Ingela Nylund Watz

Herr talman! Om infrastrukturministern har rollen som ansvarig för att säkra redundans, hållfasthet och hållbarhet i trafiksystemen också ur totalförsvarssynpunkt och tycker att det är beklagligt att det här lyftes ur den nationella planen under den förra mandatperioden undrar man: Bedömer regeringen verkligen att det här är en strategiskt viktig knutpunkt som behöver utvecklas, försvaras och ges ökad robusthet? Varför skjuter man i så fall projektet till långt efter 2040?

Om infrastrukturministern delar uppfattningen att det här är en vital strategisk knutpunkt som behöver förstärkt kapacitet, precis som Försvarsmakten har gett uttryck för i olika sammanhang, vore det väl rimligt att inte skjuta det långt bortom 2040. I stället borde man axa arbetet. Man borde ha lyft in det här tidigare.

I praktiken betyder det här för oss som bor i Stockholmsregionen att regeringen egentligen säger att försvaret av huvudstadsregionen inte är så viktigt. Det är viktigare med andra försvarssatsningar. Men vi får väl hoppas att bron står sig och håller och att det inte inträffar någon olycka eller att vi hamnar i kris eller någon annan situation som får stor påverkan på trafikflödena över Södertäljebron. Huvudstadsregionen är helt beroende av en fungerande trafik över bron för sin försörjning av både gods- och varutransporter.

Jag tycker inte att infrastrukturministerns argumentation blir starkare när han först säger att det var beklagligt att ta ur breddningen av bron ur planen för fyra år sedan och sedan säger att den stora lösningen ska komma först efter 2040. Det duger inte.

Herr talman! Det senaste inlägget från infrastrukturministern illustrerar det faktum att det ibland blir tokigt när vi som interpellanter ställer frågor till ett statsråd och sedan får svar av ett annat.

Jag har ställt den här interpellationen helt och hållet ur ett försvarsperspektiv. Nu får jag allmänna svar av infrastrukturministern om de satsningar som görs i den nationella planen och ett resonemang kring det. Det är intressant att debattera och diskutera det med infrastrukturministern, men jag var intresserad av att diskutera Södertäljebron ur ett försvarsperspektiv med försvarsministern. Om infrastrukturministern å regeringens vägnar inte kan ge tydliga svar på mina frågor ur ett försvarsperspektiv är det tråkigt, men jag hoppas att infrastrukturministern tar chansen.

Södertälje intar ju en särställning på kartan över strategiska knutpunkter genom sin roll som väg, järnvägs- och sjöfartsknut och med direkt påverkan på både regional försörjning och nationell exportkapacitet. De stora industrierna i Södertälje exporterar ungefär 10 procent av det samlade exportvärdet. Det går inte att blunda för att produktionsstörningar i form av att personal inte kan ta sig till och från arbetet eller komma i tid eller att gods varken kan komma in eller ut till de här industrierna under långa perioder påverkar och skapar ett betydande produktionsbortfall.

Nu säger infrastrukturministern precis det som är kärnan i min interpellation, nämligen att objekt som inte är transportpolitiskt motiverade utan i huvudsak syftar till att stärka civilt eller militärt försvar måste bedömas i en annan ordning och finansieras i en särskild ordning. Ministern pekar på de 30 miljarderna i totalförsvarssatsningar. Det är alldeles riktigt att dessa satsningar kommer att finansiera en del av objekten. Det är dock oklart om Södertäljebron kommer att finnas med i det sammanhanget.

Infrastrukturministern vill kasta tillbaka bollen på tidigare regeringar. Det är ett retoriskt knep som man gärna kan ta till. Men jag försöker här lyfta blicken och hoppas att vi kan enas om att skjuta fram en investering som de stora industrierna i Stockholmsregionen, alla kommuner runt om i hela Mälardalen och troligen också stora delar av regeringsunderlaget tycker är nödvändiga. Det gäller till exempel en ny passage över Södertälje kanal.

Det är tråkigt om det blir en förskjutning av detta projekt långt bort mot 2040, vilket blir konsekvensen av de beslut som regeringen har fattat hittills. Man säger att man ska ta fram underlag för att eventuellt utreda möjligheten till en ny passage.

Jag lyfter fram det här i min interpellation för att jag tror att det ur försvarssynpunkt är otroligt dålig politik. Vi som land behöver vara betydligt mer offensiva när vi ser på huvudstadsregionens förutsättningar att fungera i både kris och fredstid.

Av de samlade livsmedelstransporterna passerar 13 procent över det här snittet, och det gods som måste in och ut här representerar 10 procent av det svenska exportvärdet. Med tanke på det och att personalförsörjningen kan haverera på grund av kökaos borde det föranleda Sveriges regering att vara lite mer framåtlutad än att skjuta fram projektet till bort mot 2040.

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet!

Regeringens besked om frågan om en ny passage över Södertälje kanal i nationella planen är en besvikelse för hela Stockholmsregionen. Ett så kallat underlag för att bedöma behovet ska tas fram. Vem, undrar man, mer än regeringen kan tvivla på behovet av en ny passage över eller under Södertälje kanal?

Här är några fakta. Motorvägsbron med Europavägarna E4/E20 vid Södertälje är av mycket kritisk betydelse för hela landet. Bron och kanalen saknar kapacitetsstarka alternativa förbindelser, vilket gör platsen inte bara kritisk utan också väldigt sårbar, där en störning av driften får omfattande samhällsekonomiska konsekvenser. Det är en av Sveriges mest strategiska transportlänkar med central betydelse för både vägtrafik och sjöfart. Den binder samman södra Sverige med huvudstadsregionen och fungerar som nav för såväl industriella som samhällsviktiga flöden.

Att bron är öppningsbar och bara har två körfält i vardera riktningen ökar utsattheten för både trafikolyckor och tekniska haverier. Ett avbrott får snabbt genomslag i form av trängsel, leveransstörningar och ökade samhällsekonomiska kostnader, vilket vi bittert fick erfara under midsommartiden 2016. En allvarlig incident som sätter både bron och kanalen ur spel bedöms leda till samhällsekonomiska kostnader på minst 46 miljoner kronor det första dygnet, huvudsakligen till följd av restidsförluster. Därtill kommer produktionseffekter med tapp på upp till 60 miljoner kronor per dag. De godstransporter som påverkas representerar ett årligt varuvärde på över 1 100 miljarder kronor. Det motsvarar en tredjedel av Sveriges totala varuflöden.

Herr talman! Södertälje är en industriell kärnpunkt i svensk ekonomi, där Scania och Astra Zeneca tillsammans sysselsätter cirka 24 000 personer lokalt och indirekt påverkar nästan 60 000 arbetstillfällen nationellt. Deras export och produktion är i hög grad beroende av en fungerande infrastruktur.

Södertäljebron har en nyckelroll i huvudstadsregionens – för att inte säga hela landets – livsmedelsförsörjning. WSP:s bedömningar visar att det varje år transporteras livsmedel till ett värde av cirka 50 miljarder kronor över bron, vilket motsvarar omkring 13 procent av de totala vägtransporterna av livsmedel i Sverige.

Herr talman! I den nyligen antagna nationella planen för vägtrafik föreslås, precis som ministern sa, att bron ska breddas till tre filer under perioden 2033–2037. I perioder kommer då trafiken att hänvisas till en fil vardera i norr- respektive södergående riktning. Detta i ett läge då den nya Förbifart Stockholm blivit färdig kring 2029–2030 och trafikmängden bedöms öka med 35 procent framåt 2045. Det kommer att leda till en allvarlig trafikinfarkt av sällan skådat slag, produktionsbortfall för industrin och allvarliga miljökonsekvenser, framför allt för Södertälje kommun.

Jag ställde mina frågor i interpellationen till försvarsministern. Därför är jag fortsatt intresserad av att höra svar på de frågor jag ställt som har ett försvarsperspektiv. Är det rimligt att anta att försvarsministern eller regeringen delar bedömningen att det behövs en ny passage över Södertälje kanal?

Fru talman! Det är spännande att höra svaret på frågan, för om inte en enig opposition hade krävt ett tillkännagivande om att se över offentligrättsliga tjänster hade den här regeringen endast lyckats med att kodifiera det som i praktiken gäller redan i dag, nämligen att 97 procent av livsmedelsbutikerna tar emot kontanter.

Det jag under årens lopp har hört från Kristdemokraterna i den här frågan stämmer inte alls överens med vad regeringen föreslog. Därför är jag en aning förvånad över att Kristdemokraterna ändå säger sig vara nöjda. Om man ska leva upp till de vackra ord som ledamoten sa i talarstolen finns det mycket mer att göra än att i lag kodifiera en verklighet som redan gäller. Därför är det bra med det gemensamma tillkännagivandet.

Jag vet dock att Kristdemokraterna har en lång rad andra synpunkter som rör kontanterna som lagligt betalningsmedel. Därför tycker jag att det är tråkigt att höra att Kristdemokraterna är nöjda med det här förslaget. Det känns väldigt tveksamt om Kristdemokraterna hade orkat gå vidare med att pressa på utvecklingen i denna fråga om inte oppositionen hade tagit initiativ till ett gemensamt tillkännagivande.

Fru talman! I utskottsbehandlingen har vi landat i att vi tycker att det är ett bra ytterligare steg att ta upp det som Kontantutredningen och Dennis Dioukarev själv föreslog, nämligen att titta vidare på de offentligrättsliga tjänsterna. Om det sedan visar sig att det under åren framöver finns behov av att ytterligare utöka kontantplikten, så som till exempel Riksbanken föreslår när det handlar om drivmedel, får man väl återkomma till det.

Det intressantaste i den här debatten är ändå att vi nu får konstatera att Sverigedemokraternas höga tonläge i diskussionerna om möjligheten att införa kontantplikt i Sverige har resulterat i en tummetott och egentligen bara en kodifiering av den verklighet som redan råder, nämligen att 97 procent av livsmedelsbutikerna redan i dag tar emot kontanter. Jag tror att Sverigedemokraterna i grund och botten är djupt besvikna över det motstånd de mött i det övriga regeringsunderlaget.

(Applåder)

Fru talman! Om man föreslår en så stor utveckling av en lagstiftning är det rimligt att utreda det i botten, och det framkommer både i underlaget från Lagrådet och i regeringens proposition att det behöver utredas mycket noggrannare. Därför är förslaget ett tillkännagivande om en utredning.

Jag tror att regeringen formulerade det som att man bör titta på detta sektor för sektor. Det ligger kanske något i det, och det är något som en utredning har möjlighet att göra. Men frågan kan rullas tillbaka till Sverigedemokraterna. Varför fick Sverigedemokraterna, som ville ha en utökad kontantplikt också till offentligrättsliga tjänster, inte igenom det med sin högermajoritet i Regeringskansliet?

(Applåder)

Fru talman! Kontanter är ett lagligt betalningsmedel i Sverige, och trots att de digitala betalningslösningarna väldigt snabbt har blivit det helt dominerande sättet att betala har kontanterna en mycket stark ställning hos det svenska folket.

Så många som åtta av tio svenskar vill ha kvar kontanterna som ett möjligt betalningssätt i framtiden, men samtidigt är det i dagsläget bara mellan 5 och 7 procent av betalningarna som görs kontant. De flesta betalningar sker, som vi alla här vet, med mobila tjänster som Swish, kontaktlösa bankkort och digitala plånböcker.

För de allra flesta är de digitala lösningarna självklara och smidiga, men det gäller inte för alla. Det handlar framför allt om äldre och personer i digitalt utanförskap. Men det finns också andra grupper, som personer som saknar betalkonto, personer som bor i områden med dålig digital täckning och faktiskt också de som är särskilt beredskapsmedvetna.

För många av de här personerna blir det svårt att klara sin egen vardag och sköta sina privatekonomiska åtaganden. Man kan hamna i beroendeställning till anhöriga eller bekanta på ett osunt sätt. Det är inte rimligt.

Under årens lopp har det vuxit fram en tydlig opinion för att det ska vara möjligt att betala med kontanter, och kontanternas ställning har utretts i flera omgångar under det senaste decenniet.

När den nya riksbankslagen utreddes och sedan trädde i kraft den 1 januari 2023 fick Riksbanken ett tydligare och utökat ansvar för kontanthanteringen. Banken ska se till att det finns tillgång till kontanter i hela Sverige och övervaka kontanthanteringen. Riksbanken fick också krav på sig att utöka antalet sedeldepåer för kontantförsörjningen från tre till fem och ett uttalat ansvar för att vi ska kunna göra betalningar även under fredstida kriser och höjd beredskap.

Betalningsutredningen som startade 2020 fick våren 2022 tilläggsdirektiv att särskilt analysera äldres och andras möjligheter att betala med kontanter i ett alltmer digitaliserat samhälle. Här kom förslagen om att företag som säljer livsmedel och mediciner samt vissa myndigheter ska vara skyldiga att ta emot kontanter. Här föreslogs också att regeringen senast 2025 borde göra en översyn av kontanternas ställning på betalningsmarknaden.

Från några av partierna i regeringsunderlaget var tonläget högt, ambitionerna likaså. Nu skulle saker hända som skulle rädda kontanterna! Men dessvärre var Sverigedemokraterna och regeringen senfärdiga under ett antal år, och det dröjde ända till december 2024 innan en särskild utredare kunde presentera sina förslag efter att ha arbetat i ett år med frågan. Regeringen levererade först i mars i år en proposition i det här ärendet.

Jag förstår, fru talman, att det finns besvikelse och frustration kring detta hos en del av regeringsunderlaget; det har varit ganska uppenbart på senare tid.

Fru talman! Regeringens förslag om möjligheter att sätta in kontanter och utvecklade möjligheter för växelhantering och dagskasseinsättning är bra och har vårt stöd, men regeringens förslag blev för många en besvikelse. Det bidde ju bara en tummetott. I praktiken innebär lagförslaget att det ställs krav som livsmedelsbutiker och apotek redan lever upp till, eftersom 97 procent av landets livsmedelsbutiker tar emot kontanter redan i dag.

Dessvärre avvisade regeringen helt Kontantutredningens förslag om att utöka kontantplikten till att omfatta vissa offentligrättsliga tjänster. Det var beklagligt, och därför är det väldigt bra att majoritetspartierna i utskottet, alltså Sverigedemokraterna och övriga högerpartier – visserligen i elfte timmen i samband med det sista mötet i utskottet för justering av betänkandet och med risken att bli nedröstade i kammaren – vände och till slut blev överens med oss i oppositionen om att regeringens förslag innebär en för snäv avgränsning av vilka som bör omfattas av en skyldighet att ta emot kontanter.

Det är bra att vi nu lämnar ett enigt tillkännagivande till regeringen att en utredning bör se över detta och också titta på om det finns behov av avgränsningar.

Enligt vår mening finns det två huvudsakliga skäl till detta. Frågan om beredskap är naturligtvis tungt vägande, men det finns också ett domslut från Högsta förvaltningsdomstolen 2015 som innebär att patienter har rätt att betala vårdavgifter kontant, eftersom kontanter är ett lagligt betalningsmedel. Det är rimligt att tydliggöra detta i lagstiftningen.

Det är också rimligt att staten i sin roll som utgivare av och anslagsgivare till en lång rad offentligrättsliga tjänster bidrar till att stärka kontanternas ställning. Det är alltså inte en rimlig avvägning att, som regeringen gör i sitt förslag, i praktiken lämna detta ansvar till en begränsad del av den privata sektorn. Jag är glad att högerpartierna i utskottet valde att gå på oppositionens linje här.

Fru talman! Vi socialdemokrater menar, och det har vi motionerat om i samband med det här betänkandet, att det finns behov av ännu fler åtgärder för att upprätthålla kontanternas funktionssätt som lagligt betalningsmedel.

I vår motion har vi lyft fram behovet av en tillsynsmekanism för hur den nya lagen ska efterlevas.

Vi har också tryckt på behovet av att utreda utökade möjligheter att betala räkningar kontant och att kunna ta emot utbetalningsavier.

Vi har föreslagit att vi ska införa en beloppsgräns för kontanta betalningar för att motverka penningtvätt och terrorism.

Vi anser också att det finns anledning att utreda statens respektive de privata aktörernas ansvar för att upprätthålla en robust transportinfrastruktur för kontanterna.

Vi har även i vår motion föreslagit att ett utvecklingsarbete ska initieras för att hitta nya digitala lösningar som gör att vi får en större inkludering på betalningsmarknaden.

Enligt vår mening är det helt enkelt naturligt att följa upp ett tydligt lagfäst krav på att ta emot kontanter med en tillsynsmekanism. Detta bör utredas.

För dem som saknar betalkonto eller lever i digitalt utanförskap måste det vara möjligt att sköta sina privatekonomiska åtaganden, som att betala räkningar och ta emot utbetalningsavier. Sedan kassagirot lades ned har nämligen möjligheten att betala räkningar kontant begränsats kraftigt i vårt land. Enligt Riksbankens senaste betalningsrapport är det bara möjligt på 32 platser i landet om man inte är kund i en specifik bank.

Vi menar att regeringens hållning i detta är alldeles för tillbakalutad. Å ena sidan konstaterar man det som alla redan vet: att bankerna inte vill hålla på med kontanter över huvud taget. Å andra sidan säger man att det är viktigt att alla ska kunna betala. Det här är en alldeles för passiv hållning. Det duger inte, och därför har vi ett förslag om detta i vår motion.

Vårt förslag om att utreda en beloppsgräns för kontanta betalningar för att motverka penningtvätt och terrorism är något som Riksbanken efterfrågar. Detta avfärdar utskottsmajoriteten med att det i det aktuella lagförslaget finns beloppsbegränsningar för livsmedelsbutiker och apotek. Ja, det gör det, men det gäller ju bara dessa. Vårt utredningsförslag tar sikte på alla kontanta betalningar. Att införa en sådan beloppsgräns vore en mycket vassare åtgärd för att motverka den ekonomiska brottsligheten.

Fru talman! Vi har en mycket sårbar infrastruktur för kontanttransporterna i Sverige. Riksbanken och Betalningsrådet har framfört att det finns risker med att, som i dag, förlita sig på en aktör för kontantförsörjningen till bankomater och handel i vårt land. Det kan uppstå tekniska problem, som bankomathaveriet förra våren och sommaren, eller oförutsedda händelser som kan stoppa flödet av kontanter i samhället, vilket blir särskilt allvarligt vid kriser och höjd beredskap, då till och med den nationella säkerheten kan hotas. Eftersom kontantmarknaden är privatiserad och bankerna har huvudansvaret för att vi ska kunna göra uttag och insättningar finns det starka skäl att utreda ansvarsfördelningen mellan staten och privata aktörer för att vi ska få en robust transportinfrastruktur för våra kontanter, både under normala förhållanden och under kriser.

Till sist: Med den här lagstiftningen stärks kontanternas funktionssätt på betalningsmarknaden något. Vi tycker att det är jättebra, men det är inte tillräckligt. Därför är vårt gemensamma tillkännagivande till regeringen att gå vidare med att se över de offentligrättsliga tjänsterna nödvändigt. Samtidigt måste vi göra mer för att fler ska kunna bli inkluderade på den digitala betalningsmarknaden. Därför har vi föreslagit att regeringen initierar ett sådant utvecklingsarbete.

Jag står naturligtvis bakom våra båda reservationer men yrkar här bifall till reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! Jag måste säga att jag blir en aning förvånad över ledamoten Dioukarevs höga tonläge.

Jag har, precis som ledamoten själv, varit med under flera av de utredningar som har utrett kontantfrågan och hört vilka krav som Sverigedemokraterna har fört fram. De har varit betydligt mer långtgående än detta. Dennis Dioukarev hade som utredare själv flera olika förslag som regeringen helt avvisar när man nu lägger fram propositionen.

Det bidde alltså en tummetott av allt det som Sverigedemokraterna har velat åstadkomma. Det är egentligen bara en kodifiering av att genomföra lag som verkligheten i praktiken redan lever upp till. 97 procent av livsmedelsbutikerna tar redan emot kontanter.

Det ledamoten säger om att vi är överens om allting kring propositionen stämmer inte heller. Vi är överens om de förslag som regeringen har lagt fram. Vi är också överens om det tillkännagivande som oppositionen lagt fram ett enigt förslag om och som Sverigedemokraterna i elfte timmen och de sista skälvande minuterna gick med på för att de var rädda för att få stryk här i kammaren eller hamna i dålig dager.

Historiebeskrivningen ska vara rätt. Det är faktiskt rimligt att Sverigedemokraterna svarar på frågan: Är Sverigedemokraterna nöjda med det lagförslag som nu kommer, eller skulle man kunna tänka sig att titta vidare på exempelvis de förslag som vi har lagt fram i vår motion, som Sverigedemokraterna uppenbarligen inte har läst?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med en liten historiebeskrivning.

Jag ger ledamoten Dennis Dioukarev rätt i att det borde ha kunnat hända mer tidigare när det handlar om kontanternas funktionssätt i samhället. Det tycker jag också, och det har jag gett uttryck för vid tidigare tillfällen. Det vet alltså Dennis Dioukarev om.

Sverigedemokraterna har också i detta anförande ett väldigt högt tonläge i frågan. De har drivit den hårt; det får jag tillstå. Men när det bara bidde en tummetott med regeringens förslag, det vill säga att man egentligen bara kodifierar i svensk lag att livsmedelsbutiker och apotek ska ta emot kontanter – något som över 95 procent av livsmedelsbutikerna gör redan i dag – undrar jag om det är något som Sverigedemokraterna är nöjda med. Det är det första jag vill fråga om.

Det andra är att jag tror att det är bra om ledamoten Dioukarev är noga med historiebeskrivningen. I dag fattar vi beslut om växelkassehantering och möjligheter att sätta in kontanter. Vi fattar beslut om att i svensk lag kräva att vissa livsmedelsbutiker och apotek ska ta emot kontanter. Men vi fattar inte beslut om att detta ska gälla offentligrättsliga tjänster. Här glider ledamoten Dioukarev på sanningen.

Delar inte ledamoten Dioukarev synen i utskottets beslut att denna fråga ska skickas som ett tillkännagivande till regeringen om en utredning?

Vi fattar alltså inte beslut om offentligrättsliga tjänster i dag. Rätt ska vara rätt.

Herr talman och justitieministern! En svensk maffialag, höjda straff för synnerligen grov ekonomisk brottslighet, en förstärkt tillsyn och höjda sanktionsavgifter för att motverka arbetslivskriminalitet, en begränsning av antalet underleverantörsled vid offentlig upphandling till två, svartlistning av företag som fuskar, möjlighet att utesluta orimligt låga anbud, ett större statligt ansvar för personalliggarsystem och personalidentifiering i riskbranscher, ett tydligt brottsförebyggande uppdrag till Utbetalningsmyndigheten, en utökning av revisionsplikten, stopp för fusket med subventionerade anställningar och en radikalt utökad möjlighet att utge näringsförbud.

Det här är några av de förslag som vi har lagt fram under den här mandatperioden och som regeringen har avvisat. Vi tycker att det är tråkigt. Jag tror dock att det beror på att det finns en skillnad i vad vi socialdemokrater upptäcker när vi tittar på verkligheten och vad regeringen väljer att titta på när det handlar om att se den ekonomiska brottsligheten i vitögat.

Vi har länge sett att arbetskraften i Sverige tyvärr i många fall exploateras i syfte att skapa vinst i företag, undandra sig skatt eller fiffla med momsen. Arbetstagarna får tyvärr ofta utgöra krockkudde i det här sammanhanget. Om man inte har insikten att allt företagande inte är av godo och att alla företagare inte är ärliga i sitt uppsåt – om man i stället har en lite ljusblå syn på företagare och företagandet i Sverige – menar jag att man kanske inte heller väljer att se den verklighet som många arbetstagare i de utsatta branscherna ser.

Därför har vi kanske lite olika angreppssätt.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för den fortsatta diskussionen i frågan. Justitieministern kan vara helt lugn. Innan vi lämnar kammaren i dag kommer han att få en lång uppräkning av förslag som vi har på det här området. Det blir dock inte i det här inlägget.

Jag vill gå tillbaka till ESO-rapporten, för enligt den är det precis som justitieministern själv alldeles nyss sa: Den svarta ekonomin och svartjobben har den absolut största omsättningen av dessa 352 miljarder. Ungefär 64 procent av den kriminella ekonomin är svartjobb och annan svart försäljning.

Rikspolischefen blev intervjuad i Svenska Dagbladet i januari i år, och hon menade att fler instanser än polisen nu behöver agera och måste göra mer för att ta ett nytt grepp om den organiserade brottsligheten. Enligt min mening är regeringen i det här fallet en av de viktigaste andra instanserna.

Här finns kanske en skiljelinje mellan oss och högerpolitiker, för jag menar att regeringen har varit alldeles för tillbakalutad när det handlar om svartjobb, skattefusk, momsfiffel, prisdumpade upphandlingar, oseriös konkurrens och arbetslivskriminalitet. I själva verket har den här delen av den ekonomiska brottsligheten varit lite av en blind fläck för regeringen. Precis som min kollega Eva Lindh nämnde är det de facto så att väldigt få lagförs för ekobrott i Sverige. Det är 15 procent ungefär.

Misstolka mig inte medvetet nu, för jag står bakom flera av de förslag som regeringen har lagt fram, och vi har gemensamt varit överens om dessa och i kammaren röstat igenom det regeringen har föreslagit för att motverka organiserad brottslighet. Det är dock någonting som saknas, och det är precis detta ESO-rapporten med all önskvärd tydlighet visar.

De seriösa företagen i Sverige är genuint oroade, och för ett år sedan debatterade justitieministern och jag detta. Tyvärr har läget blivit sämre. World Economic Forum sammanställer varje år the Global Risks Report ihop med försäkringsbolaget Zurich, och enligt the Global Risks Report för 2024 är Sverige ett av ytterst få länder i OECD där företagsledare rankar risken för brottslighet och illegal verksamhet som den främsta rädslan för sin verksamhet. I de flesta andra länder har denna risk sjunkit.

The Global Risks Report menar att denna brottslighet riskerar marknadens funktionssätt, skattebasen och statens förmåga att leverera grundläggande tjänster. Det handlar alltså om precis det systemhot som både justitieministern och vi socialdemokrater så ofta talar om.

Jag misstror inte justitieministerns vilja att komma åt brottsligheten, men detta kommer nog att kräva att vissa moderata ideologiska skygglappar kring synen på företag och företagande tas bort. Moderata politiker – högerpolitiker – måste också våga se verkligheten som den är: Allt företagande är inte av godo. Lönedumpning, gigekonomi, svartjobb, arbetslivskriminalitet och skatteundandragande är affärsmodeller som måste bort från marknaden. Regeringen måste agera resolut.

Vi socialdemokrater har flera förslag på det här området, och jag återkommer strax till dessa i mitt sista inlägg. Flera av förslagen syftar till att rätta till spelreglerna i näringslivet. Vi kan inte tillåta att oseriösa företag systematiskt utnyttjar arbetstagarnas villkor som konkurrensmedel och använder bolagsformen som brottsverktyg.

Delar vi den verklighetsbeskrivningen?

Herr talman! Tack för svaret, justitieministern! I långa stycken fanns det många bra saker där som jag också vet att vi har varit överens om här i kammaren. Det vill jag gärna ha sagt.

Men jag ska börja i den här änden: Svarta siffror – så heter den ganska nyligen publicerade rapporten från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, som statsrådet själv nämnde här. I rapporten bedöms den kriminella ekonomin i Sverige omsätta 352 miljarder kronor per år. Det motsvarar 5,5 procent av Sveriges bnp. Det här är en redovisning av fakta som är betydligt mer omfattande än tidigare bedömningar. Den som gjordes för bara något år sedan av Ekobrottsmyndigheten pekade på en omsättning på 150 miljarder.

Det är numera vanligt att kriminella aktörer inom den organiserade brottsligheten använder just bolag som verktyg. Före årsskiftet presenterade Brå en studie om hur de här företagen på illegal väg kommer åt offentliga medel. Brå bedömer att de kriminella företagen har 11,5 miljarder kronor i förfallna skulder till staten. Samtidigt har de faktiskt tagit emot miljardbelopp i statligt stöd, och det är naturligtvis helt oacceptabelt.

Enligt den här rapporten har en av fem nätverkskriminella, eller personer som har kopplingar till dem, under perioden 2020–2023 varit delaktiga i minst ett företag. Totalt sett handlar det om 23 000 företag, och de finns i många branscher. Justitieministern är säkert väl medveten om dem. I en del av de här branscherna och verksamheterna krävs det faktiskt tillstånd för att bedriva verksamheten, vilket är särskilt anmärkningsvärt.

Herr talman! Företag är attraktiva brottsverktyg. De ger legitimitet, och man får möjlighet att agera på många arenor och dölja annan brottslighet. Illegal verksamhet blandas med legal. De kriminella aktörerna skaffar sig ofta en seriös legal fasad men gör helt andra saker under ytan. De konkurrerar ut skötsamma företag genom bland annat momsbedrägerier, arbetslivskriminalitet, kreditbedrägerier, penningtvätt, smuggling och investeringsbedrägerier. Och Brå bedömer som sagt att de här företagen har 11,5 miljarder kronor i förfallna skulder till staten.

Herr talman! Regeringen återkommer ofta till att brottsbekämpningen är en prioriterad uppgift och har fortsatt det arbete som den tidigare regeringen påbörjade. Det är bra, som jag sa. Men regeringen har tyvärr inte varit tillräckligt aktiv när det gäller att mota den ekonomiska brottsligheten, och inom den ramen faller ju bolag som brottsverktyg.

Herr talman! Den 25 januari publicerade Anders Björkenheim, som är specialist på området bolag som brottsverktyg, en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Att betala skatt har blivit valfritt”, där han skriver att det nu är ”upp till din egen etik och moral”. I artikeln framför han uppfattningen att vi förlorar kampen mot den bolagiserade kriminaliteten eftersom det finns en ovilja att ta ett helhetsgrepp.

Om det är ovilja, oförmåga eller något annat som hindrar regeringen från att inta en mer aktiv hållning gentemot detta stora, systemhotande samhällsproblem låter jag tills vidare vara osagt. Men jag vill här och nu gärna ha svar på frågan vilka ytterligare åtgärder regeringen är beredd att vidta och om justitieministern anser att det ska vara frivilligt att betala skatt i Sverige.

Herr talman! Vårt stöd till Ukraina får inte vika en enda tum. Om Ukraina faller är också vårt fall mycket nära – i varje fall närmare än vi tror. Med denna visshet har vårt stöd för Ukraina och för det ofattbara mod det ukrainska folket visar varit helhjärtat, beslutsamt, långsiktigt och strategiskt.

Det är en obehaglig sanning att världen förändrats sedan Rysslands fullskaliga invasion inleddes i februari 2022. Under mer än fyra år har nu Ukrainas folk utkämpat kampen för sin frihet, för demokrati och för självständighet – men också för alla andra staters rätt att själva välja sin väg och sin framtid inom ramen för den regelbaserade världsordningen. Vi vägrar att acceptera en ordning där stormakterna i öst och väst delar upp världen i sina så kallade intressesfärer och kräver att andra länder underordnar sig detta. Därför får Ukraina inte förlora.

I det besvärliga världsläge vi nu befinner oss i känns det därför särskilt viktigt att vi i Europa står enade i kampen för Ukrainas sak. Vårt stöd kommer att behövas, uthålligt och för lång tid framöver.

Därför är det beklämmande att tvingas konstatera att den europeiska enigheten har sprickor. Ungerns och Slovakiens blockering av ett nytt långsiktigt låneavtal med Ukraina är en skamfläck för Europa. Utan detta lån riskerar Ukraina att få slut på likvida medel redan vid halvårsskiftet, vilket skulle äventyra hela den ukrainska statsapparaten. Detta får helt enkelt inte ske. EU:s övriga medlemsstater måste hitta en lösning som detroniserar Orbáns och Ficos agerande från Ungern och Slovakien.

Det är bra att vi i Sveriges riksdag varit helt eniga om alla de insatser som vi gjort för att stödja Ukraina. Så är det också i dag, när vi behandlar det 21:a stödpaketet med ett värde på 12,9 miljarder kronor som avräknas på den militära Ukrainaramen. I och med detta har Sverige bidragit med militärt stöd om cirka 103 miljarder kronor.

Det här stödpaketet handlar främst om att möta behovet av luftförsvar, långräckviddiga vapen och ammunition, men det handlar också om stöd för gemensamma innovationsprojekt och för att möta rysk desinformation.

Herr talman! Det är naturligtvis människorna i Ukraina som bär det tyngsta oket under Rysslands invasionskrig, särskilt barnen. Det är de över 10 miljoner människor som är i behov av humanitär hjälp, människor som nu genomlevt ytterligare en bister vinter med ständiga attacker mot energiförsörjningen och brist på el och värme. Det är alla de som håller ställningarna vid fronten och riskerar sina liv för sitt land, för oss och för de värderingar som den europeiska gemenskapen vilar på.

Herr talman! Under de drygt fyra år som kriget pågått har uppmärksamheten understundom skiftat mot andra kriser runt om i världen som Mellanöstern, Gaza och Sudan. Detta har skapat en viss rädsla hos Ukrainas befolkning – en rädsla att bli bortglömda och att stödet från omvärlden ska minska. Vi får inte spä på den rädslan. Trots att världen nu håller andan och står på randen till ett storkrig måste vi fortsätta att orka hålla fokus på Ukraina och dess befolkning. Vi får inte svika.

De kommer att behöva vårt stöd, länge och uthålligt. Det handlar helt enkelt om att Ukraina ska fungera. Skolorna ska kunna undervisa, sjukvården ska kunna bota och lindra och löner och pensioner ska kunna betalas ut. Den civila infrastrukturen ska återuppbyggas, och nya bostäder måste byggas till alla som förlorat sina hem under kriget.

Att stödja Ukraina långsiktigt är en investering i vår egen framtid som är värd de kostnader den för med sig. Visst påverkar det vår egen försvarsplanering något att stötta Ukraina, men vi försvårar också Rysslands möjligheter att hota sina grannar och därmed hota oss.

Herr talman! För oss socialdemokrater är det en självklarhet att stå upp för Ukraina och den ukrainska befolkningen. Vi står fast vid deras rätt till en fred som är hållbar och grundad i folkrätten och FN-stadgan. Vi står upp för Ukrainas suveränitet och territoriella integritet.

Den extra ändringsbudgeten innehåller också förslag om att säkerställa Sveriges vaccinberedskap vid influensaepidemier.

Vi stöder naturligtvis båda delarna av betänkandet.

Herr talman! 200 miljoner kronor är rätt mycket pengar. För de flesta är det ett ofattbart stort belopp. I regeringens budget kanske det inte är den största posten. Det finns mycket annat som är mycket dyrare. Men 200 miljoner kronor är ändå 200 miljoner kronor.

Det är precis vad skattebetalarna har förlorat därför att regeringen har hanterat beslutet om att Utbetalningsmyndigheten skulle inrätta transaktionskontot på ett oskickligt och slarvigt sätt.

Jag har inte fått något svar på vilken information ministern har i dag jämfört med när regeringen fattade beslut om transaktionskontot. Det är väldigt svårt att tyda vad finansministern menar med att det har uppkommit ett ändrat informationsläge och allvarligare och delvis nya problem.

Det vore väldigt enkelt för finansministern att här redovisa för parlamentet och svenska folket vad det står för. Vad är det nya informationsläget och de delvis nya problemen som har gjort att regeringen och finansministern tyckt att det var värt att skicka 200 miljoner kronor i drickat?

Slutligen är finansministern inte heller riktigt tydlig med om regeringen verkligen tog del av de synpunkter som Pensionsmyndigheten och Försäkringskassan hade när man remissbehandlade förslaget om att införa ett så kallat transaktionskonto.

Det blir lite märkligt att regeringen via finansministern här i dag i riksdagen inte kan svara på vad det var för konkreta skillnader i informationen från den tidpunkt man fattade beslutet om transaktionskontot fram till hösten 2025.

Det är inte en särskilt lång tidsutdräkt. Det borde vara ganska enkelt för finansministern att räkna upp ett antal allvarliga frågor som gjort att man ändrat sig. Men med tanke på den kritik som finansministern fått den senaste veckan från Finanspolitiska rådet om sin finanspolitik är det väl inte så konstigt att man slarvar också med detta.

Herr talman! Jag tackar för den kompletterande informationen från finansministern.

Jag vill börja med att understryka att finansministern inte kommer att kunna provocera mig med frågan om lokalisering i Södertälje eller inte. Den här interpellationsdebatten handlar inte om det.

Nu är det så – för er som lyssnar – att vi riksdagsledamöter har ett ansvar att ställa kontrollfrågor till regeringsmakten. I det här fallet undrar jag hur regeringen har hanterat det faktum att skattebetalarna förlorat 200 miljoner kronor på grund av ett oskickligt hanterande från regeringen.

Vi är helt överens om att Utbetalningsmyndigheten ska spela en central roll i arbetet med att bekämpa den kriminella ekonomin. Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, presenterade alldeles nyligen en rapport som redovisade helt nya och skrämmande siffror på den kriminella ekonomins omfattning i Sverige. Enligt deras definition bedöms den kriminella ekonomin i Sverige nu omfatta 352 miljarder kronor i omsättning och 185 miljarder kronor i vinst per år. Det här är betydligt mer än tidigare uppskattningar som har gjorts om ungefär 100 miljarder. Det är otroligt alarmerande.

Mot den här bakgrunden känns det bra att Utbetalningsmyndigheten är på plats nu. Efter att den socialdemokratiska regeringen tagit initiativet till den nya myndigheten och den nuvarande regeringen fullföljt arbetet, precis som finansministern säger, är den i drift sedan 2024. Som finansministern pekat på har den sparat en del pengar i form av återkrav på över 100 miljoner kronor. Det är bra. Det visar på en hög och samlad kompetens hos myndigheten.

Det var dock tråkigt att man fick en så dålig start i och med att regeringen uppvisade sådan ryckighet och krävde att myndigheten skulle sluta arbetet med transaktionskontot. Det är naturligtvis allvarligt att regeringen har slösat bort 200 miljoner kronor genom det här agerandet, som inte kan betraktas som något annat än slarvigt.

Frågan är nu hur regeringen ser på Utbetalningsmyndighetens framtid. Regeringen har sagt att uppdraget ska renodlas till att upptäcka och förhindra felaktiga utbetalningar, men tänker regeringen stanna där?

Vi socialdemokrater vill ge Utbetalningsmyndigheten verktyg att punktmarkera gängkriminella. Genom att kartlägga och punktmarkera dem kan man strypa pengaflödet till deras verksamheter. Utbetalningsmyndigheten själv vill ha ett sådant här brottsförebyggande uppdrag och har stöd för detta av både Polismyndigheten och Ekobrottsmyndigheten, men regeringen säger nej.

Varför inte ta till vara myndighetens kompetens nu? Det är naturligtvis viktigt att myndigheten upptäcker och förhindrar att enskilda medvetet, omedvetet eller på grund av bristande kunskaper tar eller får del av våra gemensamma resurser på ett felaktigt sätt. Men när myndigheten nu ser att man på ett konkret och tydligt sätt på allvar kan göra skillnad i arbetet mot den ekonomiska brottsligheten undrar jag: Har vi råd att avstå?

Under den här debatten upplever jag att jag hittills inte fått svar om regeringens motiv för att avsluta Utbetalningsmyndighetens arbete med ett transaktionskonto. Jag har inte fått något tydligt svar på vilken information ministern har i dag jämfört med den information man hade när beslutet om transaktionskontot togs. Det är svårt att uttyda vad interpellationssvarets formuleringar om ett ändrat informationsläge och allvarligare och delvis nya problem egentligen betyder. Här är finansministern enligt min mening inte tillräckligt transparent. Slutligen är finansministern inte heller tydlig med om regeringen tog del av de synpunkter som Pensionsmyndigheten och Försäkringskassan lämnade redan 2022.

Herr talman! Tack, finansministern, för svaret!

Vi talar om 200 miljoner som satsades i förgävesinvesteringar när regeringen gav Utbetalningsmyndigheten i uppdrag att införa ett system med ett så kallat transaktionskonto. Man skulle samla alla utbetalningar från de statliga välfärdssystemen till ett ställe för att få bättre kontroll över fusk och annat.

Det var alltså den nuvarande regeringen som fattade beslutet om att införa ett sådant här transaktionskonto på Utbetalningsmyndigheten. Men redan i det underlag som regeringen hade när beslutet fattades fanns det varningar för att införa och samla ett sådant här system till en myndighet. Den så kallade inrättandeutredningen lämnade också i februari synpunkterna att det skulle bli kostnadsdrivande, att det inte skulle ge några nämnvärda effekter och att det saknade ett tydligt mervärde att införa ett sådant konto. Men regeringen lyssnade inte på detta utan gick vidare.

I en artikel i Svenska Dagbladet i september 2023 gav finansministern tillsammans med centrala företrädare för L, SD och KD tydliga besked om att Utbetalningsmyndigheten skulle arbeta med ett system med transaktionskonto. Myndigheten satte därför igång arbetet. Men regeringen ändrade sig plötsligt i höstas och sa att myndigheten ska avbryta detta utvecklingsarbete. På det sättet förlorade skattebetalarna 200 miljoner kronor, som gick i drickat.

Regeringen hänvisar till nya uppgifter om säkerhet och bristande mervärde. Men de farhågorna hade regeringen kännedom om redan 2022. När regeringen gav Utbetalningsmyndigheten uppdraget var det alltså inte någon nyhet att de farhågorna fanns.

Herr talman! För att om möjligt få klarhet i det här kallade vi i finansutskottet till oss finansministern i slutet av förra året. Vi ville helt enkelt veta hur regeringen motiverar att slösa bort 200 miljoner kronor. Finansministern kom inte själv till utskottet utan skickade statssekreteraren, som med förlov sagt kom med mycket knapphändiga och otydliga svar. Därför är det rimligt att finansministern är här i dag och bringar klarhet i regeringens agerande.

Herr talman! I sitt svar hänvisar finansministern till att ett nytt informationsläge uppkommit genom en hemställan från Pensionsmyndigheten och Försäkringskassan i augusti 2025. Deras synpunkter ska enligt finansministern vara allvarligare och delvis nya.

Jag undrar nu vilka dessa synpunkter är, och jag vill att finansministern redogör för dem. Om finansministern inte kan göra det går det nämligen inte att betrakta regeringens hantering av Utbetalningsmyndigheten som något annat än slarv.

Poängen är att myndigheten ska spara pengar till staten genom att förhindra fusk och fel. Men regeringens tveksamma agerande har i stället kostat skattebetalarna 200 miljoner kronor utan att man fått något för pengarna.

Det vi framför allt behöver få veta nu är vilka omständigheter som framkommit efter det att regeringen fattade beslutet att lägga transaktionskontot på Utbetalningsmyndigheten. Vilken är den delvis nya information som framkommit? Utifrån sett verkar det som om regeringen inte tog del av eller rent av bortsåg från den information som fanns redan 2022 och 2023.

Herr talman! Precis som David Perez säger har vi helt skilda uppfattningar här. Bankerna i Sverige är välfinansierade, välkapitaliserade och stabila. Det finns ingen oro för de svenska bankerna. De har dessutom gjort enormt stora vinster under perioden med hög inflation och hög ränta.

När det finns hushåll i Sverige som inte har haft råd att sätta mat på bordet till sina barn, när ensamstående mammor och pappor har valt att inte äta själva för att barnen ska få mat och när föräldrar inte har haft råd att köpa vinterkläder till barnen är det rimligt att de aktörer som har dragit extremt stor nytta av inflations- och högräntemiljön också bidrar till det gemensamma. Jag är helt säker på att det är fullt möjligt och fullt genomförbart att ta ut denna extra lilla skatt på bankerna för att samhället ska få bättre resurser till välfärden.

Jag är också helt övertygad om att det kan upprättas ett system som gör att det blir transparent hur bankerna väljer att finansiera detta.

Herr talman! Jag tackar David Perez för frågorna. Ja, det är sannerligen frågor ställda precis i fåran att vi är i upptakten till en valrörelse, men jag ska försöka svara så gott jag kan.

För det första vet David Perez att det är retorisk taktik att ställa frågor av typen ”Hur ska ni samarbeta i de frågor som ni nu på papperet inte är överens om?”. David Perez vet precis som alla andra i kammaren att i förhandlingar om regeringsbildning ger och tar man, och så får man se vad utkomsten blir.

För vår del är ingångsvärdet att myndigheter som har ett starkt uppdrag att sköta förvaltningen av staten och bidra till brottsbekämpning behöver de resurser de tilldelas. I flera fall kan de också behöva mer resurser. Vi har till exempel funderat mycket på hur man kan utveckla arbetet inom Ekobrottsmyndigheter och Bolagsverket, och här tror jag att det går att hitta gemensamma beröringspunkter.

Bankerna har sammantaget gjort 100 miljarder i vinst under en period när räntorna har varit höga och de svenska hushållen har pressats så till den milda grad att barnfattigdomen har ökat och många hushåll i Sverige inte har haft råd att sätta näringsriktig mat på bordet. Då tycker vi att det är högst rimligt att bankerna bidrar till samhället. Det handlar bland annat om att ha nog med skatteintäkter för en väl fungerande välfärd.

Herr talman! I dag behandlar kammaren utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning. Eftersom vårt budgetförslag på området överstiger de ramar som riksdagen har fastställt kan vi inte reservera oss till förmån för vårt förslag. Vi hänvisar i stället till det särskilda yttrande som vi har avlämnat.

Det område vi debatterar i dag är kanske inte ett av finansutskottets mest uppmärksammade. Det är dock kanske ett av de viktigaste, eftersom det rör statens förvaltning. Jag kommer att göra några nedslag kring detta.

Regeringen menar att uppfyllelsen av målen på finansmarknadsområdet har varit god men att bland annat arbetet mot bedrägerier behöver förbättras. Regeringen förefaller vara ganska nöjd med att bankerna nu bedriver viss självreglering. Enligt vår mening är det otroligt viktigt att regeringen nu verkligen följer bankernas självregleringsarbete på ett effektivt sätt. Det måste finnas beredskap för ytterligare lagstiftningsåtgärder.

I redovisningen för den statliga förvaltningspolitiken konstaterar regeringen att minskningen av anslaget till Statens servicecenter med 150 miljoner kronor innebär att 35 servicekontor behöver avvecklas till 2027. De många debatter vi har haft om detta under senare tid visar tydligt att SD och regeringen helt saknar förståelse för vad minskad statlig närvaro betyder i de delar av landet som drabbas. Det drar isär Sverige, ökar avståndet mellan staten och medborgarna och skapar bristande tillit.

Regeringens hantering av servicekontoren har rakt igenom varit bedrövlig. Korta ledtider från beslut om minskade anslag till krav på leverans ledde inledningsvis till att det som avgjorde vilka kontor som skulle läggas ned var längden på ingångna hyreskontrakt. Man gjorde ingen vidare analys än så. Det är beklämmande – inte undra på att kritikstormen tilltog.

Nu har regeringen fått kalla fötter och kommer med ett tillskott på 10 miljoner kronor för att man ska kunna leva upp till ambitionen att ge statlig service i samtliga FA-regioner med flexibla och mobila lösningar. Det ska bli otroligt intressant att se hur det kommer att se ut och vilken servicenivå det kommer att leda till. Lita på att vi kommer att följa detta mycket noga!

För oss är det självklart att detta tillskott är helt otillräckligt. Kravet på att Statens servicecenter ska fullfölja neddragningarna ligger ju fast. Drygt 30 kontor har lagts ned eller kommer att läggas ned. Med vår budget hade Statens servicecenter fått 50 miljoner kronor mer, och den statliga närvaron hade kunnat bibehållas och till och med öka.

Herr talman! När det gäller regeringens redovisning av arbetet med genomförandet av Agenda 2030 är läsningen lika klargörande som nedslående. Riksrevisionen konstaterar att Sverige placerade sig mycket högt i rankningen av världens länder för måluppfyllelse när det gäller Agenda 2030 redan när arbetet inleddes 2016. Sedan dess, menar Riksrevisionen, har Sveriges måluppfyllelse dock inte ökat nämnvärt.

Riksrevisionens slutsats är att statens arbete med Agenda 2030 inte har varit effektivt. Man menar också – och det här är allvarligt – att redovisningen till riksdagen varit bristfällig och att den senaste redovisningen till och med är ofullständig. Det är inte acceptabelt.

Herr talman! Utbetalningsmyndigheten, som tillkom på initiativ av den tidigare Sregeringen, har varit igång sedan den 1 januari 2024 och har under en tid arbetat med att införa ett så kallat transaktionskonto för att göra det möjligt att samla alla utbetalningar från välfärdssystemen. Så sent som i september 2023 gav Sverigedemokraterna och regeringen uttryck för behovet av detta i en artikel i Svenska Dagbladet. Den genomförandekommitté som förberett myndighetsstarten hade dessförinnan anfört att det inte var nödvändigt att skapa ett sådant transaktionskonto utan att betalningarna kunde ligga kvar på respektive myndighet, men regeringen gick trots det vidare och basunerade ut detta i Svenska Dagbladet i september 2023.

För en dryg månad sedan kom dock besked från finansminister Elisabeth Svantesson, efter att man plöjt ned 200 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar i utvecklingsarbetet, om att arbetet skulle avbrytas och att myndighetens arbete ska renodlas till att motverka felaktiga utbetalningar.

Det är enligt vår mening ett tecken på oskicklig styrning från regeringens sida att på detta sätt slösa bort 200 miljoner kronor i förgävesinvesteringar. Med förlov sagt, de besked vi har fått från Finansdepartementets statssekreterare på området ger ingen vidare klarhet i vad det egentligen är som har hänt. Vi får väl återkomma till detta i andra sammanhang.

Herr talman! I vårt budgetförslag har vi också gett Utbetalningsmyndigheten ett brottsbekämpande uppdrag, precis som de efterlyst. Vi vill ge dem tillgång till Polismyndighetens underrättelser om gängkriminella för att de ska kunna skärpa sitt arbete mot dessa individer. Vi föreslår också att de ska få mandat att interimistiskt stoppa utbetalningar i väntan på besked från ansvarig myndighet.

Vi beklagar djupt att SD och regeringen inte valde att stödja vårt utskottsinitiativ under förra veckan när vi föreslog att utskottet skulle göra ett tillkännagivande till regeringen om att man skulle ge detta uppdrag till Utbetalningsmyndigheten. Det är som sagt djupt beklagligt, men vi kommer att återkomma också i denna fråga.

Så till mitt sista nedslag. Regeringen skriver i sin budget att kriminella och oseriösa aktörer måste kunna uteslutas från offentlig upphandling och att avtal med kriminella företag måste hävas. Det är jättebra. Ett uppdrag ska också lämnas till Upphandlingsmyndigheten om att stödja kommunerna i arbetet med att motverka arbetslivs- och välfärdskriminalitet inom de offentliga affärerna. Det är också bra, och vi står helt bakom det.

Men regeringen måste också sopa rent framför egen dörr. Riksrevisionen publicerade nyligen en rapport om hur tio statliga myndigheter och bolag lever upp till lagens krav om att ställa arbetsrättsliga villkor vid offentlig upphandling. Redovisningen är nedslående, för att inte säga häpnadsväckande. De granskade myndigheterna bidrar till lönedumpning och dåliga arbetsvillkor hos sina leverantörer. Två av tre upphandlingar i riskbranscher saknar arbetsrättsliga krav. Det är helt oacceptabelt, och att regeringen inte har agerat i frågan är fullständigt oacceptabelt. Vi kommer att följa upp och granska åt vilket håll regeringen väljer att gå för att komma till rätta med detta så att statens myndigheter lever upp till dagens krav. Med tanke på hur den organiserade brottsligheten tar sig uttryck i flera former, bland annat genom exploatering av arbetskraft, måste staten föregå med gott exempel.

Avslutningsvis vill jag önska god jul till utskottskollegorna, vår ytterst kompetenta kanslipersonal, talmanspresidiet, kammarkansliet och alla som tar del av dagens debatt.

(Applåder)