Mathias Bengtsson (KD) om Utbildning och universitetsforskning

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Mathias Bengtsson för ett utmärkt fokus på psykisk hälsa. Det är mycket bra. Vi är verkligen helt överens om att psykisk hälsa ska vara en del av undervisningen. Det har vi föreslagit rätt länge, så där hoppas jag att vi kan komma överens. Det finns andra partier som inte är helt överens med oss, men där kanske vi kan landa förr eller senare.

Som jag sa i mitt anförande har vi ett otroligt stort vuxenansvar för de elever som vi tar in i svensk skola, för de måste ju vara där. I slutändan tvingar vi dem om de inte vill vara där, och det är ingenting som man bör ta lätt på. Man kan konstatera att vi inte riktigt tar detta vuxenansvar.

Fru talman! Mathias Bengtsson hade med jättemånga bra delar, men det var en sak som jag saknade lite, om jag inte missade den. Mathias Bengtsson var inne på kursplanen men inte på själva betygssystemet.

Svensk forskning visar att det blivit en stark försämring av svenska elevers kunskaper efter genomförandet av läroplanen Lgr11, och vi ska lyssna på forskningen i denna kammare - särskilt i den här debatten. Hur ser Kristdemokraterna och Mathias Bengtsson på dagens betygssystem och dess konsekvenser i form av psykisk ohälsa i svensk skola? Ser ni någon koppling däremellan och att det därför är otroligt viktigt att vi kommer bort från dagens osunda delar i betygssystemet?

Fru talman! Jag tackar för svaret, som ju är ganska glädjande. Men man ska inte vara helt nöjd.

Det är en sak som jag skulle vilja höra lite mer om. Några av oss är ju goda borgerliga i någon mån, och vi vill att de insatser som man gör som människa ska räknas och ligga till grund för vad livet sedan bjuder på. Man ska faktiskt kunna göra en insats och ta sig vidare. En av de mest basala grunderna i borgerligheten är att det är ens egen insats som ska avgöra vart man kommer i livet och att man också ska kunna belönas. Gör man något mer ska man också kunna belönas mer. Där tror jag att vi skiljer oss åt från vissa partier härinne.

I dagsläget räknas inte din insats över huvud taget. Det gör ingen skillnad om du inte kommer till skolan över huvud taget eller om du kommer varenda dag, gör allt du kan men ändå ligger precis under gränsen. Det är som att säga till eleverna: Låt bli att göra något! Om du vet att du inte kommer att nå upp till kraven kan du lika väl låta bli att göra något. Då kan du lika väl sitta i klassrummet och kasta suddgummi eller sitta och titta på mobilen, för din insats kommer inte att räknas. Den kommer inte att ge dig någonting.

Det är det system som vi har skapat - jag säger vi men menar generellt - och som i dagsläget måste ändras, är min uppfattning. Där vill jag jättegärna veta, också kopplat till psykisk ohälsa, om det är en bra sak att säga till eleverna att de bara ska ha betyget F vad de än gör. Det gör ju ingen skillnad vad de gör. Är det något som bygger starka människor som mår bra? Jag tror inte det. Därför vill jag gärna veta om Kristdemokraterna kommer att stödja att det även framgent, om vi nu ska ha en gräns, ska göras differentieringar så att din insats alltid räknas, oavsett om den ligger under eller över det som vi har hittat på är en godkänd nivå.

Fru talman! Jag vill tacka Mathias Bengtsson för de viktiga orden gällande mobbning och hur vi behöver prata om problemen och helt enkelt åtgärda dem.

Jag delar inte uppfattningen om allt men en del av det som sades gällande digitala verktyg eller mobiler. Det är långtifrån bara barn som drabbas av den här situationen. Jag tror också att vi vuxna behöver agera som förebilder, vilket jag själv tycker är väldigt svårt.

När det kommer till frågan om hur diskrimineringen som sådan tar sig uttryck är det oftast inte mobilerna i sig som utövar diskrimineringen eller själva mobbningen, utan det är personerna som använder dem som gör det. Även om vi skulle ta bort alla dessa mobiltelefoner skulle det fortfarande finnas strukturer som är diskriminerande där bakom. Människor blev ju faktiskt nekade arbeten och barn mobbade i skolan innan mobiltelefonerna fanns. Skillnaden nu är, som Mathias Bengtsson sa, att det här kan följa med en överallt och dygnet runt.

Därför skulle jag vilja veta vad Mathias Bengtsson tror att det sänder för signaler till skoleleverna att vi har ett parti, det största partiet i regeringsunderlaget, men också en regering där allt är fokuserat på att måla ut vissa typer av elever som problem. Man pratar konstant bara om att elever som kommer från vissa länder, som har en viss religiös tro och så vidare är problemet för samhället, för skolan, för allt. Vi får också rapporter om att den största orsaken till diskriminering i skolan är rasism. Hur går det ihop att man å ena sidan gör så här som regering när vi å andra sidan ser de här rapporterna?

Fru talman! Tack, Mathias Bengtsson, för svaret!

Jag måste ändå säga att jag inte tycker att regeringen tar tag i den här frågan. Det är ganska svårt för regeringen att göra det. En av anledningarna är att det generellt är ett svårt ämne. En annan anledning är att delar av regeringen själva är med och bedriver den här typen av retorik, mobbningsretorik eller diskriminerande retorik, mot människor.

Vi kan inte stå här som vuxna personer och säga att vi vill lösa problemet med mobbning i skolan när det största partiet i regeringsunderlaget har en trollfabrik som mobbar människor på nätet. Vi kan inte stå här och säga att vi vill få bort mobbningen och att barnen nås mer av mobbningen på grund av digitala verktyg när vi ser hur denna bland annat rasistiska retorik förs som leder till att många elever känner otrygghet och osäkerhet och blir utsatta.

Läs Diskrimineringsombudsmannens rapport! Där säger man klart och tydligt att diskrimineringen har ökat väldigt mycket mot elever med funktionsnedsättning, som är ett av de största skälen till diskriminering. Det andra är utländsk bakgrund. I synnerhet drabbas elever som har afrikanskt ursprung eller är afrosvenskar.

Det här sker inte i ett vakuum, menar jag. Barn föds inte till att mobba andra eller utöva diskriminering mot andra. Barn lär sig också av vuxna. När vi har en regering och ett styrande parti vars företrädare går ut och säger saker som är helt oacceptabla, som Mathias Bengtsson aldrig skulle acceptera annars, vad sänder det för signal till eleverna?

Hur många kronor i regeringens budget, som vi pratar om just nu, lägger Mathias Bengtsson och regeringen på att motverka mobbning och diskriminering i skolan? Svaret är noll.

Fru talman! Jag tackar för anförandet.

Jag blir lite nyfiken på att höra Mathias Bengtsson förklara vad regeringens ståndpunkt är på ett bredare plan när det gäller skolväsendets digitalisering.

Vi har ju haft en krokig väg här. Den tidigare digitaliseringsstrategin tog slut därför att den var tidssatt. Man skulle absolut ha en ny. Man var inte nöjd med det förslag som kom trots att en övervägande del av remissinstanserna var det - inte alla, såklart - men skulle ändå komma med en strategi för skolväsendets digitalisering därför att det var helt otänkbart att vara utan en. Nu vill man från regeringens sida inte längre ha någon övergripande plan för det här, utan man är nöjd med att ha gett Skolverket i uppdrag att titta på vägledning för att välja läromedel.

Om man oroar sig för hur digitaliseringen av samhället går till - för det handlar ju om samhället och inte bara skolan - vore det inte bra att ha en plan? Det är det jag efterlyser. Varför tar inte regeringen fram en strategi för det här?

En strategi handlar alltså inte endast om de didaktiska val som läraren ska göra i klassrummet på sina lektioner eller när läraren planerar sin undervisning tillsammans med sina kollegor. Det handlar om allt från hårdvara, informationssäkerhet och juridik till utbildning av huvudmän och lärare och beforskning av hela området. När kommer en strategi för det här?

Fru talman! Där det faktiskt hjälper skulle kunna vara när det gäller lärares administrativa arbetsbörda. Det här har regeringen inte någon plan för - man verkar inte tycka att digitaliseringen är en del av det.

Det handlar fortfarande inte om att vi någonsin har haft en strategi som haft som plan att vi ska ha någon form av hysteri, utan det handlar om att ge lärare underlag för att göra de didaktiska valen i vardagen.

Jag är ganska övertygad om att det inte finns någon lärare som valt bort böcker på grund av att man inte längre tror att böcker är en bra idé. Däremot har skolan varit underfinansierad, och man har fått söka efter billigast möjliga läromedel. Det finns såklart ingen pedagogisk poäng med att använda de senaste gratisapparna som kommit utan någon pedagogisk granskning av innehållet. Men det är där man riskerar att hamna när man inte har någon plan eller styrning i denna samhällsomvälvande period.

Det finns ändå en del som efterfrågar att man tar tag i samhällsutvecklingen. Jag tänker på AI-kommissionen, som verkligen understryker att alla behöver ha kunskap om vad det är för ett samhälle vi går in i. Det handlar nämligen inte om någon framtid som eleverna kanske ska stöta på någon gång senare, i sitt yrkesliv, utan det handlar om deras liv här och nu. Det handlar om deras förmåga att hantera digital information och om att förstå vad som är propaganda och desinformation. Det handlar om hur man beter sig i digitala sammanhang. Det är ingenting som pågår någon annanstans.

Jag blir bekymrad över att svenska elever hamnar efter när det gäller de här kompetenserna. Inom digital kompetens och informationshantering är likvärdigheten bristande. När kommer planen som Mathias Bengtsson verkar tycka är en bra idé?