Serkan Köse (S) svarade Niels Paarup-Petersen i en replik om Integration i debatten ”Protokoll 2025/26:68 Onsdagen den 4 februari” den 4 feb 2026.
Niels Paarup-PetersenC· i en replikJag har full respekt för att det är mycket svårt att svara på stående fot – jag köper det. Men nu vet ledamoten vad det handlar om, och han kan ringa sina kollegor och kolla vad de anser. Det hade varit trevligt. När det…Fru talman! För några dagar sedan parkerade jag min bil utanför Fittja centrum – längs den röda tunnelbanelinjen, en halvtimmes resa härifrån – på väg till mina föräldrar. Där mötte jag en mamma som jag hade träffat förut. Hon vinkade och ville prata. Hon sa inget stort eller dramatiskt. Hon sa bara: Jag vill ha ett jobb. Sedan fortsatte hon: Jag vill att mina barn ska få en bra skola. Jag vill att min son ska slippa välja mellan rädslan och gänget när han går hem på kvällarna efter fotbollsträningen. Jag vill bo tryggt i mitt bostadsområde. Därefter sa hon, helt tydligt: Jag vill inte flytta härifrån.
Fru talman! Det hon talade om var inte en privat önskelista, utan det gällde samhällskontraktet och uttrycktes med en mammas röst. Den här debatten borde handla om just hur vi stärker samhällsgemenskapen i vårt land.
Den här mamman ber inte om ett annat liv någon annanstans. Hon ber om ett normalt liv där hon redan bor. Hon vill arbeta och göra rätt för sig. Hon vill att hennes barn ska få samma livschanser som andra barn. Hon vill känna att samhället står på hennes sida – inte att samhället tittar bort.
Hon är inte ensam. Det hon satte ord på är vardag för många människor som alltför ofta möts av längre köer, högre trösklar och en tyst signal om att deras kvarter räknas mindre.
Fru talman! Sverige är ett fantastiskt land. Det är ett land där människor i grunden litar på varandra, där välfärden bär när livet skakar, där föreningslivet lär oss att vi hör ihop och där frihet aldrig har varit en ensam rättighet utan alltid har hängt ihop med ansvar och en idé om att vi bygger samhället tillsammans. Sverige är starkt just därför att vi en gång tog den idén på allvar och byggde institutioner som höll ihop vårt land. Just därför är det så allvarligt när samhällsgemenskapen försvagas, när klyftorna tillåts växa och när segregationen gör postnumret till en sorts förutbestämd framtid.
Segregation är inte bara en bostadsfråga eller en skolfråga. Segregation är ett system som återskapar sig självt. Arbetslöshet blir trångboddhet, trångboddhet blir sämre skolresultat och sämre skolresultat blir högre trösklar till arbete.
När samhället drar sig undan uppstår ett tomrum. Då kliver kriminella strukturer in och erbjuder sin falska gemenskap, sin egen ordning och sin egen lojalitet, byggd på rädsla, tystnad och kontroll. Det är därför vi säger att integration i grunden handlar om samhällsgemenskap. Ska vi leva i ett land där vi möts som medborgare med gemensamma rättigheter och skyldigheter, eller ska vi vänja oss vid parallella liv där klass blir geografi och postnummer blir framtid?
Fru talman! Jag säger detta med både politisk övertygelse och personlig erfarenhet. Jag växte själv upp i ett socioekonomiskt eftersatt område längs tunnelbanans röda linje, bara en halvtimme härifrån, där grannar delade allt från socker till sorg. Där såg jag också två Sverige på samma torg. Jag såg framtidstro och hinder sida vid sida. Jag såg hur snabbt framtidstro kan växa när samhället är närvarande. Jag såg också hur snabbt den kan vittra när institutionerna backar, när skolan byter lärare för ofta och saknar resurser, när bostadsbristen pressar ihop familjer så att barn saknar studiero och när föreningslivet jagar varje krona och fritidsverksamheterna stänger kväll efter kväll. Då blir det inte bara svårare att lyckas utan också svårare att ens tro att det lönar sig att försöka.
Låt oss vara ärliga om mekanismerna: Segregation byggs av samhällsstrukturer. Segregation byggs av arbetslöshet, av trångboddhet, av skolmisslyckanden, av att välfärden dras tillbaka där den behövs som mest och av att arbetsmarknadspolitiken monteras ned när den behöver skruvas upp. Den förstärks av diskriminering som fortfarande kan stänga dörrar som borde stå öppna.
Här brukar Sverigedemokraterna och regeringen tala om krav. Vi socialdemokrater har inga problem med krav – tvärtom. Förväntningarna ska vara höga. Vi ska ha höga förväntningar på varandra. Man ska lära sig svenska språket, arbeta och respektera lagar och demokrati. Man ska helt enkelt göra sin plikt och kräva sin rätt.
Men krav utan verktyg är inte ansvar, utan det är populism. I den här debatten syns det så tydligt. Överallt i betänkandet hänvisas det till att man bereder, följer och analyserar, men de reformer som skulle bära upp retoriken lyser med sin frånvaro. Reformlistan ekar tom.
Samtidigt går man från ord till handling åt fel håll. När arbetslösheten biter sig fast, och när arbete är integrationens viktigaste motor, väljer Sverigedemokraterna och regeringen att försvaga de verktyg som faktiskt kan ta människor från utanförskap till jobb. Det blir mindre av arbetsmarknadsinsatser, mindre av aktiva åtgärder och mindre av utbildningsvägar för vuxna som behöver ställa om.
På bostadssidan saknas den reformkraft som krävs för att bygga bort trångboddhet och boendesegregation. Man predikar arbetslinjen samtidigt som man monterar ned stegen upp till arbete. Det är inte reformkraft. Det är en politik som backar undan, lämnar människor att klara sig själva och överlåter åt kommuner och civilsamhälle att hålla ihop landet på egen hand.
Fru talman! Vi ska inte heller ducka för att människor upplever att politiken under lång tid har varit långsam, för splittrad och för reaktiv. Ja, vi borde ha gjort mer på flera områden. Vi borde också ha gjort det tidigare, inte minst för att bryta boendesegregationen och se till att etableringen blir snabbare och mer arbetsnära.
Skillnaden i dag är dock avgörande. Vi socialdemokrater har dragit våra slutsatser. Vi har skärpt vår politik, och vi tar ansvar för helheten.
Det som har byggt segregation är inte ett enskilt beslut eller ett enskilt år, utan det är decennier av vägval där marknadslogik ofta har gått före samhällsbygge, där investering i välfärd och bostäder inte har hållit jämna steg med behoven och där en stor migration inte har mötts av tillräckligt effektiv integration.
Konsekvenserna ser vi nu. Polisen beskriver fortfarande utsatta områden där de kriminellas påverkan växer. Det är inte bara statistik, utan det är en karta över var samhällskontraktet är som svagast. Det är ett resultat av politiska vägval, och därmed kan det också brytas av politiska vägval. Socialdemokratin har därför en tydlig målsättning: Sverige ska inte ha några utsatta områden.
Detta kräver dock mer än polis och straff. Det kräver att skolan funkar, att bostäder byggs, att arbetsmarknaden öppnas, att civilsamhället får kraft, att diskrimineringen bekämpas och att språkutbildningen håller hög kvalitet och kopplas till jobb.
Fru talman! Bostadssegregation är inte en sidofråga, utan den är en motor. Den påverkar nätverk, skolor, trygghet och vägen till jobb. Just därför blir bostadspolitik arbetsmarknadspolitik.
Kommunerna tvingas alltför ofta ensamma bära ett ansvar som staten borde dela. Här blir kontrasten till regeringens tomhet avslöjande. Ute i landet finns kommuner och bostadsbolag som gör jobbet för att de inte har råd att vänta på regeringen. Jag ska ta upp ett exempel jag själv har sett på nära håll. I Botkyrka har Botkyrkabyggen visat hur arbete kan bli integration i praktiken genom att anställa kvinnor som länge har stått långt från arbetsmarknaden. Jag har varit där och sett vad ett jobb kan betyda för dessa kvinnor: språk i vardagen, stolthet, trygghet och en ny vardagsrytm, som smittar av sig på barnen, grannarna och hela området.
Poängen är enkel. Det finns en väg som bygger, men denna väg kräver politiska verktyg, inte bara tom retorik.
Fru talman! För att stärka samhällsgemenskapen måste hela Sverige ta ansvar. Bosättningslagen är därför viktig. Den bygger på en idé som borde vara självklar: att hela Sverige ska ta ansvar, inte bara några få kommuner och inte de kommuner som redan har de största socioekonomiska utmaningarna.
Riksrevisionen har granskat bosättningslagen och pekat på att staten behöver bättre uppföljning, tidigare ansvarskedjor och mer konsekvent styrning i bosättnings- och etableringssystemen. Det är en viktig påminnelse om att det inte räcker att bara skriva mål. Man måste också bygga fungerande kedjor som håller hela vägen till jobb och egen försörjning.
Jag yrkar därför bifall till reservation 1.
Fru talman! Bosättningen är startpunkten, men den avgörande frågan är kedjan efter. Därför behöver vi tidiga, intensiva och arbetsnära etableringsinsatser där språk och yrke går hand i hand, där validering fungerar och där praktik leder vidare. Vi måste förstå att kontakter och nätverk ofta är den verkliga tröskeln. Därför behövs fler broar in i samhället, såsom mentorer, kontaktpersoner, civilsamhällets krafter och lokala samarbeten med arbetsgivare.
Fru talman! Om vi menar allvar med samhällsgemenskap måste vi tala om en av de största förlusterna i svensk integrationspolitik, nämligen utrikes födda kvinnor som vill arbeta men fastnar i isolering och beroende, inte för att viljan saknas utan för att vägen saknas. Det är en integrationsfråga, men det är också en jämställdhetsfråga och en frihetsfråga. Därför måste insatserna utformas så att de faktiskt når dem som i dag hamnar utanför, också när vägen in sker via en anhörig. Drivkrafterna måste stärka självständighet, inte förstärka beroende.
Därför säger vi socialdemokrater nej till att avskaffa etableringstillägget. Tvärtom behöver det individualiseras så att drivkrafterna att delta i etableringen och att arbeta blir lika för kvinnor och män. Ett första jobb är mer än en lön. Det är nyckeln till språket, till nätverken, till självkänslan och till att barnen ser sin mamma som en del av samhällets puls.
Jag yrkar därför bifall till reservation 7.
Fru talman! Jag vill avsluta där jag började, i Fittja centrum hos mamman jag mötte. Det hon sa är egentligen inget märkvärdigt utan det mest grundläggande ett välfärdsland ska kunna lova sina medborgare: en rättvis chans, ett jobb att gå till, en skola som funkar och trygghet för dina barn.
Det är just därför vi måste tala om samhällsgemenskap, inte som ett slagord utan som en politik i praktiken. Sverige är vårt gemensamma hem, och ett hem bygger man inte med misstänkliggörande och splittring utan med arbete, rättvisa och regler som gäller alla. Det är därför vi socialdemokrater alltid kommer tillbaka till kärnan: Sverige ska ha full sysselsättning, en stark välfärd, ett gemensamt språk och en samhällsgemenskap där både rättigheter och skyldigheter tas på allvar. Det ska vara ett Sverige där drömmar kan bli verklighet, där samhällsgemenskapen stärks och där ingen fastnar på grund av sitt postnummer, trösklar eller stängda dörrar.
(Applåder)
Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet, och det skulle glädja mig om Socialdemokraterna ville stärka samhällsgemenskapen för fler.
Vid det här laget har nog alla förstått att Socialdemokraterna vill ha en stram migrationspolitik, men det som sker just nu i Sverige handlar inte om människor som kommer hit utan om människor som lever här, växer upp här, utbildar sig eller arbetar här, är djupt förankrade och etablerade här och har hela sina liv här. Vi kan läsa i medierna att tonåringar runt om i landet får utvisningsbeslut när de fyller 18 år. Deras föräldrar och syskon får stanna, men just den i familjen som fyller 18 får ett utvisningsbeslut.
Tidigare fanns en ventil i utlänningslagen som skyddade ungdomar, men den röstade regeringen och Socialdemokraterna bort för två år sedan. Därför har vi nu flera fall av tonårsutvisning i Sverige. Jag ska inte fråga om Socialdemokraternas självkritik nu när de läser om alla dessa fall, men tycker ledamoten att det ska fortsätta så här, alltså att man får ett utvisningsbeslut när man fyller 18 trots att man är starkt etablerad i Sverige? Ska ungdomar få ett utvisningsbeslut i 18-årspresent trots att de har hela sina liv här? Är det inte dags att Socialdemokraterna omvärderar sin uppfattning och ser till att vi har en ventil som skyddar dessa starkt etablerade ungdomar?
Fru talman! Jag tackar Tony Haddou för hans engagemang och för att han ställer en viktig och bra fråga. Jag delar ledamotens uppfattning att människor som gör rätt för sig inte ska bestraffas på detta sätt. Unga människor som är uppvuxna i landet, har gått i skolan här, har fått kompisar och är en del av Sverige ska absolut inte utvisas.
Frågan diskuteras i socialförsäkringsutskottet, där den följs noga. Jag har också förstått att migrationsministern är öppen för en diskussion om att se över vissa delar av denna lagstiftning, och den processen ska vi bevaka.
Men personligen tycker jag som sagt att människor som gör rätt för sig absolut inte ska utvisas.
Fru talman! Det gläder mig att ledamoten delar min uppfattning.
Vi lade fram ett utskottsinitiativ i socialförsäkringsutskottet i går. Egentligen är det väl inte så mycket att fundera på, och det finns ingen anledning att vänta på regeringen. Om migrationsministern lade fram ett förslag om en ventil i lagstiftningen skulle det troligen vara det smalaste någonsin eftersom Sverigedemokraterna skulle göra allt för att stoppa det.
Utskottsinitiativet handlar för det första om att höja åldern för egna asylskäl från 18 till 21 år för att undvika dessa situationer. För det andra vill vi få tillbaka den ventil som fanns i lagstiftningen för särskilt ömmande fall. Det skulle göra att dessa barn skyddas när de blir 18 år eftersom de har hela sina familjer och sin anknytning i Sverige.
Fru talman! Det här är ingen debatt eftersom ledamoten håller med mig, så det enda jag kan göra är att uppmana ledamoten och hans partikollegor att rösta på utskottsinitiativet och prata med regeringspartierna så att vi kan skydda dessa barn och ungdomar.
I debatten hör man från Socialdemokraterna, som troligtvis blir ett regeringsparti, att de inte vill att det här ska fortsätta. Det går att med enkel lagstiftning – en enkel regeländring – se till att dessa utvisningar stoppas och undviks. Utlänningslagen kan man ändra på dagen så att det blir på det sättet; det går väldigt fort.
Det här är ingen debatt, fru talman, utan en uppmaning: Ta chansen att se till att tonårsutvisningarna stoppas! Jag förväntar mig att Socialdemokraterna tar den chansen.
Fru talman! Återigen: Jag har inte koll på utskottsinitiativet. Jag känner inte till det, och jag har inte läst det. Då är det svårt att veta exakt vad som står i utskottsinitiativet, men jag tycker överlag att de unga människor som finns i vårt land, som har gjort rätt för sig och som har växt upp här ska stanna kvar i Sverige.
Som jag nämnde har migrationsministern öppnat för en diskussion om en ventil för den här gruppen, och vad jag förstår kommer den när som helst. Jag har ingen aning om vilket datum, men det ska ligga i vårens propositioner. Vi socialdemokrater har sagt att vi är redo att samarbeta med regeringen om den väljer att lägga fram ett sådant förslag.
Fru talman! Nu har vi och inte minst Serkan Köse tur, för jag kan läsa upp vad förslaget innebär.
Förslaget innehåller en utvidgad möjlighet till anhöriginvandring för unga upp till 21 år. Utskottet föreslår att utlänningslagen ändras så att personer upp till 21 års ålder ska kunna beviljas uppehållstillstånd som anhöriga till sina föräldrar och räknas till kärnfamiljen. Syftet är att förhindra att unga som fortfarande är beroende av sina föräldrar och som har levt större delen av sina formativa år i Sverige skiljs från sin familj till följd av en snäv åldersgräns. En sådan ändring stärker skyddet av familjelivet och minskar risken för att barn och unga hamnar i en rättslig gråzon i övergången mellan barn och vuxen. Det var den första delen.
Den andra delen handlar om att återinföra humanitär skyddsgrund vid särskilt ömmande omständigheter, vilket riksdagen avskaffade 2023 på grund av Tidöregeringen. Detta röstade Socialdemokraterna för, om jag minns rätt.
Nu när vi vet vad det handlar om har vi förutsättningar att fråga: Är Socialdemokraterna för att återinföra särskilt ömmande omständigheter? Och är Socialdemokraterna för att unga upp till 21 års ålder ska kunna beviljas uppehållstillstånd som anhöriga till sina familjer som finns här? Det gäller till exempel Ayla som är här i dag och vars föräldrar har permanent uppehållstillstånd och medborgarskap. Dessa regler har ni i Socialdemokraterna röstat bort en gång. Är ni öppna för att återinföra dem?
Sverigedemokraterna öppnade för att se över regelverken, uppenbarligen i teorin. Det skulle vara intressant att höra Socialdemokraternas syn på detta.
Fru talman! Tack, Niels Paarup-Petersen, för ditt engagemang i de här frågorna!
Det är väldigt svårt för mig som ledamot att här kunna ge ett svar om en skrivning vars delar jag inte har sett. Frågan behandlas i socialförsäkringsutskottet, och jag har stort förtroende för mina partivänner som sitter i detta utskott och tittar väldigt noga på dessa delar. Jag är inte insatt i frågan även om jag nu har fått höra delar av skrivningen. Jag behöver titta på det noggrant för att kunna göra en bedömning.
Överlag tycker jag, bortsett från det som ledamoten precis läste upp och som är viktigt, att de barn som har gått i skola i Sverige och som har gjort rätt för sig ska behandlas på ett sakligt sätt. Det är min övertygelse i den här diskussionen. Återigen: Jag har ett starkt förtroende för mina partivänner i socialförsäkringsutskottet, och jag tror att man kommer att landa i ett bra beslut där.
Fru talman! Jag har full respekt för att det är mycket svårt att svara på stående fot – jag köper det. Men nu vet ledamoten vad det handlar om, och han kan ringa sina kollegor och kolla vad de anser. Det hade varit trevligt.
När det gäller de frågor som nämnts i talarstolen är vi helt överens om att det är avgörande för integrationen att människor kommer i jobb. Utmaningen just nu är att detta inte räcker, för de utvisas ändå. Detta skadar integrationen, men det kommer jag tillbaka till senare.
När vi nu ska få fler i jobb undrar jag varför Socialdemokraterna gång på gång säger nej till att göra det billigare att anställa, vilket Centerpartiet föreslår. Vi vill sänka arbetsgivaravgifterna etcetera för att det ska bli billigare att anställa, men detta betyder inte att den enskilde får lägre lön.
Jag vet att våra partier ser lite olika på det här, men att sänka kostnaderna för dem som får sitt första jobb och säkra att de får mer kvar i plånboken genom att sänka skatten skulle leda till att fler kan lämna utanförskapet och ta sig in på arbetsmarknaden och därmed förbättra integrationen. Varför säger Socialdemokraterna gång på gång nej till den typen av lösningar, när vi är överens om att det är avgörande att fler ska komma i arbete?
Fru talman! Jag tackar för frågan.
Ekonomisk politik och skattepolitik är alltid intressant. Det finns en korrelation mellan skattepolitiken och arbetsmarknadspolitiken.
Mig veterligen har Socialdemokraterna till och med förhandlat med Centerpartiet, inte minst när det gäller nedsättningen av skatten för unga. Vi har alltså inte alltid sagt nej, utan det har funnits tillfällen då vi har tittat på de delarna och hur man ska göra. När det gäller skattepolitiken är det viktigt att titta på mer konjunkturella insatser. Det har vi inte sagt nej till, utan vi var med och drev igenom det.
Däremot kan vi konstatera att det finns mycket forskning som tittat på nedsättning av skatten för unga och som har landat lite olika. Det finns de som har visat att det kanske inte riktigt blev de effekter som förväntades, till exempel när alliansregeringen sänkte skatten för unga. Det kunde konstateras att det inte gav så många jobb, och de jobb som kom till kostade väldigt mycket. En skattesänkning på drygt 100 miljarder gav 15 000 jobb. Sedan räknade man ut att det landade på 1–1,5 miljoner per skapat jobb. Vi måste fundera på hur vi förvaltar skattemedlen på bästa möjliga sätt för att få resultat.
Jag tycker att vi ska fundera över den här typen av diskussioner utifrån konjunkturen. Vilka åtgärder behöver sättas in för att se till att fler, framför allt unga människor, kommer i arbete? Det har prövats tidigare av den socialdemokratiska regeringen, och det har gett effekt. Jag tror att detta är något som kommande regering får titta på.
Fru talman! Tack, ledamoten, för ditt anförande!
Socialdemokraterna har lagt om sin politik, påstår man i alla fall. Det är klokt och bra. Det är på tiden att Socialdemokraterna äntligen verkar ha vaknat, men frågan är om det är trovärdigt. Är det trovärdigt att Socialdemokraterna kommer att införa en stram invandringspolitik om man vinner valet? Hur ska det i så fall gå till?
Socialdemokraternas tidigare samarbetspartier är alla för ett ökat mottagande och en ökad invandring. Då återstår frågan: Vilka ska Socialdemokraterna samarbeta med i en regering? Den frågan tycker jag är befogad och relevant, för mig veterligen har inget av de tidigare samarbetspartierna någon annan åsikt än att invandringen och mottagandet ska öka. Samtidigt hävdar Socialdemokraterna att de ska föra en stram invandringspolitik. Hur ska det gå till?
Fru talman! Valet är den 13 september. Då ska svenska folket säga sitt, och därefter blir det en annan diskussion. Att stå här i dag i februari och säga vilka partier man ska samarbeta med och hur regeringskonstellationen ska se ut tycker jag inte är relevant. Diskussionen i dag handlar om arbetsmarknadspolitiken, hur vi ska se till att fler människor kommer i arbete, hur vi ska bygga bort den segregation som finns i dag, hur vi ska stärka integrationen och hur vi ska se till att Sverige fortsatt har en stram migrationspolitik så att vi kan klara av den integrationsskuld som finns i dag. Det är huvudfokus för diskussionen. Hur ska vi se till att fler kommuner tar sitt ansvar?
Jag ställer också en annan fråga nu när Sverigedemokraterna har möjlighet att svara. Utifrån situationen i dag, då väldigt få kommuner har tagit ett stort ansvar när det gäller att ta emot människor, har Sverigedemokraterna gång på gång röstat emot det som handlar om kommunernas ansvar. Nu vill inte Sverigedemokraterna att kommunerna ska behöva ta ett större ansvar för att se till att bygga bort segregationen och stärka integrationen.
Frågan tillbaka till ledamoten är därför: Tycker Sverigedemokraterna fortfarande att man ska låta vissa kommuner slippa undan sitt ansvar och lägga ansvaret på andra kommuner, som i dag har tagit ett stort ansvar när det gäller migrationspolitiken?
Fru talman! Ja, vi tycker att kommunerna ska ha rätt att neka mottagande om de inte har möjlighet till detta.
Ledamoten känner säkert lika väl som jag till den kommunstyrelseordförande – som tillhör ledamotens parti – som tidigare satt och grät i medierna. Det handlade om en liten kommun i mitt hemlän Västmanland som inte hade möjlighet att ta emot alla anvisade och samtidigt göra ett bra jobb.
Socialdemokraterna är i allra högsta grad ansvariga för bristande integration och ökad segregation. Frågan kvarstår: Hur ska Socialdemokraterna kunna införa en stram invandringspolitik? Jag tycker att väljarna förtjänar att få veta det.
Tidöpartierna har varit tydliga med vad de vill efter nästa mandatperiod. Jag, och säkert även väljarna, skulle uppskatta om Socialdemokraterna vore lika tydliga.
Jag ska passa på att göra ett förtydligande när jag nu möter ledamoten i ett replikskifte. Vi har tidigare diskuterat ungdomsarbetslösheten, och den ligger alltså på 6 procent när man har skalat av utbildningsplatser och sådant. Det är stor skillnad mot hur Socialdemokraterna väljer att presentera ungdomsarbetslösheten.
Fru talman! Mitt svar är väldigt tydligt: Socialdemokratin är tydlig när det gäller den strama migrationspolitiken. Där kommer vi inte att backa en millimeter.
När det gäller diskussionen om ungdomsarbetslösheten kan vi konstatera att ledamoten har räknat in alla de studerande som också står till arbetsmarknadens förfogande och som går en massa kurser för att de inte hittar rätt arbete. Låt oss titta på hur situationen de facto ser ut: Sverige ligger i jämförelse med resten av EU väldigt högt när det gäller ungdomsarbetslösheten. Vi har många unga människor som inte får ett arbete.
Vi har också väldigt många unga människor som inte finns i något system; det vet ledamoten om. Vi har i dag över 100 000 unga människor i det man kallar för uvas-gruppen, unga som varken arbetar eller studerar. Det är en alarmerande siffra. Alla dessa unga människor finns alltså inte i något system, och regeringen har närmast lagt ansvaret på kommunerna.
Med tanke på att ledamoten brinner för ungdomsfrågorna och engagerar sig i ungdomsarbetslösheten – hon har ju gått in och tittat på siffrorna – vill jag fråga vad ledamoten anser att vi behöver göra, inte minst när det gäller att vi har 100 000 unga människor som inte finns i något system. Är det en fråga som Sverigedemokraterna bryr sig om? Jag tror att ledamoten får redogöra för det i ett annat replikskifte.
