning är att alla nivåer styr åt samma håll. Det gäller inte minst stat och regering.

Stockholms stad har jobbat länge med att minska utsläppen från transportsektorn. Trängselavgifterna håller sedan 20 år tillbaka nere antalet transporter. Laddinfrastrukturen byggs ut stort. Elbilspooler, klimatsmarta transporter och arbetsmaskiner upphandlas. Nya och bättre gångbanor och cykelbanor har byggts och byggs ut mer och mer varje vecka.

Man jobbar med miljözoner och sommargågator, och ingenstans är kollektivtrafiken så bra som i Stockholm. Bostadsbyggandet har länge fokuserats längs kollektivtrafiknära lägen för att minska behovet av bil i vardagen. Mycket har satsats på att människor ska ha det bra och trivas där de bor så att de vill vara i staden.

Stockholm är en stad med en välutbyggd, rejäl organisation och stora muskler. Man har kommit långt i att minska klimatutsläppen. Men alla kommuner har inte alltid samma förutsättningar eller resurser.

En klimatminister har mycket att vinna på att få med sig kommunerna i klimatarbetet, inte minst för att klimatutsläppen från kommunerna slutligen hamnar i ministerns egen bokföring av Sveriges klimatutsläpp. Här skulle regeringen kunna gå och stötta på ett mycket bättre sätt i stället för att anklaga. Exempelvis driver klimatkommunerna ett förslag om klimatkontrakt, där svenska kommuner lovar att arbeta systematiskt för att minska sina utsläpp av växthusgaser och bidra till nationella och internationella klimatmål. Klimatkommunerna föreslår att ett klimatavtal upprättas mellan staten och alla svenska kommuner. Avtalet består av att staten finansierar en del av kommunernas klimatsamordning, det strategiska arbetet för att minska utsläppen av växthusgaser, och samtidigt upprättar en nationell samordningsfunktion. Samtidigt åtar sig kommunerna att genomföra åtgärder för att minska sin klimatpåverkan, att ta fram handlingsplaner och konkreta åtgärder för detta och att följa upp minskningarna regelbundet.

Syftet med detta är att snabba på omställningen till ett fossilfritt samhälle genom ett lokalt ledarskap. Klimatkommunerna har drivit på i flera år, och det skulle vara intressant att få veta om regeringen kan ställa sig bakom det här förslaget. Främst av allt vill jag veta vilka åtgärder ministern anser att regeringen kan bidra med i arbetet med att hjälpa kommunerna att minska sina klimatutsläpp.

Herr talman! Tack till statsrådet för svaret!

Anledningen till att jag ställde den här frågan var en tidningsartikel i Stockholmstidningen Mitt i. Den handlade om att Stockholms stad, som har högt ställda klimatmål och som haft en tydlig minskning av sina klimatutsläpp under lång tid, nu har haft ökande klimatutsläpp de senaste två åren. År 2024 ökade utsläppen från transportsektorn från 600 000 ton till 700 000 ton, alltså en ökning på hela 100 000 ton på ett enskilt år.

Det är regeringens omlagda klimatpolitik med den sänka reduktionsplikten och billigare drivmedel som spökar även i Stockholms stad. När det blir billigare att köra bil och tanka fossilt gör nämligen människor det. Anledningen att köpa en elbil minskar också när det fossila görs billigt. Incitamenten att byta bil blir inte heller större när elbilsbonusar kommer och försvinner och har ett väldigt oklart införande.

Detta är extra problematiskt i en stad som har alla förutsättningar att ställa om snabbt och där beroendet av privat bil är mindre än på någon annan plats i Sverige.

Regeringens politik har alltså inneburit att stockholmare som kör bil inom staden har ökat sin användning av fossila drivmedel påtagligt. Detta borde vara svårt att försvara för en minister som arbetar för minskade klimatutsläpp.

När klimatminister Britz blir intervjuad om detta skyller han ifrån sig och pekar tillbaka på kommunen. Här blir man lite förvånad. Johan Britz är alltså klimatminister, den som har mest makt men också störst skyldighet att se till att Sverige klarar sina klimatmål. Därför borde han se Stockholm som en viktig stad att luta sig mot.

När Stockholms stad gör sin del av jobbet och minskar sina utsläpp påverkar det också regeringens räkenskaper. Trots sin position och det uppenbara i att det är regeringens politik som har orsakat de höga utsläppen i Stockholm går klimatministern till attack mot Stockholmsstyret och säger att de saknar ambitioner. Det är osnyggt.

När det gäller klimatarbetet brukar man säga att en stor del av jobbet behöver göras lokalt och regionalt. Det är därför det är kommuner och regioner som behöver göra det stora jobbet. Det jobbet kan göras mycket svårare om regeringen motverkar deras arbete. Det är svårt för en kommun att bestämma vad medborgare ska ha för bil eller vad de ska tanka för bränsle.

Stockholms stad har byggt ut sin laddinfrastruktur under många år. Antalet laddplatser på stadens gator har fördubblats varje år sedan 2020. Många svenska kommuner har i dag ett aktivt klimatarbete med ambitiösa klimatmål och klimathandlingsplaner. Flera av dem har kommit långt och har klimatmål som är mer ambitiösa än de nationella klimatmålen. Det är såklart en viktig del i att Sveriges nationella klimatmål ska uppnås.

Jag tror att få av kommunerna uppskattar när klimatministern, som har klimatansvaret i en regering som har ökat utsläppen, skyller de ökade utsläppen på kommunerna. Stockholms stad, som klimatministern kallar för oambitiös, har exempelvis som mål att vara en fossilbränslefri stad senast 2040. Det ska vara en klimatpositiv stad som lagrar mer koldioxid än vad som släpps ut. Vidare ska Stockholms stad vara en fossilfri organisation redan 2030. Stockholms stad har som mål om att halvera konsumtionsutsläppen i staden. Det är ambitiöst jämfört med regeringens politik och kanske värt beröm från en minister med ansvar för att minska Sveriges utsläpp.

Jag är därför intresserad av varför ministern påstår att Stockholms stad saknar ambition. Vad är det för åtgärder som klimatministern saknar från Stockholms styre? Tycker klimatministern att det är rätt att regeringen subventionerar stockholmarnas bilkörande?

Herr talman! Jag tackar ministern för debatten.

Jag tycker att svaren väl motsvarar det som vi sett från regeringen under mandatperioden när det gäller arbetet med klimat och miljö, inte minst synen på det långsiktiga arbete som behövs för att göra Sverige tryggare: Det går verkligen väldigt långsamt. Utredningar går trögt. Man skjuter fram deadlines. När utredare kommer med skarpa förslag duckar man. Antingen påstår man att de inte har folklig acceptans eller så lägger man undan dem på en hylla.

Jag undrar därför om statsrådet tycker att regeringen borde ta ett större ansvar för klimatanpassning än vad man gör i dag. Det finns väldigt mycket som vi behöver göra för att skydda såväl människor och deras hem som viktig infrastruktur från extremväder. Det är tydligt att vi behöver göra detta. Vi behöver förebygga innan vi drabbas av skyfall, torka, bränder eller stigande havsnivåer.

Vad jag förstår av den här debatten är klimatanpassning inget som har prioriterats högt av regeringen. Därför misstänker jag att även detta kommer att bli en uppgift för en ny regering att ta tag i efter valet. Jag skulle vilja ge ministern en chans att svara på om jag har rätt eller fel i det här fallet.

Herr talman och statsrådet! Sverige har hittills varit relativt förskonat från extremväder jämfört med andra länder. Om jag skulle stå och säga det till invånarna i Gävle som för några år sedan drabbades av översvämningar efter de häftiga skyfallen 2021 eller till alla skogsägare eller boende nära de skogar som brann efter den varma och torra sommaren 2018 kanske inte alla känner igen sig. Det gör kanske inte heller de jordbrukare som har kunnat paddla kanot på sina åkrar vissa sensomrar de senaste åren.

Klimatförändringarna är här, och de är redan mer eller mindre synliga och märkbara för de flesta av oss. Som vi har hört tidigare i debatten har det i år varit svår torka under våren och låga vattennivåer redan i maj i flera delar av Sverige. Vädret och klimatet förändras, det vet vi om, och nu behöver vi hantera effekterna.

I det betänkande som jag frågar om i dag tar man fram lösningar på flera av de problem för klimatanpassningsarbetet som har lyfts fram under lång tid. En sak som tas upp i betänkandet är att det otydliga ansvaret behöver klargöras. Ansvaret för klimatanpassning är i dag utspritt mellan stat, kommuner och privata aktörer, och utredningen föreslår mycket tydligare roller för detta. Man vill också att kommunerna ska få ett större ansvar för lokal anpassning, samtidigt som staten ska ge bättre vägledning, kunskap och samordning, och det tror jag att vi är överens om.

Man menar också att det behövs en stärkt lagstiftning och tydligare krav. Utredningen föreslår att klimatriskerna ska ges mycket större tyngd i plan- och bygglagen och att kommunerna måste ta mer hänsyn till framtida klimatförändringar i detaljplaner och bygglov.

Man anser att det behövs bättre planering och större långsiktighet. Klimatanpassning måste in i den ordinarie samhällsplaneringen och bör inte ses som en separat fråga. Man anser också att beslut måste fattas med hänsyn till framtida risker, inte bara dagens klimat.

Man ser också att finansieringen fortsatt är en stor utmaning. En knäckfråga som behöver lösas relativt fort är att det saknas tydliga system för vem som ska betala för klimatanpassningen. Här pekar utredningen ut en viss ansvarsfördelning men pekar också på att det i vissa fall behövs statligt stöd.

Slutligen pekar utredningen också ut behovet av mer kunskap och stöd. Vad jag förstår av ministerns skriftliga svar är det den sista delen som man jobbar med i dagsläget, nämligen att ta fram bättre beslutsunderlag för kommuner. Det är en liten del men också egentligen den enda del av utredningen som kommunerna själva skulle kunna göra.

Det staten behöver göra i dag är att tydliggöra och besluta om ansvarsfördelningen. Regeringen behöver sätta ned foten och visa ett tydligare ledarskap. Jag vill därför fråga statsrådet vilka av förslagen i utredningen han och regeringen står bakom i dagsläget. Jag vill också fråga om regeringen vill peka ut någon riktning för kommunerna. Slutligen vill jag återigen fråga om regeringen planerar att lägga fram några av förslagen till lagändringar i närtid.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Tyvärr saknar jag fortfarande svar på när och om vi kommer att se något resultat av den klimatanpassningsutredning som presenterades för mer än ett år sedan.

Vi står just nu i en situation där vi vet att vi har ett antal större beslut att fatta och att det krävs många fler åtgärder för att skydda Sverige och dess invånare från effekterna av ett förändrat klimat. Detta har lyfts fram av många, från myndigheter och försäkringsbolag till Svenskt näringsliv.

I maj förra året, efter en relativt lång process, presenterades utredningen Bättre förutsättningar för klimatanpassning. Utredningen hade i uppdrag att analysera och vid behov föreslå ny eller anpassad lagstiftning för att effektivisera klimatanpassningsåtgärderna och se till att de kan genomföras. Den hade också i uppdrag att hitta möjliga finansieringsmodeller för klimatanpassningsåtgärder.

Utredningen lämnade elva lagändringsförslag för att skapa bättre förutsättningar att genomföra klimatanpassningsåtgärder. Trots regeringens direktiv om att åtgärderna inte skulle kosta staten någonting föreslog utredningen ändå att staten bör ta på sig ansvaret för att etablera skydd mot översvämningar från havet längs vissa kuststräckor och lämnade förslag på en process för detta.

När utredningen presenterades lyfte utredaren bland annat fram riskerna med att vänta med åtgärderna och att man, om man väntar för länge, kan behöva prioritera mellan olika kustsamhällen och verksamheter. Man kommer då inte längre att kunna skydda alla kustsamhällen mot stigande havsnivåer. Detta var en tydlighet som man sällan hör från en statlig utredare, men för alla som har hållit på med klimatanpassning tidigare var det en välbehövlig passning till regeringen.

De stora klimatanpassningsåtgärderna kommer att vara svåra, dyra och ta lång tid att genomföra, och staten behöver ta ett större ansvar för att ett brett arbete ska kunna komma igång. Betänkandet har varit ute på bred remiss. Slutdatumet för remissen var den 17 oktober 2025. Åtta månader har gått sedan dess, men vi har fortfarande inte hört någonting från regeringen.

Det är i dag många som väntar på en proposition, inte minst länsstyrelser och kommuner, eftersom flera av åtgärderna är väldigt efterlängtade och behoven är stora. De lagändringar som föreslås i betänkandet förtydligar exempelvis ansvarsfördelningen, något som ministern i den tidigare debatten nämnde var viktigt, och pekar på vem som behöver agera. Det här är någonting som många har efterfrågat länge när det gäller just klimatanpassningsfrågorna.

Vi vet att det finns ett stort behov av klimatanpassningsutredningens förslag i kommuner och regioner. Jag vill därför igen fråga vikarierande klimat- och miljöminister Johan Britz: Vad har hänt med betänkandet, och varför har vi inte sett någon proposition än? Anser ministern att staten bör starta ett mer omfattande arbete för att skydda kustkommunerna mot de stigande haven, och kommer regeringen att agera i denna fråga?

Herr talman! Det är svårt att veta om Tidöregeringen älskar kusten eller hatar kusten. Men det börjar bli tydligt att regeringens inriktning är att någon ska äga kusten och bygga på kusten. Ena veckan ryker strandskyddet; andra veckan ryker skyddet för våra kvarvarande obrutna kuststräckor.

Det är just det vi debatterar i dag, dessutom under en av de sista veckorna innan många av oss har tänkt ge oss ut och njuta av sommaren och kanske tillbringa några sommardagar vid just den kust som vi i dag så lättvindigt ska besluta om att slopa skyddet för. Och det görs bara för att få fram platser för nya kärnkraftverk. Det tycker Miljöpartiet är helt galet.

Låt mig börja med att säga att den här debatten inte främst handlar om kärnkraftens vara eller inte vara, även om det låter så i den här debatten. Den handlar om regeringens plan för var man är beredd att lägga dessa storskaliga industriverksamheter, alltså kärnkraftverken, och vad det kommer att kosta för våra mest värdefulla naturmiljöer – eller geografiska hinder, som Moderaterna kallar dem i dag.

Herr talman! Det lagförslag som ligger till grund för betänkandet är i flera delar extremt långtgående. Det innebär i praktiken att man river upp ett av de viktigaste skydden som finns i svensk miljölagstiftning: skyddet för den så kallade obrutna kusten.

De föreslagna ändringarna innebär att förbudet mot kärntekniska anläggningar tas bort inom kustområdena och skärgårdarna i Bohuslän från gränsen mot Norge till Brofjorden, i Småland och Östergötland från Simpevarp till Arkösund samt i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens mynning till Skagsudde och på Öland. Det gäller även på många fler platser än där det redan finns industrier och liknande anläggningar.

Det handlar alltså om den obrutna kusten och våra mest orörda kuststräckor, om de områden som under decennier har skyddats just därför att vi en gång i tiden drog lärdom av historien. Den kraftiga utbyggnaden av industrier, raffinaderier och kraftverk längs kusterna på 40- och 50-talen ledde till omfattande skador. På 70- och 80-talen växte insikten fram att vissa miljöer är så värdefulla att de helt enkelt måste undantas från storskalig exploatering. Vi vet i dag att utan ett starkt skydd kommer exploateringen att fortsätta. Just därför infördes skyddet för obruten kust. Och behovet av skydd för kusten är inte mindre i dag än det var då.

Logiken är densamma som när det gäller skyddet för våra nationalälvar. Ska Sverige behålla sin särart, sina naturvärden – det mest värdefulla vi har – behöver det finnas ett skydd. Annars kommer alla våra stora naturvärden förr eller senare att exploateras.

Nu tycker regeringen att det är dags att exploatera våra kvarvarande orörda kuststräckor. Regeringen föreslår att detta skydd ska tas bort, enbart för just kärnkraft. Regeringens kärnkraftvurmande trumfar tydligen allt. Det hörs också i Tidös debattinlägg. Man säger inget om kusten, utan det handlar bara om kärnkraften.

Herr talman! Det är viktigt att förstå omfattningen. Lagförslaget omfattar över 35 000 kvadratkilometer. Av de kvadratkilometerna utgör den obrutna kusten ungefär en fjärdedel. Miljöerna är unika, nationellt och internationellt. Och det är just i dessa som regeringen nu vill öppna upp för storskalig kärnkraftsexploatering.

Det väcker såklart en mycket stor oro, inte bara politiskt utan även bland myndigheter, kommuner och människor som lever och verkar i dessa områden. Det är en oro som bekräftas tydligt i remissvaren. Vi ser att mark- och miljödomstolar avstyrker förslaget. Och centrala myndigheter som Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet, Boverket och Havs- och vattenmyndigheten avstyrker alla förslaget. Jag tycker att man ska se det som en tydlig varningssignal.

Regeringen hävdar samtidigt att lagändringen i sig inte har någon direkt påverkan på miljö och hälsa, eftersom varje projekt ändå ska prövas. Men det resonemanget håller såklart inte. Själva syftet med lagförslaget är ju att ta bort ett skydd. Om skyddet inte spelade någon roll skulle det inte behöva tas bort.

I själva verket innebär lagändringen en kraftig försvagning av skyddet för natur, kulturmiljö och friluftsliv i våra mest känsliga kustområden.

Vi talar om en stor förändring i miljöbalken. Samtidigt är konsekvenserna för miljö, hälsa och riksintressesystemet dåligt belyst i regeringens proposition, trots att andra statliga utredningar har pekat på att just dessa frågor kräver betydligt djupare analys om man ska röra skyddet. Detta är inte ett seriöst sätt att bedriva lagstiftning på.

Herr talman! Regeringsföreträdarna säger i dag att det är ett viktigt beslut. Men den här lagändringen är inte ens nödvändig. Om man, som regeringen, är ivrig att plöja ned miljardbelopp i ny kärnkraft går den att bygga i redan exploaterade områden, vilket vi har hört tidigare här i dag. Även kraftbolagen pekar i första hand på befintliga kärnkraftsområden, eftersom det är billigare och enklare att bygga där.

Miljöpartiet vill såklart se helt andra alternativ till ny kärnkraft, eftersom det förnybara kommer att ge oss energi både snabbare och billigare. Men regeringen är som förblindad.

Herr talman! Konsekvenserna av förslaget är tydliga. Förslaget riskerar att få oåterkalleliga effekter på unika naturmiljöer och strandlinjer, negativa konsekvenser för turism och lokalt näringsliv, försämrade förutsättningar för friluftslivet och försämrade livsmiljöer för de människor som bor där. Det handlar inte bara om naturvärden utan också om levande landsbygder och skärgårdssamhällen.

När vi diskuterar detta måste vi också lyfta blicken. Vi står mitt i en klimatkris där det behövs snabba lösningar samtidigt som naturkrisen också börjar bli uppenbar för fler. Kärnkraften löser inte våra utsläpp här och nu. Och beslut som det här riskerar att skapa långvariga konflikter och permanenta skador på våra naturmiljöer.

Ja, vi behöver mer energi. Samtidigt behöver vi ha stor respekt för naturens gränser och en varsam hantering av våra mark- och vattenresurser. Då behöver vi en politik som bygger på kunskap och försiktighet – motsatsen till vad vi ser hos regeringen i dag.

Miljöpartiets linje är tydlig: Skyddet för obruten kust ska ligga fast. Det är en såväl rimlig som ansvarsfull och framtidsinriktad hållning.

Herr talman! Regeringen väljer sin väg just nu. Man river upp skydd som byggts upp under decennier. Miljöpartiet står i stället fast vid principen att vissa miljöer är så värdefulla att de aldrig ska exploateras. Därför yrkar jag avslag på regeringens förslag och bifall till reservation 1.

I detta anförande instämde Emma Berginger.

Herr talman! I november förra året röstade riksdagen med en rösts övervikt igenom att förbudet mot uranbrytning i Sverige skulle tas bort. Det var ett riktigt dåligt beslut.

Sedan årsskiftet är det alltså tillåtet att bryta uran på svensk mark. Fram tills i dag finns det fortfarande en möjlighet för kommuner som påverkas av uranbrytning att kunna säga nej till en ny urangruva, men inte så länge till.

Tidöregeringen har fattat beslut om att inte bara tillåta uranbrytning utan föreslår dessutom i dag att vi också ska ta bort kommunernas möjlighet att säga nej till sådan.

Varför är det så viktigt att ge kommuner möjlighet att kunna säga nej just när det gäller uranbrytning? Med gruvbrytning i just alunskiffer, där mycket av det svenska uranet finns, kommer stora risker för människors hälsa.

Både vid brytning i alunskiffer och i urberg frigörs radioaktiva ämnen och tungmetaller som kan läcka ut i mark, vatten och ekosystem och orsaka långsiktiga skador. I dag räknar man inte med att det finns några säkra och beprövade tekniker som garanterar att dessa risker kan hanteras på ett bra sätt.

Herr talman! Brytning i alunskiffer innebär stora risker för naturen, ekosystemen och den biologiska mångfalden. När alunskiffer bryts frigörs tungmetaller och radioaktiva ämnen. Det är ämnen som kan läcka ut i närliggande vattendrag och sjöar och skada naturen på andra sätt och på så vis orsaka betydande skador. Samtidigt saknas i dag säkra och beprövade tekniker.

Beräkningar visar att brytning i alunskiffer leder till stora koldioxidutsläpp – något som Rickard Nordin har lyft flera gånger i debatten. Miljöpartiet anser att de miljörisker som i dag följer av alunskifferbrytning är helt oacceptabla.

Dessutom, vilket också har varit uppe i debatten, har Sveriges uranfyndigheter mycket låga halter av uran, vilket innebär att uranbrytningen alltid kommer med stora ingrepp i naturmiljön och stora dagbrott med relativt liten mängd uran i utbyte.

Jag skulle vilja lyfta ett exempel, nämligen Ranstadsverket utanför Skövde, som under sin verksamma tid utvann någonstans mellan 200 och 250 ton uran totalt. Det kan jämföras med våra nuvarande svenska kärnkraftverk, som använder mellan 1 500 och 2 000 ton uran varje år. Det är också viktigt att minnas att den miljöskada som orsakades av Ranstadsverket aldrig har gått att återställa.

De negativa konsekvenserna för lokalsamhällena, den biologiska mångfalden, vattenresurserna och markanvändningen väger enligt Miljöpartiets mening betydligt tyngre än eventuella påstådda fördelar. Många av de platser som skulle kunna bli aktuella för brytning ligger också nära färskvattenreserver, sjöar och vattendrag. Där alunskiffer finns hittar vi också ofta våra mest använda och bördiga jordbruksmarker.

Miljöpartiet tycker att rent vatten och matproduktion för de flesta här inne borde trumfa uranbrytning. Med det sagt vill jag understryka att Miljöpartiet vill att Sverige återinför det nationella förbudet mot all uranbrytning och samtidigt inför ett förbud mot brytning i alunskiffer.

Herr talman! Man har länge ansett att uranbrytningen i Sverige är olönsam. Men i och med det geopolitiska läge som vi har med ökande uranpriser verkar intresset för uranbrytning från flera utländska bolag ha väckts. Redan den 1 januari, när regeringens nya lagstiftning trädde i kraft, kom den första ansökan om att få bryta uran i Oviken i Jämtland. Även andra bolag har ansökt om uranprospektering i Jämtland men också i Norrbotten, Västerbotten, Gävleborg och Västergötland.

Flera av de här platserna ligger i anslutning till dricksvattentäkter och värdefulla naturmiljöer, vilket såklart skapar en väldig stress för kommuninvånarna. Det är en av de stora anledningarna till att det kommunala vetot är värt att försvara. De som främst drabbas av en urangruva måste ha rätt att påverka beslutet.

Miljöpartiet tycker inte att uranbrytningen är värd sitt pris med tanke på den miljöskada den orsakar. Miljöpartiet anser att marken, vattnet och våra odlingsmarker är bra mycket mer värda än den lilla mängd uran som kan utvinnas på svensk mark.

Det är ingen hemlighet att Miljöpartiet vill satsa på andra typer av energiproduktion, men så länge Sveriges befintliga kärnkraftverk finns kvar finns bättre förutsättningar för uranbrytning i länder med pågående brytning i fyndigheter med klart högre halter och effektivare brytningsförutsättningar. Här kan vi lyfta Kanada som ett exempel, med fyndigheter som kan innehålla flera hundra gånger högre halter av uran än de svenska fyndigheterna. Det svenska uranet kommer alltså med höga kostnader och stor miljöpåverkan.

I dag är det dock kommunernas möjlighet att säga nej till uranbrytning som vi debatterar, och just i dag känns den debatten extra märklig. Samma dag som regeringen vill ta bort möjligheten för kommunerna att stoppa uranbrytning kommer alltså regeringen än en gång med ett utspel om att tillsätta en snabbutredning om ett nytt kommunalt veto. Det vi har sett är tre punkter som regeringen vill utreda. Men det finns fortfarande ingen utpekad utredare och fortsatt ingen tidsplan.

Många kanske kommer ihåg att företrädare för regeringen, bland andra klimatministern och energiministern, var ute och lovade en snabbutredning om ett nytt kommunalt veto i början av februari i år. Sedan har februari, mars, april, maj och halva juni passerat – och ingen utredning. Men i dag, när vi ska ta bort vetot, upprepar regeringen samma sak: Den ska tillsätta en snabbutredning.

Man kan ju undra varför detta inte har skett tidigare. Och varför sker det nu, när frågan dyker upp på bordet igen? Man kan fråga sig varför det inte tillsattes någon utredning i februari, om nu regeringen hade som plan att det skulle göras en snabb utredning.

Efter den här debatten är dock svaret ganska uppenbart. Ett nytt kommunalt veto är inte något man är överens om i Tidölaget, och det är därför inget man vill eller kanske ens kan genomföra före valet. Det innebär att Tidöpartierna med största sannolikhet inte heller kommer att införa något nytt veto efter valet.

Jag vill därför verkligen lyfta att ingen ska luta sig tillbaka och tro att denna vilja att införa ett nytt veto snart kommer att bli verklighet, när regeringen har så bråttom att ta bort det nuvarande kommunala vetot. Utredaren ska alltså samtidigt titta på retroaktiva åtgärder. Att göra så i stället för att skjuta upp beslutet om att ta bort vetot är ju bara dumt!

Låt oss i stället vänta med att fatta beslut om det här tills vi ser om ett nytt kommunalt veto bli verklighet, för det är det enda rimliga.

Miljöpartiet vill återinföra förbudet för uranbrytning och se ett nytt förbud för brytning i alunskiffer. Vi vill definitivt inte ta bort det kommunala vetot mot uranbrytning som finns i dag.

Miljöpartiet vill avstyrka hela ärendet. För att vara tydlig: Jag yrkar därför bifall till reservation 8 och står självklart bakom våra andra reservationer i ärendet.

Herr talman! Tack, Camilla Brodin, för frågorna, som jag tror kommer att ta alldeles för lång tid att gå igenom här!

Jag hoppas dock att Camilla Brodin är medveten om att vi i dag köper en stor del av vårt uran från Kanada, som har väldigt goda förutsättningar och väldigt höga halter av uran att bryta. Det vill jag alltså bara upplysa ledamoten om, ifall det inte var känt.

Jag vill ändå fråga vidare om snabbutredningen om ett nytt kommunalt veto. Det här handlar nämligen om att låta kommuninvånarna själva ta ställning till om de vill ha en gruva eller inte i sin kommun, inte främst om vad jag tycker i själva sakfrågan. Tidsplanen är ganska relevant för när ett veto skulle kunna vara på plats, och det blir väldigt tydligt i den här debatten att det inte finns någon majoritet för detta beslut om det skulle bli en Tidöregering efter valet. Det största partiet, Sverigedemokraterna, säger nej till ett kommunalt veto, och det minsta partiet finns troligen inte ens kvar efter valet.

Detta är ett problem om man vill införa ett nytt kommunalt veto, och om man har minsta intresse av att kommunerna ska få vara med och bestämma över sin egen mark tycker jag att svaret borde vara att det gamla kommunala vetot ska behållas.

Herr talman! Som vi har hört kom det ett pressmeddelande från regeringen i dag om att tillsätta en utredning. Ett lugnande besked, säger Camilla Brodin. Jag tänker att ett lugnande besked för de berörda kanske hade varit att man behåller det kommunala vetot för uranbrytning, eller att vi redan hade haft ett direktiv på plats, en utredning på plats eller till och med ett nytt kommunalt veto på plats efter en snabbutredning.

Regeringen var ju ute redan i februari och sa att man skulle tillsätta en snabbutredning. Sedan dess har det inte hänt någonting, och det är fyra månader sedan. Nu säger Camilla Brodin att det finns ett direktiv, och vad jag kan se är det i så fall pressmeddelandet som är direktivet. Om Camilla Brodin har mer information om det här vill vi ju gärna se en tidsplan. Hur ska den här utredningen gå till? När ska den vara färdig? Kommer det att komma ett nytt kommunalt veto före valet eller efter valet?

Herr talman! Jag upplever ändå att det finns en viss osäkerhet i allt som presenteras. Det vi såg i dagens pressmeddelande från regeringen var kanske mer en servettskiss, och man undrar hur den kan ha tagit fyra månader att ta fram sedan den förra presentationen av att en utredning skulle tillsättas. Bara det är en fråga att diskutera.

Jesper Skalbergs partikollega Kjell Jansson har i tidigare debatter sagt att framtagandet av mineraler måste vara överordnat allt annat. Instämmer Jesper Skalberg i det? Kommer M att stå fast vid att införa ett nytt kommunalt veto efter valet även om gruvsektorn tycker att det är en dålig idé, eller är det överordnade målet alltid att till varje pris kunna fortsätta bryta mineraler?

Herr talman! Jag tackar Jesper Skalberg för anförandet.

Detta ärende handlar om att ta bort det kommunala vetot för uranbrytning, vilket har skapat stor oro i många delar av landet. Jesper Skalberg tar upp att det finns farliga ämnen i allt möjligt och att detta inte är farligare än något annat. Men det har visat sig att inte minst brytning i alunskiffer även med moderna miljötillstånd och modern teknik har gett stora miljökatastrofer. Det finns alltså inget säkert sätt att göra detta på.

Eftersom förbudet mot uranbrytning har tagits bort är det viktigt att kommunerna får en chans att säga sitt när det gäller miljöskadlig brytning som kan komma att påverka dem väldigt mycket.

I dag kom ett pressmeddelande från regeringen om ett förslag att utreda hur åtgärder kan införas retroaktivt. Jag undrar därför varför det är så bråttom att ta bort vetot. Borde man inte i stället vänta med att ta bort det tills denna utredning är klar? Jesper Skalberg pratar om förenklad och tydlig lagstiftning, och jag tror att det skulle vara mycket enklare att behålla dagens lagstiftning tills ett möjligt nytt veto kan vara på plats.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Jag kan börja med att säga att det som sades inte riktigt stämmer. Miljöpartiet tycker att det är väldigt viktigt att medborgare, närboende och kommuner får vara med i ett tidigt skede när det gäller att bestämma om sin närmiljö. Jag vill verkligen understryka vikten av det.

Jag vill gå tillbaka till själva frågan om brytning i alunskiffer och den utredning som kommer. Utredningen har några olika ingångar. Jag är lite nyfiken på om det är några av de ingångarna som Sverigedemokraterna tycker är mer positiva.

Om utredningen skulle landa i någonting annat än ett nytt kommunalt veto, finns det då några alternativ som Sverigedemokraterna har tittat på? Om utredningen skulle presentera ett resultat där man föreslår ett nytt kommunalt veto för brytning i alunskiffer, kommer Sverigedemokraterna då att försöka motarbeta det i en eventuell framtida förhandling med Tidösamarbetet?

Herr talman! Tack, Eric Palmqvist, för anförandet!

En konsekvens av det ärende som vi beslutar om i dag är att det kommunala vetot för uranbrytning tas bort. I dag kom samtidigt ett pressmeddelande om att regeringen ska tillsätta en utredning om hur det kommunala inflytandet ska stärkas när det gäller brytning i alunskiffer.

Det är inte så mycket mer information i pressmeddelandet än det var i det pressmeddelande som presenterades redan i februari om en snabbutredning om samma sak. Men det är tydligt att det är representanter från Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna som uttalar sig i pressmeddelandet och inte någon från Sverigedemokraterna.

Jag vet enligt tidigare debatter med Eric Palmqvist att Sverigedemokraterna inte tycker att det behövs några nya kommunala veton för uranbrytning eller brytning i alunskiffer, om jag har förstått det rätt. Jag undrar om Sverigedemokraterna håller fast vid att man inte vill se ett nytt kommunalt veto för brytning i alunskiffer.

Fru talman! I förra veckan fick vi äntligen ta del av regeringens styrmedelsutredning med åtgärder för att vi ska kunna nå klimatmålen till år 2030.

Många av oss har länge vetat att det inte kommer att räcka med elektrifiering för att kunna nå 2030-målen. Utredningen presenterar också en lista på åtgärder som behövs.

Regeringen var dock snabbt ute och underströk att man inte vill genomföra utredningens förslag. Vikarierande klimat- och miljöminister Britz kallade utredningen en återvändsgränd och pekade på elektrifiering som den enda åtgärden.

Vi vet att enbart elektrifiering inte räcker. Därför vill jag fråga ministern om det finns några andra förslag än elektrifiering som regeringen vill gå vidare med för att nå klimatmålen till 2030.

(Applåder)

Herr talman! Internationella klimatinsatser – otydliga mål och osäkra utfall är namnet på den rapport från Riksrevisionen som vi pratar om i dag. Det kanske skulle räcka som inlägg i debatten. Eftersom klimatfrågan är så komplex och det finns så mycket att säga om Sveriges klimatarbete, inte minst om klimatarbetet i andra länder, kommer jag dock – surprise! – inte att nöja mig med detta.

För Miljöpartiet är det självklart att Sverige ska vara ett ledande land i det internationella klimatarbetet. Klimatkrisen känner inga gränser. Utsläpp i ett land påverkar människor i ett annat. Torka, översvämningar och extremväder slår hårdast mot dem som har bidragit minst till problemet.

Sammanfattningsvis säger Riksrevisionen i sin rapport att arbetet med internationella klimatinsatser delvis uppnår sina mål men att insatsernas resultat är ojämna och att uppföljningen är bristfällig. Man konstaterar också att svag målstyrning från regeringen gör att det inte går att avgöra om Energimyndigheten skapar en tillräcklig mängd utsläppskrediter i förhållande till de svenska klimatpolitiska målen eller om vi får den effekt vi vill ha.

Riksrevisionen bedömer att Energimyndighetens arbete skulle kunna bli effektivare genom tydligare målstyrning från regeringen mot klimatmålen och att varken regeringen eller Regeringskansliet har tagit något helhetsgrepp för att följa upp och utvärdera insatsernas måluppfyllelse i förhållande till intentionerna. Det här är ju allvarligt med tanke på att regeringen trycker så hårt på att dessa åtgärder är viktiga.

Vilka är då Sveriges intentioner? I höstas lade Miljömålsberedningen fram ett förslag om Sveriges klimatmål till år 2030 som alla riksdagspartier ställde sig bakom. Resultatet var ett givande och ett tagande. Beredningen föreslog bland annat att kompletterande åtgärder ska kunna användas om utsläppsminskningarna för målen inte riktigt uppnås. Beredningens förslag var att högst 10 procent av utsläppsminskningarna ska kunna täckas av kompletterande åtgärder och att högst en fjärdedel av dessa 10 procent ska kunna vara internationella klimatåtgärder enligt artikel 6.

Tidöregeringen har ännu inte presenterat någon proposition efter Miljömålsberedningens arbete, vilket gör att det blir ännu otydligare vilka åtaganden Energimyndigheten ska jobba utifrån.

Miljöpartiet tycker i grunden inte att vi i Sverige ska kunna köpa oss fria genom att låta bli att vidta egna åtgärder här och i stället skicka pengar för att andra länder ska göra jobbet. Vi behöver göra vårt eget arbete. Vi behöver dock hjälpa andra länder i deras omställning, och därför kan det finnas en poäng med att vi samtidigt som vi arbetar med att snabbt minska Sveriges utsläpp på allvar tar tag i hur vi bäst kan bidra till utsläppsminskningar utomlands, inte minst i de länder som har minst resurser för omställning.

Riksrevisionen pekar som sagt på både styrkor och brister när det gäller Sveriges internationella klimatarbete. Det är bra att Sverige länge har haft en hög ambitionsnivå när det gäller klimatbistånd och har bidragit med betydande resurser till det internationella klimatarbetet. Men rapporten visar tydligt att det finns behov av förbättringar i styrning, uppföljning och tydlighet, inte minst om tanken är att vi samtidigt ska uppnå specifika utsläppsminskningar. Det här behöver vi ta på allvar.

När vi har stora summor som investeras i klimatåtgärder – oavsett om de ska räknas av från våra egna klimatmål eller om det handlar om stöd till andra länder – behöver vi säkerställa att de verkligen leder till reella utsläppsminskningar, klimatanpassning som gör skillnad eller en hållbar utveckling i de länder som berörs. För att vi ska kunna veta om stöden ger de resultat som vi vill se av klimatåtgärder är transparens och uppföljning helt avgörande.

Riksrevisionens granskning är viktig för att vi ska kunna göra insatserna effektivare, rättvisare och långsiktigare och för att de verkligen ska kunna leda till en klimatomställning, oavsett var pengarna används. Rapporten pekar också på problemen med att andra länder ska göra insatser som ska tillgodoräknas Sverige, inte minst när det gäller hur man ska säkerställa effekterna.

Herr talman! Miljöpartiet har några principer som är avgörande för Sveriges internationella klimatarbete.

Som jag redan har sagt ska klimatåtgärder i andra länder inte vidtas för att Sverige ska slippa göra sitt eget jobb på hemmaplan. Vi behöver minska våra egna utsläpp samtidigt som vi stöttar andra länder i klimatomställningen.

De länder och människor som drabbas hårdast har ofta bidragit minst till utsläppen. Sverige, som är ett rikt land med historiskt höga utsläpp, har ett ansvar att bidra mer. Våra internationella klimatinsatser handlar därför inte bara om effektivitet utan också om klimaträttvisa. Det innebär att stöd till klimatomställning och klimatanpassning behöver prioriteras.

Att bidra till att alla länder snabbt ska kunna fasa ut det fossila ska vara en viktig del av Sveriges internationella arbete. Hjälp till samhällen för att hantera torka, stigande havsnivåer och extremväder räddar liv här och nu.

Vi vill också att klimatfinansiering ska vara just klimatfinansiering; pengarna ska inte tas från andra viktiga biståndsändamål. Vi behöver säkerställa att klimatpengar inte urholkar insatser för fattigdomsbekämpning, hälsa eller utbildning utan i stället kompletterar dem.

Inte minst vill vi att internationella insatser ska bidra till faktiska, mätbara och långsiktiga minskningar av växthusgaser. Här behöver vi verkligen stärka både styrning och uppföljning, precis som Riksrevisionen påpekar. Det handlar om att undvika dubbelräkning, säkerställa kvalitet i projekt och följa de internationella regelverken.

Nu kommer jag till problemen med att försöka avräkna klimatinsatser utomlands mot Sveriges egna utsläppsminskningar. Om dessa åtgärder alls ska kunna användas är det såklart avgörande att man säkerställer att utsläppen faktiskt minskar. Här vill jag särskilt vända mig till Kjell-Arne Ottosson.

Det finns ju några exempel från Energimyndigheten som visar att det arbete som vi har i dag inte är bra nog.

Här lyfts specifikt exemplen från Ghana. Det handlar bland annat om 48 000 nya elmopeder som Sverige investerar i och som ska minska utsläppen i Ghana med 250 000 ton. Här finns också projekt där man bygger solenergi. Men problemet är: Ersätter solenergin fossila energikällor, eller bygger man bara ut den nya elproduktionen? Ersätter elmopederna fossila mopeder, eller betalar man bara för många fler mopeder på Ghanas gator? Det vet vi inte.

Herr talman! Riksrevisionens kritik mot den otydliga styrningen och de otydliga målen måste tas på allvar. Det måste vara tydligt vad Sverige vill uppnå med sina insatser. Om vi vill använda internationella klimatinsatser för att minska utsläppen måste det säkerställas att åtgärderna tar bort fossila utsläpp permanent i den mängd vi planerar för. Vi behöver också vara tydliga med vad planen är för de olika insatserna. Är målet just utsläppsminskningar, teknikutveckling, långsiktig klimatomställning eller klimatanpassning? Hur ska vi kunna mäta och följa upp resultaten när åtgärderna inte sker på svensk mark?

För att säkerställa att våra egna klimatmål uppnås måste vi ta hand om våra egna utsläpp på vår egen mark, och det gör vi inte i dag. Riksrevisionens rapport visar tydligt på svårigheterna med att använda internationella klimatinsatser för att ersätta nationella utsläppsminskningar, och detta är viktigt att ta till sig.

Vi ska inte sänka ambitionerna och backa från vårt ansvar här, men vi behöver samtidigt öka styrningen och effekten och förstå de stora utmaningarna och problematiken. Vi kan inte förlita oss på andra länders utsläppsminskningar framför egna.

Jag yrkar därför bifall till reservation 4.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Martin Kinnunen, för svaret! Det var väldigt intressant, för det jag uppfattade från Martin Kinnunens första anförande var att det fanns väldigt stor potential att göra stora utsläppsminskningar utomlands. Det var en av de tekniker som Sverigedemokraterna såg som ett sätt att kraftigt minska utsläppen. Nu säger Martin Kinnunen att det egentligen inte finns någon potential alls att jobba med detta – det är en så liten del att det inte kommer att spela någon roll över huvud taget.

Här förstår jag inte riktigt resonemanget. Jag hade egentligen tänkt fråga hur mycket pengar Sverigedemokraterna är beredda att satsa på detta, om man nu vill göra de stora utsläppsminskningarna utomlands. Det skulle jag fortfarande vilja veta.

Men jag blir väldigt nyfiken på om Martin Kinnunen tror att vi kan använda internationella insatser för att göra stora utsläppsminskningar eller att det inte finns någon potential alls fram till 2030 att använda sig av internationella klimatinsatser utomlands.

Herr talman! Martin Kinnunen nämner i sitt anförande att det är svårt att planera för att det finns få projekt och att det är en av anledningarna till att det är svårplanerat för Energimyndigheten att inleda sådana projekt.

Jag har tillsammans med Martin Kinnunen och flera andra här i kammaren suttit i Miljömålsberedningen. Där diskuterade vi frågan om klimatinsatser ganska mycket. Där kom vi efter långa förhandlingar till slut fram till att en mindre del av de kompletterande åtgärderna skulle kunna användas internationellt i artikel 6-åtgärder om man inte klarar sina egna klimatmål.

Jag tänker att det hade varit mycket lättare för Energimyndigheten att planera om man hade haft Miljömålsberedningens förslag på bordet, där det har ringats in hur stora åtgärderna ska vara. Det hade gett en mycket tydligare riktning, och det var också något vi kom fram till i Miljömålsberedningen: Man behöver planera framåt för att få en tydligare styrning.

Nu har detta betänkande inte kommit än. Jag vet inte om Martin Kinnunen som representant för regeringen i dag kan svara på var det finns. Men jag vill bara veta: Hade det inte varit enklare att planera framåt? Står Sverigedemokraterna fast vid det som förhandlades fram i Miljömålsberedningen, att det är en mindre del av de kompletterande åtgärderna som ska kunna användas för internationella klimatinsatser?