Socialministern Jakob Forssmed (KD) om Ett fritidskort för barn och unga - en aktiv och meningsfull fritid i gemenskap med andra

Fru talman! Den bästa valaffisch som någonsin har gjorts är SSU:s från 1948 med bilden på en pojke som står vid sin cykel och sneglar bort mot några studenter som hissar varandra. Budskapet lyder: ”begåvad men fattig, ge honom lika chans”. Den sammanfattar den socialdemokratiska ideologin på ett fantastiskt sätt. Ekonomiska hinder som utesluter människor från att nå sin fulla potential är orättvisa mot den som lämnas bakom och hindrar samtidigt ett samhälle från att komma framåt.

Att nå sin fulla potential genom föreningslivet behöver inte nödvändigtvis handla om att sälja ut Ullevi några gånger varje år, som Håkan Hellström, eller att ta tre OS-guld, som Sarah Sjöström. Det svenska föreningslivets största förtjänst är att barn och unga får möta ledare som bryr sig och att de får ett sammanhang och självförtroende. Det handlar om att få fira mål i klunga och att sjunga kör i samklang.

Fru talman! Jag fostrades av mamma, pappa, Roffe, Arne och Christer. När Vindhemspojkarna födda 1981 nu är medelålders börjar det sjunka in vilka insatser våra tränare gjorde för oss. Trötta efter jobbet åkte de direkt till träning. Semesterveckor spenderade de på cuper. Och de gjorde det inte för pengar utan för oss.

Varje gång ett barn stängs ute från föreningslivet för att föräldrarna inte har råd är det en stor förlust – för barnet men också för samhället. Just nu blir det allt vanligare att barn inte kan vara med eller snarare sagt inte får vara med.

Det hade inte behövt vara så. När regeringen har suttit still och sett hur matpriserna rusat och arbetslösheten stuckit iväg har klyftorna vidgats i Sverige. Regeringen är så ivrig att sänka skatten för dem med högst inkomster att man till och med lånar pengar till det. Men samtidigt säger man nej till höjda barnbidrag. Man gör det dyrare att köpa mediciner men billigare att renovera kök. I stället för att försöka hålla ihop landet driver man en politik som vidgar klassklyftorna. För detta betalar barnen det högsta priset.

Fru talman! Mot den bakgrunden är det både oväntat och positivt att regeringen ändå vill ta initiativ för att öka möjligheterna för barn att delta i föreningslivet. Men tyvärr missar man målet. Man slösar bort enormt mycket pengar på administration. Det är som när min dotter skulle på kalas i helgen och vi köpte en present på vägen. Vi hittade en perfekt rosa badring på extrapris. Tyvärr hade affären inte något presentpapper. Vi fick därför köpa en presentkartong, som visade sig vara nästan lika dyr som presenten. Det var irriterande och kändes oansvarigt, även om det var mina pengar.

Men alla de hundratals miljoner som regeringen fördelar, när det kommer till satsningen på fritidskortet, är inte deras. Det är resultatet av att hårt arbetande svenskar betalat skatt. Då krävs bättre hushållning. Man hade i stället kunnat satsa pengarna direkt på föreningslivet, som själva hade kunnat hålla avgifterna nere och arbetat riktat mot barn vars föräldrar saknar pengar för att betala avgiften. Då hade administrationen blivit minimal, fru talman.

Ännu bättre hade det varit om vi därutöver hade kunnat satsa ännu mer på föreningslivet, vilket vi socialdemokrater föreslår. Vi måste nämligen ha fler mötesplatser mellan människor från olika bakgrunder. Vi måste se fler vänskapsband mellan människor. Vi måste rekrytera till samhällets goda krafter. Det gör föreningslivet på ett enastående vis.

Fru talman! Jag minns när jag satt som ungdomsrepresentant i Vindhemspojkarnas styrelse och förstod att föreningen alltid tog ut någon hundring extra på anmälningsavgiften för att se till att alla kunde åka till Gothia Cup. Man visste nämligen precis vilka barn som annars inte skulle ha fått följa med. Allt skedde mycket diskret, och allt var mycket självklart. I Vindhemspojkarna var vi medlemmar, inte kunder. Vi pratade mer om värdet än om priset.

Det finns mycket hjärta och solidaritet i svensk idrottsrörelse, och den samhällskraften ska vi vara rädda om. Den behöver vi när vi har en regering som inte missar ett tillfälle att skicka signaler om att vissa grupper inte hör hemma i vårt land.

Fru talman! Ledarna känner sina knattar. De vet hur hindren ser ut och hur man ska komma över dem. Ge uppdraget att alla ungar ska med, och klubbarna fixar det.

Men i stället ska det som alltid lekas affär, med checkar och listor, med krångel och tjafs. En lokal idrottsförening hade aldrig kommit på något så krångligt och ineffektivt. De vet att ta ansvar för pengar och medlemmar.

Lyssna på idrottsrörelsen i stället för att hänga fast vid servettskissen från Tidö slott! Ge Idrottssverige vad det vill ha och barn vad de behöver!

Med det yrkar jag bifall till reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet så mycket för frågan.

Jag måste säga att den entusiasm för fritidskortet som statsrådet uppvisar är smittande. Det är härligt med en minister som verkligen vill någonting. Det här är den stora dagen, som han själv har sagt. Det är något viktigt som vi pratar om. I mitt anförande försökte jag förmedla hur viktigt det är att ungdomar kan vara med. Det är en fantastisk ansats statsrådet har. Därför känner jag att det blir ännu viktigare att det här blir rätt. Men jag tycker att det är synd att de pengar som statsrådet ändå har lyckats få loss i sin regering, som inte har varit känd för att satsa just på dem med små inkomster utan tvärtom, nu till stor del försvinner i onödig byråkrati.

Den här byråkratin hade man kunnat komma runt på ett väldigt lätt sätt genom att se till att det finns resurser för föreningarna att både motivera ungdomar och hålla avgifterna nere. Nu har man i stället ett system med checkar. Det ska lekas affär, som jag sa – det ska vara tydligt att det är individen som ska få det här stödet direkt. Vi har sett detta inom skolan med skolpengen, och det har sålts in med samma otroliga entusiasm av andra statsråd. Men vi har sett att det inte blir så bra i slutändan.

Jag förstår att man som statsråd vill visa på någonting väldigt konkret som syns och riktas mot individer – det är ett sätt att ta politiska poäng. Men det här är för viktigt för att ta politiska poäng på. Man konstruerar stora byråkratiska system som det läcker pengar från när det egentligen handlar om att ungdomar ska kunna idrotta och hitta till idrottsrörelsen. Det finns bättre sätt – fråga idrottsrörelsen själv!

Fru talman! Vem är bäst på att skapa nya innovativa sätt att få fler ungdomar att engagera sig i idrottsrörelsen? Det är idrottsrörelsen själv. Ta till exempel Bandykul i Uppsala! Många i Uppsala har följt med i bussen till Studenternas IP och tränat bandy som knattar. Man hade inte hittat dit själv. Det bästa vi kan göra är att ge resurser till idrottsföreningar som är på tårna och har idéer, så att vi kan ha Bandykul, Innebandykul och vad man nu kan kalla det på fler ställen.

Men när vi har ett brutalt klassamhälle, som blir allt djupare och alltmer omfattande, kanske vi inte alltid ska tänka ut nya roliga grejer. Jag kan komma med en favorit i repris som regeringen skulle kunna ta fasta på, även om den är gammal: att höja barnbidraget till anständiga nivåer för vår tid. Vi har, sett till köpkraft, ett lägre barnbidrag nu än vad vi haft på otroligt länge. Med högre barnbidrag har man kanske råd att gå och titta på en elitfotbollsmatch och inspireras av den. Kanske har man råd att betala avgiften eller att göra någonting meningsfullt på sommarlovet.

Det är också så att man har sänkt bostadstillägget, vilket med precision drabbar dem som har det svårast att ha en meningsfull fritid. Jag tycker att man måste se satsningarna och det regeringen gör i en helhet och i ett sammanhang. Här kommer man med ett förslag på ett system där väldigt mycket pengar försvinner i onödig administration. Samtidigt skär man ned för barnfamiljer, varav många har det svårt att hålla näsan över vattenytan. Jag hoppas på regeringsskifte och ny politik väldigt snart.

(Applåder)