Herr talman! I dag ska vi debattera kriminalvårdsfrågor och närmare bestämt Riksrevisionens rapport om Kriminalvårdens behandlingsverksamhet. Detta är ett mycket angeläget och viktigt ämne.
I decennier, åtminstone sedan 1970-talet när jag var barn, har man fått höra framför allt från vänsterhåll att ingen blir bättre av att sitta inlåst i fängelse. Men faktum är, herr talman, att man faktiskt visst kan bli en bättre människa på våra anstalter, åtminstone i så motto att man inte begår nya brott eller återfaller i ett kriminellt leverne. Man döms till straff, men man avtjänar straffet i kriminalvårdens försorg - kriminalvården.
Målet med kriminalpolitiken är att minska brottsligheten och öka människors trygghet. Ett sätt att öka tryggheten är att minska antalet återfall i brott. Brottsförebyggande rådet räknar med att en person som gång på gång hamnar i fängelse skapar långsiktiga samhällskostnader på mer än 9 miljoner kronor, utöver de kostnader och det lidande som själva brotten orsakar.
Många som sitter i våra fängelser är inte svenska medborgare, och en del av dem ska utvisas, men de allra flesta som sitter på svenska anstalter ska trots allt en dag ut i friheten bland alla oss andra. Därför är själva vården i kriminalvården, alltså Kriminalvårdens behandlingsverksamheter, så viktiga för oss, för vår ekonomi och för vår trygghet - och inte minst för dem som straffats och nu sonat sina brott.
Riksrevisionen har granskat effektiviteten i Kriminalvårdens behandlingsverksamhet och har i sin rapport kommit fram till vissa slutsatser och rekommendationer. Först måste vi förstå att det här handlar om stora belopp av skattebetalarnas pengar. Kriminalvårdens anslag 2023 var över 14 miljarder, vilket var en ökning på över 60 procent sedan 2018. Med tanke på hur samhället har utvecklats lär det knappast stanna där.
Riksrevisionens övergripande slutsats är att Kriminalvårdens behandlingsverksamhet av flera anledningar inte fullt ut bedrivs effektivt. Den främsta anledningen är att det saknas personal som kan bedriva behandlingsverksamhet. Det saknas också lokaler att bedriva verksamheten i. Överbeläggningen på våra fängelser hindrar alltså en effektiv behandlingsverksamhet.
Här kan man konstatera att tidigare regeringar inte förstod hur samhällsutvecklingen skulle bli gällande såväl kriminaliteteten som samhällets svar med fler och längre straff. "Vi såg det inte komma", som det brukar heta.
Det tar ganska lång tid att bygga anstalter och att hitta, utbilda och anställa personal till dessa. Man måste hålla tidigare regeringar ansvariga för att vi har en så stor överbeläggning i dag.
I detta sammanhang måste det också få sägas att det här är en orsak till att vi måste kika närmare på fängelseplatser utomlands, framför allt för utländska medborgare som efter avtjänat straff ska utvisas. Att grova brottslingar inte skulle dömas är inte ett alternativ.
Kriminalvårdens ambition är att så många som möjligt av fångarna, eller klienterna som Kriminalvården säger, som bedöms ha medelhög eller hög risk att återfalla i brott ska gå minst ett behandlingsprogram under sin verkställighet. År 2023 var det dock bara 22 procent av de klienter på anstalt som bedömdes ha behov av behandling och 13 procent av de klienter i frivården som bedömdes ha behov av behandling som fullföljde ett behandlingsprogram.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet
Fängelsestraff kan vara alltifrån två veckor till livstid. Sysselsättning i form av behandling, utbildning och arbete ska underlätta klientens återanpassning till ett liv i frihet. Som ett led i återanpassningen kan den dömde vartefter tiden går flyttas till anstalter med lägre säkerhetsklass. Efter två tredjedelar blir klienten som regel villkorligt frigiven.
Detta innebär vissa svårigheter för behandlingsverksamheten. Ett exempel är att klienter som flyttas inte alltid kan erbjudas fortsatt behandlingsprogram. Klienter i frivården har mycket svårare att fullfölja behandlingsprogram eftersom det är så mycket annat som påverkar jämfört med i livet innanför murarna, som att passa tider eller återfall i missbruk.
Många klienter som bedöms ha behov av behandlingsprogram saknar goda förutsättningar att tillgodogöra sig dem. En orsak kan vara att de inte pratar svenska. En annan orsak kan vara att Kriminalvårdens klienter oftare lider av beroendesjukdomar och sämre psykisk hälsa än befolkningen i stort.
När det gäller språket kan i stället sfi sättas in, men det gör att behandlingsprogrammet skjuts på framtiden. Alltså behövs en viss längd på straffet för att hinna med både sfi och behandlingsverksamhet. Det finns visst arbetsmaterial på olika språk, men det är svårt att hitta programledare som är bekväma med att leda dessa program på andra språk än svenska.
Beroendeproblematik och psykisk ohälsa i allmänhet behandlas normalt av den allmänna sjukvården, men av säkerhetsmässiga och praktiska skäl bedriver Kriminalvården själv viss sjukvård på anstalterna. Detta ingår egentligen inte i Kriminalvårdens grunduppdrag, och i en ansträngd platssituation kan det lämna en del övrigt att önska.
Sammanfattningsvis är Kriminalvårdens behandlingsverksamhet jätteviktig. Kriminalvården har utvecklat verksamheten och arbetar aktivt med att identifiera vad som behöver göras för att nå fler med sina program. På grund av framför allt platsbrist och personalbrist är det dock en tuff situation för Kriminalvården, och de stora satsningarna på Kriminalvården måste fortsätta.
