Camilla Mårtensen (L) om Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering

Fru talman! Vi debatterar utgiftsområde 13 i statens budget för 2023. Det rör jämställdhet och nyanlända invandrares etablering.

Fru talman! Arbetslöshetssiffrorna är på väg uppåt igen. Precis som alltid är ungdomar, invandrare och särskilt utlandsfödda kvinnor de som drabbas först och hårdast.

Forskning visar att det i Skåne tar särskilt lång tid för flyktingar och nyanlända att få sitt första jobb jämfört med övriga Sverige. Det är också allra svårast med etableringen för nyanlända kvinnor i Skåne. Efter tio år har endast en fjärdedel en månadsinkomst som motsvarar mer än 17 000 kronor.

Samtidigt skriker många verksamheter efter kompetens, och bristen på matchning är slående. Det duger inte. Det är ett underbetyg för den politik som förts de senaste åtta åren. Men framför allt är det en frihetsfråga för dessa kvinnor och män som påverkar deras nuvarande situation men också framtiden, hela familjer och i förlängningen samhället.

Utlandsfödda kvinnor nås inte av etableringsåtgärderna oavsett om de kommit hit som flyktingar eller som anhöriginvandrare. Sverige behöver bland annat bättre sfi, högre förväntningar på resultat, reformerad föräldraförsäkring och språkförskola för barn. När kvinnor integreras ger det effekter för hela familjen och skapar egenmakt och frihet.

Regeringens permanenta satsning för att stärka kvinnors och flickors organisering är en pusselbit i arbetet med integrationen. Att bygga upp ett attraktivt och aktivt civilsamhälle vet vi gör skillnad.

Som fotbollsmorsa till tre söner kan jag konstatera att vissa barns organisering och föreningsliv ökar. Det är inte sällan fotbollsträning flera kvällar i veckan. Den toppas också med matcher på helgen. Men samtidigt finns en grupp barn och ungdomar som inte alls syns i medlemsstatistiken på volleybollen eller i musikskolan.

Ojämlikheten mellan de barn som har förutsättningar och möjlighet till ett aktivt och inspirerande fritidsliv och de som inte har förutsättningar att delta blir allt större. Den grupp barn som kanske skulle ha mest nytta av att befinna sig i föreningslivet hamnar alltför ofta utanför. Kommunala bidrag och aktivitetsstöd går mer till resursstarka barn och ungdomar i stället för dit där de gör mest nytta. När samhällets resurser inte är oändliga måste politiken orka och våga använda mest där de gör mest nytta.

Alla dessa hundratals timmar av frivilligarbete vi föräldrar lägger ned för att träna bollkontroll, sälja korv eller städa omklädningsrum ger ett innehåll och stärker mer än det aktiva barnet. Regeringens nya satsning på idrott och organisering i utanförskapsområden hoppas jag mycket på. Man ska inte missa kamratskap, trygghet och skratt som man får i en förening för att man inte har råd att köpa fotbollsskor.

Ett annat område som behöver belysas här är kvinnligt företagande. Av Sveriges 490 000 företag drivs bara 25 procent av kvinnor. Det är lågt i ett europeiskt perspektiv i ett av världens mest jämställda länder.

Som egen företagare sedan tonårstiden vet jag vad det innebär att driva företag samtidigt som man bildar familj och skaffar barn. Det förutsätter att man har gjort ett genomtänkt val av en jämställd partner och att man kan skaffa sig en ekonomisk buffert när pengarna inte rullar in för att man tar hand om snoriga barn i februari.

Men det är också en kamp mot samhällets förväntningar kring hämtningstider på förskolan som ofta redan är tom när man kommer klockan fyra för att hämta sitt barn. Men det handlar också om bullbak till lucia och utflykter. Att vara kvinna och företagare är en extra stor utmaning. Även företagare måste kunna ta del av samhällets skyddssystem. Alternativet är att Sverige missar hundratusentals företag, och det har vi inte råd med.

Fru talman! Ekonomisk frihet är viktig. Men dessa frågor blir sekundära när man inte har sin grundläggande trygghet. Mitt hem är min borg, och min familj är min trygghet. Så borde det vara för alla kvinnor och barn i landet Sverige 2022. Men sanningen är en annan.

För att komma till rätta med mäns våld mot kvinnor måste vi arbeta på flera plan. Först och främst måste vi få män att sluta slå. Det är ovärdigt att kvinnor och barn ska gömma sig för att män hotar dem till livet och berövar dem deras frihet.

Det viktigaste för att nå detta mål är det förebyggande arbetet - slaget som aldrig delas ut, den psykiska terrorn och förföljelsen som aldrig blir av. Redan i förskolan måste vi vara uppmärksamma på könsstereotypa mönster. I skolan måste det finnas en diskussion kring machokultur och könsroller. När det första slaget har utdelats måste rättssystemet ta vid och ge hårda straff till förövaren.

Var tredje vecka dödas en kvinna av en man i Sverige. Nästan alltid har hon sökt samhällets hjälp innan det händer.

Den 6 december hade jag förmånen att arrangera ett seminarium tillsammans med Unizon för att uppmärksamma den internationella dagen Femicide - mäns dödliga våld mot kvinnor. Då lyssnade jag på Josefinas berättelse om hur det är att växa upp utan sin mamma när ens egen pappa har dödat henne efter åratal av trakasserier.

Jag önskar att Josefinas berättelse var ovanlig, men tyvärr satt det ytterligare åhörare i publiken med precis samma upplevelse.

Sedan 2000 har 254 minderåriga barn förlorat sina mammor då en man tagit mammornas liv, ibland framför ögonen på barnet.

Josefina vittnade inte bara om den förfärliga incidenten utan också om det svek som följde i form av umgängestvång med förövaren och om att den som dödat ens mamma också ska bestämma vilken gymnasieskola man ska gå i. Hon vittnade också om den otrygghet det innebär att åka mellan olika familjehem och stigmat i sociala situationer. Dessa kvinnor och barn sviks alltför ofta om och om igen genom hela livet.

Vår uppgift i denna sal är att höja rösterna för de kvinnor och barn som tappat rösten av skräck eller av för mycket gråt. Det räcker nu! Inte en enda kvinna till ska dödas!

Våld mot kvinnor eller barn kan inte kopplas till något postnummer eller till etnicitet. Men vi vet att hedersvåld är ett extra stort förtryck när en hel familj, en släkt eller ett samhälle sätter normer kring hur man förväntas vara och uppföra sig. Denna typ av förtryck drabbar oftast kvinnor och flickor men också pojkar, män och hbtqi-personer.

Arbetet med att permanenta stödet till kvinno- och barnjourer kommer att göra skillnad. Ett första steg att skapa långsiktighet för denna viktiga verksamhet är att den inte ska leva på projektpengar. Nästa steg måste bli att hjälpa dem som är utsatta för våld inom hemmets väggar och ge dem bättre hjälp till ett tryggt boende. Att leva skyddat kostar, och inte sällan hamnar man i Kronofogdens register som en konsekvens av sämre möjligheter till jobb och olika former av stöd. Kontakterna är många, och det krävs samordning av myndigheter för att säkra kvinnors och barns trygghet och möjligheter att skaffa en vardag.

Vi måste sluta att ha brottslingarnas perspektiv och i stället fokusera på offret. Framför allt får vi aldrig blunda för det obehagliga och obegripliga. Vi måste få mer fakta så att vi kan ta kunskapsmässiga och vettiga beslut som gör skillnad för de mest ofria.

Det är en bra ansats i budgeten som denna regering har åstadkommit under det fåtal veckor som den har varit igång. Ytterligare skarpa och liberala frihetsförslag för de mest ofria förväntar jag mig i den handlingsplan som påbörjas nu. Den nuvarande initierades av alliansregeringen 2007. Det är hög tid att ta den vidare.

Likväl som vi behöver hårdare tag när det har gått fel behöver vi öka arbetet för att detta inte ska ske.

Fru talman! Det är klart att man som liberal alltid har en klump i magen, oavsett åt vilket håll man samarbetar. För oss är individen i fokus, och människor ska få hjälp med utsatthet oavsett om det handlar om hedersvåld, mäns våld mot kvinnor eller segregation. Dessa människor blir angripna från både höger och vänster.

Det som föreslås i Tidöavtalet handlar till stor del om att utreda en del förslag. Låt oss vänta och se vad man kommer fram till i de utredningarna.

Jag är glad att ledamoten har omsorg om min hälsa och hur jag mår, men jag kan försäkra henne att jag känner mig lugn och trygg i fråga om detta.

Fru talman! Ledamoten rättade sig själv. Det har ännu inte gjorts några inskränkningar i rätten till tolk, utan man ska se över förutsättningarna och vad det skulle innebära.

Jag ser inte problem. Jag ser att vi måste diskutera vad det handlar om innan vi kan fatta beslut. Ja, det kommer att bli förhandlingar, liksom det hade blivit ifall vi hade suttit i regering med Miljöpartiet. Det fanns integrationsförslag som vi ville driva igenom även när ni satt i regeringen men som vi inte lyckades med.

För att komma till rätta med de strukturella problemen måste vi lyfta upp dem. Vi måste ha underlag och statistik för att kunna göra något åt det och sätta upp nya mål. Jag ser fram emot det arbetet, som jag har full tilltro till att regeringen kommer att fortsätta med. Och jag har tilltro till att Liberalernas frågor och ställningstaganden historiskt kommer att ha en stark position i den politik som förs.

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Jag skulle önska att det inte är någon annan som definierar vem som ska få kalla sig liberal och borgerlig. Jag känner mig både liberal och borgerlig.

Det är ingen tvekan om att kvotflyktingarna var en av de saker som vi tvingades kompromissa med för att få fram en budget, en förändring i Sverige och ett nytt styre. Det var nog det som satt hårdast inne. Jag satt inte själv i riksdagsgruppen då, men det var det som sved mest i hjärtat.

När vi vänder på den här skutan, när vi lyckas med integrationen och med att få kvinnor i utanförskap i arbete och när Sverige går i rätt riktning igen hoppas jag och tror att vi kan arbeta in att öka antalet kvotflyktingar.

Fru talman! Jag har ingen särskild insyn i själva förhandlingarna. Men Liberalerna har, precis som Sofia Amloh förtjänstfullt beskrev, i årtionden och i ett århundrade faktiskt drivit de liberala frihetsfrågorna. Att grundlagsskydda aborträtten är en liberal idé och tanke som väcktes för flera år sedan. Den frågan kommer vi att fortsätta driva. Efter åtta veckor har vi ännu inte sett lagförslag, men jag är övertygad om att de kommer att komma.

Det är möjligt och troligt att vi hade kunnat göra upp i enskilda frågor också med Socialdemokraterna, där vi är överens, för historiskt har vi varit överens i många frågor. Men Socialdemokraterna var inte beredda att göra de stora förändringar som vi anser behöver göras för att man ska komma till rätta med integration, hedersproblematik och arbetsmarknadspolitik. Vi har valt att placera oss på den borgerliga sidan. Vi är tillbaka i borgerligheten, och där förhandlar vi med övriga partier. Den grundlagsskyddade aborträtten står vi kvar vid.

Fru talman! Vårdnadsbidraget har Liberalerna kämpat för att få bort under hela den tid som det har funnits. Jag kan inte se att avtalet mellan Tidöpartierna skulle förändra den synen. Vad jag vet finns det heller inget förslag om att vårdnadsbidraget ska införas. Jag delar ledamotens åsikt att det är en kvinnofälla.

Ja, vad har Liberalerna vunnit på att ingå detta avtal? Jag skulle vilja vända på det. Sverige har vunnit att vi nu kan ta krafttag mot kriminalitet, att vi har en budget som kan antas som en helhet, att vi kan få en integrationspolitik som är fungerande, att vi vågar se de problem som finns och att vi får en utbildningspolitik som kommer att göra att vi står bättre rustade inför framtiden, där vi fokuserar på forskning och teknisk utveckling.