Socialministern Jakob Forssmed (KD) om Ett fritidskort för barn och unga - en aktiv och meningsfull fritid i gemenskap med andra

Fru talman! Vad ska du använda ditt fritidskort till? Runtom i landet kommer denna fråga att ställas bland tusentals barn och unga när fritidskortet införs i höst. Det är ett stöd till alla barn mellan 8 och 16 år som bara kan användas till en aktiv och meningsfull fritid i gemenskap med andra. De som har störst behov får extra mycket.

Skälet är enkelt: Vi behöver se till att fler barn och unga både stannar kvar i och hittar till en fritidsaktivitet, en idrottsförening, en kulturskola eller en annan förening i det svenska föreningslivet, till exempel scouterna.

Min målbild för fritidskortet är klar. Den är från ett besök där jag såg ungdomsledaren i en förening som stod i dörren och hälsade på en liten knatte på väg in till gymnastikträningen. Ledaren sa: Hej! Vad kul att du är här! Jag har inte sett dig på ett tag.

Jag vet ingenting om den här lilla knattens hemförhållanden i detta utsatta område. Men jag vet att det här barnet just där och då blev sett, fick höra att det var efterlängtat och blev välkomnat till sin gemenskap, till en tillhörighet som erbjuder någonting helt annat än gängens. Det är så mycket mer än en aktiv fritid. Det är gemenskap. Det är identitet. Och vi vet att den goda uppväxten ofta börjar i en förening någonstans i Sverige – i idrott, i scouter, i körverksamhet – med närvarande vuxna och ledare som är beredda att ge en smula av sina hjärtan för att vägleda, peppa och fostra och vara de förebilder som vi så väl behöver.

Fru talman! Det finns många samhällsutmaningar som vi brottas med. Barn rör sig mindre under tyngden av skärmarna. Koordination försämras. Kondition försämras. Muskler och leder utvecklas inte som de ska – de närmast förtvinar i unga år. Sjukdomar som åldersdiabetes och fettlever kryper ned i åldrarna, och kopplingen mellan minskad fysisk aktivitet och psykisk ohälsa är numera välbelagd. Det är därför det är så angeläget att så många som möjligt finns i sammanhang med aktivitet och rörelse.

Samtidigt har vi en situation där många barn och ungdomar slutar i tio eller elvaårsåldern när de förstår att fotbollen, handbollen eller kulturskolan gör det svårare för mamma och pappa att betala matkassen eller elräkningen. Då säger de hemma: Det har blivit tråkigt på träningen. Jag vill sluta. Men i själva verket bär barnen den ekonomiska bördan. Inget barn ska behöva ha det så. Men många har det så, och pressen har ökat när kostnader för exempelvis deltagande i idrott har stigit. Det har Riksidrottsförbundet nyligen konstaterat i två rapporter.

Men kostnaden är inte hela problemet! ropar kritikerna. Vi har hört dem här i dag. Varför ger vi inte bara medel till organisationerna, som vi har gjort hittills?

Det gör vi ju också. Regeringen har fortsatt att ge stöd till idrottsrörelsen på över 2 miljarder och därtill satsat extra medel på idrott i utsatta områden.

Vi har satsat extra på friluftslivet, och vi har som första regering någonsin gett stöd till rörelsefrämjande organisationer som ligger utanför de ordinarie stöden till idrott och friluftsliv. Vi har som första regering gett stöd till Fritidsbanken så att de har kunnat skapa ett brett och behovsanpassat utbud av fritidshjälpmedel och parasportutrustning.

Regeringen har satsat över 300 miljoner kronor i förberedande satsningar inför införandet av fritidskortet för att stärka, tillgängliggöra och öka kännedomen om verksamheten för barn i kommuner över hela landet med en stor andel barn i ekonomiskt svaga hushåll.

Vi har satsat medel för att rekrytera och utbilda fler ledare och öka möjligheterna för barn och unga med funktionsnedsättning att delta i fritidsaktiviteter, exempelvis genom ökade möjligheter för klubbarna att köpa in parasportutrustning och hjälpmedel.

Vi har gjort en historisk extrasatsning på 130 miljoner kronor för att rusta, renovera, bygga ut och bygga om anläggningar och idrottsmiljöer för att förbereda för fritidskortet.

Vi har gett Kulturrådet medel för förberedande insatser i kulturskolan och MUCF medel att fördela till barn- och ungdomsorganisationer för att öka deras möjligheter att kunna vara med. Där återfinns också flera kulturföreningar eller organisationer med kulturverksamhet, för att svara på en tidigare fråga.

Med de utmaningar vi har som land är det inte ett alternativ, tycker vi, att bara fortsätta som vi har gjort förut – att bara köra på i de gamla hjulspåren och hoppas att det löser sig. Vi har alldeles för många barn som slutar med idrott och föreningsliv och för många grupper av barn som aldrig börjar, och dem når vi inte med de arbetssätt och de stöd som vi har använt hittills.

Men det kommer att vara krångligt att använda! ropar kritikerna. Det är inte ens ett fysiskt kort, säger andra.

Jag tror att de allra flesta i dag förstår att man enkelt kan logga in och att man inte längre behöver ha ett fysiskt kort i handen. Och vi gör en massa saker för att förenkla detta så att det inte ska vara krångligt.

Vi riktar vår satsning direkt till barnet och familjen för att det ska nå fler och bli en tydlig avlastning för den privata ekonomin för barn i ekonomisk utsatthet. Det är därför vi differentierar stödet med 500 kronor per år till alla mellan det år man fyller 8 och det år man fyller 16 men 2 000 kronor till dem som finns i ekonomisk utsatthet, ungefär 120 000 barn.

Det är klart att det kommer med en del kostnader, inte minst initialt, i form av både inledande utvecklingskostnader och löpande förvaltningskostnader för att nå fram med de här medlen. I utformningen av fritidskortet har flera viktiga principer varit vägledande, och det har förstås påverkat kostnaderna initialt att fritidskortet ska vara enkelt att använda, användarvänligt. Då har resurser behövts för att utveckla en digital tjänst för fritidskort som i så stor utsträckning som möjligt innebär automatiserat förfarande, vilket kommer att trycka ned förvaltningskostnaderna på sikt.

Vad innebär då detta? För det första inget kvittospring, inga krångliga ansökningar och inga utlägg för de hushåll som bäst behöver detta stöd, för vi vet att för mycket sådant – att gå med kvitton, göra krångliga ansökningar och ligga ute med medel – gör att resurssvaga hushåll inte nyttjar stöd. Därför vill vi bygga det på det sättet.

För det andra vill vi ha effektiva kontrollåtgärder för att motverka felaktiga utbetalningar och ekonomisk brottslighet. En större andel av de medel som avsatts har därför inledningsvis behövts till myndigheter för att skapa ett effektivt och rättssäkert system mot bakgrund av den kunskap vi tyvärr har om de kriminellas förslagenhet i att tillskansa sig offentliga medel. Pengar som ska gå till barn och ungas fritid ska gå dit och inte hamna i kriminellas fickor.

Jag vågar påstå att fritidskortet är en av de mest noggrant granskade reformerna. Exempelvis kommer verksamheterna som ingår att samlas i ett utförarregister. För att kunna ingå i systemet måste en förening ha funnits i fem år. Det innebär att det inte är möjligt att skapa en förening enbart i syfte att tillskansa sig medel från fritidskortet. Alla föreningar behöver vara sedan tidigare godkända mottagare av statligt stöd och redan ha genomgått kontroll. Det är också väldigt viktigt att verksamheten är kontinuerlig, inte tillfällig, och att den är ledarledd för att vi ska kunna uppnå det här med att väva en stark samhällsväv runt våra barn. Det är en viktig princip när det gäller fritidskortets upplägg. Det kan också bara gå till föreningar i det svenska föreningslivet och i kulturskolan.

Alternativet som vi har hört här i dag är att bara fortsätta som vi alltid har gjort och inte göra någonting nytt – att luta oss tillbaka och säga: Så här har vi aldrig gjort, och därför ska vi inte göra det nu heller.

Med den inställningen är jag rädd att vi inte kommer att lyckas. Då finns det risk att vi aldrig kommer över den där närmast eviga elvaårspuckeln där idrotten tappar medlemmar. Då finns det risk att vi inte når dem som aldrig har fått uppleva friluftslivet och att fler inte får upptäcka glädjen i att lära sig spela fotboll eller fagott.

Fru talman! Är det lätt att skapa något nytt i Sverige? Nej, det är det sannerligen inte. Men det betyder inte att det inte behövs. Kommer allting att vara perfekt från början? Nej, det kommer det inte att vara. Men det här är så bra. Och det är en sådan bra dag, för vi skapar en ny möjlighet för fler att hitta till idrotten, musiken, friluftslivet och föreningslivet och stanna kvar där.

Vi behöver fler som får höra: Hej! Vad kul att se dig! Här kan du använda ditt fritidskort.

Vi behöver ge fler barn och unga möjligheter till rörelse, gemenskap och glädje, och fritidskortet bidrar till att skapa sådana möjligheter.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Jag känner väl till systemet i Norge. Det var ett kommunalt system som fanns i ett antal kommuner. Det var inte digitalt utan byggde på att man skulle ansöka, springa med kvitton och ligga ute med medel. Det var orsaken till att det inte träffade så väl som man skulle kunna önska.

Det fanns heller ingen differentiering i systemet. Det var lika mycket stöd till den som hade det gott ställt som till den som var i ekonomisk utsatthet.

Det är därför vi bygger systemet på ett helt annat sätt. Vi tittar på vad som fungerar och vad som inte fungerar. Vi tittar på hur man borde designa ett sådant här system för att det ska vara träffsäkert.

Är det tillräckligt för att vända trenderna kring barns och ungas rörelse? Nej, det är inte tillräckligt. Men det är nödvändigt. Det är nödvändigt för att fler ska få chansen, för att vi ska få en positiv situation för alla som ser att pengarna inte räcker, att de inte kan vara med för att de inte kan betala träningsavgiften, medlemsavgiften eller hyran för utrustning. Detta möjliggör vi nu med fritidskortet.

Kommer vi att behöva göra ytterligare insatser? Det är jag helt övertygad om. Vi satsar redan särskilt på idrott i utsatta områden. Det är väldigt angeläget för att bygga föreningslivet än starkare. Vi kommer också att behöva ytterligare insatser för att till exempel dra ned barns skärmtid och skapa fler möjligheter till aktiva transporter så att man rör sig mer som barn och ung.

Hälsoläget för barn och unga i dag är besvärande. Vi behöver göra mycket mer.

Fritidskortet innebär en mycket kraftigt ökad möjlighet för barn i ekonomisk utsatthet att vara med, att få kostnaderna för att vara med och idrotta helt eller delvis täckta. Varför säga nej till detta?

Fru talman! Nej, idrottsrörelsen behöver inte vara orolig för att vi ska dra ned de generella stöden. Det har vi inte gjort, och det kommer vi inte att göra.

Ledamoten frågar hur det ska betalas. Vi prioriterar detta. Vi prioriterar fram de 800 miljoner kronor som går till detta eftersom vi ser hur angeläget det är att vi får med fler. Hittills har jag inte hört någonting i debatten som inte är mer av samma, mer av det som vi alltid har gjort och som har lett oss hit – med elvaårspuckeln i idrottsrörelsen och med grupper som står utanför och inte kan vara med.

Vi vet att ekonomin spelar roll. Vi vet att barn börjar ta ansvar för familjens hushållsekonomi i tio- eller elvaårsåldern när de förstår att mamma eller pappa kanske egentligen inte har råd med den här medlemsavgiften eller träningsavgiften. Det är detta vi vill göra någonting åt.

Vi lägger 800 miljoner kronor i en av de största satsningar som någonsin gjorts för att få in fler i det svenska föreningslivet. Det kallar ledamoten Rojhan för en symbolhandling. Att 120 000 barn i Sverige får 2 000 kronor som de kan använda till att vara med i en förening, att vara med och träna, att spela ett instrument eller vad det nu kan vara skulle alltså vara en symbolhandling. Man häpnar.

En symbol är någonting som inte har något egentligt värde. Detta har ett egentligt och direkt värde som kommer att göra skillnad för många.

Vi kommer att jobba stenhårt för att det ska vara så enkelt som möjligt för alla att använda kortet. Det ska förstås också vara enkelt för föreningarna. Det är någonting vi arbetar med varje dag.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna!

Det blir lite av ett generellt svar: Det finns många saker som skulle kunna fungera bättre i Sverige för att vi ska kunna bygga ut olika verksamheter och se till att de blir bättre anpassade för olika personer, liksom när det gäller att säkerställa kompetensförsörjning och sådana saker.

Fritidskortet är inte svaret på alla de frågorna, utan det behövs olika åtgärder för att kulturskolan ska fungera bättre till exempel för personer med funktionsnedsättning. Kommunerna kan arbeta med detta, men jag vill också peka på de medel som vi har gett till Kulturrådet och kulturskolorna för att de ska kunna förbättra sin verksamhet och inte minst informera om verksamheten bland personer som normalt sett inte söker sig dit. Det handlar även om att kunna köpa in instrument och förbereda för fritidskortet. Fritidskortet har alltså redan betytt att man har kunnat utveckla sin verksamhet.

När det gäller fler föreningar konstaterar jag att kulturskolorna har en bred verksamhet i dag. Det är inte bara instrument, utan det är en bredd av verksamheter på olika platser. Därutöver finns det ett antal föreningar som antingen är rena kulturföreningar eller som har ett rätt rikt kulturutbud, och de kommer att kunna ansöka om att vara med.

Vi har redan från början sagt att vi inte stänger dörren för att utvidga detta på sikt. Vi har valt att begränsa det något i början för att få det på plats, men vi har sagt att vi kommer att följa utvecklingen och ser alltså att fler kulturföreningar skulle kunna vara med i detta. Vi skulle kunna bygga ut systemet på olika sätt. Jag är verkligen inte främmande för det utan ser gärna att vi kan fortsätta att utveckla detta så att olika typer och ännu fler föreningar ska kunna vara med.

Fru talman! Tack återigen för en bra diskussion, Vasiliki Tsouplaki! Jag uppskattar att vi kan ha den här diskussionen. Även om man inte är överens med oss om att fritidskortet är den bästa lösningen utan ser en del bekymmer uppskattar jag att man också ser möjligheten till utveckling och hur man kan göra mer.

Det tycker jag är positivt, och jag uppskattar det väldigt mycket. Hjälp gärna till ändå och sprid möjligheterna, för nu kommer ju det här! Jag hoppas att många vill vara med och se till att så många som möjligt kan ta del av detta.

Vad gäller anläggningsfrågan har jag själv varit i Danmark och studerat deras fond. Jag tycker att de arbetar på ett jättespännande sätt för att inte bara bygga för det befintliga utan också tänka på hur man kan utveckla platsen och se till att olika verksamheter kan begagna sig av en viss idrottsmiljö. Hur kan man bredda det till att idrotten och kulturen samskapar på olika sätt? Jag ser gärna att vi funderar på vad staten kan göra ytterligare.

Ledamoten pekar på vårt uppdrag till Centrum för idrottsforskning. Vi har nyligen också gett ett uppdrag till Boverket att inte minst stötta kommuner som är i färd med att investera ytterligare kring hur man kan bygga på ett bra och effektivt sätt.

Jag är öppen för att diskutera ytterligare åtgärder i den här frågan. Det är helt uppenbart så att vi behöver fler anläggningar. Vi behöver bygga smartare och bättre och inte uppfinna hjulet i varje kommun utan också se det som ledamoten pekar på.

Fru talman! Då hade vi ju gjort på samma sätt som vi alltid har gjort. Då hade vi inte fått möjligheten att differentiera stödet och ge fyra gånger så mycket till dem som befinner sig i ekonomisk utsatthet, till dem som vet att medlemsavgiften konkurrerar med familjens hushållsekonomi och därför säger att det blivit tråkigt på träningen och slutar. Då hade vi inte nått dem på det sätt som vi nu kan göra med fritidskortet.

Christofer Bergenblock säger att de administrativa kostnaderna måste komma ned till noll för att systemet ska vara värt att genomföra. Jag gör en helt annan bedömning. Jag tror att det här kommer att visa sig vara väldigt angeläget för väldigt många, inte minst personer som befinner sig i ett ekonomiskt utanförskap som faktiskt gör att de inte kan vara med i det svenska föreningslivet.

Föreningslivet är något som både jag och Christofer Bergenblock – det är jag säker på – älskar. Där frodas gemenskapen, där möter vi varandra, inte med hat utan med kärlek och respekt, och där växer de svenska och internationella goda värderingarna, som vi är så många som värnar, fram.

Det är handlingar vi gör mot varandra i civilsamhället som bygger grunden för den svenska tilliten och den svenska demokratin. Därför är det otroligt viktigt att vi värnar om civilsamhället. Det tänker vi försöka göra också i den här reformen genom att göra det enkelt att vara med och enkelt att administrera fritidskortet.

Jag vet att många föreningar längtar efter att få välkomna fler barn som i dag inte har möjligheterna men som kommer att kunna få det i och med fritidskortet.

(Applåder)