Markus Wiechel

Herr talman! Det är jättebra att representanten för Vänsterpartiet står och talar om folkrätt, men börja då med mördarregimen. Tala då om regimens massmord, massavrättningar, våldtäkter och allt annat. Attackera den apparaten! Då står ni på folkets sida, men inte nu. Det är precis som Nima Gholam Ali Pour sa tidigare: Det är mellan folket, som är obeväpnat, och regimen som vi har USA och Israel.

De här människorna dog inte för ett 14punktsavtal eller för något annat, utan de dog för frihet. Att nu prioritera deeskalering med samma regim är att förråda folket.

Det är lite lustigt att man här talar om att vi eventuellt kommer att få stå här och debattera med en vänsterutrikesminister efter valet. Vad var det vi såg senast?

Vi hade en socialdemokratisk utrikesminister som gullade på Irans ambassad på Lidingö när man firade islamisternas nationaldag. Vi hade socialdemokrater som bedrev handel med mördarregimen och struntade i alla människorättsförsvarare och alla andra som protesterade.

Det var socialdemokrater som gjorde detta. Socialdemokraterna var allt annat än på det iranska folkets sida. Det har vi sett gång på gång. Det slår aldrig fel, precis som jag sa. Socialister verkar alltid springa islamisternas ärenden.

Herr talman! Sist men inte minst: Det här är troligtvis mitt sista anförande i riksdagen. Warmly welcome to Sweden and the Swedish Parliament, my dear friend Dan, one of my closest friends from high school!

Ursäkta för att jag bröt mot reglerna och talade engelska.

(Applåder)

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Det var ett kort inslag av engelska, och det accepteras.)

Herr talman! Jag vill inledningsvis vara tydlig och säga att det här inte är USA:s krig mot Iran. Det är ett krig mot den islamistiska ockupationsmakten och därmed ett krig för Iran, och inte bara för Iran utan för hela den fria världen.

Än i dag mördas människor dagligen. Vi såg att över 50 000 människor mördades av regimen. De slaktades på gatorna i Teheran och i andra städer.

Mina frågor till interpellanten är: Är inte det tillräckligt? Hur långt ska det gå innan omvärlden reagerar och hjälper till? Hur många ska massakreras och slaktas?

Artikel 51 i FN-stadgan tillåter självförsvar vid väpnade angrepp. Regimen har attackerat genom proxyer, de har hotat med kärnvapen och de har skjutit mot civila fartyg. Att slå tillbaka mot den apparaten är inte imperialism. Det är att vägra låta mördarna ha fritt spelrum.

Tro mig – de över 50 000 människor som offrade sina liv i Iran och alla som har avrättats sedan dess har inte offrat sina liv för en vapenvila. De har inte offrat sina liv för någon form av diplomatisk förhandling eller för någon form av fredsavtal med mullaregimen. De dog för frihet. De dog för att omvärlden skulle agera och för att den här regimen skulle falla.

Herr talman! Inför den här debatten valde jag att utan kommentarer ta hela den här interpellationen och klistra in den i AI för att få ett svar på vad detta var för något. Jag citerar: Typisk vänsterpartistisk interpellation, där man driver en antiimperialistisk linje. USA och Israel pekas ut som huvudproblemet, medan Irans regim framställs som reagerande offer.

Herr talman! Jag har väldigt stor respekt för Håkan Svenneling som ledamot. Men hur kommer det sig att socialister alltid råkar hamna på samma sida som hårdföra islamister? Det slår liksom aldrig fel. Man gjorde det under revolutionen 1979. Man har gjort det i Europa vid flera tillfällen. Och nu, när det äntligen finns en glimt av hopp och några stater faktiskt lyssnar till det frihetstörstande iranska folket, attackerar man just dem som står på folkets sida mot islamisterna.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis vara väldigt tydlig: Leve lejon- och solrevolutionen! Leve folket i Iran, inte mullorna! Må de hänsynslösa monster som för tillfället ockuperar Iran falla!

(Applåder)

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Herr talman! Jag vill återigen tacka statsrådet för den gedigna genomgången av de förändringar som har skett.

Det här är troligtvis mitt sista anförande i riksdagen. Jag vill passa på att tacka statsrådet för det fina arbete han har utfört. Jag tycker att han är ett av de bättre statsråden och ett av de statsråd i regeringen som har gjort störst positiv skillnad. Jag är väldigt nöjd med mycket av arbetet, och jag är övertygad om att det kommer att fortsätta.

Jag vill också passa på att tacka så mycket för alla de svar som har kommit genom åren. Jag vet att jag i vissa fall har varit lite jobbig i mina frågeställningar. Jag har uppskattat statsrådets arbete och tycker att han utfört det väl.

Min sista fråga, herr talman, är denna: Vad oroar statsrådet mest med ett eventuellt maktskifte i Sverige efter valet?

Herr talman! Jag delar verkligen den bilden; det är definitivt Socialdemokraternas och Miljöpartiets biståndspolitik som har skapat de här problemen.

Det är också lite därför jag lyfter de problem som finns inom just Sida som myndighet. Jag ser det nämligen som strukturella och kulturella problem inom myndigheten, vilket gör det svårt att bryta detta. Vi har här en myndighet som i vissa fall motarbetar sina egna syften och regeringens prioriteringar och där vi ser att arbetet inte har varit resultatinriktat, transparent och så vidare.

Jag menar att en biståndsmyndighet, om man nu ska ha en sådan, måste vara lojal med regeringens och riksdagens prioriteringar och inte agera som vi har sett Sida göra i flera fall. Jag delar också statsrådets oro för vad som kan komma framöver om vi får en fortsatt styrning från de nämnda partierna, inte minst med tanke på att de är så måna om att till varje pris skicka ut pengar från landet utan att veta vart de faktiskt går.

Det finns som sagt skäl att oroas över att de problem vi ser inte kan lösas om man inte gör om och gör rätt. Som jag nämnde är det nämligen strukturella och kulturella problem vi ser på Sida. Vore det därför inte lättare att bara göra om hela organisationen? Alternativt kanske man från regeringens sida kan vara öppen för att flytta mer bistånd från Sida och låta andra aktörer ta hand om det, för att minimera riskerna.

Herr talman! Stort tack till statsrådet för svaret på denna interpellation. Biståndet är en otroligt viktig fråga generellt sett, skulle jag säga, och Sida är det kanske i synnerhet.

Jag delar ministerns syn på detta. Det är såklart positivt att ministern lyfte upp alla de positiva förändringar som regeringen nu har genomfört. Jag tycker att de är nödvändiga och bra, och det är ett stort steg i rätt riktning även när det gäller Sida.

Trots alla de positiva förändringar som statsrådet har genomfört ser vi dock fortfarande problem med Sida som myndighet. Vi ser bristande långsiktig uppföljning och att man har samlat mycket data om kortsiktiga prestationer men saknar systematisk uppföljning av inte minst långsiktiga effekter och resultat i relation till övergripande biståndsmål.

Vi ser också en svag kontroll och risk för felaktig användning. Vi har sett hur man har genomfört fortsatta utbetalningar till organisationer med tveksamma kopplingar. Exempelvis gick 55 miljoner kronor till en verksamhet under Hamas kontroll och till evenemang med Hamas eller Islamiska jihad.

Vi ser historisk ineffektivitet och misslyckanden. Afghanistan är ett ganska tydligt exempel. Dit slussades det över 14 miljarder kronor fram till 2021 som bidrog mer till korruption och beroendekultur än hållbar utveckling.

Mycket av det här kan såklart åtgärdas med de reformer som har genomförts, men det finns fortfarande en kultur och en struktur inom Sida som jag menar är djupt problematisk och som gör att detta blir svårare än att bara genomföra de förändringar som har genomförts.

Det är också onödigt komplicerade och resurskrävande processer, inte minst inom humanitärt bistånd, med tidskrävande partnerurval, otydliga beslut och bristande systematisk uppföljning. Mycket av det här har också konstaterats av Riksrevisionen tidigare.

Sist men inte minst: Hos Sida har vi återkommande sett ideologiska prioriteringar framför prioriteringar baserade på evidens. Man fokuserar på ideologiska projekt med svag uppföljning snarare än på projekt som det kanske faktiskt finns ett behov av.

Herr talman! Jag har några uppföljande frågor till statsrådet. Hur ser ministern på att Sida trots det reformarbete som har genomförts till stor del uppvisar samma grundproblem? Är man beredd att utreda en mer genomgripande omstrukturering eller liknande av Sida, med tanke på att problemet kan finnas kvar? Finns det några mätbara resultat, inte bara processer, från Sidas verksamhet som ministern kan visa på lång sikt?

Fru talman! Vi behandlar i dag ett tekniskt men ytterst viktigt ärende om utökade befogenheter för Skatteverket inom folkbokföringen. Bakom alla lagparagrafer döljer sig en avgörande fråga för hela samhället, nämligen statens förmåga att veta vem som är vem och var människor faktiskt bor.

Folkbokföringen är en av statens mest grundläggande funktioner. Uppgifterna styr beskattning, bidrag, sjukvård, utbildning, rösträtt och i princip hela välfärdsapparaten. När den fungerar lägger vi knappt märke till den. Men när den sviker får konsekvenserna spridning över hela vårt samhälle.

En felaktig folkbokföring är inte ett litet administrativt fel. Den undergräver tilliten till hela systemet. När människor kan vara skrivna på adresser där de aldrig har satt sin fot, när flera personer delar samma identitet eller en och samma person lever med flera olika identiteter öppnas portarna på vid gavel för bidragsfusk, välfärdsbrottslighet och organiserad kriminalitet. Det handlar inte om några miljoner. Det handlar om miljarder kronor varje år som tas från svenska skattebetalare och riktigt behövande.

Därför är det högst välkommet att regeringen nu fortsätter arbetet med att stärka folkbokföringen och identitetskontrollen. För Sverigedemokraterna har det varit en prioriterad fråga i många år. En stat som inte vet vilka som befinner sig i landet, vilka identiteter som är äkta och var människor faktiskt bor kan varken upprätthålla rättssäkerhet eller välfärdssystemens legitimitet.

Fru talman! En viktig del av propositionen är det nya brottet främjande av oriktig folkbokföring. Det träffar inte bara dem som själva lämnar felaktiga uppgifter, utan även de som organiserar, underlättar eller profiterar på fusket.

Det är till exempel fastighetsägare och hyresvärdar som mot betalning upplåter sina adresser till tiotals personer som aldrig bor där, eller kriminella nätverk som tillhandahåller falska hyreskontrakt och eventuella identitetshandlingar. Sådan systematisk brottslighet måste mötas med skärpta straff. Upp till två års fängelse är rimligt.

Samtidigt är det klokt att utvidga det straffria området för ringa fall. Mindre förseningar vid flyttanmälningar eller andra obetydliga misstag ska inte belastas med straff. Rättsväsendet ska jaga de verkliga missbrukarna, inte straffa vanligt folk för slarv.

Fru talman! Den mest uppmärksammade och viktigaste delen handlar om biometriska uppgifter. Skatteverket ska äntligen få registrera och lagra fingeravtryck och ansiktsbilder för att kunna upptäcka personer som lever med flera identiteter.

Dagens system, där biometriska uppgifter förstörs direkt efter kontroll, är naivt och otillräckligt. Det har tillåtit att samma person kan dyka upp som flera olika individer och därmed utnyttja välfärdssystemen flera gånger om.

Vi vet att biometriska uppgifter är känsliga. Därför måste hanteringen naturligtvis omges av mycket starka rättssäkerhetsgarantier och hög informationssäkerhet. Vi kan inte acceptera att integritetsargumenten blir en sköld för dem som systematiskt lurar det svenska samhället. Rätt person ska kopplas till rätt identitet, punkt slut.

Fru talman! Genom förstärkt samarbete mellan Skatteverket, Migrationsverket och polisen bryter vi stuprören som kriminella nätverk utnyttjat så länge. Organiserad brottslighet agerar samordnat – nu måste även myndigheterna i vårt samhälle göra just det.

Sammantaget innebär propositionen ett viktigt steg mot en mer tillförlitlig och robust identitetsförvaltning. För Sverigedemokraterna handlar det om både rättvisa och samhällsansvar. Den som har rätt till samhällets stöd ska få det. Den som följer reglerna ska kunna lita på att reglerna gäller lika för alla. Den som medvetet försöker missbruka våra gemensamma system ska mötas av en stat med både vilja och kraft att agera.

I Sverige ska varje person ha en identitet, bo på en adress och ha en uppsättning biometriska uppgifter registrerade. Allt annat är oacceptabelt. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag och regeringens proposition.

Då detta är mandatperiodens sista debatt för oss i skatteutskottet, och även min sista ärendedebatt, vill jag tacka kanslipersonalen för ert gedigna och lojala arbete under de gångna åren.

Jag vill även tacka alla utskottskollegor för givande möten och ibland spänstiga debatter. Tack också till talmanspresidiet. Jag önskar alla en riktigt skön sommar.

(Applåder)

Herr talman! Regeringen har framgångsrikt ökat kraven på mottagare av svenskt bistånd, vilket har gjort biståndet säkrare och mer effektivt och minskat risken för att det hamnar fel, till exempel hos radikala islamister.

Facit från tidigare visar att vänsterpartierna har slussat pengar till såväl proryska separatister och palestinska terrorister som till revolutionära kommunister, och nu verkar det som om vissa krafter till vänster i svensk politik önskar återställa stödet till Muslimska brödraskapets biståndsstiftelse Islamic Relief.

Min fråga till biståndsministern är: Ser han någon risk att svenska skattepengar, ämnade att göra gott, hamnar helt fel så som vi sett under tidigare S-regeringar?

Fru talman! Då har ännu ett år passerat sedan vi debatterade Europarådets parlamentariska församling i riksdagen förra gången. Det har varit ett år då Europa återigen har tvingats konfrontera sin egen sårbarhet och åter ett år då orden om demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter inte längre kan vara tomma fraser utan måste backas upp med handling. Samtidigt som församlingen fyller 75 år kämpar den för att vara relevant i en tid då auktoritära krafter testar dess gränser.

Fru talman! Rysslands anfallskrig mot Ukraina har fortsatt att dominera agendan. Det är ingen överdrift att säga att detta krig har blivit den blodiga påminnelsen om varför Europarådet över huvud taget existerar. Under 2025 antog församlingen flera resolutioner om juridiska aspekter av aggressionen, om stöd till återuppbyggnad och om sanktionernas roll. Vi har drivit på för en särskild tribunal för aggressionsbrott, en skadeståndskommission och ett skaderegister, som nu hanterar tiotusentals ansökningar.

Därtill har vi beslutat om att bereda plats i församlingen för Rysslands demokratiska styrkor. Vi får se hur det går, men det är ett lovvärt initiativ. I bästa fall kan det bli lika lyckat som den belarusiska motsvarigheten.

Ukraina har fått stå i centrum, och det är, milt uttryckt, helt rätt. Men låt oss också vara ärliga, fru talman: Orden är många men insatserna för ansvarsutkrävande fortfarande alldeles för långsamma. Ryssland begår brott mot mänskligheten. Vi i Europa måste säkerställa att ingen rysk förbrytare kan gömma sig bakom immunitet. Att tala om fred utan rättvisa är att förråda offren.

Samtidigt har vi sett en oroande demokratisk tillbakagång i flera medlemsstater – Mattias Jonsson nämnde ett antal.

Georgien valde att lämna församlingen i protest efter att vi villkorat landets ackreditering. Situationen där är oroväckande: repression mot oppositionen, inskränkningar av friheter och en rörelse mot ett mer auktoritärt styre.

Azerbajdzjan är borta, och det är många som minns hur flera av oss belönades med att förklaras icke önskvärda, persona non grata, efter att vi hade stött sanktioner mot den regimen. Detta om något säger en del om synen på demokrati och yttrandefrihet i det landet, och det är kanske det bästa kvitto vi kan få på att vi faktiskt fattade rätt beslut.

Turkiet fortsätter att väcka oro med politiska fångar, påtryckningar på medier och inte minst på civilsamhället och bristande verkställighet av Europadomstolens domar. När länder med över 40 icke verkställda domar inte rättar sig urholkas hela konventionens trovärdighet. Det rör sig inte heller bara om enskilda fall; det är ett mönster. Vi ser ökad polarisering, hot mot journalister, minskat utrymme för civilsamhället och en farlig användning av rättsväsendet mot politiska motståndare.

Fru talman! Det nya initiativet New Democratic Pact är välkommet, men detta får inte bli ännu en rapport som bara samlar damm. Vi behöver konkreta åtgärder mot utländsk påverkan, mot desinformation och mot AI:s utmaningar för demokratin. Församlingen har tagit steg genom att bilda allianser för fria val och genom att vi inte bara diskuterar de många fördelarna utan också riskerna med artificiell intelligens. Tempot måste trappas upp.

Sveriges delegation har som vanligt utmärkt sig genom att vara väldigt aktiv. Det tycker jag att vi alla kan vara väldigt stolta över. Vi har deltagit i debatter, utskottssamarbeten, valövervakning och mycket därtill. Vi har stått upp för Ukraina, för rättsstatens principer och för att Europarådet ska vara mer än bara en pratstuga.

Men vi kan inte heller blunda för organisationens svagheter. Verkställigheten av domar är usel i flera länder. Medlemsstater som inte respekterar grundläggande värden måste mötas med konsekvenser, inte bara rapporter.

Europarådet kan i många fall ses som Europas samvete. Det har skapat Europakonventionen, kämpat mot dödsstraffet och stått upp för minoriteter. Men i en tid med hybridhot, krig på vår kontinent och auktoritära tendenser får vi inte vila på gamla lagrar. Året som gått visar att demokrati inte är en självklarhet utan något som måste försvaras varje dag.

Sverige ska fortsätta att vara en stark röst för en principfast linje. Jag vill särskilt lyfta tre punkter: stöd till Ukraina fram till seger, nolltolerans mot demokratisk erosion och ett Europaråd som lever upp till sina ideal.

Låt oss alltså lämna detta år med förnyad kraft, inte med naiv optimism utan med skarp beslutsamhet. Europa förtjänar nämligen bättre än kompromisser med tyranni.

Fru talman! Eftersom jag inte kandiderar till årets val blir detta mitt sista anförande som behandlar den årligt återkommande skrivelsen om Europarådet. När jag för lite mer än tio år sedan fick frågan av fru talmannen om att ta hennes plats i Europarådsdelegationen var jag tveksam, ska jag ärligt erkänna – väldigt tveksam, till och med. Det var till och med så att fru talmannen fick övertyga mig om att ta platsen. Då tänkte jag att man kanske kan ta den något år eller så.

Men nu har det gått över tio år. Jag är otroligt tacksam för att fru talmannen övertygade mig. Det har varit väldigt slitsamt dessa år, men otroligt roligt och väldigt lärorikt. Och vilket otroligt nätverk man har kunnat bygga! Så tack så mycket, återigen!

Den här delegationen har fortfarande mer arbete kvar att göra innan den nya delegationen tar vid, inte minst ett par sessioner. Men jag vill ändå passa på att tacka inte minst vice ordförande Mattias Jonsson. Det har varit jättekul att arbeta med dig under de här åren. Övriga delegationen och kansliet har också gjort ett fantastiskt arbete. Det har som sagt varit fyra spännande och otroligt givande år. Jag kan faktiskt säga att denna delegation nog är den bästa av de delegationer jag har suttit i under de här tio åren.

Vi vet inte hur nästkommande delegation kommer att se ut efter valet, men jag önskar även dem varmt lycka till i detta arbete.

(Applåder)

Herr talman! Jag kan återigen försäkra Morgan Johansson om att vi har full koll på vart pengarna går. Inte en enda krona har försnillats på något sätt. Tvärtom har vi varit extremt noggranna med att pengarna ska gå dit det är tänkt, just med tanke på att vi vet att vi granskas betydligt hårdare än andra partier.

Dessutom har vi en helt annan syn på bistånd. Vi vill ju faktiskt att pengarna ska göra nytta. Det verkar oftast inte riktigt så när det handlar om socialdemokratiska projekt.

Morgan Johansson var återigen uppe och talade om Brasilienprojektet. Vi utvärderade det efter DN:s granskning – om man nu ska kalla det för granskning, men jag gör det för enkelhetens skull. Inte en krona har gått till någon antiabortverksamhet. Det finns inga oklarheter där. Den enda kopplingen till Bolsonaro är ett släktskap. Men visst kan man utgå från blodsband, som om det hade någon betydelse.

Vi har utvärderat projektet. Stödet gick till en ungdomskonferens för att understödja byggandet av demokrati bland ungdomar.

DN har haft en agendasättande journalistik – det är alldeles uppenbart. Det finns en anledning till att inga andra medier har hakat på deras påstådda granskning. Det är också uppenbart att Morgan Johansson och Socialdemokraterna konsekvent använder det här och förvränger sanningen för att på något sätt vinna billiga politiska poäng. Men det är ett luftslott – det finns ingenting att ta på.

Anledningen till att vi inte har kunnat starta vissa projekt, till exempel i Ukraina, som Johansson talade om, är att vi inte har fått pengarna utbetalda, trots att projekten har varit godkända. Det är en aktivist på Sida som har saboterat medvetet. Det här kommer vi att berätta mer om; det kan jag lova.

Herr talman! Jag står här dels som riksdagsledamot, dels som stolt representant för Hepatica – jag är nämligen vice ordförande i biståndsstiftelsen Hepatica.

Det här är alltså den enda svenska partianknutna biståndsorganisation som har en närvaro i Ukraina. Det är också den enda svenska partianknutna biståndsorganisation som har fått ett pris från Zelenskyjs kontor tack vare vårt biståndsarbete i Ukraina.

Det blir nästan lite parodiskt när Morgan Johansson, Johan Büser och andra socialdemokrater ska tala om rättssäkerhet och likabehandling. Det är nämligen så att om vi tittar tillbaka till år 2024 fick Olof Palmes Internationella Center, det vill säga Socialdemokraternas motsvarighet, totalt 180 miljoner kronor av svenska staten medan Hepatica fick 5,8 miljoner kronor. Året dessförinnan fick Hepatica inte en enda krona. Andra partiers biståndspolitiska organisationer fick sammanlagt 97,3 miljoner under 2024, alltså ungefär hälften av vad Socialdemokraterna fick som ensamt parti.

Därför blir det patetiskt när en socialdemokrat ska stå här och tala om korruption. Det är ju Socialdemokraterna som närmast har riggat detta system och sett till att deras biståndsstiftelse ska få så mycket mer pengar än alla andra partipolitiska organisationer tillsammans. Totalt mellan år 2000 och 2024 har stiftelsen Olof Palme Internationella Center fått över 3 miljarder svenska skattekronor medan Hepatica innan 2024 inte fick en enda krona. Hur kan detta vara rimligt? Man måste onekligen vara socialdemokrat för att få den ekvationen att gå ihop.

Jag hör också Socialdemokraterna tala om att Hepatica minsann har slussat pengar till abortmotståndare i Sydamerika. Jag vet inte var jag ska börja när det gäller alla de lögner som Morgan Johansson och Socialdemokraterna kommer med.

Jag kan försäkra herr Johansson om att inte en enda svensk skattekrona har gått via Hepatica till någon antiabortverksamhet – inte heller i Brasilien, som det talades om i DN. Det är en ungdomskonferens som har fått medel i Brasilien, och det fanns ingenting i den konferensen som handlade om antiabort. Det hade Morgan Johansson och hans partikollegor såklart haft koll på om de nu hade varit intresserade av att kolla upp saken, men det har de inte varit.

Sedan undrar jag om Socialdemokraterna menar att man inte ska bedriva verksamhet där det finns en viss syn i enskilda frågor som inte alls har med den verksamheten att göra. Med tanke på att Sydamerika är en närmast helt katolsk region kan man i så fall inte bedriva någon verksamhet alls där, på grund av synen på abort.

Sedan tycker jag att det kan vara lite intressant att titta på Socialdemokraterna själva i det här fallet. Vi kan titta på Olof Palmes Internationella Center, som gärna stöttar sitt kära systerparti Fatah i Palestina. Där Fatah styr är abort olagligt. Det är bara tillåtet i de fall där kvinnans liv är i fara. Det får alltså vara slut med stenar i glashus nu. Sopa rent framför egen dörr – snälla!

Fru talman! Självklart ska vi göra någonting åt det, och det är ju det vi gör. Min poäng var att utvecklingen var betydligt värre när Socialdemokraterna satt vid rodret. Då hade vi, som jag nämnde tidigare, en otroligt låg tillväxt och en prognos som såg jättedestruktiv ut. Därtill hade vi en skyhög inflation som drabbade vanliga familjer väldigt hårt.

Tack vare Tidösamarbetet får vanliga barnfamiljer tusentals kronor mer i månaden genom skattesänkningar och olika lättnader. Dessutom har vi som sagt bekämpat inflationen väldigt effektivt, vilket naturligtvis är väldigt bra för just den grupp som ledamoten talar om.

Självklart ska vi göra allt vi kan för att underlätta för dessa grupper, men det är vår politik som har gjort det, inte Socialdemokraternas.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill erinra om situationen innan Tidösamarbetet tog över i Sverige. Vi såg en väldigt destruktiv utveckling, som definitivt drabbade barnfamiljer väldigt hårt. Jag talar framför allt om den destruktiva tillväxtprognosen i landet, som majoriteten nu har lyckats bryta.

Precis som jag nämnde i mitt anförande är barnfattigdomen, som ledamoten var inne på, den lägsta på tio år. Det är någonting som är positivt. Vi har faktiskt lyckats vända en negativ utveckling.

Jag förstår faktiskt inte riktigt hur Socialdemokraterna genom höjda skatter och genom ytterligare press på vanliga familjer ska förbättra deras tillvaro. Jag förstår inte riktigt hur det går ihop.

Herr talman! I dag behandlar vi, som bekant, skatteutskottets betänkande om inkomstskatt. Det här är ett ärende som i grund och botten handlar om respekt för svenska medborgares arbete och deras rätt att behålla så mycket som möjligt av de tillgångar som de själva har tjänat ihop.

För Sverigedemokraterna är detta en kärnfråga. Vi värnar alltid den svenska medborgarens plånbok, lönekuvert och pension. Vi vill att arbete ska löna sig, att flit ska belönas och att den som har byggt upp detta land ska kunna leva ett tryggt och värdigt liv utan att staten tar en onödigt stor del av resultatet.

Riksdagen har redan under hösten ställt sig bakom regeringens skattepolitik för 2026. Vi har genomfört det tionde steget i jobbskatteavdraget. Vi har höjt det förhöjda grundavdraget för pensionärer och stärkt skattereduktionen för sjuk- och aktivitetsersättning.

Det är konkreta åtgärder som ger mer kvar i plånboken för arbetande svenskar och pensionärer. Det bryter lågkonjunkturen, ökar köpkraften och skapar incitament att arbeta och stanna kvar på arbetsmarknaden. Det är helt enkelt en politik som sätter våra medborgare i Sverige först, inte ideologiska experiment eller specialintressen.

Herr talman! I betänkandet avstyrks nästan 150 motionsyrkanden. Låt mig därför vara tydlig när det gäller lite av det som vi avvisar.

Från vänstern vill man införa nya skatter och dessutom trappa av jobbskatteavdraget. Det drabbar inte bara de så kallade rika utan också andra, vanliga, högpresterande svenskar – ingenjörer, lärare, småföretagare och andra som redan bidrar mest till vår gemensamma välfärd. Att kalla det för rättvist är att helt vända upp och ned på begreppen.

Rättvisa är att låta människor behålla mer av sin egen inkomst, om det inte är så att staten behöver just detta. De ska få behålla mer eftersom de har slitit. Man ska inte straffa dem för att de har lyckats.

Vi behöver en skattepolitik som skapar tillväxt och som också gör att vi behåller jobben här hemma i Sverige.

Ett antal socialdemokrater föreslår bland annat avdragsgilla fackföreningsavgifter samt ett avtrappat jobbskatteavdrag. Det är samma gamla politik som vi har hört om förut. Den gynnar fackliga organisationer, inte sällan med en tydlig socialdemokratisk koppling, på skattebetalarnas bekostnad.

Medlemsavgifter till fackföreningar är en personlig levnadskostnad, inte en utgift som staten ska subventionera med de svenska arbetarnas pengar. Det är således självklart att skattebetalare inte ska belastas ytterligare genom att finansiera politiska intressen. Medborgarnas tillgångar ska gå till välfärd och trygghet, inte till Socialdemokraternas intressen.

Herr talman! Vi i Sverigedemokraterna sätter alltid vårt samhälle och våra medborgare först. Vi vill att den som går upp tidigt varje morgon för att gå till sitt jobb ska få behålla mer av sin lön. Vi vill att pensionären som slitit ett helt arbetsliv ska kunna leva på sin pension utan onödiga skatteklyftor.

Vi vill ha en skattepolitik som stimulerar arbete, sparande och tillväxt – inte en som straffar personer som sliter och tar ansvar.

Tack vare en genomtänkt ekonomisk politik har vi i Tidösamarbetet lyckats stoppa den negativa och destruktiva utveckling som fanns då vi tog över från Socialdemokraterna. Inflationen har bekämpats samtidigt som vi framgångsrikt har kunnat bekämpa bland annat den organiserade brottsligheten, tack vare att vi har fått reella skatteintäkter. Barnfattigdomen i Sverige – det har vi fått höra om de senaste dagarna – är den lägsta på tio år. Jag skulle kunna fortsätta att nämna en lång rad av framgångar, men det finns fler tillfällen att göra det.

Med detta sagt önskar jag yrka bifall till skatteutskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Fru talman! Svartarbete är ett gift i vår ekonomi. Det urholkar välfärden med miljarder varje år. Det slår undan benen för hederliga svenska företag och utnyttjar människor i en osynlig skugga.

Riksrevisionens rapport från förra året är tydlig: Runt 97 miljarder kronor per år under 2017–2022 var svarta arbetsinkomster. Det är alltså 5 procent av alla arbetsinkomster som försvinner ned i svarta hål i stället för att kunna användas i välfärden för skola, vård och trygghet för våra barn och äldre.

Det här är inget nytt problem. Svartarbetet har frodats i årtionden, särskilt i branscher som bygg, restaurang, städ och hantverk, ofta kopplat till utlandsarbetskraft eller organiserad brottslighet.

Tidigare regeringar, inte minst socialdemokratiska, har pratat väldigt mycket om detta men agerat desto mindre. Kontrollerna har varit för få, verktygen föråldrade och prioriteringarna för svaga. Resultatet har varit att seriösa företag gång på gång har förlorat kontrakt till fuskare som dumpar priser genom att skippa skatter och avgifter. Det är inte bara pengar som har gått förlorade; rättvisa och tillit har eroderats.

Nu har vi äntligen ett Tidösamarbete på plats där vi har tagit tag och tar tag i detta på riktigt. Precis som Boriana Åberg nämnde tidigare i ett replikskifte finns det faktiskt ingen annan regering som har bekämpat den kriminella ekonomin så mycket som denna.

Jag tänkte lyfta fram några exempel på vad som har gjorts.

Skatteverket har fått starkare möjligheter att granska företag med Fskattsedel.

Man arbetar aktivt i myndighetssamverkan mot arbetslivskriminalitet, vilket är ett viktigt vapen mot svartarbete.

Regeringen har drivit igenom lagrådsremisser för att modernisera kontrollverktygen, inklusive bättre bevissäkring i den digitala eran.

Fler förslag är på gång, bland annat skarpare kontroller av rot- och rut-branschen, där fusket historiskt sett har varit enormt.

Det här är konkreta steg framåt, inte bara fina ord. Regeringen har lyssnat på Riksrevisionens varningar och agerar, precis som det ska vara. Rapporten är därför slutbehandlad, och vi i utskottet gör rätt i att lägga den till handlingarna.

Fru talman! Jag vill bara kommentera en liten detalj. När oppositionen, särskilt Socialdemokraterna, försöker framställa sig som stora bekämpare av svartarbete ekar det lite ihåligt. Under deras långa tid vid makten växte problemen utan att tillräckliga resurser eller verktyg tillfördes. Nu när en ansvarstagande majoritet driver på för hårdare tag mot den kriminella ekonomin, som enligt den senaste ESO-rapporten omsätter över 350 miljarder kronor årligen och där svartarbete är en stor del, väljer de att kritisera i stället för att bidra konstruktivt och komma med lösningar.

Vi sverigedemokrater säger nej till tom retorik. Vi säger ja till fungerande verktyg, realistiska prioriteringar och verklig förändring. Låt oss därför fortsätta det arbetet tillsammans för svenska folkets skull, för rättvisans skull och för att stoppa fusket en gång för alla!

Med det sagt, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Nej, jag anklagar inte Jamal El-Haj för att demonstrera för sina rättigheter, för sin familjs rättigheter eller för någon annans rättigheter. Jag anklagar Jamal El-Haj för att befinna sig i en situation där Hamas och även den islamiska republikens flaggor syns. Det är alltså symboler som tydligt kan förknippas med ett sällan skådat förtryck. Det är fruktansvärt. Det är därför jag ställer den enkla fråga som Jamal El-Haj inte svarade på: Tar han avstånd från Hamas och islamiska republikens flaggor?

Herr talman! Jag kunde inte hålla mig. Det är ju lite ironiskt när en företrädare som Jamal El-Haj talar om vilka signaler det sänder om man träffar vissa enskilda personer vid studieresor. Jag har inte själv åkt till Israel och träffat bosättare eller så. Jag vill bara säga det. Men detta är lite ironiskt med tanke på de sammanhang Jamal El-Haj själv har befunnit sig i. Han har stått på Palestinademonstrationer med Hamasflaggor omkring sig. Vilka signaler sänder det till alla de människor som drabbats av Hamas fruktansvärda terror? Det är en mördarsekt, vars flaggor Jamal El-Haj har stått bredvid och demonstrerat tillsammans med. Vilka signaler sänder det?

På detta tema undrar jag också hur Jamal El-Haj egentligen ser på Palestinarörelsen. Vi ser återkommande flaggor tillhörande den islamiska republiken, som för närvarande ockuperar Iran, bland dess anhängare och bland dessa demonstranter. Tar Jamal El-Haj avstånd från den flaggan? Tar Jamal El-Haj avstånd från Hamasflaggan?

Herr talman! Detta är onekligen ett otroligt intressant ämne som spretar åt många olika håll, vilket inte är så konstigt.

Jag tänker prata mest om Iran, som har varit ett viktigt ämne för min del, inte minst under de senaste tio åren då jag har sysslat med utrikespolitik.

Iran är ju nu också, kanske näst efter Ryssland, den viktigaste utrikespolitiska fråga vi har. Den illegitima islamiska republiken som för närvarande ockuperar Iran är ett gift för hela regionen och världen. De har varit det ända sedan de grep makten i landet 1979.

Efter att folket senast reste sig mot den brutala regimen, med start i december 2025, såg vi en helt ny nivå på regimens barbari. Det var inte bara avrättningar, våldtäkter, stympningar, tortyr av politiska motståndare och så vidare som vi såg, utan nu såg vi dessutom hur man fullkomligt massakrerade civila på gatorna runt om i landet. Vi har sett hur tiotusentals människor, däribland kvinnor, barn och äldre, har fått och får sätta livet till för att de kräver något så enkelt som att få leva i frihet.

Skurkregimens makthavare har dessutom planerat detta länge. Det var därför de stängde internet innan de började med sina värsta massakrer. De stängde det i hopp om att ingen skulle se vad som skedde. Men vi vet mycket väl vad som händer och vad regimen är kapabel till.

Herr talman! När USA och Israel till sist, den 28 februari 2026, äntligen slog till mot regimen i Iran var vi många som kände en gnista av hopp – inte för att vi gillar krig, absolut inte, utan för att det äntligen var någon som ingrep mot de fruktansvärda mord och övergrepp som mullornas regim fortsätter att utsätta sin egen och andra länders befolkningar för.

Låt mig därför vara extra tydlig: Det Israel och USA gjorde och gör är inte aggression. Det är inte ett krig mot Iran utan snarare ett krig för Iran. Det är faktiskt självförsvar enligt FN-stadgans artikel 51. Folkrätten är nämligen till för att skydda individers rätt till liv, hälsa och säkerhet – inte för att skydda en terrorregim.

Regimen har i årtionden finansierat terror. Man har avfyrat missiler mot grannar, hotat att utplåna Israel och verkat för att bygga kärnvapen. Att slå ut detta hot är helt och hållet förenligt med folkrätten. Det skyddar liv och förhindrar värre katastrofer.

Jag, och säkert många fler, hoppas därför att det vi nu ser är slutet på den islamiska republiken. Folket i Iran förtjänar nämligen att leva i en fri, demokratisk och sekulär stat. Förhoppningsvis är det detta vi kommer att få se i Iran framöver.

Herr talman! Om det nu blir så att Irans folk befrias från förtryckarna kommer andra positiva följdeffekter som också påverkar oss här i Sverige. Det största militära hotet mot oss i dag är nämligen Ryssland, och Ryssland förlorar en av sina närmaste och viktigaste allierade.

Putins Ryssland har nu i över fyra år bedrivit ett olagligt invasionskrig som fullkomligt krossar FN-stadgan. Civila dödas i massor. Sjukhus och skolor bombas. Barn söker skydd i teatrar som ändå blir ruiner. Svälten används som vapen. Det har vi sett förut. Det är en taktik vi känner igen från Sovjettiden, då man utsatte Ukraina för något liknande. Det är en aggression utan ursäkt.

Därför har det för min del varit väldigt lätt att företräda en linje som hela tiden fullt ut har stöttat Ukraina till 150 procent, skulle jag vilja säga. Ukraina ska fortsatt få vapen, förnödenheter och annat som behövs för att slå tillbaka. Därtill ska det inte göras några som helst eftergifter till Putin.

Herr talman! Jag tänkte inte tala så mycket längre i den här debatten, men jag skulle förstås kunna hålla på hur länge som helst – tyvärr, får man ändå säga – för det är allvarliga frågor vi diskuterar.

Folkrätten är som sagt till för att skydda de utsatta, inte för att vänsterpartier ska vifta med den som en flagga när det passar deras agenda. Jag noterade till exempel nyss att vi har Jacob Risberg här, som fortfarande inte kan gå upp och ta avstånd från Hamas agerande.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet predikar ofta om internationell rätt när de vill döma ut Israel och USA. Det har blivit väldigt tydligt också i detta betänkande.

Det må komma fördömanden ibland, även från detta håll, mot exempelvis skurkstaten i Iran. Men omfattningen skiljer sig åt. Detta är ytterst märkligt, kan jag tycka. Hur kommer det sig att fokus på skurkstaterna inte är viktigare utan att man i stället fokuserar på de fria stater vi har runt om i världen som är demokratier? Hur ofta nämns inte till exempel Israel och USA i det betänkande som vi debatterar i dag? Är det inte ganska talande sett till de många övertramp vi ser från renodlade förtryckarstater som inte respekterar demokrati och grundläggande mänskliga fri- och rättigheter? Jag tycker därför att det är värt att lyfta fram det, herr talman.