Agneta Nilsson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! I dag debatterar vi stöd till personer med funktionsnedsättning, socialutskottets betänkande nummer 15.

Inflytande, tillgänglighet, helhetssyn, självbestämmande, delaktighet och kontinuitet är de bärande principerna inom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Innebörden av orden är att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva som andra. LSS är en frihetsreform som vi måste värna om för att alla, från barn till vuxna med funktionsnedsättningar, ska få de bästa möjligheterna att leva ett fritt och jämlikt liv.

Att leva fritt, kunna arbeta, resa, studera och helt enkelt vara delaktig i samhället och göra det man vill är något som vi utan funktionsnedsättning gör utan en tanke på att vara beroende av andras hjälp om vi inte själva vill ha hjälpen. Men en funktionsnedsättning kan vem som helst av oss råka ut för när som helst. Man kan vara med om en olycka eller få en sjukdom som för alltid förändrar det liv man levt. Man kan ha en nära anhörig, vän eller kollega som lever med ett funktionshinder. Oberoende av vem som har eller får en funktionsnedsättning är det viktigt att samhällets skyddsnät finns där och är hållbart för oss människor så att alla kan få chansen att leva sina drömmars liv, oberoende av vilka förutsättningar man har.

Herr talman! I dag skulle jag vilja ta upp några områden som rör stöd till personer med funktionsnedsättning – först ett statligt huvudmannaskap för personlig assistans.

En utredning tillsattes av den socialdemokratiskt ledda regeringen för att undersöka om det var möjligt att införa ett statligt huvudmannaskap. Den blev klar 2023, och man föreslog att staten skulle ta över hela ansvaret för den personliga assistansen och att det inte skulle vara som i dag, då den är delad mellan dubbla huvudmän.

Statligt huvudmannaskap skulle ge likvärdig, mer rättssäker assistans över hela landet. Det skulle också kunna stärka arbetet mot välfärdskriminalitet. Vi socialdemokrater står bakom utredningens förslag. Även regeringen säger sig vara för statligt huvudmannaskap, men än har inget mer framkommit än att man avser att överväga åtgärder med målsättningen att överföra hela huvudmannaskapet för personlig assistans till staten. Det är dock en stor omställning som kommer att kräva tid och resurser att genomföra. Därför borde redan nu ett arbete ha påbörjats för att införa statligt huvudmannaskap. Det borde inte bara vara en målsättning.

Herr talman! I juni 2024 beslutades i riksdagen om ett tillkännagivande som skulle förändra och skapa möjligheter för en mer hållbar finansiering av timbeloppet för assistansersättningen. Det skulle göras en översyn av modellen för uppräkning. Vi socialdemokrater fick tillsammans med flera andra partier i riksdagen igenom att en utredning om assistansersättningen skulle tillsättas.

Nivån på schablonen är viktig både för kvaliteten och för goda arbetsvillkor för personliga assistenter. De senaste åren har uppräkningen legat under lönekostnadsutvecklingen, vilket har pressat verksamheter hårt, och fortfarande är verksamheter under press.

De senaste åren har det varit många turer inom regeringen och samarbetspartiet SD när det gäller detta riksdagsbeslut. Löften har kommit och gått, och sedan har nya löften tillkommit inom några regeringspartier. Efter snart två år är beskedet att man undersöker införandet av en indexering, men det finns ingen tidsplan. Jag konstaterar att SD och regeringspartierna inte verkar vara överens i denna fråga.

Herr talman! Ledsagning för personer med synnedsättning är också ett område där det inte fungerar som det var tänkt. Riksdagen uppmanade i juni 2024 regeringen att sätta igång ett arbete med att göra ledsagningen avgiftsfri och se över förutsättningarna för en särskild lag. Anledningen var att på senare år har färre och färre personer med synnedsättning fått ledsagning beviljad, och sämst är det bland de unga. För att de ska kunna komma ut och röra sig i samhället är ledsagningen viktig, annars riskerar deras frihet att kraftigt inskränkas. Det finns tydliga exempel på hur människor med synnedsättning råkat ut för just detta, bland annat ett välkänt fall då en ung kvinna i Helsingborg inte blev beviljad ledsagning enligt LSS.

Socialstyrelsen har i närtid fått ett uppdrag av regeringen att ta fram ett stödmaterial till kommunerna om LSS med fokus på ledsagning, vilket säkert har sin funktion. Men det var inte detta riksdagens tillkännagivande gick ut på, utan beslutet var att se över förutsättningarna för lagstiftning som reglerar rätten till ledsagning.

Herr talman! Detta är tre områden som funnits med under denna mandatperiod och som rör personer med funktionsnedsättning. Jag kan bara konstatera att leverans inom dessa områden har saknats från regeringen och samarbetspartiet Sverigedemokraterna. Trots att det har uppmärksammats av många berörda har regeringen inte tagit sitt ansvar utan prioriterat andra områden. Skattesänkningar till först och främst höginkomsttagare som de själva har gått före, och välfärden har fått stå tillbaka eller till och med backat.

Regeringen har pratat mycket, vilket man verkar vara bra på, men det har saknats förmåga att göra något inom dessa områden. Huvudmannaskapsutredningen är fortfarande efter tre år en utredning. Tillkännagivandet om assistansersättning och ledsagning har väntat i snart två år på att något ska levereras.

Det vittnas dagligen om att personer med olika funktionsnedsättningar drabbas av att deras liv bara blir snävare och snävare. Människor tvingas sätta sina liv på paus för att stöd och hjälp nekats eller dragits in under denna mandatperiod. Det är inte värdigt människor i ett land som vårt. Innebörden av orden i de bärande principerna inom LSS bleknar ju. Men än finns det tid för regeringen att ta tag i dessa områden.

Herr talman! Jag står självfallet bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 3, Uppräkning av assistansersättning.

(Applåder)

Fru talman! Min fråga går till socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall.

Frågan om den indexering av schablonen för assistansersättning som regeringen lovat skulle komma i budgeten för 2026 men som sedan drogs tillbaka med förklaringen att det blev fel i presentationen och att det inte var regeringens mening att genomföra indexeringen utan att skjuta den på framtiden verkar glädjande nog ha fått en vändning.

Ministern har vid tillfällen i närtid uttalat att det inte finns någon tidsplan. I veckan kunde man dock i webbtidningen Heja Olika läsa intervjuer med representanter för regeringsunderlaget – sverigedemokrater, kristdemokrater och liberaler – där det öppnades för att man vill lyfta assistansersättningen i vår och se en indexering 2026.

Min fråga är helt enkelt: Hur ställer sig ministern till detta? Kan ministern komma med ett tydligt besked angående hur regeringen tänker förhålla sig?

Herr talman! Jag fick inte svar på min fråga om barnbidraget. Därför säger jag nu att en höjning av barnbidraget direkt skulle ha stöttat barnfamiljer med låg inkomst. De hade haft en större möjlighet att köpa kläder till sina barn. Det skulle inte behöva vara som det är nu, när förskoleområden i Sverige måste införa lånekläder eftersom de ser att barnfattigdomen ökar och att barnen inte kan komma till förskolan för att de saknar ytterkläder.

Låt mig återknyta till mitt första inlägg i debatten. Där sa jag: Föräldrar med låg inkomst, som barnskötare, lokalvårdare, vårdbiträden och handelsanställda som tillika arbetar heltid, får inte sin ekonomi att gå ihop.

Herr talman! I ett land som vårt, där det är stora inkomstskillnader, blir barnens olika förutsättningar också tydligare. Skolor ute i landet har fått börja med skolfrukost och lunch på loven för att säkerställa att barnen får mat även utanför skoltid. De fakta som presenteras av Rädda Barnen och Majblomman är ett tydligt bevis på att trenden måste brytas.

Det behövs att SD och regeringen ser allvarligt på att barnfattigdomen är utbredd i vårt samhälle och att de gör något åt barnfattigdomen som verkligen får betydelse. Att följa FN-konventionen om barns rättigheter och att säkerställa jämlikhet i barns levnadsstandard utifrån svensk lag borde vara en självklarhet. Det är denna regerings och SD:s ansvar. Man kan inte skylla det på människor med låg inkomst.

(Applåder)

Fru talman! Tack än en gång för svaret, ministern!

I dag finns det 700 miljardärer i Sverige samtidigt som andelen som lever i fattigdom ökar. Bara i Skåne kan skillnaden i fråga om barnfattigdom vara från 3,1 procent i de rikaste kommunerna upp till 30 procent i andra kommuner. Det är samma region men helt olika världar.

Jämlikheten minskar, och ojämlikheten blir större. Det känns som när en dragkedja går sönder. Den är först hel och håller samman, men när den delar sig blir gapet större och större. Sammanhållningen går förlorad.

I H.C. Andersens saga Den lilla flickan med svavelstickorna står en fattig flicka barfota ute i kylan och tittar in i husen där människor med pengar har det varmt och skönt. Den sagan handlar om fattigdom och utsatthet, om att ingen bryr sig om dem som har det svårt och att samhället försummar de mest sårbara. Sagan är lika aktuell i dag.

Fru talman! Jag läste häromveckan boken om ansökningarna till Majblomman från barnfamiljer i fattigdom. Den gavs ut 2025. Jag ska läsa upp några utdrag ur den:

Mitt barn behöver kläder för vintern, jacka och skor.

Behov av vinterkläder nu när det blivit kallare.

De behöver vinterkläder, varma jackor, tröjor, mössa, vantar, regnkläder och termobyxor, för pojkarna växer.

Det är bara tre utdrag från 121 sidor med ansökningar. Alla har likvärdiga behov. Varje sida visar hur det ser ut med barnfattigdomen i Sverige. Det vittnas också om en önskan att få vara som alla andra.

Enligt Majblomman har pressen ökat på barnfamiljer med låga inkomster. Majblomman delar ut mer pengar än någonsin till barns behov eftersom det, som Majblomman skriver, är tungt att vara fattig.

I slutordet i Majblommans bok står det bland annat: Civilsamhället har kommit att ta över mer av välfärdssamhällets åtaganden. Viktiga samhälleliga pusselbitar som barnbidraget har tappat kompensatorisk förmåga. Vi är bekymrade över samhällsutvecklingen och efterlyser välfärdsreformer som verkligen hjälper barn i ekonomiskt utsatta situationer.

Orden kunde inte vara mer träffande om Sverige i dag, 2025. Vi behöver verkligen komma till rätta med barnfattigdomen i vårt land, så att den sjunker igen och inte ökar, vilket nu är fallet.

Jag vill ställa en fråga till ministern. Majblomman skriver att barnbidraget har tappat i förmåga. Vi socialdemokrater har länge föreslagit att barnbidraget ska höjas, så som man har gjort i våra grannländer. Varför vill inte SD och regeringen detta?

Jag önskar också få svar på min första fråga, om barnkonventionen som lag.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Barnkonventionen är svensk lag sedan 2020. Det innebär att barnkonventionens rättigheter har samma status som andra lagar och att originaltexternas lydelse ska gälla som svensk lag.

I artikel 27 om levnadsstandard i barnkonventionen står det: ”Konventionsstaterna erkänner varje barns rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. … Konventionsstaterna ska i enlighet med nationella förhållanden och inom ramen för sina resurser vidta lämpliga åtgärder för att bistå föräldrar och andra som är ansvariga för barnet att genomföra denna rätt och ska vid behov tillhandahålla materiellt bistånd och stödprogram, särskilt i fråga om mat, kläder och bostad.”

Denna lag uppfylls inte av Sverige och regeringen. Antalet fattiga barn ökar, trots att FN:s kommitté för barns rättigheter har påpekat att Sverige bör göra mer för barnfamiljer som lever i fattigdom. Kommittén är tydlig: ”En uppväxt i relativ fattigdom undergräver barns välfärd, sociala integration och självkänsla, och minskar möjligheterna till lärande och utveckling.”

Fru talman! Nuvarande siffror från Rädda Barnens senaste rapport visar att det finns 276 000 barn som lever i fattigdom i Sverige. Denna siffra har ökat markant. Mellan 2019 och 2022, under Socialdemokraternas regeringstid, minskade barnfattigdomen. År 2023 bröts utvecklingen – barnfattigdomen började öka och har konsekvent ökat sedan dess.

Jag träffade Makalösa Föräldrar när de i våras bjöd på havregrynsgröt här utanför på Mynttorget. Jag samtalade med föräldrar som lever på marginalen. Det de vittnade om ska inte behöva finnas i vårt land. Föräldrar med låg inkomst, såsom barnskötare, lokalvårdare, vårdbiträden och handelsanställda, får inte ekonomin att gå ihop även om de arbetar heltid. Det handlar om mat, kläder till barnen och andra helt basala saker som man inte har råd med.

Man får försaka aktiviteter tillsammans. Föräldrar är oroliga för att inte kunna ge barnen tillräckligt med mat när det är skollov. Matutgifter och hyra för bostad har tagit en större del av inkomsterna och gör det fortfarande. Pressen ökar på familjer som redan har det snävt i inkomst när ekonomin blir ännu mer begränsad.

En undersökning som gjorts på uppdrag av Majblomman, Hyresgästföreningen, Rädda Barnen och Röda Korset visar på att var tredje ensamstående förälder med låg inkomst, under 30 000 kronor i månaden, inte har möjlighet att äta sig mätt för att kunna ge sina barn mat.

Min fråga är: Hur ser ministern och regeringen på vikten av att följa barnkonventionen som är svensk lag och att regeringen har det yttersta ansvaret för att lagen följs?

(Applåder)

Herr talman! Jag har hittills inte hört något positivt om denna statliga neddragning när jag har talat med Eslövsbor. Tvärtom uttrycker folk sitt missnöje över att statliga myndigheter sakta men säkert försvinner. Man oroar sig för hur man ska lösa sina ärenden efter januari 2026. I Eslöv kommer det att bli tomt på statlig närvaro när Statens servicecenter försvinner. Så ser det ut på många orter där kontoren har försvunnit eller är på väg bort.

För att hålla ihop ett samhälle är en statlig närvaro viktig. Fungerande statlig service gör det möjligt att bo och arbeta i hela landet. Men denna nedskärning kommer att begränsa människor som bor i Sverige, framför allt på mindre orter eller på landsbygden. Jag tror nämligen inte att de nya förslagen på andra sorters närvaro kommer att komma Eslöv till del.

Vad händer då? Blir det kommunen som får högre tryck på sig och som måste utföra arbetsuppgifter som borde tillhöra det statliga ansvaret? Mobila lösningar, som är ett förslag, hade kunnat bli en utveckling av statlig service för att stärka den och vara närvarande i hela landet, om det hade handlat om en utökning av antalet kontor. Men nu handlar det i stället om att rasera statlig närvaro. Fler ska få det sämre och andra ingenting alls.

Servicekontoren behövs för att människors vardag ska kunna fungera. Alla i vårt land har rätt till samma tillgång, oberoende av var man bor.

(Applåder)

Fru talman! I dag står jag här för tredje gången angående nedskärning av den statliga närvaron i vårt land eftersom SD och regeringen bestämt att lokala servicekontor ska bort. I dag är förhoppningen att det är tredje gången gillt och att civilminister Slottner och regeringen hörsammar mig. Dock ser det mörkt ut för svenska folket i denna fråga. Nedläggning av servicekontor har redan börjat. I Skåne har kontor försvunnit i en hel del kommuner. Snart står Eslövs servicekontor på tur. I januari är det slut, enligt planeringen. Då ska alla som behöver hjälp tvingas resa till nästa kontor.

Fru talman! Regionala utvecklingsnämnden i Skåne tog i våras beslutet att ställa sig bakom Socialdemokraternas initiativ om att skriva till regeringen och kräva att avvecklingen av servicekontoren stoppas. Alla partier stod bakom det; det var en enad nämnd. Där förstod man att den så kallade anpassning som Statens servicecenter behöver göra för att klara regeringens sparkrav kommer att försämra kontakten med statliga myndigheter för ett stort antal människor.

Jag ska citera en kristdemokratisk ledamot i Skånes regionala utvecklingsnämnd:

Att dra in servicekontoren rimmar illa med statens ansvar att motverka klyftor i samhället. När myndigheter centraliseras till större städer ökar avstånden både geografiskt och socialt. Det är ett hot mot sammanhållningen i vårt samhälle.

Där är det slut på citatet.

Regeringen har inte ens sina egna partirepresentanter ute i landet med sig.

Fru talman! När nu en fjärdedel av kontoren stängs lämnas många människor i sticket. Avvecklingen av kontoren slår ojämnt. När staten drar ned på servicekontoren drabbas människor i Eslöv och i hela landet. Det är inte enbart en fråga om budget och siffror, utan det handlar också om att människors trygghet, tillit och vardag försämras.

När SD och regeringen tar bort kontor är det en bakvänd rättvisa. I stället för att ha så nära som möjligt ska man nu ha så långt som möjligt till ett kontor. Ju längre bort, desto bättre – så verkar det resoneras.

För vem är detta effektivt? För en äldre person, en person med funktionsnedsättning eller en småbarnsfamilj utan bil blir det dyrare. Det tar längre tid, och det skapar ökande klyftor och en känsla av att staten inte anser att alla är lika värda. Effektivt blir det i vart fall inte.

Regeringens besparingar kan på papper ge en kortsiktig vinst, men på lång sikt riskerar det att bli högre kostnader. Fler felaktiga ansökningar och längre handläggningstider och denna regerings spariver skapar en växande misstro i samhället och försvagar i förlängningen demokratin.

Fru talman! Hur ser ministern och regeringen på att de styrande politikerna i berörda regioner och kommuner inte är överens med SD och regeringen om nedskärningarna, oberoende av vilket parti de tillhör?

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi Riksrevisionens rapport angående sektorsansvaret inom funktionshinderspolitiken, där de sektorsansvariga myndigheterna har granskats utifrån sin roll och hur det över tid har fungerat. Detta är en viktig granskning för att politiken ska kunna utveckla och förbättra det som uppmärksammas inom området.

Fru talman! Det nationella målet för funktionshinderspolitiken är att med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning, i ett samhälle med mångfald som grund. De sektorsansvariga myndigheternas uppgift är att se till att deras ansvarsområde är tillgängligt och inkluderande för personer med funktionsnedsättning. Sektorsansvariga har i uppdrag att vara samlande, stödjande och pådrivande inom sina områden.

Det har dock framkommit i rapporten att regeringens styrning av funktionshinderspolitiken är otydlig och att det krävs en tydligare inriktning för myndigheternas arbete. Riksrevisionen konstaterar också att det saknas sektorsansvariga myndigheter för flera viktiga sektorer såsom transport, rättsväsen, konsumentpolitik och upphandling.

Fru talman! Den analys som regeringen vill genomföra för att ta reda på vad som saknas och vad som mer behövs för att ansvariga myndigheter med utgångspunkt i sina verksamheter fullt ut ska kunna verka för att underlätta för personer med funktionshinder och för att förtydliga sina mål kan ge en uppfattning om vad som behöver utvecklas så att ansvaret blir tydligare än det är i dag.

Riksrevisionens rapport om att det i dag saknas sektorsansvariga myndigheter inom viktiga och tunga sektorer i samhället och att det kan finnas anledning att ge fler myndigheter ett utvidgat ansvar är, menar vi, angelägen och viktig för att utveckla funktionshinderspolitiken. Att regeringen delar rapportens ståndpunkt att det kan finnas anledning att fler myndigheter får sektorsansvar kan låta lovande, men det står inte i regeringens bedömning av revisionens iakttagelser att man tänker utse fler sektorsansvariga myndigheter utan enbart att man vill invänta vad analysen kommer fram till. Regeringen svarar också att det för närvarande inte finns skäl att vidta ytterligare åtgärder utöver de som vidtagits och kommer att vidtas.

Vi socialdemokrater delar inte regeringens uppfattning att man i väntan på den analys som regeringen vill låta göra ska stoppa utvecklingen att fler myndigheter får sektorsansvar. Tvärtom är det fullt möjligt att göra detta i närtid. Det kan snarare vara en fördel att de myndigheter som Riksrevisionen i sin rapport pekar ut finns med redan före och inte efter. Annars riskerar det att ta längre tid än nödvändigt innan fler sektorsansvariga myndigheter utses.

Vi socialdemokrater ser vikten av sektorsansvariga myndigheter inom alla relevanta områden. Det är viktigt att denna utveckling inte påverkas och försenas av regeringens analys. När fler sektorsansvariga myndigheter utvecklas inom sina områden får vi ett samhälle som tydligare lever upp till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. De sektorsansvariga myndigheterna blir då ett av verktygen för att möta konventionens mål. Det leder till ett mer inkluderande och rättvist samhälle där tillgänglighet och delaktighet blir en självklar del av offentlig verksamhet och inte bara, som i dag, ett ansvar för några få myndigheter. Det är ett steg mot ett Sverige där alla får delta på lika villkor.

När fler sektorsansvariga myndigheter utvecklar sin verksamhet och får en fördjupad kunskap när det gäller personer med funktionsnedsättning blir det mer verkningsfullt. Det kommer då att vara möjligt att ta bort de hinder vi ser på vissa områden i dag. Samtidigt kan det bli en mer fördjupad dialog med funktionsrättsrörelserna.

Fru talman! Vi socialdemokrater anser därför att det är brådskande och angeläget att se till att det finns utpekade myndigheter inom alla relevanta områden och att sektorsansvariga myndigheter bör utses på åtminstone de områden som pekas ut i rapporten: transporter, rättsväsen, konsumentpolitik och upphandling. Det handlar om att forma ett samhälle där alla behövs och kan delta.

Personer med funktionsnedsättning ska kunna vara fullt delaktiga i alla delar av livet, och de grundläggande demokratiska rättigheterna måste värnas för alla medborgare. Förutsättningarna för detta regleras i stor utsträckning av de myndigheter som i dag saknar sektorsansvar.

Jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall till reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! Jag instämmer i det som föregående talare har sagt om oron ute i verksamheterna hos både dem som är berättigade till assistansen och dem som anordnar assistansen.

Jag känner att jag inte fick något svar på frågan jag ställde. Assistansanordnare menar att det inte går att skära ned mer än vad som görs i dag. Om inget förändras i fråga om assistansersättningen kommer det framöver att drabba assistansberättigade.

Min fråga är fortfarande: Vad tänker ministern om att assistansanordnare känner att det snart inte går att bedriva sin verksamhet längre och att de för att klara av detta hade hoppats att löftet om en modell för indexering – som nu inte blev av – skulle uppfyllas i budgeten?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Ett betänkande från socialutskottet föreslog en översyn av modellen för uppräkning av assistansersättningen. Riksdagen biföll detta förslag i juni 2024 efter att det röstats igenom av S, V och MP samt regeringens stödparti SD, vilket betyder att man ställde sig bakom att regeringen skulle göra detta. Denna översyn står vi socialdemokrater fast vid. Vi kommer att genomföra den när vi kommer i regeringsställning.

Fru talman! På en pressträff i september 2024 lovade Tidöpartierna att en indexering av schablonbeloppet skulle införas i syfte att skapa större förutsägbarhet för kommuner, privata utförare och assistansmottagare. Ministern blev även intervjuad i Almedalen av Riksföreningen JAG, och hon utlovade där att indexeringen var på gång och skulle tas med i budgeten för 2026. Även på en skriftlig fråga från min partikollega Karin Sundin i oktober 2024, där frågan var om regeringen påbörjat arbetet, var svaret från ministern att regeringen avsåg att undersöka införandet av en indexering och att frågan bereddes i Regeringskansliet.

När regeringen och SD på pressträffen talade om att indexeringen var på väg väckte det hopp hos många som är berörda av ersättningen. Jag har samtalat med en hel del assistansanordnare och personer berättigade till assistans under våren, och alla har trott att indexeringen var på väg att införas 2026. Nu har löftet inte infriats, och indexeringen har skjutits på framtiden. Vi var nog många som blev rejält förvånade och förväntade oss att en modell för indexering skulle dyka upp med denna budget.

Löftet som brutits och som nu inte kommer att infrias, och att presentationsbilderna från 2024 har ändrats, gör att det skapas en bild av att regeringen inte håller vad man lovar. Det finns i dag assistansanordnare som börjar känna att de inte kommer att klara mer än ungefär ett år till innan de måste avveckla sin verksamhet. Det gäller särskilt dem som inte är så stora och som har små marginaler.

Det finns också kommuner ute i landet som har en känsla av svek. De anser att målgruppen kring LSS behöver långsiktighet och förutsägbarhet. Detta hade varit möjligt med den utlovade indexeringen som nu inte blev av.

Skulle de som anordnar personlig assistans behöva avsluta sin verksamhet kommer det med en kostnad. Den är inte bara i pengar, utan även assistansanvändare kommer att drabbas. Deras familjer och anställda assistenter kan vidare få sämre arbetsförhållanden.

Efter denna uteblivna modell för indexering har det uppmärksammats att det finns risk för oseriösa anordnare när assistansersättningen inte längre räcker till för de seriösa anordnarna. Det är redan i dag svårt att rekrytera assistenter, och det blir troligen inte enklare efter att löftet från regeringen om en indexering inte har infriats.

Därför ställer jag följande fråga: Vad tänker ministern om att assistansanordnare känner att det snart inte går att bedriva verksamhet längre? För att klara sig hade de hoppats på att löftet om en modell för indexering skulle tas med i budgeten för 2026, men det har nu inte blivit av.