Ingela Nylund Watz

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Om infrastrukturministern har rollen som ansvarig för att säkra redundans, hållfasthet och hållbarhet i trafiksystemen också ur totalförsvarssynpunkt och tycker att det är beklagligt att det här lyftes ur den nationella planen under den förra mandatperioden undrar man: Bedömer regeringen verkligen att det här är en strategiskt viktig knutpunkt som behöver utvecklas, försvaras och ges ökad robusthet? Varför skjuter man i så fall projektet till långt efter 2040?

Om infrastrukturministern delar uppfattningen att det här är en vital strategisk knutpunkt som behöver förstärkt kapacitet, precis som Försvarsmakten har gett uttryck för i olika sammanhang, vore det väl rimligt att inte skjuta det långt bortom 2040. I stället borde man axa arbetet. Man borde ha lyft in det här tidigare.

I praktiken betyder det här för oss som bor i Stockholmsregionen att regeringen egentligen säger att försvaret av huvudstadsregionen inte är så viktigt. Det är viktigare med andra försvarssatsningar. Men vi får väl hoppas att bron står sig och håller och att det inte inträffar någon olycka eller att vi hamnar i kris eller någon annan situation som får stor påverkan på trafikflödena över Södertäljebron. Huvudstadsregionen är helt beroende av en fungerande trafik över bron för sin försörjning av både gods- och varutransporter.

Jag tycker inte att infrastrukturministerns argumentation blir starkare när han först säger att det var beklagligt att ta ur breddningen av bron ur planen för fyra år sedan och sedan säger att den stora lösningen ska komma först efter 2040. Det duger inte.

Herr talman! Det senaste inlägget från infrastrukturministern illustrerar det faktum att det ibland blir tokigt när vi som interpellanter ställer frågor till ett statsråd och sedan får svar av ett annat.

Jag har ställt den här interpellationen helt och hållet ur ett försvarsperspektiv. Nu får jag allmänna svar av infrastrukturministern om de satsningar som görs i den nationella planen och ett resonemang kring det. Det är intressant att debattera och diskutera det med infrastrukturministern, men jag var intresserad av att diskutera Södertäljebron ur ett försvarsperspektiv med försvarsministern. Om infrastrukturministern å regeringens vägnar inte kan ge tydliga svar på mina frågor ur ett försvarsperspektiv är det tråkigt, men jag hoppas att infrastrukturministern tar chansen.

Södertälje intar ju en särställning på kartan över strategiska knutpunkter genom sin roll som väg, järnvägs- och sjöfartsknut och med direkt påverkan på både regional försörjning och nationell exportkapacitet. De stora industrierna i Södertälje exporterar ungefär 10 procent av det samlade exportvärdet. Det går inte att blunda för att produktionsstörningar i form av att personal inte kan ta sig till och från arbetet eller komma i tid eller att gods varken kan komma in eller ut till de här industrierna under långa perioder påverkar och skapar ett betydande produktionsbortfall.

Nu säger infrastrukturministern precis det som är kärnan i min interpellation, nämligen att objekt som inte är transportpolitiskt motiverade utan i huvudsak syftar till att stärka civilt eller militärt försvar måste bedömas i en annan ordning och finansieras i en särskild ordning. Ministern pekar på de 30 miljarderna i totalförsvarssatsningar. Det är alldeles riktigt att dessa satsningar kommer att finansiera en del av objekten. Det är dock oklart om Södertäljebron kommer att finnas med i det sammanhanget.

Infrastrukturministern vill kasta tillbaka bollen på tidigare regeringar. Det är ett retoriskt knep som man gärna kan ta till. Men jag försöker här lyfta blicken och hoppas att vi kan enas om att skjuta fram en investering som de stora industrierna i Stockholmsregionen, alla kommuner runt om i hela Mälardalen och troligen också stora delar av regeringsunderlaget tycker är nödvändiga. Det gäller till exempel en ny passage över Södertälje kanal.

Det är tråkigt om det blir en förskjutning av detta projekt långt bort mot 2040, vilket blir konsekvensen av de beslut som regeringen har fattat hittills. Man säger att man ska ta fram underlag för att eventuellt utreda möjligheten till en ny passage.

Jag lyfter fram det här i min interpellation för att jag tror att det ur försvarssynpunkt är otroligt dålig politik. Vi som land behöver vara betydligt mer offensiva när vi ser på huvudstadsregionens förutsättningar att fungera i både kris och fredstid.

Av de samlade livsmedelstransporterna passerar 13 procent över det här snittet, och det gods som måste in och ut här representerar 10 procent av det svenska exportvärdet. Med tanke på det och att personalförsörjningen kan haverera på grund av kökaos borde det föranleda Sveriges regering att vara lite mer framåtlutad än att skjuta fram projektet till bort mot 2040.

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet!

Regeringens besked om frågan om en ny passage över Södertälje kanal i nationella planen är en besvikelse för hela Stockholmsregionen. Ett så kallat underlag för att bedöma behovet ska tas fram. Vem, undrar man, mer än regeringen kan tvivla på behovet av en ny passage över eller under Södertälje kanal?

Här är några fakta. Motorvägsbron med Europavägarna E4/E20 vid Södertälje är av mycket kritisk betydelse för hela landet. Bron och kanalen saknar kapacitetsstarka alternativa förbindelser, vilket gör platsen inte bara kritisk utan också väldigt sårbar, där en störning av driften får omfattande samhällsekonomiska konsekvenser. Det är en av Sveriges mest strategiska transportlänkar med central betydelse för både vägtrafik och sjöfart. Den binder samman södra Sverige med huvudstadsregionen och fungerar som nav för såväl industriella som samhällsviktiga flöden.

Att bron är öppningsbar och bara har två körfält i vardera riktningen ökar utsattheten för både trafikolyckor och tekniska haverier. Ett avbrott får snabbt genomslag i form av trängsel, leveransstörningar och ökade samhällsekonomiska kostnader, vilket vi bittert fick erfara under midsommartiden 2016. En allvarlig incident som sätter både bron och kanalen ur spel bedöms leda till samhällsekonomiska kostnader på minst 46 miljoner kronor det första dygnet, huvudsakligen till följd av restidsförluster. Därtill kommer produktionseffekter med tapp på upp till 60 miljoner kronor per dag. De godstransporter som påverkas representerar ett årligt varuvärde på över 1 100 miljarder kronor. Det motsvarar en tredjedel av Sveriges totala varuflöden.

Herr talman! Södertälje är en industriell kärnpunkt i svensk ekonomi, där Scania och Astra Zeneca tillsammans sysselsätter cirka 24 000 personer lokalt och indirekt påverkar nästan 60 000 arbetstillfällen nationellt. Deras export och produktion är i hög grad beroende av en fungerande infrastruktur.

Södertäljebron har en nyckelroll i huvudstadsregionens – för att inte säga hela landets – livsmedelsförsörjning. WSP:s bedömningar visar att det varje år transporteras livsmedel till ett värde av cirka 50 miljarder kronor över bron, vilket motsvarar omkring 13 procent av de totala vägtransporterna av livsmedel i Sverige.

Herr talman! I den nyligen antagna nationella planen för vägtrafik föreslås, precis som ministern sa, att bron ska breddas till tre filer under perioden 2033–2037. I perioder kommer då trafiken att hänvisas till en fil vardera i norr- respektive södergående riktning. Detta i ett läge då den nya Förbifart Stockholm blivit färdig kring 2029–2030 och trafikmängden bedöms öka med 35 procent framåt 2045. Det kommer att leda till en allvarlig trafikinfarkt av sällan skådat slag, produktionsbortfall för industrin och allvarliga miljökonsekvenser, framför allt för Södertälje kommun.

Jag ställde mina frågor i interpellationen till försvarsministern. Därför är jag fortsatt intresserad av att höra svar på de frågor jag ställt som har ett försvarsperspektiv. Är det rimligt att anta att försvarsministern eller regeringen delar bedömningen att det behövs en ny passage över Södertälje kanal?

Fru talman! Det är spännande att höra svaret på frågan, för om inte en enig opposition hade krävt ett tillkännagivande om att se över offentligrättsliga tjänster hade den här regeringen endast lyckats med att kodifiera det som i praktiken gäller redan i dag, nämligen att 97 procent av livsmedelsbutikerna tar emot kontanter.

Det jag under årens lopp har hört från Kristdemokraterna i den här frågan stämmer inte alls överens med vad regeringen föreslog. Därför är jag en aning förvånad över att Kristdemokraterna ändå säger sig vara nöjda. Om man ska leva upp till de vackra ord som ledamoten sa i talarstolen finns det mycket mer att göra än att i lag kodifiera en verklighet som redan gäller. Därför är det bra med det gemensamma tillkännagivandet.

Jag vet dock att Kristdemokraterna har en lång rad andra synpunkter som rör kontanterna som lagligt betalningsmedel. Därför tycker jag att det är tråkigt att höra att Kristdemokraterna är nöjda med det här förslaget. Det känns väldigt tveksamt om Kristdemokraterna hade orkat gå vidare med att pressa på utvecklingen i denna fråga om inte oppositionen hade tagit initiativ till ett gemensamt tillkännagivande.

Fru talman! I utskottsbehandlingen har vi landat i att vi tycker att det är ett bra ytterligare steg att ta upp det som Kontantutredningen och Dennis Dioukarev själv föreslog, nämligen att titta vidare på de offentligrättsliga tjänsterna. Om det sedan visar sig att det under åren framöver finns behov av att ytterligare utöka kontantplikten, så som till exempel Riksbanken föreslår när det handlar om drivmedel, får man väl återkomma till det.

Det intressantaste i den här debatten är ändå att vi nu får konstatera att Sverigedemokraternas höga tonläge i diskussionerna om möjligheten att införa kontantplikt i Sverige har resulterat i en tummetott och egentligen bara en kodifiering av den verklighet som redan råder, nämligen att 97 procent av livsmedelsbutikerna redan i dag tar emot kontanter. Jag tror att Sverigedemokraterna i grund och botten är djupt besvikna över det motstånd de mött i det övriga regeringsunderlaget.

(Applåder)

Fru talman! Om man föreslår en så stor utveckling av en lagstiftning är det rimligt att utreda det i botten, och det framkommer både i underlaget från Lagrådet och i regeringens proposition att det behöver utredas mycket noggrannare. Därför är förslaget ett tillkännagivande om en utredning.

Jag tror att regeringen formulerade det som att man bör titta på detta sektor för sektor. Det ligger kanske något i det, och det är något som en utredning har möjlighet att göra. Men frågan kan rullas tillbaka till Sverigedemokraterna. Varför fick Sverigedemokraterna, som ville ha en utökad kontantplikt också till offentligrättsliga tjänster, inte igenom det med sin högermajoritet i Regeringskansliet?

(Applåder)

Fru talman! Kontanter är ett lagligt betalningsmedel i Sverige, och trots att de digitala betalningslösningarna väldigt snabbt har blivit det helt dominerande sättet att betala har kontanterna en mycket stark ställning hos det svenska folket.

Så många som åtta av tio svenskar vill ha kvar kontanterna som ett möjligt betalningssätt i framtiden, men samtidigt är det i dagsläget bara mellan 5 och 7 procent av betalningarna som görs kontant. De flesta betalningar sker, som vi alla här vet, med mobila tjänster som Swish, kontaktlösa bankkort och digitala plånböcker.

För de allra flesta är de digitala lösningarna självklara och smidiga, men det gäller inte för alla. Det handlar framför allt om äldre och personer i digitalt utanförskap. Men det finns också andra grupper, som personer som saknar betalkonto, personer som bor i områden med dålig digital täckning och faktiskt också de som är särskilt beredskapsmedvetna.

För många av de här personerna blir det svårt att klara sin egen vardag och sköta sina privatekonomiska åtaganden. Man kan hamna i beroendeställning till anhöriga eller bekanta på ett osunt sätt. Det är inte rimligt.

Under årens lopp har det vuxit fram en tydlig opinion för att det ska vara möjligt att betala med kontanter, och kontanternas ställning har utretts i flera omgångar under det senaste decenniet.

När den nya riksbankslagen utreddes och sedan trädde i kraft den 1 januari 2023 fick Riksbanken ett tydligare och utökat ansvar för kontanthanteringen. Banken ska se till att det finns tillgång till kontanter i hela Sverige och övervaka kontanthanteringen. Riksbanken fick också krav på sig att utöka antalet sedeldepåer för kontantförsörjningen från tre till fem och ett uttalat ansvar för att vi ska kunna göra betalningar även under fredstida kriser och höjd beredskap.

Betalningsutredningen som startade 2020 fick våren 2022 tilläggsdirektiv att särskilt analysera äldres och andras möjligheter att betala med kontanter i ett alltmer digitaliserat samhälle. Här kom förslagen om att företag som säljer livsmedel och mediciner samt vissa myndigheter ska vara skyldiga att ta emot kontanter. Här föreslogs också att regeringen senast 2025 borde göra en översyn av kontanternas ställning på betalningsmarknaden.

Från några av partierna i regeringsunderlaget var tonläget högt, ambitionerna likaså. Nu skulle saker hända som skulle rädda kontanterna! Men dessvärre var Sverigedemokraterna och regeringen senfärdiga under ett antal år, och det dröjde ända till december 2024 innan en särskild utredare kunde presentera sina förslag efter att ha arbetat i ett år med frågan. Regeringen levererade först i mars i år en proposition i det här ärendet.

Jag förstår, fru talman, att det finns besvikelse och frustration kring detta hos en del av regeringsunderlaget; det har varit ganska uppenbart på senare tid.

Fru talman! Regeringens förslag om möjligheter att sätta in kontanter och utvecklade möjligheter för växelhantering och dagskasseinsättning är bra och har vårt stöd, men regeringens förslag blev för många en besvikelse. Det bidde ju bara en tummetott. I praktiken innebär lagförslaget att det ställs krav som livsmedelsbutiker och apotek redan lever upp till, eftersom 97 procent av landets livsmedelsbutiker tar emot kontanter redan i dag.

Dessvärre avvisade regeringen helt Kontantutredningens förslag om att utöka kontantplikten till att omfatta vissa offentligrättsliga tjänster. Det var beklagligt, och därför är det väldigt bra att majoritetspartierna i utskottet, alltså Sverigedemokraterna och övriga högerpartier – visserligen i elfte timmen i samband med det sista mötet i utskottet för justering av betänkandet och med risken att bli nedröstade i kammaren – vände och till slut blev överens med oss i oppositionen om att regeringens förslag innebär en för snäv avgränsning av vilka som bör omfattas av en skyldighet att ta emot kontanter.

Det är bra att vi nu lämnar ett enigt tillkännagivande till regeringen att en utredning bör se över detta och också titta på om det finns behov av avgränsningar.

Enligt vår mening finns det två huvudsakliga skäl till detta. Frågan om beredskap är naturligtvis tungt vägande, men det finns också ett domslut från Högsta förvaltningsdomstolen 2015 som innebär att patienter har rätt att betala vårdavgifter kontant, eftersom kontanter är ett lagligt betalningsmedel. Det är rimligt att tydliggöra detta i lagstiftningen.

Det är också rimligt att staten i sin roll som utgivare av och anslagsgivare till en lång rad offentligrättsliga tjänster bidrar till att stärka kontanternas ställning. Det är alltså inte en rimlig avvägning att, som regeringen gör i sitt förslag, i praktiken lämna detta ansvar till en begränsad del av den privata sektorn. Jag är glad att högerpartierna i utskottet valde att gå på oppositionens linje här.

Fru talman! Vi socialdemokrater menar, och det har vi motionerat om i samband med det här betänkandet, att det finns behov av ännu fler åtgärder för att upprätthålla kontanternas funktionssätt som lagligt betalningsmedel.

I vår motion har vi lyft fram behovet av en tillsynsmekanism för hur den nya lagen ska efterlevas.

Vi har också tryckt på behovet av att utreda utökade möjligheter att betala räkningar kontant och att kunna ta emot utbetalningsavier.

Vi har föreslagit att vi ska införa en beloppsgräns för kontanta betalningar för att motverka penningtvätt och terrorism.

Vi anser också att det finns anledning att utreda statens respektive de privata aktörernas ansvar för att upprätthålla en robust transportinfrastruktur för kontanterna.

Vi har även i vår motion föreslagit att ett utvecklingsarbete ska initieras för att hitta nya digitala lösningar som gör att vi får en större inkludering på betalningsmarknaden.

Enligt vår mening är det helt enkelt naturligt att följa upp ett tydligt lagfäst krav på att ta emot kontanter med en tillsynsmekanism. Detta bör utredas.

För dem som saknar betalkonto eller lever i digitalt utanförskap måste det vara möjligt att sköta sina privatekonomiska åtaganden, som att betala räkningar och ta emot utbetalningsavier. Sedan kassagirot lades ned har nämligen möjligheten att betala räkningar kontant begränsats kraftigt i vårt land. Enligt Riksbankens senaste betalningsrapport är det bara möjligt på 32 platser i landet om man inte är kund i en specifik bank.

Vi menar att regeringens hållning i detta är alldeles för tillbakalutad. Å ena sidan konstaterar man det som alla redan vet: att bankerna inte vill hålla på med kontanter över huvud taget. Å andra sidan säger man att det är viktigt att alla ska kunna betala. Det här är en alldeles för passiv hållning. Det duger inte, och därför har vi ett förslag om detta i vår motion.

Vårt förslag om att utreda en beloppsgräns för kontanta betalningar för att motverka penningtvätt och terrorism är något som Riksbanken efterfrågar. Detta avfärdar utskottsmajoriteten med att det i det aktuella lagförslaget finns beloppsbegränsningar för livsmedelsbutiker och apotek. Ja, det gör det, men det gäller ju bara dessa. Vårt utredningsförslag tar sikte på alla kontanta betalningar. Att införa en sådan beloppsgräns vore en mycket vassare åtgärd för att motverka den ekonomiska brottsligheten.

Fru talman! Vi har en mycket sårbar infrastruktur för kontanttransporterna i Sverige. Riksbanken och Betalningsrådet har framfört att det finns risker med att, som i dag, förlita sig på en aktör för kontantförsörjningen till bankomater och handel i vårt land. Det kan uppstå tekniska problem, som bankomathaveriet förra våren och sommaren, eller oförutsedda händelser som kan stoppa flödet av kontanter i samhället, vilket blir särskilt allvarligt vid kriser och höjd beredskap, då till och med den nationella säkerheten kan hotas. Eftersom kontantmarknaden är privatiserad och bankerna har huvudansvaret för att vi ska kunna göra uttag och insättningar finns det starka skäl att utreda ansvarsfördelningen mellan staten och privata aktörer för att vi ska få en robust transportinfrastruktur för våra kontanter, både under normala förhållanden och under kriser.

Till sist: Med den här lagstiftningen stärks kontanternas funktionssätt på betalningsmarknaden något. Vi tycker att det är jättebra, men det är inte tillräckligt. Därför är vårt gemensamma tillkännagivande till regeringen att gå vidare med att se över de offentligrättsliga tjänsterna nödvändigt. Samtidigt måste vi göra mer för att fler ska kunna bli inkluderade på den digitala betalningsmarknaden. Därför har vi föreslagit att regeringen initierar ett sådant utvecklingsarbete.

Jag står naturligtvis bakom våra båda reservationer men yrkar här bifall till reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! Jag måste säga att jag blir en aning förvånad över ledamoten Dioukarevs höga tonläge.

Jag har, precis som ledamoten själv, varit med under flera av de utredningar som har utrett kontantfrågan och hört vilka krav som Sverigedemokraterna har fört fram. De har varit betydligt mer långtgående än detta. Dennis Dioukarev hade som utredare själv flera olika förslag som regeringen helt avvisar när man nu lägger fram propositionen.

Det bidde alltså en tummetott av allt det som Sverigedemokraterna har velat åstadkomma. Det är egentligen bara en kodifiering av att genomföra lag som verkligheten i praktiken redan lever upp till. 97 procent av livsmedelsbutikerna tar redan emot kontanter.

Det ledamoten säger om att vi är överens om allting kring propositionen stämmer inte heller. Vi är överens om de förslag som regeringen har lagt fram. Vi är också överens om det tillkännagivande som oppositionen lagt fram ett enigt förslag om och som Sverigedemokraterna i elfte timmen och de sista skälvande minuterna gick med på för att de var rädda för att få stryk här i kammaren eller hamna i dålig dager.

Historiebeskrivningen ska vara rätt. Det är faktiskt rimligt att Sverigedemokraterna svarar på frågan: Är Sverigedemokraterna nöjda med det lagförslag som nu kommer, eller skulle man kunna tänka sig att titta vidare på exempelvis de förslag som vi har lagt fram i vår motion, som Sverigedemokraterna uppenbarligen inte har läst?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med en liten historiebeskrivning.

Jag ger ledamoten Dennis Dioukarev rätt i att det borde ha kunnat hända mer tidigare när det handlar om kontanternas funktionssätt i samhället. Det tycker jag också, och det har jag gett uttryck för vid tidigare tillfällen. Det vet alltså Dennis Dioukarev om.

Sverigedemokraterna har också i detta anförande ett väldigt högt tonläge i frågan. De har drivit den hårt; det får jag tillstå. Men när det bara bidde en tummetott med regeringens förslag, det vill säga att man egentligen bara kodifierar i svensk lag att livsmedelsbutiker och apotek ska ta emot kontanter – något som över 95 procent av livsmedelsbutikerna gör redan i dag – undrar jag om det är något som Sverigedemokraterna är nöjda med. Det är det första jag vill fråga om.

Det andra är att jag tror att det är bra om ledamoten Dioukarev är noga med historiebeskrivningen. I dag fattar vi beslut om växelkassehantering och möjligheter att sätta in kontanter. Vi fattar beslut om att i svensk lag kräva att vissa livsmedelsbutiker och apotek ska ta emot kontanter. Men vi fattar inte beslut om att detta ska gälla offentligrättsliga tjänster. Här glider ledamoten Dioukarev på sanningen.

Delar inte ledamoten Dioukarev synen i utskottets beslut att denna fråga ska skickas som ett tillkännagivande till regeringen om en utredning?

Vi fattar alltså inte beslut om offentligrättsliga tjänster i dag. Rätt ska vara rätt.

Herr talman och justitieministern! En svensk maffialag, höjda straff för synnerligen grov ekonomisk brottslighet, en förstärkt tillsyn och höjda sanktionsavgifter för att motverka arbetslivskriminalitet, en begränsning av antalet underleverantörsled vid offentlig upphandling till två, svartlistning av företag som fuskar, möjlighet att utesluta orimligt låga anbud, ett större statligt ansvar för personalliggarsystem och personalidentifiering i riskbranscher, ett tydligt brottsförebyggande uppdrag till Utbetalningsmyndigheten, en utökning av revisionsplikten, stopp för fusket med subventionerade anställningar och en radikalt utökad möjlighet att utge näringsförbud.

Det här är några av de förslag som vi har lagt fram under den här mandatperioden och som regeringen har avvisat. Vi tycker att det är tråkigt. Jag tror dock att det beror på att det finns en skillnad i vad vi socialdemokrater upptäcker när vi tittar på verkligheten och vad regeringen väljer att titta på när det handlar om att se den ekonomiska brottsligheten i vitögat.

Vi har länge sett att arbetskraften i Sverige tyvärr i många fall exploateras i syfte att skapa vinst i företag, undandra sig skatt eller fiffla med momsen. Arbetstagarna får tyvärr ofta utgöra krockkudde i det här sammanhanget. Om man inte har insikten att allt företagande inte är av godo och att alla företagare inte är ärliga i sitt uppsåt – om man i stället har en lite ljusblå syn på företagare och företagandet i Sverige – menar jag att man kanske inte heller väljer att se den verklighet som många arbetstagare i de utsatta branscherna ser.

Därför har vi kanske lite olika angreppssätt.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för den fortsatta diskussionen i frågan. Justitieministern kan vara helt lugn. Innan vi lämnar kammaren i dag kommer han att få en lång uppräkning av förslag som vi har på det här området. Det blir dock inte i det här inlägget.

Jag vill gå tillbaka till ESO-rapporten, för enligt den är det precis som justitieministern själv alldeles nyss sa: Den svarta ekonomin och svartjobben har den absolut största omsättningen av dessa 352 miljarder. Ungefär 64 procent av den kriminella ekonomin är svartjobb och annan svart försäljning.

Rikspolischefen blev intervjuad i Svenska Dagbladet i januari i år, och hon menade att fler instanser än polisen nu behöver agera och måste göra mer för att ta ett nytt grepp om den organiserade brottsligheten. Enligt min mening är regeringen i det här fallet en av de viktigaste andra instanserna.

Här finns kanske en skiljelinje mellan oss och högerpolitiker, för jag menar att regeringen har varit alldeles för tillbakalutad när det handlar om svartjobb, skattefusk, momsfiffel, prisdumpade upphandlingar, oseriös konkurrens och arbetslivskriminalitet. I själva verket har den här delen av den ekonomiska brottsligheten varit lite av en blind fläck för regeringen. Precis som min kollega Eva Lindh nämnde är det de facto så att väldigt få lagförs för ekobrott i Sverige. Det är 15 procent ungefär.

Misstolka mig inte medvetet nu, för jag står bakom flera av de förslag som regeringen har lagt fram, och vi har gemensamt varit överens om dessa och i kammaren röstat igenom det regeringen har föreslagit för att motverka organiserad brottslighet. Det är dock någonting som saknas, och det är precis detta ESO-rapporten med all önskvärd tydlighet visar.

De seriösa företagen i Sverige är genuint oroade, och för ett år sedan debatterade justitieministern och jag detta. Tyvärr har läget blivit sämre. World Economic Forum sammanställer varje år the Global Risks Report ihop med försäkringsbolaget Zurich, och enligt the Global Risks Report för 2024 är Sverige ett av ytterst få länder i OECD där företagsledare rankar risken för brottslighet och illegal verksamhet som den främsta rädslan för sin verksamhet. I de flesta andra länder har denna risk sjunkit.

The Global Risks Report menar att denna brottslighet riskerar marknadens funktionssätt, skattebasen och statens förmåga att leverera grundläggande tjänster. Det handlar alltså om precis det systemhot som både justitieministern och vi socialdemokrater så ofta talar om.

Jag misstror inte justitieministerns vilja att komma åt brottsligheten, men detta kommer nog att kräva att vissa moderata ideologiska skygglappar kring synen på företag och företagande tas bort. Moderata politiker – högerpolitiker – måste också våga se verkligheten som den är: Allt företagande är inte av godo. Lönedumpning, gigekonomi, svartjobb, arbetslivskriminalitet och skatteundandragande är affärsmodeller som måste bort från marknaden. Regeringen måste agera resolut.

Vi socialdemokrater har flera förslag på det här området, och jag återkommer strax till dessa i mitt sista inlägg. Flera av förslagen syftar till att rätta till spelreglerna i näringslivet. Vi kan inte tillåta att oseriösa företag systematiskt utnyttjar arbetstagarnas villkor som konkurrensmedel och använder bolagsformen som brottsverktyg.

Delar vi den verklighetsbeskrivningen?

Herr talman! Tack för svaret, justitieministern! I långa stycken fanns det många bra saker där som jag också vet att vi har varit överens om här i kammaren. Det vill jag gärna ha sagt.

Men jag ska börja i den här änden: Svarta siffror – så heter den ganska nyligen publicerade rapporten från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, som statsrådet själv nämnde här. I rapporten bedöms den kriminella ekonomin i Sverige omsätta 352 miljarder kronor per år. Det motsvarar 5,5 procent av Sveriges bnp. Det här är en redovisning av fakta som är betydligt mer omfattande än tidigare bedömningar. Den som gjordes för bara något år sedan av Ekobrottsmyndigheten pekade på en omsättning på 150 miljarder.

Det är numera vanligt att kriminella aktörer inom den organiserade brottsligheten använder just bolag som verktyg. Före årsskiftet presenterade Brå en studie om hur de här företagen på illegal väg kommer åt offentliga medel. Brå bedömer att de kriminella företagen har 11,5 miljarder kronor i förfallna skulder till staten. Samtidigt har de faktiskt tagit emot miljardbelopp i statligt stöd, och det är naturligtvis helt oacceptabelt.

Enligt den här rapporten har en av fem nätverkskriminella, eller personer som har kopplingar till dem, under perioden 2020–2023 varit delaktiga i minst ett företag. Totalt sett handlar det om 23 000 företag, och de finns i många branscher. Justitieministern är säkert väl medveten om dem. I en del av de här branscherna och verksamheterna krävs det faktiskt tillstånd för att bedriva verksamheten, vilket är särskilt anmärkningsvärt.

Herr talman! Företag är attraktiva brottsverktyg. De ger legitimitet, och man får möjlighet att agera på många arenor och dölja annan brottslighet. Illegal verksamhet blandas med legal. De kriminella aktörerna skaffar sig ofta en seriös legal fasad men gör helt andra saker under ytan. De konkurrerar ut skötsamma företag genom bland annat momsbedrägerier, arbetslivskriminalitet, kreditbedrägerier, penningtvätt, smuggling och investeringsbedrägerier. Och Brå bedömer som sagt att de här företagen har 11,5 miljarder kronor i förfallna skulder till staten.

Herr talman! Regeringen återkommer ofta till att brottsbekämpningen är en prioriterad uppgift och har fortsatt det arbete som den tidigare regeringen påbörjade. Det är bra, som jag sa. Men regeringen har tyvärr inte varit tillräckligt aktiv när det gäller att mota den ekonomiska brottsligheten, och inom den ramen faller ju bolag som brottsverktyg.

Herr talman! Den 25 januari publicerade Anders Björkenheim, som är specialist på området bolag som brottsverktyg, en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Att betala skatt har blivit valfritt”, där han skriver att det nu är ”upp till din egen etik och moral”. I artikeln framför han uppfattningen att vi förlorar kampen mot den bolagiserade kriminaliteten eftersom det finns en ovilja att ta ett helhetsgrepp.

Om det är ovilja, oförmåga eller något annat som hindrar regeringen från att inta en mer aktiv hållning gentemot detta stora, systemhotande samhällsproblem låter jag tills vidare vara osagt. Men jag vill här och nu gärna ha svar på frågan vilka ytterligare åtgärder regeringen är beredd att vidta och om justitieministern anser att det ska vara frivilligt att betala skatt i Sverige.