Mats Berglund (MP) svarade Kristina Axén Olin i en replik om Kultur, medier, trossamfund och fritid i debatten ”Protokoll 2024/25:43 Onsdagen den 4 december” den 4 dec 2024.
Kristina Axén OlinM· i en replikDet är med fascination jag lyssnar på Mats Berglund. Jag kan inte låta bli att bli, som sagt, lite fascinerad men också lite orolig när jag hör oppositionspartier som plötsligt har flera miljarder till andra saker medan…Herr talman! Jag förväntar mig nog en reprimand efteråt, för jag kommer kanske inte att hålla tiden. Jag har anmält en ganska lång talartid, men jag befarar att mitt manus är ännu längre. Vi får se.
På grund av budgetreglerna har jag inte möjlighet att yrka bifall till Miljöpartiets budgetförslag i denna debatt. I stället står jag bakom Miljöpartiets särskilda yttrande i betänkandet.
Om jag hade haft möjligheten hade jag yrkat bifall till att höja statens budget för utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid med nära 2,9 miljarder kronor. Det är differensen mellan regeringens och Miljöpartiets budgetförslag.
Kulturen är i ett krisläge. Det behövs en ordentlig kulturpolitik - ett ordentligt kulturpolitiskt lyft - för att sektorn ska blomma. Jag ser att det sitter många på läktaren i dag. Jag är väldigt glad för att kultursektorn och kulturlivet har kommit hit för att visa sitt stöd, för kulturpolitiken är viktig. Stort tack för att ni har kommit hit!
Jag ska redan nu säga att siffran 2,9 miljarder är något dopad eftersom vi avvisar regeringens förslag om ett fritidskort, som ligger i en annan del av budgeten. De pengarna för vi över till den här delen av budgeten, men det skiljer fortfarande en bra bit över 2 miljarder, som jag nämnde i replikskiftet tidigare, av en budget på 16,8 miljarder.
Detta säger något om förhållandena mellan alternativen. Det är inte så att vi har mer pengar bara för att vi är ett oppositionsparti. Vi har samma reformutrymme, men vi väljer att använda pengarna till annat än exempelvis skattesänkningar för höginkomsttagare. Vi tror på att lägga pengar på välfärden och på kulturen.
Det hävdas ofta att kulturpolitiken är ett område där det råder något slags relativ konsensus. Det är ett faktum att vi i partierna sinsemellan har varit överens om spelregler, till exempel principen om armlängds avstånd, och om de kulturpolitiska målen.
Även om diskussionerna har förändrats med tiden har kulturpolitikens områden varit relativt konstanta ända sedan 1974. Konsten och konstarterna, mediepolitiken, folkbildningen och kulturarvet är de områden som nu har hängt med i 50 år. Stridsfrågan har framför allt varit medelstilldelningen och budgeten - det som vi diskuterar i dag.
Det ligger såklart något i det resonemanget, men jag har ändå aldrig känt mig riktigt bekväm med synen på konsensus. Möjligen sparkar jag in öppna dörrar nu, men det betyder något att den gröna kulturbudgeten - budgeten för kulturen, idrotten, friluftslivet, civilsamhället och mediepolitiken - är mer än 2 miljarder högre än regeringsunderlagets och att kulturens andel av regeringens totala budget minskar för varje år. Hos oss ökar den.
Det handlar inte bara om att vi råkar ha utrymme över när vi sätter ihop vår budget, utan det handlar om synen på kulturen. Varför är det viktigt med scenkonst, det egna skapandet, ett fungerande civilsamhälle och ett ekosystem där ideella krafter verkar ihop med institutioner och fria grupper med etablerade konstnärer? Varför är bildningen så betydelsefull för ett fungerande demokratiskt samhälle liksom engagemanget i föreningslivet? Och varför får det offentliga inte dra sig undan ansvaret?
Detta är frågor där vi skiljer oss åt, och det tydliggörs i våra budgetalternativ. Det är en ideologisk fråga - en ideologisk skiljelinje.
Den förra mandatperioden dominerades till ganska stor del av pandemin. Kulturen och föreningslivet var bland de värst drabbade när samhället stängde ned. Den regering som Miljöpartiet var en del av svarade med kraftfulla pandemistöd för att hålla sektorn flytande.
När samhället sedan successivt väcktes till liv, scenerna öppnades och man kunde mötas igen i föreningslokaler och studiecirklar hade vi förberedda, färdigutredda förslag och kunde sjösätta en massiv återstart för att få hjulen att börja rulla igen.
Tätt därefter kom dock lågkonjunkturen med inflationen och sedan Tidöregeringens neddragningar, inte minst tillbakadragandet av de återstartsstöd som vi gärna hade velat se permanentas. Det var tre slag mot kulturen: pandemin, inflationen och Tidöregeringen.
I vår budgetmotion liknar jag det vid en bil, eller kanske hellre en cykel då jag är miljöpartist, som tvärnitar inför en brant kurva. För att komma ur kurvan och inte bli stående, eller falla omkull om det är en cykel, måste vi trampa på. Vi måste gasa oss ut ur kurvan.
Miljöpartiet lägger fram en stark budget på kulturområdet. Det är återigen en återstartsbudget. Det är inte en återstart från pandemin den här gången utan från inflationen och från tiden med Tidöregeringen.
Regeringen lägger all kraft på reformer som inte kostar något och som kanske inte heller betyder särskilt mycket, såsom listor över böcker till lärare och en kulturkanon. Framför allt är det reformer som de facto monterar ned de kulturella ekosystemen.
Samtidigt lägger Miljöpartiet 150 miljoner på folkbiblioteken och ytterligare 30 på ett läsfrämjande lyft. Vi lägger 100 miljoner mer än regeringen på amatörkulturen och de lokalhållande organisationerna.
Vi lägger 60 miljoner på scenkonsten, delvis för att kompensera för pris- och löneomräkning där regeringen har valt att inte lägga in det. De centrala museerna får ett tillskott på 60 miljoner för att stärka verksamheten och göra nödvändiga lokalanpassningar. Det nationella stödet till kulturskolan får ett rejält tillskott.
Vidare satsar vi på kulturarvet med medel till den övriga museisektorn med 10 miljoner mer än regeringen, 25 miljoner till Riksarkivet och 30 miljoner till Riksantikvarieämbetet, men också 3 miljoner till Musikverket.
Det är bra att regeringen höjer den kyrkoantikvariska ersättningen med 30 miljoner. Det är efterfrågat, men det är långt ifrån tillräckligt. Vi i Miljöpartiet lägger därför ytterligare 20 miljoner på detta nästa år, och därefter ökar vi det till 40 miljoner för 2026 och 60 miljoner för 2027.
Det är beklagligt att regeringen har valt att skära i den digitaliseringssatsning på kulturarvet som vi startade upp som en del av återstartsutredningen. Vi går i stället vidare med den och lägger 88 miljoner mer nästa år på digitalisering av kulturarvet.
Det väntas komma en filmutredning i vår, men vi vet redan nu att det behövs mer pengar om svensk film inte ska fortsätta att halka nedåt i internationell jämförelse.
Förutom ett brett filmstöd stärker vi också produktionsincitamenten för film, som också var en del av återstartsutredningen. Det har betytt väldigt mycket för de få produktioner som har lyckats få stödet och hunnit söka det under de relativt få sekunder, eller om det var någon minut, som man hade på sig innan pengarna tog slut. Detta måste regeringen ta tag i innan nästa omgång på något sätt. Det hoppas jag.
Regeringens satsning på Skapande skola är naturligtvis väldigt bra. Med 50 miljoner extra ska stödet nå två tredjedelar av landets skolor. Det är en god ambition, men det är såklart inte tillräckligt. Vi skulle behöva se över hela systemet och införa en garanti så att alla skolbarn får tillgång till professionell kultur åtminstone varje år men gärna oftare - varje termin. Vi skulle behöva en skolkulturutredning för att säkra barns och ungas möte med kultur.
Pengarna till Skapande skola i regeringens budget är tyvärr heller inte helt nya pengar in i budgeten. Man har delvis flyttat om medel från andra delar av kulturbudgeten. Det är oroväckande att medlen till kultursamverkansmodellen därför minskar från förra året.
Hela den samlade oppositionen är överens. Vi måste gå åt andra hållet och stärka kultursamverkansmodellen. Vi behöver mer och inte mindre pengar till kulturen och kulturverksamheterna runt om i regionerna.
Herr talman! Vi avvisar fritidskortet. Det är naturligtvis bra att regeringen gör en satsning på idrott, kultur och fritid för barn och unga. Men som remissvaren visar riskerar kortet att dras med rätt stora problem.
Regeringen har budgeterat med knappt 800 miljoner kronor, tror jag. Det är mycket pengar. Det måste vi säga. Men de administrativa kostnaderna beräknas till 260 miljoner till berörda myndigheter: Försäkringskassan, E-hälsomyndigheten och Folkhälsomyndigheten.
Det råder oklarheter om hur licensieringen ska gå till. Både föreningar och föräldrar riskerar att hamna i en rätt bökig situation när man ska hantera det. Syftet är att bredda deltagandet. Det är naturligtvis också bra. Men många remissvar menar att kortet framför allt kommer användas av dem som redan i dag är aktiva på fritiden.
För vissa verksamheter som till exempel ridsporten, där jag har träffat företrädare, ligger deltagaravgiften ofta på flera tusenlappar per termin. Man kommer inte att locka fler med en femhundring i rabatt. Inte ens 2 000 kronor skulle hjälpa familjer med låg inkomst om de ska betala en terminsavgift på kanske det tredubbla.
Vi har lyssnat in rösterna. Vi vill i stället föra över medlen direkt till centralorganisationerna och Riksidrottsförbundet för att de ska ha möjlighet att arbeta med att sänka trösklarna, utbilda fler ledare, något som behövs, och fokusera på geografiska områden som vi vet behöver stärkas.
Vi lägger också 200 miljoner för att stärka Kulturskolan. Vi ger medel till ungdomsorganisationer via MUCF, till fritidsgårdar, Ungdomens hus och aktivitetshus.
Även parasporten och elitidrotten får stärkta medel utöver det som ligger i regeringens budget. Vi lägger 130 miljoner för att starta en anläggningsfond - som jag tog upp tidigare i replikskiftet - för att göra något åt bristen på hallar och arenor för idrott och friluftsliv. Det är ett bättre sätt att använda pengarna.
Friluftsorganisationerna lider på samma sätt som delar av idrotten och kulturlivet av att bristen på ledare och pedagoger hindrar barn och unga att engagera sig. Vi stärker därför till exempel Friluftsfrämjandet och andra organisationer med drygt 130 miljoner i vårt budgetförslag.
Herr talman! Jag ska också säga några ord om de drastiska neddragningarna på folkbildningen. Runt om i landet märks nu tyvärr Tidöeffekten, får man väl säga. De tio studieförbunden är nu åtta. Verksamheter och verksamhetslokaler, musikhus och replokaler lägger ned.
På större orter och i städerna kanske effekten än så länge inte märks särskilt mycket. Men på små orter, där studieförbundet kanske hade den enda lokalen eller en av väldigt få, drabbas inte bara bildningen och folkbildningen.
Hela föreningslivet, det kulturella ekosystemet, drabbas när mötesplatsen försvinner. Dörren är plötsligt låst, och lokalen går inte att boka. Där man tidigare hade möten med hembygdsföreningen och hemslöjden står nu en tom lokal.
Det här är verkligheten runt om i landet på små och större orter. På sajten Nedskärningskartan har de nedläggningar som framför allt har uppmärksammats i medierna listats och ritats ut på en Sverigekarta med små notiser, som till exempel:
"Studieförbundet Vuxenskolans fastighet i Malå är till salu, och i Burträsk har både hyresavtalet och två anställda sagts upp. Orsaken är de kraftigt minskade anslagen till folkbildningen."
"20 band drabbas när känd replokal i Umedalen läggs ned."
"Vi ska stänga en vävlokal i centrala Torsåker och har sju fullt fungerande vävstolar med tillbehör som vi behöver göra oss av med. Bortskänkes! Annars blir det tyvärr tippen."
"Studiefrämjandet har lämnat sitt musikhus under våren."
"Nu stänger replokalen i Ronneby - rockband tvingas flytta."
Kartan fylls successivt på med allt fler sådana exempel.
Vi ledamöter i utskottet har fått ett antal mejl, texter och debattunderlag skickade till oss de senaste dagarna, inte minst från de personer som nu sitter uppe på åhörarläktaren. Engagemanget för kulturen är stort. Det gläder mig verkligen, för kulturen behövs.
Fackförbundet Scen & Films förbundsordförande Simon Norrthon har tillsammans med andra publicerat något som skulle kunna ses som en lägesbeskrivning på förbundets hemsida.
Han inleder texten med frågan: "Vad gör regeringen åt den kulturdöd som sprider sig i landet?" Svaret är ju: Mycket lite, eller kanske till och med ingenting! Pandemistöden försvann långt innan krisen var över. Trygghetssystemen för kulturarbetarna är fortfarande ihåliga, kan man läsa.
Jag var själv med under den förra mandatperioden att tillsätta en utredning för att förbättra SGI-systemet så att kulturarbetare fångas upp vid sjukdom eller när de på något sätt tappar inkomsten. Elitidrottare är en annan grupp som skulle behöva den här reformen, och kanske också parasportare. Förslagen är remitterade och redo att omvandla till propositioner. Men de ligger fortsatt på något skrivbord i Regeringskansliet.
Texten från Scen & Film fortsätter: En strategi för kulturella och kreativa branscher har lanserats, men resurser för ett genomförande har inte skjutits till.
Kulturministern upprepar behovet av breddad finansiering, men var är de konkreta åtgärderna? Det räcker inte att staten drar sig undan för att det privata kapitalet ska komma in.
Skattesänkningarna - som i regeringens budgetförslag har en förskräcklig fördelningspolitisk profil, det måste jag ändå säga - hävdas vara den största satsningen på kulturen. Det hävdade i varje fall kulturministern i en artikel i Aftonbladet häromdagen. Hushållens kulturkonsumtion ska lösa krisen. Det återstår att se. Samma sak har hävdats av tidigare moderata kulturministrar. Men någon mätbar effekt blev det väl inte då heller.
När det gäller den fördelningspolitiska profilen, hur tänker regeringen där? Det är massiva skattesänkningar för höginkomsttagare. Men de som har det sämre ställt får försämrade trygghetssystem, ingen uppräkning i barnbidraget trots den höga inflationen och sänkta bostadsbidrag. Om skattesänkningarna är den viktigaste kulturpolitiska satsningen, är det bara höginkomsttagare som ska nås av regeringens kulturpolitik?
Herr talman! "Under tiden slocknar Sverige, och kulturministern verkar inte tycka att det är hennes bord", fortsätter artikeln från Scen & Film och listar en lång rad fria scener och grupper som nu kämpar med insamlingar och stödföreställningar för att överleva. "Publiken är tillbaka, men det saknas resurser till innovation och skapande av nya verk."
Det bristande filmstödet nämns, och tv-produktionerna hotas av en väntad public service-proposition. Texten mynnar ut i orden: "Kultur är det man bombar när det blir krig, eftersom det är det som håller oss samman."
Jag ska avsluta mitt anförande här, för jag tror inte att det bara är jag i den här församlingen som har träffat och haft samtal med företrädare för Ukraina och den ukrainska kulturen. I Ukrainska institutets monter på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg tidigare i höstas visades en samling halvt brända böcker. Det är resterna från en rysk attack mot landets största boktryckeri. Det fick effekt. Det blev svårare att få tag på ukrainsk litteratur.
Kriget i Ukraina har på ett så tydligt sätt visat kulturens betydelse. Kultur är oerhört viktigt i krig. Det handlar om att skydda och bevara kulturarvet, absolut, men ännu mer handlar det om att hålla kulturlivet levande.
Det ukrainska språket lever i den ukrainska litteraturen, och trots förstörelsen av det här tryckeriet når läsningen rekordnivåer. Teatrar, konsertlokaler och biografer i Ukraina fylls i dag av besökare.
Kulturen är behövd. Kulturen stärker individer, och kulturen gör ett samhälle motståndskraftigt.
Jag ber om ursäkt, herr talman, för att jag har dragit över min tid något förskräckligt.
(Applåder)
Herr talman! Tack, Mats Berglund, för ett långt och intressant anförande!
Jag har suttit i kulturutskottet i två år och haft förmånen att arbeta med Amanda Lind, Mats Berglunds föregångare som ordförande i kulturutskottet. Jag har samma uppfattning om ledamoten Mats Berglund, nämligen att han har ett stort, brinnande engagemang för kanske speciellt den offentligt finansierade kulturen. Det tror jag ingen har någon invändning emot.
Nu höjer ni budgeten enormt jämfört med regeringens budget, Mats Berglund, vilket vi hörde i anförandet. Det var många siffror. Jag tror att ni har plussat på i princip varje anslag.
Jag hoppas naturligtvis inte det, men om Miljöpartiet mot all förmodan skulle ingå i en regering efter nästa val, ämnar då ledamoten Mats Berglund hålla fast vid den budget som ni nu har lagt?
Herr talman! Tack, Alexander Christiansson, för den frågan och för att vi får möjlighet att debattera även detta!
Min talartid var lång, men jag är också ensam från Miljöpartiet. Större partier har ju fler som kan prata. Jag tycker faktiskt att hela kulturutskottet har ett brinnande engagemang, så det vill jag återgälda. Att budgetarna skiljer sig åt vet vi.
Ja, vi har plussat på nästan varje anslag, och det har att göra med att vi har lagt på inflationsskydd, alltså pris- och löneomräkning, på de poster där vi har identifierat att regeringen inte har gjort det. Vi tycker nämligen att det är viktigt att skydda kulturen mot inflationen, som har varit väldigt hög.
Kommer vi att hålla fast vid det här när vi hamnar i regering? Ja, det är verkligen vår ambition. Titta på den senaste budgeten som vi var med och lade - den var i samma storleksordning som Miljöpartiet föreslår nu. Det var inklusive återstartsstöden, men vår ambition är, och var även då, att åtminstone delar av dessa stöd ska permanentas.
Vi behöver ett kulturlyft i samhället. Kulturen har varit eftersatt, och vi behöver höja den. Pandemin blev verkligen en väckarklocka. Vi gick in med pandemistöd och räddade stora delar av kulturen även om det var hårda år, och sedan hade vi återstartsstöden för att få igång hjulen.
De hjulen måste fortsätta att rulla. Vi behöver ett starkare kulturliv. Det här är tider av kris och inte bara ekonomisk kris - det är en orolig omvärld. Precis som jag avslutade mitt anförande med behövs kulturen mer än någonsin.
Herr talman! Det stämmer som ledamoten säger att det är i samma storleksordning som under pandemitiden. Jag satt i finansutskottet då och var med och lade fram de extra ändringsbudgetarna. Men vi höjde också vår statsskuld, precis som vi får göra när det är krig och kris, för att kunna finansiera den enorma krisen.
Nu lägger man alltså en liknande budget. Ledamoten lyfter fram den sista budget som ni var med och lade fram, och jag roade mig lite med att titta på den. Där fanns ett beräknat anslag över de kommande tre åren som sträckte sig fram till 2024, alltså i år. Den budget som Miljöpartiet ville investera i kulturen när ni hade hand om departementet låg på 16 165 miljoner. Det är alltså mindre än vad vi lade.
Det är lätt att stå och hitta pengar på olika sätt när man inte behöver ta fullt ansvar. Så enkelt är det. Men inte heller Miljöpartiet kommer ju att få 51 procent och kunna göra precis hur man vill. Gud bevare mig om det hade varit så, säger jag som sverigedemokrat, men det finns ändå en viss frågeställning i det här som jag tycker är ganska spännande, och det är att de pengar som man hade då har man inte nu. Och det man lägger i dag kommer man inte heller att ha i framtiden, så det är en paradox i det resonemang som ledamoten Mats Berglund lägger fram här i kammaren.
Min fråga är därför: Kommer ni verkligen att hålla fast vid den budgeten om det skulle vara så - gud bevare oss - att ni fick makten igen efter nästa val?
Herr talman! Återigen tack, Alexander Christiansson, för samma fråga! Jag ska utveckla svaret, och det är fortfarande att det vår ambition. Sedan är det självklart alltid en förhandling; det vet Alexander Christiansson och alla andra här lika väl som jag.
Det där har att göra med att det var en tillfällig satsning på papperet till följd av återstartssatsningen och kanske delvis pengar som fanns kvar från pandemistöden. Men vår ambition är att permanenta detta, och vi har argumenterat för i alla de budgetar som vi har lagt sedan dess att dessa stöd behöver permanentas.
Det är inte så att vi har mer pengar än regeringen bara för att vi är i opposition. Vi har samma reformutrymme, men vi väljer att använda pengarna på ett annat sätt. Vi väljer framför allt att inte sänka skatterna. Vi har andra fördelningar. Vi vill inte sänka skatterna för höginkomsttagarna, och vi vill inte, som regeringen, sänka skatterna på utsläpp. Det är mycket bättre att satsa pengar på kulturen och på välfärden.
Vi har absolut en budget som kommer att fungera. Det är vår utgångspunkt liksom, tror jag, alla oppositionspartiers att vi har en budget som kommer att fungera att regera på om den skulle gå igenom redan i morgon.
Vi vill ha ett kulturlyft för hela samhället, för det behövs!
Herr talman! Det är med fascination jag lyssnar på Mats Berglund. Jag kan inte låta bli att bli, som sagt, lite fascinerad men också lite orolig när jag hör oppositionspartier som plötsligt har flera miljarder till andra saker medan det inte händer någonting när man har regeringsmakten.
Jag hittade ett pressklipp som handlade om den skolbiblioteksutredning som tillsattes 2019 under ledning av Gustav Fridolin, tidigare språkrör för Miljöpartiet. Den 19 januari 2021 föreslås där lagstadgade skolbibliotek för alla barn i Sveriges skolor med anledning av den lässituation som syntes redan då. "Vi är inte där än", sa dåvarande utbildningsminister Anna Ekström.
Redan då negligerade alltså Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet den utredning som en egen partikollega gjort som föreslog lagstadgade skolbibliotek. Det blev ingenting av det.
Herr talman! Låt oss ta Operahuset som ett annat exempel, apropå ett av våra kulturarv som den här regeringen faktiskt satsar på. Det ramlade ned stenar och rann in avloppsvatten i källaren redan under de två föregående mandatperioderna. I åtta års tid har Mats Berglund och andra kollegor haft möjlighet att fatta beslut om skolbibliotek och renovering av operahus och annat som vi i vår regering nu tvingas ta tag i och satsa pengar på.
Varför satsade inte Mats Berglund någonting då? Hur förklarar Mats Berglund att man när man är i opposition helt plötsligt har tillgång till miljarder att lägga på varenda post, men under åtta års tid var kulturen, kulturarvet, skolbibliotek och barns läsande med mera gravt eftersatta?
(Applåder)
Herr talman! Vi tillsatte skolbiblioteksutredningen, och det är en utredning som borde ha tillsatts långt tidigare. Reformen av skolbiblioteken är gammal. Man har väntat på att kommunerna ska ta sitt ansvar, men det har de inte gjort. Det blev tvunget att tillsätta utredningen. Det är en viktig reform, och jag är glad att den äntligen har beslutats.
Samtidigt är jag lite orolig. Vi behöver följa upp utredningen så att den verkligen får effekt. Det är inte fråga om en lagstiftning som ger effekt, utan skolbibliotekarier måste utbildas och mer pengar behövs för lokaler eftersom vissa skolor inte har tillgång till lokaler. Jag saknar pengar i regeringens budget på det området, och jag är oroad. Nu kanske det inte behövs pengar till nästa år, men framöver behövs mer pengar än vad regeringen har aviserat. Men framför allt är jag orolig för utbildningen av bibliotekarier.
"Det hände ingenting." Det hände ganska mycket under förra mandatperioden. Pandemin dominerade hela mandatperioden.
Vi hade ett januariavtal där kulturen inte var prioriterad - tyvärr. Sedan kom pandemin. Nog hände mycket från Kulturdepartementets sida under pandemin. "Det hände ingenting." Det är tillbakakaka på den! Det här är den första debatten i kulturutskottet den här hösten. Varför? Varför kommer inga propositioner? Varför kommer inga förslag från kulturministern?
Ja, sedan var det Operan. Jag tror att kulturministern har sagt att hon är den femte ministern som hanterar ärendet. Bra att det är löst!
Herr talman! Jag tycker inte att Mats Berglund svarar på frågan om varför ingenting hände under de åtta år som Miljöpartiet och Socialdemokraterna styrde i frågorna. Jag tycker man är skyldig invånarna att hålla vad man lovar och vara ärlig nog att säga att när man är i opposition har man tillgång till alla möjliga miljarder, men uppenbarligen inte när man styr.
Herr talman! Jag vill ta upp en helt annan sak. Det gäller studieförbunden. Vi gör absolut en besparing när det gäller studieförbunden. Vi tycker att folkhögskolorna är mycket viktiga i utbildningskedjan, och därför har de flyttats till Utbildningsdepartementet. Men vi gör alltså en besparing på studieförbunden. I nuvarande förslag föreslår vi en neddragning på 100 miljoner från 1,74 miljarder till 1,64 miljarder. Det är en besparing på 100 miljoner nästa år.
Samtidigt har studieförbunden tappat en tredjedel av deltagarna sedan 2018, och två studieförbund har lagts ned och finns därmed inte längre. Sedan 2018 har deltagarna minskat med en tredjedel. Ändå ska studieförbunden ha mer pengar varje år. Vilken annan verksamhet skulle få mer pengar år efter år när de har en tredjedel färre deltagare med i verksamheten?
(Applåder)
Herr talman! Jag opponerar mig fortfarande mot att det uttrycks att ingenting hände under förra mandatperioden. Jag skulle säga att det inte finns någon mandatperiod där det har hänt så mycket från Kulturdepartementets sida som under förra mandatperioden.
Personalen på Kulturdepartementet jobbade oerhört mycket för att parera pandemin. Naturligtvis dröjde det lite i början. Vi fick kritik för det. Men det kom massiva stöd, och det var inte självklart att det skulle komma sådana stöd. Den förrförra kulturministern Amanda Lind lyckades med hjälp av sin stab och sitt departement att rädda kulturlivet. Det var inte givet. Under ingen mandatperiod har det hänt så mycket på Kulturdepartementet som under den förra mandatperioden.
Jag säger återigen att det inte händer någonting under den här mandatperioden. Inte en enda proposition har lagts fram under hösten.
Det har skett en besparing med 100 miljoner i år för studieförbunden. Det var 250 förra året, och 150 väntas nästa år. En tredjedel ska bort. Det är klart att man fortfarande är orolig eftersom Sverigedemokraterna har ett kongressbeslut om att ta bort hela stödet till studieförbunden. Det är ett massivt beslut som var mycket påhejat på Sverigedemokraternas kongress. Jag har svårt att tro att Sverigedemokraterna kommer att backa från det beslutet. Det blev ett så väldigt ståhej och hurra när det kongressbeslutet fattades.
Men jag ska inte kritisera Moderaterna för detta. Jag vet att övriga partier har brunnit för studieförbunden eftersom de är viktiga för demokratin.
(Applåder)
