Fru talman! Vi har nu att debattera kanske det viktigaste utgiftsområdet i hela statsbudgeten, nämligen det som handlar om utbildning och forskning.

Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och även klargöra att jag nu talar om Liberalernas politik för hela utgiftsområdet.

Fru talman! Den senaste Pisamätningen kom förra vintern. Den visade på det största kunskapstappet för svenska skolelever någonsin. Var fjärde elev kan inte läsa ordentligt. Fler än 61 000 niondeklassare har blivit underkända i läsförståelse de senaste nio åren. Varje år lämnar nästan 20 000 elever grundskolan utan behörighet till gymnasiets nationella program.

I veckorna kom undersökningarna Piaac och Timss, där man bland annat har undersökt matematikkunskaper hos grundskoleelever och även vuxnas läsförståelse. Här ser vi faktiskt ljusglimtar, och det är bra. Sverige presterar förhållandevis bra i de här undersökningarna. Dock lämnar de en viss besk eftersmak. Vi är ett av de länder som är sämst på att kompensera för elevers hemförhållanden. Likvärdigheten är för dålig, och det kompensatoriska uppdraget misslyckas vi ofta med i Sverige.

Fru talman! Universitetslärare larmar om att studenter som antas till landets topputbildningar har svårt att ta till sig kurslitteratur. De vittnar också om bristande kunskapsförmedling i det svenska skolsystemet.

Hur hamnade vi då här? Jo, fru talman, för en 30-35 år sedan gjordes mycket stora förändringar i svenskt skolväsen som sammantaget har inneburit att vi står lite sämre rustade i dag. Vi har sett fallande kunskapsresultat till följd av de här förändringarna. Lärarnas status har försvagats, och vi ser betydande ordningsproblem i svensk skola. Det här är en följd av många av de reformer som gjordes i början av 1990-talet och även i slutet av 1980-talet - kommunaliseringen, friskolereformen, målstyrningen, den nya så kallade moderna pedagogiken och mycket annat.

Fru talman! Den här regeringen försöker nu vända utvecklingen. Vi lägger om skolpolitiken till att fokusera mer på faktakunskap, särskilt i de unga åldrarna.

Alltför länge har Sveriges elever utsatts för experiment utan vetenskaplig förankring. Tanken har ofta varit god, men resultaten har blivit förödande. Så kallad lyssneläsning har blivit en etablerad lärandeform där eleverna helt enkelt ska lyssna på texter i stället för att lära sig läsa. Det är ett oerhört svek, fru talman, särskilt mot de elever som behöver skolan mest.

Vi gör nu om skolans läroplaner. Kursplaner ska lägga större vikt vid faktakunskaper och att grunderna sitter. Det kommer att hjälpa alla elever.

Sju av tio barn har en skärm i stället för en bok vid läggdags. Var tredje förälder bråkar om skärmtid. Det är inte konstigt att många oroar sig över att barns liv äts upp av sociala medier. Vi måste våga sätta gränser, särskilt i skolan.

För att mota läskrisen går vi nu från skärm till pärm i svensk skola. Eleverna får ordentliga läroböcker och riktig skönlitteratur. Vi försöker fasa ut distraherande skärmar från undervisningen. Den tidigare regeringen hade ett mer okritiskt förhållningssätt och en övertro på digitala läromedels potential.

Fru talman! I budgetpropositionen för 2023 avsatte vi medel och införde ett statsbidrag för inköp av riktiga böcker. I år landade det på 658 miljoner kronor. Den satsningen stärks i strävan mot principen att varje elev ska ha en lärobok per ämne. Vi har drivit igenom lagstiftning om att alla skolor ska ha ett bemannat skolbibliotek. Vi är fast beslutna att vända den här läskrisen.

Fru talman! Otryggheten i skolan ökar. I många klassrum är det så stökigt att eleverna inte kan koncentrera sig på undervisningen. Detta riskerar särskilt att drabba pojkar från studiesvaga hem. En ny statlig satsning ska underlätta för skolor att anställa fler utbildade personer som kan bidra till ökad trygghet och studiero i skolan. Det kan handla om att inrätta trygghetsteam som arbetar för lugn och ro, trivsel och trygghet i och utanför klassrummen. Det kan bidra till fler speciallärare och mindre undervisningsgrupper.

Tidigare regeringar har varit rätt ovilliga att satsa på mindre grupper utanför klassrummet. Man har menat att det skulle vara exkluderande. Vi menar att det är tvärtom. Om eleverna får det stöd de behöver får alla en rättvis chans.

Fru talman! Vi vill vara tydliga med att det är läraren som bestämmer. Vi satsar därför på akutskolor där elever som stör eller skapar otrygghet tillfälligt kan placeras. Dessutom stärker vi skolans och socialtjänstens möjlighet att jobba sida vid sida för att tidigt fånga upp elever med hög frånvaro genom fler sociala team. Vi utreder också frågan om ett nationellt frånvaroregister.

Fru talman! Vi vet att tidiga insatser gör stor skillnad. Därför gör vi från och med 2028 den svenska grundskolan tioårig. Alla elever kommer att gå i tio år, och förskoleklassen kommer att bli årskurs 1. Genom att låta sexåringars undervisning följa grundskolans ämnes- och kursplaner skärps fokus på tidig läs- och skrivträning.

Vi inför fortbildning för lärare så att de genom vetenskapligt belagda metoder får bättre verktyg för att stötta elever i deras språk, läs- och skrivinlärning. Skolan är full av skickliga lärare. Det vet vi, fru talman. Men vi vet också att många lärare upplever att deras utbildning inte gett dem tillräcklig kunskap om vilka metoder för läs- och skrivinlärning som fungerar bäst. Alltför ofta baseras fortbildningen inte heller på vetenskaplig grund utan på pigga koncept som friskoleägare eller kommunpolitiker köpt in. Så kan det inte få fortsätta. Ett nationellt professionsprogram för rektorer, lärare och förskollärare kommer att införas under kommande år.

Lärarutbildningarna behöver hålla högre kvalitet. Vi har nu en utredning att ta ställning till. Den kom för några veckor sedan och föreslår höjda krav på lärarutbildningarna, både lärarprogrammet och förskollärarprogrammet. Jag välkomnar verkligen detta.

Vi vill stärka kunskaperna i svenska. Skolan kan vara en av de få platser där elever med föräldrar som inte har svenska som modersmål regelbundet möter det svenska språket. För att stärka kunskaperna i svenska avser regeringen att införa en försöksverksamhet med språkstärkande insatser för elever som har behov av intensivträning i svenska. Just nu utreds också införandet av en obligatorisk språkförskola och ett maxtak för antalet barn i förskolegrupper.

Framgent kommer riksdagen att behöva reformera även friskolesystemet i grunden. Oseriösa aktörer vars främsta målsättning är att tjäna snabba pengar har fått verka i skolans värld under alltför lång tid. Det måste få ett slut. Den enda drivkraften vi kan tolerera hos dem som driver skolor är elevernas bästa. Det måste vara utgångspunkten för alla huvudmän för skolor i Sverige.

Men det är inte bara i fristående skolor vi ser problem. Det skiljer sig också väldigt mycket mellan kommunala skolor och mellan kommuner, inte minst när det gäller hur mycket resurser man allokerar till skolan. Det skiljer 70 000 kronor per elev mellan den kommun som satsar mest på skolan och den som satsar minst. Därför utreder vi en nationell skolpengsnorm. Vi vill öka likvärdigheten.

Fru talman! Uppfinningsrikedom, innovationer och vetenskap har gjort Sverige till en rik kunskapsnation. Vi ska fortsätta tävla med de bästa i teknikutvecklingen och inte vara något lagomland. Med Liberalerna i regeringen görs därför en historisk satsning på svensk forskning. Den nya forskningspropositionen innehåller satsningar på 6,5 miljarder kronor och har fokus på bland annat spjutspetsforskning och banbrytande teknologi.

Vi satsar stort för att hänga med i AI-utvecklingen och möta behoven i klimatomställningen. Vi utvecklar svenska forskningsmiljöer för att locka och behålla de bästa forskarna. Vi prioriterar rymdforskning men också förståelsen för vilka metoder som funkar bäst i skolan för att möta läskrisen. Jag vill vara tydlig med att det är spetsforskning som gör Sverige relevant i forskningssammanhang - inte att man är lagom bra på allt.

Den här regeringen, till skillnad från de tidigare, vågar satsa på den bästa forskningen och de bästa forskarna. Sverige ska vara ett land som tilldelas Nobelpris, inte bara ett land som delar ut Nobelpris.

Fru talman! Den här skolbudgeten sätter fokus på att fler elever ska få de grundläggande färdigheterna på plats tidigt. Inget är viktigare än att alla elever ska kunna läsa, skriva och räkna redan i lågstadiet. Vi har påbörjat arbetet med att ta tillbaka skolan till grunderna, där eleverna är trygga och lär sig mer. Grunderna i klassrummen och skolsystemet måste fungera; det är viktigt för alla, men särskilt för de elever som behöver skolan mest.

Fru talman! Det handlar om grunderna i skolan och om spetsforskning i världsklass. Man kan helt enkelt se när det är liberaler som styr på Utbildningsdepartementet.

(Applåder)

Fru talman! Det som Niels Paarup-Petersen tar upp är mycket relevant.

På arbetsmarknaden har vi en ganska stor grupp som är väldigt svår att få i jobb. Det är långtidsarbetslösa och så vidare. Politiker laborerar med diverse olika försök till lösningar för den gruppen. Det handlar om nystartsjobb, instegsjobb, olika skattelättnader, arbetsmarknadsprogram och så vidare.

På samma sätt egentligen har vi i svensk skola en grupp elever som inte klarar av grundskolan och därmed inte blir behöriga till de nationella programmen. Då har ambitionen varit att de ska läsa ett så kallat introduktionsprogram. Ungefär en av fem som börjar gå ett introduktionsprogram får i slutändan en gymnasieexamen. Det är för lågt.

Problemet är att en stor grupp elever som är väldigt skoltrötta förväntas gå längst av alla i skolan. Den problematiken har även tidigare regeringar sett. Nu kom ett betänkande från en utredning av det vi kallar yrkesskola, som man har tittat på för att till exempel kunna få mycket mer yrkesintroduktion. Det gäller många i gruppen som inte har klarat av grundskolan.

Det andra jag vill säga när det gäller detta och som jag tycker är viktigt är att vi hela tiden måste fortsätta försöka pressa resurserna ned mot de yngre åldrarna, särskilt när det gäller läs- och skrivkunskaper. Man sätter generellt in stöd för sent i svensk skola.

Fru talman! Det är två konkreta saker. Det görs jättemycket mer. Det kommer nu en rad olika utredningar om bland annat skolans finansiering, friskolor, läroplaner och mycket annat som sammantaget ska bidra till att förbättra svenskt skolväsen.

Fru talman! Jag tror att såväl Niels Paarup-Petersen som jag själv och alla andra här i kammaren vet att det inte finns något trollspö man kan vifta med för att lösa alla utmaningar. Detta är ett mödosamt arbete som behöver göras.

Vi kan inte heller anta ny lagstiftning i kammaren om förslagen inte först har blivit utredda, remitterade, lagrådsprövade och så vidare. Vi kommer alltså inte ifrån att det kommer att ta tid att vända utvecklingen i svensk skola. Det handlar till stor del om att hantera konsekvenserna av den stora förändring som gjordes för 30-35 år sedan.

Fru talman! Jag vill dock påpeka att det är väldigt slentrianmässig argumentation och retorik från Centerpartiet här. Om man tittar på anslagsutvecklingen i budgetpropositionen ser man att i stort sett varje tabell visar att det satsas kontinuerligt på svensk skola. Beskrivningen av stora neddragningar stämmer inte, i alla fall inte när det gäller de statliga resurserna till skolan.

Det ser däremot väldigt olika ut i kommunerna, på grund av att många kommuner dessvärre inte klarar av att ta sitt ansvar som huvudman för svensk skola. Det är därför vi behöver ett ökat statligt ansvarstagande.

Min och mitt partis uppfattning är att vi behöver återföra huvudmannaskapet för skolans finansiering från kommunerna till staten. Det finns tyvärr inte majoritet här i kammaren för en sådan reform, men det är enligt min uppfattning det allra viktigaste.

Fru talman! Även denna replik är väldigt relevant i fråga om läskrisen.

Det finns strukturella problem som är väldigt svåra för kammaren att riktigt ändra på. Starka krafter driver i dag många ungdomar från läsning till skrollande och sådant. Vi ser det även på andra områden, till exempel folkhälsoområdet, genom att man rör sig mindre. Detta påverkar också barnens sömn, koncentrationsförmåga och så vidare.

Det här är en bred global trend som är en följd av digitaliseringen, och man måste förstå att det också har en påverkan på skolresultaten. Det som är viktigt och något som vi kan göra är att se till att stödet sätts in tidigare, vilket även togs upp i replikskiftet med Centerpartiet. Vi behöver screena barn för att se vilka som behöver ett extra stöd. Det är självklart en särskild utmaning med personer som är nyanlända och som inte har svenska språket med sig. Detta studeras särskilt i utredningar om språkförskola och annat.

Fru talman! Jag ser framför mig att vi kommer att kunna göra större satsningar under åren framöver nu när inflationen i stor utsträckning är nedbrottad. Fasta priser har varit ett problem för företag och offentlig sektor, såsom kommuner. I praktiken har inflationen gröpt ur mycket av reformutrymmet för både stat och kommuner. Men nu har vi som sagt brottat ned inflationen, vilket är positivt.

Fru talman! När man lyssnar till Socialdemokraterna kan man lätt få uppfattningen att vi har ett statligt huvudmannaskap för svensk skola i dag, men så är det inte. I grova drag är finansieringen till 80 procent kommunal och 20 procent statlig via riktade och generella statsbidrag till kommunerna.

Däremot antar vi såklart regelverket här - skollag och mycket annat. Men i grund och botten är de exempel som ledamoten tar upp en följd av kommunala prioriteringar. Vi måste också vara uppriktiga med att säga som det är: Kommunerna presterar väldigt olika när det gäller svensk skola. I Stockholms stad, till exempel, satsar man inte särskilt mycket på skolan. Däremot höjer man, tillsammans med regionen, skatten så att lärarna i Stockholm får mindre köpkraft exempelvis. Det ser alltså väldigt olika ut.

Fru talman! Man kan titta i budgetpropositionerna. Då ser man att vi för varje år ökar stödet till svensk skola, till forskningen och så vidare. Vi har gjort stora satsningar på läroböcker. Vi har nu ett omfattande reformtempo när det gäller att se över friskolesystemet, betygssystemet, skolpengssystemet, läroplanerna, rektorers och lärares administrativa börda och mycket annat.

Jag skulle verkligen välkomna om Socialdemokraterna också kunde se denna problematik. Då skulle vi gemensamt kunna hjälpa till att vända den utveckling i svensk skola som tyvärr har varit nedåtgående under många år.

Fru talman! Våra partier har en sak gemensamt. Vi ändrar våra partinamn ibland. Skillnaden är att vi ändrar partinamnet för att förstärka kopplingen till vår ideologi medan Vänsterpartiet ändrar partinamnet för att försvaga kopplingen till sin ideologi. Där finns en skillnad.

Jag skulle vilja säga så här, fru talman: Det finns ingenting som hindrar en kommun, en kommunpolitiker eller ett parti på kommunal nivå att satsa mer på skolan. Det finns ingenting som hindrar det.

Det finns en orsak till att vi ändå har en så pass stor statlig finansiering av svensk skola. Trenden över tid har varit att staten har tagit ett större ansvar för skolan därför att många kommuner inte har klarat sitt huvudmannaskap. Det är klart att det står SKR fritt att, så att säga, göra samma sak. Om man nu anser att de statliga stöden är för låga finns det ingenting som hindrar att kommunerna prioriterar om och prioriterar upp skolan mer. Jag skulle verkligen välkomna detta.

Vårt parti försöker i alla kommuner där vi är med och styr självklart att hela tiden, i varje förhandling, satsa det där lilla extra på svensk skola, för det är den viktigaste frågan för mitt parti. Andra partier gör andra prioriteringar.

(Applåder)

Fru talman! Det där sista blir lite svårt på detta område, eftersom skolan i Sverige är kommunaliserad sedan 1980-talet. Men jag förstår vad man menar från presidiets sida.

Vad gäller modersmål är vår uppfattning i Liberalerna: Har man rätt till modersmålsundervisning har man rätt till det. Det har inte alla. Det beror ju på om man kan någonting om språket. Använder man språket, så att säga, vardagligt hemmavid har man rätt till detta. Det är viktigt att det inte, så att säga, inkräktar på annan ämnesundervisning och lektionstid i skolan. Det ska ha sin egen tid. Då tycker jag att det är fullt rimligt att barn som har ett annat modersmål än svenska ska kunna undervisas i det.

Jag har inte tagit del av all forskning, men logiken säger väl precis det som Daniel Riazat menar: Att kunna fler språk är väl bättre än att kunna färre språk, tänker jag. Det kan säkert ha en positiv inverkan också på inlärning.

Fru talman! Sedan kom det en lång radda från Vänsterpartiet. Det var högt och lågt. Man menar att det prioriteras fel. Vänsterpartiet har en i grunden socialistisk uppfattning, vilket innebär att man i stort sett kan beskatta lönekollektivet hur mycket som helst. Man menar att man kan göra större satsningar på offentliga verksamheter än alla andra. Det är bara det att vi i slutändan med Vänsterpartiets politik, fru talman, inte kommer att ha tillräckligt många människor som jobbar i Sverige. Och det slår mot vår ekonomiska tillväxt.

Man måste också se till att det finns en privat sektor och att det finns människor som kämpar och sliter och som går till jobbet varje dag. De förtjänar att få lite lägre skatt så att de kan få mer frihet i sin vardag. Det är också en prioritering. Den gör inte Vänsterpartiet, men vi gör den prioriteringen.

(Applåder)

Fru talman! Det enkla svaret är att vi gör det. Vi ökar anslagen till svensk forskning och till högre utbildning. Det har gjorts i de flesta forskningspolitiska propositioner som har kommit. De kommer alltid i mitten av mandatperioden, och så löper de över fyra år. Den som nu presenterades kommer att löpa fram till 2028.

Fru talman! När det sedan gäller tillväxt är det viktigt att påpeka att tillväxt är oerhört viktigt för att vi ska kunna finansiera vår gemensamma välfärd, för att vi ska kunna göra investeringar och för att människor ska få mer i plånboken, reallöneökningar och mycket annat.

Fru talman! Det är precis som Linus Sköld rabblar upp här. Det har varit pandemi, vi har kriget i Ukraina och vi har osäkerhet. Sverige är en mycket stor investerare. Jag tror att vi till exempel är den tionde största investeraren i USA. Det kommer nu att få en ny presidentadministration med betydande osäkerhet om vad som kommer att ske där.

Vi har enorma utmaningar i Mellanösternregionen, vilket kan påverka oljepris och mycket annat. Om det kommer en tillväxtprognos som justerar ned tillväxten beror det på den globala konjunkturen och mycket annat.

Det som är viktigt är att vi har en regering som är beredd att genomföra strukturella reformer för att få fler människor i arbete, och dit hör satsningar på forskning. Det är oerhört viktigt, inte minst sett till pandemi, klimathot, vaccin, medicinsk forskning och så vidare.

Det handlar om att vi ska kunna göra de banbrytande nya innovationerna och kunna rulla ut läkemedel som gör att vi lever längre, att vi kan bota svåra sjukdomar och så vidare. Allt det förutsätter att vi verkligen prioriterar just utbildning och forskning.

Fru talman! Nu är vi tillbaka i en ganska vanlig vänster-höger-debatt.

Några av de stora problemen som hämmar svensk tillväxt i dag är de mycket höga priserna för elektricitet och energi. Det är en följd av att Linus Sköld och hans regeringar har monterat ned svensk kärnkraft, vilket har bidragit till detta.

En annan stor problematik är problemen med infrastrukturen när det handlar om att människor ska komma till jobbet i stora regioner. Det är också en följd av att Linus Sköld och hans parti inte gjorde de satsningarna utan i stället prioriterade att man skulle bygga höghastighetsbanor och så vidare i stället för att få den regionala inpendligen att börja fungera.

Fru talman! Vi kan hålla på och gaffla om detta fram och tillbaka hur länge som helst. Det är ganska tråkigt. Det är viktigare att vi ser vad vi kan göra för att lyfta den svenska skolan.

Vi är överens om en del. Men det finns också betydande skillnader. Framför allt fokuserar regeringen väldigt mycket på innehållet. Vi gör det genom en rad ganska tunga utredningar som nu ser över resursfördelning, friskolor, läroplaner, betygssystemet och så vidare.

Det är klart att om det hade gjorts tidigare, om den förra regeringen hade varit lite mer ambitiös och intresserad av det, då kanske vi hade fått upp tillväxten ännu lite snabbare.

Nu gör vi de nödvändiga reformerna för att vi ska kunna få en bättre samhällsekonomi och framför allt för att vi ska få fler ungdomar som är intresserade av lära sig saker och är intresserade att läsa vidare på universitet och så vidare för att utveckla hela vårt samhälle och vår demokrati.

Fru talman! Det räcker avslutningsvis att titta på tabellverket i budgetpropositionen. Hur mycket man än vill det från Socialdemokraternas sida kan man inte hävda att vi sparar när vi satsar mer resurser på detta område.

(Applåder)

Fru talman! Miljöpartiet hade ansvaret för den svenska skolan under ganska många år från 2014 och fram till ungefär 2021. Då minskade likvärdigheten dramatiskt i svensk skola.

Fru talman! Jag tror att man måste börja med att någonstans definiera vad detta är för någonting. Det är ett begrepp som man allmänt svänger sig med. Det har absolut ingenting med likhet att göra, eftersom barn är olika. Det handlar om att man har lika rättigheter och att man har lika skyldigheter. Men framför allt ska barn också ha lika möjligheter att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Det betyder att alla inte kommer att kunna lika mycket och att alla inte kommer att ha läst exakt samma sak på samma sätt under lika lång tid alla gånger i slutändan.

Likvärdighet handlar alltså om att se den enskilda individen och att investera i att den enskilda eleven ska kunna nå så långt som den eleven har förutsättningar att nå och att kunna tänja gränser, lära sig ytterligare lite, höja ambitionerna och så vidare.

Fru talman! Om vi tittar på Miljöpartiets skolpolitik ser vi att Miljöpartiet ofta har gått i en annan riktning. Man har varit ganska flummig och inte tyckt att detta med struktur, ordning och reda samt lugn och ro är särskilt viktigt. Det har man länge uppfattat som någonting auktoritärt. Man omhuldade digitaliseringen väldigt mycket och sa att den skulle lyfta svensk skola. Men så blev det inte. Man har länge varit fientlig till att det över huvud taget ska finnas betyg i svensk skola. Men det är också viktigt för att öka motivationen för barn och ungdomar och så vidare.

Det denna regering nu gör är att i stor utsträckning försöka parera konsekvenser av beslut som Miljöpartiet har varit väldigt drivande i. Och vi är fast beslutna om att stärka likvärdigheten i svensk skola.

Fru talman! Miljöpartiets största bekymmer för svenskt skolväsen verkar vara att regeringen bytte namn på ett statsbidrag, från likvärdighetsbidraget till kunskapsbidraget. Jag ser ett antal andra utmaningar.

Det sades här förtjänstfullt från Miljöpartiet att Liberalerna får berätta om sin politik. Det gällde dock inte de tidigare replikörerna i så stor utsträckning. Men det är bra att Miljöpartiet adresserar detta.

Det enklaste är att läsa Liberalernas partiprogram och diverse skolpolitiska program. Men kan också läsa Tidöavtalet. I Tidöavtalet ser man vad denna regering kommer att göra under mandatperioden. Och det är väldigt starkt präglat, i alla fall i skolavsnittet, av Liberalernas grundvärderingar. De delas också i mycket stor utsträckning av de andra tre samarbetspartierna. Det handlar om att gå från skärm till pärm. Det handlar om att gå tillbaka till grunderna, att sätta in stöd tidigare, att höja läraryrkets status och att förbättra arbetsmiljön i skolorna, så att elever som förstör till exempel ska kunna gå i en akutskola. Det handlar också om att vi ska få ordning på friskolesektorn, så att vi fortfarande har en valfrihet men att det är rimliga ekonomiska incitament för enskilda huvudmän. Det handlar också om mycket annat.

Allt detta finns uppställt. Man kan bara googla på Tidöavtalet. Då får man upp det och kan se skolavsnittet som är tio tolv sidor. Tidöavtalet är också väldigt konkret specificerat, betydligt mer än ett annat avtal som jag var delvis involverad i för några år sedan, nämligen januariavtalet som var betydligt luddigare. Men Tidöavtalet är väldigt konkret i fråga om vad vi kommer att göra. Och jag är övertygad om, fru talman, att när det genomförs kommer det att bidra positivt till att vända utvecklingen i svensk skola.

(Applåder)

Fru talman! Jag får tacka för klarheten från Åsa Westlund när det gäller svenska språket. Det låter ju jättebra att Socialdemokraterna har vaknat upp när det gäller att svenska språket ska vara huvudspråk i skolan - då utgår jag från att det gäller raster och överallt -, att man vill ha språkkrav för personal och att man också vill göra satsningar på svenska språket.

Men det fanns ju en tid då ett annat parti föreslog exakt dessa saker och beskylldes för att vara rasister. Ett av de partier som beskyllde oss för att vara rasister, för det var vi som lade fram dessa förslag, var Åsa Westlunds parti. Innebär detta att man nu har omdefinierat begreppet rasism, eller är det något självutnämnt också?

Jag läste i Socialdemokraternas särskilda yttrande och hörde Åsa Westlund säga att likvärdigheten mellan skolor och kommuner brister. Där är vi eniga. Likvärdigheten brister. Förutsättningarna i landet är för olika. Men varför är det så? Jo, det beror på den kommunalisering som genomfördes i det här landet för 30 år sedan. Det är ganska länge sedan, och under en ganska stor del av den tid som gått har Socialdemokraterna styrt.

Men vem var det som kom med kommunaliseringsförslaget? Jo, det var Socialdemokraterna. Socialdemokraterna har alltså bäddat för den situation som man nu säger är problematisk. Vad har Åsa Westlund för synpunkter på detta?

Fru talman! Låt mig också poängtera det jag sa. Jag anklagade inte Åsa Westlund för att kalla oss rasister, men hennes parti kallade oss för rasister när vi föreslog exakt dessa saker för flera år sedan. Då var vi rasister. Man kunde inte kräva att det skulle pratas svenska på raster och i klassrummen. Det är lätt att kolla detta i utdrag från fullmäktigedebatter i exempelvis Malmö stad. Men det är jättebra att Socialdemokraterna har ändrat ståndpunkt där och att man hakar på spåret. Sverigedemokraterna fick rätt i slutändan på denna punkt också.

När det gäller likvärdigheten är kommunaliseringen en del av problemet. Till och med Åsa Westlund öppnade för att det kunde vara så. Är Socialdemokraterna för ett statligt huvudmannaskap? Det skulle vara ett tydligt steg mot ökad likvärdighet. Är Socialdemokraterna beredda att säga att vi ska ha ett statligt huvudmannaskap för skolan?

Om man inte är beredd att ha ett statligt huvudmannaskap för skolan, vilka krav ska man då ställa på kommunerna? Det är ju ändå kommunerna som har det största finansieringsansvaret för skolan - 80-20 har vi pratat om.

Socialdemokraterna har styrt det här landet i flera år, senast i åtta år innan Tidöregeringen tillträdde. Vi har sett politiken: mer pengar, mer pengar, mer pengar. Det har dock inte lett till någon minskad olikvärdighet. Vi har fortfarande en likvärdighet som brister, även med mer pengar in i kassan. Det har inte fungerat. Vad är det som säger att det skulle fungera nu?

Men framför allt: Är Socialdemokraterna villiga och beredda att införa ett statligt huvudmannaskap för skolan?

Fru talman! Var fjärde 15-åring kan inte läsa ordentligt. Flera ledande universitet har de senaste månaderna gått ut och vittnat om problem med att nyantagna elever inte kan tillgodogöra sig undervisningen eftersom de inte orkar läsa tunga texter. Karolinska institutet vittnar om att man på läkarutbildningen fått gå över till att undervisa med Powerpoint i stället för läroböcker eftersom det blir för tungt för eleverna att ta till sig. Dessutom ser vi att skillnaderna mellan dem som presterar på lägst nivå och dem som presterar på högst nivå ökar.

Den här regeringen genomför nu omfattande reformer för att få ordning på den läskris vi ser i Sverige. Vi säkerställer att alla elever ska ha en lärobok i varje ämne i varje årskurs. Vi inför ett statsbidrag så att fler skolor ska kunna köpa in fler böcker. Vi har tagit fram läslistor och genomfört många andra reformer för att på olika sätt uppmuntra till läsning i den svenska skolan.

Vi har också infört en lagändring som den här kammaren nyligen har röstat igenom, om krav på bemannade skolbibliotek. Till grund för det beslutet låg en utredning som kom för nästan fyra år sedan. Det var Åsa Westlunds partikollega Anna Ekström, dåvarande utbildningsminister, som tog emot utredningen om bemannade skolbibliotek i januari 2021. Hon konstaterade dock då att vi inte var där ännu, och så gömde hon utredningen i en byrålåda.

Detta kunde ha blivit verklighet för fyra år sedan men blev inte det. Nu har den här regeringen plockat upp utredningen och säkerställt att detta blir verklighet från och med nästa sommar.

Min fråga till Åsa Westlund är just denna: Varför genomförde inte den socialdemokratiska regeringen förslagen från denna utredning, som kunde ha genomförts redan för fyra år sedan och skulle ha möjliggjort för fler elever att få bättre tillgång till ett skolbibliotek?

Fru talman! Det är symtomatiskt: I stället för att svara på frågan om hennes egen politik skyller Åsa Westlund ifrån sig.

Den här regeringen genomför nu en ambitiös reformpolitik för den svenska skolan. Vi höjer kunskapsresultaten, vi reformerar lärarutbildningen, vi gör om läroplanerna och vi tar fram ett nytt betygssystem. På område efter område genomför vi nu de reformer som den tidigare socialdemokratiska regeringen under åtta år underlät att genomföra.

Min fråga till Åsa Westlund handlade just om bemannade skolbibliotek. Det var ett av de områden där det faktiskt fanns ett utrett förslag som vi också stod bakom. Socialdemokraterna valde dock att gömma det i en byrålåda. I januari 2021, det vill säga för snart fyra år sedan, tog man emot ett färdigutrett förslag men svarade att vi inte var där än.

Min fråga till Åsa Westlund är därför: Varför valde man inte att prioritera svenska skolelever redan då? Varför valde Socialdemokraterna inte när man hade chansen och ledde Utbildningsdepartementet att genomföra en reform som hade spelat roll för svenska elever?

Nu genomför den här regeringen reformen. Vi genomför en lång rad reformer som vi nu har tillsatt utredningar för att få underlag till. På område efter område blir de verklighet.

Jag kan också lugna Åsa Westlund med att det kommer att bli väldigt många propositioner för oppositionen att ta ställning till i denna kammare innan nästa val. Det skiljer den här regeringen från den förra. Vi har en genomtänkt och genomarbetad reformpolitik, också för svensk skola.

(Applåder)

Fru talman! För er som just har kommit hit kan jag berätta att vi behandlar utbildningsutskottets betänkande 1. Det handlar om budgeten för utgiftsområde 16, som är ett stort område. Det innehåller allt från förskola till universitet och forskning och däremellan grundskola och gymnasium.

Totalt satsar Tidöpartierna knappt 104 miljarder kronor på utgiftsområdet, och mer än hälften, 55,4 miljarder kronor, går till universitet och högskolor. En fjärdedel går till förskola, grundskola, gymnasieskola och komvux. Anledning är att den senare delen huvudsakligen finansieras av kommunerna med kommunala medel. Men staten skjuter till medel för exempelvis fortbildning, läromedel, språkförstärkningar, akutskolor och skolsociala team.

För Sverigedemokraterna är bildning och utbildning centralt för ett framtida välstånd, inte bara för den enskilde utan även för landet som helhet. Sverige ska ha den bästa skolan i världen på alla fronter, och precis den ambitionen ska genomsyra hela utbildningspolitiken.

Svensk skola har alltsedan grundskolans tillkomst på 60-talet varit en experimentverkstad. Fokus har sedan dess legat på inkludering och social rättvisa snarare än på just kunskap och bildning. Olika pedagogiska metoder som lärts ut på lärarutbildningarna har varit motorn i den här negativa utvecklingen. Lärarna har förvandlats till uppfostrande socialarbetare i stället för att koncentrera sig på undervisning. Lärarnas auktoritet har urholkats i takt med att elevdemokratin stärkts, och föräldrarna har inte kunnat skilja på vad som är skolans roll och vad som är deras.

Införandet av mängdläran i matematikämnet på 70-talet gjorde att vi hade bland världens sämsta matematikkunskaper i början av 80-talet. Läxfria skolor och avsaknaden av repetition som kunskapens moder har försatt barn som redan har det svårt i en ännu svårare situation. Plötsligt blev det också fel att skilja ut barn som behövde mer hjälp i mindre grupper, och obsklasserna försvann. Betygen gjorde man motstånd mot; de var fel, för det var att sortera elever. Elever som var långt framme i sin kunskapsutveckling fick stå tillbaka och skulle ta ett större ansvar för sina klasskamrater.

Sedan kom digitaliseringsivern, som spred sig som en våg över Skolsverige. Helst av allt skulle eleverna forska i stället för att lära sig grundläggande fakta. Katederundervisningen åkte ut i stället för att utvecklas. När stöket letade sig in i klassrummen skulle lärarna stå där och tillämpa lågaffektivt bemötande. När de trots allt försökte upprätthålla ordningen blev det en kränkningsanmälan mot läraren. Rektorer och politisk ledning fegar många gånger ur.

Då har jag ändå inte nämnt den kanske största nedmonteringen av dem alla som har påverkat utvecklingen, nämligen kommunaliseringen av skolan.

Så här har det sett ut - en experimentverkstad där lärarutbildningarna har agerat och fört fram pedagogiker som inte har varit till gagn för kunskapsutvecklingen. Det är därför vi nu brottas med kostnader för skolan, där man lägger ned pengar som inte alltid leder till konkreta resultat.

Den som tror att den här utvecklingen har varit gynnsam för svensk skolpolitik borde fundera en gång till. Det är de här frågorna som borde vara centrala i den skolpolitiska debatten. Det är här problemen finns, men den debatten kommer ofta i skymundan.

Från Vänstern är det som vanligt mer pengar som är universallösningen. Den som varit med från början i dagens debatt har redan hört det: Mer pengar löser allt! Om det inte handlar om pengar är det vad de kallar för marknadsskolan, alltså marknad i betydelsen att elever ska kunna välja sin skola. För det är fel, tycker de fyra vänsterpartierna med Socialdemokraterna i spetsen.

Så lyckas man styra bort den politiska diskussionen från skolans innehåll till systemfrågor. Det är mycket lättare, för då behöver man inte prata politik. Men för var och en som har barn i skolan är det allra viktigaste att barnen lär sig det de ska och att skolan fungerar.

Det är hög tid att sätta punkt för sextioårsexperimentet och återgå till grunderna. Sverigedemokraterna och regeringspartierna har påbörjat paradigmskiftet för svensk skola. Vi är inte alltid överens om detaljerna, men färdriktningen är i stort sett densamma.

Den budget som nu läggs fram ska alltså ses i ljuset av de många reformer som är på väg. Där har vi exempelvis en ny läroplan, som med tydlighet, stringens och starkt fokus på kunskap ska lyfta skolan. Där finns en ny lärarutbildning med skärpta krav för samtliga lärarutbildningar och med mer fokus på ämneskunskaper och ämnesdidaktik. Det handlar om ordning och reda i klassrummen med tydligt fokus på att det är läraren som bestämmer i klassrummet och har stärkta möjligheter att agera mot stök.

Det handlar exempelvis om de förslag som finns och de satsningar som görs när det gäller skolsociala team och akutskolor. Vi vill ha en mobilfri skola. Det fungerade inte med frivillighet, precis som vi sverigedemokrater förutspådde. Nu kommer därför en helt mobilfri skola över hela landet.

Vi föreslår ett nytt betygssystem som är tydligare och som motverkar betygsinflationen. Jag skulle säga att det är ett betygssystem som alla mycket lättare kan förstå hur det fungerar, i kombination med en ny yrkesskola för svagpresterande elever.

Vi satsar på en stärkt elevhälsa, där ändamål, syfte och samarbeten stärks och där nuvarande huvudmannaskap ska ses över. Vi kommer att lägga fram förslag på en nationell skolpengsnorm just för att få en likvärdig skola.

Vi vill ha ett statligt huvudmannaskap. Det finns ingen majoritet för det, och då får man finna det som är näst bäst: nationella regler för hur skolpengen ska se ut, lika för alla.

Vi vill också ha skärpta regler för att komma till rätta med oseriösa aktörer genom ökade krav vid nyetablering och övertagande av skolor. Detta är viktigt för att försvara den rätt att välja skola som är central i svensk skolpolitik och i svensk skola. Då måste vi få bort aktörer som inte följer regelverken korrekt. Det finns en bred samsyn kring detta och inte bara från politiskt håll utan även från alla de fristående skolor som sköter sig.

Vi ska också se till att det finns en skyldighet att samverka med de brottsförebyggande myndigheterna genom uppluckrande av sekretessbestämmelser.

Det finns skäl att tala om det som många gånger har varit elefanten i rummet. Flera av de kunskapsmätningar som har gjorts på senare tid visar tydligt att skolans problem är ett invandringsproblem. Det är helt enkelt elever med minst en förälder född i utlandet som drar ned resultaten. Vi kunde se det i Pisa, och vi såg det senast i Timss.

För elever med svensk bakgrund är det en jämn utveckling sedan 90talets mitt med aningen förbättrade resultat på senare tid. Utvecklingen för barn med minst en förälder född utomlands är betydligt svagare, även det över tid. Med tanke på att vi dessutom har många elever vars båda föräldrar är födda utomlands finns det anledning att anta att kunskapsutvecklingen är ännu sämre för dem.

Som om inte detta vore nog pekade även det stora läs, räkne- och problemlösningstestet för vuxna i exakt samma riktning.

Det här visar tydligt att massinvandringen har haft negativa konsekvenser för svensk kunskapsutveckling som helhet och att den även bidrar till ökade kostnader för skolan. Det är alltså denna grupp som Socialdemokraterna nu vill tvångsblanda med andra elever. Frågan som borde ställas är snarare: Hur hade kunskapsutvecklingen sett ut om vi hade haft en striktare och mer ansvarsfull migrationspolitik? Det där borde knappast vara någon raketforskning.

Det är ingen nyhet att familjebakgrunden är den enskilt viktigaste förklaringen till hur elever presterar. Men detta innebär också begränsningar i vilka förändringar och förbättringar som kan åstadkommas. Hur gärna samhället än vill kompensera för skillnader elever emellan rår vi inte på exempelvis studietradition, kultur eller religion. Mer pengar kommer inte att hjälpa. Elever har olika förutsättningar. Alla har inte läshuvud; alla kan inte förväntas bli läkare eller ingenjörer. Därför är det av största vikt att det finns alternativa spår i skolan, anpassade efter elevers förutsättningar, som ger möjligheter till ett rikt arbetsliv och egenförsörjning.

Det är också viktigt att vi tidigt under åren satsar på svenska språket. Jag menar ärligt att jag är glad för att andra partier nu har vaknat till liv och insett att svenska språket är viktigt. Vi från Tidöpartiernas sida förespråkar en obligatorisk språkförskola för de barn som annars inte möter svenska språket hemma. Vi hoppas på brett stöd för detta. Vi har även tillsatt andra utredningar som har som syfte att stärka svenskkunskaperna bland yngre skolelever. I detta sammanhang är det heller ingen hemlighet att vi sverigedemokrater driver på för att avskaffa offentlig finansiering av till exempel modersmål i syfte att fokusera på just svenska språket i skolan.

Fru talman! Budgeten omfattar även annat än grund- och gymnasieskola och förskola. Den omfattar också högskolor, universitet och forskning, men den delen överlåter jag åt min kollega Robert Stenkvist senare i debatten.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Först och främst är det bristande likvärdighet vi pratar om, inte ojämlikhet.

Det är lite beklagligt, tycker jag, att Niels Paarup-Petersen och Centerpartiet inte lyssnar på lärarna. Frågar man lärarna är nämligen något av det första de säger att de vill ha ett statligt huvudmannaskap. De kan också vittna om att när det statliga huvudmannaskapet försvann sänktes statusen för lärarna. Det blev sämre avtal och liknande. Vi är några partier i den här salen, en ohelig allians, som tycker detta. Det är bra att det finns sådana ibland, kan jag tycka; det friskar upp.

När man nu hör Niels Paarup-Petersen vräka ur sig att staten är den sämsta arbetsgivaren och liknande ställer man sig ändå frågan om Niels Paarup-Petersen tycker att det funkar jättebra med kommunerna som huvudmän. Vi har 290 kommuner som ska göra sina egna prioriteringar när det gäller hur det ska satsas på skolan, och vi ser hur det ser ut - det funkar inte. Olika kommuner satsar nämligen olika mycket, och då blir det också olika utslag.

Som elev ska man vara tacksam om man bor i en kommun där skolan prioriteras. Gör man inte det har man sämre förutsättningar.

Även om staten kanske inte alltid är perfekt - det kan jag tycka; det vet Niels Paarup-Petersen mycket väl - gör man det alltså betydligt bättre än 290 olika aktörer. En aktör eller 290 aktörer - det är detta man har att välja på. Och då tror jag mer på en.

Fru talman! Det finns många andra punkter i Tidöavtalet som Sverigedemokraterna har varit med om att genomföra. Det stämmer alltså inte att det bara är en punkt.

När det gäller tester är problemet att vi på 60-talet inte hade den typen av tester. Det man får gå tillbaka och titta på är prov, och det blir inte riktigt detsamma.

Det man också ska komma ihåg är att vår version var lite smalare. När vi pratar om att gå tillbaka till 60-talet menar vi styrdokument. Vi menar att man ska ta ett större ansvar för innehållet i skolan, att man inte ska hålla på och laborera och experimentera och att man ska sluta upp med social inkludering. Tanken om social rättvisa ska bort - det är kunskap som ska gälla. Det är detta vi menar. Det är ingen kopia av 60-talets skola rakt upp och ned; där fanns också brister. Det är också bra att ett skolsystem utvecklas.

Det stora problemet i svensk skola är, som Niels Paarup-Petersen säger, de som inte har svenska som modersmål och inte har i alla fall en förälder som är född i landet. De presterar generellt väldigt dåligt när det gäller både läsning och matematikkunskaper. Sedan finns det undantag, men detta gäller generellt sett. Detta är något som har frodats under flera år och som man har låtit skena iväg utan att göra något åt det. Det har exploderat genom en massinvandring utan dess like, helt utan kontroll.

Att i detta läge säga att det är mycket bättre nu än på 60-talet blir tokigt. Vi måste räkna även dessa elever - annars blir det väldigt märkligt.

Jag förstår inte riktigt Niels Paarup-Petersens försvar av ett system där vi har 290 aktörer i stället för att ha enhetliga regler som gäller för samtliga.

Fru talman! Sverigedemokraterna älskar Sverige. Sverige är ett fantastiskt land. Det är det bästa landet i världen, och jag tror att de flesta sverigedemokrater skulle dö för landet, försvara våra värden och stå upp för det som är fint. Det som vi hatar är kommunism. Det har vi alltid gjort, och det kommer vi alltid att göra.

När man hör vänsterpartister stå och säga att andra tycker illa om Sverige blir man lite arg och uppretad. Vi sverigedemokrater älskar vårt land. Jag tror inte att någon utom möjligtvis Daniel Riazat tror något annat.

När det gäller att vara faktaresistent finns det ingen tydlig forskning om att modersmål skulle vara gynnsamt. Just därför har vi tillsatt en utredning - för att ta reda på vad det finns för kartläggningar. Det finns kartläggningar och rapporter. Är de objektiva? Nej. Är det forskning? Nej, men det är klart - i Daniel Riazats värld är det väl forskning så fort någon knåpar ihop något på papper och trycker ut det. Men det krävs mer än så.

Det finns forskning i andra länder om detta. Där är det inte helt entydigt att modersmålsundervisning fungerar. Vi har grannländer, exempelvis Norge, som har regler som säger att så fort man kan tillräckligt med norska för att klara sig i skolan är man inte längre berättigad till modersmålsundervisning. Varför har vi inte det systemet i Sverige?

I Danmark finns inget krav på modersmålsundervisning därför att kommunerna får göra som de vill. Har de pengar till det kan de ha det, annars inte. Varför? Jo, därför att man har konstaterat att forskningen inte stöder att det ger effekt. Men i Daniel Riazats värld gör det det därför att Daniel Riazat vill ha modersmålsundervisning. Det är vad det handlar om.

Fru talman! Det krävs inte mycket för att trigga igång klasskampsretoriken hos Daniel Riazat. Det var detta jag ville ha fram så att folk kan se hur det hur det låter och ser ut.

Det är möjligt att Daniel Riazat inte förstår det, men bara för att man gör en sak behöver det inte betyda att det får effekter på något annat. Om man sänker skatter på rätt sätt kan det vara av betydelse för landet. Jag förstår att Daniel Riazat inte förstår detta, för de länder som han tycker är fantastiska har inte något särskilt bra track record när det gäller offentlig ekonomi. Det har förresten inte Daniel Riazat själv heller.

Vi älskar frihet, och vi älskar rätten att välja skola. Den tycker vi är viktig. Det är vad vi älskar. Vad vi inte älskar är kommunpolitiker, exempelvis före detta kommunpolitiker, som struntar i sin budget och som kör sitt race. Tack och lov får de i de flesta fall avgå, men detta känner Daniel Riazat till bättre än vad jag gör.

(Applåder)

Fru talman! Den här regeringen och Kristdemokraterna har en devis: Det ska löna sig att studera, och det ska löna sig att jobba.

Den här regeringen har nu lagt fram tre budgetpropositioner. Fördelningspolitiskt är satsningen störst på dem som har de lägsta inkomsterna. Verkligheten kan inte ledamoten ändra genom sina påståenden. Vi har sänkt skatten i samtliga budgetpropositioner. Vi prioriterar sänkta skatter för löntagare.

Jag ska ge lite undervisning i ekonomi. Den som har en månadsinkomst på 125 000 kronor betalar elva gånger så mycket skatt som en person som tjänar 25 000 kronor i månaden. Det är fakta. Vi har alltså fortfarande en progressiv beskattning.

Fru talman! Vi prioriterar sänkta skatter för löntagare som går till jobbet varje dag. Det här är bra kristdemokratisk politik. Jag tror dessutom att allt färre tror att sänkta skatter per automatik leder till sämre välfärd. Det är aldrig skattesatser som finansierar välfärden, Riazat. Det är skatteintäkter som gör det. Ju fler människor som har en utbildningsbakgrund eller entreprenörskap som leder till att de får relativt hög lön, desto kraftigare bidrar man till det gemensamma med den andra halvan. Det kallar jag för god solidaritet.

Min fråga till ledamoten från Vänsterpartiet är: Hur uppmuntrar ledamoten våra unga att välja högre utbildning för att få kunskap som håller livet ut?

(Applåder)

Fru talman! Först och främst och till skillnad från regeringens företrädare gör vi det genom att komma till budgetdebatten med tillräckliga medel för att allt detta ska kunna ske. Jag tänker att det är där man får börja: genom att helt enkelt finansiera utbildningsväsendet tillräckligt mycket i stället för att dra bort pengar från detsamma.

Det är hyckleri när regeringspartierna pratar om att fler ska arbeta och att det ska löna sig att arbeta. Det är hyckleri att prata om frihet och skattesänkningar och sedan prata om välfärd och att människor ska få det bättre.

Ni styrde under 90-talet och under en stor del av 00-talet. Under samtliga år har resurser gått från dem som haft det sämst ställt i vårt samhälle till dem som har haft det bäst. Samtidigt som nivåerna i socialförsäkringarna och annat som riktar sig till dem som har haft det svårast har stått still eller gått ned har ni lagt ut miljarders miljarder och belånat den svenska staten för att sänka skatten för miljonärer och miljardärer.

I stället för att satsa på skolan har ni tagit bort diverse skatter för dem som har de högsta inkomsterna. Det stämmer inte att den här regeringen satsar och sänker skatterna för dem som har det sämst. Tvärtom - om ni kollar i er egen budget, vilket jag vet att ni har gjort, ser ni att de största resurserna går till dem som redan har det bra. Därför går lärare och förskollärare runt om i landet på knäna och undrar varför det är viktigare med poolrengöring i Danderyd än att de ska kunna minska barngrupperna. De undrar varför en person som har sitt bankkonto på Jersey eller Guernsey ska kunna äga en skola i Sverige och stoppa våra skattemedel i sin ficka i stället för att barnen och lärarna ska få dessa medel.

Ni är svaret skyldiga. Ni kommer dock inte att kunna svara på det; ni gör ju det här medvetet för att skapa de skillnader som finns i Sverige.

Fru talman! Jag har i tidigare replikskifte kritiserat regeringen och Sverigedemokraterna för att de inte vill sätta in stöd tidigt genom att stötta vårt förslag om en extra pedagog i varje klass i årskurs 1. I stället väljer man att sänka skatten för dem som tjänar mest.

I det här inlägget tänkte jag fråga om hur de resurser som läggs på skolan används.

Trots att regeringen har erkänt att dagens system för ersättning till friskolor innebär att friskolorna får för mycket betalt i förhållande till vilket ansvar de har låter regeringen överkompensationen till friskolor fortsätta år efter år. Nästa år får friskolorna på det sättet 2,7 miljarder för mycket betalt bara på grundskoleområdet. Det är skandalöst, fru talman. Om propositionen om att stoppa överkompensationen som den socialdemokratiska regeringen lade fram 2022 hade gått igenom i Sveriges riksdag hade det inte sett ut så. Då hade inte skolkoncernerna kunnat växa och gå med sådana vinster som de gör nu, under SD-regeringen.

Fru talman! Det är helt orimligt att regeringen låter överkompensationen till friskoleägarna fortgå. Det är nu två år helt i onödan. Det räcker inte att hänvisa till att man utreder ett nytt ersättningssystem. Under tiden fortsätter miljarder till undervisning att rulla iväg till några få friskoleägare på ett helt omoraliskt sätt, vilket har bidragit till att just de personerna har kunnat sko sig på skattebetalarnas bekostnad.

Fru talman! Varför, Josefin Malmqvist, låter regeringen detta fortgå? Varför gynnar man just de personerna, de enskilda intressena, så mycket med skattebetalarnas pengar?

Fru talman! Tyvärr uppfattade jag inget svar på min fråga. Det hjälper inte att hänvisa till utredningar eller beredningskrav. Det finns ju ett färdigt förslag som gör att kommuner kan stoppa överkompensationen till fristående skolor i dag - egentligen redan för två år sedan.

Vilken dag som helst under den tid som Moderaterna har lett landet hade de kunnat lägga fram propositionen. Det hade stoppat 2,7 miljarder i överbetalning till några få personer som driver just privata skolor i Sverige.

Det är ett ansvarslöst förhållande till skattebetalarnas pengar, och jag möter många som tror att det här beror på att det finns tydliga personkopplingar mellan den moderata regeringens företrädare och personerna som gynnas av politiken. Jag hoppas att det inte är sant. Men eftersom Josefin Malmqvist inte kan redogöra för varför man inte lägger fram propositionen och stoppar miljarderna i överbetalning till de fristående skolorna, vad ska man tro?

Är läget så allvarligt att regeringen påverkas av vilka man har vänskapsband till? Det är nämligen just de personerna som gynnas av regeringens politik. Och det handlar inte om några småsummor; det är 2,7 miljarder bara på grundskoleområdet under nästa år. Det är pengar som hade kunnat gå - som skulle ha gått - till undervisning men i stället går till fristående skolägare för någonting de inte ens levererar i samhället.

Varför gör regeringen ingenting för att stoppa detta? Varför har det redan fått pågå i två år, fru talman?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Josefin Malmqvist för ett på många sätt bra anförande.

Man kan väl säga att det har varit mycket prat. Det pratas om att regeringen jobbar i raketfart på vissa områden, men man kan väl säga att det enda som just nu går i raketfart är arbetslösheten - och den går tyvärr uppåt.

Det började med att vi fick höra att det här är den största forskningspropositionen någonsin. Jag har mejlat underlaget från riksdagens utredningstjänst, som visar att det är den fjärde största på 20 år. Det är ändå en viss skillnad, och jag tycker att det vore bra om vi kunde bygga de här diskussionerna på fakta. Det kan ledamoten alltså läsa, nu när vi pratar läskris etcetera.

Det jag uppskattar med Moderaternas syn på skolan är bland annat det här med att vi måste ha höga förväntningar etcetera. Det håller jag verkligen med om. Men något som i dagsläget saknas för att koppla på de höga förväntningarna i svensk skola är rimliga och väl underbyggda krav. Vi har nämligen ett betygssystem i dag som är helt vansinnigt, för att säga som det är. Det ställs helt orimliga krav för att ens bli godkänd i svensk skola. Kraven bygger inte på någon typ av vetenskapligt underlag och innebär att jättemånga elever slås ut helt i onödan och hamnar i utanförskap, vilket ökar arbetslösheten, kriminaliteten etcetera.

Vi har inte fått en utredning serverad än, men från utredaren har vi fått rätt mycket i diverse artiklar som indikerar vart man är på väg. Medan Liberalerna har varit väldigt tydliga med hur de ser på exempelvis betyget F saknar jag lite grann ett svar från Moderaterna på det området. Kan vi förvänta oss att den hårda godkäntgränsen för att gå vidare försvinner, eller kan vi inte förvänta oss det? Utredaren är väldigt tydlig med vad han anser.

Fru talman! Jag tackar Josefin Malmqvist så mycket för svaret.

Jag tror att vi är helt överens. Det handlar såklart inte bara om att sänka kraven - vi måste ju se till att alla elever lär sig så mycket de bara kan - men vi måste fortfarande ställa rimliga krav, och i dagsläget gör vi inte det. Jag tror att alla forskare har varit otroligt tydliga med att dagens krav i betygssystemet inte är rimliga. Det handlar alltså även om vilka krav vi ställer i förhållande till vilken kunskap man faktiskt kan förvänta sig.

Sedan är det, som ledamoten säger, jätteviktigt att även utredningen om en yrkesskola tas vidare, så att det kommer nya vägar. Men även om en yrkesskola skulle etableras inom fyra fem år kommer det att vara 60 000-100 000 elever som inte får en väg framåt, och därför hoppas jag att vi åtminstone kan komma överens om att göra någonting temporärt, såsom Centerpartiet har föreslagit. Det handlar om att faktiskt få ut de här eleverna i verkligheten och se till att de kan få ett jobb. I dagsläget är det nämligen fullständigt stopp, och jag vill hellre att de får ett jobb.

Ska vi sedan säkra att det blir bra och att vi får ett skolsystem där fler klarar sig bra måste vi också säkra att pengarna går dit de faktiskt behöver gå. Där finns det en annan fråga som också är kopplad till utredningar som är på gång och där det är lite oklart hur man från regeringens sida kommer att landa. Det handlar om offentlighetsprincipen. Även där har Liberalerna, som i regeringen ansvarar för skolområdet, varit tydliga, men jag vet fortfarande inte riktigt var Moderaterna står.

Det är en utmaning att skolministern och utbildningsministern gång på gång är ute och låtsas som att regeringen har en ståndpunkt trots att vi inte riktigt vet var det största regeringspartiet står. Det tycker jag är en lite svår bild för väljarna att förhålla sig till - liksom för oss andra.

Fru talman! Utöver att tacka talmannen vill jag tacka alla lärare, rektorer och andra typer av personal som finns i Sveriges skolor för att de faktiskt får detta att hänga ihop. Det är inte alltid vi politiker gör livet lättare för er. Det är nog syftet för oss alla, men det är inte alltid vi lyckas.

Alla vi som är här vill såklart skapa en bättre skola, och någonstans måste man börja med att fråga vad syftet med skolan egentligen är. Vad är syftet med svensk skola? Jo, det är såklart att säkra att de elever som går där får en massa kunskaper, att de får förutsättningar för att ta sig an livet, att de kan bygga sin egen väg framåt och att de får faktakunskaper. De ska också få lära sig att analysera världen - hur den ser ut, vad olika saker innebär och hur de ska få ett jobb i framtiden etcetera. Det är oerhört väsentligt, och det är mycket fokus på detta just nu.

Det finns dock andra syften med svensk skola, till exempel att skapa demokratiska medborgare. Det får vi inte glömma bort. Vi vill ju ha ett demokratiskt samhälle där den enskilda människan kan ta för sig, ställa frågor och vara motvalls - som de flesta av oss som just nu sitter i salen har en förmåga att vara ibland. Vi måste ha medborgare som vågar ifrågasätta det som alla säger just nu och tar en väg framåt som leder till något bättre i morgon än det vi har i dag. Den delen pratas det ibland lite för lite om.

När man tittar på svensk skola utifrån det vi politiker jobbar med är tanken med skolan också att vi ska ta hand om de barn som är där. Vi tvingar i slutändan in barnen i skolan, eftersom vi har skolplikt i Sverige. Om alla barn har ansvar för att vara i skolan har vi som tillhör vuxenvärlden ansvar för att ta hand om dem medan de är där och se till att de mår bra. Det är också någonting det i dagsläget kanske pratas för lite om, för vi har otroligt många barn, eller elever, som inte mår bra i svensk skola. Det är faktiskt också vårt ansvar att förbättra detta.

Levererar då svensk skola? Ja, det gör den faktiskt. På jättemånga sätt och vis levererar svensk skola väldigt bra - och generellt sett allt bättre. De senaste åren har skolresultaten generellt sett blivit bättre och bättre. Så är det faktiskt.

Jag har stor respekt för personalen i skolan, som lyckas med detta samtidigt som vi har tagit in en stor mängd elever som inte kan svenska när de börjar skolan. Samtidigt som man har tagit hand om detta - som är en stor utmaning - har man lyckats höja resultaten de senaste åren. Det är faktiskt imponerande.

Man har i alla fall höjt resultaten för dem som redan kan svenska. Sedan har vi en stor grupp som inte har det svenska språket med sig hemifrån, och dem lyckas vi inte särskilt bra med. Detta betyder att svensk skola också gång på gång slår rekord i utslagning. Det är en jätteutmaning.

Vi har många elever som klarar sig bra, och det är underbart. Det är dock också en stor utmaning att vi i dagsläget har jättemånga elever, 20 000 elever varje år, som inte klarar skolan. Den utslagningen kan vi inte leva med. Vi kan inte acceptera att det är så otroligt många elever som får sämre förutsättningar än de borde ha. Det är 20 000 elever som kommer ut i arbetslöshet. De blir erbjudna att fortsätta i tre år till med det de inte lyckats med de senaste tio åren, varpå de också misslyckas. Efter det har vi ingenting att erbjuda dem. Detta ser vi gång på gång, och det är det kanske största misslyckandet i svensk skola.

Vi har faktiskt ansvar för att göra det bättre för dessa ungdomar. Vad behöver vi då göra? Vi behöver ge bättre stöttning. Det är fler som har nämnt detta här från talarstolen. Vi behöver ha koll på frånvaron, och vi behöver komma in i början av dessa elevers skolgång och ta hand om de bristande kunskaperna i svenska språket. Det är nämligen grunden för att kunna ta sig an alla de andra ämnena.

Fru talman! Vi behöver också ge stöd tidigare, för i dagsläget är det ofta så att vi ger stödet i slutet av skoltiden fast vi vet att det finns problem. Då kan vi göra stora insatser som de kanske får lite glädje av. Det är jättefint, men de får ju inte de kunskaper de hade kunnat ta till sig om de hade fått stödet från början. Det är ett svek. Detta måste vi kunna göra bättre.

Sedan har vi ett skolsystem som har några väldigt stora basala svagheter. En av dem gäller betygssystemet. Vi har faktiskt ett vansinnigt betygssystem. Jag tror att skolutredaren använde ungefär samma ord som jag brukar använda. Alla mina ord bör inte uttalas i talarstolen, fru talman, men han kallade det vedervärdigt. Det är ett väldigt rimligt ord för det betygssystem vi har i dag, som helt i onödan, år efter år, pekar ut elever som inte goda nog. Varje år genom hela deras skoltid får de veta att de är underkända och inget annat. Deras insatser räknas inte, eftersom de ligger under någon typ av imaginär gräns som vi har satt upp i riksdagen. Det är vedervärdigt!

Det är verkligen inte borgerlig politik att säga att din insats bara räknas om de i riksdagen tycker att den ska räknas och om du når upp till det som de i riksdagen har hittat på. Det är inte borgerlig politik, men flera av partierna här inne - bland annat de som sitter i regeringen - tycker tydligen att det är ett rimligt system, för de vägrar att säga att de vill ha bort det. Det tycker jag är väldigt sorgligt.

Vi har fortfarande en jättestor snedvriden konkurrens. Återigen vill jag säga - apropå att vi har en borgerlig regering - att man vill ha en bra konkurrens om man är borgerlig. Man gillar konkurrens, och det gör jag också - men jag vill ha ärlig och redig konkurrens där man faktiskt konkurrerar på lika villkor. I dagsläget är det dock så att det lättaste sättet att tjäna pengar i svensk skola är att spara in på behöriga lärare. Du får betalt för någon annans kostnader, men du slipper betala för det som faktiskt gör skillnad. Det är inte ett rimligt system.

Detta innebär också att pengarna inte alltid går till de elever som har de största behoven. Då kommer vi inte heller i fortsättningen att lyckas med de elever som behöver mer stöd. Det här har satts i system, och det kommer att fortsätta att vara så tills vi ändrar reglerna. De som sitter i regeringen måste faktiskt börja vakna till.

Fru talman! När det gäller lärarnas förutsättningar är deras utbildning absolut en del i det. Vi har för många lärare som - enligt lärarna själva - inte vet hur man ska lära ut saker i klassrummet. Det är en utmaning.

Vi har också en situation just nu där vi ser att både kommunpolitiker och regeringens främsta företrädare på utbildningsområdet gång på gång vill lägga sig i vad som händer inne i klassrummen. Men det är inte vi politiker som ska avgöra hur man ska undervisa! Det är professionen, alltså lärare, rektorer och forskning, som ska göra det - inte vi. Jag vet inte hur det är med er - ni kanske är fantastiska - men jag har i alla fall ingen aning om hur man ger bra undervisning inne i ett klassrum. Vi ska se till att det finns rimliga regler och att det finns förutsättningar för att forskning och profession ska kunna avgöra hur man utför uppdraget. Vi ska säga vad man ska uppnå, inte hur man ska uppnå det. Det är otroligt mycket från regeringen som går in i klassrummet och pekar, och det är ett problem.

Här kan vi prata om evidens. Jag hade ett utmärkt replikskifte med Josefin Malmqvist nyligen om att man inte ska dra slutsatser av utredningar i förskott. Vi kan konstatera att det finns vissa partier i riksdagen, och partier som ger regeringen sitt stöd, som på vissa områden går väldigt långt före utredningar. Det gäller bland annat modersmål, där man har slagit fast vad konsekvensen och konklusionen ska vara innan utredningen ens tillsatts. Detta är en utmaning om vi ska ha ett evidensbaserat skolsystem.

Jag har ingenting emot att man ställer frågor och undersöker om något funkar och om det är bra eller inte, men det är en utmaning - om vi ska ha en evidensbaserad skola - när man har konklusionen klar för sig innan utredningen ens är igång.

Regeringen har satt igång många utredningar; det har vi konstaterat här. Många av dem har varit uppe för debatt. Det har också sagts att vi har jättemånga tunga utredningar. Men än så länge är det ganska lätta satsningar från regeringen. Det är tunga utredningar och lätta satsningar. Detta betyder att svensk skola just nu står och väntar. Svensk skola behöver resurser nu, inte någon gång i framtiden.

Någon gång måste regeringen och deras stödpartier faktiskt ta ansvar. Man kan inte bara säga "i framtiden", "det är kommunerna" och "det var de som var där förr". Nu är det faktiskt ni. Det är ni som har ansvaret just nu, och regeringen måste ta det ansvaret nu. Det betyder att det inte är sossarnas, Centerpartiets eller framtida regeringars fel när man inte satsar på svensk skola nu. Det är ert ansvar, och just nu satsar regeringen inte på svensk skola. Ni gör inte det, men det är ert ansvar.

Centerpartiet satsar 18 miljoner i sektorsbidrag så att skolorna faktiskt kan lägga pengarna där de behövs i stället för att man från riksdagen hittar på att man ska inrätta akutskolor i alla 290 svenska kommuner. Det är hittepå. De behövs inte där ute. Vissa behöver dem, och de får jättegärna använda dem. Det kan vara jättebra, men alla har inte behov av det. Då innebär det bara att det är jättemånga som skulle ha kunnat göra insatser mot de farligaste och stökigaste eleverna men inte kan inte göra det nu. De får inga pengar, för de valde inte Liberalernas idé. De hade faktiskt behov av någonting annat, men då får de inga pengar. Så styr man inte skolan på ett bra sätt.

Fru talman! Det har varit mycket diskussion om statligt huvudmannaskap i dag, som vanligt när vi har skoldebatter. Om man vill ha bara ett huvudmannaskap, vill man då ta bort alla de fristående skolorna? Vi har fortfarande inte något tydligt svar på det. Nej, sägs det från bänken här inne. Det är bra att veta, för då har vi 700 huvudmän kvar. Man pratar om att det är ett problem att det finns 290 huvudmän, men vi har 700 huvudmän kvar om vi inte ska ta bort de fristående skolorna. Det är verkligheten.

Om man bara tar bort de kommunala skolorna innebär det statliga huvudmannaskapet enbart att vi har en statlig skola och en massa fristående skolor kvar, om man nu inte kräver att även de fristående ska bli ett monopol. Det hoppas jag inte, men det blir väl nästa steg.

Skolresultaten förbättras just nu, och vi måste komma ihåg att detta sker medan vi har kommunala skolor och en massa fristående skolor. De som gått ut skolan de senaste åren läser bättre än dem som gick i skolan på 60-talet eller 70-talet. Detta gäller dem som är födda i Sverige, och då inkluderas andra generationens invandrare. De som är födda i Sverige, inklusive andra generationens invandrare, läser alltså bättre än man gjorde i skolan på 60-talet eller 70-talet. Detta är värt att ta med sig. Det går framåt på jättemånga områden.

Låt oss vara glada för det som är bra i svensk skola. Låt oss samarbeta bättre än vi gör i dag för att göra det ännu bättre och för att ta hand om den utslagning som är svensk skolas absolut största problem. Låt oss göra det tillsammans - det är faktiskt dags att samarbeta lite mer än vi gör i dagsläget.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Mathias Bengtsson för ett utmärkt fokus på psykisk hälsa. Det är mycket bra. Vi är verkligen helt överens om att psykisk hälsa ska vara en del av undervisningen. Det har vi föreslagit rätt länge, så där hoppas jag att vi kan komma överens. Det finns andra partier som inte är helt överens med oss, men där kanske vi kan landa förr eller senare.

Som jag sa i mitt anförande har vi ett otroligt stort vuxenansvar för de elever som vi tar in i svensk skola, för de måste ju vara där. I slutändan tvingar vi dem om de inte vill vara där, och det är ingenting som man bör ta lätt på. Man kan konstatera att vi inte riktigt tar detta vuxenansvar.

Fru talman! Mathias Bengtsson hade med jättemånga bra delar, men det var en sak som jag saknade lite, om jag inte missade den. Mathias Bengtsson var inne på kursplanen men inte på själva betygssystemet.

Svensk forskning visar att det blivit en stark försämring av svenska elevers kunskaper efter genomförandet av läroplanen Lgr11, och vi ska lyssna på forskningen i denna kammare - särskilt i den här debatten. Hur ser Kristdemokraterna och Mathias Bengtsson på dagens betygssystem och dess konsekvenser i form av psykisk ohälsa i svensk skola? Ser ni någon koppling däremellan och att det därför är otroligt viktigt att vi kommer bort från dagens osunda delar i betygssystemet?

Fru talman! Jag tackar för svaret, som ju är ganska glädjande. Men man ska inte vara helt nöjd.

Det är en sak som jag skulle vilja höra lite mer om. Några av oss är ju goda borgerliga i någon mån, och vi vill att de insatser som man gör som människa ska räknas och ligga till grund för vad livet sedan bjuder på. Man ska faktiskt kunna göra en insats och ta sig vidare. En av de mest basala grunderna i borgerligheten är att det är ens egen insats som ska avgöra vart man kommer i livet och att man också ska kunna belönas. Gör man något mer ska man också kunna belönas mer. Där tror jag att vi skiljer oss åt från vissa partier härinne.

I dagsläget räknas inte din insats över huvud taget. Det gör ingen skillnad om du inte kommer till skolan över huvud taget eller om du kommer varenda dag, gör allt du kan men ändå ligger precis under gränsen. Det är som att säga till eleverna: Låt bli att göra något! Om du vet att du inte kommer att nå upp till kraven kan du lika väl låta bli att göra något. Då kan du lika väl sitta i klassrummet och kasta suddgummi eller sitta och titta på mobilen, för din insats kommer inte att räknas. Den kommer inte att ge dig någonting.

Det är det system som vi har skapat - jag säger vi men menar generellt - och som i dagsläget måste ändras, är min uppfattning. Där vill jag jättegärna veta, också kopplat till psykisk ohälsa, om det är en bra sak att säga till eleverna att de bara ska ha betyget F vad de än gör. Det gör ju ingen skillnad vad de gör. Är det något som bygger starka människor som mår bra? Jag tror inte det. Därför vill jag gärna veta om Kristdemokraterna kommer att stödja att det även framgent, om vi nu ska ha en gräns, ska göras differentieringar så att din insats alltid räknas, oavsett om den ligger under eller över det som vi har hittat på är en godkänd nivå.

Fru talman! Jag vill tacka Mathias Bengtsson för de viktiga orden gällande mobbning och hur vi behöver prata om problemen och helt enkelt åtgärda dem.

Jag delar inte uppfattningen om allt men en del av det som sades gällande digitala verktyg eller mobiler. Det är långtifrån bara barn som drabbas av den här situationen. Jag tror också att vi vuxna behöver agera som förebilder, vilket jag själv tycker är väldigt svårt.

När det kommer till frågan om hur diskrimineringen som sådan tar sig uttryck är det oftast inte mobilerna i sig som utövar diskrimineringen eller själva mobbningen, utan det är personerna som använder dem som gör det. Även om vi skulle ta bort alla dessa mobiltelefoner skulle det fortfarande finnas strukturer som är diskriminerande där bakom. Människor blev ju faktiskt nekade arbeten och barn mobbade i skolan innan mobiltelefonerna fanns. Skillnaden nu är, som Mathias Bengtsson sa, att det här kan följa med en överallt och dygnet runt.

Därför skulle jag vilja veta vad Mathias Bengtsson tror att det sänder för signaler till skoleleverna att vi har ett parti, det största partiet i regeringsunderlaget, men också en regering där allt är fokuserat på att måla ut vissa typer av elever som problem. Man pratar konstant bara om att elever som kommer från vissa länder, som har en viss religiös tro och så vidare är problemet för samhället, för skolan, för allt. Vi får också rapporter om att den största orsaken till diskriminering i skolan är rasism. Hur går det ihop att man å ena sidan gör så här som regering när vi å andra sidan ser de här rapporterna?

Fru talman! Tack, Mathias Bengtsson, för svaret!

Jag måste ändå säga att jag inte tycker att regeringen tar tag i den här frågan. Det är ganska svårt för regeringen att göra det. En av anledningarna är att det generellt är ett svårt ämne. En annan anledning är att delar av regeringen själva är med och bedriver den här typen av retorik, mobbningsretorik eller diskriminerande retorik, mot människor.

Vi kan inte stå här som vuxna personer och säga att vi vill lösa problemet med mobbning i skolan när det största partiet i regeringsunderlaget har en trollfabrik som mobbar människor på nätet. Vi kan inte stå här och säga att vi vill få bort mobbningen och att barnen nås mer av mobbningen på grund av digitala verktyg när vi ser hur denna bland annat rasistiska retorik förs som leder till att många elever känner otrygghet och osäkerhet och blir utsatta.

Läs Diskrimineringsombudsmannens rapport! Där säger man klart och tydligt att diskrimineringen har ökat väldigt mycket mot elever med funktionsnedsättning, som är ett av de största skälen till diskriminering. Det andra är utländsk bakgrund. I synnerhet drabbas elever som har afrikanskt ursprung eller är afrosvenskar.

Det här sker inte i ett vakuum, menar jag. Barn föds inte till att mobba andra eller utöva diskriminering mot andra. Barn lär sig också av vuxna. När vi har en regering och ett styrande parti vars företrädare går ut och säger saker som är helt oacceptabla, som Mathias Bengtsson aldrig skulle acceptera annars, vad sänder det för signal till eleverna?

Hur många kronor i regeringens budget, som vi pratar om just nu, lägger Mathias Bengtsson och regeringen på att motverka mobbning och diskriminering i skolan? Svaret är noll.

Fru talman! Jag tackar för anförandet.

Jag blir lite nyfiken på att höra Mathias Bengtsson förklara vad regeringens ståndpunkt är på ett bredare plan när det gäller skolväsendets digitalisering.

Vi har ju haft en krokig väg här. Den tidigare digitaliseringsstrategin tog slut därför att den var tidssatt. Man skulle absolut ha en ny. Man var inte nöjd med det förslag som kom trots att en övervägande del av remissinstanserna var det - inte alla, såklart - men skulle ändå komma med en strategi för skolväsendets digitalisering därför att det var helt otänkbart att vara utan en. Nu vill man från regeringens sida inte längre ha någon övergripande plan för det här, utan man är nöjd med att ha gett Skolverket i uppdrag att titta på vägledning för att välja läromedel.

Om man oroar sig för hur digitaliseringen av samhället går till - för det handlar ju om samhället och inte bara skolan - vore det inte bra att ha en plan? Det är det jag efterlyser. Varför tar inte regeringen fram en strategi för det här?

En strategi handlar alltså inte endast om de didaktiska val som läraren ska göra i klassrummet på sina lektioner eller när läraren planerar sin undervisning tillsammans med sina kollegor. Det handlar om allt från hårdvara, informationssäkerhet och juridik till utbildning av huvudmän och lärare och beforskning av hela området. När kommer en strategi för det här?

Fru talman! Där det faktiskt hjälper skulle kunna vara när det gäller lärares administrativa arbetsbörda. Det här har regeringen inte någon plan för - man verkar inte tycka att digitaliseringen är en del av det.

Det handlar fortfarande inte om att vi någonsin har haft en strategi som haft som plan att vi ska ha någon form av hysteri, utan det handlar om att ge lärare underlag för att göra de didaktiska valen i vardagen.

Jag är ganska övertygad om att det inte finns någon lärare som valt bort böcker på grund av att man inte längre tror att böcker är en bra idé. Däremot har skolan varit underfinansierad, och man har fått söka efter billigast möjliga läromedel. Det finns såklart ingen pedagogisk poäng med att använda de senaste gratisapparna som kommit utan någon pedagogisk granskning av innehållet. Men det är där man riskerar att hamna när man inte har någon plan eller styrning i denna samhällsomvälvande period.

Det finns ändå en del som efterfrågar att man tar tag i samhällsutvecklingen. Jag tänker på AI-kommissionen, som verkligen understryker att alla behöver ha kunskap om vad det är för ett samhälle vi går in i. Det handlar nämligen inte om någon framtid som eleverna kanske ska stöta på någon gång senare, i sitt yrkesliv, utan det handlar om deras liv här och nu. Det handlar om deras förmåga att hantera digital information och om att förstå vad som är propaganda och desinformation. Det handlar om hur man beter sig i digitala sammanhang. Det är ingenting som pågår någon annanstans.

Jag blir bekymrad över att svenska elever hamnar efter när det gäller de här kompetenserna. Inom digital kompetens och informationshantering är likvärdigheten bristande. När kommer planen som Mathias Bengtsson verkar tycka är en bra idé?

Fru talman! Vid den här tiden på året tror många utskott att just de har riksdagens viktigaste budgetdebatt. Alla har vi ju viktiga debatter, men inget utskott har ett ansvarsområde som lägger grunden för vårt samhälles utveckling och framtid på samma sätt som utbildningsutskottet.

Att vara lärare är Sveriges viktigaste jobb. Det politiska ledarskapet på nationell nivå behöver riktas in på att ge förskollärare, grundskollärare, ämneslärare, högskolornas adjunkter och lektorer - faktiskt alla som jobbar i svenskt utbildningsväsen och inom högre utbildning - riktigt bra förutsättningar. Det behöver man visa en tydlig vilja till när man har årets viktigaste debatt: budgetdebatten.

Nu har vi fastnat lite - det händer ibland - i vad olika partier tycker fungerar dåligt med svensk utbildning och forskning och hur man vill åtgärda problemen. Det finns en logik i det, men det gör också att det kan kännas rätt mörkt och som om vi inte är nöjda med någonting vi ser inom det här området. Jag törs inte göra mig till talesperson för alla i rummet, men jag är säker på att andra precis som jag ser fantastiska verksamheter när de gör besök på skolor runt om i landet.

Vi ska ha med oss att svensk skola på det stora hela är bra. Svensk forskning är bra. När jag träffar elevrörelsen och studentrörelsen får jag verkligen hopp om framtiden. Dessa personer har gått i svensk skola och fått de utbildningar som vi ju ganska ofta pratar om som någonting som inte håller måttet. När man undersöker vuxnas kunskaper - det handlar om stora undersökningar av svenskars kunskaper - står de sig väl i internationella jämförelser. Men det betyder inte på något sätt att det finns utrymme att vila eller luta sig tillbaka, för mönstret går igen när det gäller bristande likvärdighet.

Regeringen redovisar mål för skolan som vi känner igen. De handlar om att utveckla kunskaper och värden och om att förmedla och förankra respekt för mänskliga värden och de grundläggande demokratiska värderingar det svenska samhället vilar på. I den politiska inriktningen ser jag dock något annat som väcker frågor om vart regeringen är på väg.

Regeringen skriver om att återupprätta en svensk kunskapsskola och gå tillbaka till grunderna. För mig är det trots allt lite oklart vad man menar. Det gör att jag blir osäker på om jag har gått i den svenska kunskapsskolan eller i någon annan skola. Det står att man vill tillbaka till faktakunskaper och färdigheter som att läsa, skriva och räkna. Jag ser dock inte det som något steg tillbaka utan som ett fokus som svenska regeringar har haft under ganska lång tid. Kunskap beskrivs sedan länge som något som kommer till uttryck på flera sätt: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Jag undrar hur långt tillbaka man vill gå och till vad.

Fru talman! Mitt bekymmer är att regeringen oroar sig för resultaten i de internationella undersökningarna som Pisa och Pirls men inte verkar reagera lika kraftfullt på det många andra ser: den bristande likvärdigheten. När det kommer undersökningar av de ungas digitala kompetens och färdigheter, alltså att hantera digital information, som ni ju vet att vi gör som samhällsmedborgare redan i unga år, är man inte lika bekymrad. Inte heller när det gäller den kompetensen är likvärdigheten tillräcklig.

Svenska ungdomar är omgivna av tekniska prylar. Det handlar inte om att ha tillgång till sådana utan om att man behöver undervisning av lärare även på det här kunskapsområdet.

Jag tycker att det är bra att regeringen lägger mer pengar på det vi kallar anslag 1:15. Det är ett anslag som den rödgröna regeringen införde för att motarbeta den bristande likvärdigheten i svensk skola och som nuvarande regering behåller och inte minst satsar på, även om det såklart är lite mindre än vad Miljöpartiet och en del andra oppositionspartier vill satsa. Förra året ändrades anslagets namn. Det hette Statligt stöd för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling, men förra året ströks ordet likvärdighet ur anslagets namn. Det skulle enligt skolminister Lotta Edholm ses som något symboliskt, och inriktningen skulle inte ändras.

Som ni märkte i det tidigare replikskiftet kunde Fredrik Malm prata väldigt mycket om bristerna hos Miljöpartiet under den tid som stödet infördes. Det skulle vara ett stöd för både likvärdighet och kunskap.

Fru talman! Låt oss lämna historielektionen och fokusera på vad som händer nu. Sedan i september behöver man inte redovisa hur pengarna man använder stärker likvärdigheten. Nu när Fredrik Malm har hunnit googla kanske han kan ta replik på mig och svara på frågan vi inte fick svar på tidigare, nämligen varför Liberalerna släpper fokus på åtgärderna för att öka likvärdigheten. Vi ser ju uppenbarligen bristande likvärdighet som ett problem i svensk skola.

Miljöpartiet gör satsningar i budgetförslaget på statligt stöd för kunskap och likvärdighet. Vi vill också satsa på förskolan - bland annat minskade barngrupper och ökad likvärdighet - komvux, fritis, frukost i skolan och stärkt elevhälsa. Det är en del av allt det svensk skola behöver, men inte allt. Vad behöver då svensk skola? Det handlar inte om magi, utan det är sådant som finns inom räckhåll. Det som behövs för att kunskapsresultaten ska öka, för att arbetsmiljön för medarbetare och elever ska förbättras och för att skolan ska bli en arbetsplats som fler drömmer om att jobba på är att man gör de investeringar som krävs - och där är regeringen inte beredd att prioritera.

Fru talman! Jag behöver också i det här anförandet beröra Miljöpartiets budgetförslag vad gäller högre utbildning och forskning. Vid en snabb titt på anslagstabellerna är skillnaderna rätt tydliga. Det är huvudsakligen Miljöpartiet som ger lärosäten mer pengar för utbildning på grundnivå och avancerad nivå samt för forskarutbildning och forskning. Vi i Miljöpartiet visar att vi ser några av de hinder som lärosätena beskriver för oss och vidtar åtgärder som borde ha vidtagits långt tidigare.

Vi har inte kompenserat för långvariga neddragningar, men vi har ändå påbörjat en resa där vi tar bort det som kallas produktivitetsavdraget. Lärosätenas budgetar har under flera decennier osthyvlats genom produktivitetsavdraget. En konsekvens är att svenska lärosäten ligger nära botten när man jämför undervisningstid med andra länder i Europa. Vi vill att studenterna även vid högre utbildning ska träffa skickliga lärare och forskare under sin utbildningstid. Vi tror att det gör skillnad.

Grunden för excellent forskning läggs inte i de vetenskapliga akademierna, som instiftats av gamla kungar. Den läggs i förskolan, grundskolan, gymnasiet och runt om på lärosäten i hela landet. Det är hela utbildningsvägen och hela forskarsamhället som lägger grunden för kommande Nobelpris.

Det här med att Liberalerna har styrt Utbildningsdepartementet i två år är intressant. Man skulle kunna tro att det skulle innebära stärkt akademisk frihet, fokus på bildning och forskning och att studenter får mer tid med skickliga lärare och forskare. Men det är inte det vi ser. Förra året gjordes dessutom en extra besparing på de statliga lärosätena, och produktivitetsavdraget är fortfarande kvar. Var är reformerna och pengarna som ska göra högre utbildning och forskning till en drivande kraft både i klimatomställningen, som vi som samhälle måste göra, och i ett socialt hållbart samhälle?

Regeringen genomför nu utredningar som kommer från den tidigare regeringens tid. Det är bra. De bemannade skolbiblioteken och fokus på läromedel av hög kvalitet är sådant som jag ser fram emot att se i skolorna. Det kommer ett pärlband av utredningar till regeringen från olika utredningar under det här riksdagsåret. Vi får väl se i vilket skick förslagen kommer till riksdagen efter regeringens beredning.

Under Nobelveckan kom också regeringens forskningsproposition, som vi ska hantera här i kammaren efter jul. Precis som många andra tar jag mig an den bit för bit, men hittills förvånas jag över det ensidiga fokuset på excellens utan att bygga bredd och på ökad statlig styrning av forskning i kombination med ökad frånvaro av forskare i de beslutande rummen.

Fru talman! Miljöpartiet deltar inte i beslutet om statsbudgeten av det enkla skälet att vi i vår fullt ut finansierade budget lägger mer än 5 miljarder mer på utbildning och forskning än regeringen gör. Jag hänvisar därför till Miljöpartiets särskilda yttrande där vi prioriterar förskola, skola, högre utbildning och forskning i högre grad än regeringen gör.

(Applåder)

Fru talman! Robert Stenkvist noterar inga dramatiska avvikelser i denna del av budgeten. Jag tänkte för den skull uppehålla mig vid några små detaljer och alltså inte de stora huggen. Som vi alla vet säger talesättet att djävulen sitter i detaljerna.

Robert Stenkvist! I budgetpropositionen genomförs inte en neddragning av bidraget till studentorganisering, utan den aviseras. Det handlar om ungefär en tredjedel av den totala summan. Bidraget infördes när alliansregeringen avskaffade kårobligatoriet för ett par decennier sedan.

Åtgärden att minska stödet till studentorganisering faller ganska väl in i en sverigedemokratisk politik av att minska elevinflytandet, försämra möjligheter för civilsamhällesorganisering och attackera fackförbund och folkbildning. Att kringskära möjligheterna till studentorganisering passar väl in i en politik där man ger sig på varje centrum där motstånd mot den egna politiken kan frodas.

Robert Stenkvist! Har jag rätt när jag antar att det är skälet till neddragningen? Eller varför aviserar regeringen att man ska dra ned finansieringen till studentorganisering med en tredjedel?

(Applåder)

Fru talman! Jag noterar att Robert Stenkvist alltså inte till fullo står bakom regeringens budgetförslag. Det var intressanta nyheter.

Jag vill ta upp en annan detalj som finns i budgeten. Det gäller att priset, det vill säga det ersättningsbelopp som lärosätena får per student, höjs på stora områden som humaniora och samhällsvetenskap respektive natur och teknik. Natur- och teknikhöjningen aviserades redan i förra årets budget. I denna lanseras höjningen av humaniora och samhällsvetenskap. Det blir ungefär 1 000 kronor mer per student.

Det här är inget vi har några invändningar mot. Det är i sin ordning att höja beloppen, eftersom undervisningstiden har drabbats av alldeles för långa tider av effektiviseringskrav. Jag har alltså inga invändningar mot detta i sak. Men djävulen sitter som sagt i detaljerna, och regeringen gör skillnad på hur man höjer priset.

Det finns nämligen en peng som lärosätena får för att de antar studenter och en annan peng som lärosätena får för att studenter passerar igenom utbildningen med godkända poäng. När det gäller natur- och teknikutbildningarna höjer man beloppet för att anta, det vill säga ta in, studenter. Men när det gäller humaniora och samhällsvetenskap höjer man beloppet för att examinera studenter, det vill säga att studenter passerar igenom utbildningarna.

Robert Stenkvist! Varför gör ni denna skillnad?

Fru talman! Jag tackar Robert Stenkvist för anförandet.

Jag vill föra ett kort resonemang om forskningspropositionen, om hur man väljer att göra prioriteringar och lite grann om hur Sverigedemokraterna resonerar runt prioriteringarna.

Vi har sett och läst att väldigt mycket av forskningsfinansieringen framöver - de 6,5 miljarderna när det är fullt utbyggt 2028 - kommer att gå till forskningsråden och inte direkt till högskolorna. Det man då högst troligt kan anta är att de som lyckas söka dessa pengar kommer att finnas vid de etablerade större universiteten, som Uppsala och Lund, de tekniska högskolorna och så vidare. Det behöver inte vara fel, men det är inte alldeles säkert att det blir rätt.

Förutom de stora universiteten har vi ganska många högskolor runt om i Sverige. Det är troligt att de kommer illa ut av denna prioritering. Min fråga till ledamoten Stenkvist är därför: Hur ser Sverigedemokraterna på högskolornas roll i Sverige framöver?

Fru talman! Jag tackar för ett intressant och ärligt svar. Jag uppskattar verkligen det.

Mot slutet av Stenkvists anförande kom Stenkvist in på forskningsbegreppet. Det är klart att detta blir lite extra intressant för mig, som har befunnit mig i den världen, att diskutera. Jag har själv varit forskare, och jag har väldigt hög tilltro till vetenskapssamhället och forskarsamhället. Man använder vetenskapliga metoder. Man söker noggrant efter sanningen. Det är faktiskt också så att forskning går ut på att ifrågasätta dagens sanningar. Något som var sant på 50-talet behöver inte vara sant 2024. Det är forskningsdynamik, så detta tror jag att vi får vänja oss vid.

Sedan kan jag inte låta bli att häpna lite grann över exemplet kring klimatforskning 1990. Sveriges förste Nobelpristagare, Svante Arrhenius, fick Nobelpris 1903. År 1896 skrev han en artikel - ursäkta, fru talman, nu blir det tyska - med titeln: Ueber den Einfluss des atmosphärischen Kohlensäuregehalts auf die Temperatur der Erdoberfläche. Han var den förste forskaren som visade på att det fanns ett samband mellan koldioxidutsläpp och jordens uppvärmning. Det är klart att jag då undrar, ledamoten Stenkvist: Var detta en åsikt, eller var det vetenskapliga fakta 1896?

Det oroar mig lite när statsminister Kristersson och även näringsminister Busch blandar ihop begreppen och säger att forskarsamhället och experter ägnar sig åt åsikter när det i själva verket är vetenskapliga slutsatser de förmedlar. Vad säger Stenkvist själv om forskningsbegreppet och skillnaden mellan forskningsresultat och åsikt?

(Applåder)

Fru talman! Det var en titel som Ådahl tog upp.

Nu tappade jag allt vad jag skulle säga, när Ådahl kom in på det sista. Just i det här fallet med Busch håller jag med Busch. Jag hörde vad de sa. De som det hänvisades till svamlade, tycker jag. Jag vet inte om de är experter på detta område. De pekar på någonting som kanske kommer att komma i framtiden. Det är inte forskning. Jag vill värna forskningsbegreppet. Det är därför jag tar upp detta. Jag vill att statusen bibehålls, så att säga.

Jag har jättestor respekt för forskning inom fysik, partikelfysik - allting. Det är enorma framsteg man gör. Det är riktiga framsteg. När det gäller forskning inom samhällsvetenskap och humaniora är det vi som är här som missbrukar och eroderar forskningsbegreppet. Det är ju inte riktiga forskare.

Jag har sett statsvetare. De är naturligtvis inga riktiga forskare. De är statsvetare och kommer ut med rent politiska åsikter. Jag menar att det med tiden sänker förtroendet för detta. Det är vi som missbrukar och eroderar forskningsbegreppet. Detta är ju inte riktiga forskare som verkligen går in för sin forskning.

Svante Arrhenius hade helt rätt. Nej, jag tror att Ådahl var lite fel ute - nu är det en akademiker här. Jag undrar om Arrhenius pratade om jordens uppvärmning eller om det var koldioxidens växthuseffekt som han pratade om. Det fanns inte direkt någon koldioxid på hans tid. Jag tror att det var 0,03 procent. Nu är vi uppe i 0,04 procent. Man mäter i ppm. Nu är min talartid slut, tyvärr. Jag hade kunnat fortsätta. Vi kom verkligen in på intressanta saker.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

I förra veckan debatterade vi studiestöd med ett anslag på 33,8 miljarder kronor. I dag har vi debatterat utbildning och forskning. Det är ett anslag på hela 104 miljarder kronor för 2025. Drygt hälften går till utbildning, och 11 miljarder går till forskning.

För att komma till nivån högre utbildning och forskning krävs det att vi har en fungerande utbildningskedja från förskolan genom hela grundskolan och gymnasiet.

Min kollega Josefin Malmqvist har tidigare på ett förtjänstfullt sätt redovisat hur Moderaterna och regeringen ser på detta. Vi ser att många stora förändringar kommer att göras, de största under de senaste 20 åren. Många utredningar pågår, och jag ser fram emot februari då vi kommer att få fler utredningar som kan leda fram till propositioner. Detta kommer att förbättra mycket för både elever och lärare, vilket känns väldigt positivt.

Fru talman! Vi moderater och regeringen anser att högskola och utbildning är väldigt viktiga verksamheter. Man ska samarbeta med företag och samhället för att få en så hög kvalitet som möjligt och för att så många som möjligt ska kunna delta i detta.

Regeringen satsar på lärosätena med 30 olika anslag. För de statliga lärosätena är satsningen på 26,6 miljarder för 2025. På de enskilda lärosätena, där Chalmers tekniska högskola, Handelshögskolan i Stockholm och Högskolan i Jönköping ingår, satsas 4 miljarder. Vi satsar även 19 miljarder på den statliga forskningen och utbildningen.

Vi gör också särskilda förändringar när det gäller de enskilda utbildningsanordnarna, till exempel Chalmers som ansvarar för både studenthälsa och sjöbefäl och Högskolan i Jönköping som också ansvarar för studenthälsa, som innebär stora ökningar med 16 miljoner under 2025 och 19 miljoner under 2026. Fram till 2026 kommer det att bli ökningar med 40 miljoner för Handelshögskolan i Stockholm, som ska kunna arbeta med de förändringar som sker med de enskilda enheterna när man får fler statliga uppdrag. Det är alltså betydande skillnader som kommer att ske, och jag tror att det kommer att bli förbättringar och att vi utökar arbetet med både de enskilda och de statliga högskolorna och universiteten.

Vi har särskilda utbildningsanordnare, till exempel Teach for Sweden, som arbetar väldigt mycket med att få vuxna som sedan tidigare har en annan utbildning och som vill studera på en lärarutbildning eller som vill läsa pedagogik. Där satsar vi 16 miljoner 2025-2027, vilket ses som väldigt positivt. Vi behöver få fler som vill bli lärare.

När vi diskuterade detta för ett år sedan pratade vi om forskningspropositionen som skulle komma under 2024. Som ni har hört tidigare kom den för bara några dagar sedan - Forskning och innovation för framtid, nyfikenhet och nytta. Vi kommer att debattera den mer efter årsskiftet, som jag ser fram emot. Men siffrorna finns redan nu. Det är en spännande forskningsproposition där man tar upp många viktiga områden som måste belysas. Det är den största ökningen som någonsin har gjorts på forskning med 6,5 miljarder fram till 2028. För 2025 blir ökningen 1,5 miljarder, för 2026 blir den 2,5 miljarder och för 2027 blir den 4 miljarder. Fram till 2028 har vi alltså en forskningsbudget på 43 miljarder, vilket är en svindlande hög summa och givetvis väldigt viktig.

Vi har tidigare här diskuterat om detta är den största satsningen någonsin, och vi har kanske fått olika svar från Riksdagens utredningstjänst om detta. Men enligt Riksdagens utredningstjänst är det den största satsningen som har gjorts. När man tittar på tidigare år och följer konsumentprisindex kan man säga att det 2008, när det var en borgerlig regering där Moderaterna ingick, var den största satsningen enligt konsumentprisindex. Men om man tittar siffermässigt är detta den största satsningen som någonsin har gjorts på högskoleutbildning och forskning.

Den minsta satsningen som har gjorts på senare år var 2000, när det var socialdemokratiskt styre. Då var satsningen på 2 miljarder.

Detta är alltså en otroligt stor satsning som är väldigt viktig.

Fru talman! Det är också väldigt positivt att vi med denna forskningsproposition tänker om, tänker nytt och vill vara tydligare. Den föregående forskningspropositionen, som var på 3,7 miljarder, innehöll lite mer av samma sak. Nu gör vi om detta och tänker nytt.

I denna forskningsproposition satsar vi mycket på viktiga områden, och det finns väldigt många. Jag tänkte ta upp ett axplock av dessa områden. Det handlar om spetsforskning, som är mycket viktig. Det handlar om forskningsinfrastruktur. Det handlar om AI, som nyligen har diskuterats i AI-kommissionen. Det handlar också om life science, grön omställning, livsmedelsforskning, skog och lantbruk och rymdforskning samt om forskares olika möjligheter och holdingbolag som arbetar mycket med att få ut forskningen i verksamhet.

Fru talman! Inriktningen på forskningspropositionen är att svensk forskning ska hålla hög kvalitet, att Sverige ska vara en ledande kunskapsnation och vara bland de främsta länderna när det gäller forskning som andel av bnp och att Sverige ska vara ett av världens främsta innovationsländer.

Det finns viss oro för att Sverige och EU riskerar att tappa i konkurrenskraft då många länder satsar mer på forskning. EU:s mål är att varje land ska satsa minst 3 procent av bnp på forskning. Sverige ligger på 3,5 procent av bnp, vilket givetvis är väldigt bra. Men vi ska fortsätta att ligga högt och kanske nå ännu högre.

Fru talman! Vi behöver behålla forskare. Vi vill att de ska stanna kvar. Och vi måste locka hit internationella forskare. Då satsar vi på något som kallas karriärstödssatsning. Det innebär att forskare kan ges möjlighet till en biträdande lektorstjänst under fem år. Sedan kan forskare också efter prövning få denna tjänst på lektorsnivå förlängd ytterligare fem år. Det är väldigt viktigt att vi har en mobilitet. Vi vill få hit studenter och forskare från andra länder. Vi vill också att de ska flytta mellan lärosätena. Vi sänker också expertskatten för att kunna behålla och rekrytera utländska experter.

Fru talman! För att vi ska få ett större genomslag och behålla våra ledande positioner är det viktigt att vi vågar prioritera spjutspetsforskning. Vi måste våga satsa på prioriteringar.

Regeringen lyfter fram och satsar på excellens. Vi hörde tidigare att det var negativt att det görs. Jag tycker att det är positivt. Vi satsar på excellenscenter med ett tillskott till Vetenskapsrådet på 1,4 miljarder. Här finns det också långsiktiga program för banbrytande forskning och kluster för framtidens nya teknologier. Det är en stor och viktig satsning.

Regeringens inriktning är också att de direkta forskningsanslagen till universitet och högskolor - basanslagen - i högre grad ska fördelas via våra forskningsråd. Vi tror att detta är positivt. Vi måste prova något nytt eftersom det som gjordes tidigare inte riktigt har fungerat eftersom vi tyvärr håller på att bli förbisprungna.

Även den gröna omställningen måste vara konkurrenskraftig, och vi ställer mycket höga krav på den. Vi behöver prioritera banbrytande teknik som kvantteknik, bioteknik, AI och nya strategiska forskningsområden till exempel inom rymden, polarområdena och metaller och mineraler.

Vi ska också satsa mycket på avancerad forskningsinfrastruktur, till exempel vidareutveckling av våra anläggningar som vi är väldigt stolta över: MAX IV, ESS och Scilife Lab.

Fru talman! Det är väldigt viktigt med life science och olika forskningsinfrastrukturer. Med min tidigare bakgrund som läkare, innan jag blev politiker, anser jag att det är väldigt viktigt med life science-forskningen. Precisionsmedicin leder till fantastiska resultat och stora förändringar. Här har även läkemedelsföretagens forskning en stor och viktig del. Det är därför oerhört viktigt att vi prioriterar life science.

Fru talman! Vi behöver också locka fler studenter till lärarutbildningarna. Detta kan ske genom att man möjliggör en stark koppling mellan teori och praktik. Jag nämnde till exempel Teach for Sweden. Det gör att teori och praktik kan förenas när man samtidigt arbetar. Därför är det också viktigt att vi kan underlätta detta för lärosätena. Det har varit ett bekymmer att man inte har varit anställd. Man måste ha en anställning om man ska kunna gå en utbildning där teori och praktik integreras. Därför gör regeringen en ändring i högskoleförordningen som innebär att anställning kan bli ett särskilt behörighetskrav inom utbildningsformen, och det är väldigt efterlängtat.

Fru talman! Vi har i nuläget en utmanande tid med krig i vårt närområde. Det finns mycket oroligheter i världen. Det pågår också en teknisk tävling, kan man säga, där vi håller på att bli omsprungna. Nu satsar regeringen på hög kvalitet på högre utbildning och på hög kvalitet på forskning och givetvis på akademisk frihet. Vi gör stora satsningar på dessa områden för att Sverige ska vara en ledande nation. Vi ska ha en stark konkurrenskraft. Vi satsar därför mycket på prioriterad forskning och högre utbildning.

(Applåder)

Fru talman! Jag vet inte om jag ska tacka ledamoten för frågan, för jag vet inte om det var någon fråga. Men givetvis tycker vi att det är otroligt viktigt med utbildning.

Det är ju positivt att ledamoten vet vad regeringen kommer att göra till våren, för det vet vi inte själva. Tydligen vet ledamoten mer än vad vi gör.

Givetvis ser vi alltid över var det saknas pengar och var det är bekymmer, precis som vi gjorde med omställningsstudiestödet. Stora satsningar gjordes, och regeringen eftersökte också förslag från både CSN och parterna på hur man skulle göra för att underlätta med till exempel digitalisering. Det handlar om att underlätta hanteringen av ansökningarna, helt enkelt. Regeringen gjorde stora satsningar på att lösa detta.

Både från Socialdemokraternas och från regeringens sida kan man nog säga att det var en väldigt stor anstormning av ansökningar, vilket man inte riktigt hade räknat med. Man hade inte riktigt budgeterat för det. Planeringen var att man skulle gradera upp det efter ett år, men det var många fler som sökte, och det blev en överraskning för alla partier. Man behövde lösningar för att påskynda handläggningen. Nu är man i stort i fas, och det blir snabba svar när det gäller omställningsstudiestödet.

Givetvis kan regeringen också göra omprövningar av var det kan behövas fler studieplatser. Exakt var kan jag inte säga i nuläget. Men jag kan ändå säga att regeringen är noga med att det finns utbildningsplatser. Man är noga med att vi har lärarutbildningar som fungerar och att vi har skolor och gymnasier som fungerar, så att vi ska kunna få fler utbildningar. Vi gör otroligt mycket för att förbättra detta. Givetvis vill vi minska arbetslösheten.

(Applåder)

Fru talman! Utvecklingsforskningen avfinansierades abrupt förra sommaren. Redan utlysta medel drogs tillbaka, till en början helt utan förklaring. Det gjorde en hel forskarvärld milt sagt upprörd.

Utvecklingsforskning, för den som inte känner till det, är forskning i samverkan mellan discipliner och med andra länder för att bilda kunskap om livsavgörande frågor som hur man kan bygga varaktig fred i konfliktdrabbade områden, hur livsmedelstillverkning kan bli klimatresilient, hur man bekämpar smittsamma sjukdomar, multiresistenta bakterier och virus, hur man kan hantera pandemier, hur man främjar utbildning i fattiga länder eller hur man stärker mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet.

Sverige har varit en ledande aktör när det gäller utvecklingsforskning i ett halvt sekel. I Vetenskapsrådets senaste rapport om utvecklingsforskningen skriver de att Vetenskapsrådet finansierar utvecklingsforskning av högsta vetenskapliga kvalitet.

I den forskningsproposition som presenterades förra veckan hade Kristdemokraterna möjlighet att återföra medel till forskning om hur människor ska kunna få mat i länder med svält och hur svälten inte ska förvärras av de klimatförändringar som huvudsakligen orsakas av västvärlden. Vill inte Lili André att befolkningen i världens fattigaste länder ska kunna få bättre livsbetingelser? Är världsledarskap och högsta vetenskapliga kvalitet inte excellent nog för att utvecklingsforskningen ska vara värd att satsa på?

(Applåder)

Fru talman! Jag häpnar över detta. Ja, 40 miljarder till forskning satsar ni absolut. Det är därför de 1 ½ miljarder som ligger i budgeten för nästa år bara är uppräkningspengar av de 40 miljarderna.

Utvecklingsforskningen finansierades via utlysningar på Vetenskapsrådet motsvarande 180 miljoner. Regeringen strök dem med ett pennstreck utan förklaring. De pengarna lägger regeringen ingalunda tillbaka i forskningspropositionen. Varenda tillkommande krona i forskningspropositionen är uppbunden, antingen via utlysningar som ska sökas i konkurrens eller till särskilda utpekade projekt. Någon förstärkning av basresursen som gör att forskare i större utsträckning kan välja vad de vill forska om kommer inte på fråga.

Lili André är helt enkelt dåligt påläst när hon säger att regeringen inte är emot utvecklingsforskning. Man kan bara lyssna på Robert Stenkvists anförande tidigare i dag. Vi vet ju att det är Sverigedemokraterna som styr den här regeringen. Vill de inte ha någon utvecklingsforskning blir det ingen utvecklingsforskning, och det var det som hände.

Kristdemokraterna brukar vara besjälade av att hjälpa dem som har det allra svårast. Detta handlar om hur man kan stärka livsbetingelserna för dem som lever i världens mest utsatta länder - världens mest utsatta befolkningar. Detta brukar Kristdemokraterna vara besjälade av och vilja hjälpa till med - men inte Lili André. Lili André säger att ingenting har ändrats och låtsas som ingenting.

Vi talar om 180 miljoner. Forskningspropositionen ligger på riksdagens bord. De finns inte där.

(Applåder)

Fru talman! Så kom till slut forsknings- och innovationspropositionen, drygt halvvägs in i mandatperioden, som brukligt är. Med lång tid att tänka till följer stor förväntan, och torsdagen den 12 december 2024 var det dags. Pressinbjudan kom blott två timmar före själva presskonferensen. På podiet stod utbildningsministern, energiministern och EU-ministern.

Forskningspropositionen hamnade dock i skymundan, för samma dag var det mycket höga elpriser i södra Sverige. Det var det även i Norge - ännu högre faktiskt - och i Norge var det ännu mer elöverskott än i Sverige. Det finns de som säger att Sveriges höga elpriser enskilda dagar beror på nedlagd kärnkraft. Upplysningsvis: Norge har ingen nedlagd kärnkraft.

Energiminister Ebba Busch, som tillsammans med statsminister Kristersson allt oftare avfärdar forskningsresultat och utlåtanden från experter med att det bara är åsikter bland andra, skulle alltså prata om forskning. Men journalisterna på plats var mer intresserade av just denna dags höga elpriser än vad som stod i forsknings- och innovationspropositionen. Presskonferensen blev tyvärr lite av ett haveri.

Fru talman! Vi har byggt in mekanismer som gör forskningen ofri. Ja, så är det faktiskt, och det är illavarslande. Sverige har länge ansetts vara en akademisk toppnation, innovativ och med framstående forskning. Det har lockat hit högkompetent arbetskraft, stärkt företagandet och skapat tillväxt. Nu tappar vi alltmer mark.

Regeringens respons i forsknings- och innovationspropositionen har varit mer pengar till samma system - det system som inte levererar det som behövs. Det är tyvärr total frånvaro av reformer. Jag undrar: Vad hjälper pengar när själva strukturen är defekt?

Fru talman! Även om satsningarna på forskning fortfarande utgör en relativt stor andel av vår bruttonationalprodukt har Sverige inte hängt med i den internationella utvecklingen när det kommer till forskningsresultat. Centerpartiets utgångspunkt är att det i huvudsak inte är för lite pengar som är problemet utan hur man har riggat hela sektorn - hur finansieringssystemet ser ut, hur sektorn är organiserad och hur politiserad man har tillåtit den att bli. Centerpartiet vill se två djupa reformer: dels en ny organisering av sektorn, dels en ny och långsiktigt stabil finansiering av sektorn.

Fru talman! I Sverige är i stort sett alla lärosäten förvaltningsmyndigheter. Det leder till både en konformitet och en alltför nära relation till statsmakten, vilket håller tillbaka kreativiteten och idérikedomen. Universitetsledningarna måste ägna mer tid åt myndighetsuppgifter än åt att vara akademiska ledare. Centerpartiet vill i stället se friare lärosäten och en pluralism av associationsformer.

I forskningspropositionen ser vi att den institutionella autonomin ytterligare försvagas genom sättet som finansieringssystemet göds med pengar på. I princip alla nya tillskott av medel ska fördelas av forskningsråden. Universiteten och högskolorna reduceras till administrativa enheter i statens vård. Det blir de facto ett alltmer inlåst system för forskning. Det är inte ett system som levererar när ofrihet blir dogm. Utbildningsminister Johan Pehrson cementerar landet Lagom - och gör kanske till och med saken värre.

Satsningarna är tillfälliga och tyngda av administration. Centerpartiet vill i stället reformera forskningssystemet i grunden. Vi vill se mer samarbete med den privata sektorn runt finansiering. Man behöver dessutom lyfta hela Universitets- och högskolesverige; det kommer inte att funka med en spets om inte hela systemet lyfts.

För att Sverige ska kunna säkra sin konkurrenskraft behövs både internationell spets och regional relevans på landets lärosäten. Sverige behöver som konkurrenskraftigt land tillgängliggöra högre utbildning av hög kvalitet över hela landet och under ett långt yrkesverksamt liv. Våra högskolor behövs, och de behöver utveckla sin spets samtidigt som de lyfter kvaliteten i sin bredd.

För våra två djupa reformer behövs en tågordning. Det börjar med en friare organisering och fortsätter med en friare finansiering.

Fru talman! Vad som också är anmärkningsvärt i propositionen är hur lite plats som ägnas åt bildning. Två gånger på 170 sidor nämns ordet "bildning". Det är nog ett tidens tecken, och det är djupt oroande. All energi i propositionen ägnas åt det fluffiga begreppet "excellens".

Samtidigt vet vi att bildning har ett mycket högt värde för ett land eftersom det bidrar till både individens och samhällets utveckling. När samhället nu slits isär i en alltmer polariserad värld där folk riktar sin uppmärksamhet närmast uteslutande mot likatänkande i sina så kallade ekokammare behövs det ett vaccin - en motkraft - och ingenting är så effektivt mot samhällets förfall som bildning.

Bildning främjar vår förmåga att tänka kritiskt, analysera information och delta aktivt i demokratiska processer. En informerad och utbildad befolkning är bättre rustad att försvara demokratiska värden och hålla makthavare ansvariga. Ett bildat samhälle tenderar dessutom att ha mer innovation och större ekonomisk tillväxt.

Fru talman! Eftersom bildning är avgörande för att bygga ett starkt, rättvist och framgångsrikt samhälle är det djupt oroande hur regeringen har satt bildningen på undantag i sin politik. Centerpartiet förespråkar därvidlag en helt annan väg.

Fru talman! Jag tackar för möjligheten att berätta lite mer om det.

Det är alldeles uppenbart att vi uppfattar propositionen helt olika. Jag uppfattar det som att regeringen just jobbar med mer av samma, vilket är motsatsen till vad ledamoten Hänel Sandström tänker.

Jag menar att vi i dag har en balans där basmedlen är relativt få och medlen som går till forskningsråden är relativt stora. Vi har ett system där forskarna söker i konkurrens. Man söker på en massa olika ställen, och till slut får man pengar. Detta driver till viss del en konkurrens. Samtidigt menar jag att vi låser in oss i ett system där forskningen blir mer ofri.

I regeringens förslag till forsknings- och innovationsproposition förstärker man ju den obalans som finns mellan basfinansiering och medel som ska delas ut av någon annan än forskarna själva, som kan frågorna bäst.

Jag pratar mycket om organisering av sektorn och att det ska komma före reformering och finansiering av sektorn. En sak som kommer i kölvattnet av dagens system med myndighetshögskolor är att våra rektorer tvingas vara myndighetschefer i första hand. Jag menar att det är först om man har en friare form som det är möjligt att driva en strategisk agenda.

Det är precis så man gör på de privata universiteten i USA, till exempel på Harvard och Stanford. De står helt fria från staten. Det är universiteten som själva driver en strategisk agenda, inte USA som federal stat. Sverige som stat bör inte heller säga till högskolorna vad de ska prioritera. Därför menar jag att den proposition som ligger på bordet är mer av samma, alltså mer av det som inte har levererat.

Fru talman! Det är där vi skiljer oss åt. Om man återigen jämför Sverige med USA, där det finns väldigt många framstående universitet, är ju universiteten där otroligt mycket mer fria från staten. Det är inte den federala staten USA som bestämmer att du ska forska på de här molekylerna eller de här fysiska fenomenen, utan det är forskarna själva som i samklang med strategiska beslut på lärosätena formar den politiken.

Jag menar att huvudfrågan är vem det är som prioriterar forskning. Jag får intrycket av ledamoten Hänel Sandström att idén är att det är staten och politikerna i Stockholm som ska berätta vad som är viktig forskning. Jag menar att forskning inte funkar så. De bästa idéerna kommer inifrån lärosätena och från forskarna. Det blir bakvänt att tänka sig att man ska kraftsamla politiskt runt forskningsområden.

Fru talman! Det är däremot viktigt med innovationssatsningar när forskningen väl har lagts på bordet och det är dags att ta den vidare och skala upp den till startup- och scaleup-företag. Då kan staten spela en otroligt viktig roll i en dödens dal av finansiering. Då kan vi kraftsamla mycket tydligare från staten. Jag menar att det är feltänkt att det är vi politiker som bäst kan se vilka områden som är viktiga när det kommer till just forskning.

Jag vill också göra en liten passage om bildning. Det är ett otroligt fokus på teknikforskning i den här propositionen. Jag saknar något om hur Sverige som land skulle kunna implementera teknikforskning i samhället. Jag saknar forskning om humaniora, samhällsvetenskap och ekonomi. Det hade behövts i väldigt mycket högre grad för att vi skulle kunna tillgodogöra oss forskningens resultat brett i samhället, både i näringslivet och i det offentliga.

Fru talman! Tack, ledamoten Stenkvist, för en väldigt motiverad fråga!

Det är alldeles sant att vi inte ska kopiera USA. Det är inte poängen när jag lyfter upp USA, utan det är för att visa att det på andra ställen går att tänka annorlunda. Vissa delar kan vi nog ta med till Sverige, men många delar ska vi nog låta stanna på andra sidan Atlanten.

Det jag menar handlar om en friare organisering av sektorn. Vi har ju Chalmers, högskolan i Jönköping och, som ledamoten säger, Handelshögskolan i Stockholm som har andra former. De kan via sina former arbeta på ett annorlunda sätt. Om vi får fler universitet och högskolor som kan arbeta på ett annorlunda sätt får vi en naturlig konkurrens i den mening att olika former kan ställas mot varandra, olika styrkor kan växa på olika ställen och vi slipper den konformitet vi har i Sverige.

Det är, om ledamoten tillåter att jag säger det, en ganska socialistisk konstruktion med bara statliga förvaltningsmyndigheter. Jag som liberal, som tror på marknadslösningar, tror kanske inte att detta ger bäst effekt i långa loppet. Däremot tror jag att man måste vara ärlig och säga att det i dag är väldigt svårt för universitetsledningarna att ta det akademiska ansvaret.

Jag tror faktiskt att det är svårt att i dag komma med fria pengar i stora doser och önska att man har strategiska agendor och kan prioritera de pengarna på universiteten. Det är därför jag menar att vi först måste se över organiseringen och i ett andra steg se över om vi kan ha ökade basresurser till lärosätena. Jag tror att man får göra det i två steg och dessutom under lång tid. Det här är djupa reformer som måste utredas jättenoga.

Fru talman! Nu blir det väldigt speciellt för mig. Å ena sidan är jag disputerad forskare i energi och energisystem och kan därför bedöma Buschs uttalande ganska precist, å andra sidan har jag varit ansvarig för en av de strategiska forskningsmiljöerna i Sverige. Vi har just nu 43 sådana, och jag var ansvarig för energi på Chalmers i tre år. Jag vet därför precis hur de funkar, vad som funkar bra och vad som funkar dåligt.

Utbildning och universitetsforskning

Jag börjar med energifrågan. Det är absolut så att det redan nu finns alternativ som gör att vi kan klara ett system som funkar med vattenkraft och förnybara teknologier, levererar ett stabilt elnät och har leveranssäkerhet, låga kostnader och rätt miljöprestanda. Det klarar vi, så här tycker jag att Busch ska lyssna på experterna i stället för att gissa själv.

När det gäller strategiska forskningsområden har jag erfarenhet från Chalmers, som ju är en stiftelsehögskola. När regeringen och utbildningsminister Leijonborg år 2008 presenterade denna idé var det lättare för Chalmers att ta den idén från politiken och strukturera om sin verksamhet, för man var inte en tung förvaltningshögskola. För universiteten i Lund, Uppsala och Stockholm var det betydligt svårare, för de hade inte samma möjligheter internt att styra om sin verksamhet.

När de strategiska forskningsområdena utvärderades år 2014 fick energi på Chalmers, Linköping och diabetesforskning på Karolinska de allra högsta betygen. Bakläxa gick till Stockholms och, om jag minns rätt, Lunds universitet. Därifrån förde man faktiskt bort pengar, för de hade inte lyckats ta de politiska idéerna och omforma dem till universitetens verklighet.

Det är precis detta jag är orolig för även nu med regeringens idéer. Det är inte lätt att strukturera och leda när man är en förvaltningsmyndighet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 december.)