Fru talman! Jag hoppas att talmannen, åhörarna i kammaren och alla ni som sitter framför tv-rutan hörde att landsbygdssatsningen för Sverigedemokraterna var sänkta drivmedelspriser. Det var liksom inget mer. Man sänker drivmedelskostnaderna, och så hoppas man att det löser alla problem på landsbygden. Det har inget med sjukvården, skolan, kulturaktiviteterna eller fritidsaktiviteterna att göra.

Ledamoten tycker att det är tråkigt att Centerpartiet kritiserar förslaget om ett fritidskort. Men det är väl klart att det ska kritiseras när det är ett dåligt förslag! Som jag sa i ett tidigare replikskifte tvivlar jag inte på ambitionerna. Jag tvivlar inte på att man faktiskt vill göra det bättre för barn och unga. Men fritidskortet är inte vägen till att få fler barn och unga in i fritidsaktiviteter. Och framför allt är det dålig hushållning med pengar, för man lägger så mycket pengar på administration och byråkrati.

De siffror som jag nämnde tidigare på 1,8 miljarder i administrativa kostnader fram till 2031 var kostnaderna för staten. Kostnaderna för föreningslivet var inte medräknade. Föreningslivet kommer ju också att drunkna i administration och byråkrati när man ska godkännas i systemet och återrapportera till staten. Just den biten slår särskilt hårt mot de små föreningarna, och risken är stor att det är många föreningar på våra landsbygder och i våra glesbygder som helt enkelt ser det som hopplöst att anmäla sig som aktör och därför inte kommer att göra det. Då blir det en dubbel orättvisa, och man går miste om de här pengarna på landsbygden.

Jag har därför väldigt svårt att förstå hur Sverigedemokraterna, som påstår sig vilja värna Sveriges landsbygder och glesbygder, i praktiken inte gör det.

Fru talman! Skillnaderna mellan barns livsvillkor är stora i dagens Sverige. Alltför många växer upp under knappa förhållanden och utan möjlighet till en aktiv fritid. I dag på morgonen rapporterade Sveriges Radio att 189 000 barn lever med minst en förälder som har skulder hos Kronofogden. Siffran har ökat med 9 procent sedan 2022. Det är alarmerande siffror.

Vänsterpartiet välkomnar engagemanget för att stärka barns tillgång till en meningsfull fritid. Vi tycker att det är viktigt att frågan debatteras och att vi kommer fram till lösningar. Fritidskortet är faktiskt den fråga jag har debatterat allra flest gånger under min tid här i riksdagen. Jag har hela tiden haft en försiktigt positiv inställning och hoppats att det utredningsarbete som nu har pågått under några år skulle leda till att fler barn skulle få möjlighet till en fritidsaktivitet.

Tyvärr måste jag stå här i dag och räkna upp alla de brister jag ser med fritidskortet, så som det är utformat i reformförslaget. Det har förekommit omfattande kritik från olika håll både under arbetets gång och inför det färdiga resultatet. Kritiken har bland annat gällt att systemet är alltför krångligt utformat och att det inte omfattar alla barn. Kritiken handlar också om att flera olika typer av föreningar hamnar utanför systemet och att stora delar av de medel som avsätts för reformen kommer att behöva användas till administration i stället för direkt verksamhet. Bara Försäkringskassans del i systemet beräknas kräva 160 medarbetare för att kontrollera organisationer som redan är godkända i andra delar av vårt föreningslivssystem.

Jag tycker som sagt att grundtanken är god. Från Vänsterpartiet vill vi sänka de ekonomiska trösklarna för en föreningsaktivitet, men vi tror att det hade varit möjligt att lösa detta på ett annat sätt.

Fru talman! Utformningen av systemet innebär, som vi har hört tidigare, att barn som bor i hushåll som hade bostadsbidrag under förra året ska få ett högre belopp, 2 000 kronor i stället för de 500 kronor som gäller för andra.

Vänsterpartiet ser positivt på möjligheten för familjer med mindre ekonomiska resurser att få ett större stöd i och med att man gör denna differentiering. Samtidigt ska det sägas att det föreslagna beloppet är så lågt i relation till de ekonomiska försämringar som den sittande regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har genomdrivit för de sämst ställda hushållen att dessa ändå kommer att få det betydligt sämre än tidigare.

Från den 1 juli förändras bostadsbidraget rejält. Bostadsbidraget är inte heller någon perfekt indikator på var behoven är som störst, då människor ibland tvingas välja att inte söka bostadsbidrag trots att de har rätt till det. Det är ett krävande bidrag, och risken att bli återbetalningsskyldig är stor och avskräckande. Det finns också de som trots en svag ekonomi inte har bostadsbidrag av andra skäl, till exempel för att deras boendesituation inte tillåter en ansökan.

Antalet mottagare av bostadsbidrag har dessutom minskat successivt genom åren, och prognosen säger att det kommer att fortsätta att minska. Det beror på att inkomstgränserna i systemet är för låga och inte heller räknas upp. Det innebär i förlängningen att den grupp som har rätt till det särskilda fritidskortet kommer att minska över tid, och jag tror inte att det var regeringens tanke.

Regeringen har i budgeten för 2025 trappat ned och fasat ut tilläggsbidraget i bostadstillägget. Under årets första sex månader minskas det från maximalt 2 100 kronor per månad till 1 300 kronor per månad. Från den 1 juli, alltså om några veckor, kommer det att avskaffas helt. Den som får det särskilda fritidskortet kommer alltså att få en mycket sämre ekonomisk situation än tidigare till följd av regeringens politik.

Samtidigt har kostnaderna för att delta i idrott ökat markant de senaste två decennierna, som vi har hört tidigare i debatten. Kostnaden för en huvudidrott har ökat med i snitt 68 procent sedan 2009 och ligger runt 9 400 kronor per år. Som ni förstår kommer man då inte jättelångt med fritidskortet. Kostnaderna skiljer sig förstås åt mellan olika idrotter och mellan var i landet man bor. Riksidrottsförbundet säger att det skiljer mellan 5 000 kronor och 25 000 kronor per år beroende på var man håller hus.

Av rapporterna från Riksidrottsförbundet framgår också att medlemsavgifter generellt är låga och att det är kostnaderna för resande och träningsavgifter som är höga. Inom vissa idrotter är det utrustningen som sticker ut, och läger och cuper står för en stor del av kostnaderna. Jag kan konstatera att det föreslagna systemet med fritidskort för 500 eller 2 000 kronor underlättar kostnadsbördan men är helt otillräckligt för en stor del av hushållen i dag.

Fru talman! Jag vill också säga någonting om bristen på idrottsytor och lokaler för att utöva idrott eller andra aktiviteter samt om bristen på ledare. Regeringen har delvis försökt hantera detta under de år som har gått av mandatperioden, men jag ser också att man har hållit tummarna för att det ska finnas stora mängder outnyttjade idrottshallar på skolorna.

Man har efterfrågat en rapport från Centrum för idrottsforskning. När den presenterades visade det sig – vilket många av oss som har varit kommunpolitiker redan kunde säga – att tillgängligheten till dessa idrottsytor generellt redan är god för idrottslivet. Däremot är de inte alltid anpassade efter de olika idrotternas behov, och det är svårt att hitta lediga tider för barnaktiviteterna.

Vad behöver vi mer ta upp? Det finns så många bekymmer med det här. Nu har vi pratat mycket om idrott. Vi behöver också prata lite om kultur, för den andra stora verksamheten som förväntas ingå i detta system är de kommunala kulturskolorna. Många av dessa dras också med strukturella problem med långa köer och brist på pedagoger.

De partier som i dag utgör regeringsunderlaget stoppade faktiskt redan under förra mandatperioden utbyggnaden av utbildningsplatser för kulturskolepedagoger inom det så kallade Kulturskoleklivet. Risken är därmed stor att de avsatta medlen för reformer för fritidskortet kommer att gå till barn som redan har en plats i en idrottsförening eller en plats i en kulturskolekurs.

Detta innebär att man kommer att stärka ekonomin för de hushåll som redan i dag har råd med fritidsaktiviteter, men man kommer inte att kunna släppa in andra grupper som man säger sig vilja nå.

Fru talman! En annan brist i förslaget är att det inte gäller för alla barn utan bara för barn mellan 8 och 16 år. Det gäller inte heller för alla barn som är placerade i familjehem, eftersom man utgår från att barnet ska bo med sin vårdnadshavare. Den föreslagna åldersgränsen får bland annat effekten att barn som går i samma klass har olika rätt till fritidskortet. Det är ett bekymmer.

Vi ser också att utformningen är dåligt anpassad till kulturföreningarna, och jag tycker att regeringen inte riktigt har svarat på hur man ser på deras roll. Med tanke på att studieförbunden har tvingats skära ned mycket i sin musikverksamhet, som har nått en ung målgrupp, tycker jag att det är extra olyckligt att den frågan inte adresseras.

Sammantaget hör ni att bristerna i förslaget är för omfattande i förhållande till fördelarna. Därför landar jag i att Vänsterpartiet behöver yrka avslag på propositionen. Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Nu börjar tiden rinna ut, men jag tycker att jag också behöver säga någonting om våra förslag. Man kan inte bara stå här och klaga på regeringen om man inte har någon egen politik att kontra med, tycker jag. Vi har en mängd förslag. Jag kommer inte att hinna räkna upp allihop. Vi ser dock att ekonomiskt svaga hushåll framför allt behöver få förbättrade möjligheter till arbete med goda arbetsvillkor och rimliga löner.

För den som inte kan arbeta, eller av andra skäl har en svag ekonomisk situation, behöver det finnas robusta trygghetssystem för att säkerställa en god tillvaro och möjligheter för barn att ha en aktiv och meningsfull fritid. Vi ser att vi behöver höja bostadsbidraget och barnbidraget. Det är några av de förslag vi ser skulle ha större betydelse för barns livsvillkor och fritid än det föreslagna fritidskortet.

Vi ser också att dåligt fungerande marknader – som dagligvaruhandeln, elmarknaden och banksektorn – behöver regleras för att sänka de orimliga kostnader som hushållen i dag tvingas betala.

Jag sitter i kulturutskottet till vardags och får hoppa in här i socialutskottets debatt. I kulturutskottet gör vi en rad satsningar inom kultur och idrottslivet. Civilsamhällets villkor överlag behöver förbättras.

Jag hinner inte räkna upp alla förslag, men det finns många satsningar i vår budget som både når kulturskolan och idrotten och som även ser till att vi gör riktade satsningar till en barngrupp som står utanför på grund av otillgängligheten. Det gäller riktade satsningar till parasporten. Detta vill jag också lyfta fram, för det har inte nämnts tidigare i debatten att vi behöver se till att den gruppen får ökad tillgång till både kultur och idrottsaktiviteter.

Jag avslutar med att säga att jag också hoppas att vi ser en ökad dialog mellan staten och Riksidrottsförbundet när det gäller dessa höga avgifter, för föreningslivet behöver också göra sitt för att fler barn ska kunna vara med i idrottslivet.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänker att det skulle vara jättebra om det verkligen var så att dessa barn också kunde få en plats i en aktivitet. Det är det både vi och Socialdemokraterna lyfter här i debatten. När vi ser ut över Föreningssverige och Kulturskolesverige är vi väldigt fundersamma över hur detta egentligen kommer att gå till. Att man har rätt till någonting innebär ju inte att möjligheten alltid finns.

Det är därför jag lyfter fram bekymret med till exempel idrottsytor, där jag tycker att regeringen borde ha gjort mer. Vi hörde i tidigare inlägg att de 250 miljoner som Riksidrottsförbundet fick under den här perioden har gjort jättestor nytta. Det vi kan se när pengarna direkt går ut till organisationerna är att man gör väldigt mycket för ganska små summor.

Men när pengarna i stället binds upp i dyra it-system för att administrera kortet – olika it-system som ska prata med varandra och prata med föreningarnas system – är det självklart väldigt dyrt. Där hade vi velat se en annan konstruktion, där mer pengar hade kunnat gå ut i föreningslivet och gynna barnen och där mindre hamnade i de byråkratiska systemen.

Det gläder mig att ministern uttrycker att man har lyckats få ned de kostnader som tidigare har beskrivits i de underlag som vi har kunnat ta del av inför behandlingen av den här reformen. Mitt bekymmer är att man kan få motsatt effekt när det visar sig att det faktiskt är fullt i föreningarna och när köerna är så stora i kulturskolan.

Skulle ministern kunna säga någonting om det? Kommer ni att utöka satsningarna på Kulturskoleklivet så att vi får fler pedagoger? Kommer det att fortsätta satsas pengar så att man kan utbilda fler ledare? Friluftslivet vill till exempel ha ett annat upplägg när det gäller de sociala avgifterna så att de får lika villkor som till exempel idrottsrörelsen och kan rekrytera ledare på samma villkor. Det är sådana här saker vi saknar i reformen.

Fru talman! Det finns jättemycket bra intentioner i det här, vilket jag också sa i mitt anförande. Problemet är väl att man inte får med helhetsbilden och inte bygger kedjan hela vägen.

Jag fick inget svar när det gäller sociala avgifter och kulturskolan. Jag som har kommit i kontakt med mycket kulturföreningar vet att man tycker att det är bra att kulturskolan är med. Men hur ser det ut med barnen som har ett kulturintresse? Det blir väldigt mycket fokus på idrotten både i regeringsarbetet och i ministerns inlägg här. Jag skulle vilja veta lite mer om detta, för många barn vill inte idrotta och tävla. De vill i stället göra något annat. Det här har ju varit kronjuvelen i ministerns arbete under mandatperioden, och risken är att andra satsningar inte får plats utan trängs ut – bland annat av de it-system som jag har beskrivit.

Jag vill också påpeka att det stöd som gick till RF för att bland annat utbilda ledare och rusta upp anläggningar var översökt med tre gånger pengarna. Behoven är alltså helt enorma, och jag skulle vilja se initiativ från regeringen när det gäller anläggningsfrågan. Det här har tröskats i många år, och det har som jag uppfattar det funnits en bred politisk samsyn kring att vi skulle ha en lokal anläggningsfond liknande den som finns i Danmark.

Frågan har utretts av flera ministrar, och nu finns det ett litet center som ska sprida information och kunskap. Men varför kan man inte få muskler och resurser att stötta kommuner och föreningar att utveckla nya anläggningar? Det behöver inte vara jättestora summor – vi ser att 250 miljoner kunde hjälpa till – men det vore ett smörjmedel från statlig nivå ut till kommunerna och föreningarna för att få fler anläggningar på plats som är tillgängliga och passar det framtida idrottandet. Det är där vi behöver se förändringar.

Jag saknar alltså fortfarande några svar från regeringens sida. Jag hoppas att de kommer i ministerns anförande senare i debatten.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Emma Ahlström Köster för anförandet.

Jag håller med om mycket av det som sades. Jag vet att ledamoten har ett stort engagemang för friluftsliv, idrott, kultur och funktionsrättsfrågor. Detta är väldigt viktigt för att ge barn och unga möjlighet att leva ett aktivt fritidsliv. Jag förstår att det här är frågor som Moderaterna prioriterar i regeringsarbetet.

Något som Moderaterna däremot inte brukar prioritera är administration och byråkrati och att lägga statens pengar på saker som ibland kanske kostar mer än vad de ger. Jag förstår att Moderaterna inte styr själva; om de hade gjort det hade det kanske inte varit just ett fritidskort som lanserades. Vi känner ju till Sverigedemokraternas förakt för civilsamhället och vet vad de står för. Vi vet också att Kristdemokraterna gärna ser att saker administreras via staten, men Moderaterna brukar ju inte gå den vägen.

Ledamoten pratade nyss om att 250 miljoner har gått till Riksidrottsförbundet och gett effekt direkt i form av pengar till anläggningar och stärkt ledarskap. De administrativa kostnaderna för fritidskortet beräknas till ungefär 250 miljoner kronor per år. Även om kostnaderna skulle bli något lägre än så är det väldigt mycket pengar som kommer att läggas på administration.

Varför, fru talman, vill Moderaterna lägga så mycket pengar på administration och byråkrati i statens regi?

Fru talman! Visst är det bra att prova nya idéer, men det är också bra att titta på de strukturer som redan finns. Vi hörde i anförandet hur man använder de befintliga strukturerna genom att peta in pengar till Riksidrottsförbundet för att kunna bygga upp blandanläggningar och stärka ledarskapet. På samma sätt är det såklart möjligt att peta in pengar för att minska de socioekonomiska klyftorna i samhället och minska klyftorna mellan stad och land utan att bygga upp en byråkratisk koloss i form av ett fritidskort.

Jag har förståelse för att det alltid är roligt att kunna lyfta fram ett helt nytt namn, ett helt nytt begrepp och en helt ny reform, men även från regeringens sida måste man ibland backa, lyfta blicken lite och fundera på om det blir bra i slutändan. Lägger vi statens pengar rätt i slutändan? Använder vi skattebetalarnas medel på ett klokt sätt i slutändan?

När man lyfter blicken och tittar på fritidskortet blir svaret att man inte gör det. Man bygger upp en ny modell som, precis som ledamoten säger, ska se till att kriminella inte kan komma åt pengarna. Med denna modell finns det alltså risk för att kriminella kan komma åt pengarna, och därför behöver man bygga upp en ännu större administration kring det hela.

Vi har dock ett fungerande system i dag – via Riksidrottsförbundet, LSU, Folkbildningsrådet och friluftsorganisationerna – som vi hade kunnat utnyttja. Vi hade kunnat ge pengarna direkt till dem för att det skulle bli verkstad på samma sätt som det blev med de 250 miljonerna. De här pengarna ska inte läggas på byråkrati utan på att bygga upp anläggningar och på att stärka barns och ungas möjlighet till ett fritidsliv.

Fru talman! Varje dag gör idrottsrörelsen, ungdomsrörelsen, kulturskolorna, det organiserade friluftslivet och många fler enorma insatser för att barn och unga ska ha en fritidsaktivitet att längta till. Konkurrensen med skärmarnas förföriska algoritmer är en utmaning, men det finns också andra hinder. För en del barn och unga som inte finns i föreningslivet i dag är det andra faktorer, till exempel ekonomi eller kännedom om vilka aktiviteter som finns, som är hindret.

Vi vet att skolan är en otroligt viktig skyddsfaktor för barn och unga. Den som upplever att skolan fungerar och klarar sig i skolan löper mindre risk att drabbas av de problem man som ung kan behöva tampas med. Även fritiden och sociala sammanhang spelar roll för ungas välbefinnande och känsla av sammanhang.

Vi har länge talat om vikten av att bryta utanförskap och att ge varje barn möjlighet att lyckas. Men nu gör vi mer än att bara tala, både på skolområdet och för att stärka ungas möjlighet till fritidsaktiviteter att längta till.

Fritidskortet är en av de största satsningarna på barns och ungas fritid på mycket länge. Det handlar om cirka 800 miljoner kronor per år. Som en jämförelse satsas drygt 500 miljoner årligen på Idrottslyftet. Vi gör denna satsning för att vi vet att en meningsfull fritid där barn får delta i idrott, kultur, friluftsliv och föreningsliv bygger starka individer, och starka individer bygger tillsammans starka samhällen. Det förebygger både psykisk ohälsa och fysisk inaktivitet. Det stärker självkänsla och delaktighet, och det minskar risken att unga söker sig till destruktiva miljöer.

Men fritid ska inte vara ett privilegium för vissa. Trösklarna behöver sänkas för att fler ska kunna delta. Enligt en rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, är unga med funktionsnedsättning mindre nöjda med sin fritid jämfört med jämnåriga utan funktionsnedsättning. De är också mindre benägna att delta i kulturella aktiviteter, vilket kan påverka deras sociala och emotionella välbefinnande negativt. Rapporten visar att hinder för deltagande inkluderar ekonomiska begränsningar, bristande tillgänglighet och en känsla av att inte vara välkommen.

Därför har vi från början byggt in ett fokus på tillgänglighet och inkludering i fritidskortet. Redan i det förberedande arbetet satsades pengar för att öka möjligheterna för barn med funktionsnedsättning att delta. Vi har gett stöd till Riksidrottsförbundet för att man ska skapa fler och bättre idrottsmiljöer, och Fritidsbanken har fått resurser för att tillhandahålla fritidshjälpmedel och parasportutrustning.

Riksidrottsförbundet och Svenskt Friluftsliv har fått medel för att genomföra insatser för att stärka, tillgängliggöra och öka kännedomen om verksamheter för barn och unga i kommuner över hela landet med en stor andel barn i ekonomiskt svaga hushåll. De har även fått stöd för att rekrytera och utbilda ledare och för att öka möjligheterna för barn och unga med funktionsnedsättning att hitta till och delta i fritidsaktiviteter.

Utöver det har Kulturrådet fått medel och uppdrag att förbereda och kapacitetsstärka den kommunala kulturskolan, och MUCF har fått medel att fördela till barn- och ungdomsorganisationer.

Tanken är att barn och unga genom bredden av aktiviteter de kan använda fritidskortet till också ska kunna upptäcka nya intressen.

Till skillnad från tidigare satsningar på barn och unga är fritidskortet något som öronmärks till alla barn mellan 8 och 16 år, med en tydlig förstärkning till dem som behöver det mest. Alla barn mellan 8 och 16 år får 500 kronor medan barn i ekonomisk utsatthet får 2 000 kronor. Detta är en reform som kan minska klyftor.

Fru talman! Jag är lite förvånad över att oppositionen är så starkt emot denna reform eftersom det handlar om ett reellt försök att minska klyftor. Det är 120 000 barn och unga som lever i ekonomisk utsatthet, och vi tar nu bort ett av hindren för dem att delta. För den elvaåring som hör sina föräldrar oroa sig för om pengarna ska räcka till mat är tröskeln oöverstiglig att föra fram en önskan om att dansa på kulturskolan, delta i scouterna eller spela fotboll. Den elvaåringen får nu ett riktat stöd just för att han eller hon ska få möjlighet att delta.

Fru talman! Fritidskortet är ett nytt verktyg som vi vill pröva för att skapa just det vi liberaler kämpar för, nämligen ett samhälle där varje människa, oavsett bakgrund eller förutsättningar, får möjlighet att delta, växa och påverka sitt eget liv. Vi river nu hindren för deltagande och ger alla barn och unga möjlighet till en fritidsaktivitet att längta till.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Bergenblock för frågan. Jag älskar att vi pratar om hur personer med funktionsnedsättning ska få tillgång till fysiska och kulturella aktiviteter, för detta har vi pratat alldeles för lite om genom åren.

Jag tror att det förberedande arbete och de satsningar som görs på parasport, fler fritidshjälpmedel, ökad information om aktivitetsutbud och ökad tillgänglighet till anläggningar för kultur och idrott med mera ökar diskussionen om att också göra mer aktiviteter tillgängliga för barn och unga med funktionsnedsättning. De utbildningssatsningar som görs handlar också om att bredda perspektiven och ge en mer inkluderande idrott och kultur där man har förmåga att möta personer oavsett om de har en NPF-diagnos eller en fysisk rörelsenedsättning, exempelvis inte ser eller inte hör. Samhället behöver bli mycket mer inkluderande.

Fritidskortet gör att vi får upp denna fråga på agendan i större utsträckning än tidigare. Vi ställer ju krav på att alla ska inkluderas när fritidskortet kommer. Vi ska ha öppna klubbar och kulturskolor och ett öppet friluftsliv där alla kan delta. Det är en förutsättning för att det ska fungera.

Den ekonomiska utsatthet barn och unga med funktionsnedsättning ofta lever i träffas också av detta. Bland de 120 000 barn och unga som kommer att få det ökade stödet finns nämligen en hel del med just funktionsnedsättning med.

Fru talman! Tack, ledamoten Bergenblock, för engagemanget i de här frågorna! Jag uppskattar verkligen det.

Är det ett villkor, och är det ett krav? Nej, men så ser inte heller vår bidragsgivning till idrottsrörelsen eller Kulturskolan ut i dagsläget. Däremot är det en morot. Det är ett sätt att välkomna in fler i idrottsrörelsen, i kulturaktiviteter och i svenskt friluftsliv som vi behöver ta till vara.

Jag uppskattar verkligen att vi nu har diskussionen om att det också ska inkludera personer med funktionsnedsättning. Väldigt ofta jobbar vi bara med särlösningar i stället för de stora penseldragen och att välkomna fler in i den ordinarie verksamheten.

Det finns otroligt mycket som vi behöver göra för att få en högre delaktighet för personer i samhället i dag och i fritidsaktiviteter, och det gäller inte minst barn och unga med funktionsnedsättingar. Vi jobbar tillsammans med de frågorna i olika sammanhang.

Det handlar om att ge möjlighet att ta färdtjänst till sin aktivitet, vilket flera kommuner drar in. Det handlar om att kunna få ledsagning, så att man som Nicolina Pernheim Goodrich kan fortsätta att tävla på hög nivå. Det handlar om merkostnadsersättningen, som ledamoten också tog upp.

Det finns väldigt mycket mer saker som vi behöver göra än att bara införa fritidskortet. Det är inte det som löser allt för den här gruppen. Men när vi gör en sådan satsning ska vi också inkludera barn och unga med funktionsnedsättning.

Vi har tryckt särskilt på det, inte minst i informationsaktiviteter inför införandet, både gentemot dem som arrangerar alla dessa fritidsaktiviteter och gentemot barn och unga med funktionsnedsättning: Här ska ni vara välkomna in och få en fritidsaktivitet att längta till.

Fru talman! Vad ska du använda ditt fritidskort till? Runtom i landet kommer denna fråga att ställas bland tusentals barn och unga när fritidskortet införs i höst. Det är ett stöd till alla barn mellan 8 och 16 år som bara kan användas till en aktiv och meningsfull fritid i gemenskap med andra. De som har störst behov får extra mycket.

Skälet är enkelt: Vi behöver se till att fler barn och unga både stannar kvar i och hittar till en fritidsaktivitet, en idrottsförening, en kulturskola eller en annan förening i det svenska föreningslivet, till exempel scouterna.

Min målbild för fritidskortet är klar. Den är från ett besök där jag såg ungdomsledaren i en förening som stod i dörren och hälsade på en liten knatte på väg in till gymnastikträningen. Ledaren sa: Hej! Vad kul att du är här! Jag har inte sett dig på ett tag.

Jag vet ingenting om den här lilla knattens hemförhållanden i detta utsatta område. Men jag vet att det här barnet just där och då blev sett, fick höra att det var efterlängtat och blev välkomnat till sin gemenskap, till en tillhörighet som erbjuder någonting helt annat än gängens. Det är så mycket mer än en aktiv fritid. Det är gemenskap. Det är identitet. Och vi vet att den goda uppväxten ofta börjar i en förening någonstans i Sverige – i idrott, i scouter, i körverksamhet – med närvarande vuxna och ledare som är beredda att ge en smula av sina hjärtan för att vägleda, peppa och fostra och vara de förebilder som vi så väl behöver.

Fru talman! Det finns många samhällsutmaningar som vi brottas med. Barn rör sig mindre under tyngden av skärmarna. Koordination försämras. Kondition försämras. Muskler och leder utvecklas inte som de ska – de närmast förtvinar i unga år. Sjukdomar som åldersdiabetes och fettlever kryper ned i åldrarna, och kopplingen mellan minskad fysisk aktivitet och psykisk ohälsa är numera välbelagd. Det är därför det är så angeläget att så många som möjligt finns i sammanhang med aktivitet och rörelse.

Samtidigt har vi en situation där många barn och ungdomar slutar i tio eller elvaårsåldern när de förstår att fotbollen, handbollen eller kulturskolan gör det svårare för mamma och pappa att betala matkassen eller elräkningen. Då säger de hemma: Det har blivit tråkigt på träningen. Jag vill sluta. Men i själva verket bär barnen den ekonomiska bördan. Inget barn ska behöva ha det så. Men många har det så, och pressen har ökat när kostnader för exempelvis deltagande i idrott har stigit. Det har Riksidrottsförbundet nyligen konstaterat i två rapporter.

Men kostnaden är inte hela problemet! ropar kritikerna. Vi har hört dem här i dag. Varför ger vi inte bara medel till organisationerna, som vi har gjort hittills?

Det gör vi ju också. Regeringen har fortsatt att ge stöd till idrottsrörelsen på över 2 miljarder och därtill satsat extra medel på idrott i utsatta områden.

Vi har satsat extra på friluftslivet, och vi har som första regering någonsin gett stöd till rörelsefrämjande organisationer som ligger utanför de ordinarie stöden till idrott och friluftsliv. Vi har som första regering gett stöd till Fritidsbanken så att de har kunnat skapa ett brett och behovsanpassat utbud av fritidshjälpmedel och parasportutrustning.

Regeringen har satsat över 300 miljoner kronor i förberedande satsningar inför införandet av fritidskortet för att stärka, tillgängliggöra och öka kännedomen om verksamheten för barn i kommuner över hela landet med en stor andel barn i ekonomiskt svaga hushåll.

Vi har satsat medel för att rekrytera och utbilda fler ledare och öka möjligheterna för barn och unga med funktionsnedsättning att delta i fritidsaktiviteter, exempelvis genom ökade möjligheter för klubbarna att köpa in parasportutrustning och hjälpmedel.

Vi har gjort en historisk extrasatsning på 130 miljoner kronor för att rusta, renovera, bygga ut och bygga om anläggningar och idrottsmiljöer för att förbereda för fritidskortet.

Vi har gett Kulturrådet medel för förberedande insatser i kulturskolan och MUCF medel att fördela till barn- och ungdomsorganisationer för att öka deras möjligheter att kunna vara med. Där återfinns också flera kulturföreningar eller organisationer med kulturverksamhet, för att svara på en tidigare fråga.

Med de utmaningar vi har som land är det inte ett alternativ, tycker vi, att bara fortsätta som vi har gjort förut – att bara köra på i de gamla hjulspåren och hoppas att det löser sig. Vi har alldeles för många barn som slutar med idrott och föreningsliv och för många grupper av barn som aldrig börjar, och dem når vi inte med de arbetssätt och de stöd som vi har använt hittills.

Men det kommer att vara krångligt att använda! ropar kritikerna. Det är inte ens ett fysiskt kort, säger andra.

Jag tror att de allra flesta i dag förstår att man enkelt kan logga in och att man inte längre behöver ha ett fysiskt kort i handen. Och vi gör en massa saker för att förenkla detta så att det inte ska vara krångligt.

Vi riktar vår satsning direkt till barnet och familjen för att det ska nå fler och bli en tydlig avlastning för den privata ekonomin för barn i ekonomisk utsatthet. Det är därför vi differentierar stödet med 500 kronor per år till alla mellan det år man fyller 8 och det år man fyller 16 men 2 000 kronor till dem som finns i ekonomisk utsatthet, ungefär 120 000 barn.

Det är klart att det kommer med en del kostnader, inte minst initialt, i form av både inledande utvecklingskostnader och löpande förvaltningskostnader för att nå fram med de här medlen. I utformningen av fritidskortet har flera viktiga principer varit vägledande, och det har förstås påverkat kostnaderna initialt att fritidskortet ska vara enkelt att använda, användarvänligt. Då har resurser behövts för att utveckla en digital tjänst för fritidskort som i så stor utsträckning som möjligt innebär automatiserat förfarande, vilket kommer att trycka ned förvaltningskostnaderna på sikt.

Vad innebär då detta? För det första inget kvittospring, inga krångliga ansökningar och inga utlägg för de hushåll som bäst behöver detta stöd, för vi vet att för mycket sådant – att gå med kvitton, göra krångliga ansökningar och ligga ute med medel – gör att resurssvaga hushåll inte nyttjar stöd. Därför vill vi bygga det på det sättet.

För det andra vill vi ha effektiva kontrollåtgärder för att motverka felaktiga utbetalningar och ekonomisk brottslighet. En större andel av de medel som avsatts har därför inledningsvis behövts till myndigheter för att skapa ett effektivt och rättssäkert system mot bakgrund av den kunskap vi tyvärr har om de kriminellas förslagenhet i att tillskansa sig offentliga medel. Pengar som ska gå till barn och ungas fritid ska gå dit och inte hamna i kriminellas fickor.

Jag vågar påstå att fritidskortet är en av de mest noggrant granskade reformerna. Exempelvis kommer verksamheterna som ingår att samlas i ett utförarregister. För att kunna ingå i systemet måste en förening ha funnits i fem år. Det innebär att det inte är möjligt att skapa en förening enbart i syfte att tillskansa sig medel från fritidskortet. Alla föreningar behöver vara sedan tidigare godkända mottagare av statligt stöd och redan ha genomgått kontroll. Det är också väldigt viktigt att verksamheten är kontinuerlig, inte tillfällig, och att den är ledarledd för att vi ska kunna uppnå det här med att väva en stark samhällsväv runt våra barn. Det är en viktig princip när det gäller fritidskortets upplägg. Det kan också bara gå till föreningar i det svenska föreningslivet och i kulturskolan.

Alternativet som vi har hört här i dag är att bara fortsätta som vi alltid har gjort och inte göra någonting nytt – att luta oss tillbaka och säga: Så här har vi aldrig gjort, och därför ska vi inte göra det nu heller.

Med den inställningen är jag rädd att vi inte kommer att lyckas. Då finns det risk att vi aldrig kommer över den där närmast eviga elvaårspuckeln där idrotten tappar medlemmar. Då finns det risk att vi inte når dem som aldrig har fått uppleva friluftslivet och att fler inte får upptäcka glädjen i att lära sig spela fotboll eller fagott.

Fru talman! Är det lätt att skapa något nytt i Sverige? Nej, det är det sannerligen inte. Men det betyder inte att det inte behövs. Kommer allting att vara perfekt från början? Nej, det kommer det inte att vara. Men det här är så bra. Och det är en sådan bra dag, för vi skapar en ny möjlighet för fler att hitta till idrotten, musiken, friluftslivet och föreningslivet och stanna kvar där.

Vi behöver fler som får höra: Hej! Vad kul att se dig! Här kan du använda ditt fritidskort.

Vi behöver ge fler barn och unga möjligheter till rörelse, gemenskap och glädje, och fritidskortet bidrar till att skapa sådana möjligheter.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Jag känner väl till systemet i Norge. Det var ett kommunalt system som fanns i ett antal kommuner. Det var inte digitalt utan byggde på att man skulle ansöka, springa med kvitton och ligga ute med medel. Det var orsaken till att det inte träffade så väl som man skulle kunna önska.

Det fanns heller ingen differentiering i systemet. Det var lika mycket stöd till den som hade det gott ställt som till den som var i ekonomisk utsatthet.

Det är därför vi bygger systemet på ett helt annat sätt. Vi tittar på vad som fungerar och vad som inte fungerar. Vi tittar på hur man borde designa ett sådant här system för att det ska vara träffsäkert.

Är det tillräckligt för att vända trenderna kring barns och ungas rörelse? Nej, det är inte tillräckligt. Men det är nödvändigt. Det är nödvändigt för att fler ska få chansen, för att vi ska få en positiv situation för alla som ser att pengarna inte räcker, att de inte kan vara med för att de inte kan betala träningsavgiften, medlemsavgiften eller hyran för utrustning. Detta möjliggör vi nu med fritidskortet.

Kommer vi att behöva göra ytterligare insatser? Det är jag helt övertygad om. Vi satsar redan särskilt på idrott i utsatta områden. Det är väldigt angeläget för att bygga föreningslivet än starkare. Vi kommer också att behöva ytterligare insatser för att till exempel dra ned barns skärmtid och skapa fler möjligheter till aktiva transporter så att man rör sig mer som barn och ung.

Hälsoläget för barn och unga i dag är besvärande. Vi behöver göra mycket mer.

Fritidskortet innebär en mycket kraftigt ökad möjlighet för barn i ekonomisk utsatthet att vara med, att få kostnaderna för att vara med och idrotta helt eller delvis täckta. Varför säga nej till detta?

Fru talman! Nej, idrottsrörelsen behöver inte vara orolig för att vi ska dra ned de generella stöden. Det har vi inte gjort, och det kommer vi inte att göra.

Ledamoten frågar hur det ska betalas. Vi prioriterar detta. Vi prioriterar fram de 800 miljoner kronor som går till detta eftersom vi ser hur angeläget det är att vi får med fler. Hittills har jag inte hört någonting i debatten som inte är mer av samma, mer av det som vi alltid har gjort och som har lett oss hit – med elvaårspuckeln i idrottsrörelsen och med grupper som står utanför och inte kan vara med.

Vi vet att ekonomin spelar roll. Vi vet att barn börjar ta ansvar för familjens hushållsekonomi i tio- eller elvaårsåldern när de förstår att mamma eller pappa kanske egentligen inte har råd med den här medlemsavgiften eller träningsavgiften. Det är detta vi vill göra någonting åt.

Vi lägger 800 miljoner kronor i en av de största satsningar som någonsin gjorts för att få in fler i det svenska föreningslivet. Det kallar ledamoten Rojhan för en symbolhandling. Att 120 000 barn i Sverige får 2 000 kronor som de kan använda till att vara med i en förening, att vara med och träna, att spela ett instrument eller vad det nu kan vara skulle alltså vara en symbolhandling. Man häpnar.

En symbol är någonting som inte har något egentligt värde. Detta har ett egentligt och direkt värde som kommer att göra skillnad för många.

Vi kommer att jobba stenhårt för att det ska vara så enkelt som möjligt för alla att använda kortet. Det ska förstås också vara enkelt för föreningarna. Det är någonting vi arbetar med varje dag.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna!

Det blir lite av ett generellt svar: Det finns många saker som skulle kunna fungera bättre i Sverige för att vi ska kunna bygga ut olika verksamheter och se till att de blir bättre anpassade för olika personer, liksom när det gäller att säkerställa kompetensförsörjning och sådana saker.

Fritidskortet är inte svaret på alla de frågorna, utan det behövs olika åtgärder för att kulturskolan ska fungera bättre till exempel för personer med funktionsnedsättning. Kommunerna kan arbeta med detta, men jag vill också peka på de medel som vi har gett till Kulturrådet och kulturskolorna för att de ska kunna förbättra sin verksamhet och inte minst informera om verksamheten bland personer som normalt sett inte söker sig dit. Det handlar även om att kunna köpa in instrument och förbereda för fritidskortet. Fritidskortet har alltså redan betytt att man har kunnat utveckla sin verksamhet.

När det gäller fler föreningar konstaterar jag att kulturskolorna har en bred verksamhet i dag. Det är inte bara instrument, utan det är en bredd av verksamheter på olika platser. Därutöver finns det ett antal föreningar som antingen är rena kulturföreningar eller som har ett rätt rikt kulturutbud, och de kommer att kunna ansöka om att vara med.

Vi har redan från början sagt att vi inte stänger dörren för att utvidga detta på sikt. Vi har valt att begränsa det något i början för att få det på plats, men vi har sagt att vi kommer att följa utvecklingen och ser alltså att fler kulturföreningar skulle kunna vara med i detta. Vi skulle kunna bygga ut systemet på olika sätt. Jag är verkligen inte främmande för det utan ser gärna att vi kan fortsätta att utveckla detta så att olika typer och ännu fler föreningar ska kunna vara med.

Fru talman! Tack återigen för en bra diskussion, Vasiliki Tsouplaki! Jag uppskattar att vi kan ha den här diskussionen. Även om man inte är överens med oss om att fritidskortet är den bästa lösningen utan ser en del bekymmer uppskattar jag att man också ser möjligheten till utveckling och hur man kan göra mer.

Det tycker jag är positivt, och jag uppskattar det väldigt mycket. Hjälp gärna till ändå och sprid möjligheterna, för nu kommer ju det här! Jag hoppas att många vill vara med och se till att så många som möjligt kan ta del av detta.

Vad gäller anläggningsfrågan har jag själv varit i Danmark och studerat deras fond. Jag tycker att de arbetar på ett jättespännande sätt för att inte bara bygga för det befintliga utan också tänka på hur man kan utveckla platsen och se till att olika verksamheter kan begagna sig av en viss idrottsmiljö. Hur kan man bredda det till att idrotten och kulturen samskapar på olika sätt? Jag ser gärna att vi funderar på vad staten kan göra ytterligare.

Ledamoten pekar på vårt uppdrag till Centrum för idrottsforskning. Vi har nyligen också gett ett uppdrag till Boverket att inte minst stötta kommuner som är i färd med att investera ytterligare kring hur man kan bygga på ett bra och effektivt sätt.

Jag är öppen för att diskutera ytterligare åtgärder i den här frågan. Det är helt uppenbart så att vi behöver fler anläggningar. Vi behöver bygga smartare och bättre och inte uppfinna hjulet i varje kommun utan också se det som ledamoten pekar på.

Fru talman! Jag vill inte lägga en enda krona på byråkrati eller på att staten ska anställa personer hos Försäkringskassan om det inte är nödvändigt för att uppnå syftet med detta. Det handlar om att skapa ett dedikerat stöd som endast kan användas för en aktiv och meningsfull fritid.

Jag tror säkert att ledamoten är medveten om att alla statliga stöd kommer med kostnader för hantering, administration och det som ledamoten kallar för byråkrati. Det är ju så när vi ska ha stöd: Det behöver vara en viss kontroll för att skattemedel inte ska betalas ut felaktigt. Vi behöver se till att det här riktas rätt. I det här fallet handlar det också om en differentiering så att personer med de största behoven får det största stödet. Har man ingen sådan ambition är det ju lätt att bara avfärda det här stödet och säga att vi ska göra som vi alltid har gjort, men där har vi ju inte lyckats med vår föresats att få med alla. Det är helt enkelt svaret.

Nu har jag kunnat redovisa att vi trycker ned förvaltningskostnaderna kraftigt i förhållande till det som redovisades från bland annat Försäkringskassan i mars 2024. Frågan till Christofer Bergenblock är om Centerpartiet, när vi nu minskar de administrativa kostnaderna så kraftigt, är berett att sluta upp bakom den här reformen. Jag känner ju Centerpartiet som ett parti som värnar barns och ungas fritid och som gärna jobbar för att fler ska kunna ta del av friluftsliv, idrottsliv och sådana saker.

Därför vore det fantastiskt om vi kunde välkomna Centerpartiet in i familjen som verkar för fritidskortet och jobbar för att fler barn och unga ska komma med i det svenska föreningslivet. Kanske kan vi enas om detta redan här i dag.

Fru talman! Då hade vi ju gjort på samma sätt som vi alltid har gjort. Då hade vi inte fått möjligheten att differentiera stödet och ge fyra gånger så mycket till dem som befinner sig i ekonomisk utsatthet, till dem som vet att medlemsavgiften konkurrerar med familjens hushållsekonomi och därför säger att det blivit tråkigt på träningen och slutar. Då hade vi inte nått dem på det sätt som vi nu kan göra med fritidskortet.

Christofer Bergenblock säger att de administrativa kostnaderna måste komma ned till noll för att systemet ska vara värt att genomföra. Jag gör en helt annan bedömning. Jag tror att det här kommer att visa sig vara väldigt angeläget för väldigt många, inte minst personer som befinner sig i ett ekonomiskt utanförskap som faktiskt gör att de inte kan vara med i det svenska föreningslivet.

Föreningslivet är något som både jag och Christofer Bergenblock – det är jag säker på – älskar. Där frodas gemenskapen, där möter vi varandra, inte med hat utan med kärlek och respekt, och där växer de svenska och internationella goda värderingarna, som vi är så många som värnar, fram.

Det är handlingar vi gör mot varandra i civilsamhället som bygger grunden för den svenska tilliten och den svenska demokratin. Därför är det otroligt viktigt att vi värnar om civilsamhället. Det tänker vi försöka göra också i den här reformen genom att göra det enkelt att vara med och enkelt att administrera fritidskortet.

Jag vet att många föreningar längtar efter att få välkomna fler barn som i dag inte har möjligheterna men som kommer att kunna få det i och med fritidskortet.

(Applåder)

Fru talman! Leka affär, säger ledamoten Lantz. Att ha ett stöd som är direkt riktat till människor i ekonomisk utsatthet och som bara kan användas i det svenska föreningslivet är tydligen att leka affär. Ta ned retoriken!

Vi kan ha olika uppfattningar om den här reformen, men det vi vill göra är någonting vi inte gör i dag, nämligen att nå dem som inte är med. Jag tycker att Gustaf Lantz pekade på många bra saker i sitt anförande, såsom föreningar som tar ansvar för personer som inte har de ekonomiska möjligheterna. Det är alldeles utmärkt att det är på det sättet – att man tar in lite extra för att några som inte har de ekonomiska möjligheterna ska kunna vara med. Det är också det vi försöker göra här: fördela efter behov till personer som i dag inte har möjligheten.

När vi lanserade fritidskortet kallade Socialdemokraterna det för fattigvård, minns jag. Att personer som inte har ekonomiska möjligheter ska kunna vara med är alltså fattigvård, enligt Socialdemokraterna. Då är min fråga till ledamoten Lantz: När en förening gör det som ledamoten Lantz pekade på, är det också fattigvård? Vi hjälps åt så att de som inte har samma möjligheter som ledamoten Lantz och jag och våra barn också ska kunna vara med.

Fru talman! Jag välkomnar i grunden den här debatten, och jag välkomnar Gustav Lantz stora engagemang för att fler barn och unga ska få möjlighet att vara med i föreningslivet. Jag för naturligtvis samtal med idrottsrörelsen om vad den behöver för att kunna göra ett så fantastiskt jobb som den i många avseenden redan gör.

Här försöker vi göra någonting nytt. Jag tycker fortfarande att det är slående hur lite nytt och hur lite förslag som Socialdemokraterna och oppositionen kommer med när det gäller att nå dem som inte redan har förmånen att få vara med i idrotten. Vi har rullat ut en särskild satsning på idrott i utsatta områden, Idrottsklivet, för att stärka föreningslivet där. Vi kopplar på fritidskortet för att ge större möjligheter att vara med genom att man får träningsavgiften täckt eller delvis täckt. Det här är nya saker som vi gör för att vi ser vad vi i dag saknar: att fler barn får chansen.

Vi gör detta på det här sättet för att försöka minimera riskerna för att stödet ska gå enbart till dem som redan är med. Det krävs en lösning som är enkel att använda för dem som inte är vana vid att göra ansökningar, springa med kvitton och ligga ute med pengar. Det är därför vi har valt att investera i ett robust system som möjliggör att kontrollen finns och att pengarna går till det de ska. Samtidigt undviker vi en del misstag som man har gjort i andra sådana här system.

Vi är förstås mottagliga för ytterligare synpunkter från dem som ser brister i systemet. Men vi kan inte fortsätta att göra som vi alltid har gjort. Jag skulle vilja höra ett förslag på någonting som är nytt och som verkligen kan åtgärda den problematik som vi pekar på från ledamoten Lantz.

Fru talman! Vi har debatterat fritidskortet en ganska lång stund nu. Jag är inte helt sist på listan, men kanske debatten klingar av. Jag vill ändå tacka statsrådet för att han har valt att vara med i den här debatten, delta i replikskiften, svara på frågor och också ställa frågor. Vi har ju debattregler som gör att jag själv inte har kunnat replikera hittills i just den här debatten.

Det är uppenbart att vi har väldigt olika syn på idén med fritidskortet och utformningen av det hela. Vi tycks vara överens om att syftena är goda. Det handlar om att underlätta ekonomiskt för föräldrarna, att göra det attraktivt och möjligt för fler barn och unga att delta i fritidsaktiviteter och att bredda rekryteringen. Det är gott så.

Men det finns en lång rad argument mot den modell som regeringen har valt att gå vidare med trots kritik från remissinstanserna. Det riskerar att bli väldigt ineffektivt. Man missar målet. Det finns också betydande risker med upplägget. Under våren har detta debatterats i olika sammanhang.

Jag har valt att skriva ned argument som har kommit upp i debatten som visar på problemen med fritidskorten. Det har blivit en ganska lång lista, även om den inte är fullständig. Dessutom tycker jag att det har framkommit ytterligare argument i debatten här i dag. Nu har jag anmält en talartid på bara sex minuter, och jag tänkte hålla mig till det. Vi får se om det lyckas. Men hela listan kommer jag inte att hinna med.

Herr talman! Det alldeles uppenbara stora problemet är ändå att en så stor del av kostnaderna rinner iväg i en administrativ överbyggnad för att skapa register och hantera varje förening, varje ansökan, varje unge och dess föräldrars ekonomiska situation. Det handlar om flera hundra miljoner kronor som försvinner iväg på det sättet. Ett betydligt mer effektivt sätt att använda summan på – totalt blir det nästan 1 miljard om året – hade varit att stärka infrastrukturerna kring fritidsaktiviteterna.

Miljöpartiet har valt att stärka kulturskolorna, Riksidrottsförbundet, friluftsorganisationerna med mera med resurser för att göra just detta. Vi vill ha en kulturskolelag för att uppvärdera kulturskolläraryrket och säkerställa att det i alla kommuner finns bra kulturskolor som erbjuder en bredd av kurser som efterfrågas också av dem som inte lockas av det kursutbud som finns i dag. Vi vill ha fler replokaler och musikhus. Med regeringens kraftiga neddragningar på studieförbunden kommer 20 000, framför allt unga, att förlora sin replokal.

Miljöpartiet vill se satsningar på idrotts- och fritidsledare. Vi vill se särskilda satsningar på parasport och på barn och unga med intellektuell funktionsnedsättning. Vi vill skapa en anläggningsfond – detta har vi diskuterat tidigare i dag – efter den danska modellen för att få fler idrottsanläggningar som passar och fungerar för fler.

Vi vill också stärka infrastrukturen för friluftslivet. Det har vi inte talat så mycket om i dag. Regeringen går just nu hårt in, skulle jag vilja säga, för att förstöra viktig och värdefull natur över hela landet. Skogsbruket får ökade möjligheter och incitament till kalhyggen i och med Skogsutredningen. Strandskyddet håller just nu på att inte bara inskränkas med lättnader, som det kallas, utan helt försvinna från hundratusentals vattendrag. Det är 1 miljon kilometer smala vattendrag, kanske en tiondel av Sveriges yta, som förlorar sitt skydd nu vid halvårsskiftet.

Vi vill i stället rusta upp leder, skogar, sjöar och stränder för rekreation men också för miljön, naturen och den biologiska mångfalden. Allt detta är bara några av de saker som vi i Miljöpartiet prioriterar i vårt förslag till budget. Tidöregeringen lägger i stället flera hundra miljoner kronor på Ehälsomyndigheten och Försäkringskassan för att bygga register och hantera ansökningar.

Herr talman! Jag går vidare i listan. Det finns många anledningar för regeringen att backa och dra tillbaka propositionen och hitta andra vägar att uppnå syftena med fritidskortet.

Utöver att hela upplägget kostar väldigt mycket pengar blir det administrativt krångel, inte bara för myndigheterna utan också för föräldrar och föreningar. Trots vidtagna åtgärder kvarstår förmodligen risken för ekonomisk brottslighet och fusk. Målet om breddad rekrytering kommer med all sannolikhet inte att nås, utan medlen går till barn och unga som redan är aktiverade.

Här har Arenagruppen precis nu kommit med en rapport om Järfällamodellen, som visar just detta. Läs gärna den rapporten om ni inte redan har gjort det! Arenagruppen har i stället för regeringens modell ett antal förslag som går ut på att satsa på befintliga strukturer inom idrotten och kulturskolan. Man vill stärka infrastrukturen och investera i fritidsanläggningar, kollektivtrafik och hjälpmedel för personer med funktionshinder. Man vill värna det ideella engagemanget: Gör inte en marknad av föreningslivet! Detta är precis de förslag som vi i Miljöpartiet har i vår budget och i våra motioner.

Vidare, herr talman, visar flera remissinstanser hur den föreslagna modellen gynnar vissa aktörer men missgynnar andra. Stödet är skräddarsytt för idrotten och kulturskolan, men andra verksamheter inom kulturen och friluftslivet riskerar att falla utanför.

Till exempel har STF barn- och ungdomsverksamhet, men den är gratis. Här hade det i stället varit efterlängtat med upprustade leder, vindskydd och grillplatser. Men där drar regeringen ned på stödet.

500 kronor eller 2 000 kronor kanske räcker för vissa aktiviteter. Det är bra. Men den som i dag inte har råd med till exempel ridning kommer inte att vara hjälpt ens av 2 000 kronor. Idrotten har blivit dyr. Visst kan en femhundring bidra på marginalen, men regeringen borde i stället oroa sig för kostnadsutvecklingen.

Risken är mer än överhängande att många verksamheter kommer att använda pengarna till att smyghöja avgifterna. Föreningarna har stora kostnader, och i stället för att skära i annat kan de nu hänvisa till fritidskortet.

Dessutom har vissa varnat för att avgifterna kan behöva höjas för att täcka de administrativa kostnaderna för föreningarna som kommer just med krånglet med fritidskortet. Här måste regeringen redan från start noga följa avgiftsutvecklingen.

Att föreningar med alla ideellt arbetande mammor, pappor och engagerade får tillgång till uppgifter om vilka barn som kommer från hem med låga inkomster är också en uppenbar integritetsrisk. Det innebär risk för stigmatisering. Flera har tagit upp det.

Nu har jag överskridit min talartid, herr talman. Min uppräkning kunde naturligtvis fortsätta.

Sammantaget är ambitionerna goda, men förslaget från regeringen är så dåligt att Miljöpartiet yrkar avslag på det. Vi vill använda pengarna till annat. Jag yrkar bifall till Miljöpartiets reservation 2.

Herr talman! Tack, statsrådet, för repliken! Då får jag också vara med och debattera det här på ett roligare sätt.

Jag valde att lägga upp anförandet på det här sättet: rada upp argument och samla argument. Det är kanske inte det normala sättet när jag förbereder en debatt, men i just det här fallet var det motiverat. Det är nämligen otroligt många argument emot och egentligen få argument för.

Idén bakom det här står vi bakom – absolut. Det handlar om breddad rekrytering och om att få in fler unga i kulturlivet och friluftslivet, inte minst, men självklart också idrotten. Idrottsrörelsen jobbar hårt med det här. Jag vet att regeringen också har satsningar på andra sätt. Men vi skulle kunna använda de här pengarna på ett mycket mer effektivt sätt än att ha upplägget med fritidskortet.

Jag tycker att listan, kvantiteten, faktiskt har en kvalitet i sig. Det är så pass många argument, och de är inte svaga. Det finns en kvalitet i varje argument. Sedan kan man naturligtvis diskutera vart och ett för sig. Statsrådet lyfte integritetsargumentet. Det är inte många som kommer att få tillgång till de här uppgifterna. Men har vi verkligen kvalitetssäkrat detta? Vad händer när den här typen av uppgifter faktiskt läcker och sprids? Vi har sett i andra sammanhang att det kan vara stigmatiserande.

Statsrådet nämnde det jag sa om att det förmodligen inte kommer att bli breddad rekrytering. Jo, till viss del, men det är en väldigt liten del av pengarna som kommer att användas till det. Arenas undersökning av Järfällamodellen, som jag hänvisade till, visar precis på att det misslyckades.

Herr talman! Statsrådet lyfter det här med breddad rekrytering. Ja, till viss del kommer det naturligtvis att bli så. Får man 2 000 kronor är det många som kommer att använda dem. Men det hade varit mycket mer effektivt att lägga de pengarna på att stärka infrastrukturen, stärka strukturen, bygga fler arenor och, framför allt vad gäller friluftslivet, stärka vår natur så att man kommer ut i naturen på ett mycket enklare sätt. Det hade varit ett betydligt bättre och mer effektivt sätt att använda de pengarna.

Skapa en kulturskolelag, så att vi får stadga i kulturskolelärarnas yrkesstolthet och möjlighet, så att vi har starka kulturskolor över hela landet!

Att argument står emot varandra tycker jag faktiskt också talar för att det är modellen det är fel på. Hur man än vänder och vrider sig med den här modellen blir det fel.

Jag skulle också lite grann vilja bemöta det som har hänt i de tidigare diskussionerna här framme vid podierna. Statsrådet säger att oppositionen bara vill ha mer av samma.

Först och främst har vi ett väldigt starkt civilsamhälle, friluftsliv, idrottsliv och föreningsliv. Vi har en kulturskola. Där är Sverige unikt i dag. Ja, det är klart att vi vill ha mer av samma. Vi vill ha mer av det här starka kulturlivet och friluftslivet. Men självklart vill vi också tänka nytt.

Jag nämnde i mitt anförande att vi vill ha en kulturskolelag, till exempel, och att vi vill ändra skogspolitiken så att vi inte expanderar den totala arealen kalhyggen. Det är inget roligt att sitta och grilla korv på ett kalhygge. Och vi vill ha en anläggningsfond för att få fler anläggningar. Det är att tänka nytt. Fritidskortet är en återvändsgränd.