Socialministern Jakob Forssmed (KD) om Ett fritidskort för barn och unga - en aktiv och meningsfull fritid i gemenskap med andra

Fru talman! Skillnaderna mellan barns livsvillkor är stora i dagens Sverige. Alltför många växer upp under knappa förhållanden och utan möjlighet till en aktiv fritid. I dag på morgonen rapporterade Sveriges Radio att 189 000 barn lever med minst en förälder som har skulder hos Kronofogden. Siffran har ökat med 9 procent sedan 2022. Det är alarmerande siffror.

Vänsterpartiet välkomnar engagemanget för att stärka barns tillgång till en meningsfull fritid. Vi tycker att det är viktigt att frågan debatteras och att vi kommer fram till lösningar. Fritidskortet är faktiskt den fråga jag har debatterat allra flest gånger under min tid här i riksdagen. Jag har hela tiden haft en försiktigt positiv inställning och hoppats att det utredningsarbete som nu har pågått under några år skulle leda till att fler barn skulle få möjlighet till en fritidsaktivitet.

Tyvärr måste jag stå här i dag och räkna upp alla de brister jag ser med fritidskortet, så som det är utformat i reformförslaget. Det har förekommit omfattande kritik från olika håll både under arbetets gång och inför det färdiga resultatet. Kritiken har bland annat gällt att systemet är alltför krångligt utformat och att det inte omfattar alla barn. Kritiken handlar också om att flera olika typer av föreningar hamnar utanför systemet och att stora delar av de medel som avsätts för reformen kommer att behöva användas till administration i stället för direkt verksamhet. Bara Försäkringskassans del i systemet beräknas kräva 160 medarbetare för att kontrollera organisationer som redan är godkända i andra delar av vårt föreningslivssystem.

Jag tycker som sagt att grundtanken är god. Från Vänsterpartiet vill vi sänka de ekonomiska trösklarna för en föreningsaktivitet, men vi tror att det hade varit möjligt att lösa detta på ett annat sätt.

Fru talman! Utformningen av systemet innebär, som vi har hört tidigare, att barn som bor i hushåll som hade bostadsbidrag under förra året ska få ett högre belopp, 2 000 kronor i stället för de 500 kronor som gäller för andra.

Vänsterpartiet ser positivt på möjligheten för familjer med mindre ekonomiska resurser att få ett större stöd i och med att man gör denna differentiering. Samtidigt ska det sägas att det föreslagna beloppet är så lågt i relation till de ekonomiska försämringar som den sittande regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har genomdrivit för de sämst ställda hushållen att dessa ändå kommer att få det betydligt sämre än tidigare.

Från den 1 juli förändras bostadsbidraget rejält. Bostadsbidraget är inte heller någon perfekt indikator på var behoven är som störst, då människor ibland tvingas välja att inte söka bostadsbidrag trots att de har rätt till det. Det är ett krävande bidrag, och risken att bli återbetalningsskyldig är stor och avskräckande. Det finns också de som trots en svag ekonomi inte har bostadsbidrag av andra skäl, till exempel för att deras boendesituation inte tillåter en ansökan.

Antalet mottagare av bostadsbidrag har dessutom minskat successivt genom åren, och prognosen säger att det kommer att fortsätta att minska. Det beror på att inkomstgränserna i systemet är för låga och inte heller räknas upp. Det innebär i förlängningen att den grupp som har rätt till det särskilda fritidskortet kommer att minska över tid, och jag tror inte att det var regeringens tanke.

Regeringen har i budgeten för 2025 trappat ned och fasat ut tilläggsbidraget i bostadstillägget. Under årets första sex månader minskas det från maximalt 2 100 kronor per månad till 1 300 kronor per månad. Från den 1 juli, alltså om några veckor, kommer det att avskaffas helt. Den som får det särskilda fritidskortet kommer alltså att få en mycket sämre ekonomisk situation än tidigare till följd av regeringens politik.

Samtidigt har kostnaderna för att delta i idrott ökat markant de senaste två decennierna, som vi har hört tidigare i debatten. Kostnaden för en huvudidrott har ökat med i snitt 68 procent sedan 2009 och ligger runt 9 400 kronor per år. Som ni förstår kommer man då inte jättelångt med fritidskortet. Kostnaderna skiljer sig förstås åt mellan olika idrotter och mellan var i landet man bor. Riksidrottsförbundet säger att det skiljer mellan 5 000 kronor och 25 000 kronor per år beroende på var man håller hus.

Av rapporterna från Riksidrottsförbundet framgår också att medlemsavgifter generellt är låga och att det är kostnaderna för resande och träningsavgifter som är höga. Inom vissa idrotter är det utrustningen som sticker ut, och läger och cuper står för en stor del av kostnaderna. Jag kan konstatera att det föreslagna systemet med fritidskort för 500 eller 2 000 kronor underlättar kostnadsbördan men är helt otillräckligt för en stor del av hushållen i dag.

Fru talman! Jag vill också säga någonting om bristen på idrottsytor och lokaler för att utöva idrott eller andra aktiviteter samt om bristen på ledare. Regeringen har delvis försökt hantera detta under de år som har gått av mandatperioden, men jag ser också att man har hållit tummarna för att det ska finnas stora mängder outnyttjade idrottshallar på skolorna.

Man har efterfrågat en rapport från Centrum för idrottsforskning. När den presenterades visade det sig – vilket många av oss som har varit kommunpolitiker redan kunde säga – att tillgängligheten till dessa idrottsytor generellt redan är god för idrottslivet. Däremot är de inte alltid anpassade efter de olika idrotternas behov, och det är svårt att hitta lediga tider för barnaktiviteterna.

Vad behöver vi mer ta upp? Det finns så många bekymmer med det här. Nu har vi pratat mycket om idrott. Vi behöver också prata lite om kultur, för den andra stora verksamheten som förväntas ingå i detta system är de kommunala kulturskolorna. Många av dessa dras också med strukturella problem med långa köer och brist på pedagoger.

De partier som i dag utgör regeringsunderlaget stoppade faktiskt redan under förra mandatperioden utbyggnaden av utbildningsplatser för kulturskolepedagoger inom det så kallade Kulturskoleklivet. Risken är därmed stor att de avsatta medlen för reformer för fritidskortet kommer att gå till barn som redan har en plats i en idrottsförening eller en plats i en kulturskolekurs.

Detta innebär att man kommer att stärka ekonomin för de hushåll som redan i dag har råd med fritidsaktiviteter, men man kommer inte att kunna släppa in andra grupper som man säger sig vilja nå.

Fru talman! En annan brist i förslaget är att det inte gäller för alla barn utan bara för barn mellan 8 och 16 år. Det gäller inte heller för alla barn som är placerade i familjehem, eftersom man utgår från att barnet ska bo med sin vårdnadshavare. Den föreslagna åldersgränsen får bland annat effekten att barn som går i samma klass har olika rätt till fritidskortet. Det är ett bekymmer.

Vi ser också att utformningen är dåligt anpassad till kulturföreningarna, och jag tycker att regeringen inte riktigt har svarat på hur man ser på deras roll. Med tanke på att studieförbunden har tvingats skära ned mycket i sin musikverksamhet, som har nått en ung målgrupp, tycker jag att det är extra olyckligt att den frågan inte adresseras.

Sammantaget hör ni att bristerna i förslaget är för omfattande i förhållande till fördelarna. Därför landar jag i att Vänsterpartiet behöver yrka avslag på propositionen. Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Nu börjar tiden rinna ut, men jag tycker att jag också behöver säga någonting om våra förslag. Man kan inte bara stå här och klaga på regeringen om man inte har någon egen politik att kontra med, tycker jag. Vi har en mängd förslag. Jag kommer inte att hinna räkna upp allihop. Vi ser dock att ekonomiskt svaga hushåll framför allt behöver få förbättrade möjligheter till arbete med goda arbetsvillkor och rimliga löner.

För den som inte kan arbeta, eller av andra skäl har en svag ekonomisk situation, behöver det finnas robusta trygghetssystem för att säkerställa en god tillvaro och möjligheter för barn att ha en aktiv och meningsfull fritid. Vi ser att vi behöver höja bostadsbidraget och barnbidraget. Det är några av de förslag vi ser skulle ha större betydelse för barns livsvillkor och fritid än det föreslagna fritidskortet.

Vi ser också att dåligt fungerande marknader – som dagligvaruhandeln, elmarknaden och banksektorn – behöver regleras för att sänka de orimliga kostnader som hushållen i dag tvingas betala.

Jag sitter i kulturutskottet till vardags och får hoppa in här i socialutskottets debatt. I kulturutskottet gör vi en rad satsningar inom kultur och idrottslivet. Civilsamhällets villkor överlag behöver förbättras.

Jag hinner inte räkna upp alla förslag, men det finns många satsningar i vår budget som både når kulturskolan och idrotten och som även ser till att vi gör riktade satsningar till en barngrupp som står utanför på grund av otillgängligheten. Det gäller riktade satsningar till parasporten. Detta vill jag också lyfta fram, för det har inte nämnts tidigare i debatten att vi behöver se till att den gruppen får ökad tillgång till både kultur och idrottsaktiviteter.

Jag avslutar med att säga att jag också hoppas att vi ser en ökad dialog mellan staten och Riksidrottsförbundet när det gäller dessa höga avgifter, för föreningslivet behöver också göra sitt för att fler barn ska kunna vara med i idrottslivet.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänker att det skulle vara jättebra om det verkligen var så att dessa barn också kunde få en plats i en aktivitet. Det är det både vi och Socialdemokraterna lyfter här i debatten. När vi ser ut över Föreningssverige och Kulturskolesverige är vi väldigt fundersamma över hur detta egentligen kommer att gå till. Att man har rätt till någonting innebär ju inte att möjligheten alltid finns.

Det är därför jag lyfter fram bekymret med till exempel idrottsytor, där jag tycker att regeringen borde ha gjort mer. Vi hörde i tidigare inlägg att de 250 miljoner som Riksidrottsförbundet fick under den här perioden har gjort jättestor nytta. Det vi kan se när pengarna direkt går ut till organisationerna är att man gör väldigt mycket för ganska små summor.

Men när pengarna i stället binds upp i dyra it-system för att administrera kortet – olika it-system som ska prata med varandra och prata med föreningarnas system – är det självklart väldigt dyrt. Där hade vi velat se en annan konstruktion, där mer pengar hade kunnat gå ut i föreningslivet och gynna barnen och där mindre hamnade i de byråkratiska systemen.

Det gläder mig att ministern uttrycker att man har lyckats få ned de kostnader som tidigare har beskrivits i de underlag som vi har kunnat ta del av inför behandlingen av den här reformen. Mitt bekymmer är att man kan få motsatt effekt när det visar sig att det faktiskt är fullt i föreningarna och när köerna är så stora i kulturskolan.

Skulle ministern kunna säga någonting om det? Kommer ni att utöka satsningarna på Kulturskoleklivet så att vi får fler pedagoger? Kommer det att fortsätta satsas pengar så att man kan utbilda fler ledare? Friluftslivet vill till exempel ha ett annat upplägg när det gäller de sociala avgifterna så att de får lika villkor som till exempel idrottsrörelsen och kan rekrytera ledare på samma villkor. Det är sådana här saker vi saknar i reformen.

Fru talman! Det finns jättemycket bra intentioner i det här, vilket jag också sa i mitt anförande. Problemet är väl att man inte får med helhetsbilden och inte bygger kedjan hela vägen.

Jag fick inget svar när det gäller sociala avgifter och kulturskolan. Jag som har kommit i kontakt med mycket kulturföreningar vet att man tycker att det är bra att kulturskolan är med. Men hur ser det ut med barnen som har ett kulturintresse? Det blir väldigt mycket fokus på idrotten både i regeringsarbetet och i ministerns inlägg här. Jag skulle vilja veta lite mer om detta, för många barn vill inte idrotta och tävla. De vill i stället göra något annat. Det här har ju varit kronjuvelen i ministerns arbete under mandatperioden, och risken är att andra satsningar inte får plats utan trängs ut – bland annat av de it-system som jag har beskrivit.

Jag vill också påpeka att det stöd som gick till RF för att bland annat utbilda ledare och rusta upp anläggningar var översökt med tre gånger pengarna. Behoven är alltså helt enorma, och jag skulle vilja se initiativ från regeringen när det gäller anläggningsfrågan. Det här har tröskats i många år, och det har som jag uppfattar det funnits en bred politisk samsyn kring att vi skulle ha en lokal anläggningsfond liknande den som finns i Danmark.

Frågan har utretts av flera ministrar, och nu finns det ett litet center som ska sprida information och kunskap. Men varför kan man inte få muskler och resurser att stötta kommuner och föreningar att utveckla nya anläggningar? Det behöver inte vara jättestora summor – vi ser att 250 miljoner kunde hjälpa till – men det vore ett smörjmedel från statlig nivå ut till kommunerna och föreningarna för att få fler anläggningar på plats som är tillgängliga och passar det framtida idrottandet. Det är där vi behöver se förändringar.

Jag saknar alltså fortfarande några svar från regeringens sida. Jag hoppas att de kommer i ministerns anförande senare i debatten.