Herr talman! Södertälje i förra veckan: En 17-åring dömd för mord rymmer efter en fritagning. Händelsen sätter mycket av det som inte fungerar i Sverige i blixtbelysning.

Vi talar om de stötande låga straffen. I dag kan ingen dömas till längre tid i sluten ungdomsvård än fyra år, inte ens vid mycket grova brott som mord.

Vi talar om att grovt kriminella tonåringar i dag placeras på statliga ungdomshem, där de har tillgång till mobiler och datorer och därför kan fortsätta att planera brott på distans eller, för den delen, sin egen rymning.

Vi talar om att det inte är brottsligt att rymma.

Vi talar om att grovt kriminella kan bli svenska medborgare. I detta fall ska 17-åringen enligt uppgift ha blivit svensk medborgare förra sommaren, under tiden som han var efterlyst för mordet. Svenskt medborgarskap borde vara något man förtjänar, inte något man anmäler.

Och till sist, herr talman, talar vi om säkerhetsbrister vid fångtransporter. Efter två fritagningar på kort tid i samband med vård- och tandläkarbesök är det uppenbart att säkerhetsrutinerna brister på ett allvarligt sätt. I ett enda enskilt fall blir behovet av ett paradigmskifte i rättspolitiken så tydligt.

Regeringen har nu inlett den största offensiven mot brottsligheten i svensk historia. Det handlar om skärpningar av enskilda straff men också om en fullständig översyn av hela strafflagstiftningen. Vi flyttar fokus från gärningsmannen till brottsoffret.

Straffen ska spegla brottens allvar. Regeringen avser att införa dubbla straff för brott som utförs i gängkriminella miljöer. Dagens form av mängdrabatt ska avskaffas, och reglerna om villkorlig frigivning ska skärpas. Fängelsestraffet syftar till att ge brottsoffret upprättelse och att ge förövaren möjlighet att efter straffet återinträda i det öppna samhället som en laglydig individ. Men fängelsestraffet syftar också, och inte minst, till att skydda samhället från gärningsmannen.

För att klara alla dessa ambitioner som regeringen har behöver kriminalvården byggas ut kraftigt de kommande åren. I budgetpropositionen för 2023 bedömdes Kriminalvårdens budget öka med 5 miljarder från 2022 till 2025. Det motsvarar en ökning av budgeten med 30 procent på tre år. Men utbyggnaden kommer att behöva fortsätta därefter för att möta alla aviserade straffskärpningar.

Kriminalvårdsfrågor

I Kriminalvårdens regleringsbrev för 2023 gav regeringen myndigheten i uppdrag att beräkna vilken kapacitet som behövs i anstalt, häkte och frivård för att Tidöavtalets föreslagna reformer ska kunna genomföras. Kriminalvårdens rapport redovisades i går. Kriminalvården bedömer att de kan behöva upp till 4 900 ytterligare fängelseplatser. Man talar om 11-16 nya anstalter.

Var och en här inne och i hela vårt land inser magnituden i den utmaningen. Det handlar naturligtvis om den fysiska utbyggnaden i sig men också om kriminalvårdens kompetensförsörjning. Men, herr talman, att det är svårt förändrar inte det faktum att det är nödvändigt. Sverige behöver ett paradigmskifte i rättspolitiken, och det kommer att kräva fler platser i häkten och anstalter.

Vi behandlar i dag ett motionsbetänkande där motionsyrkanden om kriminalvården från den allmänna motionstiden behandlas. I många av motionerna framförs kloka synpunkter som det går att känna stor sympati för. Utskottsmajoriteten föreslår emellertid att samtliga motioner avslås, i de flesta fall därför att det redan finns tillkännagivanden från tidigare riksdagsår, att arbete pågår i Regeringskansliet eller att det finns med i Tidöavtalet, som reglerar det arbete som vi bedriver framåt i regeringssamarbetet.

Jag vill därför ta tillfället i akt att säga något om allt det regeringen avser att göra inom Kriminalvårdens område, utöver de straffskärpningar som jag tidigare har berört.

En stor del av de intagna i Sveriges fängelser är utländska medborgare. Utgångspunkten ska vara att dessa personer ska avtjäna sina straff i sina hemländer. Arbetet med överföring av straffverkställighet kommer därför att intensifieras.

Rymningar från anstalt, häkte och andra frihetsberövande åtgärder ska kriminaliseras. Det ska inte vara lagligt att rymma.

Reglerna om permission ses över, där det bland annat ska tas större hänsyn till brottsoffrens utsatthet.

En utredning ska tillsättas om att hyra anstaltsplatser utomlands. Det är inte minst viktigt i den diskussion vi har nu om platskapacitetsbristen inom kriminalvården.

Reglerna för villkorlig frigivning ses över. Villkorlig frigivning bör endast beviljas om det föreligger särskilda skäl, till exempel gott uppförande och låg risk för fortsatt brottslighet. Övervakningsperioden efter avtjänat straff bör också förlängas för att den som sitter av hela sitt utdömda straff på anstalt inte ska slippa övervakning efter avtjänat straff.

Kriminalvården ska ta över ansvaret för verkställigheten av påföljder enligt lagen om sluten ungdomsvård, och särskilda ungdomsfängelser ska inrättas för ändamålet.

Jag vill också nämna en utvidgad användning av kontaktförbud och införande av vistelseförbud, som kommer att vara uppgifter för frivården

Sammantaget är det ett mycket högt reformtempo på Justitiedepartementet, och det kommer att vara så under återstoden av mandatperioden. Effekterna på kriminalvårdens verksamhet kommer att komma successivt vartefter olika reformer sjösätts och får genomslag.

Kriminalvården och dess medarbetare kommer att ha en krävande tid framför sig. Men, herr talman, det är en effekt av en nödvändig omläggning av rättspolitiken.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut, vilket innebär ett avslag på alla motionsyrkanden inom området kriminalvård.

Att människan är ofullkomlig är nog inte svårt att hålla med om när vi ser oss om både i vår närhet och runt om i vår värld.

De senaste åren har våldet ökat på många olika sätt i vårt samhälle. Brottslighet har alltid förekommit, och det är en huvuduppgift för ett land att sträva efter att begränsa brottsligheten så långt det är möjligt och att skipa rättvisa. Rättspolitiken har som uppgift att sätta upp lagar och gripa och döma dem som begår brott, och sedan får den som begått ett brott sona sin gärning genom en straffpåföljd. Straffpåföljden har också syftet att ge brottsoffret upprättelse.

Vi debatterar i dag kriminalvårdsfrågor här i kammaren, och det bör ske i ljuset av att det ska finnas tillräckligt med platser för att täcka det ökade platsbehov som uppstår när rättssystemet ser till att fler brottslingar grips och döms. Platsbehovet är en konsekvens av skärpta straff och också av de utökade möjligheter och resurser som rättssystemets olika funktioner fått för att motverka våld och brottslighet i vårt samhälle.

Men tiden i kriminalvården måste också för varje individ som placeras där bli en tid då en brottslig bana kan brytas och den dömde får stöd och motivation att ändra och lämna ett brottsligt livsval.

Tiden då straffet avtjänas ska användas på ett meningsfullt sätt. Om man som intagen har alkohol- eller narkotikamissbruk måste dessa beroenden brytas genom målinriktade program. För att den intagne ska ha möjlighet att finna en ny väg i livet måste utbildning och arbetsträning erbjudas. Naturligtvis ska anstalterna hållas drogfria. Frigivningen måste förberedas i god tid. För oss kristdemokrater är också de resurser som civilsamhället kan erbjuda i form av insatser och stöd viktiga. Naturligtvis lever inte heller människan av bröd allena, så möjligheten till andlig vård och verksamhet inom anstalterna måste också finnas som ett sätt att bryta ett destruktivt livsval.

Herr talman! För att undvika återfall bör den frigivne få hjälp att skaffa bostad, arbete eller annan typ av meningsfull sysselsättning. Det är även viktigt att det sociala kontaktnätet stärks. Satsningar på Kriminalvården, inte bara för att skapa platser, måste ses som ett sätt och inriktas på att minska brottsligheten i framtiden.

Herr talman! Som talare före mig har nämnt har platsbristen inom Kriminalvården varit ett stort problem under många år. Den har sin grund i en ökad brottslighet, främst inom grova brott, men också i lagförändringar och utökade resurser för rättssystemet som gjort att fler döms och också i många fall får längre straff.

Kriminalvården har under senare år, inte minst genom budgetar som den dåvarande oppositionen lade fram och som riksdagen biföll under förra mandatperioden, fått utökade resurser för att skapa fler anstalts- och häktesplatser. Trots det är situationen ansträngd både i häkten och på anstalter. I dag finns, efter ett antal kapacitetsökande åtgärder, cirka 8 000 tillgängliga platser.

Tidigare planer visade ett behov på cirka 11 000 platser under en tioårsperiod. Som också nämndes av tidigare talare kom det i går nya planer som kräver mellan 10 och 16 nya anstalter.

Det pågår byggprojekt på ett stort antal platser runt om i landet. Förutom lokaler behövs också personal för att hantera denna kapacitetsökning.

Kriminalvården lämnade så sent som i mars i år ett äskande om tilläggsbudget, och det är glädjande att regeringen kunde möta upp detta med ett tillskott på 300 miljoner i den vårbudget som lämnades till riksdagen vid starten av denna vecka. Detta är ett behov som inte fanns i tidigare äskande från Kriminalvården för de år vi talar om just nu, och det finns i mina ögon anledning att ha en fortsatt nära dialog och analys, så att kommande behov inkluderas i de kommande budgetprocesserna, både i höst och senare, och så att Kriminalvården får de resurser som behövs för att möta de krav och behov som finns de kommande åren.

Herr talman! I dagens Sverige ger det inget ytterligare straff att göra ett rymningsförsök eller att rymma under anstaltstiden. Vi kristdemokrater har dock sedan länge ansett att rymning och försök till rymning från kriminalvårdsanstalt bör kriminaliseras. Sanktionsmöjligheterna efter rymning är i dag begränsade, och konsekvenserna för den enskilde blir därför små.

Rymningar innebär att stora resurser tas i anspråk från olika delar av det i dag hårt ansträngda rättsväsendet. Dessutom handlar det i många fall om personer som dömts till långa fängelsestraff för allvarliga brott och kan vara farliga ute i samhället.

Den som rymmer från ett fängelsestraff signalerar att han eller hon inte ställer upp på rättssamhällets grundvalar och inte tar det straff som hör till de skador och det lidande som drabbat brottsoffren. Det är ett klandervärt beteende som vi bör markera tydligt mot, precis som andra klandervärda beteenden i vårt samhälle, och det kan ske genom kriminalisering i lag.

Varje rymning från anstalt eller sluten rättspsykiatrisk vård är ett misslyckande som måste tas på största allvar. En riksdagsmajoritet har i tidigare beslut, senast under 2022, angett att rymning och försök till rymning från kriminalvårdsanstalt och avvikelse från permission ska beläggas med fängelsestraff. En utredning har startats. Jag är glad över att det i Tidöavtalet aviseras att rymning från anstalt, häkte och övriga frihetsberövande åtgärder ska kriminaliseras. Vi kristdemokrater välkomnar dessa steg och ser fram emot utredningens förslag.

I Tidöavtalet aviseras dessutom att dagens regler om villkorlig frigivning ska ses över i syfte att ersätta dem med ett nytt system som innebär att villkorlig frigivning ska kunna beviljas endast när det föreligger särskilda skäl.

Herr talman! För oss kristdemokrater handlar det också om att se andra möjligheter för att lösa den akuta situationen. För att avlasta Kriminalvårdens beläggning bör Kriminalvården också få i uppdrag att hyra platser utomlands. Även här anges i Tidöavtalet att man ska undersöka möjligheten att hyra anstaltsplatser utomlands. Det kommer att vara en metod för att skapa möjlighet att möta det ökade behovet.

Herr talman! Vi anser också att utländska medborgare som döms för brott i Sverige som regel ska avtjäna sina straff i sina hemländer. I dag är cirka 30 procent av de intagna i svenska fängelser medborgare i andra länder. Sverige bör därför prioritera att skriva avtal med andra länder som tillgodoser att dessa medborgare avtjänar sina straff i sina hemländer. Även här anger Tidöavtalet en tydlig inriktning.

Herr talman! Som dagens debatt visar finns det behov av ytterligare aktivitet vad gäller platsbristen på dagens anstalter, och det finns också ett behov av metoder och behandlingsupplägg för att bryta en destruktiv livsstil och ett drogberoende.

Som jag sa inledningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på alla motionsyrkanden.

Herr talman! Regeringen genomför nu en omfattande omläggning av kriminalpolitiken. Det är ett stort perspektivskifte som handlar om att sätta brottsofferperspektivet i första rummet. Det betänkande om kriminalvården som vi nu debatterar spelar en viktig roll.

Kriminalvårdens roll är dubbel. Dels ska den dömde avtjäna sitt straff. Dels ska den som begått brott ges möjligheter att komma tillbaka till en vanlig tillvaro utan kriminalitet. Straffet är även en viktig upprättelse för brottsoffret.

En väl fungerande kriminalvård stärker människors möjlighet att utveckla sina egna resurser och skapa ett laglydigt liv. Att få människor att bryta med en kriminell livsstil är därför en viktig brottsförebyggande uppgift.

Kriminalvården står i dag inför stora utmaningar, inte minst på grund av platsbristen. När straffen skärps, polisen byggs ut och fler brottslingar kan dömas kommer behovet av anstaltsplatser att fortsätta öka. Det får inte accepteras att personer som dömts till fängelse får vänta lång tid på att avtjäna sina straff därför att det saknas möjlighet att ta emot dem.

Regeringen föreslår att Kriminalvården ska få ytterligare 300 miljoner kronor i år. Pengarna finns med i regeringens vårändringsbudget för 2023. En ytterligare satsning kan komma i höst.

Situationen när det gäller beläggningen i häkte och anstalt är ansträngd. Platsbristen har förvärrats trots att antalet platser har ökat kontinuerligt de senaste åren. I dag har Kriminalvården 8 000 tillgängliga platser, och det inkluderar dubbelbeläggning. Kriminalvården bedömer att det inom en tioårsperiod behövs 11 000 platser.

Det behöver finnas stöd för den som vill lämna det kriminella livet. Här är det viktigt med förutsättningar för studier och jobb samt delaktighet i det civila samhället.

Vidare framgår det i Tidöavtalet att socialtjänstlagen behöver reformeras. Det handlar om det brottsförebyggandet arbetet för att förhindra att unga rekryteras in i kriminalitet och om arbetet för att de barn som är i kriminalitet ska ta sig ur det. Det är otroligt viktigt att det förebyggande arbetet nu är lagfäst.

Kriminalvårdens generella insatser är av stor betydelse. Till det bör läggas den särskilda så kallade avhopparverksamheten, som riktar sig till den som vill lämna en kriminell livsstil. Det är viktigt att stoppa rekryteringen av barn och unga, att lagföra dem som begår brott samt att uppmuntra fler att lämna den kriminella miljön. Liberalerna anser att avhopparprogram spelar en viktig roll i det arbetet och har sedan länge krävt ett nationellt avhopparprogram.

Polismyndigheten, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen har sedan 2021 i uppdrag att förstärka och utveckla arbetet med stöd till avhoppare från kriminella, våldsbejakande extremistiska och hedersrelaterade miljöer i landet. Myndigheterna ska utarbeta former för uppföljning. Även Brå ska stödja uppföljningen och utvärderingen. Det uppdraget fortsätter och ska slutredovisas i februari 2024.

I Sverige är det inte brottsligt att rymma från fängelse eller sluten ungdomsvård. En sådan ordning är helt orimlig. Att rymma måste i sig vara straffbart. Samhällets signaler ska vara entydiga, och konsekvenserna för den som rymmer måste bli ännu mer kännbara. Därför är det bra att regeringen kommer att återkomma i närtid till den frågan.

Inom kriminalvården måste även barnperspektivet stärkas. Jag har själv varit engagerad i Bufff, en verksamhet för barn och unga med frihetsberövade föräldrar eller familjemedlemmar. Jag har tagit del av skammen som barn känner när de har en förälder i fängelse, den ensamhet som de känner och rädslan för att klasskamraterna ska få reda på att pappa sitter i fängelse. Jag har även varit med barn på besök på anstalt och sett kriminalvårdens oförmåga att möta barnen.

Framför allt har jag kämpat för barn som inte vill träffa sin pappa, barn som tvingats till umgänge med en dömd förälder och barn som reagerat oerhört starkt när de tvångshämtats av socialtjänsten.

Insikten om detta allvarliga problem fick jag för många år sedan. En pojke hade bevittnat hur pappan misshandlade mamman så allvarligt att hon blev medvetslös. Pappan lämnade sedan sonen och mamman, låste och gick. Pojken, som bara var fem år, kunde efter några timmar till slut få hjälp genom brevinkastet. Det är ett enormt trauma. Trots det tvingades pojken till umgänge med pappan i fängelset, med två socialsekreterare som han inte kände.

Jag kommer aldrig att glömma hur han grät och gjorde allt för att få vara kvar hos mamman och hur vi kämpade för att han inte skulle tvingas besöka sin våldsutövande pappa. Men domslutet skulle följas, och pojken bars iväg. Den pojken är ett av alla de brottsoffer som finns bakom statistiken, ett av alla de svikna barn som jag kämpar för.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner.