Fru talman! Jag tänkte ta tillfället i akt att försöka reda ut ett par saker.

Jämställdhetsintegrering är en strategi som används som metod i många kommuner, länsstyrelser och, inte minst, våra statliga myndigheter som en del i att arbeta för att synliggöra de beslut som fattas och vilka resurser som ska tillföras utifrån om det är män eller kvinnor som gynnas eller om det blir snedfördelning, för att snabbt kunna ta tag i det.

Att jämställdhetsintegrering leder till att få fatt på dessa ofördelaktiga skillnader har bevisats många gånger, och det är beprövat. Men Sverigedemokraterna har tidigare varit ganska tydliga med att jämställdhetsintegrering är flum och ingenting som de över huvud taget vill ska styra eller finnas med som en metod eller strategi.

När jag läser den här budgeten finns jämställdhetsintegrering ändå i allra högsta grad med. Det framgår med all tydlighet att det är en viktig del av budgeten och ska fortsätta att vara det - precis det som den S-ledda regeringen införde i tidigare regleringsbrev.

Min fråga till ledamoten är då: Är jämställdhetsintegrering bra eller dåligt, med tanke på hur tonläget har varit tidigare från Sverigedemokraterna?

Fru talman! Jag tror att det har varit ganska tydligt. Jämställdhetsmyndigheten har varit väldigt tydlig med hur den här metoden ska fungera och vilken strategi som gäller. När dessutom väldigt många kommuner, många länsstyrelser och alla myndigheter har arbetat med det visar det väldigt tydligt vad som ligger i det och hur det ska användas.

Så frågan kvarstår: Är det bra eller dåligt, och ska det fortfarande finnas i budgeten enligt Sverigedemokraterna?

Vi fick inte riktigt svar på det, men vi kan prova med en annan fråga till Sverigedemokraterna och se om den är lättare att svara på. I budgeten för 2023 är det regeringspartierna och regeringens underlag i form av Sverigedemokraterna som har fått makten. Det är de som nu sitter och bestämmer vad som ska beslutas i den här kammaren och som bär hela ansvaret för detta. Men nu ser vi att det ska skäras i välfärden och den offentliga sektorn, som ju är väldigt kvinnodominerad. Ändå pekas kvinnors arbetsmiljö särskilt ut i både arbetsmiljöstrategin som både regeringen och Sverigedemokraterna fortfarande står fast vid. De generella statsbidragen kommer att minska ordentligt. Kommuner och regioner visar med all tydlighet vad detta kommer att innebära och desperationen som finns där ute.

Vi dubblar de generella statsbidragen, för vi vet vad det skulle göra för välfärden och för de här kvinnodominerade yrkena. Varför gör inte Sverigedemokraterna det?

Fru talman! Tack, ledamoten Rubbestad, för ett initierat och engagerat anförande! Ledamoten pratade mycket om mäns våld mot kvinnor, vilket kanske är det största hotet mot att kvinnor faktiskt ska kunna forma och ha makten över sina egna liv.

En av de kanske värsta formerna av mäns våld mot kvinnor är ju prostitution. Det leder mig in på en fråga som möjligtvis inte har direkt bäring på nästa års budget men ändå är så viktig att jag ställer frågan. Jag har ställt frågan till många företrädare för regeringsunderlagspartierna, men jag har ännu inte fått något svar som jag förstår, så nu står mitt hopp till ledamoten Rubbestad.

Det gäller skrivningarna i Tidöavtalet om att man ska utreda huruvida bristande vandel, där man bland annat har exemplifierat detta med prostitution, ska vara grund för utvisning. Det lär ju vara så att det nu läggs tid och resurser på att skriva direktiv för denna utredning; i någon mening lägger man alltså pengar på denna fråga.

Min fråga till ledamoten Rubbestad är helt enkelt: Hur kan prostitution - som ju handlar om de mest utsatta grupperna i samhället, kvinnor som är offer för prostitution - ens finnas med i termer av att det utgör bristande vandel och en grund för utvisning?

Fru talman! Jag har förståelse för att det var ganska få som satt med och diskuterade formuleringarna i Tidöavtalet. Det kan säkerligen finnas en och annan formulering som man ångrar, och det här borde vara en sådan.

Jag är tacksam över att ledamoten är så tydlig med att kvinnor som är fast i prostitution är offer. Jag tyckte mig höra ledamoten säga det. Men det är ändå en tid sedan Tidöavtalet slöts, och det borde ha funnits tillfällen att verkligen diskutera detta. Vad innebär det? Vad menar ni?

Det jag reagerar mot är när ledamoten säger så här: även om kvinnan - vi säger att det är en kvinna - i det här fallet inte har tvingats in i prostitution, och så vidare. Då har jag en fråga. Vi har en lagstiftning som heter sexköpslagen, enligt vilken kvinnor som säljer sex, oavsett om de har tvingats in i prostitution eller inte, inte är kriminella utan brottsoffer. Det är den som tvingar dem och den som köper sex som är den kriminella. Detta argument stämmer alltså inte.

Även om en kvinna gör detta frivilligt för att tjäna pengar - vilket inte finns i min värld att någon skulle göra - och inte har tvingats in i prostitution har vi fortfarande en lagstiftning som heter sexköpslagen. Menar ledamoten att det ändå är rimligt att kvinnan utreds för bristande vandel?

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna om att debatten handlar om utgiftsområde 13, även om ämnet inom det är jämställdhet.)

Fru talman! Frihet! Målet om ekonomisk jämställdhet handlar om rätten att forma sitt eget liv. Det är frihet i sin renaste form. Jag vill ta tillfället i akt att berätta om ett möte som jag kommer tillbaka till i tanken allt som oftast när ekonomisk jämställdhet behöver bli till kött och blod.

För ganska exakt sex år sedan befann jag mig i Kambodja, närmare bestämt i huvudstaden Phnom Penh. Jag var där för att delta i ett projekt för att förstå textilarbetarnas arbetsvillkor och förutsättningar. 95 procent av textilarbetarna är kvinnor.

Det är en tidig söndagsmorgon, och jag har med kort varsel lyckats boka ett möte med två kvinnliga textilarbetare. Vi är lite tidiga, och jag väntar spänt på att de ska komma. Det är ju deras enda lediga dag i veckan, och de vet knappt vem jag är eller vad jag vill.

Kosmak och Solyna dyker upp. Jag bjuder dem på iskaffe, som jag har lovat. Jag tar en svart varm kaffe, och de ler. Svetten rinner i pannan på mig, men ändå ska jag ha det där varma kaffet - väldigt västerländskt. Mitt varma kaffe blir isbrytaren som gör att de blir mer bekväma, och samtalet kommer igång.

Vi pratar om de svåra arbetsförhållandena och hur de båda har lämnat sina familjer i mycket ung ålder för att arbeta i fabrikerna. Vi pratar länge om deras lön; det är den stora frågan. Den fackliga kampen har i flera år handlat om att få en lön som man kan överleva på. Deras lön var 140 amerikanska dollar i månaden, medan levnadslönen låg på 177 amerikanska dollar i månaden. I Kambodja har inflationen ökat mycket den senaste tiden. Kostnaden för en enkel måltid har ökat med 50 procent på kort tid.

Vi pratar om framtiden. Vad händer om fabriken lägger ned? Vi pratar om önskan att utbilda sig och om drömmen om ett bättre liv. Det sjunker sakta in i mig: Att kunna förändra sitt liv är nästan omöjligt här. Även om du skaffar dig ett arbete är det bara ett sätt att överleva och inte att leva. Känslorna i min kropp bara växer och växer, och det blir så starkt att jag vill gråta. Men jag håller tillbaka. Det ska bara inte få vara så här!

I slutet av vårt samtal ställer Kosmak den första motfrågan till mig: Vad ska du göra med det som vi har berättat för dig nu? Jag blir ställd, och jag svarar som det är - att det är en del i mitt arbete här och i den rapport jag ska skriva.

Kosmak tittar på mig och säger: Du måste berätta om det här! För om ni i Sverige inte hade kommit så långt som ni har gjort skulle vi aldrig kunna tro eller hoppas på att vi kan göra samma resa. Berätta om att er fortsatta kamp också är vår!

Nu står jag här och berättar det som Kosmak ville. För mig gör denna resa och det samtal som vi hade det så oerhört tydligt vilken betydelse ekonomisk självständighet har.

Jag har inte träffat vare sig Kosmak eller Solyna efter den där söndagen för sex år sedan, men jag har följt utvecklingen i Kambodja. Jag har dock haft otaliga samtal med många kvinnor, och då inte så långt borta som i Kambodja. Det räcker att ha dessa samtal i Sverige, och de är mer lika varandra än vad man kan tro.

Fru talman! Jag tänker nu berätta vad som har hänt och gjorts i Sverige de senaste åtta åren med en S-ledd regering på det här området.

En jämställdhetsmyndighet har inrättats.

Som första land i världen införde Sverige en feministisk utrikespolitik som sex andra länder nu har följt efter, bland annat Kanada, Frankrike, Spanien och Tyskland. Den nuvarande regeringen var mycket snabb med att avskaffa detta tidigare i höstas.

Ett särskilt barnfridsbrott som gör det straffbart att utsätta barn för att bevittna brott i nära relation har införts.

De generella statsbidragen till kommuner och regioner har ökats för att höja kvaliteten i välfärden.

En tredje reserverad månad i föräldraförsäkringen har införts.

Vårdnadsbidraget, som framför allt låste fast kvinnor med utländsk bakgrund i hemmet, har avskaffats.

Årlig lönekartläggning har återinförts.

Kunskapslyftet och arbetsmarknadsutbildningar har byggts ut till att omfatta över 144 000 platser. Det är nu möjligt för fler arbetslösa att studera med bibehållen ersättning.

Mödrahälsovården och förlossningsvården har stärkts genom bland annat ökade ekonomiska satsningar på personaltäthet.

En ny sexualbrottslagstiftning som bygger på samtycke har antagits.

En särskild straffskärpningsgrund för brott med hedersmotiv har införts.

Vi har gett ökade resurser till polisen så att exempelvis 350 fler utredare för vålds- och sexualbrott mot kvinnor och barn har kunnat anställas.

Höjt bostadstillägg och garantipension för pensionärer har införts.

Listan är lång, och ändå var det här bara en liten del av hela listan.

Fru talman! Då kanske man kan fråga sig om jag är stolt. Och ja, jag är stolt - väldigt stolt! Jag vet att var och en av punkterna i listan har spelat oerhört stor roll för många. Sammantaget har vi förflyttat oss på en strukturell nivå mot ett mer jämställt Sverige.

Men man kanske också frågar sig om jag är nöjd. Nej, jag är inte nöjd. Det finns otroligt mycket mer att göra, och än mer att försvara. Mer än något annat är jag snarare orolig för det vi står inför.

Ett jämställt samhälle för alla kan bara uppnås genom en jämlik jämställdhet. Ett jämställt samhälle kräver att jämställdheten för arbetarkvinnorna, alltså halva landets kvinnliga befolkning, sätts i centrum. De kvinnor i Kambodja som har sytt våra kläder borde stå i ljuset i den politiska debatten. Det borde kvinnor i hela världen göra.

Sverige sägs ofta vara ett av världens mest jämställda länder. Även om den utnämningen säger mer om hur illa det är i andra länder är det någonting att påminna om. Men i vissa hänseenden sticker Sverige ut. Lönegapet mellan könen är exempelvis fortsatt stort, och så har det sett ut de senaste årtiondena. Arbetsmarknaden är mer könsuppdelad än i de flesta andra jämförbara länder, och kvinnor tjänar i snitt fyra femtedelar av männens löner. Samtidigt blir kvinnors hälsa allt sämre jämfört med männens.

Det är ett fåtal partier i den här kammaren som har en politik som leder till ökad ekonomisk jämställdhet för alla kvinnor. De partierna sitter inte i den nuvarande regeringen och ingår inte i regeringens underlag. Jämställdhet nämns endast ett par gånger i Tidöavtalet. Förra veckan presenterades dagordningen för Sveriges ordförandeskap i EU under nästa år. Där finns inte jämställdhet bland de fyra prioriteringarna. Det finns inget som tyder på att den här regeringen kommer att ha samma ambitioner att förbättra den ekonomiska jämställdheten. Därför är jag orolig.

Fru talman! Jag kommer inte att yrka bifall till något, eftersom Socialdemokraternas förslag innebär en större ram för utgiftsområde 13. Men i vårt särskilda yttrande redovisar vi vår uppfattning om politikens inriktning.

(Applåder)

Fru talman! Det var fint av ledamoten att i sitt anförande tala sig varm för många av de saker som jag tror att många av oss i den här kammaren brinner för. Men det var Moderaterna som styrde efter Nalin Pekguls larm, det vill säga under tiden från 2006 till 2014. Jag har lite svårt att se vad det var Moderaternas regering gjorde efter larmet från Nalin. Men det kanske kan framgå vid något annat tillfälle.

Men jag tänkte faktiskt lyfta fram en annan sak i min replik till ledamoten. Vi kommer från en kris, och vi är på väg in i en ny kris. Vi kommer från en kris som huvudsakligen var en hälsokris, där välfärdsarbetarna - oftast kvinnor - stod i första ledet. Även där ser vi att kvinnorna på arbetsmarknaden tog en stor smäll för det som blev konsekvenserna.

Kvinnorna, främst arbetarkvinnor, som betalade ett högt pris då ser ut att fortsätta få betala ett högt pris i den stundande ekonomiska krisen. Jag ser inte riktigt i den här budgeten vad Moderaterna tänker göra för att det inte ska hända eller hur det ska lindras eller till och med helt stävjas.

Varför skär man ned på välfärden, på den offentliga sektorn, på de kvinnodominerade yrkena, på de kvinnor som stod i främsta ledet? Varför kan vi inte förbättra deras arbetsmiljö och arbetsförhållanden så att de inte behöver ta smällen och betala det priset även fortsättningsvis?

Fru talman! Det pratas varmt om vad den förra regeringen inte gjorde och vad vi har stått för. Men nu är det faktiskt så att ledamoten här representerar regeringen, och regeringen har fått just makten.

Det är inte så konkret vad regeringen gör och vilka förslag som finns på bordet. Vad gör ni för att arbetsmiljön ska förändras, för att kvinnors arbetsvillkor ska förbättras, för att sjukskrivningstalen ska gå ned? Är det skattesänkningen för dem som tjänar 50 000 i månaden?

Efter årsskiftet, när vi har firat nyår, ska vi får mer pengar i plånboken - 1 000 kronor mer! Jag tror att vi kan avstå det. I stället för 25 miljoner skulle exempelvis min hemkommun Nyköping få 50 miljoner mer att göra välfärd för, dubbelt så mycket som regeringen har lagt som förslag. Jag vet, för jag har suttit i kommunstyrelsen. Jag vet exakt hur mycket mer välfärd det skulle kunna ge.

Jag tycker att det är på sin plats att ledamoten svarar på frågan. Varför ska vi skära i välfärden? Men när ni ser en skattesänkningsmöjlighet är det svårt att låta bli. Då kan det kosta. Då kan det kosta på välfärden när den kanske behövs som mest.

(Applåder)

Fru talman! Jämställdhet är en fråga om liv och död, om kvinnors rätt till sina kroppar och sin trygghet. Jämställdheten kommer inte av sig själv, utan precis som för generationer som gått före oss med feministiska reformer är det nu vår tur att göra detsamma.

Fru talman! Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Vi vill sätta fokus på frågor som maktfördelning, ekonomiska orättvisor, arbetsfördelning i hemmet och alla former av förtryck och våld mot kvinnor.

Våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem som har förödande och långtgående konsekvenser både för de individer som drabbas och för samhället i stort, såväl i form av mänskligt lidande som utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv. Genom preventivt arbete över tid och på många arenor kan faktiskt våldet minska.

Fru talman! Kvinno- och tjejjourernas arbete bygger på en idéburen grund utan vinstintresse och är en uppskattad tillgång för samhällets gemensamma strävan att motverka våld. Kvaliteten på jourernas stöd lovordas ofta högljutt och från många håll. Men det finns en skillnad i de olika politiska förslagen gällande hur jourernas framtid ska säkras.

De idéburna jourerna har en avgörande funktion, och deras röst har varit avgörande för jämställdhetsarbetet, detta till skillnad från det ökande antalet privata aktörer, vars plats på marknaden medför en risk för att mångårig erfarenhet utarmas.

Vi i Vänsterpartiet har vid upprepade tillfällen tidigare lyft fram frågan om kvinnojourernas framtid och behovet av en stabil finansiering. Vi vill skydda, bibehålla och stärka de fristående kvinnojourerna. Vänsterpartiet anser att regeringen behöver tydliggöra att kvinnojourerna kommer att garanteras långsiktiga och stabila ekonomiska lösningar för att kunna fortsätta bedriva sin verksamhet. Vänsterpartiet föreslår därför att det tillförs mycket mer medel till jourernas verksamhet än vad regeringen och utskottet gör.

Fru talman! Jämställdhet handlar ju inte bara om avskaffande av mäns våld mot kvinnor, för trots att kvinnor har fått ett ökat utrymme på olika nivåer i samhället kvarstår väldigt många olika orättvisor. Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män, bara för att de är kvinnor. Gapet mellan en mans och en kvinnas livsinkomst är nästan 4 miljoner kronor. Och detta gap, fru talman, har inte minskat på 25 år. Kvinnor jobbar oftare deltid, ofta ofrivilligt, och får därmed också sämre pension. Kvinnor utnyttjar föräldraförsäkringen i högre grad än männen och utför också en större del av hushållsarbetet. Det finns givetvis inte bara ett förslag som gör att vi ökar jämställdheten i samhället.

Fru talman! Om man söker efter ordet jämställdhet i slottsavtalet hittar man det bara på ett endaste ställe, och det är under avsnittet Samhällsintroduktion för asylsökande, samhällsorientering för nyanlända. Idén är tydligen att jämställdhet är någonting som vi redan har som är en bra sak och som vi ska lära de stackare som kommer hit, för vi gör redan ett väldigt bra jobb. Jag är ledsen, men det hade varit klädsamt om vi också hade pratat mer om hur vårt jämställdhetsarbete i Sverige ska öka.

Fru talman! Eftersom Vänsterpartiets förslag till anslag inom utgiftsområdet ligger över nivån i budgeten kan jag inte reservera mig. Vänsterpartiets budget ska givetvis ses som en helhet, så jag avstår från ett ställningstagande och lägger i stället fram ett särskilt yttrande om Vänsterpartiets politik på utgiftsområde 13.

(Applåder)

Fru talman! För att nå målet om full sysselsättning och kvinnors ekonomiska självständighet behöver kvinnors deltagande i arbetslivet öka men också männens närvaro och engagemang i hemmet. Ett hållbart arbetsliv med balans mellan familj, arbete och fritid är en förutsättning.

Den enskilt mest betydelsefulla reformen för ökad jämställdhet i arbetslivet och familjelivet är en helt individualiserad föräldraförsäkring. Det ojämlika uttaget i dag leder till sämre löneutveckling och lägre pensioner för kvinnor. Men även kvinnors möjlighet att avancera i arbetslivet minskar. Detta befäster ojämlika strukturer där kvinnor tar mer ansvar för det obetalda hemarbetet medan männen kan lägga tiden på förvärvsarbete.

Vi har sett effekter i rätt riktning när politiken genom lagstiftning har styrt till ett jämnare uttag och märkning av föräldradagarna. Vad har Kristdemokraterna, ett av regeringspartierna, för förslag för att ta denna jämställdhetspolitik vidare och jämna ut för att få till stånd både ett bättre familjeliv och möjlighet att kombinera det med ett yrkesliv, så att fler kvinnor kan delta och vi som nation kan uppnå våra jämställdhetsmål?

Fru talman! Så Kristdemokraterna tänker alltså inte göra något åt detta, trots att vi vet att det spelat roll när vi fattat de politiska besluten om fördelningen. Vi har i årtionden förflyttat normen så att männen bidrar mer till hemarbetet och kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden har ökat. Trots den vetskapen tänker Kristdemokraterna inte göra något åt detta, utan man tänker lämna över det helt till familjen och bortse från detta faktum. Det är också ett svar på frågan.

Men vad är Kristdemokraternas förslag? Det är lite svårt att tyda allt i Tidöavtalet. Min fråga till Kristdemokraterna och ledamoten är: Är det privata föräldraförsäkringar vi kommer att få se framöver? Är det sådana förslag som kommer att komma? Är det ett nytt vårdnadsbidrag som kommer att läggas på riksdagens bord? Eller är det mer rut, så att de välbärgade kvinnorna kan kapitalisera på arbetarkvinnornas arbete? Vilka förslag kan vi få se?

Fru talman! Tack, ledamoten, för ett engagerat anförande! Vi delar många ingångar här, framför allt vad gäller arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Jag tyckte att det var lite intressant hur ledamoten även lyfte fram det omvända: kvinnors våld mot män. Jag skulle gärna vilja att ledamoten utvecklar detta lite.

Personligen tror jag att vi lite går i en fälla när vi hela tiden säger: Men de då? Det är ett slags whataboutism som jag tror är skadlig för debatten. Vad är det som talar för att jag, om jag pratar om det otroligt viktiga arbetet mot mäns våld mot kvinnor, inte skulle vara lika engagerad i kvinnors våld mot män? Det är det strukturella som är farligt och som vi måste arbeta emot, oavsett vilket relationsvåld vi pratar om. Ledamoten får gärna utveckla sitt resonemang och tala om ifall hon håller med mig om detta.

Det är naturligtvis bra att vi lyfter fram alla former av våld i nära relationer. Ingen ska känna skam för det. Men det är, menar jag, skadligt att alltid säga: Jamen de då? Och den då? Det är det strukturella vi är ute efter.

Ledamoten nämnde ingenting om prostitution. Jag dristar mig till att ställa samma fråga till ledamoten som jag ställde till Sverigedemokraternas ledamot, trots att talmannen säger att detta handlar om utgiftsområdet. Men det är faktiskt så att Jämställdhetsmyndigheten omfattas av detta utgiftsområde, och de jobbar med prostitution via sina koordinatorer. Tycker ledamoten att prostitution ska utgöra grund för bristande vandel och därmed utvisning?

Fru talman! I grund och botten är ledamoten och jag naturligtvis överens. För mig handlar det här om hur man för debatten och vad det är för signaler vi sänder.

Jag kommer nog aldrig att säga att det strukturella problemet är lika stort i alla sorters relationsvåld, för det är det inte. Det är mäns våld mot kvinnor som är det stora strukturella problemet, och arbetar man mot det tycker jag inte att man ska behöva höra att man måste nämna annat också. Det måste man nämligen inte. Man är per automatik emot alla former av strukturellt våld. Jag tror inte heller att kunskapen ökar om det strukturella bara för att man nämner det på ett eller annat sätt; jag tror faktiskt att det till och med kan öka polariseringen.

Vi kommer nog inte längre i den debatten, men jag vill återigen ställa frågan om ledamoten kan utveckla sin och Kristdemokraternas syn på det som står i Tidöavtalet. In the bitter end hamnar vi nämligen vid att det står att man ska utreda möjligheten att se prostitution som bristande vandel och därmed grund för utvisning.

Som har nämnts har vi en sexköpslag i Sverige som kriminaliserar den som köper sex, inte den som säljer sex. Är den lagen något som Kristdemokraterna står bakom, och hur tänker man i så fall ställa sig till detta? Lagen kommer ju faktiskt i konflikt med detta om den prostituerade helt plötsligt ska betraktas som kriminell och utvisas.

Fru talman! Centerpartiet är en tydlig röst för jämställdhet - en jämställdhet som är bra för alla, både kvinnor och män. Vi är ett liberalt och feministiskt parti, och ord och handling betyder någonting. Det är viktigt att alltid stå upp för att man är feminist.

Vi står upp för kvinnors och flickors rättigheter lokalt och nationellt men också internationellt. Aborträtten hotas i världen, och det kan ske även i vårt land. Därför vill vi grundlagsskydda aborträtten. Vi fördömer och avskyr den tyranni som den iranska regimen visar mot kvinnor och flickor just nu, och vi kräver att Irans revolutionsgarde terrorklassas.

Den ekonomiska jämställdheten är otroligt viktig, och den halkar efter i Sverige i dag - rejält. I ett livsperspektiv har kvinnor i genomsnitt knappt 80 procent av männens totala inkomster, och som vi har hört härifrån talarstolen är detta en skillnad som har sett likadan ut sedan 1995. Det har alltså inte hänt någonting sedan 1995. Det betyder att det skiljer nästan 4 miljoner kronor under en hel livstid. Så ser gapet ut.

Även om kvinnors löneinkomster har ökat mer relativt sett än mäns löneinkomster den senaste tiden - för så är det faktiskt - är gapet lika stort. Varför? Jo, män har större inkomster av kapital. De sparar mer och äger mer. När man ska sätta sprätt på de pengarna skattar man mindre, eftersom skatt på kapital är lägre än skatt på inkomst. Därför har män mer pengar i plånboken.

Som sagt äger män också mer, oavsett om det gäller bilar, aktier eller fastigheter - eller skog, som är mitt yrke i det civila. Det visar sig att de som förvärvar skogsfastigheter är män. Hur har de då råd med det? Det är inte billigt att köpa skog i dag. Jo, det beror på just detta: Män äger mer, och därmed kan de belåna mer och på så sätt köpa mer. Detta är väldigt allvarligt, mina vänner.

Sveriges Kvinnoorganisationer har precis släppt en rapport som heter Jämställda skatter. Vi behöver verkligen lägga till perspektivet jämställdhet när vi pratar skattereformer. Skattereglerna är i sig "jämställda", men effekterna av dem slår ojämställt. Har vi någonsin tidigare pratat om det i arbetet med skattereformer? Nej, jag tror inte det. Vi måste göra det på ett bättre sätt.

Ett annat tecken på att kvinnor inte är ekonomiskt självständiga är att kvinnor faktiskt avstår från att begära skilsmässa. Det finns helt enkelt inte pengar nog att klara sig på egen hand. Och då pratar jag ändå inte om relationer där våld är inblandat och där detta faktiskt kan innebära en katastrof. Centerpartiet vill ta bort avgiften för skilsmässa, vilket vore en liten ekonomisk insats men en väldigt viktig signal.

Vi vet dock att en av de tydligaste anledningarna till den ekonomiska ojämställdheten är föräldraförsäkringen, som flera före mig har pratat om. Rättare sagt handlar det om det ojämna uttaget av föräldraförsäkringen. Det är klart att man kan välja själv, och det handlar inte om vem av mamma och pappa som är bättre på att ta hand om barn. Det handlar i stället om vilka förutsättningar vi ger kvinnor och män när de blir pensionärer. Det gapet grundar sig nämligen i föräldraförsäkringen.

Är det verkligen meningen att vi med skattemedel ska finansiera en reform som sätter kvinnor på den ekonomiska pottkanten när de blir pensionärer? Nej. Vi måste bättra på uttaget av föräldraförsäkringen. Att föda barn ska inte stå i vägen för en karriär, och föräldraskap ska inte vara en ekonomisk fälla för kvinnor. Vi måste reformera föräldraförsäkringen.

Även kvinnors företagande behöver naturligtvis främjas genom trygghetssystem som är anpassade till företagares villkor och en mer jämställd fördelning av det offentliga riskkapitalet. Det behöver vi inte ens prata om, för jag blir så upprörd över hur mycket av det offentliga riskkapitalet som går till kvinnor respektive män.

Fru talman! Den grupp i samhället som är mest utsatt för ekonomisk ojämställdhet är utlandsfödda kvinnor. Det tar längre tid för utlandsfödda kvinnor än för utlandsfödda män att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Kvinnorna skrivs in på Arbetsförmedlingen senare än männen och erbjuds färre insatser. Dessutom skrivs de i genomsnitt ut från Arbetsförmedlingen snabbare än män. Det är inget annat än ett svek.

Tiden i föräldraförsäkring för utlandsfödda måste begränsas, och integrationsförskola, en jämställd utbetalning av bidrag och bättre förutsättningar för tolkning är viktiga åtgärder för ökad jämställdhet - särskilt den sistnämnda. Men framför allt måste myndigheter och arbetsgivare ha exakt samma förväntningar på utlandsfödda kvinnor som de har på utlandsfödda män.

Fru talman! För en tid sedan nåddes vi av nyheten att skolor inte längre serverar soppa på fredagar eller måndagar. Personalen märker helt enkelt att många barn verkar äta mindre på helger. Föräldrar har helt enkelt inte råd med tillräckligt mycket mat. Ingen mamma eller pappa ska behöva säga till sitt barn: Ät nu ordentligt i skolan så att du står dig över helgen!

När kostnaderna för el, mat, bränsle och räntor ökar är det också många som får det mycket tuffare ekonomiskt. Bland dem som drabbas hårdast är de cirka 145 000 ensamstående föräldrar som tar emot underhållsstöd. Av dessa är 80 procent kvinnor. Därför vill Centerpartiet stegvis höja underhållstödet de kommande åren med start nästa år.

Fru talman! Centerpartiet har länge drivit på för att få till en långsiktig och stabil finansiering av tjej- och kvinnojourer. Det är oacceptabelt att det i kommunernas politiska dagordningar ibland kommer upp en fråga om man ska ge ett bidrag till kvinno- och tjejjourer. Är det ens en fråga?

Om behov finns ska stöd sättas in. Punkt. Så gör vi med alla andra brottsoffer eller offer för missbruk till exempel. Det fattas inga beslut i kommunen om huruvida en ungdom ska få behandling eller inte för exempelvis drogmissbruk, utan det eventuella politiska beslutet handlar möjligen om vilken behandling som ska ges.

Stöd ska finnas vid behov, och jag är glad att Centerpartiet lägger extra resurser på detta jämfört med föreliggande budget för ökat stöd till jourer och skyddat boende.

Vi har också länge pekat på vikten av tillräckliga resurser för dem som arbetar med att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck. Vi har sett till att kompetensteamet finns kvar vid Länsstyrelsen i Östergötland och att erforderliga resurser finns för verksamheten. Det är mycket bra att det satsas på det i föreliggande budget.

Centerpartiet vill också ge Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, bättre och mer långsiktiga ekonomiska förutsättningar. Det handlar bland annat om att säkerställa full finansiering för Kvinnofridslinjen, en nationell stödtelefon för våldsutsatta kvinnor som drivs av NCK.

Antalet samtal har ökat de senaste åren, inte minst under pandemin, och det är viktigt att stödtelefonen kan fortsätta att utvecklas och bemannas. Vi behöver också fortsätta att stödja telefonlinjen som finns hos Unga relationer. Det första slaget kommer inte i 30-årsåldern, utan det börjar mycket tidigare.

NCK måste få ett nationellt kunskapsuppdrag för att kunna fortsätta att bidra till att utveckla och sprida kunskap om mäns våld mot kvinnor. Det gäller också det nya uppdraget som kommuner har fått att jobba förebyggande med män som slår och att följa den nya lagen om barnfridsbrott som har nämnts här. Vi ser i vår budget till att NCK får det de behöver och äskar. Det ska aldrig vara upptaget när en våldsutsatt kvinna tar modet att ringa.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor har ökat under pandemin. Det gjorde tyvärr också sexuell exploatering av barn, prostitution och människohandel. Med kriget i Ukraina i vår närhet ser vi att risken att hamna i prostitution och i människohandlares klor ökar.

Regionkoordinatorerna verkar i dag på Jämställdhetsmyndigheten. De har ett nationellt uppdrag rörande prostitution och människohandel. De ska samverka arbetet med polis, socialtjänst, vården och civilsamhället.

Vi utökar resurserna till Jämställdhetsmyndigheten för just regionkoordinatorerna i vår budget. De har en nyckelroll i det förebyggande arbetet ute i landet och finns på tio orter i samtliga sju polisregioner. Men de behöver bli fler.

Centerpartiet föreslår också att Jämställdhetsmyndigheten ska ges ett permanent informationsuppdrag när det gäller lagstiftningen mot sexköp. I dag är arbetet fokuserat mycket på offren. Förstå mig rätt: De ska naturligtvis ha skydd och stöd. Men det finns också något som behöver göras steget innan.

Vem ska ta lead i det arbetet? Vem stöder tränaren att stoppa skitsnacket i omklädningsrummet? Vem stöder arbetsgivaren i att sätta stopp när de råa skämten kommer upp? Vem talar om för människor att en av tio män har köpt sex, att du förmodligen känner många som har gjort det, och att du behöver ta diskussionen med dem?

Vem ser till att skolan har lämpligt material så att varje tonåring förstår att det är olagligt att skicka dickpicks, och att köper du sex hamnar du i fängelse? Skolan, tänker ni? Ja, sexköpare blir tyvärr yngre och yngre.

Attityder, språk och normer är viktiga. Här har Jämställdhetsmyndigheten ett mycket viktigt uppdrag och kan göra mycket mer. Det gäller inte minst för att påverka det språk vi använder och medierna använder.

Jag kan avsluta med vad som stod i Aftonbladet, tror jag. Där rapporterar man återigen om att en kvinna har fallit från en lägenhet. Vuxna människor faller inte från lägenheter. De faller inte från balkonger. Det är fullständigt orimligt att använda en sådan rubriksättning. Säg som det är: En kvinna har blivit utsatt för mordförsök.

Centerpartiets förslag till budget föll tidigare här i kammaren. Vi har därför inget eget förslag här i dag, utan jag hänvisar till vårt särskilda yttrande.

Fru talman! Jag får tacka för det korta men kärnfulla svaret om att ledamoten inte är orolig.

Jag tänker ändå att det nog måste vara ganska jobbigt att vara liberal i dag när man är så pressad att man går med på att släppa fram en politik som bygger på att se över modersmålsundervisningen, att överväga införandet av angiverilagar och att fundera på att dra in tolkhjälpen i vården. I min värld är det i alla fall inte en särskilt liberal politik utan snarare en politik som drar åt det auktoritära hållet.

Jag undrar därför hur det känns i magen på Liberalerna att ha släppt in detta parti, Sverigedemokraterna, i Regeringskansliet, ett parti som man tidigare hade utsett till sin huvudmotståndare. När man kan tänka sig att införa angiverilagar, då undrar jag verkligen var Liberalernas röda linjer går. Ser Liberalerna några som helst risker med vad denna politik kommer att innebära för den svenska samhällsgemenskapen och vad den kommer att innebära för segregationen, som redan är ett mycket stort problem i vårt land?

Fru talman! Jag hade inte tänkt ta replik, eftersom jag håller med om mycket av det som ledamoten sa. Men ibland får man titta också på vad som saknas i anförandet.

Inom det här utgiftsområdet behandlas en av mina absoluta hjärtefrågor: kvotflyktingarna.

Att kalla sig borgerlig och liberal är enkelt. Att stå upp för liberala och borgerliga värderingar är många gånger svårare.

Låt mig citera Liberalernas hemsida: "Det behövs fler lagliga vägar till Europa. Fler kvotflyktingar måste få skydd, vilket skulle gynna kvinnor och barn." Förra året tog Sverige emot 6 421 kvotflyktingar. Majoriteten av dem var kvinnor och barn. Vi har haft ett gemensamt mål i Sveriges riksdag på 5 000 kvotflyktingar årligen. 5 000 ska nu bli 900.

Att kalla sig borgerlig och liberal är som sagt enkelt. Men när man överger några av vår tids absolut mest utsatta människor har man förbrukat rätten att kalla sig liberal. Men jag hoppas och tror att detta är en kompromiss, att det är Sverigedemokraternas politik som Liberalerna har varit tvungna att köpa. Därför vill jag ställa frågan: Hur många kvotflyktingar vill Liberalerna som parti ta emot?

Fru talman! Jag tackar så mycket för svaret. Det gläder mig genuint att höra det. Under den migrationspolitiska debatten förra veckan fick jag nämligen ett annat svar från Liberalerna, att Liberalernas politik var att stå upp för att det ska vara 900 kvotflyktingar. Jag blev förvånad och har funderat mycket på det sedan dess. Därför gläder det mig verkligen att Camilla Mårtensen verkar ha en helt annan inriktning.

Vi behöver vara fler liberala krafter som står upp för människor på flykt. Historiskt har Liberalerna och Centerpartiet gjort mycket bra där. Jag hoppas att vi även i framtiden kan göra det igen.

Jag vill dock ta fasta på en annan del när det gäller kvotflyktingar, att man ska styra om för att ta emot dem som har absolut bäst integrationsförmåga.

För mig innebär kvotflyktingsystemet något helt annat. För mig innebär kvotflyktingsystemet att vi ska hjälpa dem som har allra störst behov av hjälp. Det handlar om kvinnor och barn som har blivit torterade och utsatta för trauman. Många kvinnor inom kvotflyktingsystemet har blivit våldtagna och gravida på flyktvägen. Det är den typen av kvotflyktingar som Centerpartiet tycker att vi ska prioritera.

Kopplat till integrationsförmåga undrar jag om även detta är en kompromiss från Liberalerna. Eller tycker Liberalerna att vi ska ställa om när det gäller vilka typer av kvotflyktingar vi ska ta emot?

Fru talman! Liberalerna är kända för - det är en stor del av Liberalernas identitet - att vara principfasta när det kommer till värderingar om frihet, även om den friheten är fokuserad på individen och inte på kollektivet. Det har historiskt spelat stor roll för flera viktiga frihetsreformer. Liberalerna och Socialdemokraterna har många gånger haft hjälp av varandra för att nå de framgångarna.

I höstas när slottsavtalet slöts framhöll ni i Liberalerna att en av era största vinster med avtalet var att ni är garanten för att grundlagsskydda aborträtten. Det är absolut något som också vi socialdemokrater tycker är bra. Men den stora anledningen till att det behövs är att partier som Sverigedemokraterna i samma avtal ser just makten och med avtalet blir den största delen av regeringsunderlaget. Om ni inte hade gett dem den makten hade aborträtten kanske inte behövt grundlagsskyddas.

Anser Liberalerna att det här är en stor seger och att det därmed skulle ha varit en stor uppoffring för de andra partierna i de förhandlingarna?

Fru talman! Miljöpartiet är ett feministiskt parti. Det innebär att vi med politiska verktyg vill verka för jämställdhet och motverka den rådande könsmaktsordningen i Sverige såväl som i världen - den som innebär att män har mer makt än kvinnor.

För Miljöpartiet är jämställdhet i grunden en fråga om frihet. Människors möjligheter att leva sina liv ska inte påverkas negativt eller begränsas av kön eller könsidentitet. Alla ska ha frihet att vara som de är utan att hindras av stereotypa normer och attityder. En modern och radikal politik för ökad jämställdhet lägger fokus på lika möjligheter inom alla områden.

Genom att Sverige har ratificerat FN:s kvinnokonvention om avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor har vi åtagit oss att ta till vara kvinnors rättigheter och förhindra könsdiskriminering. Vi har i Sverige tagit många steg mot jämställdhet och ligger i dag före många andra länder i världen. Det är resultatet av en kamp som många har fört före oss. Men vi måste alla fortsätta att dra vårt strå till stacken om en utveckling mot mer - i stället för mindre - jämställdhet ska bli verklighet.

Under vår tid i regeringen prioriterade vi insatser på jämställdhetsområdet. Jag ska ge några exempel. Jämställdhetsintegrering blev ett kraftfullt instrument. Det har blivit krav på arbetsgivare att göra aktiva åtgärder i jämställdhetsarbetet. Samtyckeslagen infördes i juli 2018. Det är en viktig miljöpartistisk seger. Vi har jobbat med frågan i många år. Att lagen nu ger avtryck i en ny slags sexualundervisning i skolan, där både könsidentitet och samtycke finns med, kommer att göra stor skillnad i praktiken. Vi har också förbättrat de lägsta pensionerna, vilket gynnar kvinnor, liksom höjt de lägsta nivåerna i sjuk- och aktivitetsersättningen och förbättrat sjukförsäkringen. Vi har också tagit fram åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Men det finns fortfarande mycket att göra för att Sverige ska bli ett fullt ut jämställt land. Än i dag har flickor inte samma makt och möjligheter som pojkar i samhället. Skillnaderna finns redan i förskolan och i skolan. Kvinnor tar ett större ansvar för det oavlönade arbetet i hemmet, medan de får mindre lön än män i arbetslivet och i högre grad blir fattiga som pensionärer. Vi ser också skillnader i hälsa mellan kvinnor och män, och mäns våld mot kvinnor är ett av våra största samhällsproblem.

Det var 100 år sedan kvinnor fick rösträtt, och mycket har förbättrats sedan dess. Men det är uppenbart att kvinnors rättigheter måste fortsätta att bevaras och förbättras. Det finns fortfarande krafter runt om i världen som hotar de framsteg som görs när det gäller frihet och jämställdhet. Det är till exempel djupt bekymmersamt att aborträtten inskränks i flera delar av världen.

Vi ser även att den svenska regeringen, med stöd av Sverigedemokraterna, tar initiativ som inte kommer att stärka kvinnors rätt. Nedskärningarna i biståndet kommer till exempel att drabba kvinnor och flickor särskilt hårt, liksom den skärpta migrationspolitiken.

Det tycks hos regeringen finnas en rädsla för begreppet feminism. Men feminism handlar om att konsekvent analysera verkligheten ur ett könsperspektiv och se till att flickor och kvinnor har samma möjligheter som pojkar och män. Det är något som alla borde se som en självklarhet. Det handlar helt enkelt om individuella rättigheter.

I och med detta riskerar ett av Sveriges signum att tappas bort. Fram till september hade vi en feministisk regering. Det var en viktig signal till oss själva och omvärlden om att jämställdhet har en hög prioritet på alla områden. Sverige är ett av världens mest jämställda länder, men vi är ändå mycket långt från jämställdhet. Det märks inte minst när det gäller mäns våld mot kvinnor.

Ungefär samtidigt som Miljöpartiet startades bildades de första kvinnojourerna och deras verksamheter. Under de decennier som har gått har kvinnojourerna mött och stöttat hundratusentals våldsutsatta kvinnor och barn, och kunskapen om våldets dynamik och orsaker har fördjupats. Under lång tid fick kvinnojourernas ideella krafter bära hela ansvaret när det gällde de våldsutsatta kvinnornas situation, medan samhället såg åt ett annat håll. I dag finns det, tack vare det arbete som jourerna gjort, en annan förståelse för våldet och kvinnornas situation.

Miljöpartiet vill fortsätta att utveckla lagstiftningen för att ge bättre skydd åt kvinnor som utsätts för våld, även det så kallade eftervåldets alla dimensioner. Men vi ser också att kvinnojourernas arbete är helt centralt för den samhällsförändring som krävs för att man ska bryta med våldet. I budgetpropositionen för 2022 såg jämställdhetsminister Märta Stenevi, från Miljöpartiet, till att statsbidragen till kvinno- och tjejjourerna permanentades och att anslagen ökade. Men jourerna behöver ännu mer stöd. Därför vill vi avsätta 50 miljoner kronor ytterligare.

Men vi ser också flera civilsamhällesorganisationer som gör ett oerhört viktigt arbete med att stötta barn i deras relationer och för att motarbeta till exempel fysiskt, psykiskt, sexuellt och digitalt våld, som ökar. Organisationernas stödlinjer är ett bra stöd. Därför vill vi se en särskild satsning för att stärka finansieringen just till dessa stödverksamheter för barn och unga - för att de ska kunna fortsätta men också skala upp sin verksamhet ytterligare. Där vill vi lägga ytterligare 20 miljoner kronor.

Vi i Miljöpartiet välkomnar regeringens ökade satsningar när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck. Därmed tas ett viktigt arbete vidare, ett arbete som den föregående regeringen inledde med kraft och där det finns betydligt mer att göra.

Mer arbete för ökad jämställdhet behövs på alla områden så att alla våra jämställdhetspolitiska mål faktiskt nås. Det kommer vi i Miljöpartiet, som är ett feministiskt parti, aldrig att sluta jobba för. Det är helt enkelt en rättvisefråga.

Eftersom en riksdagsmajoritet i första steget av budgetprocessen har gett politiken en annan inriktning än vad Miljöpartiet skulle ha velat se avstår vi från ställningstaganden. Vi hänvisar till vår reservation 4 i finansutskottets betänkande om statens budget för 2023 och till vårt särskilda yttrande.

Fru talman! Det viktigaste för integrationen är tryggheten att få stanna, rota sig och bygga sin framtid här i Sverige. Sverigedemokraterna vill inte ha integration - de vill ha deportation, och metoderna för det är minst sagt anmärkningsvärda i en demokrati.

I slottsavtalet vill Sverigedemokraterna och regeringen utreda under vilka förutsättningar befintliga permanenta uppehållstillstånd ska kunna omvandlas. Sverige är en demokrati, och jag förstår att Sverigedemokraterna har lite problem med det, men det finns ju grundläggande rättsprinciper. Det är exempelvis så att rättsbeslut ska gälla. Vi har en positiv rättskraft som innebär att en myndighet som huvudregel inte tar tillbaka gynnande förvaltningsbeslut och så vidare.

Det här handlar om väldigt många människor som flytt för sina liv, fått skyddsstatus och beviljats permanenta uppehållstillstånd. De är här i dag på precis samma villkor som vi och alla andra. Men de riskerar nu utvisning. Vilka är det som ska utvisas, och hur ska det gå till?

Jag hörde också ledamoten säga "Gör din plikt, kräv din rätt". Men detta handlar om människor som har gjort allt rätt och som har gjort allt i sin makt. De har fått permanent uppehållstillstånd. Då gäller inte det här med att göra sin plikt och kräva sin rätt. Detta gäller ju i en demokrati, men det vill Sverigedemokraterna uppenbarligen nedmontera.

Ledamoten får gärna svara på vilka det är som ska utvisas och hur det ska gå till.

Fru talman! Jag vet inte om den djupa rasismen har förvrängt all kunskap hos Sverigedemokraterna eller om man ens uppfattar rättsstatens principer och demokrati. Det gör mig väldigt chockad - här får vi faktiskt svaret att man vill rucka på rättsstatens principer och göra Sverige till mindre av en demokrati. Man vill låsa fast en grupp i permanent otrygghet. Man sätter skräck i en väldigt stor del av landets befolkning.

Sverigedemokraterna har ju Tourettes när det gäller invandring och kriminalitet; man kan inte prata utan att hålla dessa saker som synonymer. Men det här handlar om 300 000 människor som riskerar att drabbas av detta förslag. Sverigedemokraterna sätter skräck och oro i en stor del av landets befolkning.

Detta är utan tvekan det mest oansvariga och oanständiga jag har varit med om under mina år i riksdagen. Man säger att de med permanent uppehållstillstånd inte ska vara här. Det är ju helt vansinnigt. Man gör det dessutom på ett sätt som ruckar på rättsstatens principer och gör Sverige mindre demokratiskt.

Fru talman! Jag skäms över det här. Detta är utan tvekan det mest oansvariga ledarskap Sverige någonsin har haft. Men det behöver kanske inte ledamoten här ta ansvar för - hon är ju i opposition när hon känner för det och i regeringsställning när hon känner för det, så kritiken kan ju rinna av.

Kan ledamoten förtydliga hur arbetsfördelningen ser ut? Du vill smita ifrån ansvar när du får kritik och frågor, Ann-Christine From Utterstedt, men när du känner för att stå i en talarstol och slänga ur dig all rasism i världen är det helt okej. Berätta gärna om arbetsfördelningen inom regeringen och samarbetspartiet!

Fru talman! Mycket har jag hört, men detta var nog faktiskt ett av de värsta anföranden jag hört i Sveriges riksdag. Man drar inte rasistkortet, för det var ren och skär rasism i vissa delar.

Ledamoten hade möjlighet att presentera Sverigedemokraternas integrationspolitik. I stället var det en lång lista med "allt är invandrarnas fel" och "allt var bättre förr". Det var det vi fick höra.

Till alla där ute som tittar på denna debatt vill jag säga att det finns en annan väg framåt. Det finns många personer här i kammaren som inte håller med om att allt är invandrarnas fel. Vi måste också se oss själva i spegeln - politiken kan göra så mycket mer för att integrationen ska bli bättre.

Tidöavtalet är verkligen Sverigedemokraternas politik. Ytterligare ett tecken på det är att det inte finns ett enda integrationsförslag i Tidöavtalet.

Vi kanske inte är överens om mycket, men vi kan i alla fall vara överens om en sak: Det är fler som behöver lära sig det svenska språket, det är fler barn som behöver se sina föräldrar gå till arbetet på morgonen och det är fler utlandsfödda kvinnor som behöver gå från utanförskap till innanförskap.

Nu ger jag ledamoten ytterligare en chans. Vad är Sverigedemokraternas politik för att fler ska lära sig svenska? Vad är Sverigedemokraternas politik för att fler barn ska se sina föräldrar - sina mammor och pappor - gå till jobbet varje morgon? Och vad är Sverigedemokraternas politik för att fler utlandsfödda kvinnor ska gå från utanförskap till innanförskap? Nu har du chansen, Ann-Christine From Utterstedt - jag hoppas att du tar den.

(Applåder)

Herr talman! Jag ställde tre mycket enkla frågor: Hur ska fler bli bättre på det svenska språket, hur ska fler pojkar och flickor se sina föräldrar gå till jobbet på morgonen och hur ska fler utlandsfödda kvinnor gå från utanförskap till innanförskap? Jag fick svaret: folkräkning och utvisning. Alltså, på riktigt!

Man säger att det är detta som det svenska folket har röstat på, men jag tror genuint att det svenska folket har röstat på en bättre integrationspolitik. När jag pratar med väljarna låter det faktiskt som att de tror att det är detta de får med Sverigedemokraterna, men det får de ju inte.

Oavsett vad Sverigedemokraterna tycker, och oavsett Tidöavtalet, kommer utlandsfödda människor att stanna i det här landet. Hur ska de få bättre förutsättningar att lära sig svenska? Hur ska fler få möjlighet att gå till ett arbete på morgonen? Hur ska fler utlandsfödda kvinnor gå från utanförskap till innanförskap?

Nu är Sverigedemokraterna inne i värmen, och nu kan ni inte skylla på någon annan, på sossarna eller på oss. Nu har ni ansvaret de kommande fyra åren för Sverige och för integrationen. Då måste man också ta ansvaret. Ansvar förpliktar. Att sitta i regering eller inte, men man har det nära samarbete man har med regeringen. Det är er politik som ska genomföras med anledning av Tidöavtalet. Då måste man ha svar på några av vår tids absolut viktigaste frågor, och integrationen är en sådan fråga. Även om jag inte håller med de andra partierna kan jag konstatera att det är sju partier i kammaren som har en integrationspolitik. Den kan vara bra eller dålig utifrån mitt perspektiv, men det finns sju partier som har en politik och ett parti som inte har det, nämligen Sverigedemokraterna.

Nu får Ann-Christine From Utterstedt två minuter på sig. Ge mig sedan ett svar på hur fler ska lära sig svenska.

Herr talman! Jag begärde replik när sverigedemokraten gjorde ett stort nummer i sitt anförande av att man inte sitter i regeringen. Det är ju sant, men Sverigedemokraterna sitter i Regeringskansliet och i Rosenbad. Man kan kalla sig ett oppositionsparti om man vill, men vi vet alla att det är Sverigedemokraterna som håller i kopplet på den här regeringen.

Tillsammans med sin regering har Sverigedemokraterna nu lagt fram sin politik. På det här området går det bland annat ut på att lägga ned Delegationen mot segregation, det vill säga den myndighet som har haft det sammanhållna ansvaret för arbetet mot just segregation. Man tar även bort investeringsstödet, som har haft till syfte att främja byggandet av fler hyresrätter eftersom det är viktigt att också rent fysiskt bygga bort segregationen. Man skär ned i vuxenutbildningen och arbetsmarknadspolitiken, och därtill har man meddelat att man tänker riva upp bosättningslagen, som syftar till att alla kommuner ska dela på det ansvar som ändå finns för flyktingmottagandet.

Allt detta gör högerpartierna, trots att de naturligtvis är fullt medvetna om att samtliga dessa reformer är sådant som bidrar till att spä på segregationen. Därför undrar jag om Sverigedemokraterna över huvud taget har en ambition att bryta segregationen, som är ett stort problem i vårt samhälle i dag. Kan Sverigedemokraterna ge ett enda exempel på hur man tänker snabba på etableringen, öka integrationen och bryta segregationen?

Herr talman! Jag ställde alltså frågan om vad Sverigedemokraterna vill göra för att bryta segregationen, och jag bad om att få ett endaste exempel. Jag fick inget.

Vi socialdemokrater menar allvar när vi säger att vi vill bryta segregationen, och det behövs därför en generalplan som spänner över flera politikområden. Jag kommer att tala mer om det snart.

För oss är det en grundförutsättning att migrationspolitiken är stram. Vi ska ställa höga krav på den enskilda, men vi behöver också ge aktivt stöd till den enskilda.

Det är här vi har den stora skiljelinjen. Sverigedemokraterna vill inte ha en integrationspolitik. Tvärtom har man stått här, år efter år, och i det närmaste föreslagit att integrationspolitiken ska avskaffas.

Anledningen till motståndet mot de integrationsfrämjande insatserna tror jag, när jag hör på ledamoten, bottnar i att man faktiskt inte enbart är emot invandring utan också är emot invandrare. Det var, herr talman, en bedrövlig nivå på anförandet vi alldeles nyss hörde.

Sverigedemokraterna har, som sagt, ingen integrationspolitik. Det är därför man inte kan ge de exempel som efterfrågas om hur Sverigedemokraterna ska bryta segregationen. Man struntar helt i det aktiva stödet för att få människor in på arbetsmarknaden, in i det svenska samhället. Man stirrar sig blind på kraven och strösslar sedan politiken med sådant som snarare bidrar till ökad social splittring. Det är därför Sverigedemokraterna inte kan ge något endaste exempel, trots upprepade chanser, på hur segregationen ska brytas.

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Det är ju fantastiskt vilket resultat vi har att se fram emot om fyra år. Då kommer allt att ha förändrats - trots att Sverigedemokraterna inte sitter i regeringen.

Många med mig har förvånats över touchen på den sverigedemokratiska ledamotens inlägg, och jag skriver under på det. Allt var bättre förr, tydligen. Ledamoten pratade också om mäns våld mot kvinnor. Jag undrar om det var så mycket bättre förr, på 20, 30, 40 och 50-talen. Hur mycket var det som kom fram då? Hur mådde kvinnor och barn då, i fattigdom?

Det gäller, Ann-Christine From Utterstedt, att ha respekt för brottsoffren. Ord betyder någonting. Ord betyder verkligen någonting, och jag undrar: Tror ledamoten att det spelar någon roll för kvinnan som blev nedknuffad i ett gruvhål om den som gjorde det har ett svenskt eller ett utländskt efternamn? Det är min fråga till ledamoten.

Herr talman! Sverige ska vara ett jämlikt och jämställt land. Socialdemokraternas politik på det här området bygger på idén om att alla människor i vårt land ska vara en del av samhället på lika villkor - oavsett bakgrund, etnicitet, kön, ålder och sexuell läggning. Diskriminering och rasism ska alltid bekämpas. Vi ska alla möta lika rättigheter och möjligheter men också lika skyldigheter och förväntningar. Sverige ska vara ett samhälle som håller ihop. Vi ska inte ha några parallellsamhällen.

Men i dag sliter segregationen sönder vårt land. Det ökar misstron och göder kriminaliteten. Jag tror inte att det finns någon quickfix på det här problemet, tyvärr, utan här krävs en bred offensiv. Vi socialdemokrater vill därför se en generalplan för att ta itu med segregationsproblemen från roten.

Tyvärr har vi fått en ny regering som är styrd av Sverigedemokraterna och som tydligt signalerar att man inte delar vår ambition att bryta segregationen.

Man väljer exempelvis att lägga ned den myndighet som haft det sammanhållna ansvaret för arbetet mot segregationen. Investeringsstödet för att bygga nya hyresrätter försvinner redan vid årsskiftet, och bosättningslagen ska enligt Tidöavtalet rivas upp så att rika kommuner utan en stor diaspora ska kunna slippa undan sin del av ansvaret för att ta emot nyanlända.

Regeringen och Sverigedemokraterna skär också ned på vuxenutbildningen och den individanpassade arbetsmarknadspolitiken med miljardbelopp samtidigt som vi går in i lågkonjunktur. Den delen tycker jag är särskilt anmärkningsvärd, eftersom en av de mest uppenbara bakomliggande förklaringarna till segregationen är att människor som har invandrat till Sverige inte i tillräckligt hög utsträckning har lyckats etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Herr talman! Jag vill också vara tydlig med att det är Socialdemokraternas bestämda uppfattning att en grundförutsättning för att lyckas bryta segregationen är att vi har en fortsatt stram migrationspolitik.

Vi lade om politiken under vår tid i regeringsställning, först efter flyktingkrisen 2015 och därefter så sent som förra året när vi fick på plats en ny permanent utlänningslag. Det stora paradigmskiftet som det talas om har alltså till stor del redan skett inom migrationspolitiken.

Sverige ska ta sin del av ansvaret i EU för att ge människor skydd undan krig och förtryck. Men vi ska inte ha ett regelverk som skiljer sig avsevärt från övriga EU, och vi ska inte ta emot fler människor än vad vi har kapacitet att integrera i samhället.

Även om etableringstiden kortades avsevärt under vår tid i regering är det uppenbart att samhällets förmåga att erbjuda bostäder, jobb, utbildning, samhällsintroduktion och gemenskap har brustit, med segregation, trångboddhet och utanförskap som konsekvens.

Herr talman! Det är snarare i viljan att ta itu med dessa följdverkningar än själva migrationspolitiken som vi finner de riktigt stora skiljelinjerna i svensk politik i dag. Jag tycker att det är viktigt att säga det.

Den som inte har rätt att vara i Sverige ska lämna landet. Men den som beviljas uppehållstillstånd enligt de nya reglerna ska snabbt integreras. Det ska vara högt ställda och tydliga krav på den enskilde att göra sig anställbar och lära sig svenska.

Därför gjorde vi socialdemokrater det till en skyldighet att delta i etableringsinsatser, inte bara till en rättighet som den tidigare alliansregeringen. Vi införde också en utbildningsplikt för de nyanlända som behöver utbildning för att komma i arbete. Annars kan ersättningen dras in.

Att ensidigt hänvisa till en stram migration och högt ställda krav kommer inte att räcka, för det ger inte människor de färdigheter som krävs. Detta behöver ackompanjeras av verktyg och stöd.

Det kanske allra viktigaste är en aktiv arbetsmarknadspolitik - precis det som Sverigedemokraterna och regeringen nu skär ned på. Det behövs en bred palett av individanpassade insatser såsom utbildning, vägledning, matchning, kompetenskartläggning, språkträning, subventionerade anställningar och praktik. Listan kan göras längre. Allt detta krävs för att man ska kunna komma närmare och slutligen in på den reguljära arbetsmarknaden.

Trots att högerpartierna satt i opposition förra året lyckades de tyvärr samla en majoritet för sin budget och skrota extratjänsterna, som var ett viktigt verktyg inte minst för utrikes födda kvinnor att komma närmare egen försörjning. Nu fortsätter dessa partier i samma anda.

Vi kan i alla fall glädjas åt ett nytt verktyg i verktygslådan, inte tack vare regeringen, ska tilläggas, utan tack vare att arbetsmarknadens parter äntligen har enats om ett avtal om de nya etableringsjobb som riktar sig till nyanlända och långtidsarbetslösa. Upplägget är att lönen finansieras av både arbetsgivaren och staten så att den motsvarar lägsta lön i kollektivavtalet. Jag hoppas innerligt att den nya regeringen omfamnar detta med samma entusiasm som vi socialdemokrater gör - och gjorde under vår tid i regeringsställning, då vi arbetade intensivt för att stödja framtagandet av denna jobbform. Etableringsjobben visar på styrkan i den svenska partsmodellen.

Herr talman! Även om vi ska prata mer arbetsmarknadspolitik i nästa debatt vill jag här och nu höja ett varningens finger för att integration från borgerligt håll ofta nämns som skäl för att motivera sämre trygghet på arbetsmarknaden. Det heter att trösklarna och lönerna måste ned för att få in fler och på så vis öka integrationen.

Missförstå mig rätt - vi är helt överens om att fler ska in på arbetsmarknaden och att det behövs arbetstillfällen som inte kräver en lång utbildning. Men det vore förödande för det svenska löntagarkollektivet att öppna upp för sämre löner och villkor för vissa utpekade grupper, för vi vet att det i förlängningen innebär en generell press nedåt.

Dessutom låser det in vissa grupper i låglönebranscher och legitimerar urusla löner som vuxna människor inte kan försörja sig och sina barn på och villkor som de flesta av oss aldrig skulle acceptera.

Går det någonsin att bryta segregationen så? Nej, jag tror inte det. Låga löner, dåliga villkor och osäkra anställningar kan inte lösa integrationsproblemen. En stram migration i kombination med trygga jobb och en lön som går att leva på är en förutsättning för en hållbar integration.

Herr talman! Avslutningsvis: Jag ser att en av svensk politiks stora skiljelinjer har tydlig bäring på det här politikområdet och segregationen. Det handlar om huruvida vi ska dra samhället i en riktning mot mer exkludering och splittring eller mot mer gemenskap och sammanhållning.

När jag lyssnar på tidigare talare i denna debatt blir det uppenbart att Sverigedemokraternas och regeringens fokus inte är att bekämpa segregationen utan snarare att göra livet så eländigt som möjligt för vissa utpekade grupper. Att skära i arbetsmarknadspolitiken kommer inte att förbättra integrationen, för att ta ett exempel.

Herr talman! Tidöavtalet innehåller även en del inhumana excesser såsom förslag om angiverilag, utvisning av prostituerade kvinnor och begränsad rätt till tolk inom vården. Det är bara att konstatera att det här är en ynklig politik och fel väg att gå för att på riktigt komma åt segregationsproblemen.

Nej, herr talman, Sverige ska vara ett land där varje unge får se mamma och pappa gå till jobbet och där vi alla kan forma våra liv och ta nya språng. Sverige ska vara ett land som håller ihop, inte ett som dras isär av klyftor, misstro och segregation.

(Applåder)

Herr talman! Moderaternas analys av svensk politik känns lite daterad. Jag hoppas att de flesta vet att Socialdemokraterna står för en stram migrationspolitik och att vi lade om politiken under vår regeringstid, dels efter flyktingkrisen, då situationen i Sverige blev ohållbar, dels när vi fick den nya utlänningslagen på plats, där vi på många punkter gick från en mer generös politik till en stramare. Denna politik har jag inga problem att upprepa. Vi ser att Sverige behöver en betydligt stramare migrationspolitik framgent än vad Sverige har haft de senaste decennierna under såväl alliansregeringen som vår tid vid makten. Så är det, och det är inget problem för mig att konstatera det ännu en gång.

Jag förstår dock att Moderaterna vill upprätthålla detta som en stor konflikt i svensk politik, för det vore gynnsamt för Moderaterna med flera partier om vi socialdemokrater ville ha en mer generös flyktingpolitik än vad vi faktiskt har. Men så är alltså inte fallet, utan den stora skiljelinjen hittar vi snarare i synen på integration och segregation.

Till sist: Vad gäller kvotflyktingarna vill jag säga till den som lyssnar på debatten och kanske inte hänger med i de olika begreppen att kvotflyktingar alltså är de som omfördelas direkt från flyktingläger via FN. Där finns bland andra yazidiska tjejer som har lyckats fly tillvaron som sexslavar hos IS samt barnsoldater från Kongo. Det handlar om dem med de största behoven.

Vi kan diskutera antal. Jag tror inte att det finns en magisk siffra som är den korrekta. Men vi står fast vid den siffra som vi tidigare kom överens om mellan flera partier.

Herr talman! Jag svarade på frågan om antalet kvotflyktingar i första replikskiftet, men jag kan upprepa att jag inte ser att det finns en magisk siffra som är den absolut rätta.

Men jag kan konstatera att vi mycket riktigt har kvar nivån på 5 000 i vårt budgetalternativ, som ju är det som vi kom överens om mellan flera partier tidigare. Detta är en mindre del av de flyktingar som kommer till Sverige, och det är de som har de absolut största behoven. Vi ser alltså inte att det i första hand är just antalet kvotflyktingar som behöver minska. I övrigt står vi dock för att vi behöver ha en betydligt mer stram migrationspolitik än vi har haft under de senaste decennierna.

Nu handlar den här debatten egentligen om integration och segregation. Jag noterar att Viktor Wärnick ändå kom till detta på slutet. Det uppskattar jag.

Det var ju inte så mycket egna förslag som lyftes fram, men det kanske kommer i anförandet senare. Men jag passar väl på att ställa frågan helt enkelt: Utöver den strama migrationen, som vi i stora stycken är överens om, vad ser Moderaterna är det som kommer att snabba på etableringen och minska eller helst bryta segregationen?

Som jag läser det är det här som vi har de stora konfliktlinjerna. De finns inte i migrationspolitiken, hur gärna Viktor Wärnick ändå vill debattera detta politikområde och måla upp det som den stora konflikten. Men det är snarare i integrations- och segregationspolitiken som skiljelinjerna går.

Hittills har vi sett en rad förslag om hur högerpartierna avser att spä på segregationen. Finns det något som man har tänkt göra för att bryta segregationen, eller är detta, herr talman, inte någonting som står på de högerkonservativas agenda för den här mandatperioden?

Herr talman! Oj, detta var en bit utanför utgiftsområde 13, får man säga! Men jag ska med glädje ta mig an detta replikskifte också, så att Kristdemokraterna ska få svar på dessa frågor.

Låt oss börja med välfärden. Vi fick höra av ledamoten här att det i debatten hade påståtts - jag tolkar det som att han syftade på att jag skulle ha sagt det, men det kan ha varit någon annan - att regeringen drar ned på bidragen till kommunerna för att finansiera välfärden. Jag sa ingenting sådant.

Däremot kan jag med glädje kommentera att det förvisso inte är direkta neddragningar, men stödet till kommunerna och regionerna är så pass litet att det i praktiken kommer att innebära neddragningar i välfärden. Så är det ju. Kommunerna kommer inte att ha råd att bevara ens nuvarande nivå på välfärden. Det kommer att bli antingen skattehöjningar eller neddragningar i välfärden. Det är vad regeringens och Sverigedemokraternas politik bidrar till.

Det mest anmärkningsvärda vi fick höra var dock att vi höjer skatterna. Nu minns jag inte vilken siffra ledamoten nämnde här, men detta är en lögn! Vi socialdemokrater höjer inga skatter i vårt budgetalternativ. Det vi gör är att vi säger nej till stora skattesänkningar för höginkomsttagare. Vi säger att de pengarna behövs i välfärden, och de behövs på arbetsmarknadsområdet i stället.

Vi har inga skattehöjningar, men vi säger nej till skattesänkningar för dem som tjänar väldigt mycket.

Till sist vill jag kommentera detta med vuxenutbildningen. Det skiljer alltså 1 miljard om man jämför 2022 och 2023 i regeringens budget. Det är i alla fall vad jag kallar en neddragning.

Herr talman! Då fick vi till sist höra det som många av oss har haft på känn: Kristdemokraterna tycker att välfärden har tillräckligt med resurser. Jag är av en helt annan uppfattning, och många av de förskollärare och undersköterskor som jag har mött under hösten har vittnat om en helt annan bild.

Vi har också fått höra att om man säger nej till skattesänkningar för höginkomsttagare kommer köpkraften att minska för denna grupp. Jag är betydligt mer bekymrad över köpkraften hos landets låginkomsttagare - vanligt folk - som nu oroar sig över hur de ska klara att betala elräkningen när elkompensationen eller högkostnadsskyddet mot höga elräkningar, som skulle vara på plats den 1 november, dröjer. Det var ett vallöfte från regeringspartierna och Sverigedemokraterna, men vi har inte sett något av det ännu. Detta oroar mig mycket mer.

Vi säger mycket riktigt nej till stora skattesänkningar för höginkomsttagare, som vi tror klarar sin köpkraft ändå. I stället väljer vi att lägga pengarna på tillfälligt barnbidrag, på tankningskompensation för dem som bor i glesbygd och är beroende av bilen samt på välfärden. Vi lägger också pengar på arbetsmarknadspolitiken för att människor ska komma i jobb och för att vi ska använda denna tid till att rusta människor så att de får de färdigheter som behövs när det vänder uppåt igen.

Vad gäller vuxenutbildningen, herr talman, kan vi väl vara överens om att vi kan kalla en spade för en spade. När man tar bort 1 miljard kallar jag det för en neddragning. Vi säger för övrigt nej till denna neddragning.

Till sist, vad gäller regeringsunderlaget vet jag inte om ledamoten från Kristdemokraterna har missat detta, men nu är det hans parti som sitter i regeringen och inte vi socialdemokrater. Jag tar ansvar för Socialdemokraternas politik, ingen annans.

(Applåder)

Herr talman! Regeringen och Sverigedemokraterna har inlett mandatperioden med att rada upp förslag som kommer att spä på segregationen. Jag har redan nämnt några av dem tidigare i denna debatt, men jag upprepar dem gärna. Det handlar exempelvis om nedläggningen av den myndighet som hade det sammanhållna ansvaret för arbetet mot segregation, om den upprivna bosättningslagen som fördelar ansvaret för de nyanlända som kommer till Sverige, om slopat investeringsstöd för byggandet av nya hyresrätter som behövs för att rent fysiskt bygga bort segregationen och om nedmonteringen av arbetsmarknadsinsatser och vuxenutbildning.

Jag får intrycket att regeringen inte har någon ambition att bryta segregationen, men jag vill ändå ge ledamoten från regeringens största parti en chans att svara. Det är inte regeringsunderlagets största parti - vi vet alla vilka det är som står utanför regeringen och dikterar villkoren - men jag tänker att någon från de partier som sitter i regeringen behöver svara. Hur har högerpartierna tänkt bryta segregationen? Det gäller alltså den segregation som redan finns i vårt samhälle i dag, inte den som eventuellt skulle kunna tänkas uppstå längre fram, beroende på vilken migrationspolitik vi har.

Vi är som sagt i stora stycken överens om att vi behöver ha en stram migrationspolitik. Men oaktat detta har vi ju en segregation här och nu. Vad är då högerpartiernas svar på hur den ska brytas? Eller är detta inte en ambition som finns på dagordningen för Moderaterna och deras kompisar i regeringsunderlaget?

Herr talman! Och jag tycker att det vore klädsamt om ledamoten från Moderaterna kunde lyssna på vilken fråga jag faktiskt ställde, nämligen vad Moderaterna har för idé för att bryta segregationen. Inte heller har jag eller Socialdemokraterna föreslagit ett ökat antal kvotflyktingar, vilket vi nu hörde påståenden om.

Men det blir uppenbart att Moderaterna inte vill prata om konsekvenserna av sin egen politik, det vill säga den nedmonterade arbetsmarknadspolitiken och de konsekvenser det får för främjandet av integrationen. Jag fick här en uppmaning om att reflektera över de år som har varit, och som jag har sagt flera gånger är det precis vad vi har gjort. Och vi konstaterar rakryggat att vi behöver en stramare migrationspolitik än vad som har varit rådande under många år i Sverige, under både socialdemokratiska och moderatledda regeringar. Det är således inte där den stora skiljelinjen finns i dag utan snarare i synen på integration och segregation.

Etableringstiden för nyanlända har avsevärt kortats under vår tid vid makten. Jag är på intet sätt nöjd med hur det ser ut i dag; det vill jag vara tydlig med. Men man kan ändå konstatera att den har halverats under vår tid vid makten. Vi kommer såklart även att granska och följa upp hur utvecklingen ser ut under de kommande fyra åren, var så säker!

Vi kan i alla fall också konstatera att vi i dag har arbetslösa som har kommit till Sverige och att vi samtidigt har branscher som skriker efter arbetskraft. Det är inte alltid så att man behöver ha lång utbildning för de här jobben, men man kanske behöver en kortare yrkesutbildning och tala tillräcklig svenska.

Då kommer jag tillbaka till min utgångsfråga: Hur har regeringen tänkt att få in fler människor i arbete som undersköterska eller busschaufför, för att ta två exempel, när man skär ned på just det anslag i budgeten som finansierar arbetsmarknadsutbildningar och andra aktiva insatser för att rusta människor - hur? Kan vi få något enda förslag på hur Moderaterna har tänkt bryta segregationen?

Herr talman! Jag får nog inleda med att rikta ett tack till moderaten Viktor Wärnick som här i debatten lyfte fram Vänsterpartiets förslag om amnesti för de ensamkommande. Det gör mig väldigt glad.

Låt mig sätta det i perspektiv: För två veckor sedan fick kvinnor och flickor från Afghanistan rätt till uppehållstillstånd i Sverige efter många, många år i ovisshet fastän man hade vetskapen om att de ändå inte kan utvisas till Afghanistan. Många av dem fick inte möjlighet att jobba eller att ha någonstans att bo, och man tog ifrån dem deras ersättningar.

Herr talman! Detta är en bra punkt, tänker jag, att fundera över det här. För detta nej i så många år blev ju till slut ett ja. Det finns såklart en anledning till detta: De kan inte utvisas. Om man sätter det i relation till den politik som den här regeringen vill driva kan man ju säga att dessa kvinnor och flickor för två veckor sedan var det skuggsamhälle som Moderaterna skulle utrota.

Så ser svensk migrationspolitik ut i dag. I flera år attackerar man dem, ger sig på dem och tar ifrån dem deras fri- och rättigheter. Men sedan får de stanna. Förslaget vi lägger fram om amnesti för de ensamkommande är: Låt dem få stanna. Låt dem inte möta samma öde. Det är helt ovärdigt. Det är onödigt, och det är ett sådant slöseri. Låt dem få stanna i Sverige, låt dem få jobba och låt dem få bo någonstans. Låt dem få de ersättningar de har rätt till. De är redan en del av samhället i dag. Jag förstår inte varför man drar det så långt med människor som ändå inte kan utvisas.

Herr talman! Det viktigaste för en integration, visar forskning, kunskap och erfarenhet - nu får regeringspartierna, Moderaterna och så vidare, hålla för öronen - är ett välkomnande. Det är trygghet och att man får avsluta sin flykt. Det är att kunna blicka framåt och börja ett nytt liv. Svårare än så är det inte.

För att göra det, herr talman, behövs permanenta och trygga uppehållstillstånd som det går att bygga en framtid på och en välfärd och ett skyddsnät som finns där för en när det behövs.

Men innanför slottsmurarna, långt ifrån vanliga människors verklighet, har det formats en politik som är närmast perfekt för att göra integration omöjlig i Sverige. Från det ena hållet har vi de traditionella högerpartierna som är ute efter att begränsa den svenska välfärden och som ser det här som en bra början. Från det andra hållet har vi Sverigedemokraterna, som tar varje chans att ge sig på människor med utländsk bakgrund. Vi hörde det tydligt i debatten tidigare här i dag.

Genom att utmåla människor som söker skydd här som hot och belastning blir det lättare att neka dem deras mest grundläggande rättigheter och tillgång till välfärd.

Högern vill skära ned trygghetssystemen för alla, och Sverigedemokraterna erbjuder dem en syndabock för att påbörja det projekt där välfärden ska villkoras och demokratin och rättsstatens principer som vi känner dem urholkas.

Herr talman! Sverige behöver en politik som möjliggör integration - inte motverkar den, som den här regeringen gör. För att komma undan med detta använder den alla sina uppochnedvända kullerbyttor om integration. Regeringen vill att färre ska söka skydd här för att förbättra integrationen genom åtgärder som vi med all kunskap vet leder till sämre integration.

Det är också detta som gör slottspolitiken totalt obegriplig på området. Om man fortfarande tror att regeringen löser arbetslösheten, bostadskrisen, problemen i skolan eller den eftersatta välfärden genom att ge sig på de mest utsatta tror jag man får tänka ett varv till.

Jag ser över huvud taget inga ambitioner från regeringens sida att göra de satsningar och investeringar som krävs för att rusta upp landet. Tvärtom är det samma partier som prioriterar skattesänkningar till sig själva och till de rika. Det är samma partier som låter sina kompisar doppa sugröret i välfärden för att suga ut våra gemensamma skattepengar, som skulle gå till skola, vård och omsorg, samtidigt som nyanlända, sjuka, barnfamiljer och pensionärer lämnas efter. Det, herr talman, är ett praktexempel på hur man skyller på invandrare för att själva smita från ansvar.

Vi behöver helt enkelt bygga ett rymligare och starkare Sverige genom att investera i samhället och människorna i det. Det är den viktigaste och effektivaste integrationsmotorn. Vi har historiskt bevisat att det är fullt möjligt att investera i den generella välfärden, att minska de ekonomiska klyftorna och att samtidigt erbjuda trygga jobb och ett starkt mottagande.

Vi är övertygade om att människor lyckas bättre med bättre förutsättningar. Det är hur vi investerar i samhället och människorna i det som avgör hur väl vi lyckas. Och just under dessa punkter hade den här regeringen - innanför slottsmurarna och långt ifrån människors verklighet - helt enkelt gått och lagt sig.

(Applåder)

Herr talman! Jag hade tänkt inleda med att säga att det efter fyra år som migrationspolitiker ska bli kul att diskutera och debattera integration. Men jag kan konstatera att de här områdena blandas samman ännu mer än vad jag trodde.

Sverige präglas sedan länge av en långvarig och allvarlig social klyvning. Det är en klyvning som skär mellan människor och mellan platser, mellan dem som har utbildning, språk och yrkeserfarenhet och dem som inte har ett jobb att gå till, mellan å ena sidan välmående och företagsamma orter och å andra sidan utsatta stadsdelar och bruksorter. Friheten och möjligheterna i vårt land är alldeles för ojämnt fördelade. Man kan inte annat än konstatera att Sverige har stora integrationsutmaningar. Men det är också viktigt att säga att det finns många lyckade exempel där integrationen fungerat väldigt väl. För att de lyckade exemplen ska bli fler krävs att integrationsperspektivet genomsyrar hela samhället och samtliga politikområden.

För att integrationen ska bli bättre behöver det bli enklare och billigare för företag att anställa. Nyanlända ska tidigt få lära sig om det svenska samhället. Det kan handla om praktiska frågor, som vart man vänder sig om man är i behov av hjälp, hur arbetsmarknaden ser ut och vilka regler och lagar som gäller i vårt land. Vad vi förväntar oss av nyanlända och vad nyanlända kan förvänta sig av samhället behöver vara glasklart. Den som behöver ska kunna få vidareutbildning och svenskundervisning. Det är av största vikt att nyanlända inte fastnar i byråkrati och långa utredningar.

Vi behöver ställa krav på dem som kommer hit, men vi behöver också ställa högre krav på oss som samhälle och politiker att skapa bästa tänkbara förutsättningar för en välfungerande integration. Det finns en stor skiljelinje i svensk politik. Vi har hört om den här i dag. Jag tror genuint att alla som kommer hit och flyr undan krig och förtryck vill gott. Man vill lära sig svenska. Man vill komma in i och bli en del av vårt gemensamma samhälle. Jag tror inte att det är viljan det är fel på, men man får många gånger inte de förutsättningar man behöver.

För att Sverige ska stå starkt, nu och i framtiden, behövs effektiva reformer som förbättrar vårt mottagande av nyanlända med ett tydligt jobbfokus. Att få första jobbet är nyckeln till mycket, exempelvis till ekonomisk frihet och till att bli ännu bättre på det svenska språket. Jag tror i ärlighetens namn inte att vi ska underskatta vikten av att få kollegor, nya bekantskaper och vänner i sitt nya land.

Precis som första jobbet många gånger är nyckeln till en lyckad integration är goda kunskaper i det svenska språket många gånger nyckeln till att få det där första viktiga jobbet. Kvaliteten i svenska för invandrare, sfi, är inte tillräckligt bra. Samtidigt finns det många duktiga utbildningsanordnare som visat sig väldigt framgångsrika i att lära ut språk. I dag kan inte den som läser sfi välja en annan utbildningsanordnare än kommunen eller de anordnare kommunen upphandlat. Vi vill därför att det införs en resultatbaserad sfi-peng. De som lär sig svenska får därmed möjlighet att välja var de vill studera, och utbildningsanordnaren får betalt genom en skolpeng som baseras på resultat. Detta har utretts och kan snabbt bli verklighet om viljan finns från regeringen.

Etableringsreformen, som flyttade ansvaret för nyanländas etablering från kommunerna till Arbetsförmedlingen, har inte lett till de förbättringar som var syftet, snarare tvärtom. Kommunerna bör återfå ansvaret för etableringen.

Herr talman! Precis som det finns ett gap i sysselsättning mellan utrikes och inrikes födda finns också ett gap mellan utrikes födda män och utrikes födda kvinnor. Integration är därmed också en fråga om jämställdhet, och här har vi mycket att göra. Särskilt utrikes födda kvinnor som har flytt från sitt hemland har svårt att snabbt komma i arbete. Den inledande tiden i Sverige domineras alltför ofta av att kvinnan arbetar i hemmet, vilket kraftigt minskar chanserna att komma in på arbetsmarknaden. Tiden i föräldraförsäkringen bör därför begränsas och språkutbildning påbörjas parallellt med eventuell föräldraledighet, till exempel med hjälp av Centerpartiets förslag om införande av integrationsförskolor.

Det är viktigt med tydlighet från samhällets sida när det gäller grundläggande värderingar om människors lika rätt och värde. Det är enkelt att säga att de som kommer hit ska anpassa sig. Men vi måste också göra vårt. Ekonomiska ersättningar till hushåll, som exempelvis ekonomiskt bistånd, bör i betydligt större utsträckning betalas ut jämnt mellan makar. Bemötandet från myndigheter måste också i högre grad spegla att samhället har samma förväntningar på kvinnor och män att integreras, lära sig svenska och komma i arbete.

Herr talman! Det är nog ingen hemlighet att jag tycker att det finns otroligt mycket i Tidöavtalet som är direkt dålig politik. Men jag har lovat mig själv att också se på de saker som faktiskt är bra. När det gäller integrationen är det svårt, för det ekar otroligt tomt i Tidöavtalet. Det mesta är faktiskt ren och skär migrationspolitik. De reformer som integrationen är i så stort behov av lyser verkligen med sin frånvaro.

Men det finns ett par saker som faktiskt är bra. En sådan sak är att regeringen ska titta på kvalificering in i välfärden. Nyanlända behöver i större utsträckning bidra till den långsiktiga finansieringen av sin försörjning. Ett sådant exempel skulle kunna vara att göra om etableringsbidraget till ett etableringslån, på liknande sätt som CSN-lånet fungerar för studenter.

Politiken kan otroligt mycket bättre när det gäller integrationsfrågor. Detta gäller alla partier i Sveriges riksdag. Det är ofta bråk mellan Moderaterna och Socialdemokraterna om vems fel det är. Jag kan konstatera att när det handlar om integrationen har samtliga partier haft för få svar på denna mycket svåra och viktiga fråga.

Men för den som är ny i Sverige är föreningslivet och civilsamhället många gånger helt avgörande. Där har man många gånger lyckats med det som politiken har misslyckats med. Där finns nätverk, kontakter och jobbmöjligheter. Civilsamhället har gjort och gör otroliga insatser och vill många gånger göra mycket mer, men för det krävs det bättre och mer långsiktiga förutsättningar.

Vi behöver på riktigt se över hur stödet till civilsamhället kan blir mer långsiktigt. I alldeles för många fall handlar det om kortsiktiga projekt, som man kan skala upp både i tid och i omfattning.

Herr talman! Den svenska integrationen behöver som sagt bli mycket bättre. Förväntningarna på nyanlända behöver bli tydligare, och förutsättningarna för att komma in i och bli en del av vårt gemensamma svenska samhälle behöver bli ännu bättre. Fler unga pojkar och flickor behöver se sina mammor och pappor gå till jobbet varje morgon.

Integrationen är en av den här mandatperiodens absolut största ödesfrågor. Därför har regeringen börjat oroväckande. Integrationspolitiken lyser nämligen med sin frånvaro i Tidöavtalet.