Fru talman! Åsa Karlson har frågat mig om jag anser att det är förenligt med finansieringsprincipen att staten minskar ersättningen för samhällsviktig trafik utan att minska uppdragets omfattning och om jag och regeringen avser att säkerställa att regionerna kompenseras för de kostnader som staten genom Trafikverkets beslut nu överför till dem. Åsa Karlson har vidare frågat mig om jag och regeringen avser att tillföra de medel som krävs – minst 100 miljoner kronor per år – för att upprätthålla de statliga samverkansavtalen i norra Sverige. Avslutningsvis har Åsa Karlson frågat mig om jag och regeringen avser att ge Trafikverket i uppdrag att reformera tillgänglighetsmodellen och processen för samverkansavtal, så att regionerna ges reell delaktighet och långsiktiga planeringsförutsättningar.

Jag vill inleda med att understryka att ett väl fungerande, långsiktigt hållbart och tillförlitligt transportsystem, där alla trafikslag utvecklas och bidrar till de transportpolitiska målen, är en förutsättning för att hela Sverige ska fungera. Villkoren för att leva, bo och verka i hela landet ska stärkas. Det är därför angeläget med en god tillgänglighet mellan landets olika delar. Det här har jag framfört flera gånger i kammaren, men eftersom det är grundläggande utgångspunkter för regeringens transportpolitik förtjänar det att upprepas.

När det gäller statens finansiering av de trafikavtal som Trafikverket har i uppdrag att ingå föreslår regeringen i budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) att det tillförs 151 miljoner kronor för 2026. Syftet är att upprätthålla den interregionala tillgänglighet som den av staten upphandlade kollektivtrafiken skapar. Tyvärr har det tillfälliga avtal som Trafikverket slutit med SJ AB ökat kostnaderna för nattågstrafik kraftigt under 2025. Det påverkar även utrymmet för att teckna övriga avtal under 2026. Jag förutsätter att Trafikverket och SJ AB arbetar för att effektivisera avtalet så att kostnaderna minskar. Jag kommer att följa det arbetet nära.

Jag vill också kommentera det som Åsa Karlsson tar upp om den kommunala finansieringsprincipen. Som Åsa Karlsson mycket väl känner till är den tillämplig då kommuner eller regioner åläggs nya åtaganden genom statligt beslutade reformer. Så är inte fallet när staten genom samverkansavtal går in och medfinansierar interregional kollektivtrafik.

Avslutningsvis delar jag Åsa Karlssons bild att det behövs långsiktiga planeringsförutsättningar för regionerna. Det kräver i sin tur en långsiktighet i de trafikavtal som Trafikverket tecknar där tillfälliga avtal som driver upp kostnaderna undviks. Jag ser mot bakgrund av det inte något behov av att i nuläget ändra tillgänglighetsmodellen eller processen för samverkansavtal.

Fru talman! Återigen sviker regeringen Norrbotten, återigen med neddragningar på trafikavtal, Samverkande inland och flygtransfer. För Norrbottens del betyder det en totalsumma på cirka 43 procent i uteblivet stöd.

Det är som att man inte förstår eller bryr sig om vad neddragningarna faktiskt betyder för människor i vårt län och för norra Sverige. När regeringen drar ned på stödet är det inte bara en rad i budgeten som påverkas utan människors vardag, trygghet och möjlighet att påverka sina liv.

I norra Sverige och Norrbotten är avstånden långa. Vi åker kollektivt för att ta oss till jobben, till vården, till skolan och till familjen och när vi semestrar och turistar. Det borde regeringen egentligen veta. Men man gör ändå om samma misstag igen, för andra året i rad. Unga får svårare att ta sig till utbildningar, äldre får längre resor för att nå vården och arbetspendlare får en otrygg vardag. Regeringens besked slår också hårt mot jobben och mot näringslivet.

Norra Sverige står mitt i en historisk omställning när det gäller industrijobb, energi och grön teknik som innebär etableringar som hela världen tittar på. Det handlar om investeringar för ungefär 1 200 miljarder i Norrbotten inom industri, infrastruktur, gruva och skog, om cirka 30 miljarder i ökade skatteintäkter och om 20 000 nya jobb.

Samtidigt väljer regeringen att försvaga de strukturer som hela den utvecklingen bygger på. Företagen behöver arbetskraft, och arbetskraften behöver ta sig till jobbet. Det är inte raketforskning; det är en självklarhet. Ändå gör regeringen det svårare i stället för lättare.

Fru talman! Detta är också en fråga om välfärd och jämlikhet. När staten drar sig tillbaka tvingas nämligen regioner och kommuner täcka upp, då avtalen med operatörerna redan är tecknade. Det betyder att pengar måste flyttas från vård, från skola och från omsorg för att täcka hål som staten själv har skapat, för transporter som staten själv har pekat ut som samhällsviktiga men har valt att inte finansiera.

Det här agerandet talar emot finansieringsprincipen och att kommunerna ska vara självstyrande. Det är en omvänd Robin Hood-politik. Resurser tas från välfärden för att kompensera för regeringens passivitet.

Låt oss tala klarspråk. När kollektivtrafiken försämras ökar skillnaderna i människors liv. De som har bil kanske klarar sig. Men den som är ung och den som är sjuk och inte har råd med bil får betala för regeringens nedskärningar. Det är inte jämlikt, det är inte rättvist och det är definitivt inte en politik för hela landet.

Vi vet vad som händer om det här får fortsätta. Det blir svårare att rekrytera, det blir svårare att bo kvar och det blir svårare att flytta in. Fler orter riskerar att tömmas på sikt, inte för att människor vill flytta utan för att de känner att de inte längre har något val. Risken för ytterligare konkurser och för att företag väljer att etablera sig i andra länder ökar också, i en redan nedåtgående spiral för Sveriges tillväxt.

Hur kan regeringen försvara att man gång på gång försämrar norra Sveriges och Norrbottens möjligheter att växa, utvecklas och leva?

Fru talman! Min fråga till infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson är enkel: När tänker regeringen ta ansvar för en långsiktig och tillräcklig finansiering för trafikavtalen, Samverkande inland och flygtransfer, så att människor faktiskt kan bo och arbeta i hela landet och så att företagen vågar investera också i Norrbotten?

Fru talman! Ministern talar om vikten av god tillgänglighet och jämlika villkor i hela landet. Det välkomnar jag. Men jag måste konstatera att regeringens politik inte lever upp till den ambitionen.

I norra Sverige är det långa avstånd, och det finns ett svagt befolkningsunderlag på vissa ställen och i vissa områden. Det finns ett näringsliv som är helt beroende av fungerande kollektivtrafik. Därför blir konsekvenserna allvarliga.

Ministern talar om satsningar, men Norrtåg får sin statliga ersättning halverad från 143 miljoner till omkring 60 miljoner. Samverkande inland tappar 18 miljoner, vilket är nästan halva finansieringen. Och för flygtransfern minskas det från 7 miljoner till 4 miljoner, trots att Trafikverket själva har bedömt att behoven är på 7 miljoner kronor. Det sker som sagt samtidigt som regionerna redan har avtal med operatörer och redan har bemannat trafiken. Över 100 miljoner kronor har alltså försvunnit på två år.

Varför ska regionerna betala priset? De här avtalen är förhandlade av staten, inte av Region Västerbotten, Region Norrbotten, Region Västernorrland eller Region Jämtland Härjedalen. Regionerna är inte parter. De har inget inflytande. Men de får ändå betala.

Ministern säger också att tillgänglighetsmodellen inte behöver ändras. Men det är just den modellen som har möjliggjort att regionerna två månader före trafikstart får besked om att 30 procent av finansieringen försvinner, fru talman. Den typen av modell är varken långsiktig eller rättssäker. Ministern säger att långsiktigheten är viktig. Men med dagens system kan man inte leverera det.

Det är dessutom viktigt att påminna om att regionens budgetar redan är hårt ansträngda. För varje miljon som de tvingas ta till trafik kan pengar behöva tas från sjukvård. Det handlar om riktiga prioriteringar i verkligheten i redan hårt pressade regioner.

Fru talman! Regionerna behöver full kompensation för statligt prioriterad trafik. Det behövs en återställd finansiering på minst 100 miljoner kronor. Det behövs en omedelbar översyn av tillgänglighetsmodellen, så att regionerna inte längre får sena besked utan att få vara delaktiga. Och det behövs ett stopp för att regionerna får agera buffert när statens egna avtal blir dyrare.

Fru talman! För nytillkomna tittares skull kan jag säga att det tillförs 151 miljoner kronor för trafikavtalen 2026.

Det behövs långsiktiga planeringsförutsättningar för regionerna. Jag håller med debattörerna om det, fru talman. Det kräver i sin tur en långsiktighet i de trafikavtal som Trafikverket tecknar och att tillfälliga avtal som driver upp kostnaderna undviks. Bakgrunden till det ansträngda läge som nu råder är, precis som jag har sagt tidigare, ett tillfälligt avtal mellan Trafikverket och SJ som ökat kostnaderna kraftigt för nattågstrafiken under 2025. Det påverkar utrymmet för att teckna övriga avtal även under 2026, trots att det nu tillförs 151 miljoner kronor i den budget som regeringen har föreslagit för 2026.

Jag vill också, fru talman, nämna att regeringen givetvis kommer att ta del av Riksrevisionens pågående granskning av trafikavtalen för ökad tillgänglighet mellan regioner. Resultatet av granskningen kommer att presenteras i en rapport i mars 2026. Granskningen ska svara på om statens insatser genom trafikavtal effektivt bidrar till att förbättra den grundläggande tillgängligheten i kollektivtrafiken mellan olika regioner. Det blir förstås ett viktigt underlag för fortsatt arbete.

Herr talman! Jag vill återkomma till att situationen uppkommit till följd av ett mycket dyrt tillfälligt avtal som Trafikverket tecknat med SJ AB rörande nattågstrafiken. Jag förutsätter att parterna arbetar mycket aktivt för att effektivisera det avtalet, så att kostnaderna minskar. Det är ett arbete som jag kommer att följa nära och noga.

Herr talman! Jag vill också tacka för debatten.

Ledamoten talar om ”kärnan i problemet”, herr talman. En mycket betydande orsak till det ansträngda läget är det tillfälliga avtal som Trafikverket har tecknat med SJ AB för nattågstrafiken. Det var och är mycket dyrt och påverkar utrymmet. Det är därför jag i flera omgångar i den här debatten har upprepat att jag förutsätter att parterna arbetar mycket aktivt för att effektivisera det avtalet och att det är ett arbete som jag kommer att fortsätta att följa nära och noga.

God tillgänglighet är viktigt. Det är därför regeringen har skjutit till 151 miljoner kronor för det här ändamålet i förslaget till budget. Man kan diskutera innehållet i det. Man kan diskutera storleken på summan och om det är för mycket eller för lite – jag har i och för sig inte hört någon säga att det är för mycket. Men man kan inte komma ifrån att bakgrunden till situationen är det mycket dyra tillfälliga avtalet. Det har jag inte hört ledamöterna nämna i sina inlägg, men jag kan konstatera att det är en betydande orsak till den ansträngda situationen. Därför är det viktigt att parterna nu arbetar för att effektivisera avtalet och göra det mer kostnadseffektivt, så att det inte tränger undan andra viktiga ändamål som Trafikverket också har ansvar för vid upphandlingar och samverkansavtal för trafiken.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.