Herr talman! Tack, Alexander Christiansson, för ditt spännande, intressanta och talande anförande!

Tack också för att du tar upp frågor som kulturarvet och antisemitismen, som är en otroligt viktig fråga. Jag hade gärna sett att Alexander Christiansson hade pratat lite mer om den allmänna rasismen i samhället, för det är något som äter upp samhället.

Ledamoten talar också om idrotten. Om ledamoten vill ha en anläggningsfond hade han kunnat rösta på Miljöpartiets förslag. Det går ju tyvärr inte att göra nu, eftersom det förslaget redan har fallit. Men vi lade 130 miljoner på en anläggningsfond.

Jag vill återkomma till det här med kulturarvet. Vi ser nämligen i Ukraina hur viktigt det är att skydda kulturarvet. Det håller jag verkligen med om. Men en annan sak man också ser i Ukraina är hur viktigt kulturlivet är för moralen, för att ena landet och hålla ihop landet. Det läses som aldrig förr, och man går på konserter och teaterföreställningar och så vidare. Jag kommer att tala om det i mitt anförande också.

Den här regeringen drar dock ned väldigt kraftigt på kulturen i tider när man satsar väldigt mycket på försvaret. Kan ledamoten kommentera varför regeringen drar ned på kultur när man vet hur viktig den är för civilförsvaret och totalförsvaret i ett land som är i kris och krig?

Herr talman! Jag tackar Alexander Christiansson för svaret.

Jag håller inte riktigt med om att det handlar om en marginell skillnad. Sett till hela utgiftsområdet lägger Miljöpartiet över 2 miljarder mer i en budget på 16-17 miljarder. Det är ändå 12 ½ procent.

Vad gäller kultursamverkansmodellen har det egentligen saknats pengar i den ända sedan starten. Där behövs mer pengar. Förra året hade ni inte kompenserat för inflationen i pris- och löneomräkningen, och nu drar regeringen dessutom ned. Ledamoten får gärna fortsätta kommentera detta.

Jag vill passa på att ställa en annan fråga, nämligen om studieförbunden. Sverigedemokraterna har varit drivande i att dra ned på anslagen till studieförbunden. Vi har tidigare haft en ganska stor samsyn i kammaren om hur viktiga studieförbunden är för inte minst demokratin och det levande kulturlivet.

Vad jag förstår finns det olika skäl till att man nu gör en neddragning. Innan jag kom in i riksdagen hade jag en debatt med en sverigedemokrat i Stockholms kommunfullmäktige som hävdade att detta rakt igenom var ett socialdemokratiskt projekt och att vi inte kunde ha något sådant. Det har hänvisats till fusk som skedde för fem år sedan och som har åtgärdats, så jag tänker att detta är ett svepskäl. Kanske har det med demokrati att göra.

Jag vill fråga om effekterna av neddragningarna. Neddragningarna gör att lokaler stängs runt om i hela landet och inte minst på små orter. De drabbas när kanske den enda lokalen stänger. Det är inte bara folkbildningen som drabbas, utan det gäller hela kulturlivet. Musikhus, replokaler för unga och rockband drabbas. Var tanken med neddragningarna på studieförbunden att det skulle drabba kulturlivet så här hårt?

Herr talman! Listan med åtgärder för politik som man måste rätta till i detta land kan göras lång. Även vi socialdemokrater har en lista.

Låt oss vara väldigt ärliga i denna debatt. Vad är det Sverigedemokraterna och Tidöpartierna väljer att prioritera med ett reformutrymme på 60 miljarder? Det är skattesänkningar för Sveriges höginkomsttagare. Den lilla, lilla grupp på 3,9 procent av vår befolkning som har de allra största inkomsterna ska få skattesänkningar. Det är kostsamma prioriteringar som görs till dem som har det allra bäst ställt.

I Sverige ökar nu arbetslösheten generellt. Inom stora delar av sjukvården och barnomsorgen är det anställningsstopp. Bland landets konst- och kulturskapare har arbetslösheten ökat med hela 30 procent. En åtgärdsplan på detta område lyser med sin frånvaro.

Vad gäller kulturarvspolitiken kan man säga att kulturarvet i dag är mindre tillgängligt än vad det var när vi styrde. Då hade vi åtminstone fri entré på statliga museer. Vi hade en satsning som gick till våra världsarv, 15 stycken i Sverige. Där har Riksantikvarieämbetet inte ens 4 miljoner kronor att dela ut.

Jag ser heller ingen kulturarvsmiljard, så de köksluckor som man ska satsa på nu går snarare till Sveriges höginkomsttagare. Det här går inte ihop.

Har ni i Sverigedemokraterna verkligen för avsikt att prioritera kulturarvet? Det vill jag ha svar på, ja eller nej?

(Applåder)

Herr talman! Jag förväntar mig nog en reprimand efteråt, för jag kommer kanske inte att hålla tiden. Jag har anmält en ganska lång talartid, men jag befarar att mitt manus är ännu längre. Vi får se.

På grund av budgetreglerna har jag inte möjlighet att yrka bifall till Miljöpartiets budgetförslag i denna debatt. I stället står jag bakom Miljöpartiets särskilda yttrande i betänkandet.

Om jag hade haft möjligheten hade jag yrkat bifall till att höja statens budget för utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid med nära 2,9 miljarder kronor. Det är differensen mellan regeringens och Miljöpartiets budgetförslag.

Kulturen är i ett krisläge. Det behövs en ordentlig kulturpolitik - ett ordentligt kulturpolitiskt lyft - för att sektorn ska blomma. Jag ser att det sitter många på läktaren i dag. Jag är väldigt glad för att kultursektorn och kulturlivet har kommit hit för att visa sitt stöd, för kulturpolitiken är viktig. Stort tack för att ni har kommit hit!

Jag ska redan nu säga att siffran 2,9 miljarder är något dopad eftersom vi avvisar regeringens förslag om ett fritidskort, som ligger i en annan del av budgeten. De pengarna för vi över till den här delen av budgeten, men det skiljer fortfarande en bra bit över 2 miljarder, som jag nämnde i replikskiftet tidigare, av en budget på 16,8 miljarder.

Detta säger något om förhållandena mellan alternativen. Det är inte så att vi har mer pengar bara för att vi är ett oppositionsparti. Vi har samma reformutrymme, men vi väljer att använda pengarna till annat än exempelvis skattesänkningar för höginkomsttagare. Vi tror på att lägga pengar på välfärden och på kulturen.

Det hävdas ofta att kulturpolitiken är ett område där det råder något slags relativ konsensus. Det är ett faktum att vi i partierna sinsemellan har varit överens om spelregler, till exempel principen om armlängds avstånd, och om de kulturpolitiska målen.

Även om diskussionerna har förändrats med tiden har kulturpolitikens områden varit relativt konstanta ända sedan 1974. Konsten och konstarterna, mediepolitiken, folkbildningen och kulturarvet är de områden som nu har hängt med i 50 år. Stridsfrågan har framför allt varit medelstilldelningen och budgeten - det som vi diskuterar i dag.

Det ligger såklart något i det resonemanget, men jag har ändå aldrig känt mig riktigt bekväm med synen på konsensus. Möjligen sparkar jag in öppna dörrar nu, men det betyder något att den gröna kulturbudgeten - budgeten för kulturen, idrotten, friluftslivet, civilsamhället och mediepolitiken - är mer än 2 miljarder högre än regeringsunderlagets och att kulturens andel av regeringens totala budget minskar för varje år. Hos oss ökar den.

Det handlar inte bara om att vi råkar ha utrymme över när vi sätter ihop vår budget, utan det handlar om synen på kulturen. Varför är det viktigt med scenkonst, det egna skapandet, ett fungerande civilsamhälle och ett ekosystem där ideella krafter verkar ihop med institutioner och fria grupper med etablerade konstnärer? Varför är bildningen så betydelsefull för ett fungerande demokratiskt samhälle liksom engagemanget i föreningslivet? Och varför får det offentliga inte dra sig undan ansvaret?

Detta är frågor där vi skiljer oss åt, och det tydliggörs i våra budgetalternativ. Det är en ideologisk fråga - en ideologisk skiljelinje.

Den förra mandatperioden dominerades till ganska stor del av pandemin. Kulturen och föreningslivet var bland de värst drabbade när samhället stängde ned. Den regering som Miljöpartiet var en del av svarade med kraftfulla pandemistöd för att hålla sektorn flytande.

När samhället sedan successivt väcktes till liv, scenerna öppnades och man kunde mötas igen i föreningslokaler och studiecirklar hade vi förberedda, färdigutredda förslag och kunde sjösätta en massiv återstart för att få hjulen att börja rulla igen.

Tätt därefter kom dock lågkonjunkturen med inflationen och sedan Tidöregeringens neddragningar, inte minst tillbakadragandet av de återstartsstöd som vi gärna hade velat se permanentas. Det var tre slag mot kulturen: pandemin, inflationen och Tidöregeringen.

I vår budgetmotion liknar jag det vid en bil, eller kanske hellre en cykel då jag är miljöpartist, som tvärnitar inför en brant kurva. För att komma ur kurvan och inte bli stående, eller falla omkull om det är en cykel, måste vi trampa på. Vi måste gasa oss ut ur kurvan.

Miljöpartiet lägger fram en stark budget på kulturområdet. Det är återigen en återstartsbudget. Det är inte en återstart från pandemin den här gången utan från inflationen och från tiden med Tidöregeringen.

Regeringen lägger all kraft på reformer som inte kostar något och som kanske inte heller betyder särskilt mycket, såsom listor över böcker till lärare och en kulturkanon. Framför allt är det reformer som de facto monterar ned de kulturella ekosystemen.

Samtidigt lägger Miljöpartiet 150 miljoner på folkbiblioteken och ytterligare 30 på ett läsfrämjande lyft. Vi lägger 100 miljoner mer än regeringen på amatörkulturen och de lokalhållande organisationerna.

Vi lägger 60 miljoner på scenkonsten, delvis för att kompensera för pris- och löneomräkning där regeringen har valt att inte lägga in det. De centrala museerna får ett tillskott på 60 miljoner för att stärka verksamheten och göra nödvändiga lokalanpassningar. Det nationella stödet till kulturskolan får ett rejält tillskott.

Vidare satsar vi på kulturarvet med medel till den övriga museisektorn med 10 miljoner mer än regeringen, 25 miljoner till Riksarkivet och 30 miljoner till Riksantikvarieämbetet, men också 3 miljoner till Musikverket.

Det är bra att regeringen höjer den kyrkoantikvariska ersättningen med 30 miljoner. Det är efterfrågat, men det är långt ifrån tillräckligt. Vi i Miljöpartiet lägger därför ytterligare 20 miljoner på detta nästa år, och därefter ökar vi det till 40 miljoner för 2026 och 60 miljoner för 2027.

Det är beklagligt att regeringen har valt att skära i den digitaliseringssatsning på kulturarvet som vi startade upp som en del av återstartsutredningen. Vi går i stället vidare med den och lägger 88 miljoner mer nästa år på digitalisering av kulturarvet.

Det väntas komma en filmutredning i vår, men vi vet redan nu att det behövs mer pengar om svensk film inte ska fortsätta att halka nedåt i internationell jämförelse.

Förutom ett brett filmstöd stärker vi också produktionsincitamenten för film, som också var en del av återstartsutredningen. Det har betytt väldigt mycket för de få produktioner som har lyckats få stödet och hunnit söka det under de relativt få sekunder, eller om det var någon minut, som man hade på sig innan pengarna tog slut. Detta måste regeringen ta tag i innan nästa omgång på något sätt. Det hoppas jag.

Regeringens satsning på Skapande skola är naturligtvis väldigt bra. Med 50 miljoner extra ska stödet nå två tredjedelar av landets skolor. Det är en god ambition, men det är såklart inte tillräckligt. Vi skulle behöva se över hela systemet och införa en garanti så att alla skolbarn får tillgång till professionell kultur åtminstone varje år men gärna oftare - varje termin. Vi skulle behöva en skolkulturutredning för att säkra barns och ungas möte med kultur.

Pengarna till Skapande skola i regeringens budget är tyvärr heller inte helt nya pengar in i budgeten. Man har delvis flyttat om medel från andra delar av kulturbudgeten. Det är oroväckande att medlen till kultursamverkansmodellen därför minskar från förra året.

Hela den samlade oppositionen är överens. Vi måste gå åt andra hållet och stärka kultursamverkansmodellen. Vi behöver mer och inte mindre pengar till kulturen och kulturverksamheterna runt om i regionerna.

Herr talman! Vi avvisar fritidskortet. Det är naturligtvis bra att regeringen gör en satsning på idrott, kultur och fritid för barn och unga. Men som remissvaren visar riskerar kortet att dras med rätt stora problem.

Regeringen har budgeterat med knappt 800 miljoner kronor, tror jag. Det är mycket pengar. Det måste vi säga. Men de administrativa kostnaderna beräknas till 260 miljoner till berörda myndigheter: Försäkringskassan, E-hälsomyndigheten och Folkhälsomyndigheten.

Det råder oklarheter om hur licensieringen ska gå till. Både föreningar och föräldrar riskerar att hamna i en rätt bökig situation när man ska hantera det. Syftet är att bredda deltagandet. Det är naturligtvis också bra. Men många remissvar menar att kortet framför allt kommer användas av dem som redan i dag är aktiva på fritiden.

För vissa verksamheter som till exempel ridsporten, där jag har träffat företrädare, ligger deltagaravgiften ofta på flera tusenlappar per termin. Man kommer inte att locka fler med en femhundring i rabatt. Inte ens 2 000 kronor skulle hjälpa familjer med låg inkomst om de ska betala en terminsavgift på kanske det tredubbla.

Vi har lyssnat in rösterna. Vi vill i stället föra över medlen direkt till centralorganisationerna och Riksidrottsförbundet för att de ska ha möjlighet att arbeta med att sänka trösklarna, utbilda fler ledare, något som behövs, och fokusera på geografiska områden som vi vet behöver stärkas.

Vi lägger också 200 miljoner för att stärka Kulturskolan. Vi ger medel till ungdomsorganisationer via MUCF, till fritidsgårdar, Ungdomens hus och aktivitetshus.

Även parasporten och elitidrotten får stärkta medel utöver det som ligger i regeringens budget. Vi lägger 130 miljoner för att starta en anläggningsfond - som jag tog upp tidigare i replikskiftet - för att göra något åt bristen på hallar och arenor för idrott och friluftsliv. Det är ett bättre sätt att använda pengarna.

Friluftsorganisationerna lider på samma sätt som delar av idrotten och kulturlivet av att bristen på ledare och pedagoger hindrar barn och unga att engagera sig. Vi stärker därför till exempel Friluftsfrämjandet och andra organisationer med drygt 130 miljoner i vårt budgetförslag.

Herr talman! Jag ska också säga några ord om de drastiska neddragningarna på folkbildningen. Runt om i landet märks nu tyvärr Tidöeffekten, får man väl säga. De tio studieförbunden är nu åtta. Verksamheter och verksamhetslokaler, musikhus och replokaler lägger ned.

På större orter och i städerna kanske effekten än så länge inte märks särskilt mycket. Men på små orter, där studieförbundet kanske hade den enda lokalen eller en av väldigt få, drabbas inte bara bildningen och folkbildningen.

Hela föreningslivet, det kulturella ekosystemet, drabbas när mötesplatsen försvinner. Dörren är plötsligt låst, och lokalen går inte att boka. Där man tidigare hade möten med hembygdsföreningen och hemslöjden står nu en tom lokal.

Det här är verkligheten runt om i landet på små och större orter. På sajten Nedskärningskartan har de nedläggningar som framför allt har uppmärksammats i medierna listats och ritats ut på en Sverigekarta med små notiser, som till exempel:

"Studieförbundet Vuxenskolans fastighet i Malå är till salu, och i Burträsk har både hyresavtalet och två anställda sagts upp. Orsaken är de kraftigt minskade anslagen till folkbildningen."

"20 band drabbas när känd replokal i Umedalen läggs ned."

"Vi ska stänga en vävlokal i centrala Torsåker och har sju fullt fungerande vävstolar med tillbehör som vi behöver göra oss av med. Bortskänkes! Annars blir det tyvärr tippen."

"Studiefrämjandet har lämnat sitt musikhus under våren."

"Nu stänger replokalen i Ronneby - rockband tvingas flytta."

Kartan fylls successivt på med allt fler sådana exempel.

Vi ledamöter i utskottet har fått ett antal mejl, texter och debattunderlag skickade till oss de senaste dagarna, inte minst från de personer som nu sitter uppe på åhörarläktaren. Engagemanget för kulturen är stort. Det gläder mig verkligen, för kulturen behövs.

Fackförbundet Scen & Films förbundsordförande Simon Norrthon har tillsammans med andra publicerat något som skulle kunna ses som en lägesbeskrivning på förbundets hemsida.

Han inleder texten med frågan: "Vad gör regeringen åt den kulturdöd som sprider sig i landet?" Svaret är ju: Mycket lite, eller kanske till och med ingenting! Pandemistöden försvann långt innan krisen var över. Trygghetssystemen för kulturarbetarna är fortfarande ihåliga, kan man läsa.

Jag var själv med under den förra mandatperioden att tillsätta en utredning för att förbättra SGI-systemet så att kulturarbetare fångas upp vid sjukdom eller när de på något sätt tappar inkomsten. Elitidrottare är en annan grupp som skulle behöva den här reformen, och kanske också parasportare. Förslagen är remitterade och redo att omvandla till propositioner. Men de ligger fortsatt på något skrivbord i Regeringskansliet.

Texten från Scen & Film fortsätter: En strategi för kulturella och kreativa branscher har lanserats, men resurser för ett genomförande har inte skjutits till.

Kulturministern upprepar behovet av breddad finansiering, men var är de konkreta åtgärderna? Det räcker inte att staten drar sig undan för att det privata kapitalet ska komma in.

Skattesänkningarna - som i regeringens budgetförslag har en förskräcklig fördelningspolitisk profil, det måste jag ändå säga - hävdas vara den största satsningen på kulturen. Det hävdade i varje fall kulturministern i en artikel i Aftonbladet häromdagen. Hushållens kulturkonsumtion ska lösa krisen. Det återstår att se. Samma sak har hävdats av tidigare moderata kulturministrar. Men någon mätbar effekt blev det väl inte då heller.

När det gäller den fördelningspolitiska profilen, hur tänker regeringen där? Det är massiva skattesänkningar för höginkomsttagare. Men de som har det sämre ställt får försämrade trygghetssystem, ingen uppräkning i barnbidraget trots den höga inflationen och sänkta bostadsbidrag. Om skattesänkningarna är den viktigaste kulturpolitiska satsningen, är det bara höginkomsttagare som ska nås av regeringens kulturpolitik?

Herr talman! "Under tiden slocknar Sverige, och kulturministern verkar inte tycka att det är hennes bord", fortsätter artikeln från Scen & Film och listar en lång rad fria scener och grupper som nu kämpar med insamlingar och stödföreställningar för att överleva. "Publiken är tillbaka, men det saknas resurser till innovation och skapande av nya verk."

Det bristande filmstödet nämns, och tv-produktionerna hotas av en väntad public service-proposition. Texten mynnar ut i orden: "Kultur är det man bombar när det blir krig, eftersom det är det som håller oss samman."

Jag ska avsluta mitt anförande här, för jag tror inte att det bara är jag i den här församlingen som har träffat och haft samtal med företrädare för Ukraina och den ukrainska kulturen. I Ukrainska institutets monter på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg tidigare i höstas visades en samling halvt brända böcker. Det är resterna från en rysk attack mot landets största boktryckeri. Det fick effekt. Det blev svårare att få tag på ukrainsk litteratur.

Kriget i Ukraina har på ett så tydligt sätt visat kulturens betydelse. Kultur är oerhört viktigt i krig. Det handlar om att skydda och bevara kulturarvet, absolut, men ännu mer handlar det om att hålla kulturlivet levande.

Det ukrainska språket lever i den ukrainska litteraturen, och trots förstörelsen av det här tryckeriet når läsningen rekordnivåer. Teatrar, konsertlokaler och biografer i Ukraina fylls i dag av besökare.

Kulturen är behövd. Kulturen stärker individer, och kulturen gör ett samhälle motståndskraftigt.

Jag ber om ursäkt, herr talman, för att jag har dragit över min tid något förskräckligt.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Alexander Christiansson, för den frågan och för att vi får möjlighet att debattera även detta!

Min talartid var lång, men jag är också ensam från Miljöpartiet. Större partier har ju fler som kan prata. Jag tycker faktiskt att hela kulturutskottet har ett brinnande engagemang, så det vill jag återgälda. Att budgetarna skiljer sig åt vet vi.

Ja, vi har plussat på nästan varje anslag, och det har att göra med att vi har lagt på inflationsskydd, alltså pris- och löneomräkning, på de poster där vi har identifierat att regeringen inte har gjort det. Vi tycker nämligen att det är viktigt att skydda kulturen mot inflationen, som har varit väldigt hög.

Kommer vi att hålla fast vid det här när vi hamnar i regering? Ja, det är verkligen vår ambition. Titta på den senaste budgeten som vi var med och lade - den var i samma storleksordning som Miljöpartiet föreslår nu. Det var inklusive återstartsstöden, men vår ambition är, och var även då, att åtminstone delar av dessa stöd ska permanentas.

Vi behöver ett kulturlyft i samhället. Kulturen har varit eftersatt, och vi behöver höja den. Pandemin blev verkligen en väckarklocka. Vi gick in med pandemistöd och räddade stora delar av kulturen även om det var hårda år, och sedan hade vi återstartsstöden för att få igång hjulen.

De hjulen måste fortsätta att rulla. Vi behöver ett starkare kulturliv. Det här är tider av kris och inte bara ekonomisk kris - det är en orolig omvärld. Precis som jag avslutade mitt anförande med behövs kulturen mer än någonsin.

Herr talman! Återigen tack, Alexander Christiansson, för samma fråga! Jag ska utveckla svaret, och det är fortfarande att det vår ambition. Sedan är det självklart alltid en förhandling; det vet Alexander Christiansson och alla andra här lika väl som jag.

Det där har att göra med att det var en tillfällig satsning på papperet till följd av återstartssatsningen och kanske delvis pengar som fanns kvar från pandemistöden. Men vår ambition är att permanenta detta, och vi har argumenterat för i alla de budgetar som vi har lagt sedan dess att dessa stöd behöver permanentas.

Det är inte så att vi har mer pengar än regeringen bara för att vi är i opposition. Vi har samma reformutrymme, men vi väljer att använda pengarna på ett annat sätt. Vi väljer framför allt att inte sänka skatterna. Vi har andra fördelningar. Vi vill inte sänka skatterna för höginkomsttagarna, och vi vill inte, som regeringen, sänka skatterna på utsläpp. Det är mycket bättre att satsa pengar på kulturen och på välfärden.

Vi har absolut en budget som kommer att fungera. Det är vår utgångspunkt liksom, tror jag, alla oppositionspartiers att vi har en budget som kommer att fungera att regera på om den skulle gå igenom redan i morgon.

Vi vill ha ett kulturlyft för hela samhället, för det behövs!

Herr talman! Vi tillsatte skolbiblioteksutredningen, och det är en utredning som borde ha tillsatts långt tidigare. Reformen av skolbiblioteken är gammal. Man har väntat på att kommunerna ska ta sitt ansvar, men det har de inte gjort. Det blev tvunget att tillsätta utredningen. Det är en viktig reform, och jag är glad att den äntligen har beslutats.

Samtidigt är jag lite orolig. Vi behöver följa upp utredningen så att den verkligen får effekt. Det är inte fråga om en lagstiftning som ger effekt, utan skolbibliotekarier måste utbildas och mer pengar behövs för lokaler eftersom vissa skolor inte har tillgång till lokaler. Jag saknar pengar i regeringens budget på det området, och jag är oroad. Nu kanske det inte behövs pengar till nästa år, men framöver behövs mer pengar än vad regeringen har aviserat. Men framför allt är jag orolig för utbildningen av bibliotekarier.

"Det hände ingenting." Det hände ganska mycket under förra mandatperioden. Pandemin dominerade hela mandatperioden.

Vi hade ett januariavtal där kulturen inte var prioriterad - tyvärr. Sedan kom pandemin. Nog hände mycket från Kulturdepartementets sida under pandemin. "Det hände ingenting." Det är tillbakakaka på den! Det här är den första debatten i kulturutskottet den här hösten. Varför? Varför kommer inga propositioner? Varför kommer inga förslag från kulturministern?

Ja, sedan var det Operan. Jag tror att kulturministern har sagt att hon är den femte ministern som hanterar ärendet. Bra att det är löst!

Herr talman! Jag opponerar mig fortfarande mot att det uttrycks att ingenting hände under förra mandatperioden. Jag skulle säga att det inte finns någon mandatperiod där det har hänt så mycket från Kulturdepartementets sida som under förra mandatperioden.

Personalen på Kulturdepartementet jobbade oerhört mycket för att parera pandemin. Naturligtvis dröjde det lite i början. Vi fick kritik för det. Men det kom massiva stöd, och det var inte självklart att det skulle komma sådana stöd. Den förrförra kulturministern Amanda Lind lyckades med hjälp av sin stab och sitt departement att rädda kulturlivet. Det var inte givet. Under ingen mandatperiod har det hänt så mycket på Kulturdepartementet som under den förra mandatperioden.

Jag säger återigen att det inte händer någonting under den här mandatperioden. Inte en enda proposition har lagts fram under hösten.

Det har skett en besparing med 100 miljoner i år för studieförbunden. Det var 250 förra året, och 150 väntas nästa år. En tredjedel ska bort. Det är klart att man fortfarande är orolig eftersom Sverigedemokraterna har ett kongressbeslut om att ta bort hela stödet till studieförbunden. Det är ett massivt beslut som var mycket påhejat på Sverigedemokraternas kongress. Jag har svårt att tro att Sverigedemokraterna kommer att backa från det beslutet. Det blev ett så väldigt ståhej och hurra när det kongressbeslutet fattades.

Men jag ska inte kritisera Moderaterna för detta. Jag vet att övriga partier har brunnit för studieförbunden eftersom de är viktiga för demokratin.

(Applåder)

Herr talman! Det var tråkigt att höra det sista, men kanske bra.

Jag tackar för Mats Berglunds anförande, och några frågor har dykt upp för mig. Jag jobbade tio år i Göteborg med hemlösa personer. Jag mötte fattiga barn, som inte fick del av kulturen på grund av att de levde i en enorm social utsatthet. Det var lärorikt, och det satte spår i mig.

Nu har vi lagt fram ett förslag om ett fritidskort där dessa barn får tillgång till ett belopp om 2 000 kronor att använda i någon verksamhet som de normalt inte har råd med. Generellt är det fråga om 500 kronor, men till de här barnen är det 2 000 kronor.

Miljöpartiet avvisar fritidskortet. Jag försöker läsa mig till vad ni föreslår i stället, men jag hittar ingenting som skulle hjälpa barnen och alla andra som lever i fattigdom i Sverige. Tyvärr är de många.

Nu använder ledamoten Mats Berglund uttrycket problem. Man har lärt sig i politiken att det heter utmaningar, men här är det problem. Vad tänker Mats Berglund göra med de utmaningar som finns för de barn som står vid sidan om kulturen i dag?

Herr talman! Jag tackar Mats Berglund för svaret.

Vi i KD är också varma anhängare av folkbildningen. Så är det. Och vi har nu hört en del diskussioner här om Folkbildningsrådet.

Totalt går 4,4 miljarder till studieförbunden och folkhögskolorna. Det är ganska mycket pengar. Det är sant, som vi hört Axén Olin beskriva här, att man har flyttat pengar från studieförbunden till folkhögskolorna. Det beror bland annat på de bekymmer som funnits här. Folkbildningsrådet har, menar jag, skickat pengar till studieförbunden och sedan inte haft koll på vad de pengarna har använts till eller vart de har tagit vägen. I dag tror jag faktiskt inte att man har koll på det hela så som vi skulle vilja.

Christer Nylander har gjort en utredning som nu är ute på remiss.

Jag skulle vilja fråga Mats Berglund hur han skulle vilja komma till rätta med de brister som kommit fram, bland annat genom Riksrevisionens rapport. Riksrevisionen uttalar att det var brister i alla led. Vad tänker Mats Berglund att man ska kunna göra åt de här bristerna, som bevisligen har funnits där?

Herr talman! I helgen var jag på en förstaadventskonsert i en av våra innerstadskyrkor här i Stockholm, och det var helt fantastiskt. Det som slog mig och blev uppenbart när psalmen Hosianna, Davids son spelades var att hela kyrkan sjöng. De sjöng till och med i stämmor.

För oss människor är kulturen viktig, och den är en stor del i våra liv. Som vi pratat om tidigare här använder de allra flesta av oss kultur dagligen. Vi läser böcker och lyssnar på musik, och det är väldigt viktigt i våra liv.

Det är dock en mindre del som vi betalar via våra skattemedel och som är statligt finansierad. Den allra största delen av den kultur som vi använder och som våra barn och unga nyttjar dagligen är ingenting som man har statlig eller offentlig inblandning i.

Det vi ska debattera i dag och besluta om är den del på 16,9 miljarder som vi betalar med statliga skattemedel, det som kallas utgiftsområde 17. Det är 16,9 miljarder av över 34 miljarder, som är hela den offentliga betalningen av vår kultur, men det är också kommuner och regioner som är med och på olika sätt bidrar till kulturen.

När vi tog över tog vi över ett Sverige med stora problem, i vårt land men även i vår omvärld. Det är ju ingen nyhet för många av er som lyssnar i dag hur det tyvärr ser ut med Rysslands fullskaliga krig i Ukraina och det lidande vi ser i Ukraina. Men vi har problem även i Sverige.

Vart femte barn kan inte läsa tillräckligt väl när man lämnar årskurs 9 för att kunna tillgodogöra sig böcker.

Vi har barn som skjuter ihjäl andra barn, vilket gör att föräldrar och barn är rädda för att gå till musikskolan på kvällen eller för den delen gå och spela fotboll på en idrottsplats.

Vi har arbetslöshet, och vi hade inflation och energipriser som gjorde att familjer inte ens hade råd med det allra nödvändigaste.

Vi hade och har som sagt ett krig alldeles i vår närhet som vi fortfarande inte riktigt vet vart det kommer att ta vägen.

I den situationen är det inte svårt för oss moderater att prioritera. Vi måste prioritera trygghet och säkerhet. Vi måste vända trender och få ned skjutningarna i Sverige. Vi måste öka tryggheten så att människor, inte minst barn och unga, kan vara ute på kvällen utan att vara rädda för sprängningar och skjutningar.

Vi måste också se till att alla barn och unga lär sig att läsa i skolan. Vi måste ta tag i problemen så att vi har en ljusare framtid att tala om här i talarstolen men också att erbjuda Sveriges invånare.

Herr talman! Jag är därför stolt och glad över att vi trots de problem vi har och trots de satsningar vi måste göra för att öka Sveriges säkerhet och tryggheten i vårt land kan satsa så mycket pengar som vi gör på att statligt underlätta och på olika sätt finansiera kulturen i vårt land.

Herr talman! Det gör mig beklämd att det pågår en desinformationskampanj som påstår att vi skär ned och att vi lägger mindre pengar på kulturen, för faktum är att vårt förslag till budget för 2025 innebär 230 miljoner mer än för i år. Det är en höjning med 230 miljoner. Det kan man förvisso tycka är för lite, men påståendet att det är en nedskärning är inte sant. Det är mer pengar än i årets budget.

Vi moderater prioriterar i vår budget. Vi prioriterar barn, bildning och beredskap. Tillsammans med Utbildningsdepartementet satsar vi på bemannade skolbibliotek för alla barn och på att alla barn ska ha en lärobok i varje ämne. Vi satsar över huvud taget på barns läsning, med fler timmar i skolan och med de läslistor på 250 verk som de lärare som så önskar nu erbjuds att använda sig av i undervisningen. Tillsammans lägger vi under tre års tid totalt 2 miljarder på att öka antalet böcker i svensk skola, något som också gynnar både förlag, författare och andra i den branschen.

Vi ökar också anslaget till Skapande skola, som i dag är 200 miljoner, till 250 miljoner, för att skolorna ska ha möjlighet att bjuda in författare, teatergrupper, musiker eller vad de nu vill så att alla barn får möta kultur och förhoppningsvis kan hitta egna kulturuttryck som passar dem.

Vi höjer den kyrkoantikvariska ersättningen, som någon talade om tidigare här, förvisso bara med 30 miljoner årligen, det vill säga 90 miljoner på tre år, men å andra sidan har ingen höjt den sedan 2010. Vi höjer den med 30 miljoner årligen. Våra kyrkor tillhör vårt kulturarv, och det är eftersatt - detta är ett efterlängtat beslut.

Herr talman! Vi fattar beslut om att renovera Operan. Det kommer att bli en miljardinvestering de närmaste åren, och vi kommer inom kort att få fatta beslut om exakt hur den renoveringen kommer att se ut. Men vi fattar ändå beslut om renovering av Operan, där det redan i slutet av 90talet började falla stenar från taket och läcka in vatten och annat.

Den här regeringen har också tillsammans med Sverigedemokraterna fattat beslut om en strategi för den kulturella och kreativa näringen. När det gäller musikbranschen är det bara ett enda land som har en större musikexport än Sverige, och det är USA. Sverige är fantastiskt när det gäller vår kreativa och kulturella bransch, som står för en stor del av både varumärket Sverige och faktiskt också intäkterna till staten tack vare företag som är lyckosamma. Men vi kan göra ännu mer, och därför har den här regeringen tagit fram en strategi och också avsatt särskilda pengar för att ännu mer kunna stimulera dataspelsbranschen, musikbranschen och andra som vill bli ännu mer lyckosamma utomlands.

Så, herr talman, trots Sveriges problem och vår oroliga omvärld lyckas den här regeringen ändå presentera en budget för 2025 som är större än budgeten för 2024 och som prioriterar barn, bildning och beredskap. Och, herr talman, det är jag stolt över.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Mats Berglund, för en intressant fråga!

Det stämmer att vi har dragit ned på kultursamverkansmodellen med 20 eller 30 miljoner - jag kommer inte riktigt ihåg den exakta summan. Men 1,7 miljarder blir kvar i kultursamverkansmodellen.

Kultursamverkansmodellen, som Lena Adelsohn Liljeroth var med och införde, har helt klart sina problem. Därför var Mats Svegfors utredning väldigt efterlängtad. Betänkandet har nu varit ute på remiss, och remissvaren har kommit in.

Tyvärr finns det fortfarande en del konflikter kring detta som inte riktigt är lösta. Det handlar bland annat om gränsdragningen när det gäller kultur. Vem ska finansiera, och vem ska välja ut vilken kultur som ska finansieras med offentliga medel? Är det staten, kommunen eller regionen? Och hur långt ned ska man flytta dessa beslut? Där finns det tyvärr väldigt mycket olika uppfattningar beroende på om man tillhör en kommun, en region eller staten. Förhoppningen var väl att hitta en lösning som alla skulle tycka var gynnsam för kulturen, kulturarbetarna och, framför allt, människors åtkomst till kultur, men där är vi inte riktigt ännu. Men jag hoppas, herr talman och Mats Berglund, att vi hittar en lösning så att kultursamverkansmodellen får den utveckling den behöver för att kunna fungera ännu bättre.

Herr talman! Vi moderater tycker självklart att alla barn borde få tillgång till och nås av kultur och hitta de kulturuttryck som passar dem - absolut.

När det gäller Skapande skola är det en bra reform som Lena Adelsohn Liljeroth införde. När skolor själva kan beställa in föreställningar, författarstunder och annat uppstår även en annan effekt, nämligen att olika människor i kulturbranschen får en inkomst. Det gynnar alltså två delar av det hela.

En annan sorglig situation, som har att göra med de problem vi har i svensk skola, är dock att alla skolor inte mäktar med att bryta undervisningen och ta in olika grupper eller föreställningar. Ambitionen är fortfarande att 100 procent av skolorna och barnen ska nås av Skapande skola, men tyvärr är verkligheten sådan att detta förmodligen inte är realistiskt, åtminstone inte under nästa år. Men vi hoppas, herr talman, att med de reformer vi nu inför i svensk skola för att förhoppningsvis få mer lugn och ro i skolan att det kommer att bli 100 procent som utnyttjar Skapande skola-bidraget framöver.

Sedan finns det saker att förbättra i den modellen också. Jag tycker själv att den norska modellen är väldigt intressant. Där är det inte lika mycket administration när man väljer vilka som ska ingå i Skapande skola eller vilka som ska köpas in. Detta tittar jag gärna vidare på tillsammans med Mats Berglund.

Herr talman! Tack, Lawen Redar, för en intressant fråga, även om jag inte kommer att diskutera arbetsmarknadspolitik här! Men jag svarar gärna på det andra.

Jag tror att vi är många här som ibland kan känna att det var bättre förr. För 20 år sedan hade vi inget krig i Ukraina. Vi hade inte heller barn som sköt ihjäl andra barn på gator och torg. Det är många saker som har förändrats sedan 20 år tillbaka. Tidigare hade vi en kommunal musikskola, och ganska många av de artister som vi i dag njuter av, som vi hyllar och som är världskända gick i kommunala musikskolan, som alltså inte finns längre. Det är mycket som har förändrats. Men absolut, det mesta hänger ihop.

Det är dock intressant att Socialdemokraterna försöker måla upp att vår besparing om 100 miljoner på studieförbundet - man går från 1,74 miljarder till 1,64 miljarder - skulle vara ett hot mot hela musikundret. Herr talman, ingenting kunde vara mer fel.

Tittar man på statistiken för studieförbunden kan man se att den stora majoriteten av dem som deltar i studiecirklar hos studieförbund är mer än 50 år. Den största gruppen bland dem som går i studiecirklar är 65 år eller äldre. Gruppen under 25 år, alltså barn och unga, är bara 6 eller 7 procent av alla som deltar i studiecirklar.

Om man dessutom tittar på hur mycket av studieförbundens verksamhet som gäller musik kan man se att det är 24 procent. 76 procent är alltså annat än musik.

Om man skulle börja räkna ihop dessa olika siffror - hur få barn och unga som faktiskt deltar i studieförbundens verksamhet och hur liten andel som studerar musik i studieförbundens regi - kan man se att det blir en så liten del att den knappt är märkbar.

Sedan kan man tycka att det är jättetråkigt. Det tycker jag också. Jag kan bli jätteledsen för att studieförbunden väljer att göra besparingar på de få replokaler som finns. Men det är inget som vi politiker ska lägga oss i. Det är dock inget hot mot musikundret eller musikbranschen att vi gör en besparing på 100 miljoner på studieförbunden.

(Applåder)

Herr talman! Det stämmer att kommunsektorn är viktig när vi talar om kulturskolan och många verksamheter som når barn och unga. Därför lade vår regering tillsammans med Sverigedemokraterna 10 miljarder extra till kommun- och regionsektorn i år. Under 2025 ser det ut att bli bättre. Tack vare bland annat inflationsbekämpning och annat ser det ut som om kommuner och regioner kommer att ha 50 miljarder mer nästa år än de har i år, vilket naturligtvis gynnar de kommuner och regioner som väljer att lägga pengar på kulturskolan eller annat där det skiljer mycket.

Jag har själv undervisat i piano och är den förste att tycka att alla barn borde gå i kulturskolan, men tyvärr är det inte så. Det är färre än vart tionde barn i Sverige som går i kulturskolan. I dag lär sig väldigt många av våra artister och våra barn och unga att spela via Youtube. Det är fantastiskt, för då kan man göra det när man vill och utnyttja teknik och så vidare, även om jag i och för sig tycker att lärare och kulturskolan vore att föredra. Men det är som det är.

Herr talman! Tack, Kristina Axén Olin, för ditt engagemang för just barns lärande och läsning!

Både jag själv och ledamoten har ju jobbat som lärare i vår tidigare karriär. Jag uppskattar att de få satsningar som regeringen och Sverigedemokraterna gör går till läsning. Det är behjärtansvärt, och det finns delar i det som är väldigt bra, till exempel när det gäller skolbiblioteken.

Därför blev jag lite förvånad när ledamoten tidigare i ett replikskifte hävdade att Vänsterpartiet hade varit emot denna förändring när det gäller skolbibliotek. Jag måste få säga att det absolut inte stämmer. Vi har drivit frågan om rätten till skolbibliotek och bemannade skolbibliotek i två decennier, vad jag vet.

Vi hade hoppats att det också skulle komma satsningar på fler skolbibliotekarier och att man skulle öka antalet platser på högskolan så att man också kan genomföra denna lagändring på ett bra sätt.

Men jag funderar på hur ledamoten ser på utvecklingen i kommunerna. Jag fick höra lite grann i det tidigare replikskiftet. Ledamoten är ganska positiv. Men jag ser att det är väldigt tufft på skolor runt om i landet. De får säga upp personal. De har fått göra det under en lång tid. Det har kallats effektiviseringar, men det handlar faktiskt om att man år efter år har gjort nedskärningar, och nu går skolpersonalen på knäna. Ledamoten beklagade att inte fler kan ta emot Skapande skola, till exempel. Det är för att man har det väldigt, väldigt tufft.

Min fundering är om inte ledamoten ser att de pengar - 34 miljarder - som har gått till skattesänkningar för de mest välbeställda i vårt land hade gjort större nytta om de gått till bildningen och barnen, som ledamoten nämnde i sitt inlägg.

Herr talman! Jag tackar för svaret, som jag kanske inte riktigt tycker är ett svar på min konkreta fråga, som gällde de 34 miljarder som framför allt går till dem som har det allra bäst. Utifrån det som ledamoten eftersträvar - ett ökat läsfrämjande i skolan och möjlighet för barn att ta del av litteratur - undrar jag: Hade inte dessa pengar kunnat göra nytta där? Nu får kanske de som redan har möjlighet att åka på två utlandssemestrar och som har en sommarstuga skattesänkningar på tusentals kronor. Det var detta jag funderade över.

Fackföreningar, föräldrar och skolelever har under många år larmat om att det är väldigt tufft i skolorna. För att man ska kunna lära sig att läsa behövs det stöd, framför allt från pedagoger och skolbibliotekarier.

De läslistor som nämndes i ledamotens inlägg är inte någonting som någon har bett om. Jag har inte hört svensklärare och fackföreningar säga: Vi behöver stöd från Skolverket för att veta vilken litteratur vi ska sätta i händerna på barnen. Däremot säger man: Det saknas specialpedagoger. Det saknas speciallärare. Klasserna är för stora. Vi hinner inte hjälpa de barn som har det svårt med läsningen.

Detta syns i de internationella mätningarna. Det finns också ministrar som pratar mycket om detta. Man talar om från skärm till pärm och om att det nu ska komma skolböcker. Men om det inte finns någon som kan hjälpa barnen att knäcka läskoden och som kan ge en extra push och extra tid till det barn som behöver det är detta med läslistor en lite onödig satsning, tycker jag. Det behövs faktiskt pedagoger i barnens vardag. De 34 miljarderna skulle kunna räcka till ganska många pedagoger ute i våra kommuner.

Detta vill jag gärna att ledamoten svarar på.

Herr talman! Bland de tusentals hyllningstexterna till Teatersveriges kanske största innovatör, banbrytare, nytänkare och frontfigur ställs en öppen fråga: Kommer hennes hem - liksom Strindbergs, Einsteins, Hemingways och Marie Curies - att visas upp den dag hon inte längre är vid liv? Kommer det att vara blå skoskydd i hallen och röda rep runt hennes manusbuntar, böcker och skrivbord? Man undrar om det kommer att finnas en guide som berättar för besökaren: Här skapade Suzanne Osten. Här skrev hon manus till Flickan, mamman och demonerna. Stolarna ni ser är från samarbetet med Lars Norén. Här inledde den konstnärliga ledaren visionen om barnteatern, den som kom att framkalla hundratusentals utopiska ögonblick.

Sveriges kulturpolitik fyller 50 år denna höst. Den historiska propositionen från 1974, vars nyckelbegrepp var yttrandefrihet, jämlikhet, konstnärlig förnyelse och vård av kulturarvet, förkroppsligades av Suzanne Osten. Samma år hade hennes storverk Jösses flickor premiär på Stadsteatern i Stockholm. Det hade planerats för 17 föreställningar av kvinnokampspjäsen. Man fick genomföra 140 på tre år.

Jämställdheten skulle nu fullbordas och bli en del av välfärdsstaten Sverige. Alla vet hur det gick sedan. Det blev barnomsorg, äldreomsorg, föräldraförsäkring och självförsörjning. Det gick från kultur, bildning och kamp till verkliga materiella förutsättningar.

Herr talman! Så brukade man se på kulturen. Den skulle gå från att tillhöra de få människornas privilegium till att plötsligt omfatta alla. Kulturen skulle ge oss språk, den skulle ge oss makt och den skulle ge oss frihet. Den skulle ge social jämlikhet och utövas i hela landet. Kulturen var ju en del av själva lösningen.

I dag, 50 år senare, tycks den i stället vara problemet. Det är som om poeten Lina Ekdahls satir om den lilla kulturen som bara kostar och kostar och dränerar alla stadsdelsnämnder har blivit verklighet, som om alla dessa replokaler, föreningar, Folkets hus, amatörteatrar, studiecirklar, körer och boksamtal står i vägen.

Det är enklare att bara lista dessa verk, som i en kanon, så får folk en guide i handen och en kulturminister som får genomföra sin verkliga dröm - att fortsätta sänka skatten.

Jag blev faktiskt rätt tagen av att titta på intervjuprogrammet Sverige! i Sveriges Television, där den moderata kulturministern till sist får önska precis vad hon vill om hon hade haft oändligt med resurser. Svaret hon ger handlar inte om barn och unga, kulturskola, estetiska ämnen, stärkt demokrati, fristäder eller barnteater. Med ett stort leende svarar hon: Ja, då hade jag nog sänkt skatten ytterligare.

Fru talman! Vad vi har här är en visionslös kulturpolitik. Den ställer inte frågorna om hur stor del av vårt lands offentlighet som vi gemensamt borde äga, hur vi belönar vår nations begåvningar och vilken vår respons ska vara mot den nya kulturekonomin som gör att konstnären får allra minst tillbaka.

Fru talman! Den kulturbudget som Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna presenterar utgör 1,2 procent av statens samlade utgifter. Vi måste backa tillbaka hela vägen till 2004 för att hitta en så liten andel av statsbudgeten till kultur.

Men det ovanligt stora reformutrymmet på hela 60 miljarder kunde inte gå till att stärka välfärden, motverka arbetslösheten, bygga bostäder, främja barns och ungas meningsfulla fritid, skapa fler mötesplatser, folkbildning eller idrott. I stället behövde det gå till Sveriges höginkomsttagare eller de 3,9 procent av befolkningen som får den särskilda skattesänkningen.

Fru talman! Man måste leta med ljus och lykta för att hitta någon som på allvar tror att denna politik kan göra vårt land rikare, med undantag för ledamoten Alexander Christiansson som menar att detta kommer att stärka Sverige, som han sa tidigare i ett anförande.

Jag kan dessvärre meddela att höginkomsttagares skattelättnader inte minskar arbetslösheten. Det har vi svart på vitt på. De stärker inte hushållens köpkraft, hur ofta kulturministern än vill att folk ska gå på den där föreställningen, köpa en tavla eller unna sig ett musik- eller konstabonnemang. Det som de vanliga svenska hushållen får tillbaka är 3 000 kronor per år, eller 250 kronor per månad. Det räcker inte ens till två biobiljetter.

Hushållen däremot är fullt upptagna med att hantera förlusten av tio års reallönesänkningar, hyror och räntor som har stuckit iväg och matkassar som kostar 30 000 kronor mer om året.

Sverige har fått den högsta barnfattigdomen i hela Norden. Barnfamiljer sitter inte och väljer mellan vilka biofilmer som de ska se i helgen utan mellan nödvändiga utgifter i hushållsekonomin eller att betala barnens fasta fritidsaktiviteter. Jag läste häromdagen att läget är så illa att var tredje ensamstående mamma inte har utrymme att bekosta barnens fritidsaktiviteter - var tredje ensamstående förälder.

Fru talman! Att barn ska ges möjlighet att framkalla det som Suzanne Osten kallade utopiska ögonblick, stunder när den vanliga ordningen upphör att gälla och då man själv eller tillsammans med andra får erfara möjligheten till en bättre och mer jämlik värld, kan faktiskt ske på vissa platser i vårt land. Det kan ske på teatern, i kulturskolan, i biblioteket, i kulturhuset, på museet, på fritidsgården, i idrottshallen eller i replokalen. På den platsen är det plötsligt inte lika viktigt vilka dina föräldrar är eller var du bor. Då är det plötsligt andra värden som får betydelse.

1974 års kulturpolitik banade väg för kulturskola och replokaler i hela landet. Sverige blev ett musikunder. I dag är vi världens näst största land av musikexport. Ur dessa utopiska ögonblick i de där replokalerna växte jazz, punk, dansband, hiphop, rock, låtskrivare, kompositörer, trummisar och en och annan visdiktare.

Att regeringen nu anslår medel för att främja kulturella och kreativa branscher har jag verkligen ingenting emot. Det är välkommet. Men att Studiefrämjandet i Västerås och Vuxenskolan i Norrköping har stängt sina replokaler, att Folkuniversitetets musikhus i Malmö snart lägger ned, att Umeås största och äldsta replokal, Musikhuset på Umedalen, tvingas till nedläggning och att läget var så illa i Luleås musikhus att kommunen var tvungen att kliva in för att rädda den säger egentligen allt.

Minskningen med en halv miljard till studieförbunden som sker på tre år motsvarar en tredjedel av studieförbundens årliga statsbidrag. Näst på tur är Göteborg, Borås, Karlskoga, Kristianstad, Falun och Linköping som också stänger sina musikhus och replokaler en efter en.

Enligt Tidöpartierna ska vi i full fart exportera musiken, men våra barn ska inte skapa någon musik.

Fru talman! Dagens debatt uppmärksammas av konst- och kulturskapare som har kommit hit till Sveriges riksdag. Många befinner sig i en prekär situation.

Sedan Moderaterna har kommit att leda Kulturdepartementet har arbetslösheten stigit med nästan 30 procent bland landets kulturarbetare, enligt Klys. Inte heller har de fått något inträde till trygghetssystemen, eftersom betänkandet om SGI ligger på Regeringskansliet och tycks samla damm. När de var i opposition var detta en mycket angelägen frågan. Två år in på denna mandatperiod ser vi ingenting hända.

I brist på ekonomiska förutsättningar fasar nu Svenska filminstitutet ut en rad filmstöd. Stödet till den regionala kulturen minskar med 20 miljoner och har inte alls inflationsskyddats. Detta kommer min kollega Kristoffer Lindberg snart att redogöra lite närmare för. Dramatens Mattias Andersson berättade i en intervju i Dagens Nyheter att landets nationalscen inom tre år inte ens kommer att kunna bedriva en repertoar med ensemble på det sätt som görs i dag, om det fortsätter i denna riktning.

Men det värsta är att unga framtida konstnärer lämnar utbildningarna. Det är någonting som man faktiskt bör iaktta. För vem ska med dessa förutsättningar våga ge sig på ett liv som konstnär i Sverige? Man ska ställa frågor till dessa unga människor. Om de har startat en utbildning som de väljer att inte fullfölja, vad beror det på?

Fru talman! Jag vill återgå till en kulturpolitik som en del av lösningen, som ger språk, makt och bildning och vars högsta strävan inte är att skatten ska sänkas utan att ge kulturmänniskan, språket och nationen ett högre värde. Då måste man, precis som Suzanne Osten sa, börja med barnen.

Vi socialdemokrater har ett mindre reformutrymme på totalen. Vår budget är fullt finansierad. Så allt dravel om att oppositionen inte lägger fram färdiga budgetförslag stämmer inte i denna debatt. Vi har ett mindre reformutrymme. Vi vägrar att använda lånade pengar för att sänka skatten till de allra rikaste. Ska man låna pengar ska de gå till framtida generationers behov. Det ska handla om järnväg, klimatomställning, bostadsbyggande och malmbana, sådant som faktiskt gör vårt land rikare. Men trots ett mindre reformutrymme kan vi visa på en helt annan kultur- och välfärdsbudget.

Jag ska redogöra för våra förslag om hur man hade kunnat prioritera om dessa pengar inte hade gått till skattesänkningar.

I vår budget höjer vi utvecklingsbidraget till Sveriges kulturskolor med 177,5 miljoner, så att verksamheterna kan nå fler barn och unga och så att fasta anställningar kan göras för personal.

Vi avsätter 14,5 miljoner till exempelvis amatörkulturen och bygdegårdarna.

Vi höjer statens andel av kultursamverkansmodellen för att stärka den regionala kulturens förutsättningar med hela 200 miljoner.

50 miljoner ska gå till samlingslokaler i hela landet, så att medborgarmöten, filmvisningar, boksamtal och andra kulturella aktiviteter kan möjliggöras.

Vi vill se en kraftfull ökning av bidraget till idrottsrörelsen med 645 miljoner, där 250 miljoner går till barns och ungas idrottande med särskilt fokus på barn och unga som växer upp i utsatta områden och i glesbygden. 100 miljoner ska gå till paraidrotten för funktionsnedsatta barn och unga.

200 miljoner går till en nationell ledarsatsning, för här har vi ett stort jobb att göra. Ledarna försvinner från verksamheterna. De har inte fått fullvärdigt stöd, och därför menar vi att det här bör vara en viktig idrottspolitisk satsning. Vi vill också se 4 miljoner till en nationell samordning för utlåning av utrustning för idrotts- och friluftsliv. Vi avsätter även 75 miljoner till att stärka friluftslivet.

Utöver detta menar vi att det är hög tid att utreda frågan om en kulturgaranti för Sveriges barn och unga. Vi vill också återinföra estetiska ämnen som obligatoriska på gymnasieskolan.

Nu kommer vi till det som jag tycker är intressant. När vi satt vid regeringsmakten menade vi att vi måste undersöka de platser där barn och unga befinner sig, utöver replokaler, kulturhus och liknande. På många platser i Sverige är fritidsgården den plats man går till efter skolan. Vi tillsatte en utredning för att säkerställa att kvaliteten på de här fritidsverksamheterna kan upprätthållas. Vi fick många rapporter om att det dessvärre dessutom finns kriminell verksamhet som pågår på dessa platser. Vad behöver man då göra för att garantera att alla barn och unga som kommer dit kan känna trygghet i den sociala miljön?

Det första Moderaterna gjorde var att ta bort utredningen, så vi har ingen aning om kvalitetsnivån eller om personalens utbildningsbakgrund. Vi avsätter därför 75 miljoner för att redan nu kunna säga att den personal som finns på Sveriges fritidsgårdar ska ha grundläggande utbildning för att kunna erbjuda barn och unga en aktiv och meningsfull fritid när de kommer till fritidsgården. Inte sällan är detta barn till familjer som har en svag socioekonomisk bakgrund.

Vi accepterar givetvis inte heller regeringens ideologiska nedskärning på studieförbunden. Vi vill se ett rikt kulturliv, folkbildning och helst replokaler i hela landet i likhet med 1974 års ambitioner.

Avslutningsvis, fru talman, är det hög tid att avslöja Sverigedemokraternas nya kulturpolitiska strategi. Löftena om en kulturarvsmiljard och att man med kraft kommer att stärka den kyrkoantikvariska ersättningen och lyfta den svenska kulturen visade sig bara vara brösttoner i Sveriges riksdags kammare och väldigt lite i praktiken.

Nu har vi kassor uppbyggda på samtliga statliga museer. Detta år försvinner de 4 miljoner som Riksantikvarieämbetet har fördelat på de 15 världsarv vi har i Sverige. Världsarven nämns inte ens i Tidöpartiernas budget.

Tidigare utspel om provokativ konst som inte ska finnas på regionala konstmuseer, om utländska böcker som inte ska köpas in på folkbiblioteken eller utspel i frågan om vem som ska få läsa sagorna tycks inte längre intressera i samma omfattning.

Det går ju faktiskt snabbare att göra det ni gör nu: att sänka anslagen och tysta kulturen. Ställ public service inför sparpaket, gör konst- och kulturarbetarna arbetslösa och ta bort folkbildningen och konsumentföreningarna! Minska stödet till det civila samhället! Och framför allt: Se till att krossa sosseriet!

Sverigedemokraterna visar när de styr landet att de faktiskt inte är några nationsbyggare. De värnar inte språk eller högre kulturella värden. De är inget välfärdsparti, bostadsbyggarparti eller arbetarparti. De är inte heller ett parti för vanliga hushåll. Sverigedemokraterna har visat sig vara partiet som vill nedmontera allt det socialdemokratin en gång byggde upp.

Medan ni engagerar er i att sänka skatten håller vi på att formulera en ny riktning för Sverige. Den här våren har vi socialdemokrater kongress, och det kommer att bli väldigt spännande för er alla att ta del av de aktiva reformförslag på kulturområdet som vi där kommer att fatta beslut om.

Vi vill se fler utopiska ögonblick, och vi vill se en starkare samhällsgemenskap.

(Applåder)

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut i utgiftsområde 17.

Kulturens andel i budgeten är 0,65 procent av den totala statsbudgeten. Det kanske inte är på decimalen rätt, men ändå. När finanserna ska fördelas hamnar kulturen dessvärre, oavsett regering, på en alltför låg nivå.

Tillåt mig återge vad en annan socialdemokratisk politiker än den vi nyss hörde har sagt: Vi som är kulturpolitiker slåss för kulturen i samhället och i våra olika partier.

Det finns ett annat citat, från Winston Churchill, som jag tror att ni alla känner till: "Har vi ingen konst och kultur har vi inget att försvara!" Detta yttrande fälldes under andra världskriget. Det har faktiskt god relevans i vårt nya militära läge med kraftigt ökad försvarsbudget. Kulturen kan sitta trångt i en budget.

Tyvärr finns det en syn på kulturen som ett självspelande piano. Vi måste fortsätta att slåss för kulturen. Jag välkomnar alla som har samlats här som åhörare i dag och som gör stora insatser för svenskt kulturliv. Jag har själv varit kulturarbetare i 50 år, så jag vet något om detta. Jag har fått välja att vara kombinatör, så att musiken har legat vid sidan om mitt arbete som lärare.

Fru talman! I Kristdemokraternas nya kulturpolitiska program skriver vi att staten ska eftersträva att kulturarbetarna har tillgång till ett fungerande system för social trygghet utifrån deras förutsättningar, eftersom deras avvikande arbetsvillkor kan begränsa tillgången till de sociala skyddsmekanismer som vanligen finns tillgängliga för personer med sedvanliga anställningsförhållanden.

Jag fortsätter att läsa ur vårt nya kulturpolitiska program: Välfärdssystemen måste ta hänsyn till historiska inkomster och även inkomster i form av till exempel stipendier och kulturpriser. Det offentligas uppgift är att se till att kulturarbetare och kulturutövare kan arbeta med goda villkor.

Det är alltså Kristdemokraternas politik, och den är framåtsyftande. Jag ska göra det jag kan för att gå från ord till handling, för det kan bli mycket ord när det gäller de här frågorna.

Fru talman! En annan del av verkligheten som inte står emot politikens möjligheter att skapa goda förutsättningar för kulturarbetarna är det paradigmskifte som vi nu ser äga rum inom kulturområdet. Det handlar om näringslivets inträde när det gäller att stötta kulturen. Det handlar om mecenater, donatorer till kulturell verksamhet. Vi kristdemokrater tror på mecenaternas återkomst som ett komplement till politikens ansvar för kulturen, för det finns också.

När jag lyssnar på Pjotr Iljitj Tjajkovskijs första pianokonsert, som jag gjorde tidigare i dag, tänker jag på hans mecenat Nadezjda von Meck. Hon gav ekonomiskt stöd till Tjajkovskij och såg till att han kunde skriva sin underbara musik.

Vi ser behovet av kapital när det till exempel gäller Operan. Jag blev glad när jag hörde Mats Berglund säga att han var positiv till privata tillskott till kulturen - kanske gällde det specifikt Operan. Ska vi få en extraordinär opera, ett operahus för både besökare och anställda, tror jag att det kommer att krävas pengar från mecenater, donatorer och näringsliv.

Regeringen beslutade i början av november om tilläggsdirektiv till utredningen som ser över skatteincitamenten för juridiska personers gåvor till ideell verksamhet. Så här lät det: Utredaren ska nu även se över möjliga avdrag eller annan skattelättnad för sponsring av kultur. Det gäller då även ideell verksamhet.

Fru talman! Fritidskortet är en kristdemokratisk baby, en reform för att främja barns och ungas aktiva deltagande i idrotts, kultur- och friluftsliv i gemenskap med andra. Vi satsar 792 miljoner årligen på detta - väldigt mycket pengar. Det gör det möjligt för fler barn och unga att få en aktiv och meningsfull fritid.

Vi har stora utmaningar när det gäller ohälsa och stillasittande bland barn och unga. Det krävs att vi tänker nytt och vågar satsa. Våra barn och unga förtjänar att vi gör vårt yttersta för att ge dem förutsättning för en god hälsa och ett gott liv. Särskilt viktigt är det att nå de barn som vi faktiskt inte når i dag.

Enligt förslaget om fritidskortet ska barnen vara mellan 8 och 16 år. Kortet ska kunna användas för betalning av vissa avgifter för ledarledda fritidsaktiviteter som hålls av en godkänd utförare.

Barns och ungas möjligheter att delta i fritidsaktiviteter ska inte avgöras av plånbokens storlek. Det finns därför två olika belopp här. Först finns det ett generellt fritidskort om 500 kronor per barn. Jag vet att det finns de som tycker om den generella välfärden och vill att alla ska få del av dessa pengar. Det har efterfrågats tidigare när jag under flera år höll på och debatterade fritidspengen. Man vill ha en generell välfärd, och nu har vi den: 500 kronor till alla barn. Men sedan finns det undantag, och det är barn och unga som lever i ekonomisk utsatthet. Där finns ett belopp om 2 000 kronor.

Detta kommer nu att införas, efter flera års debatter där jag försökt övertyga mina kära kollegor här om hur bra detta är, den 1 oktober 2025. Då hoppas jag att vi alla ska fira detta. Jag är inte så säker på att alla blir med, men man kan ju alltid hoppas.

Fru talman! Det görs mer från regeringens sida. Jag ska hålla lite koll på min talartid, men jag vill gärna nämna bara några saker.

Det satsas pengar på insatser för att stärka, tillgängliggöra och öka kännedomen om verksamheter för barn och unga i kommuner över hela landet, liksom på att det ska utbildas fler ledare för barn och unga med funktionsnedsättningar. Kulturrådet har fått ett uppdrag som gäller att stärka den kommunala kulturskolan - också det finns det pengar till. Vi stärker också det judiska livet i Sverige.

Vi har ju även idrotten på vår agenda. Regeringen ger liksom tidigare regeringar ungefär 2 miljarder till Riksidrottsförbundet. Det går också 100 miljoner till anläggning av idrottsmiljöer i år och sedan 100 miljoner per år för idrott i utsatta områden, det så kallade Idrottsklivet. Vi gör också satsningar på friluftsliv och idrott för äldre. Till sist gör vi en ensamhetssatsning, eller om man vill kalla det gemenskapssatsning, på 300 miljoner.

Så där kan jag hålla på och räkna upp åtgärder. Vi hörde tidigare Kristina Axén Olin dra en hel lista på åtgärder, och nu kom jag med några ytterligare kulturella och hälsofrämjande åtgärder som vidtas framför allt för våra barn och unga.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Mats Berglund för frågan. Det är jättefint om vi kan ha ett resonemang om det här paradigmskiftet när näringslivet börjar komma in i sammanhanget.

När det har gällt sponsring av idrott vet vi att man får en skylt i hallen, och så drar man av pengarna. Man gör ett skatteavdrag. Om det kan göras för dem som jobbar inom kulturen är det fantastiskt bra. Då kan näringslivet gå in - jag tror att detta är ganska utvecklat i Danmark - och göra en ekonomisk insats och sedan göra ett avdrag. Det tycker jag är ett bra sätt för näringslivet att komma in.

Jag tror att det kommer att bli ganska vanligt. Vi får ändå tro att det finns ett antal företagare med god anda som tycker att om man stöttar kulturen får man ett mervärde i sitt företag eller sin verksamhet.

Detta ska nu ses över. Vi får se vad man kommer fram till när det gäller sponsring av ideell verksamhet och kulturell verksamhet. Jag är jättespänd på hur det kommer att bli.

Men jag vill nog säga till Mats Berglund att jag hör andra tongångar än han. Jag hör till exempel när det gäller Operan att det finns intresse. Det förvånar mig inte ett dugg, för det är ändå en nationalscen. Låt oss alltså ändå tro och hoppas att det kan bli så om nu möjligheten bjuds.

Fru talman! Mats Berglund! Väldigt fint att du tar upp funktionsnedsättning. Jag ska föra det vidare till Jakob Forssmed, som väl är den som framför allt håller i de sista delarna av det som ska formas till detta kort. Det finns en del kvar att göra. Flera myndigheter är inblandade.

Med tanke på ditt första inlägg vill jag säga att det naturligtvis handlar om ett komplement till det offentliga, vilket jag också uttryckte i anförandet. Vi ska inte dra oss undan ansvaret för det offentliga. Men det blir ett tillägg som jag tror kommer att berika om det görs på ett snyggt sätt. Att näringslivet kommer in kommer att berika den kulturella världen.

Jag tycker att Mats Berglund fortfarande lever i en problemvärld. Man skulle i stället kunna ha attityden att man ser utmaningar. Jag menar: Kom igen! Var inte så negativ, utan se möjligheterna i detta! Då ska vi se om vi inte kan dela på tårtan här i oktober nästa år.

Om det blir en succé, vad gör Mats Berglund då? Jag tror att han kanske kommer att se att det finns utmaningar och möjligheter här.

(MATS BERGLUND (MP): Vi hoppas på succé.)

Fru talman! Tack för frågan, Vasiliki Tsouplaki!

Jag kan inte se att det skulle störa det kulturella livet i Sverige särskilt mycket om man skulle få sätta sitt namn på en salong. Vi får kanske räkna med att man vill ha något slags bekräftelse om man satsar lite pengar.

Jag sa inte i mitt inlägg och tänker inte heller att det skulle bli mindre offentliga medel bara för att näringslivet kommer in. Jag tror att det kommer att vara ungefär samma budget och fungera ungefär som nu. Det här kommer att vara ett tillägg och en möjlighet.

Jag tror att behoven kommer att öka, som när det gäller det mesta i samhället. De offentliga medlen kommer kanske också att minska av olika skäl, eftersom det finns sådana enorma behov. Vi ser att bara försvarsbudgeten har gått från 40 miljarder för bara några år sedan till att nu vara uppe i 120-130 miljarder - de som sitter i försvarsutskottet kanske kan säga mer exakt. Jag kanske inte har rätt på decimalerna. Men det är en enorm ökning. Det är klart att det tränger ut en del annat. Så är det.

Men vi får slåss, som jag sa förut att en socialdemokrat har sagt: Vi slåss i samhället, och vi slåss i våra olika partier för kulturen. Vi får kämpa på.

Som jag sa i mitt anförande ser jag det här som något som kompletterar de offentliga medlen.

Fru talman! Detta är en otroligt viktig debatt, eftersom ett paradigmskifte är på gång när näringslivet kommer in på ett helt nytt sätt. Vi alla måste naturligtvis vara vaksamma så att detta sker på bästa sätt.

Vasiliki Tsouplaki tycker att min inställning är betryggande, men jag kan inte bära mer än Kristdemokraterna på mina axlar. Andra får ta ansvar för sina partier. Jag kommer att slåss för denna sak och göra vad jag kan. Det lovar jag.

När ledamoten säger att det offentliga stödet kommer att urholkas förstår jag det som att hon tänker att man inte följer kostnadsutvecklingen på de olika områdena. Det är en jätteviktig synpunkt. Det är naturligtvis Finansdepartementet som i stor utsträckning lägger kartan. Där får vi också slåss för kulturen.

Kostnadsutvecklingen är en del av alltsammans. Min förhoppning är verkligen att vi följer kostnadsutvecklingen på våra olika områden så att vi kan vara trygga i denna del.

Fru talman! När jag såg årets julkalender Snödrömmar tillsammans med mina barn fylldes jag av både värme och stolthet. Genom berättelsen om samiska barn och deras vardag fick vi en inblick i en värld som är en del av Sverige men som kanske är okänd för många.

Julkalendern gör något fantastiskt. Den väcker nyfikenhet och skapar förståelse för en av våra nationella minoriteters unika kultur, unika historia och unika utmaningar. Samernas rika kultur är en ovärderlig del av vårt gemensamma kulturarv.

Genom public service når dessa berättelser ut till hela svenska folket, oavsett om du bor i Kiruna eller i Malmö. Detta är en påminnelse om varför vi behöver ett starkt och oberoende public service: för att spegla hela Sverige för alla svenska medborgare.

Om samisk kultur blir synligare och om fler barn får lära sig om våra urfolk bygger vi inte bara kunskap utan också respekt och sammanhållning. Det är just sådana insatser som skapar broar mellan olika delar av vårt samhälle och stärker vår demokrati.

Snödrömmar är inte bara en berättelse för barn utan en del av ett större arbete för att bevara och lyfta fram det som gör Sverige unikt. Det är därför, fru talman, som public service är en av de främsta garanterna för vårt öppna demokratiska samhälle. Vi i Liberalerna kommer alltid att stå fast vid en hög finansiering av public service.

Det är också ett av skälen till att vi nu gör en storsatsning på en annan nationell minoritet. Jag vill ta mig tiden att säga att av alla satsningar i vår budget är satsningen på den judiska minoriteten, som är en av våra nationella minoriteter, en av de viktigaste för mig och Liberalerna. Vi kommer att finansiera uppmärksammandet av 250 år av judiskt liv i Sverige nästa år.

Jag beklagar verkligen att vi har en situation i Sverige 2024 där många svenska judar - en av våra nationella minoriteter - inte känner sig trygga på svenska gator. Många av dem känner sig övergivna av så kallade antirasister. Den antirasistiska rörelsen verkar tycka att just denna befolkningsgrupp, just denna nationella minoritet, inte är viktig att försvara när omfattande antisemitism sprids i det svenska samhället baserat på en konflikt i ett helt annat land.

Det finns också så kallade antirasistiska partier som har viktiga företrädare som sprider antisemitiska budskap. När de har gjort detta och blivit uteslutna försvarar den största lokalföreningen i partiet den person som har spridit antisemitiska budskap.

Så kan vi inte ha det i Sverige. Det är därför regeringen gör stora satsningar för att stärka den judiska minoriteten i Sverige - en av våra nationella minoriteter. Vi hade aldrig accepterat att en annan nationell minoritet behandlas som den judiska minoriteten behandlas i dag.

Fru talman! Tidöpartiernas och Liberalernas kulturbudget är en budget för barn, bildning och beredskap. Den stärker kulturen som en bärande del av vårt samhälle och en frihetsskapande kraft för individen.

Kulturen är en nyckel till att känna tillhörighet och delaktighet i samhällsbygget. Låt mig lyfta fram några av Liberalernas prioriterade områden.

Det första, som alltid kommer att vara nummer ett, är barns läsande. Vi står inför en läskris i Sverige. Pisa- och Pirls-studier visar att svenska barns läsförmåga kraftigt har försämrats.

Det är oacceptabelt i en kunskapsnation som Sverige. Därför gör vi i regeringen flera satsningar. Vi säkerställer att alla elever får tillgång till bemannade skolbibliotek för att ge dem de resurser som krävs för att de ska utveckla sitt språk.

Läslistor, nyligen framtagna av Skolverket och Kulturrådet, ska stötta lärare i arbetet att erbjuda barn en mångfald av kvalitetslitteratur som är både utvecklande och inkluderande. I många av Sveriges skolor, framför allt i de utsatta områdena, har inte lärarna och pedagogerna läst litteraturvetenskap. De behöver det här stödet för att välja ut böcker.

Vi stärker arbetet med Bokstart för att ge de yngsta barnen en språklig grund att stå på. Vi satsar även på Svenska barnboksinstitutet och folkbiblioteken för att säkerställa att böcker når fler barn oavsett var i landet de bor. Läromedel är en stor satsning som Liberalerna är otroligt stolta över.

Det handlar för det andra om skydd och tillgängliggörande av kulturarvet. Vi stärker insatserna för att skydda vårt gemensamma kulturarv och göra det tillgänglig för fler. Stora uppdrag har till exempel getts till Riksantikvarieämbetet.

Genom digitalisering och riktade satsningar på bevarandet av historiska miljöer och föremål ser vi till att fler kan ta del av vårt gemensamma kulturarv. Kultur är en bro mellan generationer och ett fundament för gemensam förståelse.

För det tredje vill jag tala om stöd till kulturella och kreativa näringar. Jag kommer att tala lite mer om dataspel här. Den absolut största kulturyttringen bland barn och unga i Sverige i dag är dataspel.

Sverige är en stormakt inom dataspel, precis som vi är en stormakt inom musik. Men det har inte fått det erkännande som behövs. Nu jobbar hela kulturutskottet med att säkerställa att dataspelsbranschen får det erkännande som den behöver.

Våra svenska utvecklare skapar spel som inte bara är globala framgångar utan också kulturella uttryck för vår tid. Vi satsar på att stärka dataspelsbranschen med vår nya strategi för kreativa och kulturella näringar. Vi kommer att ge innovationsstöd och arbeta exportfrämjande för företagen.

Fru talman! Men med stor makt kommer också ett stort ansvar. Rapporter från till exempel barnrättsorganisationen Child X visar att gromning och mobbning på nätet är utbrett. Det sker dessutom i spelen. Två av tre barn i den här typen av miljöer utsätts för olämpligt beteende. Vi hade aldrig tillåtit att vuxna män skulle närma sig våra barn på gatan. Men i dataspel verkar det vara öppet forum.

Här måste vi ställa konkreta krav på ökad tillsyn och sanktioner. Vi vill ge myndigheter, såsom Post- och telestyrelsen, större befogenheter att granska hur plattformarna skyddar sina användare, och vi vill införa kännbara böter för dem som brister i detta arbete. Plattformarna måste ta ansvar för att blockera vuxna män som försöker utnyttja barn i dessa miljöer.

Vi behöver också en effektiv åldersverifiering. Sociala medier och spelplattformar ska ha skyldighet att införa system som förhindrar att barn exponeras för olämpligt innehåll eller kontakt med vuxna som inte hör hemma i de miljöerna.

Fru talman! Med denna kulturbudget lägger vi grunden för ett Sverige där barns läsande, bildning och beredskap går hand i hand. Vi stärker barns läsande, skyddar vårt kulturarv och öppnar möjligheter för fler kreativa näringar.

Samtidigt värnar vi public service som en samlande kraft för hela vårt land. Vi säkerställer att alla oavsett bakgrund - inkluderande våra nationella minoriteter, och framför allt vår judiska minoritet - har samma tillgång till det som bygger vårt gemensamma Sverige. Jag yrkar därmed bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Vad gäller frågan om samerna och språksatsningen med olika institut var det en tillfällig satsning som nu löper ut. Tanken med den var att de skulle bygga upp sin verksamhet, och verksamheten är nu uppbyggd.

Den bild jag fått är att den finansiering som nu kommer att finnas kommer att vara en trygghet för att de ska kunna fortsätta med verksamheten. Jag känner ingen större oro för att det inte kommer att kunna fortgå. Det är en bra satsning som den förra regeringen satte igång och som den här regeringen fortsätter med.

Sedan till frågan om judiskt liv. När jag talat med de olika företrädarna för den här gruppen är deras största oro inte olika typer av ekonomiska satsningar. Deras största oro är att spridningen av antisemitismen har fått fart.

Så kallade antirasister tycker att all rasism är viktig att bekämpa förutom den här rasismen. Antirasistiska partier har företrädare som sprider djupt antisemitiska budskap. Den största lokalföreningen i det ansvariga partiet tar avstånd från ett utträde av företrädare. Det finns enorma problem.

Den största oron som svenska judar känner i dag är att de hör till en utpekad grupp som inte får stöd från hela samhället. De känner inte att de har en framtid i det här landet, och de känner sig oroliga för sin säkerhet.

En stor satsning som vi gör i budgeten är just att öka stödet för religiösa församlingar och andra institut så att de få mer medel. Ärligt talat kommer de pengarna att gå direkt till olika judiska församlingar.

Jag har aldrig skämts så mycket som jag gjorde när utskottet besökte Malmö och jag såg att det var poliser och vakter utanför en judisk förskola. Vi borde alla i det här rummet inse att det är totalt oacceptabelt.

Vi behöver göra mycket mer för judiskt liv. Men vi behöver framför allt politiskt ställa oss bakom dem. Det saknar jag från Vänsterpartiet.

Fru talman! Jag tänker så här: Man kan inte kalla sig för Sveriges främsta antirasistiska parti om Judiska Centralrådet inte välkomnar partiet till sina verksamheter. De är rädda för hoten som kommer från samhället. Man tvingas ha polisskydd och andra typer av skydd.

Samtidigt väljer den största lokalföreningen i Vänsterpartiet att ta avstånd från partiledningen när de utesluter en antisemit. Det är ohållbart. Så kan vi inte ha det i det här landet. Det här är en nationell minoritet som är hotad och inte känner någon framtidstro. Många av mina judiska vänner är rädda för sin framtid och för hur det ska bli. Jag har judiska vänner som till och med har stått och vaktat utanför sina skolor för att de är rädda för att något ska ske och att någon ska ta sig in.

Så pass djupt går det här, och då kan inte ett antirasistiskt partis största lokalförening ta avstånd från uteslutning av antisemiter. Det funkar inte.

Jag har stort förtroende för riksdagsledamoten Vasiliki Tsouplaki och litar på vartenda ord hon säger om de här sakerna, när det gäller henne själv. Men det går inte att den största lokalföreningen öppet försvarar en antisemit när det gäller en av våra nationella minoriteter. Det hade aldrig någonsin accepterats gällande någon av våra andra nationella minoriteter.

Så länge Judiska Centralrådet inte är nöjda behöver Vänsterpartiet fundera över det här, och vi andra partier behöver fundera på vilken politik vi behöver ha för att stötta den judiska minoriteten. Den har en framtid i Sverige, men vi måste se till att det är så framöver också. Vi måste ha de politiska insatserna för att det ska bli så på riktigt.

Fru talman! I dag debatterar vi kulturutskottets betänkande gällande utgiftsområde 17 i budgetpropositionen för 2025, vilket omfattar områdena kultur, medier, trossamfund och fritid.

Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet.

Jag tänkte främst uppehålla mig runt de delar av statens budget som berör folkbildningen.

År 2025 genomförs en utökad sänkning av anslaget till studieförbunden jämfört med innevarande år. År 2026 sänks sedan anslaget ytterligare. Jag ser detta som en nödvändighet när det behöver prioriteras i tuffa tider och när det görs historiska satsningar i Sverige på bland annat rättsväsendet och försvaret. Även om en del partier verkar tro det finns inte oändligt med resurser att fördela i statens budget.

För Sverigedemokraterna har prioriteringen också blivit mer aktuell därför att vårt förtroende för hur studieförbunden hanterar skattebetalarnas pengar tyvärr är mycket skadat. Skadan har uppstått eftersom statsbidraget till folkbildning under lång tid och i för stor utsträckning har gått till helt fel saker. Det handlar om pengar till islamister, brottslingar och diverse fuskare. Men under den här mandatperioden agerar Sverigedemokraterna och regeringspartierna för att se till att statsbidraget i stället hamnar rätt.

När vi för ett år sedan hade motsvarande kulturbudgetdebatt här i kammaren fick folkbildningen stort utrymme. Det gällde främst studieförbunden. Tonläget från flera oppositionspartier var extremt högt. Det var ett tonläge som på vissa sätt nådde nästan absurda nivåer, som jag knappast tror hjälper folkbildningen. Tonläget har under det gångna året fortsatt att vara högt med anledning av att anslaget till studieförbunden kommer att minska under de kommande åren.

I debatten för ett år sedan talade man från den politiska vänsterkanten om en slakt av det civila samhället. Förutom att det är rent nonsens att hela Föreningssverige håller på att braka ihop skvallrar det också om det synsätt som finns hos företrädare på den politiska vänsterkanten i kammaren. Man ser inte på civilsamhället som en fri och oberoende kraft utan som ett slags förlängning, ett lager, från staten som bara kan existera med hjälp av statsbidrag.

Den politiska vänsterkanten tog i samma debatt upp att det är i auktoritära stater som regeringen bestämmer över folkbildningen. Det är också ett mycket märkligt påstående med tanke på att såväl nuvarande regering som tidigare rödgröna regeringar har styrt folkbildningspolitiken på olika sätt - naturligtvis. Man styr genom budgetanslag, förordning, riktlinjer och så vidare. Någon styrning kommer alltid att finnas såvida man inte vill skicka iväg miljarder kronor av skattebetalarnas pengar utan någon som helst kontroll.

Fru talman! Folkbildningsväsendet kan göra gott för Sverige och har en stor potential. Men den typen av extrema överdrifter och ibland rena påhitt från oppositionen som vi har sett det senaste året stjälper folkbildningsväsendet mer än det hjälper. Domedagsretoriken stjäl fokus från sakfrågor som förtjänar bättre. I själva verket har SD och regeringspartierna gjort en insats för demokratin genom att agera för att statsbidrag till folkbildning ska gå till vad som är avsett. Det är något som de tidigare rödgröna regeringarna misslyckades kapitalt med.

Under mandatperioden har vi skärpt riktlinjerna till Folkbildningsrådet och genomdrivit ny och hårdare lagstiftning när det gäller demokrativillkor vid statsbidrag till civilsamhället, för att ta två exempel.

Med avstamp i Folkbildningsutredningen, som presenterade sitt slutbetänkande tidigare i år, kommer vi att se till att ytterligare förslag för ordning och reda i folkbildningsväsendet hamnar på riksdagens bord.

Fru talman! Det islamistkopplade studieförbundet Ibn Rushd meddelade nu i höst att man avvecklar sin verksamhet - detta efter att man nekats statsbidrag av Folkbildningsrådet för kommande år.

Äntligen, fru talman! Äntligen! Det var verkligen på tiden att denna islamistiska organisation avlägsnades från allt vad statsbidrag och skattepengar heter - och inget parti har drivit på så mycket som Sverigedemokraterna för att det här ska ske. Det gäller här i riksdagen, det gäller i regionerna och det gäller i kommunerna. Även om det formellt sett är Folkbildningsrådets beslut att inte fördela statsbidrag till studieförbundet Ibn Rushd, vilket har lett fram till att studieförbundet avvecklar sig självt, tror jag inte att det hade skett utan att Sverigedemokraterna och regeringspartierna hade drivit på för att det skulle ske. Det tycker jag också är tydligt när man ser de skäl som kommunicerats ut till att studieförbundet avvecklar och att det inte fick statsbidrag dessförinnan. De politiska signaler som vi har skickat ut, de reformer som vi har genomdrivit och de reformer som vi kommer att genomdriva har lett oss hit. Trycket på studieförbundet Ibn Rushd från Sverigedemokraterna har kommit från alla politiska nivåer i Sverige. Även många andras insatser, till exempel olika forskares och samhällsdebattörers, har såklart spelat roll för att vi har kommit hit.

Att studieförbundet Ibn Rushd nu avvecklas är en stor seger för Sverige, men det gäller att inte sänka garden. Mer finns att göra i svensk folkbildningspolitik för att säkerställa ordning och reda. Sverigedemokraterna kommer att ta sitt ansvar i samverkan med regeringspartierna för att vi når dit.

(Applåder)

I detta anförande instämde Runar Filper (SD).

Fru talman! Vi hörde inledningsvis här från Socialdemokraterna att Sverigedemokraterna skulle vara glada för att verksamhet stänger ned och glada över nedskärningarna som man talar om. Det stämmer inte, kan jag direkt säga. Nej, vi gläds inte om det är så att replokaler får stängas ned, till exempel, eller att olika studieförbund runt om i kommunerna i Sverige inte kan göra precis det de gör i dag.

Någonting som jag är glad och stolt över är att vi försöker återupprätta respekten för skattebetalarna och skattebetalarnas pengar. Det var inte någonting som stod högt på agendan när de rödgröna partierna regerade Sverige. Det är ju trots allt så att vi får genomdriva alla de här reformerna när det gäller folkbildningen - och då talar jag inte bara om budgetanslaget utan också om riktlinjerna till Folkbildningsrådet och om tilläggsdirektiven till Folkbildningsutredningen, om den typen av åtgärder - för att vi har fått ärva era synder. Det är ju ni som har sett till att det inte gjordes någonting åt det här enorma fuskandet och fifflandet.

Även när vi pratar om demokrativillkor och Socialdemokraterna vill slå sig för bröstet för det är det ju så att fuskandet och att pengar gick till fel saker var någonting som verkligen sköt i höjden när ni regerade.

I Riksrevisionens granskningsrapport om studieförbunden som kom för ett par år sedan kom man fram till att det i nästan hälften av fallen när man granskade 370 olika arrangemang visade sig att det inte fanns underlag för utbetalning.

Det är så er folkbildningspolitik har sett ut. Att nästan hälften av det här inte ens går till vad det ska är ju inte klokt. Vad har Socialdemokraterna egentligen för ansvar för att det ser ut så här? Det är ju era synder vi nu får ärva.

Fru talman! Det är inte första gången jag hör den här typen av argument från den rödgröna sidan. Plötsligt oroar man sig för människor ute i landet och på landsbygden och vad de har tillgång till.

Med er politik skulle ju människor inte ens ha råd att åka till de här replokalerna och olika verksamheterna därför att bränslepriserna är rekordhöga så att människor blir fattigare. Det är ju den politik som ni bedriver.

Jag hör att ni vill ta kredd, och ni slår er som sagt för bröstet för propositionen som till slut lades fram om demokrativillkor vid statsbidrag till civilsamhället. Vi delade uppenbarligen en del ståndpunkter med Socialdemokraterna i fråga om vad som är viktigt i den här propositionen. Men sedan har vi förbättrat den här produkten så att den blev bättre än den produkt som ni lade fram från början.

Jag måste också dementera det som sägs här. En tredjedel påstår man att vi skär bort från pengarna till studieförbunden. Det stämmer att vi drar ned anslaget, men inte med en tredjedel. Det är snarare med en fjärdedel. Om man kan höfta med flera hundra miljoner på det sättet när man står här och pratar med mig känns det som att det inte är så stora pengar för er, för ni har ju inte ens koll på siffrorna när det gäller studieförbunden.

(Applåder)

Fru talman! Det finns något alldeles speciellt med den svenska idrottstraditionen. När vi träffas under idrottens fana för att träna, tävla eller bevittna idrottsliga prestationer upplever vi en känsla av stolthet och gemenskap.

Sarah Sjöström i frisim, Armand Duplantis i stavhopp, Truls Möregårdh i bordtennis eller Anna Beck på cykel - ja, de svenska idrottsstjärnorna får inte bara oss svenskar att tappa hakan; de får en hel värld att stanna upp.

Idrottsrörelsen är och ska även fortsatt vara en central del av Sverigebilden. Det handlar om Sverige som idrottsnation, Sverige som ett folk och ett land för hälsa och Sverige som hållbart samhälle.

Fru talman! I en tid av ökat stillasittande och ökad ohälsa som kryper allt lägre ned i åldrarna behöver vi göra ännu mer för att fler barn och unga ska bjuds in till en aktiv och meningsfull fritid. Den moderatledda regeringen har redan nu presenterat flera åtgärder för att stärka civilsamhället, friluftslivet och föreningslivet. Idrottsanläggningar är en sådan del.

En av förutsättningarna för att utöva vissa idrotter är att det finns en anläggning att utöva idrotten i. Därför satsar regeringen 30 miljoner kronor extra på fler idrottsanläggningar i landet.

Dessa medel kommer självklart inte att räcka för att rusta upp Sveriges alla eftersatta gymnastikhallar eller idrottsplatser - detta är också ett arbete som till stor del kommer att behöva göras ute i våra kommuner - men det är en tydlig signal om att frågan om idrottsanläggningar är viktig och att regeringen vill bidra till att öka takten på den efterlängtade upprustningen.

Totalt uppgår den extra satsningen till 130 miljoner kronor bara för i år.

Tillgången till anläggningar måste också kartläggas. Därför har regeringen gett Centrum för idrottsforskning ett uppdrag att upprätta och driva en kunskapsplattform för anläggningar och utemiljöer för idrott och fritid. När vi vet mer om var vi ska satsa och investera kan vi pricka våra satsningar mer träffsäkert.

Cif har också fått i uppgift att lyfta fram goda exempel på lösningar på hur tillgången till lokaler och ytor skulle kunna förbättras. Att öka nyttjandegraden av redan befintliga idrottshallar, lokaler och ytor för idrott är en lågt hängande frukt som ur såväl ett tids, kostnads- som hållbarhetsperspektiv bara har fördelar.

Var tredje familj har inte råd att skicka sitt barn på en fritidsaktivitet, hörde jag från talarstolen här i dag. Då är det välkommet att den här regeringen ser det problemet. Det är just därför som vi har utformat fritidskortet. Fritidskortet är regeringens stora reform för att främja barns och ungas aktiva deltagande i idrott, kultur, friluftsliv och föreningsliv.

Att barn och unga får röra sig mer, förbättra konditionen och främja kreativt och kulturellt skapande i sociala sammanhang är viktigt här och nu, men det är också av stor betydelse för god hälsa genom hela livet. Barns och ungas möjligheter att delta i fritidsaktiviteter ska inte avgöras av föräldrarnas storlek på plånbok eller deras utbildningsbakgrund. Fritidskortet är därför en riktad satsning för att nå dem som står allra längst bort. Det är också där som nyttan kommer att vara som allra störst.

För den moderatledda regeringen är också riktade medel för att utveckla idrottsverksamhet i utsatta områden en prioriterad fråga. Utöver införandet av fritidskortet har Riksidrottsförbundet därför tilldelats 100 miljoner kronor för att utveckla idrottsverksamheten, främst för barn och unga, i just dessa områden. Insatser ska ske där det finns förutsättningar för långsiktigt arbete. Långsiktighet är också en röd tråd i det som regeringen nu föreslår.

Fru talman! Den nationella ungdomsenkät som Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor har genomfört visar att unga som har en funktionsnedsättning idrottar, umgås med vänner, besöker gym eller är aktiva i föreningar i mycket lägre utsträckning än andra barn och unga. Det är endast 9 procent av dem med intellektuell funktionsnedsättning som når den rekommenderade tiden för fysisk aktivitet per dag.

Vi behöver tänka nytt och utforma aktiviteter och verksamheter som fungerar för alla och är välkomnande också för dem som inte redan har hittat till föreningslivet. Därför har regeringen i år satsat nästan 300 miljoner kronor extra för att stärka föreningslivet och göra det mer tillgängligt särskilt för denna grupp, som alltså är extra långt bort. Satsningen inkluderar stöd för att öka kännedomen om verksamheterna, stöd för att köpa in utrustning, stöd för att rekrytera och utbilda ledare och stöd för att förbättra möjligheterna för barn med funktionsnedsättning att delta.

Lägg därtill att Fritidsbanken nyligen har tilldelats 10 miljoner kronor för att skapa ett brett utbud av fritidsutrustning, fritidshjälpmedel och parautrustning.

Fru talman! Jag har härmed nämnt några av regeringens riktade satsningar för att öka barns och ungas möjlighet till mer rörelse och idrott, men jag vill också lyfta vikten av att du och jag - vuxna i Sverige - rör på oss mer. Det handlar om folkhälsan i stort.

Lidingöloppet, Vårruset, Vätternrundan - vilket lopp är din favorit? Sverige har fantastiska löp- och cykellopp. De lockar tusentals vuxna att röra sig. Det uppstår en folkfest, och det skapas arbetstillfällen på de orter och i de kommuner där det arrangeras en större tävling.

Det är därför mycket välkommet att regeringen nu har beslutat att ideella föreningar ska kunna slippa att betala för Trafikverkets kostnader för bland annat omskyltning vid arrangemang på statliga vägar. I budgetpropositionen för 2025 aviserar regeringen också ett permanent anslag till Trafikverket på 8 miljoner kronor årligen för att möjliggöra en permanent lösning.

Fru talman! Jag är stolt över Idrottssverige. Våra idrottsstjärnor går först. De driver utvecklingen framför sig. De sätter Sverige på kartan i världen och visar att det är möjligt att nå nya mål. De visar att ansträngning lönar sig. De visar också att både resan och målet i sig kan vara målet.

Men jag är också stolt över den breddverksamhet som finns i Sverige, som tack vare denna regering kommer att kunna innefatta fler. Vi visar att det finns vilja och handling och att vi tillsammans kommer att kunna rikta satsningar för att nå fler och göra mest nytta.

Jag är också stolt över dem som arbetar ideellt i civilsamhället, de som är därute i våra föreningar, som tror på våra barn och som tar sig tid att göra det möjligt för barnen att upptäcka rörelseglädjen. En aktiv och meningsfull fritid är kanske något av det absolut viktigaste vi kan ge våra barn. Det är alltså vi - politiken och civilsamhället tillsammans - som gör detta möjligt.

(Applåder)

Herr talman! Jag noterar att Socialdemokraterna är imponerade av fritidskortet. De tar gång på gång upp problematik som de ser runt det, men egentligen vet de att det är en fantastiskt bra reform som kommer att nå dem som är allra längst bort från detta.

Socialdemokraterna är oroliga för att det finns för mycket pengar som nu kommer att riktas till denna grupp. De är också oroliga för att det tar för lång tid. Och nu är de oroliga för att själva administrationen kostar för mycket.

Men jag menar att detta också är ett svar på det som Socialdemokraterna har oroat sig för, det vill säga att pengarna ska hamna i fel fickor. Nu har vi möjlighet att göra det här i god tid. Vi har möjlighet att skicka ut pengar till de föreningar som ska ta hand om detta framöver så att de har god tid på sig att förbereda sig. Systemet ska vara väl rustat och inte vara en ficka för kriminella. Vi ska kunna ha ett robust system på plats.

Jag tycker att debatten om fritidskortet är intressant. Socialdemokraterna säger sig vara måna om dem som är allra längst bort från detta. De säger sig vara måna om dem som inte hittar till idrottsföreningar. De säger sig vilja att barn och unga som inte har kopplingar till idrottsföreningar ska komma dit. Nu vet vi att vi har ett system som kommer att kunna göra mer än vad Socialdemokraterna lyckades göra under de åtta år när de senast satt vid makten.

Jag förstår att det blir frustrerande för er att också pengarna finns och att vi har lyckats ordna detta.

Herr talman! Jag spenderar ganska mycket tid ute i våra verksamheter. Jag hör historier om barn och unga som står långt från en idrottsförening. De får nu en möjlighet att ta sig till en idrottsförening. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att det kallas att vara tondöv.

Den kritik som Socialdemokraterna för fram via ledamoten Rojhan är att det är för dyrt, och man är orolig för att pengarna ska hamna fel. Det är därför som detta har fått ta tid. Vi vill ha ett system på plats som är robust. Vi vill ta hänsyn till den kritik eller de farhågor som finns. Det är därför vi inte skyndar på denna process. Vi vill att systemet ska vara vattentätt. Det handlar om de föreningar som ska ta emot våra barn, de barn som står längst ifrån föreningarna. Jag lyssnar på dem som säger att det är dyrt och att de inte har råd att skicka sina barn till en förening. De kommer med dessa pengar att kunna göra det.

Socialdemokraterna säger att det är för dyrt och att detta inte kommer att riktas till denna grupp. Jag säger: Följ gärna med och se! Jag och regeringen hör att det finns ett problem, och vi vill göra någonting åt det.

Det är klart att man kan göra som Socialdemokraterna har gjort tidigare, det vill säga göra precis samma sak år ut och år in. Men jag lovar att vi då inte kommer att hitta ett förändrat och förbättrat system.

(Applåder)