Riksflödet
Logga in
Markus Wiechel
Markus Wiechel

Källa: Sveriges riksdag, öppna data.

Är det här du?Ta över profilen för att byta bild, skriva egna inlägg och koppla dina konton.Ta över profilen

Markus Wiechel

Sverigedemokraterna · 62 partikamrater i riksdagen
KontaktaAnförandenRöster
Dela
Dela
riksflodet.se/ledamot/0204240926023
QR-kod till din sida
Spara QR-koden
0
Ställde en skriftlig fråga till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard · 10 sep 2026

Transnationellt förtryck

Skriftlig fråga 1016
Under 2026 har tre internationella parlamentariska församlingar slagit fast att transnationellt förtryck utgör ett hot mot rättsstaten och den nationella säkerheten. Europaparlamentet har efterlyst nolltolerans och samordnade EU-åtgärder. Europarådets parlamentariska församling konstaterar i resolution 2669 att sådant förtryck är utländsk inblandning som kränker staters suveränitet. OSSE:s parlamentariska församling uppmanar i Haagdeklarationen till skärpt granskning och till att avslag ska vara huvudregel när framställningar kommer från stater som systematiskt bedriver transnationellt förtryck. Ryssland nämns som första exempel, Kazakstan som ett ytterligare. Svenska parlamentariker har varit drivande i detta arbete. Undertecknad var bland annat huvudförfattare till PACE-motionen Doc. 16338 om att skydda internationell rättskipning mot transnationellt förtryck. Det finns fall som visar att det är brådskande att gå från resolution till genomförande. Europadomstolen avskrev i målet Lebedeva m.fl. mot Ryssland 879 ansökningar med motiveringen att fortsatt individuell prövning skulle kräva oproportionerliga dömande resurser. EU-domstolen slog i Inter Rao Lietuva (C-147/25) fast att den ryska regimens auktoritära karaktär inte i sig räcker som bevis för kontroll, utan det krävs objektiv bevisning som i praktiken endast kan komma från den ryska staten själv. Samma vecka har alltså två europeiska domstolar visat på samma strukturella problem: system som förutsätter individuell prövning eller bevisning från den utpekade staten kan tömmas ut eller blockeras av just den stat de är avsedda att skydda mot. Frågan är inte längre begränsad till oppositionella och människorättsförsvarare. Den 1 september 2026 rapporterade säkerhetsjournalisten Brian Krebs att tjänsten Nexus på det ryska cyberbrottsforumet Exploit säljer digitala skanningar av identitetshandlingar tillhörande mer än 153 miljoner personer i USA och Kanada, utöver omkring 10 miljoner id-kort och över 3 miljoner resehandlingar. Uppgifterna kommer från ett intrång hos det amerikanska identitetsverifieringsföretaget Idscan.net, vars skanningsterminaler används av bland annat hyrbilsföretag, hotell, kasinon och fraktföretag. FBI:s fältkontor i New Orleans har inlett en utredning. Samtidigt ska EU:s medlemsstater enligt artikel 5a i förordning (EU) 2024/1183 tillhandahålla minst en europeisk digital identitetsplånbok senast den 24 december 2026. Staten blir därmed förvaltare av samma slags identitetsuppgifter för hela befolkningen. OSSE:s parlamentariska församling har understrukit att verktyg för integritet och digital säkerhet – däribland totalsträckskryptering, säkra meddelandetjänster, donationsplattformar som skyddar givares integritet och virtuella privata nätverk – inte får behandlas som indikatorer på brottslighet. Europarådets parlamentariska församling har uppmanat staterna att skydda tillgången till krypterad kommunikation och att avstå från åtgärder som försvagar den. Konsekvenserna för Sverige är konkreta. Genom upprepade, omformulerade eller via tredjeland förmedlade framställningar tvingas svenska domstolar, åklagare, polis, migrationsmyndigheter och banker att gång på gång pröva samma anklagelser. OSSE:s parlamentariska församling har uppmärksammat att sanktionerade aktörer, enligt rapportering bland annat ryska Alfa-Bank, kan söka utnyttja rättsliga, finansiella och polisiära samarbetsmekanismer. Det har bland annat hänvisats till uppgifter om affärsmannen Andrej Isajev och övertagandet av Baltic Bank. Sådana förfaranden riskerar att urholka sanktionsregimen och att bidra till Rysslands krigsekonomi. Sverige har goda förutsättningar att omsätta resolutionerna i nationella skyddsregler och att driva frågan inom EU, Europarådet, OSSE och Interpol. Mot bakgrund av ovanstående önskas utrikesminister Maria Malmer Stenergard svara på följande fråga: Vilka åtgärder avser ministern och regeringen att vidta för att genomföra OSSE:s parlamentariska församlings och Europaparlamentets resolutioner om transnationellt förtryck, inbegripet en ordning för icke-erkännande och icke-samarbete gentemot stater som systematiskt bedriver sådant förtryck samt skydd av unionsmedborgares, bosattas och företags identitetsuppgifter och finansiella uppgifter, som inte förutsätter bevisning från den utpekade staten själv?
Ställde en skriftlig fråga till Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa · 7 sep 2026

Skattemedel till Sipri

Skriftlig fråga 1014
UD betalar fortfarande tiotals miljoner om året till Sipri. Grundanslaget ligger kring 28 miljoner kronor. Med strategiska bidrag och extramedel, bland annat ytterligare 14 miljoner för 2025, hamnar det samlade statliga stödet i spannet 40–50 miljoner. Det är inte en slaskpost. Det är ett av de tydligaste svenska bidragen till ett institut som ska leverera oberoende analys om rustning, spridning och säkerhet. Frågan är om den oberoendetesen håller när institutet i åratal har odlat täta band till just de två regimer som i dag är militära partner: Ryssland och Iran. Det mest avslöjande ryska fallet är en rysk statsvetare. Han utsågs till Sipris styrelse av Stefan Löfvens regering 2021, på rekommendation från den styrelse Jan Eliasson då ledde. Statsvetaren var inte en slumpmässig akademiker. Han var IMEMO-direktör och rådgivare knuten till det ryska säkerhetsrådet. Expressen visade senare att han medverkat i en påverkansplan som skulle använda västerländska forskare för att sprida Natokritiska budskap under täckmanteln att rädda Östersjön. Först efter invasionen pausades och avslutades uppdraget. Cv:t hade dessförinnan putsats. Ansvaret för utnämningen ligger hos den socialdemokratiska regering som skrev under. Till detta kommer Tarja Cronbergs deltagande i en Kaliningradkonferens där ryska staten stod för resa och uppehälle. Sipris ledning försvarade det med att kommunikationen måste upprätthållas även i svåra tider. Dialog är inte detsamma som att låna ett svenskt instituts trovärdighet till Kremls narrativ. När idrott och kultur stängde dörren för att inte legitimera regimen fortsatte Sipri länge att behandla ryska kanaler som normal forskningsmiljö. År 2022 blev Löfven själv styrelseordförande. Först utnämningen, sedan ordförandeposten: ett partipolitiskt arv, inte en slump. Iranlinjen är äldre och mer institutionell. Sipri har under lång tid samarbetat med IPIS, det iranska utrikesministeriets egen tankesmedja: seminarier i Teheran och Stockholm, iranska panelister i institutet, och så sent som i mars 2022 ett gemensamt digitalt möte, där bland andra Eliasson deltog tillsammans med IPIS-ledningen. År 2019 tog Sipri emot Javad Zarif för ett offentligt seminarium i Stockholm, med Eliasson som värd, medan den svensk-iranske läkaren Ahmadreza Djalali satt fängslad under dödsdom. Besöket blev diplomati. Det blev inte ett tillfälle att kräva svar om en svensk medborgare i dödscell. IPIS är inte en fristående forskningsmiljö. Det är en del av regimens utrikesapparat, densamma som i andra sammanhang kopplats till nätverk av västerländska analytiker odlade för att bära fram Teherans linje. Det är här socialdemokratisk utrikeskultur slår igenom. Brobyggandet, Palmearvet, Eliassons diplomati, Löfvenregeringens Iranresa 2017 och den långa oviljan att tala klarspråk om ayatollornas karaktär skapade en vana där dialog vägde tyngre än avrättningar, gisslandiplomati och sanktionskringgående. När samma vana flyttar in i ett statsfinansierat institut blir den institution. I dag är det inte två separata besvärliga samtalspartner. Iran har försett Ryssland med attackdrönare mot ukrainska städer. Ryssland har fördjupat teknik- och underrättelsesamarbetet. Säpo bedömer att båda staterna bedriver säkerhetshotande verksamhet i Sverige. Då är det inte neutralt att ett svenskt institut, betalat av skattebetalare, i decennier har gett just de kanaler regimerna vill ha: prestige, legitimitet och tillträde till policynätverk. Socialdemokraterna kan i opposition kräva att andra rensar sina led. De tillsatte statsvetaren. De satte Löfven i ordförandestolen. De bar den diplomatiska kultur som gjorde Zarif och IPIS självklara. Sipri kan fortsätta räkna kanoner. Det är nyttigt. Men ett institut som ska vara oberoende kan inte samtidigt vara en salong där svenska högdjur och fientliga staters officiella tankesmedjor möts som om ingenting har hänt. Den som betalar 28 miljoner plus extramedel har rätt att kräva att styrelse, samarbeten och gästlistor prövas mot verkligheten, inte mot gårdagens dialogromantik. Regeringen har gjort mycket gott i fråga om reformering av hanteringen av våra gemensamma skattemedel, men det finns fortsatt arbete kvar att göra. Mot bakgrund av ovanstående önskas bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa svara på följande fråga: Hur ser ministern på det som angetts ovan, och avser ministern vidta några åtgärder för att få till en förändring?
Ställde en skriftlig fråga till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard · 3 sep 2026

Avrättningarna i Iran

Skriftlig fråga 1013
Lejon- och solrevolutionen betecknar de landsomfattande protesterna som inleddes den 28 december 2025 mot statligt förtryck och den islamiska republiken, som för närvarande ockuperar landet. Rörelsen, som bland annat använde den förbjudna förrevolutionära lejon- och solflaggan som symbol, växte snabbt till den mest omfattande resningen mot regimen sedan 1979. Myndigheterna svarade med ett mycket hårt tillslag. Tusentals människor dödades under protesterna, officiellt drygt 3 100 enligt iranska uppgifter, medan oberoende källor som HRANA har bekräftat mer än 7 000 dödsfall och utreder ytterligare tusentals fall. Tiotusentals personer greps. Troligtvis massakrerades över 50 000 människor. Efter att gatorna tystats har avrättningar av gripna demonstranter blivit ett centralt instrument för att avskräcka och återta kontroll. Minst ett trettiotal personer kopplade till januariprotesterna 2026 hade avrättats fram till slutet av augusti 2026. Därutöver har ytterligare personer från 2022 års ”Kvinna, liv, frihet”-protesterna avrättats under 2026. Totalt genomfördes mer än 500 avrättningar i Iran under årets första åtta månader. Under augusti 2026 fortsatte avrättningarna. Bland de dokumenterade fallen fanns Arvin Kheirkhahan, som hängdes den 1 augusti i Shahrud; Shahram Sadeghi den 16 augusti i Karaj; Ghaem Hosseini den 20 augusti i Isfahan. I slutet av juli hängdes Amirhossein Safari och Abolfazl Sepahi offentligt på Alikhani-torget i Isfahan, samma plats där säkerhetsstyrkor, enligt regimens myndigheter, dödades den 8 januari. Två andra i samma grupp hade avrättats den 19 juli. Den 31 augusti dömde en revolutionsdomstol i Isfahan ytterligare tio personer till döden i ett separat gruppärende. Många av de dömda är unga vuxna. De vanligaste anklagelserna är moharebeh (fiendskap mot Gud), efsad-e fel-arz (korruption på jorden), delaktighet i dödande av säkerhetspersonal samt samarbete med fientliga stater. Processerna sker i revolutionsdomstolar, ofta i grupp, efter isolering och med bekännelser som, enligt människorättsorganisationer, har tillkommit under tortyr. FN:s faktainsamlingsmission, Amnesty International och Iran Human Rights beskriver rättegångarna som grovt orättvisa och avrättningarna som godtyckliga. Flera dussin personer, enligt vissa uppgifter över 60, sitter fortfarande i dödscell. Mönstret är inte nytt. Efter protesterna 2022 avrättades ett tiotal demonstranter under de följande åren. Den nuvarande vågen är dock den mest intensiva på decennier och används öppet för att kväsa opposition och signalera att vidare motstånd kommer att mötas med dödsstraff. Även nu i september har vi avrättningar att vänta. Omvärlden måste agera. Fortsatt tystnad och splittrat diplomatiskt tryck ger regimen utrymme att fortsätta avrättningarna. Konkreta åtgärder, såsom riktade sanktioner mot ansvariga domare och säkerhetschefer, krav på oberoende övervakning, skydd för familjer och försvarare samt samordnat politiskt tryck för att stoppa avrättningar och godtyckliga rättegångar, är nödvändiga om fler liv ska räddas. Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga utrikesminister Maria Malmer Stenergard: Vilka konkreta åtgärder vidtar ministern och regeringen i syfte att stoppa avrättningarna i Iran och samla det internationella samfundet mot dessa avrättningar?
Ställde en skriftlig fråga till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard · 2 sep 2026

Politiska fångar i Venezuela

Skriftlig fråga 1012
Det är glädjande att hundratals personer som suttit frihetsberövade av politiska skäl i Venezuela har släppts under 2026 och att en amnestilag antogs i februari. Efter gripandet av Nicolás Maduro den 3 januari inleddes en process med frigivningar och dialog, vilket har inneburit att många familjer återförenats och att ett visst tryck mot den godtyckliga repressionen har lett till resultat. Samtidigt är läget långtifrån acceptabelt. Enligt Foro Penal fanns den 24 augusti 2026 fortfarande 326 politiska fångar i landet, varav 144 militärer och 182 civila. Andra organisationer, bland dem Justicia, Encuentro y Perdón, räknar närmare 450 personer. Interamerikanska människorättskommissionen och Amnesty International talar om ett spann på cirka 317–449 godtyckligt frihetsberövade. Regeringens egna siffror är högre, men de oberoende grupperna har inte kunnat verifiera alla annonserade frigivningar. Ett centralt problem är att många släpps under villkor, inte till full frihet. De måste ofta inställa sig regelbundet vid domstol, får inte lämna landet och har fortfarande pågående ärenden. Frigivningarna den 14 augusti, då myndigheterna talade om 131 personer, kunde Foro Penal endast verifiera till omkring 80 fall. Flera kända människorättsförsvarare som släppts tidigare under året, däribland Rocío San Miguel och Javier Tarazona, har levt under liknande restriktioner. Bland dem som fortfarande sitter inne finns personer med allvarliga sjukdomar som enligt organisationerna inte får adekvat vård, äldre fångar och ett trettiotal med utländskt medborgarskap. Nya gripanden har inte upphört helt. Familjer har protesterat i Caracas mot bristen på transparens och krävt en komplett lista över både frigivna och kvarvarande fångar. Sedan 2014 har Foro Penal dokumenterat mer än 19 200 politiska gripanden; tusentals av dem som släppts lever fortfarande under inskränkningar av rörelse- och yttrandefrihet. Samtliga politiska fångar måste släppas villkorslöst, och det krävs ytterligare åtgärder mot regimen för att avveckla den repressive apparaten och återupprätta rättsstaten. Mot bakgrund av ovanstående önskas utrikesminister Maria Malmer Stenergard svara på följande fråga: Avser ministern och regeringen att vidta några ytterligare åtgärder gentemot Venezuela i syfte att få politiska fångar frisläppta?
Ställde en skriftlig fråga till Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa · 2 sep 2026

Svenskt bistånd till internationell organisation för konflikthantering

Skriftlig fråga 1011
International Crisis Group (ICG) är en Brysselbaserad tankesmedja som sedan 1995 arbetar med konfliktanalys, tidig varning och politisk påverkan. Organisationen beskriver sig som oberoende och säger att den talar med alla parter i konflikter för att förebygga, dämpa eller avsluta väpnat våld. Verksamheten består inte av humanitära insatser på plats utan av fältbaserad analys, rapporter och påverkansarbete riktat mot regeringar, multilaterala organisationer och andra beslutsfattare. Sverige har under lång tid finansierat ICG med kärnstöd, det vill säga obundet organisationsstöd. Stödet har i regel beslutats av regeringen och betalats ut via Sida. Under senare år har taket i Sidas regleringsbrev legat på 10 miljoner kronor per år. För 2026 halverades beloppet till 5 miljoner kronor. För perioden 2014–2025 rörde sig det svenska stödet typiskt i intervallet 6–10 miljoner kronor per år. Det handlar alltså inte om en enstaka projektinsats utan om ett återkommande statligt bidrag till organisationens kärnverksamhet. Det finns skäl att problematisera detta. För det första är kärnstöd den mest flexibla formen av finansiering. Staten betalar inte för ett avgränsat uppdrag med tydlig redovisning av resultat i ett visst land utan för organisationens samlade arbete och omdöme. Då skärps kraven på transparens, oberoende och trovärdighet. ICG är samtidigt en aktör som inte bara beskriver konflikter utan som aktivt försöker påverka västerländsk politik. Svenskt bistånd bidrar därmed till en politisk analysaktör, inte bara till en forskningsresurs. För det andra har ICG:s relation till Iran väckt berättigade frågor. År 2016 tecknade organisationen ett så kallat memorandum of understanding med Institute for Political and International Studies (IPIS), utrikesministeriets egen tankesmedja i Teheran. Avtalet offentliggjordes inte av ICG. Det blev känt först 2024 genom granskningar baserade på läckta iranska dokument. Enligt dessa skulle samarbetet omfatta akademiskt utbyte, regelbundna besök i Teheran och gemensamma möten. En gemensam session mellan ICG och IPIS finns dokumenterad så sent som i december 2020. När ICG därefter tillfrågades om avtalet fortfarande gällde avböjde man att svara. IPIS är inte en oberoende forskningsmiljö. Det är en institution knuten till den iranska regimen. Ett formellt samarbetsavtal med en sådan aktör, som inte redovisats öppet för givare och allmänhet, är svårt att förena med bilden av en helt oberoende röst. Att ICG talar med iranska företrädare kan vara legitim research. Att teckna ett dolt ramavtal med regimens institut är en annan sak. För det tredje uppstår en finansieringsmässig motsägelse. Sverige ger kärnstöd just för att ICG ska kunna agera självständigt. Samtidigt har organisationen tagit emot statliga bidrag från en rad länder och tecknat avtal med en statlig iransk institution utan att själv lägga fram avtalet. Givare som Sverige har då begränsad möjlighet att bedöma om stödet går till oberoende analys eller till en aktör vars institutionella relationer delvis ligger i skugga. Det innebär inte att allt ICG gör är misskrediterat eller att konfliktanalys saknar värde. Det innebär att svenskt kärnstöd till organisationen inte kan behandlas som en teknisk rutinpost. När en tankesmedja finansieras med biståndsmedel, påverkar västerländsk politik och samtidigt har haft ett formellt, icke offentliggjort samarbete med ett av regimens institut är minimikravet offentlig redovisning: vad avtalet innehöll, om det fortfarande gäller och hur ICG säkerställer att oberoendet inte urholkas. Så länge de frågorna inte besvaras tydligt är det rimligt att ifrågasätta det svenska stödet. Regeringen har vidtagit en lång rad förbättringar, sett till vilka som får ta emot svenskt bistånd. Mot bakgrund av ovanstående önskas bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa svara på följande fråga: Hur ser ministern på det som framförts ovan, och kan vi förvänta oss åtgärder från ministerns och regeringens sida?
Ställde en skriftlig fråga till Sjukvårdsminister Elisabet Lann · 27 aug 2026

Synliggörande av diagnoser som restriktiv ätstörning

Skriftlig fråga 1009
ARFID, eller Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder, är en ätstörning som innebär att personen undviker eller kraftigt begränsar sitt matintag utan att det bottnar i oro för vikt, kroppsform eller utseende. Orsakerna kan i stället vara stark sensorisk känslighet inför smak, lukt, textur eller färg, bristande intresse för mat och ätande eller rädsla för negativa konsekvenser, såsom att sätta i halsen, kräkas eller få magbesvär. Till skillnad från anorexia nervosa eller bulimia nervosa saknas den typiska kroppsbildsstörningen, men tillståndet kan ändå leda till betydande viktminskning eller utebliven tillväxt hos barn, näringsbrister, behov av sondmatning eller kosttillskott samt omfattande sociala och psykosociala svårigheter. ARFID debuterar oftast i barndomen men kan kvarstå eller först identifieras i vuxen ålder, förekommer hos både män och kvinnor och är vanligare i samband med autism, adhd eller ångesttillstånd. Diagnosen infördes formellt i DSM-5 år 2013 och senare i ICD-11. Den korta tiden som etablerad diagnos har medfört betydande kunskapsluckor såväl hos allmänheten som inom vården. I Sverige visar studier att många kliniker saknar utbildning om tillståndet och känner låg tilltro till sin förmåga att diagnostisera och behandla det. Personer med ARFID bollas ofta mellan olika specialiteter utan tydlig vårdplan, och många vuxna beskriver hur de under lång tid avfärdats som kräsna eller som om de bara befunnit sig i en övergående fas. Nationella riktlinjer nämner diagnosen, men konkreta behandlingsvägar och resursfördelning saknas fortfarande på många håll. Uppskattningar tyder på att mellan 1 och 5 procent av befolkningen kan vara drabbade, vilket i Sverige skulle motsvara hundratusentals personer, men den faktiska diagnosfrekvensen är betydligt lägre till följd av underidentifiering. Den bristande förståelsen för ARFID får allvarliga konsekvenser. Försenad eller utebliven diagnos leder till felaktig tolkning, otillräcklig näringsbehandling och ökad risk för medicinska komplikationer. Social isolering, skam och konflikter kring måltider blir vanliga, samtidigt som forskningen om evidensbaserade behandlingar, särskilt för vuxna, fortfarande är begränsad. Ökad medvetenhet, utbildning av vårdpersonal och tydligare vårdkedjor är nödvändiga för att personer med ARFID ska få adekvat stöd i tid, eftersom tillståndet inte är en fas som går över av sig själv och inte heller kan reduceras till vanlig kräsenhet, vilket ofta blir fallet när kunskapen kring fenomenet inte är tillräcklig. Mot bakgrund av ovanstående önskas sjukvårdsminister Elisabet Lann svara på följande fråga: Avser ministern och regeringen att ta initiativ till att stärka kunskapen om och kring diagnoser som ARFID, och i sådana fall hur?
Ställde en skriftlig fråga till Gymnasie-, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm · 24 aug 2026

Skyddad yrkestitel för djursjukvårdare

Skriftlig fråga 1005
Den svenska djursjukvården har under de senaste femton åren genomgått en snabb och nödvändig professionalisering. Införandet av legitimation för djursjukskötare 2010 var ett viktigt steg för att höja kompetensen och stärka djurskyddet. Samtidigt skapades en uppdelning där den tidigare enhetliga och välkända yrkesrollen djursjukvårdare försvann och ersattes av legitimerad djursjukskötare respektive djurvårdare på tre olika nivåer. Resultatet har blivit en fragmenterad yrkesstruktur som i praktiken skapar oklarheter, statusförlust och rekryteringsutmaningar. Det är dags att återinföra yrkestiteln djursjukvårdare – inte som en återgång till det gamla, utan som en modern, tydligt reglerad yrkeskategori mellan den grundläggande omvårdnadsrollen och den högskoleutbildade djursjukskötaren. En egen, skyddad yrkestitel ger först och främst en klar yrkesidentitet. Många som i dag arbetar på djurvårdarnivå 2 och 3 utför avancerade och ansvarsfulla uppgifter – läkemedelshantering, narkosövervakning, sårvård och patientnära omvårdnad – men saknar en titel som speglar detta ansvar. En återinförd titel skulle stärka yrkesstoltheten, öka attraktionskraften och minska risken att erfaren personal lämnar branschen på grund av otydlig status och osäkra framtidsutsikter. För djurägare och arbetsgivare innebär en enhetlig titel betydligt större tydlighet. I dag är det svårt för allmänheten att förstå skillnaden mellan de olika nivåerna av djurvårdare. En återinförd och reglerad titel skapar transparens kring kompetens, ansvar och befogenheter. Det stärker både konsumentskyddet och förtroendet för djursjukvården. Från ett djurskydds- och patientsäkerhetsperspektiv finns tydliga vinster. En egen yrkeskategori med definierade utbildningskrav, formell kompetens och tillsyn gör det möjligt att ställa enhetliga krav på vetenskap och beprövad erfarenhet. Samtidigt kan kompetensen hos erfarna medarbetare tas tillvara mer effektivt, utan att man ständigt behöver förlita sig på tidsbegränsade undantag. Det underlättar delegering, förbättrar arbetsfördelningen och bidrar till en mer stabil bemanning – särskilt inom områden där bristen på legitimerade djursjukskötare är påtaglig. Återinförandet behöver inte underminera den legitimerade djursjukskötarrollen. Tvärtom kan en tydlig mellannivå skapa en mer sammanhållen karriärstege: från grundläggande djurvårdare, via djursjukvårdare med utökad behörighet, till legitimerad djursjukskötare. Det ger både utvecklingsmöjligheter för individen och bättre förutsättningar för klinikerna att organisera vården resurseffektivt. Sammanfattningsvis skulle en återinförd yrkestitel djursjukvårdare bidra till starkare yrkesidentitet och attraktionskraft, ökad tydlighet för djurägare och arbetsgivare, bättre tillvaratagande av kompetens, förbättrad patientsäkerhet och djurskydd samt mer stabil kompetensförsörjning. Djursjukvården behöver alla sina kompetenta medarbetare. Genom att ge den viktiga mellannivån en egen, respektfull och reglerad titel tar vi ett konkret steg mot en mer sammanhållen, attraktiv och kvalitetsinriktad yrkesstruktur. Det gagnar djuren, djurägarna och de som varje dag arbetar för deras hälsa och välfärd. Mot bakgrund av ovanstående önskas gymnasie-, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm svara på följande fråga: Hur ser ministern och regeringen på en skyddad yrkestitel för djursjukvårdare och är ministern beredd att ta ett initiativ för att återinföra en sådan?
Ställde en skriftlig fråga till Minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin · 24 aug 2026

Rysk påverkansoperation

Skriftlig fråga 1004
Den proryska påverkanskampanjen Matrjosjka, som nyligen spridit fabricerade videoklipp om påstått valfusk i Sverige och riktat falska anklagelser mot statsminister Ulf Kristersson, illustrerar hur hybridhot mot demokratiska processer tar sig alltmer sofistikerade uttryck. Genom att imitera etablerade mediehus som SVT, Dagens Nyheter, Euronews och Der Spiegel skapas ett sken av trovärdighet som syftar till att underminera förtroendet för både valsystemet och de institutioner som ska granska information. Att kampanjen samtidigt taggar redaktioner och skickar riktade ”verifieringsfrågor” till journalister och faktagranskare avslöjar en mer raffinerad taktik: att överbelasta det demokratiska samhällets förmåga att skilja sant från falskt. Problematiken sträcker sig längre än till enskilda lögner. När falska påståenden om valfusk sprids, även om de i sig når begränsad organisk spridning, riskerar de att så frön av misstro som kan gro i redan polariserade debatter. I ett land som Sverige, där tilliten till demokratiska processer historiskt har varit hög, kan upprepade attacker av detta slag gradvis erodera den gemensamma verklighetsuppfattningen. Samtidigt tvingas journalister och faktagranskare att lägga resurser på att bemöta fabricerat material, vilket tar tid och uppmärksamhet från det ordinarie granskande arbetet. Resultatet blir en form av informationskrigföring där själva försvarsmekanismen, den oberoende journalistiken, utnyttjas och försvagas. Kampanjen bör också ses i ett europeiskt sammanhang. Liknande operationer har riktats mot tyska regionalval och franska politiska aktörer, vilket visar på ett systematiskt mönster: länder och ledare som stödjer Ukraina blir prioritetsmål. Det handlar inte primärt om att vinna en debatt i realtid utan om att skapa en långsiktig atmosfär av misstänksamhet, där varje val och varje politiskt beslut kan ifrågasättas med hänvisning till ”utländsk påverkan” även när den faktiska påverkan är begränsad. På så vis kan kampanjerna indirekt bidra till den narrativa bild de själva vill etablera: att västerländska demokratier är sköra och manipulerbara. Den typ av verksamhet vi ser är ett allvarligt hot mot informationsintegriteten, mediernas oberoende och medborgarnas tillit till demokratiska institutioner, varför det är otroligt viktigt att motverka den. Mot bakgrund av ovanstående önskas minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin svara på följande fråga: Vilka åtgärder avser ministern och regeringen att vidta i syfte att motverka nämnda problematik?
Ställde en skriftlig fråga till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard · 24 aug 2026

Forum för internationellt samarbete kring artificiell intelligens

Skriftlig fråga 1003
När auktoritära regimer samlas för att forma framtidens teknologiska regler måste den fria världen reagera med klarhet och principfasthet. I juli 2026 undertecknade 29 länder avtalet om inrättandet av World Artificial Intelligence Cooperation Organization, WAICO, med säte i Shanghai. Bland grundarna återfinns Kina, Ryssland, Belarus, Kuba, Venezuela, Brasilien samt ett antal stater från Afrika och Asien. Organisationen presenteras som ett forum för internationellt samarbete kring artificiell intelligens, med fokus på styrning, säkerhet och rättvis tillgång. I praktiken utgör den ytterligare ett verktyg för Peking att utvidga sitt inflytande över globala normer på ett område som kommer att avgöra ekonomisk makt, militär kapacitet och informationskontroll under de kommande decennierna. Kina är en totalitär enpartistat som systematiskt kränker mänskliga rättigheter, övervakar sin egen befolkning i en omfattning utan motstycke och förtrycker minoriteter. Samma land har under lång tid byggt upp beroende genom investeringar, infrastrukturprojekt och teknologiskt samarbete med stater som saknar demokratiska institutioner. Venezuela, under den regim som har förstört landets ekonomi, krossat oppositionen och drivit miljontals medborgare i exil, ansluter sig nu till denna krets. Det är ingen tillfällighet. Regimen i Caracas har under åratal fördjupat sina band till Peking genom strategiska partnerskap, tekniköverföring och samarbete kring artificiell intelligens. När ett land som systematiskt underminerar rättsstaten och yttrandefriheten får plats vid bordet där AI-regler ska formas ökar risken att teknologin används för övervakning, censur och maktkoncentration snarare än för mänsklig utveckling. Ryssland och Belarus deltar av samma skäl. Dessa regimer har visat att de ser teknologi som ett instrument för kontroll, propaganda och aggression. Att de nu ingår i ett kinesiskt lett organ för AI-styrning innebär att demokratiska värden – öppenhet, ansvarsutkrävande och skydd för den enskildes integritet – systematiskt trängs undan. Organisationen framhåller att den ska vara inkluderande och folkcentrerad. Verkligheten är att den samlar stater som aktivt motsätter sig just dessa principer. Artificiell intelligens kräver enorma mängder energi. Venezuela förfogar över betydande energiresurser. När ett land med så allvarliga institutionella brister knyts närmare Kinas teknologiska ambitioner skapas en farlig kombination. Teknik och energi i händerna på regimer som saknar demokratisk legitimitet och respekt för grundläggande friheter utgör ett strategiskt problem för den fria världen. Det handlar inte om handel eller utveckling i vanlig mening. Det handlar om att auktoritära makter söker sätta standarderna för en teknologi som kommer att genomsyra varje del av samhället. Demokratiska länder måste därför inta en tydlig hållning. Det räcker inte att konstatera att WAICO existerar. Det krävs att man aktivt motverkar försök att legitimera regimer som förtrycker sina egna folk genom att ge dem inflytande över globala regelverk. Samarbete kring AI bör förbehållas stater som respekterar rättsstat, mänskliga rättigheter och demokratiska institutioner. Allt annat riskerar att cementera en ordning där teknikens kraft används för att befästa diktatur snarare än att stärka frihet. Denna utveckling är en väckarklocka. När auktoritära stater samordnar sig kring framtidens mest genomgripande teknologi måste demokratierna svara med enighet, klarhet och handlingskraft. Annars lämnar man fältet fritt åt dem som ser teknik som ett verktyg för kontroll snarare än för mänsklig frigörelse. Mot bakgrund av ovanstående önskas utrikesminister Maria Malmer Stenergard svara på följande fråga: Hur ser ministern och regeringen på nämnda avtal, och hur avser ministern att lyfta detta inom relevanta internationella plattformar?
Ställde en skriftlig fråga till Kulturminister Parisa Liljestrand · 14 aug 2026

Public services opartiskhet

Skriftlig fråga 997
Public service i Sverige finansieras med enorma belopp skattepengar. Enbart SVT tilldelas över 5,7 miljarder kronor årligen via den obligatoriska public service-avgiften, medan den samlade budgeten för SVT, Sveriges Radio och UR ligger på närmare 10 miljarder kronor. Det är medel som tas ut från i princip alla vuxna medborgare med beskattningsbar inkomst – oavsett om de använder tjänsterna eller inte. I gengäld förväntas dessa bolag fungera som en neutral, opartisk och mångsidig förmedlare av information och aktuella händelser. Uppdraget är tydligt formulerat: att stå oberoende från partipolitiska intressen och erbjuda en balanserad bild av samhällsdebatten, särskilt under en valrörelse. Mot den bakgrunden blir skillnaden i bevakning från SVT Västerbotten under föregående vecka särskilt problematisk. Jimmie Åkessons turné i länet, med fyra stopp på olika orter, bedömdes sakna tillräckligt nyhetsvärde och lämnades obevakad. Några dagar senare täcktes däremot Magdalena Anderssons besök i Umeå. Skillnaden har mötts med försvar från SVT:s ledning. Bedömningen beskrivs som en självständig journalistisk avvägning utifrån det konkreta innehållet i respektive besök. Det understryks att public service inte har ambitionen att rapportera om varje politikerbesök och att den samlade bevakningen i landet vägs in när prioriteringar görs. Förklaringen är formellt sett korrekt men otillräcklig. När en institution som årligen tar emot flera miljarder skattepengar med det uttryckliga uppdraget att vara en neutral förmedlare av aktuella frågor gör så tydliga skillnader i bevakningen av två partiledare, uppstår en legitim fråga om hur det uppdraget faktiskt fullgörs. Neutralitet är inte en abstrakt princip som uppfylls enbart genom hänvisning till helhetsbilden eller formella rutiner. Den prövas konkret i de beslut som fattas när partiledare rör sig i landet under en valrörelse. När ett besök från ett av riksdagens större partier systematiskt tonas ned medan ett jämförbart besök från ett annat parti täcks, riskerar asymmetrin att uppfattas som mer än en tillfällig nyhetsvärdering. Mönstret förstärks ytterligare av att SVT samtidigt går in som samproducent i en spelfilm som skildrar Sverigedemokraterna på ett förlöjligande sätt och som har biopremiär bara två veckor före valdagen. Filmen, regisserad av en långvarig SVT-medarbetare, ger SVT rättigheter att visa den i marknätet året därpå. Trots den tydliga kopplingen till den skattefinansierade public service-aktören avfärdas kritiken som ohederlig, samtidigt som SVT vägrar redovisa hur stora resurser som lagts på projektet. Kombinationen av selektiv nyhetsbevakning och engagemang i politiskt laddat underhållningsinnehåll kort före ett val förstärker intrycket av en verksamhet som inte konsekvent lever upp till kravet på opartiskhet. Just därför är förtroendefrågan så allvarlig. Public service är inte en vanlig medieaktör som konkurrerar om annonspengar. Den är en skattefinansierad institution vars existensberättigande vilar på löftet om opartiskhet. När skillnader i bevakning blir så påtagliga, och när de samtidigt kompletteras av engagemang i innehåll som framstår som partiskt riktat, undermineras det löftet. Tittarna – som tvingas finansiera verksamheten – har rimliga skäl att fråga sig om den neutrala rollen hålls uppe i praktiken eller om den i vissa fall ersätts av mer subjektiva avvägningar. Fallet är därför inte bara en lokal bevakningsfråga. Det är en illustration av den spänning som uppstår när en kraftigt skattefinansierad public service-organisation, med det uttryckliga uppdraget att vara en neutral förmedlare, inte fullt ut lever upp till de förväntningar som följer med de miljarder som årligen slussas in i verksamheten. Mot bakgrund av ovanstående önskas kulturminister Parisa Liljestrand svara på följande fråga: Hur ser ministern och regeringen på det som beskrivits, och kan vi förvänta oss att ministern vidtar åtgärder i syfte att stärka neutraliteten och likabehandlingen?
Röstade Ja · · UbU30 punkt 7

Skärpta villkor för friskolesektorn

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Röstade med majoriteten
Bifall — 303 ja mot 44 nej
Ja 303Nej 44Avstår 0Frånvarande 2
Röstade Ja · · UbU30 punkt 6

Skärpta villkor för friskolesektorn

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Röstade med majoriteten
Bifall — 306 ja mot 41 nej
Ja 306Nej 41Avstår 0Frånvarande 2
Röstade Ja · · UbU30 punkt 3

Skärpta villkor för friskolesektorn

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Röstade med majoriteten
Bifall — 215 ja mot 131 nej
Ja 215Nej 131Avstår 0Frånvarande 3
Ställde en skriftlig fråga till Justitieminister Gunnar Strömmer · 12 aug 2026

Islamiska republiken Irans påverkan i Sverige

Skriftlig fråga 993
Den svenska handfallenheten inför Imam Ali Islamic Center i Järfälla är inte bara ett administrativt misslyckande; den är ett strukturellt problem som underminerar förtroendet för statens förmåga att skydda sin egen suveränitet. Säkerhetspolisen har i ett ovanligt konkret yttrande konstaterat att den iranska regimen använder Nordens största shiamuslimska center som plattform för underrättelseverksamhet och annan säkerhetshotande verksamhet riktad mot både Sverige och den iranska diasporan. Ledningen bedömdes vara medveten om detta. Chefsimamen utvisades. Bidrag har delvis återkrävts. Ändå fortsätter verksamheten. Arbaeen-promenaden arrangeras öppet. Skattemedel har under lång tid flödat via Myndigheten för stöd till trossamfund och MUCF. Lokala politiker som försökt begränsa kommunens engagemang har utsatts för hot och trakasserier. Detta mönster avslöjar en djupare handfallenhet. Religionsfriheten är en grundläggande rättighet, men den är inte absolut. När en religiös institution enligt säkerhetstjänsten fungerar som verktyg för en främmande diktaturs underrättelseapparat upphör den att vara enbart en fråga om tro. Den blir en fråga om nationell säkerhet, om skydd för dissidenter och om principen att svenska institutioner inte ska subventionera främmande makters påverkan. Ändå bemöts Säpos bedömning med byråkratisk tröghet: delvisa återkrav, fortsatta dialoger och en uppenbar ovilja att dra de fulla konsekvenserna. I Tyskland har motsvarande Irankopplade miljöer stängts. I Sverige förblir verksamheten intakt. Handfallenheten bottnar i flera sammanvävda faktorer. För det första en juridisk och politisk rädsla för att framstå som inskränkande av religionsfriheten, trots att lagstiftningen redan ger utrymme för att ingripa mot verksamheter som hotar rikets säkerhet. För det andra en fragmenterad myndighetsstruktur där SST, MUCF, Migrationsverket och Säpo inte tillräckligt snabbt eller kraftfullt samordnar sina åtgärder. För det tredje en långvarig politisk kultur där varningssignaler om utländsk påverkan via moskéer och föreningar systematiskt tonats ned, tills konsekvenserna blir omöjliga att ignorera. Resultatet är att den iranska regimens nätverk kan fortsätta verka på svensk mark, medan svenska skattebetalare finansierar delar av infrastrukturen och vissa exiliranier lever under konstant hot. När en säkerhetstjänst pekar ut en konkret plattform, när en imam utvisas, när bidrag delvis återkrävs och verksamheten ändå fortgår oförändrad, är det inte längre en fråga om bristande information. Det handlar då om att mer behöver göras. Mot bakgrund av ovanstående önskas justitieminister Gunnar Strömmer svara på följande fråga: Avser ministern och regeringen att vidta några åtgärder för att svenska myndigheter ska agera för att skydda rikets säkerhet när en av Säpo utpekad plattform för iransk underrättelseverksamhet fortsätter att bedriva öppen verksamhet och motta offentliga medel, och i så fall vilka?
Talade i kammaren · · Västra Götalands läns norra

Svar på interpellation 2025/26:573 om USA:s krig mot Iran

Herr talman! Det är jättebra att representanten för Vänsterpartiet står och talar om folkrätt, men börja då med mördarregimen. Tala då om regimens massmord, massavrättningar, våldtäkter och allt annat. Attackera den apparaten! Då står ni på folkets sida, men inte nu. Det är precis som Nima Gholam Ali Pour sa tidigare: Det är mellan folket, som är obeväpnat, och regimen som vi har USA och Israel.

De här människorna dog inte för ett 14punktsavtal eller för något annat, utan de dog för frihet. Att nu prioritera deeskalering med samma regim är att förråda folket.

Det är lite lustigt att man här talar om att vi eventuellt kommer att få stå här och debattera med en vänsterutrikesminister efter valet. Vad var det vi såg senast?

Vi hade en socialdemokratisk utrikesminister som gullade på Irans ambassad på Lidingö när man firade islamisternas nationaldag. Vi hade socialdemokrater som bedrev handel med mördarregimen och struntade i alla människorättsförsvarare och alla andra som protesterade.

Det var socialdemokrater som gjorde detta. Socialdemokraterna var allt annat än på det iranska folkets sida. Det har vi sett gång på gång. Det slår aldrig fel, precis som jag sa. Socialister verkar alltid springa islamisternas ärenden.

Herr talman! Sist men inte minst: Det här är troligtvis mitt sista anförande i riksdagen. Warmly welcome to Sweden and the Swedish Parliament, my dear friend Dan, one of my closest friends from high school!

Ursäkta för att jag bröt mot reglerna och talade engelska.

(Applåder)

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Det var ett kort inslag av engelska, och det accepteras.)

Talade i kammaren · · Västra Götalands läns norra

Svar på interpellation 2025/26:573 om USA:s krig mot Iran

Herr talman! Jag vill inledningsvis vara tydlig och säga att det här inte är USA:s krig mot Iran. Det är ett krig mot den islamistiska ockupationsmakten och därmed ett krig för Iran, och inte bara för Iran utan för hela den fria världen.

Än i dag mördas människor dagligen. Vi såg att över 50 000 människor mördades av regimen. De slaktades på gatorna i Teheran och i andra städer.

Mina frågor till interpellanten är: Är inte det tillräckligt? Hur långt ska det gå innan omvärlden reagerar och hjälper till? Hur många ska massakreras och slaktas?

Artikel 51 i FN-stadgan tillåter självförsvar vid väpnade angrepp. Regimen har attackerat genom proxyer, de har hotat med kärnvapen och de har skjutit mot civila fartyg. Att slå tillbaka mot den apparaten är inte imperialism. Det är att vägra låta mördarna ha fritt spelrum.

Tro mig – de över 50 000 människor som offrade sina liv i Iran och alla som har avrättats sedan dess har inte offrat sina liv för en vapenvila. De har inte offrat sina liv för någon form av diplomatisk förhandling eller för någon form av fredsavtal med mullaregimen. De dog för frihet. De dog för att omvärlden skulle agera och för att den här regimen skulle falla.

Herr talman! Inför den här debatten valde jag att utan kommentarer ta hela den här interpellationen och klistra in den i AI för att få ett svar på vad detta var för något. Jag citerar: Typisk vänsterpartistisk interpellation, där man driver en antiimperialistisk linje. USA och Israel pekas ut som huvudproblemet, medan Irans regim framställs som reagerande offer.

Herr talman! Jag har väldigt stor respekt för Håkan Svenneling som ledamot. Men hur kommer det sig att socialister alltid råkar hamna på samma sida som hårdföra islamister? Det slår liksom aldrig fel. Man gjorde det under revolutionen 1979. Man har gjort det i Europa vid flera tillfällen. Och nu, när det äntligen finns en glimt av hopp och några stater faktiskt lyssnar till det frihetstörstande iranska folket, attackerar man just dem som står på folkets sida mot islamisterna.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis vara väldigt tydlig: Leve lejon- och solrevolutionen! Leve folket i Iran, inte mullorna! Må de hänsynslösa monster som för tillfället ockuperar Iran falla!

(Applåder)

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Ställde en skriftlig fråga till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard · 4 aug 2026

Reformering av folkrätten

Skriftlig fråga 988
Folkrätten utgör en grundpelare för den internationella ordningen och fungerar som ett skydd för mänskliga rättigheter. Samtidigt har den visat sig otillräcklig när det gäller att hantera konsekvenserna av allvarliga folkrättsbrott, såsom krigsförbrytelser och andra grova brott mot mänskligheten. Ett centralt hinder är principen om suverän immunitet, som skyddar utländska staters tillgångar från beslag i andra länders domstolar. Detta försvårar möjligheten att snabbt och effektivt använda frysta tillgångar från aggressorländer för att bistå offren, trots att dessa tillgångar ofta uppgår till mycket stora belopp. Ett aktuellt exempel är Rysslands invasion av Ukraina. Västländer har fryst ryska tillgångar värda hundratals miljarder euro men har inte kunnat konfiskera dem för att finansiera Ukrainas återuppbyggnad utan risk för rättsliga utmaningar. Resultatet blir en obalans där offren lämnas utan adekvat stöd medan aggressorn behåller äganderätten till sina tillgångar. Det finns därför ett tydligt behov av att reformera folkrätten i syfte att stärka incitamenten mot sådana brott och samtidigt säkerställa att reparationer blir en realitet, i linje med principerna i FN-stadgan och Genèvekonventionerna. Genom att införa mekanismer för kollektiva motåtgärder kan en mer rättvis internationell ordning skapas. En ny konvention under FN:s regi skulle kunna tillåta tillfälliga beslag som proportionerliga svar på folkrättsbrott. Inom EU skulle ett fördjupat samarbete kunna harmonisera hanteringen av sådana tillgångar. Nationellt kan Sverige ta en ledande roll genom lagändringar som bygger på de diskussioner som förts inom Internationella lagkommissionen (ILC). Dessa reformer skulle både bistå offer och bidra till att förebygga framtida aggressioner genom att göra brott ekonomiskt kostsamma. Sverige har länge varit en stark förespråkare för folkrätten och den humanitära rätten och har därmed en unik position att driva denna agenda. Det är dags att gå från ord till handling för att säkerställa att folkrätten inte bara straffar utan också möjliggör reparationer. Mot bakgrund av detta vill jag fråga utrikesminister Maria Malmer Stenergard: Har ministern och regeringen för avsikt att verka internationellt för en ny multilateral konvention under FN:s regi som explicit tillåter kollektiva motåtgärder, inklusive konfiskation av frysta tillgångar från aggressorländer för att finansiera reparationer till offer och andra exempel som listats ovan?
Ställde en skriftlig fråga till Försvarsminister Pål Jonson · 3 aug 2026

Ottawafördraget

Skriftlig fråga 987
Konventionen om klusterammunition (CCM), undertecknad 2008, syftar till att förbjuda användning, produktion, lagring och överföring av klusterammunition. Fördraget har kritiserats för att vara orealistiskt och begränsande för ett lands självständiga försvarsförmåga. För att skydda sin säkerhet behöver Sverige kunna upprätthålla ett flexibelt och effektivt försvar. Ett totalförbud mot vissa vapentyper begränsar möjligheterna att genomföra nödvändiga säkerhetslösningar i en kritisk situation. Rysslands imperialism är ett faktum. Den ryska aggressionspolitiken, som tydligast manifesterats i det pågående kriget mot Ukraina men även på andra håll, visar att hotbilden är hög och att Sveriges försvarsförmåga måste vara stark och fri från restriktioner som kan försvåra ett effektivt territoriellt försvar. Att Sverige är bundet av ett fördrag som begränsar möjligheten att använda vissa vapentyper riskerar att bli en allvarlig belastning för vår säkerhetsstrategi. I en konflikt måste nationen kunna agera snabbt och effektivt utan att restriktioner förhindrar vår förmåga att försvara vårt territorium. Att lämna konventionen innebär inte att Sverige aktivt ska använda klusterammunition utan att vi tar ansvar för vår egen säkerhet och kan anpassa utrustning och strategi efter det faktiska hotlandskapet. Den pågående utvecklingen i Europa, med Rysslands expansionistiska ambitioner och fortsatta aggression mot Ukraina, understryker att säkerheten måste prioriteras. Sverige bör satsa på ett starkt självförsvar och en försvarsstrategi som inte är bunden av förbud som begränsar handlingsfriheten. Mot bakgrund av detta vill jag fråga försvarsminister Pål Jonson: Avser ministern och regeringen att ta initiativ till att Sverige lämnar Konventionen om klusterammunition (CCM) i syfte att säkerställa ett mer flexibelt och effektivt försvar i det rådande säkerhetspolitiska läget?
Ställde en skriftlig fråga till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard · 3 aug 2026

Kuba som statlig sponsor av terrorism

Skriftlig fråga 986
Kuba har under lång tid gett stöd åt terroristorganisationer och efterlysta individer. USA har formellt klassificerat landet som en statlig sponsor av terrorism, vilket undertecknad också har verkat för i riksdagen. Kubas agerande har en destabiliserande effekt i Latinamerika och i vidare internationella sammanhang. Landet har dokumenterade nära relationer med Ryssland. Detta inkluderar uppgifter om att kubanska medborgare har deltagit som legosoldater i Rysslands pågående aggression mot Ukraina, där ryska styrkor fortsatt genomför attacker mot civila mål, orsakar höga civila förluster och begår allvarliga övergrepp i ockuperade områden. Kubas stöd till den ryska regimen sker samtidigt som kriget nu pågått i över fyra år, och de ryska övergreppen mot Ukrainas befolkning fortsätter. Kuba har också nära band till Iran, en regim som under 2025–2026 genomfört omfattande massövergrepp mot den egna befolkningen. Efter landsomfattande protester som inleddes i december 2025 svarade iranska säkerhetsstyrkor med massiva våldshandlingar, däribland dödsskjutningar av demonstranter i januari 2026. Dödstalen uppskattas till flera tusen, och regimen har därefter fortsatt med godtyckliga avrättningar av personer kopplade till protesterna. Kubas samröre med sådana regimer – som också stöder proxygrupper – undergräver internationell säkerhet och europeiska intressen. Under lång tid har Kuba dessutom erbjudit fristad, utbildning och logistiskt stöd till Nationella befrielsearmén (ELN), som Europeiska unionen klassificerar som terroristorganisation. Trots Colombias begäran om utlämning av ELN-ledare har Kuba hänvisat till protokoll för fredsförhandlingar och därmed möjliggjort fortsatt verksamhet. Kuba har även gett skydd åt personer som är efterlysta för terroristdåd, däribland Joanne Chesimard (Assata Shakur) och William Morales. Genom att stärka den auktoritära regimen i Venezuela bidrar Kuba dessutom till en miljö som underlättar verksamhet för grupper som ELN. Mot bakgrund av ovanstående önskas utrikesminister Maria Malmer Stenergard svara på följande fråga: Avser ministern och regeringen att verka för att Kuba klassificeras som en statlig sponsor av terrorism eller att möjligen överväga en paus i normaliseringen av de bilaterala relationerna?
Ställde en skriftlig fråga till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard · 3 aug 2026

Situationen i Nicaragua

Skriftlig fråga 981
Sedan Daniel Ortega återvände till makten 2007, och särskilt efter 2018, har Nicaragua utvecklats till en av de mest repressiva staterna i Latinamerika. President Ortega och vicepresident Rosario Murillo har systematiskt eliminerat politisk opposition, oberoende medier, civilsamhälle och institutionella kontroller. Enligt FN:s expertgrupp för mänskliga rättigheter, Human Rights Watch och Amnesty International inkluderar metoderna godtyckliga frihetsberövanden, tortyr, extrajudiciella avrättningar, påtvingade försvinnanden, stängning av tusentals organisationer och universitet samt systematisk censur. Ett centralt verktyg har blivit tvångsexil och berövande av medborgarskap. Sedan 2023 har hundratals oppositionella, journalister, människorättsförsvarare, präster och tidigare politiska fångar fråntagits sitt nicaraguanska medborgarskap, ofta i samband med utvisning. Många lämnas därmed statslösa; totalt har över 450 personer drabbats. I april 2018 utbröt de största protesterna under Ortegas tid vid makten. De började som studentledda demonstrationer mot socialförsäkringsreformer men växte snabbt till krav på regimens avgång, med hundratusentals deltagare i flera städer. Regimens svar blev våldsamt: polisstyrkor och proregeringsmiliser använde skarp ammunition och pricksäkra skyttar. Oberoende utredningar uppskattar att mellan 325 och över 500 personer dödades, tusentals skadades och hundratals arresterades eller torterades. FN och människorättsorganisationer har bedömt att övergreppen kan utgöra brott mot mänskligheten. Efter att protesterna kvästes har repressionen institutionaliserats: oberoende medier har tystats, katolska kyrkan förföljts och universitet förlorat sin autonomi. I takt med isolationen från demokratiska stater har regimen fördjupat banden till auktoritära länder. Det starkaste samarbetet råder med Ryssland, där militära avtal möjliggör rysk trupp-, fartygs- och flygverksamhet, gemensam utbildning, underrättelseutbyte och vapenleveranser. Nära allianser finns också med Kuba och Venezuela, samtidigt som diplomatiska relationer etablerats med Kina och kontakter upprätthålls med Iran. Dessa band ger politiskt, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt stöd. Ett tydligt exempel är Sheynnis Palacios, Miss Universe 2023 och den första nicaraguanskan att vinna titeln. Hennes seger utlöste de största gatufirandena sedan 2018, delvis därför att hon tidigare deltagit i protesterna. Regimen reagerade med misstänksamhet; den nationella tävlingsdirektören och hennes familj hindrades från att återvända. Palacios själv har inte kunnat återvända till Nicaragua sedan segern, och hennes familj lever i exil. Hennes fall visar hur även icke-politiska framgångar kan ses som hot när de inte kontrolleras av regimen. Nicaragua präglas därmed av auktoritär konsolidering där våld, exil och medborgarskapsberövande används för att kväsa oliktänkande, samtidigt som stöd söks hos stater med liknande styrelseformer. Mot bakgrund av ovanstående önskas att utrikesminister Maria Malmer Stenergard svarar på följande fråga: Vilka åtgärder avser ministern att vidta i syfte att understödja den demokratiska oppositionen i Nicaragua, och hur avser hon och regeringen att öka trycket på diktatorn?
Uppdrag
  • Utrikesutskottet - Suppleant
    28 maj 2026 - 28 sep 2026 · Utrikesutskottet
  • Skatteutskottet - Ledamot
    14 feb 2025 - 28 sep 2026 · Skatteutskottet
  • Utrikesutskottet - Suppleant
    11 sep 2024 - 28 maj 2026 · Utrikesutskottet
  • Skatteutskottet - Ledamot
    11 sep 2024 - 14 feb 2025 · Skatteutskottet
  • Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet - Suppleant
    23 maj 2024 - 18 juni 2024 · Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet
  • Kammaren - Riksdagsledamot
    27 mars 2024 - 28 sep 2026
  • Kammaren - Riksdagsledamot
    26 feb 2024 - 26 mars 2024 · Ulf Rexefjord 2024-02-26 - 2024-03-26
  • Försvarsutskottet - Suppleant
    28 nov 2023 - 14 feb 2025 · Försvarsutskottet
  • OSSE-delegationen - Ledamot
    22 maj 2023 - 28 sep 2026 · Riksdagens delegation till OSSE:s parlamentariska församling
  • Europarådet - Ordförande
    24 nov 2022 - 31 okt 2026 · Riksdagens delegation till Europarådets parlamentariska församling
  • Europarådet - Ledamot
    1 nov 2022 - 24 nov 2022 · Riksdagens delegation till Europarådets parlamentariska församling
  • Nato-delegationen - Suppleant
    26 okt 2022 - 10 april 2024 · Riksdagens delegation till Natos parlamentariska församling
  • EU-nämnden - Suppleant
    12 okt 2022 - 20 sep 2023 · EU-nämnden
  • Kristdemokraterna - Ledamot
    11 okt 2022 - 28 sep 2026 · Krigsdelegationen
  • OSSE-delegationen - Suppleant
    11 okt 2022 - 22 maj 2023 · Riksdagens delegation till OSSE:s parlamentariska församling
  • Utrikesutskottet - Ledamot
    4 okt 2022 - 11 sep 2024 · Utrikesutskottet
  • Kammaren - Riksdagsledamot
    26 sep 2022 - 25 feb 2024
  • Riksdagens styrgrupp för det bilaterala demokratifrämjande samarbetet - Suppleant
    18 mars 2022 - 31 okt 2022 · Riksdagens styrgrupp för det bilaterala demokratifrämjande samarbetet
  • Kammaren - Riksdagsledamot
    25 nov 2021 - 26 sep 2022
  • Kammaren - Riksdagsledamot
    20 okt 2021 - 24 nov 2021 · Christina Nilsson 2021-10-20 - 2021-11-24
  • Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet - Suppleant
    18 mars 2021 - 21 april 2021 · Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet
  • Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet - Deputerad
    10 nov 2020 - 15 dec 2020 · Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet
  • Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet - Suppleant
    26 mars 2020 - 13 sep 2020 · Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet
  • Arbetsmarknadsutskottet - Suppleant
    20 mars 2020 - 26 sep 2022 · Arbetsmarknadsutskottet
  • Civilutskottet - Suppleant
    20 mars 2020 - 26 sep 2022 · Civilutskottet
  • Finansutskottet - Suppleant
    20 mars 2020 - 26 sep 2022 · Finansutskottet
  • Försvarsutskottet - Suppleant
    20 mars 2020 - 3 sep 2020 · Försvarsutskottet
  • Justitieutskottet - Suppleant
    18 mars 2020 - 26 sep 2022 · Justitieutskottet
  • Kulturutskottet - Suppleant
    18 mars 2020 - 26 sep 2022 · Kulturutskottet
  • Miljö- och jordbruksutskottet - Suppleant
    18 mars 2020 - 26 sep 2022 · Miljö- och jordbruksutskottet
Visar 30 av 57 ·Rådata