Niels Paarup-Petersen (C) svarade Patrick Reslow i en replik om Utbildning och universitetsforskning i debatten ”Protokoll 2024/25:51 Måndagen den 16 december” den 16 dec 2024.
Patrick ReslowSD· i en replikFörst och främst är det bristande likvärdighet vi pratar om, inte ojämlikhet. Det är lite beklagligt, tycker jag, att Niels Paarup-Petersen och Centerpartiet inte lyssnar på lärarna. Frågar man lärarna är nämligen något…Fru talman! För er som just har kommit hit kan jag berätta att vi behandlar utbildningsutskottets betänkande 1. Det handlar om budgeten för utgiftsområde 16, som är ett stort område. Det innehåller allt från förskola till universitet och forskning och däremellan grundskola och gymnasium.
Totalt satsar Tidöpartierna knappt 104 miljarder kronor på utgiftsområdet, och mer än hälften, 55,4 miljarder kronor, går till universitet och högskolor. En fjärdedel går till förskola, grundskola, gymnasieskola och komvux. Anledning är att den senare delen huvudsakligen finansieras av kommunerna med kommunala medel. Men staten skjuter till medel för exempelvis fortbildning, läromedel, språkförstärkningar, akutskolor och skolsociala team.
För Sverigedemokraterna är bildning och utbildning centralt för ett framtida välstånd, inte bara för den enskilde utan även för landet som helhet. Sverige ska ha den bästa skolan i världen på alla fronter, och precis den ambitionen ska genomsyra hela utbildningspolitiken.
Svensk skola har alltsedan grundskolans tillkomst på 60-talet varit en experimentverkstad. Fokus har sedan dess legat på inkludering och social rättvisa snarare än på just kunskap och bildning. Olika pedagogiska metoder som lärts ut på lärarutbildningarna har varit motorn i den här negativa utvecklingen. Lärarna har förvandlats till uppfostrande socialarbetare i stället för att koncentrera sig på undervisning. Lärarnas auktoritet har urholkats i takt med att elevdemokratin stärkts, och föräldrarna har inte kunnat skilja på vad som är skolans roll och vad som är deras.
Införandet av mängdläran i matematikämnet på 70-talet gjorde att vi hade bland världens sämsta matematikkunskaper i början av 80-talet. Läxfria skolor och avsaknaden av repetition som kunskapens moder har försatt barn som redan har det svårt i en ännu svårare situation. Plötsligt blev det också fel att skilja ut barn som behövde mer hjälp i mindre grupper, och obsklasserna försvann. Betygen gjorde man motstånd mot; de var fel, för det var att sortera elever. Elever som var långt framme i sin kunskapsutveckling fick stå tillbaka och skulle ta ett större ansvar för sina klasskamrater.
Sedan kom digitaliseringsivern, som spred sig som en våg över Skolsverige. Helst av allt skulle eleverna forska i stället för att lära sig grundläggande fakta. Katederundervisningen åkte ut i stället för att utvecklas. När stöket letade sig in i klassrummen skulle lärarna stå där och tillämpa lågaffektivt bemötande. När de trots allt försökte upprätthålla ordningen blev det en kränkningsanmälan mot läraren. Rektorer och politisk ledning fegar många gånger ur.
Då har jag ändå inte nämnt den kanske största nedmonteringen av dem alla som har påverkat utvecklingen, nämligen kommunaliseringen av skolan.
Så här har det sett ut - en experimentverkstad där lärarutbildningarna har agerat och fört fram pedagogiker som inte har varit till gagn för kunskapsutvecklingen. Det är därför vi nu brottas med kostnader för skolan, där man lägger ned pengar som inte alltid leder till konkreta resultat.
Den som tror att den här utvecklingen har varit gynnsam för svensk skolpolitik borde fundera en gång till. Det är de här frågorna som borde vara centrala i den skolpolitiska debatten. Det är här problemen finns, men den debatten kommer ofta i skymundan.
Från Vänstern är det som vanligt mer pengar som är universallösningen. Den som varit med från början i dagens debatt har redan hört det: Mer pengar löser allt! Om det inte handlar om pengar är det vad de kallar för marknadsskolan, alltså marknad i betydelsen att elever ska kunna välja sin skola. För det är fel, tycker de fyra vänsterpartierna med Socialdemokraterna i spetsen.
Så lyckas man styra bort den politiska diskussionen från skolans innehåll till systemfrågor. Det är mycket lättare, för då behöver man inte prata politik. Men för var och en som har barn i skolan är det allra viktigaste att barnen lär sig det de ska och att skolan fungerar.
Det är hög tid att sätta punkt för sextioårsexperimentet och återgå till grunderna. Sverigedemokraterna och regeringspartierna har påbörjat paradigmskiftet för svensk skola. Vi är inte alltid överens om detaljerna, men färdriktningen är i stort sett densamma.
Den budget som nu läggs fram ska alltså ses i ljuset av de många reformer som är på väg. Där har vi exempelvis en ny läroplan, som med tydlighet, stringens och starkt fokus på kunskap ska lyfta skolan. Där finns en ny lärarutbildning med skärpta krav för samtliga lärarutbildningar och med mer fokus på ämneskunskaper och ämnesdidaktik. Det handlar om ordning och reda i klassrummen med tydligt fokus på att det är läraren som bestämmer i klassrummet och har stärkta möjligheter att agera mot stök.
Det handlar exempelvis om de förslag som finns och de satsningar som görs när det gäller skolsociala team och akutskolor. Vi vill ha en mobilfri skola. Det fungerade inte med frivillighet, precis som vi sverigedemokrater förutspådde. Nu kommer därför en helt mobilfri skola över hela landet.
Vi föreslår ett nytt betygssystem som är tydligare och som motverkar betygsinflationen. Jag skulle säga att det är ett betygssystem som alla mycket lättare kan förstå hur det fungerar, i kombination med en ny yrkesskola för svagpresterande elever.
Vi satsar på en stärkt elevhälsa, där ändamål, syfte och samarbeten stärks och där nuvarande huvudmannaskap ska ses över. Vi kommer att lägga fram förslag på en nationell skolpengsnorm just för att få en likvärdig skola.
Vi vill ha ett statligt huvudmannaskap. Det finns ingen majoritet för det, och då får man finna det som är näst bäst: nationella regler för hur skolpengen ska se ut, lika för alla.
Vi vill också ha skärpta regler för att komma till rätta med oseriösa aktörer genom ökade krav vid nyetablering och övertagande av skolor. Detta är viktigt för att försvara den rätt att välja skola som är central i svensk skolpolitik och i svensk skola. Då måste vi få bort aktörer som inte följer regelverken korrekt. Det finns en bred samsyn kring detta och inte bara från politiskt håll utan även från alla de fristående skolor som sköter sig.
Vi ska också se till att det finns en skyldighet att samverka med de brottsförebyggande myndigheterna genom uppluckrande av sekretessbestämmelser.
Det finns skäl att tala om det som många gånger har varit elefanten i rummet. Flera av de kunskapsmätningar som har gjorts på senare tid visar tydligt att skolans problem är ett invandringsproblem. Det är helt enkelt elever med minst en förälder född i utlandet som drar ned resultaten. Vi kunde se det i Pisa, och vi såg det senast i Timss.
För elever med svensk bakgrund är det en jämn utveckling sedan 90talets mitt med aningen förbättrade resultat på senare tid. Utvecklingen för barn med minst en förälder född utomlands är betydligt svagare, även det över tid. Med tanke på att vi dessutom har många elever vars båda föräldrar är födda utomlands finns det anledning att anta att kunskapsutvecklingen är ännu sämre för dem.
Som om inte detta vore nog pekade även det stora läs, räkne- och problemlösningstestet för vuxna i exakt samma riktning.
Det här visar tydligt att massinvandringen har haft negativa konsekvenser för svensk kunskapsutveckling som helhet och att den även bidrar till ökade kostnader för skolan. Det är alltså denna grupp som Socialdemokraterna nu vill tvångsblanda med andra elever. Frågan som borde ställas är snarare: Hur hade kunskapsutvecklingen sett ut om vi hade haft en striktare och mer ansvarsfull migrationspolitik? Det där borde knappast vara någon raketforskning.
Det är ingen nyhet att familjebakgrunden är den enskilt viktigaste förklaringen till hur elever presterar. Men detta innebär också begränsningar i vilka förändringar och förbättringar som kan åstadkommas. Hur gärna samhället än vill kompensera för skillnader elever emellan rår vi inte på exempelvis studietradition, kultur eller religion. Mer pengar kommer inte att hjälpa. Elever har olika förutsättningar. Alla har inte läshuvud; alla kan inte förväntas bli läkare eller ingenjörer. Därför är det av största vikt att det finns alternativa spår i skolan, anpassade efter elevers förutsättningar, som ger möjligheter till ett rikt arbetsliv och egenförsörjning.
Det är också viktigt att vi tidigt under åren satsar på svenska språket. Jag menar ärligt att jag är glad för att andra partier nu har vaknat till liv och insett att svenska språket är viktigt. Vi från Tidöpartiernas sida förespråkar en obligatorisk språkförskola för de barn som annars inte möter svenska språket hemma. Vi hoppas på brett stöd för detta. Vi har även tillsatt andra utredningar som har som syfte att stärka svenskkunskaperna bland yngre skolelever. I detta sammanhang är det heller ingen hemlighet att vi sverigedemokrater driver på för att avskaffa offentlig finansiering av till exempel modersmål i syfte att fokusera på just svenska språket i skolan.
Fru talman! Budgeten omfattar även annat än grund- och gymnasieskola och förskola. Den omfattar också högskolor, universitet och forskning, men den delen överlåter jag åt min kollega Robert Stenkvist senare i debatten.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.
(Applåder)
Fru talman! Det var ett anförande som öppnade för lite frågor - vi får se om vi hinner med alla som dök upp i huvudet.
Vi börjar med frågan om ojämlikheten. Att lösningen på problemet med ojämlikheten i svensk skola skulle vara statligt huvudmannaskap bygger på tanken att om staten tar över något fungerar det sjukt mycket bättre. Det blir likadant över hela landet. Det är därför det är lika många poliser över hela landet. Det är därför Sis-hemmen är fantastiska i hela landet. Det är så det funkar, nämligen. Arbetsförmedlingen finns överallt. Så är det: Staten är sjukt bra på att leverera jämlikhet över hela landet. Det ser vi verkligen när det gäller försvaret, över hela landet. Staten har ju aldrig sparat på det heller.
Det är så här det ser ut. Staten är sannolikt den sämsta huvudman vi har för någon som helst verksamhet. När Patrick Reslow började i riksdagen och jobbade för Moderaterna drog man ned hela polisutbildningen. Det är så staten tar hand om sitt ansvarsområde. Är detta seriöst? Nej. Man ser inte kommuner som en dag vaknar upp och känner: Nej, vi ska inte ha några lärare eller några skolor här längre - vi lägger ned hela området. Det händer inte. Men det är så staten agerar. Staten är inte en särskilt seriös aktör.
Vi ser också att de partier här inne som säger att staten ska ta över är de som sparar på skolan. De som vill ha kvar kommunaliseringen är de som ger mer pengar. Jag tycker att detta är värt att ta med sig. Det är de som säger att staten ska styra skolan som från riksdagen lägger sig i vad som sker i klassrummet. Jag vill inte det. Jag tror inte att jag vet något om hur man bäst undervisar ute i klassrummet. Det tror jag att lärarna, professionen, och vetenskapen bäst tar hand om. Det gäller även hur man bäst lär barn med två språk allt de ska lära sig i skolan - med modersmål eller på annat sätt.
Om man vill ha statligt huvudmannaskap - att alla pengar ska vara statliga - måste man också kunna svara på frågan: Ska en elev i Sollefteå kosta lika mycket som en elev i Malmö? Ska de ha mer eller mindre? Hur skapar man denna jämlikhet jämfört med i dag?
Fru talman! Först och främst är det bristande likvärdighet vi pratar om, inte ojämlikhet.
Det är lite beklagligt, tycker jag, att Niels Paarup-Petersen och Centerpartiet inte lyssnar på lärarna. Frågar man lärarna är nämligen något av det första de säger att de vill ha ett statligt huvudmannaskap. De kan också vittna om att när det statliga huvudmannaskapet försvann sänktes statusen för lärarna. Det blev sämre avtal och liknande. Vi är några partier i den här salen, en ohelig allians, som tycker detta. Det är bra att det finns sådana ibland, kan jag tycka; det friskar upp.
När man nu hör Niels Paarup-Petersen vräka ur sig att staten är den sämsta arbetsgivaren och liknande ställer man sig ändå frågan om Niels Paarup-Petersen tycker att det funkar jättebra med kommunerna som huvudmän. Vi har 290 kommuner som ska göra sina egna prioriteringar när det gäller hur det ska satsas på skolan, och vi ser hur det ser ut - det funkar inte. Olika kommuner satsar nämligen olika mycket, och då blir det också olika utslag.
Som elev ska man vara tacksam om man bor i en kommun där skolan prioriteras. Gör man inte det har man sämre förutsättningar.
Även om staten kanske inte alltid är perfekt - det kan jag tycka; det vet Niels Paarup-Petersen mycket väl - gör man det alltså betydligt bättre än 290 olika aktörer. En aktör eller 290 aktörer - det är detta man har att välja på. Och då tror jag mer på en.
Fru talman! Jag tror att det är en grundläggande demokratisk tankegång att det är bra att det finns flera olika perspektiv och flera olika sätt att göra saker på. Det man behöver i Sollefteå är inte nödvändigtvis detsamma som man behöver i Malmö, Stockholm, Skurup eller Kalmar. Jag tror att man behöver lite olika saker.
Jag tror att det finns flera från olika delar av landet som ser hur Trafikverket och många andra statliga myndigheter gör med små kommuner runt omkring. Om staten skulle bestämma precis hur saker ska göras och bara skulle kunna lägga ned en skola utan att man kan göra något åt det - man kan inte prata med sina lokala politiker - kommer det att få konsekvenser. Det var också bland annat därför det ansågs att skolan inte längre skulle vara kvar under statens huvudmannaskap.
Jag tycker att detta med statligt huvudmannaskap är intressant. Ja, lärarna vill gärna ha det. Jag förstår det. Gräset är säkert grönare på andra sidan, tills man är där - det tror man ofta.
Skolresultaten är bättre nu än de var när skolan senast var statlig. De är bättre än de var på 60-talet, som Sverigedemokraterna gång på gång säger att de vill tillbaka till när det gäller skolan. Barnen läser bättre i dag. Den senaste undersökningen, som Patrick Reslow själv hänvisar till, visar att de som är unga vuxna nu, det vill säga mellan 16 och 25, läser bättre än de som gick i skolan då, på 60- och 70-talet. De läser bättre, om de är födda i Sverige och pratar svenska hemma.
Vi har ett problem med en massa elever som inte har svenska språket med sig hemifrån. Detta drar ned genomsnittet. Men de som pratar svenska hemma presterar bättre i dag än då. Varför vill man försämra deras resultat bara för att man vaknar upp en morgon och har en idé om att det var bättre förr? Det tycker inte jag är särskilt smart.
Vi vill ha den bästa skolan i världen. Det tror jag att också Patrick Reslow vill. Men då måste vi fokusera på det som faktiskt gör skillnad. Det enda SD hittills har lyckats få in i Tidöavtalet när det gäller skolpolitiken är det här med angiveri etcetera. Det är inte detta som skapar en bättre skola, utan det är förtroende för lärarna och en tro på att ge dem makten ute i klassrummet. Där är det fortfarande mycket kvar att göra för den här regeringen, och jag hoppas att Sverigedemokraterna vaknar upp för detta i stället.
Fru talman! Det finns många andra punkter i Tidöavtalet som Sverigedemokraterna har varit med om att genomföra. Det stämmer alltså inte att det bara är en punkt.
När det gäller tester är problemet att vi på 60-talet inte hade den typen av tester. Det man får gå tillbaka och titta på är prov, och det blir inte riktigt detsamma.
Det man också ska komma ihåg är att vår version var lite smalare. När vi pratar om att gå tillbaka till 60-talet menar vi styrdokument. Vi menar att man ska ta ett större ansvar för innehållet i skolan, att man inte ska hålla på och laborera och experimentera och att man ska sluta upp med social inkludering. Tanken om social rättvisa ska bort - det är kunskap som ska gälla. Det är detta vi menar. Det är ingen kopia av 60-talets skola rakt upp och ned; där fanns också brister. Det är också bra att ett skolsystem utvecklas.
Det stora problemet i svensk skola är, som Niels Paarup-Petersen säger, de som inte har svenska som modersmål och inte har i alla fall en förälder som är född i landet. De presterar generellt väldigt dåligt när det gäller både läsning och matematikkunskaper. Sedan finns det undantag, men detta gäller generellt sett. Detta är något som har frodats under flera år och som man har låtit skena iväg utan att göra något åt det. Det har exploderat genom en massinvandring utan dess like, helt utan kontroll.
Att i detta läge säga att det är mycket bättre nu än på 60-talet blir tokigt. Vi måste räkna även dessa elever - annars blir det väldigt märkligt.
Jag förstår inte riktigt Niels Paarup-Petersens försvar av ett system där vi har 290 aktörer i stället för att ha enhetliga regler som gäller för samtliga.
Fru talman, åhörare och kollegor! Tänka sig att jag har två föräldrar med utländsk bakgrund utan att jag har blivit misstänkt för flera fall av bedrägeri. Tänka sig att jag har två föräldrar med utländsk bakgrund men ändå har förmåga att läsa forskningsrapporter och dessutom lyssna på professionen när det kommer till skolan. Tänka sig att jag har två föräldrar med utländsk bakgrund och ändå lyckas prata om de viktiga punkter som gäller svensk skola och se vad som är viktigt i stället för att prata på ett sätt som för bort fokus från de verkliga problemen.
Jag undrar varför Sverigedemokraterna och Patrick Reslow hatar Sverige så mycket. Jag undrar varför Sverigedemokraterna och Patrick Reslow inte ser att vi lever i ett samhälle där människor har förmåga att leva sida vid sida oavsett vilken hårfärg, hudfärg, tro, icke-tro eller sexuell läggning de har. Jag undrar varför Sverigedemokraterna är faktaresistenta när det kommer till frågan om skolan och för övrigt mycket annat också.
Niels Paarup-Petersen pratade om 60-talet här, men vi vet alla vilket årtal Sverigedemokraterna egentligen tänker på.
Återigen: Forskningen är tydlig - modersmålsundervisning berikar elever och leder till att de presterar bättre i svenska och andra ämnen. Annars får Sverigedemokraterna bli svaret skyldiga. Vilken forskningsrapport talar emot detta?
En annan fråga blir: Varför svälter Sverigedemokraterna ut den svenska skolan å ena sedan och skyller allting på barn som ser ut som jag å andra sidan?
Fru talman! Sverigedemokraterna älskar Sverige. Sverige är ett fantastiskt land. Det är det bästa landet i världen, och jag tror att de flesta sverigedemokrater skulle dö för landet, försvara våra värden och stå upp för det som är fint. Det som vi hatar är kommunism. Det har vi alltid gjort, och det kommer vi alltid att göra.
När man hör vänsterpartister stå och säga att andra tycker illa om Sverige blir man lite arg och uppretad. Vi sverigedemokrater älskar vårt land. Jag tror inte att någon utom möjligtvis Daniel Riazat tror något annat.
När det gäller att vara faktaresistent finns det ingen tydlig forskning om att modersmål skulle vara gynnsamt. Just därför har vi tillsatt en utredning - för att ta reda på vad det finns för kartläggningar. Det finns kartläggningar och rapporter. Är de objektiva? Nej. Är det forskning? Nej, men det är klart - i Daniel Riazats värld är det väl forskning så fort någon knåpar ihop något på papper och trycker ut det. Men det krävs mer än så.
Det finns forskning i andra länder om detta. Där är det inte helt entydigt att modersmålsundervisning fungerar. Vi har grannländer, exempelvis Norge, som har regler som säger att så fort man kan tillräckligt med norska för att klara sig i skolan är man inte längre berättigad till modersmålsundervisning. Varför har vi inte det systemet i Sverige?
I Danmark finns inget krav på modersmålsundervisning därför att kommunerna får göra som de vill. Har de pengar till det kan de ha det, annars inte. Varför? Jo, därför att man har konstaterat att forskningen inte stöder att det ger effekt. Men i Daniel Riazats värld gör det det därför att Daniel Riazat vill ha modersmålsundervisning. Det är vad det handlar om.
Fru talman! Som vanligt fortsätter Patrick Reslow och Sverigedemokraterna att prata om allt förutom sanningen. Patrick Reslow säger att han skulle dö för Sverige och att han älskar vårt land.
Sanningen är att Patrick Reslow och Sverigedemokraterna älskar marknadiseringen av skolan och friskoleägarna. Sanningen är att Patrick Reslow och Sverigedemokraterna älskar dem som ska få rot- och rutbidrag år efter år eller överklassen som ska få sina skatter sänkta år efter år mer än vad de älskar den svenska skolan och det svenska samhället. Sanningen är att Sverigedemokraterna mycket väl vet att det svenska välfärdssamhället inte skulle gå runt utan människor som ser ut som bland annat jag.
I sin rasistiska politik och ideologi kan Sverigedemokraterna ändå inte låta bli att prata om detta. Det ger såklart regeringen problem, för det finns delar av högern - om än väldigt få numera - som å ena sidan vill ha marknaden men som å andra sidan inte vill blanda ihop den med Sverigedemokraternas rasism.
Detta gör att det talas på olika sätt från regeringspartierna nu. De som sitter och styr och leder Ulf Kristersson, det vill säga Sverigedemokraterna, fortsätter att komma med faktaresistens och att tala emot professionen, samtidigt som de andra regeringspartierna behöver parera detta.
Jag undrar återigen: Varför är det så viktigt för Sverigedemokraterna att sänka skatten för miljonärer i stället för att ge resurser till skolan och att ta bort resurser från elevhälsan och diverse annat för att ge rot- och rutbidrag till överklassen, samtidigt som man beskyller modersmålsundervisningen för att kosta något?
Den totala budgeten för modersmålsundervisningen är 0,6 procent av skolutgifterna i Sverige - 0,6 procent! Det går inte ens att jämföra med Sverigedemokraternas skattesänkningar för miljardärer år efter år under de senaste åren. Även Patrick Reslows före detta parti Moderaterna har sänkt skatterna tidigare.
Fru talman! Det krävs inte mycket för att trigga igång klasskampsretoriken hos Daniel Riazat. Det var detta jag ville ha fram så att folk kan se hur det hur det låter och ser ut.
Det är möjligt att Daniel Riazat inte förstår det, men bara för att man gör en sak behöver det inte betyda att det får effekter på något annat. Om man sänker skatter på rätt sätt kan det vara av betydelse för landet. Jag förstår att Daniel Riazat inte förstår detta, för de länder som han tycker är fantastiska har inte något särskilt bra track record när det gäller offentlig ekonomi. Det har förresten inte Daniel Riazat själv heller.
Vi älskar frihet, och vi älskar rätten att välja skola. Den tycker vi är viktig. Det är vad vi älskar. Vad vi inte älskar är kommunpolitiker, exempelvis före detta kommunpolitiker, som struntar i sin budget och som kör sitt race. Tack och lov får de i de flesta fall avgå, men detta känner Daniel Riazat till bättre än vad jag gör.
(Applåder)
