Michael Rubbestad (SD) om Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering

Fru talman! Sverige är ett av världens mest jämställda länder och har tillsammans med våra nordiska grannländer ofta betraktats som ett föredöme. Man bör dock inte förlita sig på att svensk jämställdhet är en naturlag som är bestående oavsett omständigheter, och det finns fortfarande väldigt mycket kvar att göra.

Sverigedemokraterna betraktar jämställdhet mellan könen som en självklarhet och en grundpelare i ett civiliserat och demokratiskt land.

Rätten till frihet och trygghet och möjligheten att forma sitt eget liv får aldrig tillåtas variera i omfattning mellan könen och därmed inskränka grundläggande rättigheter utan ska vara en självklarhet för både kvinnor och män, i lika hög utsträckning.

Vi sverigedemokrater motsätter oss synen på att kvinnor och män i första hand ska ses som representanter för ett kollektiv och först i andra hand som egna individer med vitt skilda erfarenheter, kunskaper och bakgrunder. Detta gör att vi exempelvis är tydligt emot alla former av könskvotering eftersom det baserar sig på tanken att den kvoterade personen ska representera hela gruppen, oavsett vad personen själv tycker och tänker.

Vi ser ingen vinning i ifrågasättande av könsidentitet eller könsnormer, utan vi förespråkar i stället insatser för att främja individens egna val och fria tanke i en positiv kontext.

Problemet är inte att flickor är flickor eller pojkar är pojkar. Problemet är att samhället ser på, och värderar, de olika könsrollerna på olika vis. Kvinnor arbetar exempelvis oftare inom vård- och omsorgsyrken eller inom det offentliga, där det är betydligt sämre löner och arbetsvillkor och en alltför långsam löneutveckling jämfört med de traditionellt mansdominerade yrkena.

Sverige behöver fokusera på att skapa ett samhälle där man får lov att vara sig själv utan att stoppas av strukturella och socialt konstruerade hinder. Vi duger precis som vi är, utan att behöva placeras eller kvoteras in i normfack.

Sverigedemokraterna vill se ett samhälle där jämställdhet mellan kvinnor och män genomsyrar alla samhällets skikt och kommer alla grupper till del. Allt som oftast är det gruppen kvinnor som får lida de absolut största konsekvenserna av ojämställdhet, men i de fall det omvända skulle råda behöver det såklart finnas lösningar även på de problem som drabbar fler män. Med det sagt kan det inte nog understrykas att många jämställdhetsproblem har en slagsida när det kommer till vilken grupp som drabbas hårdast av dem.

Utgångspunkten i ett välmående samhälle måste vara att kvinnor och män ges samma möjligheter och rättigheter och att jämställdhet och vars och ens trygghet upprätthålls. Vad vi i stället ser i dag är ett utbrett våld i samhället och i synnerhet våld mot kvinnor och barn, vilket inte är värdigt vare sig Sverige eller något annat land.

Brottsförebyggande rådet uppger att 7,7 procent av alla svenska kvinnor mellan 18 och 64 år, alltså över 300 000 personer, utsätts för sexualbrott, och årligen anmäls över 50 000 fall av våld i nära relationer.

Den utbredda otryggheten i samhället har varit påtaglig under lång tid, och det finns i nuläget inga indikationer på att det i närtid kommer att förändras till det bättre. Den budget som vi debatterar här i dag innehåller de satsningar som krävs för att påbörja det mycket viktiga arbetet mot förändring.

Även om all otrygghet är att betrakta som oacceptabel finns en betydande skillnad mellan könen. Otryggheten är särskilt utbredd bland kvinnor. Hela 49 procent av kvinnorna i åldersgruppen 20-24 uppger att de är rädda för att utsättas för ett sexualbrott. Som svar på otryggheten känner sig många kvinnor tvingade att ändra sina egna vanor eller beteendemönster. Dessa begränsningar i tillvaron utgör ett oacceptabelt hinder för ett jämställt samhälle.

Rättsstaten ska vara garanten för invånarnas säkerhet, och arbetet med att trygga befolkningen behöver påskyndas. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och rättigheter och därmed också ha lika stor rätt till ett tryggt liv. Kvinnovåld är ett betydande jämställdhetsproblem som måste tas på största allvar.

Kvinnovåldet utgör inte bara ett betydande och oacceptabelt hinder för ett jämställt Sverige, utan det får även ekonomiska konsekvenser och kostar enorma summor i skattemedel varje år. Det är pengar som i stället hade kunnat användas till att exempelvis förbättra välfärden.

Kvinnovåldets kostnader i Sverige uppgår till mellan 2,7 och 3,3 miljarder kronor per år, lite beroende på vad man inkluderar. Kvinnovåldet som hinder för ett jämställt samhälle och det som den enskilde utsätts för räcker för att motivera ett kraftfullt åtgärdsprogram, men kvinnovåldet lyfter också fram en ekonomisk dimension. Därför är varje väl spenderad krona på åtgärder som effektivt motverkar kvinnovåldet också en samhällsekonomisk investering.

De senaste decennierna har hedersrelaterat våld och förtryck etablerat sig som fenomen i Sverige, och allt oftare kommer rapporter från personer som lever i en förtryckande och våldsam hederskultur som kraftigt begränsar deras möjligheter att leva sina liv så som de själva önskar. De tvingas finna sig i att deras rätt att göra egna livsval inskränks, och det krävs inte sällan att de ger upp den egna viljan för att sätta familjens eller släktens heder i första rummet. I hederns namn utsätts de för trakasserier, hot och våld från de personer som borde stå dem allra närmast.

Det som särskiljer hedersvåld från annat kvinnovåld är att det oftast inte rör sig om en make eller annan enskild person som står bakom våldet. Vid hedersvåld agerar ofta ett helt kollektiv av landsmän, släkt och familjemedlemmar förtryckande genom våld eller hot om våld. Att fly från hedersförtryck kan därmed innebära att man tvingas säga upp kontakten med alla sina närmaste släktingar.

För att ytterligare kunna motverka utbredningen av det hedersrelaterade våldet behövs ett kunskapslyft. Det behövs ett intensifierat arbete med informationsspridning för att nå ut till de individer som i dag lever i utanförskapsområden präglade av hederskultur.

Nyckelpersoner som jobbar inom vård och omsorg, förskola, skola och fritidsverksamhet, socialtjänst, Polismyndigheten och rättsväsendet behöver få utökade kunskaper i detta ämne. Dessa kunskaper är grundläggande för att kunna kommunicera med hederskulturens offer, visa förståelse för deras situation och på sikt hjälpa dem att känna sig trygga nog att slå sig fria från förtrycket.

Fru talman! Den budget från Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna som ligger på bordet adresserar just de utmaningar som jag nu har talat om. Det är en budget som kommer att göra skillnad för människor på riktigt. Jag vill därför yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Avslutningsvis vill jag önska talmännen, ledamöterna och all personal i riksdagen en god jul och ett gott nytt år.

Fru talman! Tack, Sofia Amloh, för frågan! Det går ju inte att svara på om jämställdhetsintegrering bara är bra eller dåligt, utan det är ett verktyg. Frågan är hur man avser att använda det, vad det ska användas till.

Det syftar ju till att se till att de sex jämställdhetspolitiska målen införlivas i verksamheten. Då måste vi gå tillbaka dit och fråga: Vad tycker vi om de här målen? I grund och botten, sett till rubrikerna, är de jättebra. Det sjätte målet, att vi ska stoppa mäns våld mot kvinnor - 90 procent av budgeten - är jättebra. Det är ingen som tycker att det är någonting konstigt med det.

Men tar man till exempel det första delmålet fokuserar det ganska mycket på att vi ska få en jämn könsfördelning bland män och kvinnor. Då tittar man helt numerärt på den här siffran, och då är frågan: Är det numerären som är det viktiga, att det är lika många män som kvinnor? Eller är det kanske viktigare att kvinnor och män har lika stor möjlighet att påverka sin samvaro, sitt liv och sitt samhälle?

Rent konkret när vi tittar på detta så, ja, vi jobbar med jämställdhetsintegreringen, och vi ser till att det är lika många män som kvinnor. Men det kan ju vara så exempelvis att ett parlament har 45 procent kvinnor där kvinnorna inte har någonting att säga till om över huvud taget. Det anses alltså vara bättre och mer jämställt än ett parlament med, säg, 39 procent kvinnor där de kvinnorna har den största möjlighet att vara med och påverka?

Svaret på frågan om jämställdhetsintegrering är bra beror alltså helt enkelt på vad man bakar in i det begreppet. Som du säger ligger det kvar i budgeten, men exakt hur det ska användas, vad det de facto innebär, är ett löpande arbete som vi kommer att få återkomma till.

Fru talman! Ta ansvar, säger ledamoten från Socialdemokraterna. Vi kan ju börja med att titta på Socialdemokraternas budgetförslag som ställs mot det gemensamma förslaget från oss; det är i princip ingen skillnad över huvud taget. Socialdemokraterna har samma siffror, med undantag för att man vill satsa 327 miljoner på kommunersättningar för flyktingmottagandet. Annars är det ju samma siffror rakt av. Det känns som om ledamoten talar sig varm om satsningar som man sedan inte lägger en enda krona på. Det låter lite ihåligt, måste jag säga.

När det gäller just ansvar för politiken kan vi titta på vad Socialdemokraterna har gjort under sin tid vid makten. Då ser vi att andelen människor som upplever sig som otrygga har ökat från 21 till 30 procent. Endast 2 av 10 utländska våldtäktsmän utvisas. Man har inte försökt avskaffa straffrabatter eller mängdrabatter. Det är brist på barnmorskor, och där saknas 21 miljoner kronor. Jag kan fortsätta, men jag förstår alltså om Socialdemokraterna inte vill tala om sin egen politik här utan försöker rikta ljuset åt ett annat håll.

Jag kan dock försäkra ledamoten om att det här är en budget som när den nu kommer på plats kommer att ta tag i de jämställdhetsproblem som finns i vårt samhälle och faktiskt göra förändring. Den väg vi har varit inne på de senaste åren har uppenbarligen inte funkat. Folket vill ha ett skifte. Nu kommer de att få det, och vi kommer att ta tag i de problem som finns.

Fru talman! Tack, Helena Vilhelmsson, för frågan! Jag håller med. Det här är en viktig fråga.

Först vill jag bekräfta det du sa om mäns våld mot kvinnor. Där är vi ju faktiskt helt överens. Jag vet att Sverigedemokraterna och Centerpartiet har en del likalydande åsikter i den här frågan, och det känns ganska bra.

Jag har inte varit med i de förhandlingar där man har diskuterat de exakta skrivningarna, så det blir svårt för mig att förtydliga exakt vad som avses med vandel just i det här specifika fallet. Men i händelse av att man upptäcker prostitution och polisen kopplas in görs ju såklart en unik bedömning av det fallet. Sannolikt är det en kvinna som har tvingats till detta. Då är enligt min bedömning bristande vandel inte aktuellt när det gäller den personen, som då gör något mot sin vilja. Det är kanske snarare den person som har tvingat in kvinnan i prostitution som utgör själva problemet. Då är det ju ganska uppenbart att det är den personen som i första hand ska lagföras och kanske utvisas, medan kvinnan snarare behöver mycket hjälp och stöd.

Om det nu är så att en kvinna - förutsatt att det är en kvinna; det finns ju även prostituerade män - har rest till Sverige och själv landat i att hon vill göra detta för att tjäna pengar är det en helt annan sak. Det går alltså inte att svara på hur vi ska vi göra, utan det är alltid en individuell bedömning från fall till fall.

Mitt ingångsvärde är dock att en kvinna som ger sig in i prostitution är att betrakta som ett offer och inte någon som har utsatt sig själv för bristande vandel. Sannolikt behöver hon i första hand hjälp och stöd. Sedan kan det säkert finnas undantagsfall.