Herr talman! Ärade kollegor! I dag ska vi debattera AU7 Arbetsrätt och arbetstid.

I Sverige har vi en unik modell där den svenska arbetsrätten förhandlas till stor del och där det är parterna som kommer överens. Det möjliggör en förutsägbarhet för både arbetstagarna, det vill säga löntagarna, och arbetsgivarna, särskilt då vi befinner oss i en lågkonjunktur. Tack och lov verkar inflationen nu ha mattats av när det kommer till matpriserna men även generellt. Det påverkar oss alla, särskilt de svenska hushållen och våra löntagare.

Med en robust arbetsrätt bygger vi in en motståndskraft i en lågkonjunktur. Det betyder att när det blir varsel eller när personer måste sägas upp vet många svenska löntagare att det finns ett skyddsnät, att det finns en ordning. Man lämnar inte jobbet på dagen. Det finns en ordning där det tas hänsyn till hur länge man har jobbat på arbetsplatsen, kompetens etcetera. Det är inte som i många andra länder i Europa.

Det gör att det finns en förutsägbarhet även för arbetsgivarna. Det är inte så att arbetsgivare gillar att dra ned, men det kan vara nödvändigt av olika skäl. Man kanske måste göra en omstrukturering. Affärerna kanske går dåligt.

Man vet också om det som är bra med de svenska arbetsgivarna. Det blir nämligen ofta en diskussion om att många arbetsgivare i Sverige inte är goda människor. Visst finns det kålsupare. Men de här arbetsgivarna och företagarna finns och lever i vår vardag. Och om det går bra för svenska företag får fler svenska löntagare ett arbete att gå till och möjlighet att göra en lönekarriär. Vi får också mer resurser till vår gemensamma välfärd, till polisen och till försvaret – med tanke på den geopolitiska förändringen.

Genom att vi politiker håller armlängds avstånd möjliggör det för arbetsgivarförbunden och arbetstagarförbunden att sätta sig ned och förhandla om det som båda parterna tycker är viktigt och att komma överens. Det är därför vi knappt har några strejktimmar i Sverige. Stockholm eller andra delar av Sverige lamslås inte, så som det kan vara i Bryssel. Åker man till Bryssel kan man till och från få se kravallstängsel utanför parlamentet. Tack och lov har jag inte sett ett enda kravallstängsel utanför vårt parlament än.

Herr talman! Jag vill lyfta upp det som är unikt i Sverige. Även om den borgerliga sidan kanske inte alltid är överens med oppositionen när det kommer till synen på den svenska arbetsmarknaden är vi ändå överens i mångt och mycket jämfört med våra europeiska kollegor. Men jag vill höja ett varningens finger om att man från Bryssel försöker reglera den svenska modellen. Därför är det otroligt viktigt att arbetsgivarförbund och arbetstagarförbund hittar en gemensam ståndpunkt och att vi från politiken motar bort Bryssel och låter den svenska modellen få fortsätta tjäna precis som den har gjort historiskt.

Herr talman! Jag kommer återigen att gå tillbaka till den svenska modellen. Jag låter som en socialdemokrat. Men det är inte bara socialdemokrater som värnar om den svenska arbetsrätten. Det gör även vi moderater. Om vi tittar historiskt har socialdemokratin sina rötter i arbetarrörelsen och vi har våra i arbetstagarrörelsen.

När vi träffar representanter från de båda sidorna kan vi diskutera till exempel pensionsavsättningar. Ungefär nio av tio svenska löntagare har kollektivavtal, och många av mina socialdemokratiska kollegor tycker att det ska vara kollektivavtal på varenda arbetsplats. Det respekterar jag. Men jag är av åsikten att det inte är fel med kollektivavtal men att det bör vara upp till varje företag. Och nio av tio omfattas av kollektivavtal.

Jag ska lyfta fram det positiva, som vi oftast inte pratar om i politiken. Om det är lågkonjunktur och om företaget har ett kollektivavtal vet varje arbetstagare att om företaget skulle gå i konkurs eller inte skulle betala in premierna är arbetstagaren förutom garantilönen från staten fortfarande, via kollektivet, garanterad sin pensionsavsättning. Och i händelse av ett varsel, om man får sparken eller om man ska gå på föräldraledighet vet man att försäkringen är betald. Och om man – gud förbjude – utsätts för en arbetsskada går trygghetsförsäkring vid arbetsskada in.

Det finns många saker som vi inte nämner i den här kammaren. Jag tror att skälet till att det är bättre än många får det att låta som är att vi låter parterna komma överens. Vi låter inte den politiska konflikten gå in i arbetsrätten.

Därmed är det glädjande att Socialdemokraterna inte fattade beslut på sin kongress om att det bör lagstiftas om en arbetstidsförkortning. Visst kommer man att pressa på sina kompisar i de olika fackförbunden. Men det får ske via förhandlingar.

Jag är av åsikten att om man i något särskilt kollektivavtal vill komma överens om att gå ned i arbetstid ska det vara upp till det kollektivet, men jag tror inte att politiken ska lägga sig i. Vi behöver fler som arbetar. Vi behöver fler arbetade timmar. Om båda sidor i någon särskild bransch kan säkerställa att det tjänar både arbetsgivarna och löntagarna är det upp till det kollektivet. Men vi ska inte ha en lagstadgad arbetstidsförkortning.

Vi ska ha i bakhuvudet att vi har väldigt generösa regler i Sverige när det kommer till föräldraledighet och semester. Vi ska inte tumma på det. Men vi måste också låta parterna få förhandla och göra det i deras egen takt. Historien har visat att det har tjänat Sverige mycket väl.

Herr talman! Mot den bakgrunden vill jag yrka avslag på samtliga motionsyrkanden.

Herr talman! Tack så jättemycket, Adrian Magnusson, för ett fantastiskt anförande!

Ledamoten får mig att bli väldigt nostalgisk. Han låter precis som sossarna gjorde när jag växte upp på 70-talet. Det är verkligen härligt att höra om arbetarnas makt och hur viktigt det är att politiken lyssnar på arbetarna.

Adrian Magnusson var väldigt tydlig med att det alltid råder ett ojämlikt maktförhållande mellan dem som äger och köper arbetet och dem som säljer det. Det är därför så viktigt att politiken går in så att vi får alla lagar: semesterlagen, förtroendemannalagen, arbetsmiljölagen och så vidare. Det ska finnas en trygghet och en säkerhet.

Men det gäller inte på alla områden. När det kommer till arbetstidsförkortning är den arbetstid som vi nu har lagstiftad, och det har den alltid varit. Det måste den vara för att den ska vara rättvis. Det ska ju inte bara vara de starka fackförbunden som kan få igenom en bra arbetstid medan de som har svagare maktförhållanden inte kan det.

När Adrian Magnusson duckar och säger att det är just när det gäller arbetstiderna som parterna ska ta sitt ansvar och inte när det gäller till exempel hyvlingar och visstidsanställningar – hur resonerar han då?

Fru talman! Tack så jättemycket för svaret, Adrian Magnusson!

Jag har läst beslutet tidigare. Det är alltid så fantastiskt med socialdemokratiska beslut. De gör att två sidor alltid kan känna sig nöjda, för man kan alltid tolka besluten precis som man själv vill. Det visar på en finess och ett hantverk som många av oss är väldigt avundsjuka på.

Parterna ska ta sitt ansvar – absolut. Men i det här fallet är inte arbetsköparna ett dugg intresserade av att sänka arbetstiden, förutom för sig själva. Tjänstemännen på Svenskt Näringsliv har såklart kortare arbetstid; det förstår man ju. Alla vill kunna hämta tidigare på förskolan och få en bättre fritid med mindre stress och så vidare. Men de stackars knegarna ska tydligen inte få ha det på det viset.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka Adrian Magnusson och Socialdemokraterna när det gäller vad som händer om parterna inte i första hand i något slags närtid kommer överens. Både Kommunals och Handels medlemmar hör ju till förbund som inte är lika starka och har samma utgångsläge som flera andra förbund har. Metall är ett sådant fackförbund, som har lång tradition och har bra avtal. Men alla har inte den utgångspunkten.

Ska jag tolka Adrian Magnusson och Socialdemokraterna så att vi ska gå in och lagstifta om en generell förkortad arbetstid som gäller alla om parterna inte inom något slags närtid i första hand kommer överens om kortare arbetstid?

Fru talman! Också jag lyssnade noga på ledamotens anförande. Det var ett bra anförande, men jag kunde faktiskt inte höra att familjen nämndes en enda gång.

För mig som kristdemokrat är familjen samhällets viktigaste grundpelare. Barn och familjer påverkas av alla politiska beslut som vi fattar. Det gäller även arbetsrätt och arbetstid.

På Socialdemokraternas kongress var det tal om arbetstidsförkortning. Jag är glad att man vågade lämna målet att lagstadga om 35 timmars arbetsvecka även om man nu säger att parterna ska komma fram till det.

Min fråga till ledamoten handlar om familjeperspektivet. Förskolan är våra barns arbetsplats. Socialdemokraterna har fått föräldrar att tro att om barn inte börjar i förskolan så fort de har fyllt ett år kommer de att komma efter i utvecklingen – detta trots att forskningen visar att upp till tre års ålder är anknytningen det viktigaste och att föräldrar är de enda vuxna ett barn behöver.

Min fråga till ledamoten Adrian Magnusson är därför: Kan Socialdemokraterna tänka sig att lagstadga om att barn får vara i maximalt 35 timmar i veckan på förskolan?

Fru talman! Även jag vill såklart prata om den fantastiska kongressen, även om jag inte bevittnade den särskilt mycket – det ska jag villigt erkänna.

Kristdemokraterna saknade familjeperspektivet. Jag saknar givetvis företagarperspektivet. Förutsättningen för att kunna ha en god arbetsmiljö är faktiskt att ha ett arbete att gå till. Fyra av fem jobb skapas i små och växande företag. Det verkar socialdemokratin helt ha glömt bort.

När jag tittar på Socialdemokraternas senaste utspel på arbetsmarknadsområdet blir jag genuint orolig. Det är arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Det är slopat karensavdrag. Detta är förslag som kan låta bra – men vem står för kostnaden? Vem är det som drabbas? Jo, det är landets företagare.

Detta är ytterst bekymmersamt. Arbetslösheten i landet går åt fel håll. Vi ser på såväl stora som mindre orter hur företag efter företag går i konkurs. Det är tufft att vara företagare i Sverige.

Regeringen gör inte tillräckligt. Jag är dock rädd för vad socialdemokratins förslag på området skulle innebära. Vad skulle 35 timmars arbetsvecka innebära för företagaren? Vad skulle slopat karensavdrag innebära för företagaren?

Som vanligt är Socialdemokraternas lösning att det är företagen som ska stå för kostnaden och företagen som ska stå med problemen.

Fru talman! Det viktigaste för en vanlig knegare är att ha ett arbete att gå till och kunna knega på. Fler unga pojkar och flickor behöver se sina föräldrar gå till jobbet på morgonen. Det är varken Socialdemokraterna eller Centerpartiet som skapar de arbetstillfällena. Det gör landets företagare. Politiken kan inte skapa jobb, men politiken kan skapa hinder för att företagen ska kunna växa och frodas. Jag är genuint oroad över den utveckling vi ser runt om i landet för landets företagare.

Centerpartiet har haft en kampanj där vi under ett antal månader har åkt runt och pratat med och lyssnat på landets företagare. Det de säger är framför allt tre saker: Det är för mycket krångel, det är svårt att hitta kompetens och det är för höga kostnader. Med Socialdemokraternas förslag kommer det inte att bli mindre krångligt eller billigare att vara företagare i det här landet. Tvärtom kommer det att bli krångligare och dyrare. Dessutom behöver man anställa fler, i den stora kompetensbrist som redan finns, om man ska gå till 35 timmars arbetsvecka.

Nej, det stämmer väl att kongressbeslutet inte är exakt 35 timmars arbetsvecka. Men man kan också konstatera att ordföranden för LO, som är mycket drivande i förslagen om karens, arbetstidsförkortning och så vidare, i helgen valdes in i det verkställande utskottet. Det är rätt kul: Vi anklagas ofta för att stå på företagarens sida och för att ha företagarens intressen för ögonen. Men det är faktiskt bara ett parti i denna kammare som är kopplat till en av arbetsmarknadens parter, och det är Socialdemokraterna. Då råder det ingen balans på svensk arbetsmarknad.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på samtliga motioner.

Jag vill också inleda med att göra Socialdemokraterna och Adrian Magnusson besvikna: Jag har inte sett en minut av er kongress, utan det jag hänvisade till kom från en artikel i Dagens Arena, där bland andra er före detta partisekreterare Lars Stjernkvist citerades.

Fru talman! Att ha ett arbete att gå till är inte bara en fråga om ekonomi, utan det handlar om värdighet, gemenskap och ansvar.

För oss kristdemokrater är arbetslivet en viktig del av det goda samhället. Arbetsrätten och arbetstiden spelar en avgörande roll för att skapa balans mellan arbetsgivarnas behov och de anställdas trygghet. Vi vill ha ett arbetsliv som är tryggt men också flexibelt, där arbetsgivare vågar anställa, där arbetstagare vågar byta jobb, där reglerna är tydliga men inte kvävande och där både företag och människor kan växa.

En fråga som varit viktig för oss är att modernisera arbetsrätten så att den fungerar för dagens arbetsmarknad. De gamla reglerna var skrivna för en annan tid och ett annat samhälle. Då var det vanligare att man jobbade hela livet på samma arbetsplats, men i dag ser vi helt andra mönster: Småföretag växer fram, och det finns gigarbete, distansarbete och projektanställningar.

Arbetsrätten måste helt enkelt följa med. Därför är de nya förändringar i lagen om anställningsskydd, LAS, som trädde i kraft den 1 oktober 2022 viktiga. Det är reformer som stärker balansen och gör det enklare för arbetsgivare att anställa men som samtidigt ökar tryggheten för den som är anställd.

Förändringarna har bland annat inneburit tydligare regler vid uppsägning, så att små företag inte ska behöva tveka inför att anställa, och även fler möjligheter till kompetensutveckling och omställningsstöd, också för dem som inte varit fast anställda under lång tid. Många av åtgärderna har gjort det lättare för arbetstagare att komma in på arbetsmarknaden och få en trygg anställning.

För arbetsgivare har förändringarna inneburit vissa förbättringar som sänkt tröskeln och minskat riskerna med att anställa, och de har gett större möjligheter än tidigare att kringgå LAS turordningsregler vid arbetsbrist och gjort det lättare att säga upp personal som missköter sig. Syftet med nya LAS var helt enkelt att anpassa arbetsmarknaden efter samhället, med förbättrad flexibilitet och bättre trygghet för anställda.

Jag vill tacka Centerpartiet för att de säger nej till att slopa karensavdraget.

Fru talman! Vi kristdemokrater vet att arbetslivet inte existerar i ett vakuum. Det hänger ihop med familjelivet. När en förälder går till jobbet ser barnen något viktigt: ansvar, struktur och stolthet. Arbete ger inte bara bröd på bordet, utan det ger också förebilder. Därför är det avgörande att vi skapar ett samhälle där både kvinnor och män ges möjlighet att kombinera arbete med familjeliv.

Ett hållbart arbetsliv är också ett familjevänligt arbetsliv, och många gånger är arbetslivet en familj i sig. Jag tänker särskilt på de tusentals familjeföretag som bär Sverige. Det är företag som gått i arv, ibland över flera generationer. I dessa företag finns ofta en djupare förståelse för hur arbete påverkar livet i stort.

En sådan verklighetsberättelse är hur grundaren av företaget Babybjörn till och med ringde hem till en anställd för att få veta hur det stod till med den anställdes make, efter att ha fått höra att han var sjuk. Det är familjeföretag som har en omsorg om de anställda som går utöver det som kollektivavtal och annat kan komma fram till. Där finns en mänsklighet, en närhet och en vilja att hitta lösningar som fungerar, inte bara för företaget utan för människorna som jobbar där.

Fru talman! Vi ser dessutom hur viktiga våra småföretag är, inte bara för tillväxten utan för att skapa jobb i hela landet. Små och medelstora företag står för 65–70 procent av jobben i privat sektor. Fyra av fem jobb skapas av små och medelstora företag. Det är där framtidens arbetstillfällen växer fram, men då krävs det att vi fortsätter att underlätta för dem som vågar satsa, som vågar anställa och som vågar driva företag.

Fru talman! I betänkandet behandlas en motion som föreslår att vi ska införa fyra dagars arbetsvecka. Men det har vi väl i princip redan? Vi kan utgå från en person som jobbar heltid inom industri och som jobbar dagtid, måndag till fredag. Av 365 dagar går lördagar och söndagar bort. Vi drar också bort 25 semesterdagar, och så har vi lite ATF och helgdagar på det. Vi landar då på 220 arbetsdagar delat på 52 veckor, vilket blir 4,2 arbetsdagar i veckan. Detta förutsätter att den anställde inte har tagit någon extra dag ledigt, varit sjuk eller vabbat.

Eller som det stod i en ledare i DN i går: ”Gå inte på myten att svenskar jobbar mest i Europa – vi spelar i bottenligan. – – – Lägger man dessutom till att vi har väldigt generösa regler för frånvaro – bland annat för semester, röda dagar, föräldraledighet, vab och sjukdom som inte ingår i veckojämförelsen – växer klyftan mellan oss och övriga världen ytterligare. Svenskar jobbar 1 437 timmar per år: hela 300 timmar under OECD-snittet … Utslaget blir det drygt 27,5 timmar per vecka. Det är mindre än i exempelvis Finland och Frankrike. Och placerar oss i botten på OECD:s lista.”

Fru talman! Avslutningsvis är arbetsmarknaden inte bara en plats för produktion, utan det är en plats där människor formar sina liv. Vår politik syftar till att bygga ett arbetsliv som förenar trygghet med utveckling och rättvisa med ansvar.

Vi vill ha ett samhälle där det lönar sig att arbeta, där man får växa i sitt yrke och där arbetsgivare och arbetstagare tillsammans skapar framtidens arbetsplatser, med både hjärta och ansvar, för vi vet att den som har ett arbete att gå till känner sig behövd och betydelsefull och känner stolthet över att kunna försörja sig själv och sin familj.

Fru talman! Om inte ledamoten är medveten om de konkreta förslag som vi har kan jag berätta att vi har infört ett omställningsstudiestöd som ska ge möjlighet för arbetstagare att utvecklas, göra karriär där de arbetar, gå framåt och lyckas lite bättre och kanske ta kliv i arbetet på den plats där de befinner sig. Det är ett av dem.

Man kan se det som att vi inte vill göra det bättre för arbetstagare bara för att vi inför ett växastöd, men det handlar om att skapa arbetstillfällen. Först av allt måste man ge människor en möjlighet att ha ett arbete att gå till.

I dag har vi bra lagar och regler för anställda så att de kan få en bra arbetsmiljö. Det må låta som att jag bara står på arbetsgivarens sida, men jag tycker att det hela tiden handlar om att vi har både rättigheter och skyldigheter. Det gäller båda parter. Det gäller arbetsgivaren – absolut – men det gäller också den anställde.

Det bästa är om man sätter sig ned tillsammans och pratar. Om en anställd upplever sig inte ha de rättigheter som man ska ha på sitt arbete behöver de båda sätta sig ned och samtala om det.

Fru talman! Då vill jag tala en liten stund om de viktiga steg som regeringen har tagit för att bekämpa arbetslivskriminaliteten. Är det något som är viktigt att komma till rätta med är det när människor blir utnyttjade. Jag kunde inte se att den förra regeringen gjorde något konkret åt det under sina åtta år.

Vi har skärpt kontrollerna. Vi har förbättrat samarbetet och samordningen mellan myndigheter för att människor inte ska bli utnyttjade. Det är en rättvisefråga. Att människor blir utnyttjade är ett växande problem, som vi har sett. Och när regeringen nu tar tag i det är det något av det största, viktigaste och mest avgörande som görs för att människor som har en anställning ska ha rätt villkor och inte kunna bli utnyttjade.

De steg regeringen har tagit för att bekämpa arbetslivskriminaliteten är något av det viktigaste den gjort för att ge människor bra förutsättningar för att få en anständig och riktig anställning.

Fru talman! Jag hade inte tänkt att ta någon replik, men det var ju en väldigt lång och engagerad del i anförandet om att EU ska hålla sig borta från arbetsmarknadspolitiken. Jag delar den inställningen. Jag uppfattar det också som att man i utskottet är väldigt överens i frågan om att vi ska värna den svenska modellen och att EU inte ska lägga sig i och vara för klåfingriga när det gäller arbetsmarknadspolitik.

Det är väldigt lätt att säga det och väldigt lätt att tycka det, men när Sverigedemokraterna väl får inflytande och får vara med och bestämma gör man ofta precis tvärtom. Sverigedemokraterna var ju med på regeringens linje om EU:s plattformsdirektiv. Att införa plattformsdirektivet är faktiskt ett av de största ingrepp som EU har gjort i den svenska arbetsmarknadspolitiken. Det är det första eller andra stora steget in på arbetsmarknadsområdet.

Vi var nog många som var förbryllade över att KD, L och M inte var tydligare mot Europaparlamentet och EU-kommissionen om att man skulle hålla tassarna borta. Men Sverigedemokraterna var ju med på linjen från dag ett. Man höll regeringen i handen så att regeringen skulle kunna få igenom plattformsdirektivet.

Det var dessutom under det svenska ordförandeskapet som detta drevs på och drevs framåt. Min fråga är: Varför stod inte Sverigedemokraterna upp i frågan om EU:s plattformsdirektiv – om detta nu är viktigt på riktigt?

Fru talman! Det är ett viktigt besked för de sverigedemokratiska väljarna att detta är viktigt på riktigt – men i förhandlingar med regeringen prioriterar man andra frågor. Det var helt uppenbart så att Sverigedemokraterna och regeringen hade förhandlat den här frågan. Det tror jag var väldigt tydligt bland utskottets ledamöter.

Det här är en stor inskränkning. Båda arbetsmarknadens parter är genuint oroliga för vad EU:s plattformsdirektiv kommer att innebära. Om implementeringen sker på fel sätt riskerar det på riktigt att slå sönder den svenska modellen. Jag är genuint oroad för att detta var ett första steg. Vad är nästa steg som EU ska ta in på den svenska arbetsmarknaden?

Tyvärr är det lite så med EU-kommissionen att de tenderar att ta hela kroppen om man ger dem lillfingret. I det här fallet har den svenska regeringen gjort det. Man har gett EU-kommissionen ett lillfinger. Man har sagt att ”det är okej att ni går in och påverkar svensk arbetsmarknadspolitik”.

Jag har full respekt för att det kan vara svårt att hänga med i turerna när man inte har suttit i utskottet under gamla ärenden, men det här var ju första gången som EU på riktigt gick in i svensk arbetsmarknadspolitik – eller andra möjligtvis. Då säger Sverigedemokraterna: Välkomna!

Nu blir det i framtiden upp till bevis för Sverigedemokraterna att faktiskt också stå för det man tycker. Jag hoppas att Sverigedemokraterna kommer att vara tuffa i förhandlingarna framöver. Min enkla fråga blir: Kommer Sverigedemokraterna att säga nej till liknande förslag i framtiden?

Fru talman! Vi är överens om att parterna behöver gå före, men som jag precis läste upp har Socialdemokraterna som riktlinje att arbetstiden behöver kortas. Det är socialdemokratins uppfattning. Oavsett vem som ska lösa den frågan går Socialdemokraterna in i det här med uppfattningen att arbetstiden behöver kortas.

Min fråga till den sverigedemokratiska ledamoten var: Vad tycker Sverigedemokraterna i fråga om arbetstidsförkortning? Eller har man ingen uppfattning? I tidigare uttalanden har man sagt nej till arbetstidsförkortning. Man har sagt att man inte vill ha en arbetstidsförkortning. Om det har skett en förändring på den punkten tar jag gärna del av det här.

Ledamoten började resonera kring föräldraledighet och semesterveckor, dagar, år, veckor, timmar och så vidare. Om det finns förslag från Sverigedemokraterna om fler semesterdagar, en ytterligare semestervecka eller utökad föräldraledighet tar jag gärna del av dessa också. Det kan vara så att jag missuppfattar, men jag är ändå nyfiken.

Jag är också nyfiken på en sista sak. Ledamoten förde ett resonemang om att politiken måste vara beredd att agera om parterna ber om hjälp. Det har varit så många gånger i svensk arbetsmarknadshistoria att parterna har kommit till politiken och sagt att de behöver lagstiftning inom ett område.

Om det skulle vara så att parterna ber om hjälp med arbetstidsförkortningsfrågan, är då Sverigedemokraterna beredda att sätta sig och förhandla med Kristdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna i denna fråga? Och vilket perspektiv kommer man då att inta? Kommer man att vara för en arbetstidsförkortning? Kommer man att ställa sig på löntagarnas sida, eller kommer man att vara emot en arbetstidsförkortning? Kommer man att ställa sig på arbetsgivarnas sida? Det kan ju vara att man är överens i det läget. Det vet ju inte jag. Det jag egentligen vill reda ut är var Sverigedemokraterna står i frågan om arbetstidsförkortning. Vilka ingångsvärden tar man med sig vid en eventuell förhandling?

(Applåder)

Fru talman! Sverige är ett rikt land. Vi har hög produktivitet och också stark ekonomi och välutbildad arbetskraft. Men trots detta arbetar människor i dag under större stress än någonsin. Utbrändheten ökar, sjukskrivningarna skjuter i höjden och människor går in i väggen innan de ens har hunnit fylla 40. Samtidigt ser vi att vinsterna i näringslivet slår rekord. Arbetsgivare gör miljardöverskott på det arbete som våra löntagare skrapar ihop åt dem varje dag.

Ändå hör vi från borgerliga partier att vi inte har råd att korta arbetstiden – att sex timmars arbetsdag eller fyradagarsvecka är en utopi.

Men arbetstidsförkortning handlar inte bara om arbetstid. Det handlar om vår livstid – om människors möjlighet att orka med ett helt arbetsliv och att hinna med sina barn, sin familj, sin hälsa och sin vardag. Det handlar om rätten till återhämtning och balans.

Detta är faktiskt en fråga som har rötter just i riksdagen. För det var inte frivilliga överenskommelser som gav oss åttatimmarsdagen – det var lagstiftning. Det var inte avtal mellan parterna som införde femdagarsveckan, utan det var ett politiskt beslut.

År 1919 beslutade riksdagen att införa åttatimmarsdagen. År 1973 fick vi femdagarsvecka. Detta var stora steg som togs efter år av facklig kamp, men de krävde också att politikerna och politiken tog sitt ansvar. Det måste vi nu göra igen.

Sedan 1970-talet har produktiviteten per arbetad timme ökat kraftigt. Vi producerar mer på färre timmar än någonsin tidigare. Men dessa vinster har inte gått till arbetarna eller till arbetstidsförkortning, utan de går som vanligt bara till ökade vinster och aktieutdelningar.

Nu skulle man kunna tro att det bara är Vänsterpartiet som kräver kortare arbetstid, men så är det inte. Kommunal gör också det, för deras medlemmar orkar inte längre. Det är undersköterskor, vårdbiträden, barnskötare – kvinnor som sliter i vår gemensamma välfärd, ofta med ofrivillig deltid och i stress och underbemanning.

Handels kräver samma sak. I butik, lager och ehandel är det högt tempo, fysiskt krävande och därtill ofta osäkra anställningar och dåliga scheman. Detta är inga orimliga krav. Det handlar om att få livet att gå ihop.

Det är väldigt många andra länder som har visat vägen. I Frankrike är normalarbetstiden 35 timmar i veckan enligt lag. I Belgien har man infört möjlighet till fyradagarsvecka utan lönesänkning. På Island har man testat arbetstidsförkortning brett i offentlig sektor med otroligt positiva resultat. Det gav mindre stress, högre produktivitet och nöjdare anställda. Men det är ju inte raketforskning.

Då kan man undra varför vi tvekar här i Sverige. Tyvärr har Socialdemokraterna, som historiskt har varit en drivande kraft i kampen om arbetstiden, lite grann parkerat frågan i någon frysbox och överlåtit den till arbetsmarknadens parter. Jag tycker att det är lite historielöst. Vi vet som sagt att de stora genombrotten för arbetstidsförkortning inte kommer den vägen.

Att gömma sig bakom parterna är bara ett sätt att skjuta frågan på framtiden – en framtid som aldrig kommer så länge som arbetsköparsidan och högern säger nej.

Fru talman! Arbetstidsfrågan är och har alltid varit en lika mycket politisk som facklig fråga. Jag menar att den stora fråga vi måste ställa oss är: Finns vi människor till här på jorden bara för att arbeta, eller arbetar vi för att kunna leva? Jag tänker att vi går på det senare. Visst vill vi ha ett samhälle där alla människor har tid för sina barn, för sina fritidsintressen, för sitt engagemang i föreningslivet – kanske i ett politiskt parti, vad vet jag – och ett arbetsliv som håller i längden, där vi också kan jobba hela livet utan att slitas ut.

Fru talman! Sverige håller på att förlora kontrollen över vissa delar av arbetsmarknaden. Det kan vi se med till exempel plattformsarbetet, som vi har fått dras med i ungefär tio års tid, eller gigjobb, som de ofta kallas. De jobben utförs av människor som jobbar via appar. De har ingen anställning. De har ingen trygghet. Väldigt ofta saknar de möjligheter att påverka sina villkor. Detta är inte framtiden – det är dåtiden. Det är rakt av en återgång till en oreglerad marknad där arbetaren är helt rättslös och arbetsgivaren är helt osynlig.

Plattformsföretagen hävdar inte ens att de är arbetsgivare. De hävdar att de som jobbar där är egenföretagare. Men dessa saknar i praktiken den makt och de resurser som verkliga företagare har. I själva verket är detta bara en omskrivning och ett sätt för företag att undgå ansvar, skatter, arbetsmiljölagar och kollektivavtal. Det är en antifacklig praxis i dess mest sofistikerade form.

Tyvärr är detta inte det enda hot som vi ser. Arbetsmarknaden förändras, men tyvärr förändras inte arbetsrätten med den. Vi har tvärtom fått fler och fler osäkra anställningar.

Under 2007 hittade Moderaterna på allmän visstid. Nu har detta ersatts med särskild visstid. Det är alltså en anställningsform som i princip betyder att man inte har någon anställning. Det betyder att en arbetsgivare kan anställa personer på visstid helt utan objektiva skäl.

Detta gör att till exempel unga personer, kvinnor, utrikesfödda och så vidare fastnar i ett evigt ekorrhjul av tillfälliga jobb. Det är en osäkerhet som skapar stress, hindrar livsplaner och underminerar facklig styrka.

En annan oroande utveckling är det fenomen som kallas hyvling. Det är när en arbetsgivare med hänvisning till arbetsbrist sänker sysselsättningsgraden utan att säga upp personal, alltså att man liksom hyvlar på toppen. Det innebär att människor från en dag till en annan kan förlora stora delar av sin inkomst, helt utan förvarning, utan omställning och utan att några turordningsregler gäller.

Trots att man har gjort en lagändring har det blivit tydligt att det finns kryphål här. Vi såg hur H&M hyvlade arbetstiden för 1 500 anställda. Den nya lagen har tyvärr visat sig vara tandlös.

Handels och andra förbund har krävt en ändring och vill också att hyvling ska förbjudas i lag. Det tycker Vänsterpartiet också.

Låt mig summera: Det vi ser här nu är flera uttryck för en och samma utveckling, det vill säga att makten på arbetsmarknaden, som alltid har varit ojämn, ännu mer har förskjutits till arbetsköparnas fördel. Arbetsrätten luckras upp, fackens ställning försvagas och tryggheten har urholkats till priset av människors hälsa, livskvalitet och framtidstro.

Det vi såklart måste göra är att ändra detta så att plattformsföretagen erkänns som arbetsgivare och därmed tar ansvar för arbetsmiljö och försäkringar. Visstidsanställningar ska bara användas när man verkligen kan visa att arbetsbehovet finns. Vi ska givetvis också förbjuda hyvlingar så att ingen plötsligt mister sin inkomst utan någon som helst förvarning eller uppsägning.

Fru talman! Det är dags. Jag vet att borgarna har det i sig om de vill, och om inte annat får vi byta ut regeringen om ett år. Vi måste nämligen återställa balansen på arbetsmarknaden. Vi måste stärka arbetsrätten i takt med att arbetslivet faktiskt förändras. Det handlar både om respekt för människor och om anständighet. Det handlar om ett hållbart samhälle. Det är bara så ett samhälle kan utvecklas. Ingen ska heller behöva leva i otrygghet bara för att någon annan ska kunna maximera och göra vinst på dem.

Med det vill jag tacka för ordet och, bland alla mina reservationer, yrka bifall till reservation 17.

Fru talman! Nej, Adrian Magnusson skulle aldrig vara illvillig. Jag ser inte hur han skulle kunna ha det i sig. Tack också så jättemycket för dina ord, Adrian Magnusson!

Det är en konstig ordning i EU – först ska man ta ställning till om ett förslag strider mot subsidiaritetsprincipen, och sedan ska innehållet förhandlas. Det är en väldigt märklig ordning. Men det är riktigt: Precis när plattformsdirektivet först presenterades ställde vi oss faktiskt på samma sida som Socialdemokraterna. Allteftersom det så kallade gigjobbandet växte – allteftersom vi började se fler och fler Ubertaxibilar och Foodora började bli vanligare – började jag dock grotta ned mig i vad som är det faktiska problemet.

Det faktiska problemet är att man alltid, eller väldigt ofta, låter de här personerna stå för all utrustning själva – men framför allt att de väldigt sällan har en anställning. Man gör dem alltså till egenföretagare. Men man gör dem inte alltid till egenföretagare med F-skatt, så som gäller andra och som gör att de har möjlighet att utnyttja alla sina rättigheter. I stället låter man ett målvaktsföretag, en tjänst, vara arbetsgivare och sättet för de här personerna att sköta sin egenanställning.

Nu har jag bara några sekunder talartid kvar, men det är alltså det här som är det stora problemet. Det finns nämligen absolut ingen som ser till att arbetsmiljöregler efterlevs. Ingen ser till att alla de rättigheter man har vid en anställning finns, och det borde vi förbjuda.

Fru talman! Man kan väl inte vara emot en utredning, Adrian Magnusson? Det är ju väldigt harmlöst att göra en utredning, så det kan vi absolut göra. En utredning tittar ju nu också på hur vi ska kunna införa plattformsdirektivet i Sverige.

Den största skillnaden mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna när det gäller det här är att Socialdemokraterna och flera fackförbund – dock inte Transportarbetareförbundet, som ju skulle kunna vara det som organiserade väldigt många plattformsarbetare – säger att den svenska modellen ska ta hand om detta. Man ska så att säga organisera arbetarna och på så sätt få en ökad arbetstrygghet för de här personerna.

Här kommer man dock till pudelns kärna, nämligen att de här människorna inte alltid är anställda. Och även om de skulle vara det är det väldigt osäkra anställningar, vilket gör det väldigt svårt att organisera de här personerna. Den svenska modellen, som ofta är bra och som skulle kunna organisera bort problemet, fungerar alltså inte vad gäller plattformsarbetet.

Det rimliga är följande: Om en person har en företagslogga på sig och utför ett arbete utifrån den företagsloggan borde det också vara det företaget som betalar ut lönen. Men det heter ju plattformsekonomi av en anledning, det vill säga att arbetet utförs via en plattform. Foodorapersonen i ena änden är bara ett namn, och sedan är det någon i andra änden som köper en tjänst via plattformen. På så sätt kommer man undan hela arbetsgivar- och arbetstagarbegreppet. Det är det som är det riktigt farliga med plattformsekonomin och som hotar att förstöra hela vår svenska modell.

Vi tar ett glas cola, Adrian Magnusson, så kan jag berätta mer!

(ADRIAN MAGNUSSON (S): Mycket bra!)

Fru talman! Jag hörde tre frågor: Tycker jag att arbetsköparna roffar åt sig alla vinster? Tycker jag att löneutvecklingen har varit dålig de senaste åren? Känner jag några egenföretagare?

Tycker jag att alla roffar åt sig? Nej, alla roffar inte åt sig. Men självklart vill de allra flesta företagare ha vinsten. Alldeles oavsett vem som gör arbetet åt dem är det såklart så. Det är ju inte så att någon startar ett företag bara för att man är en god människa som tänker: ”Stackars! Där finns ju tre personer på torget som inte har något jobb. Jag tror att jag startar ett företag så att de har någonstans att arbeta!” Så fungerar det väldigt sällan och har väldigt sällan gjort.

Egentligen borde vi politiker inte recensera avtalsrörelsen vad gäller löner, för det är, som vi har pratat om tidigare, parternas ansvar. Men det är klart att lönerna har släpat efter väldigt länge. Jag har jobbat inom Handels i stora delar av mitt liv, och där är löneökningen väldigt dålig. Den utgår väldigt ofta från en procentsats, där 3 procent av en hög lön är mycket medan 3 procent av en låg lön inte är särskilt mycket. Utan att recensera alldeles för stenhårt kan jag därför säga att det har varit svårt att hänga med i låglöneyrkena. Det har varit mycket löneglidning.

Känner Ciczie Weidby några egenföretagare? Jättemånga! Jag har till och med flera vänner som är tatuerare – jag tänker att det syns.

Fru talman! Jag var tydlig i mitt förra inlägg med att även jag känner många egenföretagare – alltifrån musiker till konstnärer och tatuerare. Jag vet precis hur mycket de arbetar. Jag vet också att flera av dem har varit tvungna att sluta, eftersom vi har en mycket, mycket sämre ekonomi. Om ett smörpaket kostar 80 spänn prioriterar människor det framför att göra en ny fjäril på armen. Jag känner definitivt till detta.

Ledamoten Camilla Rinaldo Miller får det att låta som om jag är världens ondaste och hon är världens snällaste, att jag hatar alla företag och hon älskar alla företag. Givetvis är inte världens fullt så svartvit. Jag vet att Camilla Rinaldo Miller vet att även jag åker runt i landet och träffar både stora och små företag. Jag har varit i mitt län, och jag har varit i Övertorneå och Kalmar.

Det är såklart inte så att jag inte vet hur det verkligen ser ut. Jag vet också att det är en sak med småföretagen, men jag har jobbat på de stora företagen. De finns också, och där är det inte guld och gröna skogar. Där är det väldigt högt tempo, väldigt dåliga scheman och väldigt stor skillnad mellan personerna som jobbar där med osäkra anställningar och så vidare.

Hela landet går inte runt på alla de små gulliga, pittoreska småföretagen, utan väldigt många är de här riktigt stora företagen, och de vill verkligen roffa åt sig så mycket vinst det bara går, gärna på bekostnad av dem som utför arbetet. Helst vill de inte betala höga löner och helst inte ob-tillägg heller om de hade fått bestämma.

Fru talman! Att vi arbetar för mycket får konsekvenser. Det yttrar sig i ohälsa, i sjukskrivningar och i en tillvaro där tiden aldrig riktigt räcker till. Det märks hos barn som växer upp med utmattade föräldrar, i relationer som inte hinner vårdas och i ett arbetsliv som inte håller över tid. Ändå håller vi fast vid den arbetstidsnorm som sattes för mer än 50 år sedan. 40timmarsveckan infördes i början av 1970-talet. Sedan dess har produktiviteten ökat kraftigt, men den lagstadgade arbetstiden har i stort sett varit oförändrad.

Vi i Miljöpartiet menar att tiden är inne för nästa stora reform i arbetslivet. Vi vill införa en lagstadgad arbetstidsförkortning steg för steg med sikte på en fyra dagars arbetsvecka. Vi vet att det fungerar. LO:s arbetstidsutredning visar att mellan 40 och 50 procent av de arbetstimmar som försvinner vid en generell förkortning kompenseras genom ökad produktivitet.

När människor får tillräcklig återhämtning, minskad stress och bättre kontroll över sin arbetstid ökar effektiviteten. Vi ser det redan i praktiken. Arbetsplatser som infört sex timmars arbetsdag eller fyra dagars arbetsvecka rapporterar både minskad sjukfrånvaro och ökad arbetsglädje utan att produktiviteten försämrats.

Kortare arbetstid skapar också utrymme för innovation. Företag ser över sina arbetssätt, investerar i teknik och minskar slöseri. Det handlar inte om att springa snabbare utan om att arbeta smartare.

Kortare arbetstid handlar inte bara om ökad produktivitet. Det handlar också om rättvisa. I kvinnodominerade yrken inom vård, skola och omsorg slits människor ut – inte för att de inte älskar sina yrken utan för att arbetsvillkoren är orimliga. Resultatet av långa pass, kronisk stress och utebliven återhämtning blir att många lämnar sina jobb, går ned i arbetstid eller blir sjukskrivna.

När välfärdens yrkesgrupper inte orkar mer är det inte bara en arbetsmiljöfråga; det är en samhällskris. Dessa yrken är samhällets ryggrad. De förtjänar mer än applåder. De förtjänar tid att återhämta sig, kraft att orka och möjlighet att leva hållbart. Att genomföra en arbetstidsförkortning är att ta ansvar för att dessa yrken ska vara hållbara över tid. Det är ett sätt att säkra kompetensen, värna kvaliteten och höja attraktiviteten. Det är en investering i välfärden – inte en kostnad.

Fru talman! Motståndarna varnar för samhällskollaps. Hur ska vården fungera? Hur ska vi ha råd? Men ingen föreslår ju att vi ställer om över en natt. Precis som tidigare arbetstidsreformer ska denna genomföras etappvis på ett ansvarsfullt sätt med kontinuerlig uppföljning och i nära samarbete med arbetsmarknadens parter.

Vi vet att flera fackförbund redan står bakom kravet på kortare arbetstid. Det finns ett starkt stöd ute på arbetsplatserna, men politiken måste också ta sitt ansvar. När det sägs att vi måste välja mellan kortare arbetstid och högre lön behöver vi påminna oss att Sverige är ett av världens rikaste länder. Produktivitetsökningen har sedan 1970-talet till största delen gått till vinster och högre inkomster i toppen. Väldigt lite har omvandlats till mer tid för vanligt folk.

Detta handlar inte om brist på resurser; det handlar om vad vi prioriterar. Tid är en av våra mest underskattade resurser och en avgörande förutsättning för ett hållbart samhälle. Vi kan inte bygga ett hållbart samhälle om människor inte har tid att leva, om livspusslet aldrig går ihop och om vi betalar för tillväxt med vår hälsa. Ska vi klara klimatomställningen, stärka välfärden och möta den psykiska ohälsan måste vi omfördela både resurser och tid.

Att lagstifta om arbetstider är inte radikalt. Det är historiskt förankrat. Miljöpartiet tror på ett samhälle där vi arbetar för att leva, inte lever för att arbeta. Det är ett samhälle där tid ses som en rättvisefråga och där vi vågar tro att livet kan rymma mer än arbete och att det faktiskt gör hela samhället starkare. Kortare arbetstid är inte en dröm, fru talman. Det är fullt möjligt. Med det sagt yrkar jag bifall till reservation 18.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 juni.)