Justitieministern Gunnar Strömmer (M) om Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem

Fru talman! Jag har haft den stora glädjen att sitta och lyssna på dagens debatt. Det är svårt, tycker jag, att frigöra sig från upplevelsen av att det stundom har varit närmast ett akademiskt seminarium om form, process, system och procedurregler. Jag har kommit på mig själv ganska många gånger med att undra var människorna är i allt det här.

Det råder ingen tvekan om att vi som regering och som lagstiftare har ett stort ansvar för att säkerställa att rättssystemet fungerar och att kriminalvården har rimliga förutsättningar för sitt uppdrag. Det går heller inte att frigöra sig, tycker jag, från den grundläggande, principiella moraliska förpliktelsen att det trots allt är medborgarna som är våra uppdragsgivare.

Jag tycker också att det närmast är stötande att höra att systemets brister i varje läge ska betalas av brottsoffren. Det är det som hela tiden blir konsekvensen. Jag är den första att säga att kriminalvårdens kapacitet är en central fråga. Det är därför vi på ett mycket ansvarsfullt sätt taktar vår reform så att den ska funka med kriminalvården.

Hela ansatsen är att man börjar med systemet och att enskilda människor och brottsoffer ska betala priset för det. Det är faktiskt en orimlig utgångspunkt. Ordet brottsoffer förekom faktiskt inte i Socialdemokraternas följdmotion – inte en enda gång – och faktiskt inte heller i det särskilda yttrandet.

Jag lyssnade väldigt noga på Teresa Carvalhos inledningsanförande, och brottsoffren nämndes faktiskt inte en enda gång i det anförandet heller. Jag hoppas att det är ett förbiseende. Det är möjligt att hon har fokuserat väldigt mycket på processfrågorna. Jag kan heller inte frigöra mig från tanken att det här ändå är lite symtomatiskt.

Från vår sida är hela ansatsen i reformen att skifta fokus från gärningsmannen och systemet till samhällsskyddet och brottsoffret. Det är därför som vi hela tiden pratar så otroligt mycket om brottsoffret och hela tiden har det som ett vägledande perspektiv när vi utformar våra reformer.

I februari 2022 dömdes den så kallade Nytorgsmannen till fem års fängelse. Han dömdes bland annat för 7 våldtäkter, 8 sexuella övergrepp, 6 sexuella ofredanden och 1 grov fridskränkning till fem års fängelse. Kort tid efter det att han släppts ut begick han nya brott. I september 2025 dömdes han för 1 våldtäkt, 3 fall av barnpornografibrott, 35 fall av sexuellt ofredande och 3 fall av sexuellt ofredande mot barn. För dessa brott fick han fyra års fängelse.

Jag recenserar förstår inte hur domstolarna dömer, men det här visar på ett grundläggande systemfel i vår straffrätt. Dagens ordning leder alltför ofta till att brottsoffer inte får upprättelse och till att farliga individer släpps ut med de risker som det innebär för andra människor – för nya brottsoffer. Jag tror att väldigt få medborgare uppfattar detta som rimliga och rättvisa straff för de oerhörda integritetskränkningar och kostnader som brottsoffer får utstå och bära.

Jag är genuint förvånad över att fyra av riksdagens åtta partier, Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, med ett sådant enastående engagemang mobiliserar för att rösta nej till regeringens proposition. Det är ett svek, menar jag, mot alla brottsoffer. Det är också en betydande fara för det omgivande samhället om vi nu ska ta samhällsskyddet på allvar.

De senaste fyra åren har Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna tillsammans arbetat systematiskt och i hög takt för att återupprätta tryggheten i Sverige. En central del, men verkligen inte den enda, handlar om straffen. Den bygger på grundtanken att farliga kriminella ska sitta inne så att alla andra vågar vara ute.

Utgångspunkten är också att straffsystemet i Sverige under alldeles för lång tid har tagit hänsyn till och utgått från gärningsmannen och inte varit anpassat till en verklighet där samhällsskyddet och brottsoffret står i centrum.

Om en person döms för flera brott samtidigt är det till exempel bara det allvarligaste brottet som räknas fullt ut. Resten blir det rabatt på i en brant fallande skala, dessutom med automatik.

Lagstiftningens utgångspunkt är att fängelse ska utdömas först i sista hand. Om det finns en lindrigare påföljd ska den väljas. När straff i enskilda brott ska bestämmas är utgångspunkten alltid att man ska börja i den nedre delen av straffskalan, med resultatet att den mellersta eller övre delen sällan används.

Ett straff kan också sättas ned på grund av att gärningsmannen blivit av med jobbet till följd av sitt brott, att gärningsmannen är gammal eller att gärningsmannen har tillfogat sig själv skada när han begått sitt brott.

Detta är saker som vi menar är uttryck för ett gärningsmannaperspektiv som både praktiskt och moraliskt sett är något som vi menar måste ändras.

Det var också bakgrunden till att regeringen sommaren 2023 beslutade att ge den dåvarande riksåklagaren och nuvarande rikspolischefen Petra Lundh i uppdrag att göra en samlad översyn av straffen och påföljderna, något som inte gjorts på över 30 år. Det är för övrigt ett grepp som historiskt verkligen har efterfrågats, bland annat av Lagrådet och många remissinstanser. Tiden av lappande och lagande måste vara förbi. Nu är det dags att ta ett systematiskt grepp om helheten, och det är det vi har gjort.

Ungefär två år senare tog jag emot resultatet: två volymer, nästan 2 000 sidor. Vi skickade ut det på remiss under fyra månader, och sedan har vi arbetat vidare med det i mycket högt tempo på Justitiedepartementet.

Den 1 augusti trädde det första paketet i kraft med ett femtiotal skärpta straffskalor, dubbla straff för gängkriminella och upp till livstids fängelse för bland annat upprepade grova våldtäkter.

Det andra paketet – för detta är en helhet som hänger ihop – är alltså det som vi diskuterar i dag. Det handlar om hur systemet ska fungera när det gäller hur straff och andra påföljder ska bestämmas.

Dessa förslag är kärnan i perspektivskiftet från gärningsman till brottsoffer och samhällsskydd. De principiella frågor vi nu diskuterar – mängdrabatten, billighetsskälen och hur hela straffskalan ska användas – är det som är skiftet, där vi ger mer vikt åt brottsoffer och mindre vikt åt andra hänsyn.

Det är därför vi föreslår att presumtionen mot fängelse – att utgångspunkten är att man om det går ska välja ett annat straff än fängelse – ska tas bort och ersättas med villkorligt fängelse. Vi föreslår att nya regler ska införas som innebär att hela straffskalan och inte bara den nedre delen ska användas. Vi föreslår att flera så kallade billighetsskäl tas bort – inte alla men delar. Inte minst föreslår vi att mängdrabatten som den ser ut i dag ska avskaffas.

Som flera varit inne på i dag är dagens system ett tabellverk med en automatik. Det är det som är rabattsystemet; det är därifrån metaforen och bilden kommer. På ett helt schematiskt och automatiskt sätt räknas det allvarligaste brottet fullt ut, det näst allvarligaste får en tredjedel, det tredje allvarligaste får en sjättedel och sedan blir det ofta ingenting.

Det här betyder att väldigt många brottsoffer aldrig får någon upprättelse. De brott som de utsätts för får ingen effekt på straffet, vilket i väldigt många fall betyder att de heller aldrig blir utredda.

Anledningen till att detta är så viktigt illustreras förstås bäst genom verkligheten, genom att vi hela tiden kommer tillbaka till vad detta får för konsekvenser för enskilda människor.

Det innebär alltså att 80-åringen som döms för barnpornografibrott inte får strafflindring för att han är gammal. Det är det vi vill uppnå. I dag får han strafflindring för att han är gammal. Det innebär att medhjälparen som för att hjälpa gängen förskingrar pengar i sitt arbete inte ska få någon strafflindring för att han blir av med jobbet på grund av sitt brott, vilket han alltså får i dag, eller att våldtäktsmannen får strafflindring för att han skadades när han begick brottet, vilket han alltså får i dag. Det är detta vi vill ändra på.

Mängdrabatten är superviktig, men det är också de andra delarna i reformen. Det hänger ihop.

Det innebär att en av de tilltalade som dömdes för flera brott i samband med sprängningarna i Norrköping under 2023 som utgångspunkt skulle ha fått nio års fängelse i stället för fem år.

Det innebär att männen som systematiskt rånade äldre kvinnor, 84–98 år gamla, i deras hem hade kunnat få upp till arton års fängelse i stället för nio år.

Det innebär att Nytorgsmannen, som jag nämnde inledningsvis, vid det första tillfället hade kunnat få dubbelt så långt straff och att de brott som han begick när han släpptes ut aldrig hade behövt hända. Därigenom hade väldigt många människor sluppit bli utsatta för brott.

Det är detta som är kärnan i det vi diskuterar i dag. Konsekvensen av att säga nej till detta är alltså nej till ökad upprättelse, nej till bättre samhällsskydd och nej till rättvisa straff.

Jag tycker ändå att det är slående att följa de fyra partier som är emot. Centerpartiet, för tusan! Ni har ju hamnat helt bort i tok här. Jag hör ju vad du säger, Ulrika Liljeberg. Innehållsmässigt är ju detta en väldigt klassisk borgerlig reform. Du ska sitta här med oss och inte hänga där borta hos de andra.

Det är inte bara karensavdraget det tjafsas om här. Det är väldigt svårt att komma överens i den här kvartetten. Här på slutet har det dock mobiliserats för att komma överens om ett nej – till det här! Det tycker jag faktiskt är både slående och ganska bedrövligt.

Ni är överens om nejet, men om vi går till följdmotionerna är det uppenbart att ni inte är överens om så väldigt mycket mer. Socialdemokraterna tycker inte att det är värt pengarna. Miljöpartiet håller med om det men vill dessutom börja om helt och hållet och göra en helt ny översyn av brottsbalken, läser man i följdmotionen. Centerpartiet gillar detta men vill ändå att vi ska följa upp alla tidigare reformer innan vi beslutar om nya – så står det i alla fall i följdmotionen. Vänsterpartiet tycker inte att generella straffskärpningar behövs. Jag lyssnade noga tidigare när man sa att vi nu ska börja om med en ny, förutsättningslös översyn av straffrätten. Det var vad som sades här tidigare från Vänsterpartiets sida i talarstolen.

Tydligare än så här kan det inte bli. Med en rödgrön regering kommer viktiga förslag som dem vi talar om i dag – att hela straffskalan ska användas, att pedofiler inte ska få lindrigare straff på grund av att de är gamla, att mängdrabatten ska bort – aldrig att bli av, varken under nästa mandatperiod eller någonsin.

I Socialdemokraternas nu lite i elfte timmen hopsnickrade ”smala” variant av mängdrabatten finns inte billighetsskälen med, som är så djupt stötande. Detta med hela straffskalan finns inte med, och inte villkorligt fängelse heller för den delen, något som faktiskt skulle lätta på trycket i systemet och hjälpa oss att sortera upp så att rätt personer sitter inne.

Det sägs att det skulle vara så osäkert vad som händer med vårt förslag. Well, vi har lagt en proposition på riksdagens bord som det ska röstas om i eftermiddag och har möjlighet att under nästa mandatperiod få detta på rull. Ni ska börja om från början med ett regeringsunderlag som inte är överens om något – apropå luftslott, bluffar och annat. Det var många metaforer om infrastruktur tidigare som var svåra att hänga med i, men de är alla väldigt träffande för er kant. Vi har ändå hållit ihop vår akt och är nu på väg.

Sammantaget kommer den här reformen att kunna träda i kraft under nästa mandatperiod om det blågula laget får chansen att fortsätta. Ett är dock väldigt säkert: Den kommer aldrig att bli av om de rödgröna skulle få chansen att återkomma till Rosenbad.

Till skillnad från vänstersidan kommer vi att prioritera finansiering av reformen. Vi kommer att genomföra den ansvarsfullt. Vi kommer att se till att driva upp tempot i processerna vad gäller Kriminalvårdens expansion. Vi kommer att skjuta till de medel som krävs för att det ska vara möjligt. Vi kommer att vara beredda att göra andra saker som krävs för att lätta på trycket, inklusive att hyra fler platser utomlands om det är det som krävs.

Vår bestämda uppfattning är att det handlar om prioriteringar och att vara beredd att göra det som krävs. Det första steget är rimligen att rösta ja till den proposition som ska göra detta möjligt.

Fru talman! När vi tog över regeringsmakten pekade alla kurvor åt fel håll. Nu ser vi att väldigt många och väldigt grundläggande kurvor inte bara börjar peka åt rätt håll utan också peka väldigt mycket åt rätt håll. Tänk bara att det dödliga våld som var så förlamande för vårt samhälle, med mer än en mördad människa i veckan, har fallit med nästan 80 procent på de här åren! Det är en enastående prestation av hela vårt samhälle. Dubbelt så många kriminella aktörer grips också utomlands.

Vi ser att även andra brott faller. Personrånen faller. Inbrottsstölderna faller.

Vi har under dessa fyra år visat att det spelar roll vad man gör. Det ligger en grundläggande hoppfullhet i det. Vi har visat att mycket av det som alla sa var omöjligt faktiskt till slut har kunnat genomföras. I dag finns chansen att ta nästa viktiga steg i detta genom att rösta för mer rättvisa straff, förbättrad upprättelse för brottsoffer och skydd för samhället. Det blågula laget säger ja, och det rödgröna laget säger nej. Det är också ett rätt betydelsefullt besked till medborgarna inför valet den 13 september.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jan Ericson och Marie-Louise Hänel Sandström (båda M) samt Paulina Brandberg och Martin Melin (båda L).