Serkan Köse

Herr talman! Vi behandlar utrikesutskottets betänkande om Interparlamentariska unionen och verksamheten i riksdagens delegation under året. Formellt sett, herr talman, handlar betänkandet om verksamheten i en parlamentarisk delegation. Men i den svåra tid vi lever i handlar det ytterst om något betydligt större. Det handlar om demokratins styrka i en tid då den utmanas på många håll i världen, om parlamentens roll när auktoritära krafter flyttar fram sina positioner och om folkvaldas ansvar när krig, hot, hat och desinformation försöker tysta det fria ordet. Ytterst, herr talman, handlar det om att hålla fast vid folkrätten när den trampas ned, vid människovärdet när människor reduceras till brickor i maktens spel och vid dialogen när världen ropar efter konfrontation.

Herr talman! Det interparlamentariska arbetet har under året präglats av en allt mörkare omvärldsutveckling. Rysslands brutala och illegala anfallskrig mot Ukraina fortsätter att skörda människoliv och skapa lidande. Det är ett krig mot ett självständigt land, men också ett angrepp på folkrätten, på den europeiska säkerhetsordningen och på principen att varje folk har rätt att självt forma sin framtid. I det interparlamentariska arbetet har den svenska delegationen gång på gång stått upp för Ukraina, för Ukrainas parlament och för den ukrainska delegationen. Vi har markerat mot Rysslands brott mot folkrätten och försvarat Ukrainas suveränitet och territoriella integritet. Vi har varit och är tydliga med att Ryssland ska lämna Ukraina, att Ukrainas frihet ska försvaras och att folkrätten ska gälla.

Herr talman! Samtidigt har situationen i Mellanöstern fortsatt att skapa ett enormt mänskligt lidande. Jag är tydlig med att terrorism ska fördömas, att civila ska skyddas och att folkrätten ska respekteras. Men framför allt måste varje människoliv räknas. Det mänskliga lidandet i Gaza, i Israel och i hela regionen måste tas på största allvar. När barn dör, när familjer slås sönder, när människor tvingas fly från sina hem och när hatet riskerar att gå i arv till nästa generation kan vi inte nöja oss med tystnad. Då behövs fler röster för fred, folkrätt och mänskliga rättigheter – fler röster som säger att palestinska och israeliska barn har samma rätt att växa upp i trygghet, i frihet och i fred.

Herr talman! Det är just i denna mörka tid som det interparlamentariska arbetet blir så viktigt. När regeringar inte talar med varandra kan vi parlamentariker fortfarande mötas. När konflikter låser fast positioner kan vi folkvalda fortsätta att påminna om människorna bakom statistiken. När världen delas upp i läger kan de interparlamentariska mötena och det interparlamentariska arbetet skapa små men viktiga broar, herr talman. Det interparlamentariska arbetet handlar därför inte bara om konferenser, resolutioner och formella sammanträden. Det handlar ytterst om något djupt mänskligt: att människor kan mötas, lyssna och argumentera utan att förgöra varandra och att politik ytterst ska vara ett alternativ till våld.

Herr talman! I betänkandet lyfts också flera andra frågor som präglat arbetet under året: kränkningar av parlamentariker, internationell terrorism, jämställdhet, hållbar utveckling, ungas deltagande i demokratin och parlamentens roll i frågor om vetenskap, forskning och artificiell intelligens. Interparlamentariska unionen följer i dag hundratals fall där folkvalda parlamentariker världen över utsätts för hot, fängslanden och människorättskränkningar. Det påminner oss om att demokratin kan försvagas inte bara genom krig utan också när folkvalda tystas och oppositionella röster tvingas till tystnad.

Herr talman! Demokratin hotas också när kvinnor i politiken möts av hat och hot, när unga människor inte ser någon plats för sig själva i demokratin och när fakta förlorar mark till lögner. Därför behövs det interparlamentariska samarbetet, därför behövs IPU och därför behövs Sveriges röst i dessa sammanhang.

Herr talman! Jag vill också lyfta det nordiska och baltiska samarbetet. I en alltmer osäker omvärld är samarbetet mellan demokratier i vårt närområde viktigare än på mycket länge. Sverige, våra nordiska grannar och våra baltiska vänner vet att friheten aldrig är självklar. Vi vet att säkerhet, demokrati och sammanhållning måste byggas varje dag. Och vi vet att vår röst blir starkare när vi står tillsammans.

Herr talman! Jag vill också säga något om den svenska delegationen som inte står i betänkandet. I en tid då mycket i politiken präglas av hårda konflikter har arbetet i den svenska IPU-delegationen präglats av respekt, seriositet och gott samarbete över partigränserna. När vi representerar Sverige internationellt representerar vi inte bara våra partier.

Vi representerar Sverige riksdag, den svenska demokratin och de människor som har gett oss förtroendet att sitta här. Jag vill därför rikta ett varmt tack till delegationens alla ledamöter för gott samarbete genom åren.

Jag vill också tacka delegationens ordförande Margareta Cederfelt för ett tryggt, inkluderande och engagerat ledarskap och för hennes stora engagemang för det parlamentariska samarbetet.

Herr talman! En delegation fungerar aldrig väl bara genom de folkvalda. Bakom varje resa, varje möte, varje resolution, varje förhandling och varje internationellt sammanhang finns ett arbete som sällan syns utåt men som är helt avgörande.

Därför vill jag rikta ett särskilt tack till riksdagens internationella kansli och alla tjänstemän som med professionalism, kunnande och engagemang har burit upp delegationens arbeten. Jag vill också tacka alla talmän för det stöd jag har fått genom alla dessa år.

Herr talman! Jag vill rikta ett särskilt tack till Björn Sondén och Ralph Hermansson. Ni, Ralph och Björn, har med ert lugn, er erfarenhet och ert stora kunnande varit ovärderliga för oss ledamöter och för Sveriges arbete i IPU. Ni har bidragit till att Sverige har kunnat agera förberett, seriöst och trovärdigt i internationella sammanhang.

Herr talman! Det här är troligen mitt sista anförande som riksdagsledamot efter tolv år i Sveriges riksdag. Det är svårt att sätta ord på vad det betyder.

När jag som tioåring kom till Sverige från en kurdisk by ett par tusen kilometer härifrån kunde jag aldrig föreställa mig att jag en dag skulle stå här i Sveriges riksdag. Jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle få företräda svenska folket eller representera Sveriges riksdag internationellt i möten med parlamentariker från hela världen.

Herr talman! Min resa har gått från en liten by via förorten Fittja längs tunnelbanans röda linje till Sveriges riksdag. Den resan har aldrig bara varit min egen. Den handlar om vad demokratin kan betyda när den fungerar som bäst.

Ett barn som kommer till ett nytt land kan få gå i skolan, lära sig språket, engagera sig, organisera sig, ta plats och till slut vara med och forma samhället. Det är det Sverige jag tror på, och det är det Sverige jag älskar. Det är den övertygelsen jag har burit med mig i mitt internationella arbete.

Oavsett om man befinner sig i Stockholm, Tasjkent, Istanbul, Genève eller New York handlar politik i grunden om samma sak, herr talman. Det är människovärde, frihet, demokrati, rättvisa och människors rätt att leva ett värdigt liv.

Herr talman! Jag lämnar riksdagen med stolthet. Jag är stolt över att jag har fått företräda svenska folket och stolt över att ha fått representera Sveriges riksdag internationellt genom IPU.

(forts. § 8)

Fru talman! Jag tackar för svaret. Den här frågan har varit uppe flera gånger tidigare, då vi har ställt den till liberala statsråd. Det har varit några sådana på Arbetsmarknadsdepartementet. Gång på gång har vi fått svaret att frågan bereds i Regeringskansliet.

Det har gått tre år sedan utredningen presenterade sina förslag. Det är, som jag påpekade, väldigt bra förslag som visar att insatser behöver individanpassas. Det ska finnas tydliga slutmål, tidiga insatser och så vidare. Det finns alltså väldigt bra förslag i utredningen. Men det har gått tre år sedan maj 2023. Nu är det januari 2026. Jag vet inte hur länge en proposition ska beredas i Regeringskansliet. Det kanske behöver sina tre år.

Eller är det så att problemet inte ligger hos Liberalerna utan snarare i regeringsunderlaget? Det kanske ligger i det samarbete som Liberalerna har med ett parti som bromsar och inte vill leverera konkreta förslag för att få fler människor i arbete och kunna sätta in tidiga insatser?

Frågan kvarstår: Kommer vi någonsin att få se ett förslag från Liberalerna, som ju är det parti som styr över Arbetsmarknadsdepartementet?

Fru talman! Tack, ledamoten, för ett engagerande anförande!

Det är sant som ledamoten påpekar att Liberalerna i många år har sagt att nyckeln till integration är språk och arbete. Det är en rimlig utgångspunkt. Men då måste man också leverera politik och inte bara en massa formuleringar.

Här finns ett av de tydligaste gapen i hela integrationspolitiken. Det handlar om utrikes födda kvinnor som vill arbeta men som fastnar i isolering, med brist på kontakter och en vardag där vägen till jobb aldrig ens börjar.

Mot denna bakgrund tillsatte den socialdemokratiska regeringen en utredning 2022, vars betänkande Etablering för fler bland annat hade särskilt fokus på kvinnor med utländsk bakgrund. Utredningen pekade på hur etableringen behöver bli mer ambitiös, mer individanpassad och mer parallell, med tydliga slutmål, tidiga insatser och möjlighet till längre programtid när det behövs. Det är denna typ av reformer som skulle kunna göra skillnad på riktigt. Utredningsbetänkandet presenterades 2023.

Jag har frågat väldigt många liberala statsråd, eftersom det är Liberalerna som styr över Arbetsmarknadsdepartementet: Var är den här propositionen? Vad har hänt med den? Det vi har hört hittills är att man bereder, följer och analyserar. Det har gått tre år, fru talman, och vi har väntat på att Liberalerna ska leverera konkreta förslag utifrån den utredning som presenterades. Jag vill gärna ge ledamoten en möjlighet att ge besked. När kommer den här propositionen?

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Kristdemokraterna har helt rätt i att värderingar spelar roll. Men värderingar utan materiell grund blir någonstans en predikan över människor som redan kämpar.

Föräldrar i trångboddhet behöver en fungerande skola till sina barn, en fungerande arbetsmarknad, en fungerande bostadsmarknad och en stat som är närvarande. Samhällsgemenskapen prövas i det konkreta. Jag tänker på en mamma som saknar nätverk och som söker jobb. Hennes svenska räcker inte till för första anställningen. Barnet går i en skola med för få behöriga lärare, och tryggheten sviktar på gården. Det är där politiken antingen bygger broar eller lämnar människorna åt sig själva.

Kristdemokraterna säger ofta att man vill stärka det som håller ihop Sverige – jag delar den uppfattningen. Men då måste Kristdemokraterna också våga säga att neddragningar och passivitet inte är en neutral handling. Det är ett val man gör, och det valet får konsekvenser i dag för barnens livschanser.

Frågan kvarstår: Är Kristdemokraterna beredda att stå upp mot sitt eget regeringsunderlag och kräva mer resurser till tidiga insatser, till skolan och till en aktiv arbetsmarknadspolitik i de här områdena, eller kommer Kristdemokraterna att fortsätta kalla det gemenskap samtidigt som verktygslådan är tom?

Fru talman! Tack, ledamoten, för ett väldigt engagerat anförande!

Det gäller inte minst det som rörde samhällsgemenskapen. Där tror jag att vi är väldigt mycket överens. Men samhällsgemenskapen byggs inte genom att, som i det här fallet, staten abdikerar och hoppas på att någon annan ska få vardagen att fungera. Samhällsgemenskapen byggs när skolan är stark där behoven är störst, när föräldrar kan lita på att barnen får studiero och när vägen till arbete är verklig och inte en löpsedel.

I våra utsatta områden ser vi familjer som bär ett tungt ansvar – ledamoten var väldigt mycket inne på familjer. De har ofta små marginaler, är ofta i trångboddhet och har ofta en oro för tryggheten. Där borde Kristdemokraterna vara det första partiet att säga: Vi ska stärka de institutioner som bär vardagen, inte försvaga dem.

När civilsamhället får kämpa med kortsiktiga projektpengar, när kommuner lämnas ensamma och när arbetsmarknadsinsatsen inte räcker till blir gemenskapen en fras i stället för en verklighet. Och för de utrikes födda kvinnor som fastnar i isolering blir konsekvensen brutal. Det blir en ofrihet i vardagen och ett beroende av en partner, och barn växer upp med dessa konsekvenser.

Min fråga till ledamoten, utifrån ledamotens engagemang kring samhällsgemenskapen, är: Vilka konkreta reformer driver Kristdemokraterna i regeringen som stärker familjernas vardag vad gäller jobb, utbildning och trygghet?

Fru talman! Mitt svar är väldigt tydligt: Socialdemokratin är tydlig när det gäller den strama migrationspolitiken. Där kommer vi inte att backa en millimeter.

När det gäller diskussionen om ungdomsarbetslösheten kan vi konstatera att ledamoten har räknat in alla de studerande som också står till arbetsmarknadens förfogande och som går en massa kurser för att de inte hittar rätt arbete. Låt oss titta på hur situationen de facto ser ut: Sverige ligger i jämförelse med resten av EU väldigt högt när det gäller ungdomsarbetslösheten. Vi har många unga människor som inte får ett arbete.

Vi har också väldigt många unga människor som inte finns i något system; det vet ledamoten om. Vi har i dag över 100 000 unga människor i det man kallar för uvas-gruppen, unga som varken arbetar eller studerar. Det är en alarmerande siffra. Alla dessa unga människor finns alltså inte i något system, och regeringen har närmast lagt ansvaret på kommunerna.

Med tanke på att ledamoten brinner för ungdomsfrågorna och engagerar sig i ungdomsarbetslösheten – hon har ju gått in och tittat på siffrorna – vill jag fråga vad ledamoten anser att vi behöver göra, inte minst när det gäller att vi har 100 000 unga människor som inte finns i något system. Är det en fråga som Sverigedemokraterna bryr sig om? Jag tror att ledamoten får redogöra för det i ett annat replikskifte.

Fru talman! Valet är den 13 september. Då ska svenska folket säga sitt, och därefter blir det en annan diskussion. Att stå här i dag i februari och säga vilka partier man ska samarbeta med och hur regeringskonstellationen ska se ut tycker jag inte är relevant. Diskussionen i dag handlar om arbetsmarknadspolitiken, hur vi ska se till att fler människor kommer i arbete, hur vi ska bygga bort den segregation som finns i dag, hur vi ska stärka integrationen och hur vi ska se till att Sverige fortsatt har en stram migrationspolitik så att vi kan klara av den integrationsskuld som finns i dag. Det är huvudfokus för diskussionen. Hur ska vi se till att fler kommuner tar sitt ansvar?

Jag ställer också en annan fråga nu när Sverigedemokraterna har möjlighet att svara. Utifrån situationen i dag, då väldigt få kommuner har tagit ett stort ansvar när det gäller att ta emot människor, har Sverigedemokraterna gång på gång röstat emot det som handlar om kommunernas ansvar. Nu vill inte Sverigedemokraterna att kommunerna ska behöva ta ett större ansvar för att se till att bygga bort segregationen och stärka integrationen.

Frågan tillbaka till ledamoten är därför: Tycker Sverigedemokraterna fortfarande att man ska låta vissa kommuner slippa undan sitt ansvar och lägga ansvaret på andra kommuner, som i dag har tagit ett stort ansvar när det gäller migrationspolitiken?

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Ekonomisk politik och skattepolitik är alltid intressant. Det finns en korrelation mellan skattepolitiken och arbetsmarknadspolitiken.

Mig veterligen har Socialdemokraterna till och med förhandlat med Centerpartiet, inte minst när det gäller nedsättningen av skatten för unga. Vi har alltså inte alltid sagt nej, utan det har funnits tillfällen då vi har tittat på de delarna och hur man ska göra. När det gäller skattepolitiken är det viktigt att titta på mer konjunkturella insatser. Det har vi inte sagt nej till, utan vi var med och drev igenom det.

Däremot kan vi konstatera att det finns mycket forskning som tittat på nedsättning av skatten för unga och som har landat lite olika. Det finns de som har visat att det kanske inte riktigt blev de effekter som förväntades, till exempel när alliansregeringen sänkte skatten för unga. Det kunde konstateras att det inte gav så många jobb, och de jobb som kom till kostade väldigt mycket. En skattesänkning på drygt 100 miljarder gav 15 000 jobb. Sedan räknade man ut att det landade på 1–1,5 miljoner per skapat jobb. Vi måste fundera på hur vi förvaltar skattemedlen på bästa möjliga sätt för att få resultat.

Jag tycker att vi ska fundera över den här typen av diskussioner utifrån konjunkturen. Vilka åtgärder behöver sättas in för att se till att fler, framför allt unga människor, kommer i arbete? Det har prövats tidigare av den socialdemokratiska regeringen, och det har gett effekt. Jag tror att detta är något som kommande regering får titta på.

Fru talman! Tack, Niels Paarup-Petersen, för ditt engagemang i de här frågorna!

Det är väldigt svårt för mig som ledamot att här kunna ge ett svar om en skrivning vars delar jag inte har sett. Frågan behandlas i socialförsäkringsutskottet, och jag har stort förtroende för mina partivänner som sitter i detta utskott och tittar väldigt noga på dessa delar. Jag är inte insatt i frågan även om jag nu har fått höra delar av skrivningen. Jag behöver titta på det noggrant för att kunna göra en bedömning.

Överlag tycker jag, bortsett från det som ledamoten precis läste upp och som är viktigt, att de barn som har gått i skola i Sverige och som har gjort rätt för sig ska behandlas på ett sakligt sätt. Det är min övertygelse i den här diskussionen. Återigen: Jag har ett starkt förtroende för mina partivänner i socialförsäkringsutskottet, och jag tror att man kommer att landa i ett bra beslut där.

Fru talman! Återigen: Jag har inte koll på utskottsinitiativet. Jag känner inte till det, och jag har inte läst det. Då är det svårt att veta exakt vad som står i utskottsinitiativet, men jag tycker överlag att de unga människor som finns i vårt land, som har gjort rätt för sig och som har växt upp här ska stanna kvar i Sverige.

Som jag nämnde har migrationsministern öppnat för en diskussion om en ventil för den här gruppen, och vad jag förstår kommer den när som helst. Jag har ingen aning om vilket datum, men det ska ligga i vårens propositioner. Vi socialdemokrater har sagt att vi är redo att samarbeta med regeringen om den väljer att lägga fram ett sådant förslag.

Fru talman! Jag tackar Tony Haddou för hans engagemang och för att han ställer en viktig och bra fråga. Jag delar ledamotens uppfattning att människor som gör rätt för sig inte ska bestraffas på detta sätt. Unga människor som är uppvuxna i landet, har gått i skolan här, har fått kompisar och är en del av Sverige ska absolut inte utvisas.

Frågan diskuteras i socialförsäkringsutskottet, där den följs noga. Jag har också förstått att migrationsministern är öppen för en diskussion om att se över vissa delar av denna lagstiftning, och den processen ska vi bevaka.

Men personligen tycker jag som sagt att människor som gör rätt för sig absolut inte ska utvisas.

Fru talman! För några dagar sedan parkerade jag min bil utanför Fittja centrum – längs den röda tunnelbanelinjen, en halvtimmes resa härifrån – på väg till mina föräldrar. Där mötte jag en mamma som jag hade träffat förut. Hon vinkade och ville prata. Hon sa inget stort eller dramatiskt. Hon sa bara: Jag vill ha ett jobb. Sedan fortsatte hon: Jag vill att mina barn ska få en bra skola. Jag vill att min son ska slippa välja mellan rädslan och gänget när han går hem på kvällarna efter fotbollsträningen. Jag vill bo tryggt i mitt bostadsområde. Därefter sa hon, helt tydligt: Jag vill inte flytta härifrån.

Fru talman! Det hon talade om var inte en privat önskelista, utan det gällde samhällskontraktet och uttrycktes med en mammas röst. Den här debatten borde handla om just hur vi stärker samhällsgemenskapen i vårt land.

Den här mamman ber inte om ett annat liv någon annanstans. Hon ber om ett normalt liv där hon redan bor. Hon vill arbeta och göra rätt för sig. Hon vill att hennes barn ska få samma livschanser som andra barn. Hon vill känna att samhället står på hennes sida – inte att samhället tittar bort.

Hon är inte ensam. Det hon satte ord på är vardag för många människor som alltför ofta möts av längre köer, högre trösklar och en tyst signal om att deras kvarter räknas mindre.

Fru talman! Sverige är ett fantastiskt land. Det är ett land där människor i grunden litar på varandra, där välfärden bär när livet skakar, där föreningslivet lär oss att vi hör ihop och där frihet aldrig har varit en ensam rättighet utan alltid har hängt ihop med ansvar och en idé om att vi bygger samhället tillsammans. Sverige är starkt just därför att vi en gång tog den idén på allvar och byggde institutioner som höll ihop vårt land. Just därför är det så allvarligt när samhällsgemenskapen försvagas, när klyftorna tillåts växa och när segregationen gör postnumret till en sorts förutbestämd framtid.

Segregation är inte bara en bostadsfråga eller en skolfråga. Segregation är ett system som återskapar sig självt. Arbetslöshet blir trångboddhet, trångboddhet blir sämre skolresultat och sämre skolresultat blir högre trösklar till arbete.

När samhället drar sig undan uppstår ett tomrum. Då kliver kriminella strukturer in och erbjuder sin falska gemenskap, sin egen ordning och sin egen lojalitet, byggd på rädsla, tystnad och kontroll. Det är därför vi säger att integration i grunden handlar om samhällsgemenskap. Ska vi leva i ett land där vi möts som medborgare med gemensamma rättigheter och skyldigheter, eller ska vi vänja oss vid parallella liv där klass blir geografi och postnummer blir framtid?

Fru talman! Jag säger detta med både politisk övertygelse och personlig erfarenhet. Jag växte själv upp i ett socioekonomiskt eftersatt område längs tunnelbanans röda linje, bara en halvtimme härifrån, där grannar delade allt från socker till sorg. Där såg jag också två Sverige på samma torg. Jag såg framtidstro och hinder sida vid sida. Jag såg hur snabbt framtidstro kan växa när samhället är närvarande. Jag såg också hur snabbt den kan vittra när institutionerna backar, när skolan byter lärare för ofta och saknar resurser, när bostadsbristen pressar ihop familjer så att barn saknar studiero och när föreningslivet jagar varje krona och fritidsverksamheterna stänger kväll efter kväll. Då blir det inte bara svårare att lyckas utan också svårare att ens tro att det lönar sig att försöka.

Låt oss vara ärliga om mekanismerna: Segregation byggs av samhällsstrukturer. Segregation byggs av arbetslöshet, av trångboddhet, av skolmisslyckanden, av att välfärden dras tillbaka där den behövs som mest och av att arbetsmarknadspolitiken monteras ned när den behöver skruvas upp. Den förstärks av diskriminering som fortfarande kan stänga dörrar som borde stå öppna.

Här brukar Sverigedemokraterna och regeringen tala om krav. Vi socialdemokrater har inga problem med krav – tvärtom. Förväntningarna ska vara höga. Vi ska ha höga förväntningar på varandra. Man ska lära sig svenska språket, arbeta och respektera lagar och demokrati. Man ska helt enkelt göra sin plikt och kräva sin rätt.

Men krav utan verktyg är inte ansvar, utan det är populism. I den här debatten syns det så tydligt. Överallt i betänkandet hänvisas det till att man bereder, följer och analyserar, men de reformer som skulle bära upp retoriken lyser med sin frånvaro. Reformlistan ekar tom.

Samtidigt går man från ord till handling åt fel håll. När arbetslösheten biter sig fast, och när arbete är integrationens viktigaste motor, väljer Sverigedemokraterna och regeringen att försvaga de verktyg som faktiskt kan ta människor från utanförskap till jobb. Det blir mindre av arbetsmarknadsinsatser, mindre av aktiva åtgärder och mindre av utbildningsvägar för vuxna som behöver ställa om.

På bostadssidan saknas den reformkraft som krävs för att bygga bort trångboddhet och boendesegregation. Man predikar arbetslinjen samtidigt som man monterar ned stegen upp till arbete. Det är inte reformkraft. Det är en politik som backar undan, lämnar människor att klara sig själva och överlåter åt kommuner och civilsamhälle att hålla ihop landet på egen hand.

Fru talman! Vi ska inte heller ducka för att människor upplever att politiken under lång tid har varit långsam, för splittrad och för reaktiv. Ja, vi borde ha gjort mer på flera områden. Vi borde också ha gjort det tidigare, inte minst för att bryta boendesegregationen och se till att etableringen blir snabbare och mer arbetsnära.

Skillnaden i dag är dock avgörande. Vi socialdemokrater har dragit våra slutsatser. Vi har skärpt vår politik, och vi tar ansvar för helheten.

Det som har byggt segregation är inte ett enskilt beslut eller ett enskilt år, utan det är decennier av vägval där marknadslogik ofta har gått före samhällsbygge, där investering i välfärd och bostäder inte har hållit jämna steg med behoven och där en stor migration inte har mötts av tillräckligt effektiv integration.

Konsekvenserna ser vi nu. Polisen beskriver fortfarande utsatta områden där de kriminellas påverkan växer. Det är inte bara statistik, utan det är en karta över var samhällskontraktet är som svagast. Det är ett resultat av politiska vägval, och därmed kan det också brytas av politiska vägval. Socialdemokratin har därför en tydlig målsättning: Sverige ska inte ha några utsatta områden.

Detta kräver dock mer än polis och straff. Det kräver att skolan funkar, att bostäder byggs, att arbetsmarknaden öppnas, att civilsamhället får kraft, att diskrimineringen bekämpas och att språkutbildningen håller hög kvalitet och kopplas till jobb.

Fru talman! Bostadssegregation är inte en sidofråga, utan den är en motor. Den påverkar nätverk, skolor, trygghet och vägen till jobb. Just därför blir bostadspolitik arbetsmarknadspolitik.

Kommunerna tvingas alltför ofta ensamma bära ett ansvar som staten borde dela. Här blir kontrasten till regeringens tomhet avslöjande. Ute i landet finns kommuner och bostadsbolag som gör jobbet för att de inte har råd att vänta på regeringen. Jag ska ta upp ett exempel jag själv har sett på nära håll. I Botkyrka har Botkyrkabyggen visat hur arbete kan bli integration i praktiken genom att anställa kvinnor som länge har stått långt från arbetsmarknaden. Jag har varit där och sett vad ett jobb kan betyda för dessa kvinnor: språk i vardagen, stolthet, trygghet och en ny vardagsrytm, som smittar av sig på barnen, grannarna och hela området.

Poängen är enkel. Det finns en väg som bygger, men denna väg kräver politiska verktyg, inte bara tom retorik.

Fru talman! För att stärka samhällsgemenskapen måste hela Sverige ta ansvar. Bosättningslagen är därför viktig. Den bygger på en idé som borde vara självklar: att hela Sverige ska ta ansvar, inte bara några få kommuner och inte de kommuner som redan har de största socioekonomiska utmaningarna.

Riksrevisionen har granskat bosättningslagen och pekat på att staten behöver bättre uppföljning, tidigare ansvarskedjor och mer konsekvent styrning i bosättnings- och etableringssystemen. Det är en viktig påminnelse om att det inte räcker att bara skriva mål. Man måste också bygga fungerande kedjor som håller hela vägen till jobb och egen försörjning.

Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Fru talman! Bosättningen är startpunkten, men den avgörande frågan är kedjan efter. Därför behöver vi tidiga, intensiva och arbetsnära etableringsinsatser där språk och yrke går hand i hand, där validering fungerar och där praktik leder vidare. Vi måste förstå att kontakter och nätverk ofta är den verkliga tröskeln. Därför behövs fler broar in i samhället, såsom mentorer, kontaktpersoner, civilsamhällets krafter och lokala samarbeten med arbetsgivare.

Fru talman! Om vi menar allvar med samhällsgemenskap måste vi tala om en av de största förlusterna i svensk integrationspolitik, nämligen utrikes födda kvinnor som vill arbeta men fastnar i isolering och beroende, inte för att viljan saknas utan för att vägen saknas. Det är en integrationsfråga, men det är också en jämställdhetsfråga och en frihetsfråga. Därför måste insatserna utformas så att de faktiskt når dem som i dag hamnar utanför, också när vägen in sker via en anhörig. Drivkrafterna måste stärka självständighet, inte förstärka beroende.

Därför säger vi socialdemokrater nej till att avskaffa etableringstillägget. Tvärtom behöver det individualiseras så att drivkrafterna att delta i etableringen och att arbeta blir lika för kvinnor och män. Ett första jobb är mer än en lön. Det är nyckeln till språket, till nätverken, till självkänslan och till att barnen ser sin mamma som en del av samhällets puls.

Jag yrkar därför bifall till reservation 7.

Fru talman! Jag vill avsluta där jag började, i Fittja centrum hos mamman jag mötte. Det hon sa är egentligen inget märkvärdigt utan det mest grundläggande ett välfärdsland ska kunna lova sina medborgare: en rättvis chans, ett jobb att gå till, en skola som funkar och trygghet för dina barn.

Det är just därför vi måste tala om samhällsgemenskap, inte som ett slagord utan som en politik i praktiken. Sverige är vårt gemensamma hem, och ett hem bygger man inte med misstänkliggörande och splittring utan med arbete, rättvisa och regler som gäller alla. Det är därför vi socialdemokrater alltid kommer tillbaka till kärnan: Sverige ska ha full sysselsättning, en stark välfärd, ett gemensamt språk och en samhällsgemenskap där både rättigheter och skyldigheter tas på allvar. Det ska vara ett Sverige där drömmar kan bli verklighet, där samhällsgemenskapen stärks och där ingen fastnar på grund av sitt postnummer, trösklar eller stängda dörrar.

(Applåder)

Fru talman! Ledamoten nämnde att man har genomfört väldigt många punkter och reformer, därav min fråga om vilka reformer man har genomfört på arbetsmarknadspolitikens område.

Vi har de facto nästan en halv miljon arbetslösa människor i dag. Vi har en hög ungdomsarbetslöshet och en integration som behöver hanteras. De här frågorna hänger ihop, för arbete påverkar allt runt omkring. Arbete gör att människor kan få en bostad, betala hyran och betala sina räkningar. Det gör att människor får det ekonomiskt bättre och att de bidrar till välfärdssamhället.

Jag ställer därför frågan igen. Ledamoten säger att man har genomfört reformer och punkter inom arbetsmarknadspolitiken, och jag är genuint nyfiken på och intresserad av vilka de reformerna är. Jag undrar också om det även finns annat som är på gång, med tanke på att jag som ledamot i arbetsmarknadsutskottet under de senaste tre åren inte har sett ett enda förslag. Det finns inga reformer på dagordningen. Väldigt många av våra utskottsmöten, fru talman, handlar om att träffa andra och prata om annat än arbetsmarknadspolitiken och situationen på arbetsmarknaden.

Här har Sverigedemokraterna ett ansvar som samarbetsparti till regeringen. Jag frågar alltså återigen: Vilka reformer har man genomfört, och vad finns på agendan med tanke på situationen på den svenska arbetsmarknaden i dag?

Fru talman! Tack, ledamoten, för ett engagerat anförande!

Låt oss konstatera faktum: Arbetsmarknadspolitiken är ett statligt ansvar, och Sverigedemokraterna är med och styr. Sverigedemokraterna har haft en betydande roll som regeringens största stödparti under mer än tre år. Det innebär inte bara möjligheten att påverka den politiska agendan utan också ansvaret att leverera konkreta resultat. Ledamoten sa själv att man ska förstärka integrationen och bryta segregationen, och för det krävs också konkreta reformer.

Med tanke på att Sverigedemokraterna har varit med – och är med – och styr arbetsmarknadspolitiken är min fråga till ledamoten vilka konkreta och framgångsrika åtgärder Sverigedemokraterna faktiskt har föreslagit och drivit igenom för att lösa segregationen och skapa verklig samhällsgemenskap – som ledamoten själv var inne på.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret på i alla fall några av våra frågor!

Vi har inte fått svar på alla våra frågor. Men, fru talman, vi kan väl konstatera att efter tre år med SD-regeringen är facit väldigt tydligt. Vi har 100 000 fler arbetslösa nu än 2022. Vi har fattigare hushåll. Vi har en tillväxt i EU:s bottenliga, och vi har ett växande underskott. I går presenterades en avskedsbudget som lappar och lagar men inte tar tag i de stora samhällsproblem som vi har i vårt land, och från och med den 1 oktober försämras akassan och tryggheten för tusentals och åter tusentals löntagare i det här landet.

Statsrådet kan inte fly ansvaret, och han kan inte lägga sitt ansvar på oppositionen. Vi är här för att granska regeringens politik. Vi är här för att ställa krav på regeringen. Vi är här och förväntar oss att statsrådet kan svara på våra frågor. Det är inte bara vi utan tusentals och åter tusentals människor – unga, arbetslösa – som väntar på ett svar.

Propositionslistan är tom. När vi tittar på budgeten ser vi att regeringen drar ned på kostnaderna för arbetsmarknadspolitiska program och insatser. Tidigare sa statsrådet att man satsar på utbildning och nämnde bland annat arbetsmarknadsutbildningar. Då är min fråga: Hur mycket satsar regeringen på arbetsmarknadsutbildningar? I budgeten kan vi läsa att man i själva verket drar ned på resurserna till den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

De 100 miljonerna till Arbetsförmedlingen tycker fackförbundet ST är väldigt lite. Man förväntar sig mer utifrån det samhällsuppdrag man har. Ska man kunna leverera behövs det ju resurser. Ska man klara av att hjälpa människor med funktionsnedsättning behövs det resurser. Ska man se till att unga människor får komma in på arbetsmarknaden krävs det utbildningsinsatser. Allt detta har den här regeringen under de här tre åren dragit ned, dragit ned och dragit ned på. Så min fråga till statsrådet är: När tänker statsrådet agera?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret även om hälften av tiden användes till att attackera socialdemokratin och ställa frågor till oss. Men det är vi som är här för att ställa frågor till statsrådet och få svar när det gäller den massarbetslöshet vi har i vårt land. Den borde bekymra statsrådet mer än en diskussion om stram migrations- och asylpolitik, för där är vi överens.

Jag vill ändå ställa en fråga om arbetskraftsinvandringen: Tycker statsrådet fortfarande att vi inte ska ha en arbetsmarknadsprövning när det gäller arbetskraftsinvandring? Allt tyder ju på att arbetskraftsinvandringen påverkar både jobb och villkor på svensk arbetsmarknad. Detta kan statsrådet svara på i sitt nästa inlägg.

Statsrådet pekar också på resurserna till arbetsmarknadspolitiken: 100 miljoner till Arbetsförmedlingen. Fackförbundet ST tycker att det är bra att Arbetsförmedlingen får mer pengar, och det tycker jag också. Men det fyller inte resursbehoven, och Arbetsförmedlingen kräver mer pengar för att man ska klara av sitt uppdrag. Pengarna kommer inte att räcka till för att hantera en halv miljon arbetslösa och en växande ungdomsarbetslöshet. Dessutom har vi 130 000 unga människor som inte finns i något system.

Statsrådet var inne på utbildningsinsatser, men det statsrådet säger stämmer inte. Först var det minus 1 miljard. Sedan har regeringen skjutit till pengar under resans gång och fyllt på, men det är fortfarande inte på samma nivå som när vi hade makten. Som jag nämnde tidigare är det 4 000 färre platser på allmän kurs på folkhögskolorna sedan 2022. Det stämmer inte heller att man har satsat på folkhögskolor, vuxenutbildning eller komvux. Jag nämnde också att Forskningsrådet har varnat för dessa nedskärningar inom vuxenutbildningen.

Fru talman! I denna typ av kriser krävs det en handlingskraftig regering. Men från Arbetsmarknadsdepartementet möter vi tystnad, och som jag nämnde tidigare har vi en tom propositionslista. I höst får vi inget från regeringen. Först nästa år får vi två skrivelser och ett EU-direktiv om lönetransparens.

Är statsrådet nöjd med att det ser ut så här, att vi i höst inte får några propositioner, reformer eller förslag från regeringen och nästa år två skrivelser och ett genomförande av ett EU-direktiv om lönetransparens? Är statsrådet nöjd med detta när en halv miljon är arbetslösa och vi har en ungdomsarbetslöshet på 20 procent? Dessutom ökar konkurserna, inte minst inom byggsektorn. Tusentals byggnadsarbetare är arbetslösa. Detta slår sönder samhället. Unga människors drömmar möts inte av åtgärder och insatser från regeringen. Var femte ungdom i landet saknar jobb, och hundratusentals människor är undersysselsatta.

Mitt i allt detta försämrar man också tryggheten för människor. Från den 1 oktober stramas akassan åt. Efter 100 dagar ska den som har förlorat jobbet klara sig på ännu mindre. Det innebär att tusentals människor går in i vintern och det nya året med urholkad ekonomi och större oro, och barnfamiljer tvingas vända på varje krona. Regeringen kallar detta arbetslinje, men för dem som redan står utan jobb är det bara en hårdare spark nedåt.

Återigen: Vi har en massarbetslöshet, var femte ung är arbetslös och det är 130 000 unga som varken arbetar eller studerar. Vad avser statsrådet att göra på kort sikt?

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Vi debatterar i dag arbetslösheten. Sverige befinner sig i massarbetslöshet. Över en halv miljon människor står utan jobb. Sedan valet har över 100 000 fler människor blivit arbetslösa. Arbetslösheten har ökat i 16 av 21 län, och Sverige har nu den tredje högsta arbetslösheten i hela EU.

Fru talman! Varslen fortsätter att hagla. Senast varslade Scania 750 tjänster i Södertälje. Konkursstatistiken visar på rekordhöga nivåer. Bara under 2024 gick över 10 000 aktiebolag i konkurs. Svenskt Näringsliv talar om tolv kvartal i rad av svag konjunktur. Det är den längsta nedgången i modern tid. LO konstaterar att regeringens politik straffar arbetare. TCO pekar på kortsiktiga skattesänkningar i stället för långsiktiga satsningar på välfärd och jobb.

Fru talman! Kritiken mot regeringens passiva arbetsmarknadspolitik är alltså omfattande, inte minst från parterna på svensk arbetsmarknad. Därför hade jag hoppats att regeringen skulle vara betydligt mer aktiv och presentera reformer för att bekämpa massarbetslösheten. I stället möts vi av en tom propositionslista från Arbetsmarknadsdepartementet. Det enda regeringen levererar detta och nästa år är två skrivelser och ett EU-direktiv om lönetransparens, mitt i den största arbetslöshetskrisen på över ett decennium.

Fru talman! Det är inte nog med det. Vi har nu den tredje liberala arbetsmarknadsministern på tre år, men fortfarande ingen politik värd namnet. Man orkar byta statsråd, men inte kurs. Resultatet efter tre år med SD-regeringen är en tom verktygslåda, en handlingsförlamad regering och en arbetslöshet som biter sig fast.

Fru talman! Statsrådet talar gärna om strukturella problem, men det håller inte. Regeringen har själv förvärrat läget. Man har skurit ned på vuxenutbildningen, folkhögskolorna och komvux och därmed monterat ned de verktyg som krävs för att människor ska kunna ta sig vidare. Mitt i denna kris står ungdomarna. Deras generation borde mötas av möjligheter men möts nu av stängda dörrar.

Ungdomsarbetslösheten i Sverige har passerat 20 procent. Det är den högsta nivån på över tio år. Var femte ung människa i det här landet står med andra ord utan jobb. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor visar att 130 000 unga varken arbetar eller studerar. Detta är inte bara siffror, fru talman, utan det är en hel generation som riskerar att fastna i hopplöshet.

Fru talman! Vad gör då SD-regeringen åt detta? Jo, mitt i denna kris väljer man gång på gång att bestraffa unga människor. Först tog man bort den avgiftsfria tandvården för alla över 19 år, vilket betyder att många unga får betala tusenlappar för vård som tidigare var gratis. Sedan röstade man nej till vårt förslag om att gymnasieelever ska få CSN-utbetalningar under sommaren. Det hade gett unga trygghet och möjlighet att klara sin ekonomi, men regeringen valde att säga nej.

Fru talman! När vi föreslog gratis kollektivtrafik för unga på kvällar, helger och lov för att fler ska kunna ta sig till jobb, praktik och utbildning valde regeringen att inte agera alls.

I går, fru talman, presenterade regeringen – Tidöpartierna – sin budget för nästa år. I den finns fortfarande ingenting riktat mot ungdomsarbetslösheten. I stället möts vi av ett förstärkt jobbskatteavdrag, som inte hjälper en enda arbetslös ungdom, och ett rotavdrag för villaägare – inte för 20åringar som söker sitt första jobb. Sänkta arbetsgivaravgifter kommer först 2026. Samtidigt skär regeringen ned på komvux, vuxenutbildningen och folkhögskolorna, som är just de steg unga behöver för att ta sig vidare.

Min fråga till arbetsmarknadsministern är väldigt enkel: Hur kan regeringen mitt i denna jobbkris lägga fram en budget och en propositionslista som i praktiken saknar jobbskapande reformer och vägra se verkligheten på svensk arbetsmarknad här och nu?

(Applåder)

Fru talman! Återigen: Tack, statsrådet, för svaret!

Arbetsmarknadsministern! Jag konstaterar att folkhögskolorna själva vittnar om nedskärningar. Kurser läggs ned. Lärartätheten minskar. Och det är nästan 4 000 färre som deltar i allmän kurs jämfört med 2022. Det är alltså inte riktigt som statsrådet påstår.

Vi kan gå tillbaka till rapporten från Riksrevisionen. Det står väldigt tydligt att regeringens styrning inte har varit tillräckligt effektiv. Det vi ser i dag, fru talman, är alltså inget annat än ett svek mot dem som behöver samhället mest.

Jag nämnde människor som vill bidra och arbeta men som har lämnats i åratal i väntan – tre år utan stöd, ibland ännu längre. Och stödet faller, fru talman, för Arbetsförmedlingen har slagits sönder. Jag nämnde att man från 2019 fram till i dag har dragit ned på resurserna till förvaltningsanslag men också till aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser. Kontor har lagts ned. Psykologer, socialkonsulenter och arbetsterapeuter har försvunnit från myndigheten. Det är just de yrkesgrupper, fru talman, som är avgörande för att identifiera funktionsnedsättningar och ge rätt hjälp.

Riksrevisionen kritiserar regeringen. Funktionsrätt Sverige kräver handling. Ändå möts människor av passivitet, väntetider och stängda dörrar. Det är inte värdigt, fru talman. Det är inte en arbetslinje. Det är en politisk skandal.

Här går skiljelinjen i svensk politik, fru talman. Högern ser människor som kostnader. Vi socialdemokrater ser människor som tillgångar. Högern river ned. Vi bygger upp varje gång efter högern.

Min fråga till statsrådet är: Vad avser arbetsmarknadsministern att göra här och nu, med Riksrevisionens rapport som underlag, för de människor som väntat i åratal på att komma in på arbetsmarknaden och göra rätt för sig? Vilka insatser och vilka åtgärder är det? I stället för att man senare kommer med någon typ av skrivning till riksdagen vill jag och riksdagen – alla – veta här och nu. Vi har Riksrevisionens rapport. Vad avser regeringen att göra?

Tack för debatten!

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaren på våra frågor!

Statsrådet talade om regleringsbrev, informationsinsatser och ambitioner. Men människor kan inte leva på regleringsbrev. Man kan inte försörja sig på en ambition. Man behöver ett jobb, ett riktigt stöd här och nu, statsrådet.

Jag såg fram emot att statsrådet skulle kommentera Riksrevisionens rapport, men han tänker göra det i nästa inlägg. Jag ser fram emot att höra vad statsrådet har att säga.

Riksrevisionen är nämligen glasklar, fru talman. Regeringens styrning fungerar inte. Det är väldigt tydligt. Väntetiderna är orimliga, och insatserna når inte fram. De pengar som är avsatta för personer med funktionsnedsättning används inte ens fullt ut. Då hjälper det inte med fina ord i kammaren, fru talman. Verkligheten förändras inte av ett ord eller ett par meningar av statsrådet.

Riksrevisionen kopplar bristerna till organisatoriska förändringar. Man är väldigt hård i sin rapport. Mycket är kopplat till minskad personalstyrka. Och minskad personalstyrka är, som jag nämnde tidigare, fru talman, kopplad till regeringens prioriteringar och budgetar. I budget efter budget har man dragit ned på resurserna, på tiden i aktiv arbetsmarknadspolitik men också på förvaltningsanslaget till myndigheten. Det är effekterna av regeringens politik vi ser och som vi läser om i Riksrevisionens rapport.

Fru talman! Låt oss tala om det mänskliga perspektivet inom kontexten. Bakom varje väntetid finns en människa som vill bidra. Var tionde person inskriven på Arbetsförmedlingen får vänta i över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad – tre år, statsrådet!

Statsrådet nämnde också folkhögskolor och vuxenutbildning. Men verkligheten är en annan, fru talman. Folkhögskolorna själva vittnar om nedskärningar. Kurserna läggs ned, lärartätheten minskar och sökande får nej. Folkbildningsrådet har varnat för att folkhögskolor och studieförbund sammantaget tappar resurser på nära 1 miljard under den här mandatperioden som en effekt av regeringens budget. Och det är inte satsningar, fru talman, utan det är nedskärningar som är förklädda i vacker retorik.

Konsekvenserna av regeringens politik är att Arbetsförmedlingen tappar viktiga kompetenser. Som jag nämnde handlar det om psykologer, socialkonsulenter, arbetsterapeuter med flera som borde ge människorna rätt stöd, men dessa lämnas nu åt sitt öde. När syokonsulenterna inte räcker till, utan deras roll reduceras till att jaga arbetsplatser i stället för att ge långsiktigt stöd, blir resultatet att de som behöver mest stöd får minst stöd. Det är det som också framkommer i Riksrevisionens rapport.

Fru talman! Arbetslinjen blir tom retorik från regeringens sida om den inte omfattar alla människor.

Alla människor ska få de bästa förutsättningarna för att kunna etablera sig på arbetsmarknaden i dag.

Min fråga till statsrådet är: På vilket sätt menar statsrådet att det stärker arbetslinjen att människor med funktionsnedsättning lämnas i passivitet år efter år efter år samtidigt som regeringen inte ens använder de medel som redan finns?

Jag ser också fram emot att statsrådet kan kommentera Riksrevisionens rapport, för den lämnades under sommaren, fru talman. Vad har statsrådet gjort sedan dess med Riksrevisionens rapport?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Men jag kan samtidigt konstatera att orden inte matchar verkligheten, fru talman, för medan regeringen talar om uppdrag, regleringsbrev och informationsinsatser sitter människor av kött och blod fast i arbetslöshet år efter år.

I dag har vi över en halv miljon arbetslösa i Sverige. Bland dem finns en särskilt utsatt grupp: personer med funktionsnedsättning som innebär nedsatt arbetsförmåga. Arbetslösheten bland dem, fru talman, är dubbelt så hög som bland övriga. Var tredje långtidsarbetslös tillhör denna grupp. Det handlar om människor som vill bidra men som gång på gång möts av väntan, passivitet och stängda dörrar.

Fru talman! Riksrevisionen har nyligen granskat arbetsmarknadspolitiken för denna grupp i rapporten Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning. Slutsatsen är dyster, fru talman: Var tionde människa får vänta mer än tre år på att ens få sin funktionsnedsättning identifierad av Arbetsförmedlingen – tre år i sysslolöshet och i väntan på rättsstöd – och i många fall identifieras funktionsnedsättningen inte alls. Även när den väl identifieras är detta ingen garanti för insats. Hälften får inget stöd alls, och bara tre av tio får en insats inom två år. Samtidigt används inte ens de pengar som är avsatta för den här gruppen.

Fru talman! Bakom dessa siffror finns människor som vill arbeta och bidra men som bollas runt i ett system som inte fungerar. Och det är regeringens ansvar att se till att systemet fungerar.

Fru talman! Riksrevisionen pekar på att regeringens styrning inte varit tillräckligt effektiv. Fokus har lagts på detaljer i regleringsbrev men inte på helheten. Resultatet är en arbetsmarknadspolitik som inte är ändamålsenlig för dem som behöver stödet mest.

Fru talman! Orsakerna är tydliga: nedskärningar av Arbetsförmedlingen sedan 2019, då Moderaterna och Kristdemokraterna med stöd av Sverigedemokraterna drev igenom stora neddragningar. Kontor stängdes, personalstyrkan minskade och arbetsgivarkontakterna försvagades. Detta var resultatet av en medveten politik.

Fru talman! Sedan 2020 har Tidöregeringen fortsatt på samma linje: färre lönebidrag, färre riktade insatser och mindre kapacitet.

Riksrevisionen visar dessutom att det inte bara handlar om lokalkontor och handläggare. Arbetsförmedlingen har tappat avgörande specialkompetens inom myndigheten. Det handlar om psykologer, arbetsterapeuter och socialkonsulenter. SIUS-konsulenterna har blivit färre. Även om antalet enligt Riksrevisionen har ökat något är volymerna fortfarande inte tillräckliga, och deras roll har förändrats. Från att tidigare ha gett nära och långsiktigt stöd har de i större utsträckning fått i uppgift att jaga arbetsplatser. Resultatet blir att de som behöver mest stöd får minst.

Fru talman! Detta är inte bara ineffektivt. Det är ovärdigt.

När statsrådet talar om satsningen på folkhögskole- och vuxenutbildning låter det som att stödet har stärkts, men verkligheten är den motsatta. Folkhögskolorna vittnar om nedskärningar, lärartätheten minskar och kurser läggs ned. Sökande får nej. Folkbildningsrådet varnar för att folkhögskolor och studieförbund sammantaget tappar nära 1 miljard i resurser under denna mandatperiod.

Fru talman! Det är inte satsningar – det är neddragningar.

Fru talman! En arbetslinje som lämnar personer med funktionsnedsättning utanför är ingen arbetslinje värd namnet. Det är passivitet, och det är ett svek. Därför vill jag fråga statsrådet: Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att vidta här och nu för att människor inte ska behöva vänta i tre år på det stöd de har rätt till?

(Applåder)