Roland Utbult (KD) svarade Mats Berglund i en replik om Tillgång till kultur i debatten ”Protokoll 2025/26:78 Onsdagen den 25 februari” den 25 feb 2026.
Mats BerglundMP· i en replikTack, Roland Utbult, för ditt anförande! Alla här i salen blev inte riktigt övertygade om hur fantastiskt fritidskortet är. Jag är en av dem som inte är särskilt övertygad. Ledamoten och jag är överens om att förslagen…Herr talman! Den som är besjälad av kulturfrågor får sig väldigt mycket sådant till livs – och lite annat också – genom debatterna här i dag. Den aktivt lyssnande kan även urskilja lite olikheter i politiken.
Det här motionsbetänkandet tar upp väldigt mycket – breddad finansiering, kulturskolan, civilsamhället, public service, barns rätt till kultur – men jag har tänkt fokusera på två områden. Det ena är fritidskortet, och det andra är de ekonomiska villkoren för kulturarbetarna.
Jag tycker personligen att det är väldigt trist att så många barn och unga saknar kontakt med kultur i olika former. Det kan bero på språksvårigheter, social utsatthet eller fattigdom. Det kulturpolitiska målet att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet har inte uppnåtts.
Vilka förutsättningar finns det för att bli exempelvis musiker? Det är många trösklar: hem där det inte spelas, föräldrar som inte förstår och annat som lockar. Därför finns det initiativ där man säger: ”Kom på lovet och testa det här!” Sådana inslag kan vara betydelsefulla och skapa intresse.
Kulturutövande håller barn och ungdomar borta från kriminalitet, och idrotten har samma funktion. Alla kan inte spela instrument – många har idrottstalang. I Kortedala i Göteborg startas nu en tennisförening för att aktivera ungdomar. Det är ett privat initiativ och bara ett exempel som visar civilsamhällets betydelse.
Kulturskolan är ju ett kommunalt ansvar, men vi har från statens sida bidragit med bland annat ett utvecklingsbidrag för att kommunala kulturskolor ska bredda sin verksamhet och nå fler barn. Det är något vi alla är överens om.
Herr talman! När fritidskortet infördes var ambitionen tydlig. Det handlade om att sänka trösklarna så att fler barn och unga får tillgång till en meningsfull, ledarledd fritid. Fritidskortet lanserades i september 2025, alltså förra året, och i december kunde man konstatera att reformen blivit en framgång. Över 300 000 hade laddat ned fritidskortet.
Över 40 000 av de nedladdade korten var på det högre beloppet, och siffrorna för hösten visar att genomslaget var särskilt stort just bland hushåll med svag ekonomi. För de familjerna har stödet inneburit en konkret skillnad, inte i teorin utan i vardagen. Genom att rikta stödet direkt till barnet i stället för via generella bidrag har fritidskortet nått just den målgrupp som annars riskerar att stå utanför.
Det har funnits kritiker här i kammaren. De har dock i hög grad ändrat sig, vilket gläder mig oerhört. Kritikerna har fört fram att resurserna i stället borde ha gått till föreningarna, men regeringen har fortsatt att stödja idrotten, friluftslivet och övrigt föreningsliv samtidigt som man tagit fram fritidskortet. Fritidskortet är en särskild satsning utöver de generella stöden. Fler barn i verksamheterna innebär fler medlemsavgifter, större bredd och långsiktig stabilitet för föreningar och kulturskolor.
När fritidskortet öppnade för 2026 kunde regeringen dessutom presentera ett fritidskort som även omfattar alla sjuåringar. Nu är det barn mellan 7 och 16 år som får det här kortet. Det generella bidraget höjdes från 500 till 550 kronor, och det förstärkta bidraget höjdes från 2 000 till 2 500 kronor.
Nu har jag nog snart övertygat alla om fritidskortets fantastiska förmåga.
Över 6 400 föreningar och kulturskolor har anslutit sig. Fritidskortet är en kristdemokratisk reform som har möjliggjorts genom regeringens gemensamma arbete och som bygger på att barn behöver gemenskap, förebilder och sammanhang för att utveckla sina intressen och för att växa. Att investera i barns fritid är att motverka ensamhet, stärka individen och bygga ett hållbart samhälle på sikt. Fritidskortet visar att träffsäker reformpolitik kan göra stor skillnad för barnen här och nu och för samhället i framtiden.
Herr talman! För mig som kristdemokrat är kreatörer inom kulturlivet och deras sociala och ekonomiska trygghet ett oerhört viktigt område. För yrkesverksamma konstnärer och andra kulturarbetare finns det tydliga brister på det här området.
Den kulturella sektorn bidrar till stora värden i Sveriges ekonomi och omsätter 650 miljarder varje år. Kulturarbetarna är med och betalar in till sjukförsäkringssystemet i form av sociala avgifter, men de får sällan del av SGI, alltså sjukpenninggrundande inkomst. SGI är en trygghetsreform, men dagens SGI-system relaterar till att arbeta med fast anställning hos en enda arbetsgivare. De flesta kulturarbetare har flera uppdragsgivare, korta anställningar och eget företag parallellt.
En gemensam rapport från Myndigheten för kulturanalys och Konstnärsnämnden visar att cirka två tredjedelar av kulturskaparna är företagare eller så kallade kombinatörer, det vill säga personer som kombinerar anställningar och eget företagande. Även om en kulturarbetare jobbar för fullt saknas det alltså ordentligt skydd i sjuk- och föräldraförsäkringen. Det innebär att kreatören riskerar att förlora sjukpenninggrundande inkomst vid till exempel föräldraledighet eller sjukdom.
I Calle Nathansons utredning Ett trygghetssystem för alla – nytt regelverk för sjukpenninggrundande inkomst från 2023 föreslår han lösningar som ger kulturskapare tillgång till trygghetssystem på samma villkor som andra medborgare. Han föreslår också bland annat att de statliga stipendierna, som ju inte räknas som inkomst av tjänst, ska bli fler, mer långsiktiga och dessutom pensionsgrundande, så att kulturarbetarnas pension inte blir för låg.
Herr talman! Det är tydligt att dagens SGI-system inte fungerar fullt ut för kulturarbetare. Detta är en fråga som jag som kristdemokrat brinner för och en fråga som behöver lösas framöver.
(Applåder)
Herr talman! Tack, Roland Utbult, för ditt anförande!
Alla här i salen blev inte riktigt övertygade om hur fantastiskt fritidskortet är. Jag är en av dem som inte är särskilt övertygad.
Ledamoten och jag är överens om att förslagen från Calle Nathansons SGI-utredning Ett trygghetssystem för alla bör genomföras. Jag tror att det är otroligt viktigt. Jag skulle dock vilja höra från ledamoten, om han hinner svara på det, varför regeringen inte har tagit tag i detta under mandatperioden.
Vi är inte överens när det gäller fritidskortet. För att travestera talmannen kan jag fråga varför ledamoten tar upp det här i en kulturdebatt. Det är ju knappt någon kultur som får vara med. Detta är framför allt en idrottspolitisk reform. Kulturskolan kan vara med, men knappt några kulturföreningar har kunnat vara med. I princip har heller inga friluftsföreningar kunnat vara med, eftersom stödet är konstruerat på ett sätt som inte alls passar kulturlivet, friluftslivet och en stor del av föreningslivet.
Det är 6 413 föreningar som har anslutit sig. Åtminstone 10 000 – kanske till och med 15 000 – idrottsföreningar borde ha varit med i det här systemet, enligt Riksidrottsförbundet. Det är lite svårt att veta exakt.
Det har gått mer pengar till myndigheterna än vad som har betalats ut till familjerna. Jag tycker att det är en ganska tydlig inriktning. Bara ungefär 18 procent av de barn som man har riktat sig till har fått en utbetalning. Man hade räknat med 65 eller till och med 70 procent.
Jag tycker inte alls att det här har varit en succé.
Herr talman! Jag ifrågasätter de fakta som Berglund kommer med när det gäller att det här inte skulle ha nått fram till kulturskolorna och i så fall heller inte till barnen.
Jag tycker att det är beklagligt att man inte ser att så många som 300 000 personer har laddat ned fritidskortet och att det för 40 000 av dem handlar om det högre beloppet på 2 500 kronor. Jag måste säga att jag tycker att det är lite märkligt att man ifrågasätter succén med fritidskortet. Det säger jag inte bara därför att detta är en kristdemokratisk reform. Fakta ligger på bordet här; jag har ju redogjort för dem.
Berglund ifrågasätter mig. Jag ifrågasätter Berglund när det gäller de fakta som ledamoten kommer med.
Herr talman! Det här har nått kulturskolorna; jag kanske var otydlig tidigare. Det har dock naturligtvis inte nått de kulturskolor som har avgiftsfria kurser – det går inte att använda där. Det inte har nått kulturlivet i övrigt, vilket var en del av min kritik.
Enligt propositionen och förarbetena skulle nyttjandegraden ligga på runt 65 procent första året. Man hade tagit fram olika scenarier med 70 procent och 80 procent. Katastrofscenariot, om jag får uttrycka mig så, var 20 procent. Nyttjandegraden över hela riket har visat sig ligga på 18 procent. Det här har jag låtit riksdagens utredningstjänst utreda, så det är inte mycket att ifrågasätta.
Nyttjandegraden ligger alltså under katastrofscenariot. Det är inte en succé. Detta beror till stor del på att föreningarna tycker att det är för krångligt och dyrt. Jag tycker synd om alla de stackars föreningsekonomer, kassörer och så vidare som ska hantera det här haveriet, skulle jag säga, av byråkrati.
Framför allt vill jag lyfta fram att man lägger otroligt mycket av dessa pengar på Försäkringskassan och på E-hälsomyndigheten. Det har gått mer pengar till dem än vad man har kunnat betala ut till familjerna.
Det pratas om 300 000 barn, men man borde ha kommit upp i åtminstone 800 000 barn för att nå de mål som uttrycks i propositionen och övriga förarbeten. Systemet är otroligt ineffektivt, och det finns en mängd kritik mot det, som jag har fått till mig när jag har pratat med kommunföreträdare. Det hade varit mycket bättre, också enligt idrottslivet, om man hade lagt pengarna på Riksidrottsförbundet, kulturskolorna, friluftsföreningarna med flera för att skapa fler ledare, för det är där flaskhalsarna finns.
Herr talman! Nu skruvar Berglund lite på fakta, vilket inte gör replikskiftet bättre. Det var inte alla utan vissa kulturskolor som inte fick del av detta.
Talet om haveri är på gränsen till oförskämt. Vad är en succé? För min del är det när 300 000 barn får bidrag, varav 40 000 får 2 000 kronor, för att kunna gå i kulturskolan eller vara med i en idrottsförening. Berglund vill ge pengarna till föreningarna, men vi ger pengarna till barnen, vilket är en stor skillnad.
Att nyttjandegraden ligger på 18 procent beror på att vi befinner oss i starten. Vi hoppas också att kostnaderna för administration sjunker när allt kommer på plats.
Berglund säger att det är ett haveri och att det skulle ha varit 800 000 barn. Men det är ändå 300 000 barn. Min och ledamotens bild synkar inte riktigt. Men jag tackar för replikskiftet.
Fru talman! Jag tänkte prata lite musik med ledamoten Utbult. Jag vet ju att Roland Utbult brinner för musikfrågorna och själv är en duktig musiker, och jag tror att hans vallåt bidrog till att KD kom över fyraprocentsspärren i förra valet.
Jag är dock lite besviken på utfallet när det gäller studieförbunden och deras musikverksamhet. Många musiker har de senaste åren gått ut i medierna och berättat hur viktiga studieförbunden har varit för deras karriärer. Studieförbunden har gett dem möjlighet att öva i många timmar innan de för första gången ställt sig på scen i sin hemort och mött publiken och sedan växt och växlat upp och blivit stora internationella stjärnor. Basen för detta har varit studieförbundens replokaler. Man uttalar nu sin stora oro för de nedskärningar som har skett, och de senaste årens statistik visar att studieförbunden har behövt stänga 15 procent av sina replokaler. Detta beror på att regeringen och Sverigedemokraterna har tagit bort ungefär en tredjedel av stödet till studieförbunden.
Det är inte många andra verksamheter som kan erbjuda denna typ av utrymme till framför allt unga som börjar sin musikbana. De unga får ekonomiskt stöd, en plats att vara på och coachning, och de får chans att uppträda för första gången, kanske på en festival som anordnas av just ett studieförbund.
Kan ledamoten se att de stora nedskärningarna på statsbidragen till studieförbunden under denna mandatperiod är skadliga för musiklivet i Sverige?
Fru talman! Jag tackar Vasiliki Tsouplaki för frågan.
Vad inspirerande att få samtala om musik! Det händer inte varje dag. Jag ska inte dra in min familj alltför mycket, men jag har två söner, varav en har spelat så mycket och hårt i just en replokal att han fick tinnitus. Min andra son gör något som tusentals andra också gör i dag, nämligen skapar musik på sin dator där hemma. Jag säger inte att det ersätter replokaler, men det är ett nytt sätt att arbeta på. Musiken streamas sedan, och det är en stor marknad, faktiskt en exportmarknad. Varje låt streamas kanske 50 miljoner gånger, och många lever på detta. Det är alltså ett nytt läge. Nog om min familj.
När det gäller studieförbunden finns det en historia bakom att vi har dragit ned på deras pengar. Det handlar om fusk och andra problem. Det stämmer att det har drabbat studieförbunden, men jag hoppas att det inte drabbar de ungdomar som vill skapa musik. Men däri ligger orsaken.
Fru talman! Fusket inom studieförbunden har kulturutskottet debatterat många gånger. En del människor har velat utnyttja studieförbundens system, lokaler och generositet när det gäller studiecirklar och har fuskat sig till bidrag. Tyvärr visade det sig att just musikverksamheten stod för en stor del av fusket, men här har studieförbunden rensat upp. Tidigare var det möjligt att anmäla sin musikstudiecirkel till flera olika studieförbund och därigenom fuska till sig stöd från flera aktörer. Även om man bara träffades en gång fick man betalt från tre olika förbund.
Detta har studieförbunden nu råddat upp på egen hand. Trots minskat statligt stöd har de satt igång stora insatser och parallellkör sina register, och de som leder studiecirklarna måste logga in. Nu är det nog den verksamhet som är mest kontrollerad, och vi har fått väldigt fin feedback från studieförbunden på hur man har kommit åt detta. Men de blev ju utsatta för fusk, och därför är det olyckligt att Tidöpartierna använder det som förevändning för att skära ned. En myndighet som blir utsatt för fusk får ökade resurser för att kunna genomföra kontroller. Men studieförbunden har fått mindre medel samtidigt som de har försökt skapa ett tryggt system.
Min fråga kvarstår när det gäller just musiklivet: Kan ledamoten se att det svenska musikundret faktiskt är hotat när minst 20 000 ungdomar inte längre har tillgång till en replokal där de kan repa med sitt band och därmed inte har någonstans att vara? Detta är en specifik verksamhet som inte platsar i kulturskolan, för det handlar om att kunna repa med sitt band på egna meriter.
Fru talman! Jag ska ta mig själv som exempel för kanske första och sista gången här. När jag startade min musikbana bodde jag på Öckerö utanför Göteborg, och jag och mina vänner hittade vägar för att spela vår musik. Vi hade ingen studiecirkel genom ett studieförbund, utan vi körde bara på. Sedan hyrde vi hemvärnsgården för att ha någonstans att spela och uppträda. Det finns alltså vägar, och musiker är väldigt kreativa. Därför är jag inte orolig. Men med tanke på vad ledamoten säger hoppas jag att detta inte skadar ungdomarnas musikliv.
Sedan är det korrekt som ledamoten säger att Studieförbunden i samverkan, som de kallas, har gjort stora insatser. De har genomfört ett antal punkter, ett tjugotal, om jag kommer ihåg rätt. Det stämmer. Det som har hängt kvar är den historik som jag talade om. Vi förde över pengar från studieförbunden till folkhögskolorna.
Jag ska avsluta med att säga att det är Kristdemokraternas ambition att studieförbunden ska återfå sin status genom att vi tillför ekonomi till dem så att det inte skapas sådana problem som ledamoten förde fram här. Det är en kristdemokratisk ambition – det kan jag lova.
