Mats Arkhem

Fru talman! Nya tider kräver nya lagar och regler. Samhället förändras, och därmed måste även förordningar och regelverk ändras. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna från Vänsterpartiet respektive Miljöpartiet.

Det har saknats en generell och tydlig reglering gällande avstängning av statligt anställda. Grundläggande bestämmelser om statligt anställdas rättsställning ska finnas i lag. Det finns bestämmelser i lagen om offentlig anställning, LOA, som slår fast att staten, om det anses nödvändigt för landets bästa, får skilja arbetstagare inom polis, utrikesförvaltning och vissa försvarsmyndigheter från deras arbetsuppgifter, men i övrigt saknas lagregler gällande avstängning av statligt anställda. Det är en brist vi nu justerar genom denna proposition.

Enligt propositionen får en arbetstagare stängas av om han eller hon har betett sig på ett sätt som kan antas leda till uppsägning och det finns en konkret risk för att fortsatt arbete skadar förtroendet för myndigheten, hindrar verksamhetens behöriga gång eller försvårar den fortsatta utredningen.

Jag har läst Vänsterpartiets och Miljöpartiets yrkanden. Jag kan inte riktigt hålla med om deras farhågor gällande godtyckliga beslut eftersom en statlig arbetsgivare alltid ska följa principerna om saklighet och opartiskhet samt proportionalitetsprincipen. Däremot kan man hysa farhågor kring att en förhandling där man tar in fler parter – fackliga organisationer – kan skapa förseningar i ärenden som ska hanteras skyndsamt.

Dessa eventuella avstängningar kommer naturligtvis inte att beslutas av någon enskild politiker eller tjänsteman i chefsposition utan av Riksdagens ansvarsnämnd, som beslutar om disciplinansvar, åtalsanmälan och avstängning enligt lagen om offentlig anställning samt om avskedande enligt lagen om anställningsskydd när det gäller arbetstagare som ska anställas genom beslut av riksdagsstyrelsen och andra arbetstagare som denna styrelse bestämmer.

Nämnden består av en ordförande, en vice ordförande och tre andra ledamöter. Ordföranden respektive vice ordföranden ska vara jurister och ha erfarenhet som domare. Det är riksdagsstyrelsen som utfärdar instruktion till nämnden och utser dess ledamöter.

En arbetstagare som blir avstängd behåller sin lön och andra anställningsförmåner under avstängningen. Föreskrifterna om skadestånd ska tillämpas om en myndighet bryter mot föreskrifterna. Om arbetstagaren är fackligt organiserad ska arbetsgivaren genast underrätta det lokala fackförbund som arbetstagaren tillhör om beslutet, och facket har rätt till överläggning med arbetsgivaren gällande beslutet om avstängning.

(Applåder)

Fru talman! I god svensk förvaltningssed vill vi naturligtvis tillsätta en utredning och låta den se vad den kommer fram till.

Som jag sa i mitt anförande är det olika. Nattarbetare inom Kommunal har till exempel mycket kortare arbetstid än dem som jobbar på kontor dagtid, för de har det behovet. Nackdelen är ju att det på sikt blir lägre lön och därmed lägre pensioner. Det är alltså inte alltigenom positivt att jobba mindre. Det finns ju inte någon gratis lunch här och var eller att man kan säga att det bara är företagen som ska ta kostnaderna. Nej, det kommer att avspeglas på framtida lön också.

Företagen kanske får ta en viss del av smällen. Löntagarna får ta en viss del av smällen, och om det är ett tillverkande företag eller ett tjänsteföretag får även dess kunder ta en viss del av smällen. Det är inte en helt lätt fråga som är svart eller vit. Det är, som med allting annat, jättemycket gråskalor.

Fru talman! Precis som ledamoten själv har sagt är detta upp till arbetsmarknadens parter. En del tycker att förkortad arbetstid är jätteviktigt. Andra tycker att det är mindre viktigt. Det är inte upp till oss politiker att bestämma hur folk ska jobba och så vidare.

Det är också så att arbetstiden inte bara handlar om timmar och minuter utan även dagar, veckor och år. Föräldraförsäkringen har till exempel ökats. År 1974 var den 180 dagar, 1975 var den 210 dagar, 1978 var den 270 dagar, 1986 var den 360 dagar, 1989 var den 450 dagar och 2002 var den 480 dagar. Så det har ju skett en arbetstidsförkortning, fast inte i timmar per vecka.

Fru talman! Det blir – som någon har sagt – nästan lite komiskt att smeta på mig som sverigedemokrat och på hela det sverigedemokratiska partiet att vi är något slags EU-vänner och EU:s största beskyddare, för det är vi faktiskt inte. Jag tror att det är ganska många som håller med om det.

Vi är i grunden lite skeptiska. Vi är inte motståndare, men vi är skeptiska i mångt och mycket. Men jag tror nog att det kommer att bli ganska bra till slut ändå – med respekt för att jag inte riktigt vet vad som har beslutats i just de här frågorna. Jag kan dock inte tänka mig att vi har gått med på någonting som skulle vara skadligt för vare sig svenska företag eller svenska löntagare.

Fru talman! Till att börja med vill jag yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 23 i betänkandet.

Vi anser att det är viktigt för alla nationer att bevara självbestämmandet och den nationella suveräniteten. Det gäller inte minst inom det arbetsmarknadspolitiska området. Vi motsätter oss att EU får mer inflytande där, vilket nu sker genom de förslag som läggs fram inom ramen för den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

Vi anser att den svenska modellen, som bygger på att parterna kommer överens om vilka regler och villkor som ska gälla på den svenska arbetsmarknaden, måste värnas. Till skillnad från vad som verkar vara utskottets uppfattning anser vi att regeringen bör vara mycket aktivare i denna fråga. Vi anser därför att regeringen bör ta initiativ till följande åtgärder:

Sverige ska bistå arbetsmarknadens parter och agera för ett nationellt och permanent undantag från EU:s arbetstidsdirektiv. Genomförandet av minimilönedirektivet ska dessutom omedelbart rivas upp om Danmark och Sverige vinner framgång i EU-domstolen.

Sverigedemokraterna vill även slå fast att Sverige har en stark och välfungerande arbetsmarknadsmodell. Det är viktigt att de politiska avvägningar som görs på arbetsmarknadsområdet görs med värnandet av denna framgångsrika modell i fokus.

Sverigedemokraterna kommer alltid att vara en grindvakt mot samtliga partier som vill flytta mer makt till EU i frågor som är kopplade till svensk arbetsmarknadspolitik. Införandet av EU:s sociala pelare har visat att vår svenska arbetsmarknadsmodell nu verkligen sätts på prov.

Fru talman! Arbetsmarknadens parter förhandlar om löneutrymmet, vilket har landat i att kortare arbetstid har prioriterats inom vissa områden medan man inom andra har valt höjda löner och därmed framtida högre pensioner. Som exempel är ett vanligt veckoarbetsmått 34,33 timmar för Kommunalmedlemmar som jobbar natt. Ett annat exempel är det gemensamma Metallavtalet. Där skiljer sig arbetstidens längd åt om man jobbar skift. Till exempel jobbar de som har kontinuerligt treskiftsarbete 36 timmar per vecka.

Samtidigt är vi inte blinda för den verklighet som många löntagare möter. Många anser att 40-timmarsveckan är bättre anpassad för dem som arbetar dagtid på kontor i jämförelse med exempelvis anställda inom vård och blåljus som arbetar dygnets alla timmar årets alla dagar.

Vi har också förståelse för att olika förbund har olika starka muskler för att få igenom en arbetstidsförkortning i avtal och att det dessutom kan vara de förbund som behöver det mest som inte lyckas gå i mål. Det finns också en jämställdhetsdimension i detta, vilket ställer stora krav på fackförbunden att använda sin gemensamma kraft för samtliga medlemmars bästa, män som kvinnor.

Vi står till fullo bakom den svenska modellen. Vi har kontinuerligt arbetat mot alla försök till inskränkningar. Vårt agerande kring minimilönedirektivet tjänar som ett gott exempel på det.

Vi anser att frågan om arbetstider hanteras bäst av parterna. Dagens flexibilitet har överlag varit gynnsam. Beroende på vad arbetsmarknadens parter uppnått tidigare skulle en lagstadgad arbetstidsförkortning få olika effekt för landets löntagare. Att lägga över frågan på politiken skulle dessutom riskera förändringar i samma takt som ändringar sker i riksdagsmajoriteten och inom EU. Det skulle minska förutsägbarheten och stabiliteten på arbetsmarknaden, vilket missgynnar både arbetsgivare och arbetstagare.

Med detta sagt utesluter vi inte att man kan tillsätta en utredning om ny lagstiftning i händelse av att parterna vänder sig till politiken med ett partsgemensamt förslag.

Herr talman! I dag ska vi debattera kriminalvårdsfrågor och närmare bestämt Riksrevisionens rapport om Kriminalvårdens behandlingsverksamhet. Detta är ett mycket angeläget och viktigt ämne.

I decennier, åtminstone sedan 1970-talet när jag var barn, har man fått höra framför allt från vänsterhåll att ingen blir bättre av att sitta inlåst i fängelse. Men faktum är, herr talman, att man faktiskt visst kan bli en bättre människa på våra anstalter, åtminstone i så motto att man inte begår nya brott eller återfaller i ett kriminellt leverne. Man döms till straff, men man avtjänar straffet i kriminalvårdens försorg - kriminalvården.

Målet med kriminalpolitiken är att minska brottsligheten och öka människors trygghet. Ett sätt att öka tryggheten är att minska antalet återfall i brott. Brottsförebyggande rådet räknar med att en person som gång på gång hamnar i fängelse skapar långsiktiga samhällskostnader på mer än 9 miljoner kronor, utöver de kostnader och det lidande som själva brotten orsakar.

Många som sitter i våra fängelser är inte svenska medborgare, och en del av dem ska utvisas, men de allra flesta som sitter på svenska anstalter ska trots allt en dag ut i friheten bland alla oss andra. Därför är själva vården i kriminalvården, alltså Kriminalvårdens behandlingsverksamheter, så viktiga för oss, för vår ekonomi och för vår trygghet - och inte minst för dem som straffats och nu sonat sina brott.

Riksrevisionen har granskat effektiviteten i Kriminalvårdens behandlingsverksamhet och har i sin rapport kommit fram till vissa slutsatser och rekommendationer. Först måste vi förstå att det här handlar om stora belopp av skattebetalarnas pengar. Kriminalvårdens anslag 2023 var över 14 miljarder, vilket var en ökning på över 60 procent sedan 2018. Med tanke på hur samhället har utvecklats lär det knappast stanna där.

Riksrevisionens övergripande slutsats är att Kriminalvårdens behandlingsverksamhet av flera anledningar inte fullt ut bedrivs effektivt. Den främsta anledningen är att det saknas personal som kan bedriva behandlingsverksamhet. Det saknas också lokaler att bedriva verksamheten i. Överbeläggningen på våra fängelser hindrar alltså en effektiv behandlingsverksamhet.

Här kan man konstatera att tidigare regeringar inte förstod hur samhällsutvecklingen skulle bli gällande såväl kriminaliteteten som samhällets svar med fler och längre straff. "Vi såg det inte komma", som det brukar heta.

Det tar ganska lång tid att bygga anstalter och att hitta, utbilda och anställa personal till dessa. Man måste hålla tidigare regeringar ansvariga för att vi har en så stor överbeläggning i dag.

I detta sammanhang måste det också få sägas att det här är en orsak till att vi måste kika närmare på fängelseplatser utomlands, framför allt för utländska medborgare som efter avtjänat straff ska utvisas. Att grova brottslingar inte skulle dömas är inte ett alternativ.

Kriminalvårdens ambition är att så många som möjligt av fångarna, eller klienterna som Kriminalvården säger, som bedöms ha medelhög eller hög risk att återfalla i brott ska gå minst ett behandlingsprogram under sin verkställighet. År 2023 var det dock bara 22 procent av de klienter på anstalt som bedömdes ha behov av behandling och 13 procent av de klienter i frivården som bedömdes ha behov av behandling som fullföljde ett behandlingsprogram.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

Fängelsestraff kan vara alltifrån två veckor till livstid. Sysselsättning i form av behandling, utbildning och arbete ska underlätta klientens återanpassning till ett liv i frihet. Som ett led i återanpassningen kan den dömde vartefter tiden går flyttas till anstalter med lägre säkerhetsklass. Efter två tredjedelar blir klienten som regel villkorligt frigiven.

Detta innebär vissa svårigheter för behandlingsverksamheten. Ett exempel är att klienter som flyttas inte alltid kan erbjudas fortsatt behandlingsprogram. Klienter i frivården har mycket svårare att fullfölja behandlingsprogram eftersom det är så mycket annat som påverkar jämfört med i livet innanför murarna, som att passa tider eller återfall i missbruk.

Många klienter som bedöms ha behov av behandlingsprogram saknar goda förutsättningar att tillgodogöra sig dem. En orsak kan vara att de inte pratar svenska. En annan orsak kan vara att Kriminalvårdens klienter oftare lider av beroendesjukdomar och sämre psykisk hälsa än befolkningen i stort.

När det gäller språket kan i stället sfi sättas in, men det gör att behandlingsprogrammet skjuts på framtiden. Alltså behövs en viss längd på straffet för att hinna med både sfi och behandlingsverksamhet. Det finns visst arbetsmaterial på olika språk, men det är svårt att hitta programledare som är bekväma med att leda dessa program på andra språk än svenska.

Beroendeproblematik och psykisk ohälsa i allmänhet behandlas normalt av den allmänna sjukvården, men av säkerhetsmässiga och praktiska skäl bedriver Kriminalvården själv viss sjukvård på anstalterna. Detta ingår egentligen inte i Kriminalvårdens grunduppdrag, och i en ansträngd platssituation kan det lämna en del övrigt att önska.

Sammanfattningsvis är Kriminalvårdens behandlingsverksamhet jätteviktig. Kriminalvården har utvecklat verksamheten och arbetar aktivt med att identifiera vad som behöver göras för att nå fler med sina program. På grund av framför allt platsbrist och personalbrist är det dock en tuff situation för Kriminalvården, och de stora satsningarna på Kriminalvården måste fortsätta.

Herr talman! Svenska folket kräver, med rätta, ett tryggare Sverige.

I dag ska vi debattera kriminalvårdsfrågor, och Kriminalvården är en verksamhet som har många så kallade utmaningar. Våra häkten och anstalter har en kraftig överbeläggning. Vi har en kriminalvård som är i stabsläge på grund av denna överbeläggning. I snitt ligger överbeläggningen på 110 procent i häkten och 120 procent på anstalter. Detta är negativt både för de intagna, eller klienterna, som Kriminalvården vill kalla dem, och framför allt för personalen, kriminalvårdarna och deras arbetsmiljö.

Det finns en tydlig majoritet, såväl bland befolkningen i stort som här i kammaren, för att det måste till längre och fler straff för att komma till rätta med den mycket allvarliga, grova kriminaliteten. Om man därtill lägger att vi får fler poliser som dessutom klarar upp fler brott förstår man att överbeläggningen inte kommer att lösa sig av sig själv. Tvärtom behöver vi enligt Kriminalvårdens egna prognoser gå från dagens cirka 9 000 häktes- och anstaltsplatser till 27 000 under de kommande tio åren - en tredubbling, alltså.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kriminalvårdsfrågor

Naturligtvis behövs brottsförebyggande arbete riktat mot barn och unga för att ge dem en meningsfull tillvaro, en gemenskap och en vilja att vara en del av samhället snarare än att vara i krig mot det - för att försöka förhindra att de dras in i gängkriminalitetens destruktiva värld. Ingenting är naturligtvis så bra att det inte kan göras ännu bättre, men jag törs påstå att en hel del av detta brottsförebyggande arbete redan görs. I jämförelse med andra länder är det inte där vi särskiljer oss på ett negativt sätt.

Det handlar snarare om samhällets polarisering, segregation, ett vi mot dom och en brist på framtidstro. Allt detta är orsakat av tidigare regeringars politik, som saknar motstycke, och av vänsterideologin att se till förövarens snarare än brottsoffrens väl och ve. Det är detta scenario som är orsaken till att det är som det är.

Fler kommer att lagföras, och fler kommer att sitta bakom lås och bom, under längre tid. Just nu pågår ett femtiotal byggprojekt som ska resultera i nya häkten och anstalter. Dessa ska naturligtvis personalförsörjas, så bemanningen bedöms behöva öka med 15 000 anställda. Det är närmare en dubblering jämfört med i dag. Frivården och Kriminalvårdens transportenhet behöver också byggas ut kraftigt. Sammanlagt kommer detta att kosta mycket pengar. Vi skjuter därför till 1,4 miljarder kronor i år så att Kriminalvårdens anslag blir 16,1 miljarder.

Vi ger också Kriminalvården i uppdrag att se över dygnskostnaden för de intagna. I fjol var den cirka 3 500 kronor per intagen och dygn i häkten och 3 800 kronor på anstalter, i snitt. Det är högre än i många andra europeiska länder.

Cirka en tredjedel av dem som sitter på våra anstalter är utländska medborgare. Därför tittar vi på möjligheterna att hyra anstaltsplatser utomlands. Det är svårt att se logiken i att exempelvis en brottsling som efter avtjänat straff ska utvisas prompt ska sitta i ett svenskt, kostsamt fängelse, om det går att hitta mer kostnadseffektiva lösningar utomlands.

Herr talman! Kriminalvården äskade mer än de 1,4 miljarder kronor extra som vi skjuter till i år; det är sant. Problemet är att det på grund av tidigare regeringars politik finns många hål att fylla igen. Det saknas resurser inom i stort sett alla verksamheter: vården, skolan, försvaret, tullen, infrastruktur, för att bara nämna några. Lägg därtill en orolig omvärld. Vi har en ansträngd ekonomi. Men vi gör ändå bedömningen att anslaget kommer att räcka för att hantera situationen under innevarande år. Redan nästa år kommer Kriminalvården att tilldelas ett anslag på 19,6 miljarder, att jämföra med årets 16,1 miljarder. År 2026 tilldelas ett anslag på 22,6 miljarder.

Samtidigt som vi skjuter till medel har Kriminalvården som sagt fått i uppdrag att föreslå minskningar av dygnskostnaderna, vilket på sikt förhoppningsvis kommer att leda fram till en billigare verksamhet.

Ekonomin är fortfarande ansträngd, och vi tvingas hela tiden göra prioriteringar. Vi har i denna budget valt att prioritera välfärden genom ett tillskott på 6 miljarder kronor. Vi har också valt att prioritera Kriminalvården genom denna satsning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kriminalvårdsfrågor

Tillsammans med regeringen genomför vi vårt paradigmskifte på det rättspolitiska området. Sakta men säkert gör vi det allt svårare att vara kriminell i Sverige, genom fler poliser, säkerhetszoner, trygghetskameror, hemliga preventiva åtgärder, slopad ungdomsrabatt för dem över 18 år och så vidare.

Herr talman! Min fråga går till justitieminister Gunnar Strömmer.

Lagarna kring avfallshantering visar stora brister. Ett exempel på det är min grannkommun Botkyrka, som har uppmärksammats för skandalen med avfallsföretaget Think Pink. Det visade sig att kommunens och lagstiftarnas möjligheter att stoppa hanteringen innan skadan var skedd i princip var obefintliga. Det finns också problem med större etablerade företag som inte riktigt tar hand om och deponerar kontaminerade schaktmassor på ett riktigt sätt.

Avfallshanteringen har dessutom kommit att bli en födkrok för kriminella, som utan större risk för konsekvenser tillåts förorena mark och natur. Det snedvrider också konkurrensen och gör det svårt för seriösa företag som vill göra rätt. Hanteringen av avfall borde därför vara tillståndspliktig. Det borde finnas förbud mot deponier i vattenskyddsområden och större krav på markägare som upplåter sin mark för deponier. Därför vill jag fråga Gunnar Strömmer om det inte är dags att skärpa lagstiftningen kring avfallshanteringen.

Herr talman! Den här debatten handlar om kriminalvårdsfrågor. Den senaste rymningen i samband med en transport i Södertälje visar att det finns en hel del att göra.

Låt mig först som så många andra konstatera att Sverige har kraftig brist på fängelser, såväl anstaltsplatser som häktesplatser. Detta har uppmärksammats och påpekats av såväl Kriminalvården själv som fackförbund och Riksrevisionen, bland andra. Det har rapporterats om denna farliga situation en längre tid.

I går kunde vi ta del av Kriminalvårdens kapacitetsbehov till följd av Tidöavtalet. Kriminalvården kan som sagt behöva upp till 16 nya stora anstalter. Bristen på anstaltsplatser med hög säkerhetsklass orsakar överbeläggning på landets häkten.

Överbeläggningen gör att häkten i vissa fall tvingas låta intagna dela cell eller använda besöksrum och andra rum som celler. Det har hänt att ungdomar placeras med vuxna, och det har hänt att häktade helt enkelt har fått sitta kvar i polisens arrester på grund av platsbrist.

Beläggningsgraden är tidvis över 100 procent. Detta är inte mina ord utan något som Justitieombudsmannen har rapporterat.

Enligt Kriminalvården var beläggningsgraden förra året i snitt 107 procent i häkte och 113 procent i anstalt. Detta är som alla förstår helt ohållbart för personalen och deras arbetsmiljö, för verksamhetsinnehållet, för de intagna och för säkerheten.

Det finns en majoritet både i riksdagen och hos svenska folket som vill se fler och även längre straff för brottslingar. Detta kommer att genomföras. Men det tar tid att bygga nya anstalter och häkten. Förutom processen med kommuner, tillstånd och upphandlingar ska det även anställas personal - utbildad personal med konkurrenskraftiga löner.

Därför vill Sverigedemokraterna göra en rad saker.

Vi måste se över ägandeformerna för anstaltsbeståndet. Nu hyr Kriminalvården sina lokaler främst av ett statligt bolag, Specialfastigheter. I detta akuta läge vill vi att riksdagen låter utreda huruvida större flexibilitet för myndigheten skulle ge högre kapacitet, fler platser och lägre kostnad för byggnation och drift.

Vi är heller inte främmande för att se över möjligheterna att hyra anstaltsplatser i andra länder för att snabbt komma till rätta med överbeläggningen. Dels kan detta vara mer kostnadseffektivt då kostnadsläget är högt i Sverige, dels är en stor del av de intagna på våra svenska fängelser utländska medborgare med utvisningsbeslut. Det är inte en mänsklig rättighet att få sitta i ett svenskt fängelse som utländsk medborgare. Dels kostar dessa individer pengar, svenska skattepengar som behövs på annat håll, dels tar de plats och resurser och förhindrar adekvat kriminalvård för svenska medborgare som är intagna.

Sverigedemokraterna vill också i samband med det faktum att en så stor del av de intagna är utländska medborgare - omkring en tredjedel, och den andelen ser ut att öka - se en betydligt förbättrad statistik när det gäller detta. Andelen intagna svenska medborgare med utländsk bakgrund har vi ingen exakt siffra på.

Kriminalvården registrerar inte intagnas ursprungliga nationalitet. Detta skapar hinder för mer kunskap och förståelse för samhällets utveckling och därmed för hur vi ska kunna vända utvecklingen till det bättre.

Herr talman! Begår man brott ska det ge konsekvenser. Vill man slippa dessa konsekvenser finns ju möjligheten att inte begå brott från första början. Det finns många möjligheter till uppskov med verkställighet, till exempel arbete eller studier. Detta vill vi se över.

Vi vill att det ska ge konsekvenser om en dömd uteblir vid inställelse i anstalt. Vi vill att det ska bli mer restriktivt med oövervakade besök för att minska mängden narkotika, som tyvärr är alldeles för stor på våra anstalter.

Vi vill vidare utreda ett generellt rökförbud på häkten och säkerhetsanstalter.

Vi vill att häktesförhandlingar ska kunna genomförs via videolänk om behov finns.

Vi vill se över möjligheterna att tillåta viss kameraövervakning i cellerna för att förhindra narkotika, hot och misshandel.

Vi står bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation 15 om ägandeformerna för Kriminalvårdens lokaler.