Herr talman! Jag välkomnar regeringens satsning på kollektivtrafiken. Kollektivtrafik är ju ingen lyx utan en grundförutsättning för att människor ska kunna få ihop sina liv och ta sig till jobb, studier och fritidsaktiviteter. Den är helt avgörande för att få vardagen att fungera. Den är därtill helt avgörande för samhällets funktionalitet och för klimatomställningen. Det är därför vi socialdemokrater under hela perioden har drivit på för att göra kollektivtrafiken billigare och tillgängligare.

Det är också därför det är så svårt, herr talman, att förstå regeringens plötsliga agerande. Efter nästan fyra år vid makten har regeringen plötsligt upptäckt att människor behöver kollektivtrafiken – efter fyra år av höjda biljettpriser, efter fyra år av neddragningar runt om i landet och efter fyra år då regeringen har pressat regionernas ekonomi och regionerna har larmat om stora ekonomiska problem.

Då, strax före valet, kommer regeringen med ett löfte om tillfälligt stöd under sex månader. Det är svårt att inte ställa sig frågan: Varför nu? Om regeringen nu tycker att kollektivtrafiken är så viktig att man är beredd att avsätta 6,5 miljarder kronor, varför har man då inte gjort det tidigare?

Under den här mandatperioden har regeringen återkommande sagt nej till alla förslag som vi har lagt på bordet om att stärka kollektivtrafiken och göra det billigare att resa kollektivt. Man har låtit regionerna bära en enorm ekonomisk börda.

Därtill, herr talman, har man fasat ut stadsmiljöavtalen – statliga investeringar som hjälper kommuner och regioner att bygga ut kollektivtrafiken och skapa långsiktiga resmöjligheter. Och man har vägrat att presentera en långsiktig nationell strategi för kollektivtrafiken. Man har till och med röstat nej till vårt och branschens krav om ökat resande med kollektivtrafiken.

Här tycker jag att statsrådets svar blir talande, eller kanske icke talande. Jag ställde två frågor. Jag frågade om det långsiktiga stödet till kollektivtrafiken, och jag frågade om regeringen har analyserat hur reformen påverkar regionernas möjligheter att upprätthålla och utveckla kollektivtrafiken. Statsrådet svarade inte på någon av dessa frågor.

I stället fick vi en beskrivning av varför regeringen vill genomföra reformen. Med all respekt: Det har vi redan förstått – det vet vi redan. Den stora fråga som kvarstår är: Vad händer efter den 1 januari om Tidöpartierna får fortsatt förtroende att leda Sverige? Vad är den långsiktiga planen och visionen för att stärka kollektivtrafikresandet över hela landet, inte bara de kommande sex månaderna utan långsiktigt? Det vill jag fortsatt ha svar på.

Herr talman! Kollektivtrafik är inte någon lyx. För väldigt många människor är kollektivtrafiken en förutsättning för att vardagen ska fungera. Det är vårdpersonal, industriarbetare, handelsanställda och byggnadsarbetare som tar bussen och tåget till jobbet. Det gör att ungdomar kan studera, att äldre kan leva ett självständigt liv och att familjer kan bo kvar utanför de större städerna.

En fungerande kollektivtrafik bygger Sverige starkare. Det skapar jobb, borgar för tillväxt, breddar arbetsmarknaden och är viktigt för klimatet. Men det är också en välfärdsfråga, för den som inte kan ta sig till arbetet, vården eller utbildningen riskerar att hamna utanför. Sverige behöver en väl utbyggd och fungerande kollektivtrafik med sjysta arbetsvillkor för dem som håller trafiken igång. Chaufförer, lokförare, tågvärdar och servicepersonal ska inte behöva betala priset för politisk passivitet.

Under den här mandatperioden har vi sett motsatsen. När regeringens satsningar uteblivit har regionerna tvingats till tuffa prioriteringar. Människor har varslats och blivit uppsagda, och fler riskerar att följa. Det har dragits ned på trafik, avgifter har höjts och investeringar har skjutits på framtiden. Det handlar inte bara om siffror i en budget, utan det handlar om människor som förlorar jobbet, om resenärer som får längre väntetider och sämre möjligheter att ta sig till arbete och studier och om företag som får allt svårare att rekrytera.

Herr talman! Det finns också en annan fråga som sällan får tillräcklig uppmärksamhet: de statliga trafikavtalen. När marknaden inte klarar att upprätthålla viktiga förbindelser måste staten ta ansvar. Det gäller inte minst nattågstrafiken och annan upphandlad trafik som binder ihop vårt land. För Norrbotten och stora delar av Sverige handlar det om tillgänglighet, jobb, besöksnäring, totalförsvar och möjligheten att leva och verka i hela landet.

När staten drar sig tillbaka är det regionerna som får ta smällen, och när regionerna och kommunerna inte har tillräckliga ekonomiska muskler blir konsekvensen färre avgångar, sämre tillgänglighet och förlorade arbetstillfällen.

Herr talman! I elfte timmen har regeringen lagt fram en satsning som gäller i sex månader: halverad kostnad för månadskort. Regeringen beskriver det som ett sätt att ge hushållen möjlighet att välja alternativa färdsätt.

Satsningen är bra, men den är kortsiktig. Var är långsiktigheten som tryggar och bygger ut kollektivtrafiken?

För den som arbetar skift på sjukhuset, i fabriken eller inom äldreomsorgen är kollektivtrafiken inte något alternativ. Det är det normala färdsättet. Det är den som tar en till och från jobbet.

Det finns en grundläggande skillnad mellan Tidöregeringens och Socialdemokraternas syn. Vi ser kollektivtrafiken som ett viktigt samhällsuppdrag och som en investering i människor, i jobb och i Sveriges framtid. Regeringen verkar se den som en kostnadspost som kan skjutas på framtiden.

Resultatet efter den här mandatperioden är tydligt: Regionerna är satta på svältkur, arbetslösheten har ökat samtidigt som bristen på arbetskraft är skriande i hela landet, ojämlikheten har ökat och klimatomställningen har bromsats. Det är ett underkännande.

Därför vill jag fråga ministern: När tänker regeringen ta det nationella ansvar som krävs för att säkra en fungerande kollektivtrafik i hela Sverige, i fred och i ofred?

(Applåder)

Herr talman! Infrastrukturminister Andreas Carlson vill att vi i oppositionen ska vara lite mer ödmjuka. Jag tänker att infrastrukturministern kan rikta den uppmaningen till sig själv och sitt parti och till regeringen.

I fyra år har ju den här regeringen valt att prioritera skattesänkningar för de allra rikaste och pressat regionernas ekonomi, vilket har tvingat fram nedskärningar och kostnadsökningar.

Jag kan ta min egen region som exempel. I Västra Götalandsregionen styr Socialdemokraterna. Men, herr talman, Tidöpartierna valde att gå samman för att bryta ut en del av budgeten och tvinga fram kostnadsökningar på regional nivå i Västra Götalandsregionen. En höjning av biljettpriserna i VGR var den viktigaste prioriteringen för Andreas Carlsons partikollegor i Västsverige.

Samtidigt står Ulf Kristersson framför en buss och säger: Nu måste vi sänka biljettpriserna med anledning av kriget i Iran. Men på regional nivå tvingar man fram höjningar av biljettpriserna.

Jag skulle också kunna påminna Andreas Carlson om att han för några år sedan, i början av den här mandatperioden, fick en fråga av SVT om kollektivtrafiken och de ökade biljettpriserna. Då svarade Andreas Carlson att detta inte är regeringens ansvar. Det är regionernas ansvar. Nu står samma statsråd här och presenterar miljardstöd för sänkta biljettpriser.

Visst är det så, herr talman, att energikrisen som uppkommit till följd av kriget i Iran är mycket allvarlig och att åtgärder behöver sättas in. Därför har vi välkomnat detta. Men det är också så, herr talman, att vi har haft kris i Sverige under hela mandatperioden – en kostnadskris för vanligt folk. Vi har sett hur resandet med kollektivtrafiken systematiskt har minskat över i princip hela landet de senaste fyra åren och hur den här regeringen har tvingat fram både nedskärningar och ökningar av biljettpriser.

Hade regeringen på riktigt varit intresserad av att förbättra vardagen för vanligt folk hade man inte kommit med det här förslaget tre månader före valet. Det är ett tillfälligt förslag som inte tar sikte på de långsiktiga förutsättningarna. Och människor ser igenom det här, herr talman. De ser det som det valfläsk det dessvärre är.

Jag vill också påminna om att det går att föra en annan politik. Det går att stärka regionernas grundförutsättningar så att vi faktiskt får tillgänglig och prisvärd kollektivtrafik runt om i hela landet. Det går att rösta på våra förslag, som vi har lagt fram gång på gång, där vi kräver billigare kollektivtrafik och, för att ge bara ett exempel, avgiftsfri kollektivtrafik för unga och studenter. Det gör vi därför att kollektivtrafiken är oumbärlig, som både jag och min kollega har beskrivit här i dag. Det sista den behöver är en politik som präglas av ryckighet. Den är alldeles för viktig för det. Kollektivtrafiken är oumbärlig för arbetsmarknaden, för klimatomställningen, för tillväxten och för att människor ska kunna leva och bo över hela landet.

Därför upprepar jag för andra gången frågan som jag inte fick svar på: Vad är regeringens långsiktiga plan för att kollektivtrafikresandet ska funka över hela landet?

Herr talman! Jag tackar Andreas Carlson för bemötandet av min fråga, men det räcker inte att tala om regionernas ansvar när staten samtidigt lämnar dem med ökade kostnader och otillräckliga resurser. Det räcker inte att tala om marknaden när vi vet att marknaden allena inte bygger ett sammanhållet Sverige. Kollektivtrafiken är ju en del av vår samhällsbärande infrastruktur. Den håller ihop arbetsmarknaden, stärker näringslivet och gör det möjligt att arbeta och bo i hela landet.

Vi ser nu hur varsel, neddragningar och osäkerhet breder ut sig samtidigt som regionerna tvingas höja biljettpriser och minska trafiken. Detta är inte ett tecken på att systemet fungerar, utan det är ett tecken på att regeringens politik inte räcker till. Det visar också på hur långt man står från verkligheten för hundratusentals arbetare som varje dag är beroende av buss och tåg för att kunna försörja sig.

För oss Socialdemokrater är det självklart att staten ska vara en aktiv partner. Vi vill investera i kollektivtrafiken, för det är att investera i välfärd, i klimatet, i tillväxt och i människors frihet.

Sverige behöver en ny regering som ser kollektivtrafiken som en motor för tillväxt och rättvisa och inte som en budgetpost att spara på.

Herr talman! Det är hög tid att åter göra kollektivtrafiken till en nationell angelägenhet.

Jag vill passa på att tacka minister Andreas Carlson för den här mandatperioden. När vi har mötts har vi kanske inte alltid tyckt likadant, men det finns ändå ett engagemang hos ministern som jag uppskattar.

Jag vill också rikta ett stort tack till ledamoten Aylin Nouri för den otroligt viktiga interpellationen.

(Applåder)

Herr talman! Låt mig börja med att säga att statsrådet gärna får ta del av vad vi vill när det gäller kollektivtrafiken eftersom statsrådet verkar ha missat det. Vi har förutom det som räknades upp angående avgifter för unga och studenter i kollektivtrafiken också krävt en indexering av statsbidragen till regionerna. Detta är ju det viktigaste om vi ska skapa långsiktiga förutsättningar att både bygga ut kollektivtrafiken och hålla nere priserna. Vi har föreslagit högre anslag till trafikavtalen, som är grundförutsättningen för att bygga ut kapacitet och upprätthålla trafiken.

Andreas Carlson gör en poäng av Stockholm men missar ju att han sitter i den regering som har bantat stöden till regionerna. Trots det har man i de regioner där vi styrt tagit sitt ansvar. I Stockholm har man tagit sitt ansvar genom att frysa biljettpriserna för de grupper som har det allra tuffast ekonomiskt, som pensionärer, studenter och unga.

Andreas Carlson vägrade också att svara på exemplet från min egen region, Västra Götalandsregionen. Andreas Carlson får gärna svara om varför hans partikollegor tvingar fram en biljettprishöjning i kollektivtrafiken när vi i den styrande Sledningen faktiskt kunde lägga fram en budget där vi kunde frysa biljettpriserna. Men det var viktigare att höja dem.

Jag har två gånger ställt frågan om vad regeringens långsiktiga plan för kollektivtrafiken är, herr talman. Jag ger det en tredje chans: Vad är regeringens långsiktiga plan för att kollektivtrafikresandet i Sverige ska öka? Just nu är trenden nämligen det motsatta.

(Applåder)