Agneta Nilsson

Herr talman! I dag debatterar vi stöd till personer med funktionsnedsättning, socialutskottets betänkande nummer 15.

Inflytande, tillgänglighet, helhetssyn, självbestämmande, delaktighet och kontinuitet är de bärande principerna inom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Innebörden av orden är att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva som andra. LSS är en frihetsreform som vi måste värna om för att alla, från barn till vuxna med funktionsnedsättningar, ska få de bästa möjligheterna att leva ett fritt och jämlikt liv.

Att leva fritt, kunna arbeta, resa, studera och helt enkelt vara delaktig i samhället och göra det man vill är något som vi utan funktionsnedsättning gör utan en tanke på att vara beroende av andras hjälp om vi inte själva vill ha hjälpen. Men en funktionsnedsättning kan vem som helst av oss råka ut för när som helst. Man kan vara med om en olycka eller få en sjukdom som för alltid förändrar det liv man levt. Man kan ha en nära anhörig, vän eller kollega som lever med ett funktionshinder. Oberoende av vem som har eller får en funktionsnedsättning är det viktigt att samhällets skyddsnät finns där och är hållbart för oss människor så att alla kan få chansen att leva sina drömmars liv, oberoende av vilka förutsättningar man har.

Herr talman! I dag skulle jag vilja ta upp några områden som rör stöd till personer med funktionsnedsättning – först ett statligt huvudmannaskap för personlig assistans.

En utredning tillsattes av den socialdemokratiskt ledda regeringen för att undersöka om det var möjligt att införa ett statligt huvudmannaskap. Den blev klar 2023, och man föreslog att staten skulle ta över hela ansvaret för den personliga assistansen och att det inte skulle vara som i dag, då den är delad mellan dubbla huvudmän.

Statligt huvudmannaskap skulle ge likvärdig, mer rättssäker assistans över hela landet. Det skulle också kunna stärka arbetet mot välfärdskriminalitet. Vi socialdemokrater står bakom utredningens förslag. Även regeringen säger sig vara för statligt huvudmannaskap, men än har inget mer framkommit än att man avser att överväga åtgärder med målsättningen att överföra hela huvudmannaskapet för personlig assistans till staten. Det är dock en stor omställning som kommer att kräva tid och resurser att genomföra. Därför borde redan nu ett arbete ha påbörjats för att införa statligt huvudmannaskap. Det borde inte bara vara en målsättning.

Herr talman! I juni 2024 beslutades i riksdagen om ett tillkännagivande som skulle förändra och skapa möjligheter för en mer hållbar finansiering av timbeloppet för assistansersättningen. Det skulle göras en översyn av modellen för uppräkning. Vi socialdemokrater fick tillsammans med flera andra partier i riksdagen igenom att en utredning om assistansersättningen skulle tillsättas.

Nivån på schablonen är viktig både för kvaliteten och för goda arbetsvillkor för personliga assistenter. De senaste åren har uppräkningen legat under lönekostnadsutvecklingen, vilket har pressat verksamheter hårt, och fortfarande är verksamheter under press.

De senaste åren har det varit många turer inom regeringen och samarbetspartiet SD när det gäller detta riksdagsbeslut. Löften har kommit och gått, och sedan har nya löften tillkommit inom några regeringspartier. Efter snart två år är beskedet att man undersöker införandet av en indexering, men det finns ingen tidsplan. Jag konstaterar att SD och regeringspartierna inte verkar vara överens i denna fråga.

Herr talman! Ledsagning för personer med synnedsättning är också ett område där det inte fungerar som det var tänkt. Riksdagen uppmanade i juni 2024 regeringen att sätta igång ett arbete med att göra ledsagningen avgiftsfri och se över förutsättningarna för en särskild lag. Anledningen var att på senare år har färre och färre personer med synnedsättning fått ledsagning beviljad, och sämst är det bland de unga. För att de ska kunna komma ut och röra sig i samhället är ledsagningen viktig, annars riskerar deras frihet att kraftigt inskränkas. Det finns tydliga exempel på hur människor med synnedsättning råkat ut för just detta, bland annat ett välkänt fall då en ung kvinna i Helsingborg inte blev beviljad ledsagning enligt LSS.

Socialstyrelsen har i närtid fått ett uppdrag av regeringen att ta fram ett stödmaterial till kommunerna om LSS med fokus på ledsagning, vilket säkert har sin funktion. Men det var inte detta riksdagens tillkännagivande gick ut på, utan beslutet var att se över förutsättningarna för lagstiftning som reglerar rätten till ledsagning.

Herr talman! Detta är tre områden som funnits med under denna mandatperiod och som rör personer med funktionsnedsättning. Jag kan bara konstatera att leverans inom dessa områden har saknats från regeringen och samarbetspartiet Sverigedemokraterna. Trots att det har uppmärksammats av många berörda har regeringen inte tagit sitt ansvar utan prioriterat andra områden. Skattesänkningar till först och främst höginkomsttagare som de själva har gått före, och välfärden har fått stå tillbaka eller till och med backat.

Regeringen har pratat mycket, vilket man verkar vara bra på, men det har saknats förmåga att göra något inom dessa områden. Huvudmannaskapsutredningen är fortfarande efter tre år en utredning. Tillkännagivandet om assistansersättning och ledsagning har väntat i snart två år på att något ska levereras.

Det vittnas dagligen om att personer med olika funktionsnedsättningar drabbas av att deras liv bara blir snävare och snävare. Människor tvingas sätta sina liv på paus för att stöd och hjälp nekats eller dragits in under denna mandatperiod. Det är inte värdigt människor i ett land som vårt. Innebörden av orden i de bärande principerna inom LSS bleknar ju. Men än finns det tid för regeringen att ta tag i dessa områden.

Herr talman! Jag står självfallet bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 3, Uppräkning av assistansersättning.

(Applåder)

Fru talman! Min fråga går till socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall.

Frågan om den indexering av schablonen för assistansersättning som regeringen lovat skulle komma i budgeten för 2026 men som sedan drogs tillbaka med förklaringen att det blev fel i presentationen och att det inte var regeringens mening att genomföra indexeringen utan att skjuta den på framtiden verkar glädjande nog ha fått en vändning.

Ministern har vid tillfällen i närtid uttalat att det inte finns någon tidsplan. I veckan kunde man dock i webbtidningen Heja Olika läsa intervjuer med representanter för regeringsunderlaget – sverigedemokrater, kristdemokrater och liberaler – där det öppnades för att man vill lyfta assistansersättningen i vår och se en indexering 2026.

Min fråga är helt enkelt: Hur ställer sig ministern till detta? Kan ministern komma med ett tydligt besked angående hur regeringen tänker förhålla sig?

Herr talman! Jag fick inte svar på min fråga om barnbidraget. Därför säger jag nu att en höjning av barnbidraget direkt skulle ha stöttat barnfamiljer med låg inkomst. De hade haft en större möjlighet att köpa kläder till sina barn. Det skulle inte behöva vara som det är nu, när förskoleområden i Sverige måste införa lånekläder eftersom de ser att barnfattigdomen ökar och att barnen inte kan komma till förskolan för att de saknar ytterkläder.

Låt mig återknyta till mitt första inlägg i debatten. Där sa jag: Föräldrar med låg inkomst, som barnskötare, lokalvårdare, vårdbiträden och handelsanställda som tillika arbetar heltid, får inte sin ekonomi att gå ihop.

Herr talman! I ett land som vårt, där det är stora inkomstskillnader, blir barnens olika förutsättningar också tydligare. Skolor ute i landet har fått börja med skolfrukost och lunch på loven för att säkerställa att barnen får mat även utanför skoltid. De fakta som presenteras av Rädda Barnen och Majblomman är ett tydligt bevis på att trenden måste brytas.

Det behövs att SD och regeringen ser allvarligt på att barnfattigdomen är utbredd i vårt samhälle och att de gör något åt barnfattigdomen som verkligen får betydelse. Att följa FN-konventionen om barns rättigheter och att säkerställa jämlikhet i barns levnadsstandard utifrån svensk lag borde vara en självklarhet. Det är denna regerings och SD:s ansvar. Man kan inte skylla det på människor med låg inkomst.

(Applåder)

Fru talman! Tack än en gång för svaret, ministern!

I dag finns det 700 miljardärer i Sverige samtidigt som andelen som lever i fattigdom ökar. Bara i Skåne kan skillnaden i fråga om barnfattigdom vara från 3,1 procent i de rikaste kommunerna upp till 30 procent i andra kommuner. Det är samma region men helt olika världar.

Jämlikheten minskar, och ojämlikheten blir större. Det känns som när en dragkedja går sönder. Den är först hel och håller samman, men när den delar sig blir gapet större och större. Sammanhållningen går förlorad.

I H.C. Andersens saga Den lilla flickan med svavelstickorna står en fattig flicka barfota ute i kylan och tittar in i husen där människor med pengar har det varmt och skönt. Den sagan handlar om fattigdom och utsatthet, om att ingen bryr sig om dem som har det svårt och att samhället försummar de mest sårbara. Sagan är lika aktuell i dag.

Fru talman! Jag läste häromveckan boken om ansökningarna till Majblomman från barnfamiljer i fattigdom. Den gavs ut 2025. Jag ska läsa upp några utdrag ur den:

Mitt barn behöver kläder för vintern, jacka och skor.

Behov av vinterkläder nu när det blivit kallare.

De behöver vinterkläder, varma jackor, tröjor, mössa, vantar, regnkläder och termobyxor, för pojkarna växer.

Det är bara tre utdrag från 121 sidor med ansökningar. Alla har likvärdiga behov. Varje sida visar hur det ser ut med barnfattigdomen i Sverige. Det vittnas också om en önskan att få vara som alla andra.

Enligt Majblomman har pressen ökat på barnfamiljer med låga inkomster. Majblomman delar ut mer pengar än någonsin till barns behov eftersom det, som Majblomman skriver, är tungt att vara fattig.

I slutordet i Majblommans bok står det bland annat: Civilsamhället har kommit att ta över mer av välfärdssamhällets åtaganden. Viktiga samhälleliga pusselbitar som barnbidraget har tappat kompensatorisk förmåga. Vi är bekymrade över samhällsutvecklingen och efterlyser välfärdsreformer som verkligen hjälper barn i ekonomiskt utsatta situationer.

Orden kunde inte vara mer träffande om Sverige i dag, 2025. Vi behöver verkligen komma till rätta med barnfattigdomen i vårt land, så att den sjunker igen och inte ökar, vilket nu är fallet.

Jag vill ställa en fråga till ministern. Majblomman skriver att barnbidraget har tappat i förmåga. Vi socialdemokrater har länge föreslagit att barnbidraget ska höjas, så som man har gjort i våra grannländer. Varför vill inte SD och regeringen detta?

Jag önskar också få svar på min första fråga, om barnkonventionen som lag.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Barnkonventionen är svensk lag sedan 2020. Det innebär att barnkonventionens rättigheter har samma status som andra lagar och att originaltexternas lydelse ska gälla som svensk lag.

I artikel 27 om levnadsstandard i barnkonventionen står det: ”Konventionsstaterna erkänner varje barns rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. … Konventionsstaterna ska i enlighet med nationella förhållanden och inom ramen för sina resurser vidta lämpliga åtgärder för att bistå föräldrar och andra som är ansvariga för barnet att genomföra denna rätt och ska vid behov tillhandahålla materiellt bistånd och stödprogram, särskilt i fråga om mat, kläder och bostad.”

Denna lag uppfylls inte av Sverige och regeringen. Antalet fattiga barn ökar, trots att FN:s kommitté för barns rättigheter har påpekat att Sverige bör göra mer för barnfamiljer som lever i fattigdom. Kommittén är tydlig: ”En uppväxt i relativ fattigdom undergräver barns välfärd, sociala integration och självkänsla, och minskar möjligheterna till lärande och utveckling.”

Fru talman! Nuvarande siffror från Rädda Barnens senaste rapport visar att det finns 276 000 barn som lever i fattigdom i Sverige. Denna siffra har ökat markant. Mellan 2019 och 2022, under Socialdemokraternas regeringstid, minskade barnfattigdomen. År 2023 bröts utvecklingen – barnfattigdomen började öka och har konsekvent ökat sedan dess.

Jag träffade Makalösa Föräldrar när de i våras bjöd på havregrynsgröt här utanför på Mynttorget. Jag samtalade med föräldrar som lever på marginalen. Det de vittnade om ska inte behöva finnas i vårt land. Föräldrar med låg inkomst, såsom barnskötare, lokalvårdare, vårdbiträden och handelsanställda, får inte ekonomin att gå ihop även om de arbetar heltid. Det handlar om mat, kläder till barnen och andra helt basala saker som man inte har råd med.

Man får försaka aktiviteter tillsammans. Föräldrar är oroliga för att inte kunna ge barnen tillräckligt med mat när det är skollov. Matutgifter och hyra för bostad har tagit en större del av inkomsterna och gör det fortfarande. Pressen ökar på familjer som redan har det snävt i inkomst när ekonomin blir ännu mer begränsad.

En undersökning som gjorts på uppdrag av Majblomman, Hyresgästföreningen, Rädda Barnen och Röda Korset visar på att var tredje ensamstående förälder med låg inkomst, under 30 000 kronor i månaden, inte har möjlighet att äta sig mätt för att kunna ge sina barn mat.

Min fråga är: Hur ser ministern och regeringen på vikten av att följa barnkonventionen som är svensk lag och att regeringen har det yttersta ansvaret för att lagen följs?

(Applåder)

Herr talman! Jag har hittills inte hört något positivt om denna statliga neddragning när jag har talat med Eslövsbor. Tvärtom uttrycker folk sitt missnöje över att statliga myndigheter sakta men säkert försvinner. Man oroar sig för hur man ska lösa sina ärenden efter januari 2026. I Eslöv kommer det att bli tomt på statlig närvaro när Statens servicecenter försvinner. Så ser det ut på många orter där kontoren har försvunnit eller är på väg bort.

För att hålla ihop ett samhälle är en statlig närvaro viktig. Fungerande statlig service gör det möjligt att bo och arbeta i hela landet. Men denna nedskärning kommer att begränsa människor som bor i Sverige, framför allt på mindre orter eller på landsbygden. Jag tror nämligen inte att de nya förslagen på andra sorters närvaro kommer att komma Eslöv till del.

Vad händer då? Blir det kommunen som får högre tryck på sig och som måste utföra arbetsuppgifter som borde tillhöra det statliga ansvaret? Mobila lösningar, som är ett förslag, hade kunnat bli en utveckling av statlig service för att stärka den och vara närvarande i hela landet, om det hade handlat om en utökning av antalet kontor. Men nu handlar det i stället om att rasera statlig närvaro. Fler ska få det sämre och andra ingenting alls.

Servicekontoren behövs för att människors vardag ska kunna fungera. Alla i vårt land har rätt till samma tillgång, oberoende av var man bor.

(Applåder)

Fru talman! I dag står jag här för tredje gången angående nedskärning av den statliga närvaron i vårt land eftersom SD och regeringen bestämt att lokala servicekontor ska bort. I dag är förhoppningen att det är tredje gången gillt och att civilminister Slottner och regeringen hörsammar mig. Dock ser det mörkt ut för svenska folket i denna fråga. Nedläggning av servicekontor har redan börjat. I Skåne har kontor försvunnit i en hel del kommuner. Snart står Eslövs servicekontor på tur. I januari är det slut, enligt planeringen. Då ska alla som behöver hjälp tvingas resa till nästa kontor.

Fru talman! Regionala utvecklingsnämnden i Skåne tog i våras beslutet att ställa sig bakom Socialdemokraternas initiativ om att skriva till regeringen och kräva att avvecklingen av servicekontoren stoppas. Alla partier stod bakom det; det var en enad nämnd. Där förstod man att den så kallade anpassning som Statens servicecenter behöver göra för att klara regeringens sparkrav kommer att försämra kontakten med statliga myndigheter för ett stort antal människor.

Jag ska citera en kristdemokratisk ledamot i Skånes regionala utvecklingsnämnd:

Att dra in servicekontoren rimmar illa med statens ansvar att motverka klyftor i samhället. När myndigheter centraliseras till större städer ökar avstånden både geografiskt och socialt. Det är ett hot mot sammanhållningen i vårt samhälle.

Där är det slut på citatet.

Regeringen har inte ens sina egna partirepresentanter ute i landet med sig.

Fru talman! När nu en fjärdedel av kontoren stängs lämnas många människor i sticket. Avvecklingen av kontoren slår ojämnt. När staten drar ned på servicekontoren drabbas människor i Eslöv och i hela landet. Det är inte enbart en fråga om budget och siffror, utan det handlar också om att människors trygghet, tillit och vardag försämras.

När SD och regeringen tar bort kontor är det en bakvänd rättvisa. I stället för att ha så nära som möjligt ska man nu ha så långt som möjligt till ett kontor. Ju längre bort, desto bättre – så verkar det resoneras.

För vem är detta effektivt? För en äldre person, en person med funktionsnedsättning eller en småbarnsfamilj utan bil blir det dyrare. Det tar längre tid, och det skapar ökande klyftor och en känsla av att staten inte anser att alla är lika värda. Effektivt blir det i vart fall inte.

Regeringens besparingar kan på papper ge en kortsiktig vinst, men på lång sikt riskerar det att bli högre kostnader. Fler felaktiga ansökningar och längre handläggningstider och denna regerings spariver skapar en växande misstro i samhället och försvagar i förlängningen demokratin.

Fru talman! Hur ser ministern och regeringen på att de styrande politikerna i berörda regioner och kommuner inte är överens med SD och regeringen om nedskärningarna, oberoende av vilket parti de tillhör?

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi Riksrevisionens rapport angående sektorsansvaret inom funktionshinderspolitiken, där de sektorsansvariga myndigheterna har granskats utifrån sin roll och hur det över tid har fungerat. Detta är en viktig granskning för att politiken ska kunna utveckla och förbättra det som uppmärksammas inom området.

Fru talman! Det nationella målet för funktionshinderspolitiken är att med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning, i ett samhälle med mångfald som grund. De sektorsansvariga myndigheternas uppgift är att se till att deras ansvarsområde är tillgängligt och inkluderande för personer med funktionsnedsättning. Sektorsansvariga har i uppdrag att vara samlande, stödjande och pådrivande inom sina områden.

Det har dock framkommit i rapporten att regeringens styrning av funktionshinderspolitiken är otydlig och att det krävs en tydligare inriktning för myndigheternas arbete. Riksrevisionen konstaterar också att det saknas sektorsansvariga myndigheter för flera viktiga sektorer såsom transport, rättsväsen, konsumentpolitik och upphandling.

Fru talman! Den analys som regeringen vill genomföra för att ta reda på vad som saknas och vad som mer behövs för att ansvariga myndigheter med utgångspunkt i sina verksamheter fullt ut ska kunna verka för att underlätta för personer med funktionshinder och för att förtydliga sina mål kan ge en uppfattning om vad som behöver utvecklas så att ansvaret blir tydligare än det är i dag.

Riksrevisionens rapport om att det i dag saknas sektorsansvariga myndigheter inom viktiga och tunga sektorer i samhället och att det kan finnas anledning att ge fler myndigheter ett utvidgat ansvar är, menar vi, angelägen och viktig för att utveckla funktionshinderspolitiken. Att regeringen delar rapportens ståndpunkt att det kan finnas anledning att fler myndigheter får sektorsansvar kan låta lovande, men det står inte i regeringens bedömning av revisionens iakttagelser att man tänker utse fler sektorsansvariga myndigheter utan enbart att man vill invänta vad analysen kommer fram till. Regeringen svarar också att det för närvarande inte finns skäl att vidta ytterligare åtgärder utöver de som vidtagits och kommer att vidtas.

Vi socialdemokrater delar inte regeringens uppfattning att man i väntan på den analys som regeringen vill låta göra ska stoppa utvecklingen att fler myndigheter får sektorsansvar. Tvärtom är det fullt möjligt att göra detta i närtid. Det kan snarare vara en fördel att de myndigheter som Riksrevisionen i sin rapport pekar ut finns med redan före och inte efter. Annars riskerar det att ta längre tid än nödvändigt innan fler sektorsansvariga myndigheter utses.

Vi socialdemokrater ser vikten av sektorsansvariga myndigheter inom alla relevanta områden. Det är viktigt att denna utveckling inte påverkas och försenas av regeringens analys. När fler sektorsansvariga myndigheter utvecklas inom sina områden får vi ett samhälle som tydligare lever upp till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. De sektorsansvariga myndigheterna blir då ett av verktygen för att möta konventionens mål. Det leder till ett mer inkluderande och rättvist samhälle där tillgänglighet och delaktighet blir en självklar del av offentlig verksamhet och inte bara, som i dag, ett ansvar för några få myndigheter. Det är ett steg mot ett Sverige där alla får delta på lika villkor.

När fler sektorsansvariga myndigheter utvecklar sin verksamhet och får en fördjupad kunskap när det gäller personer med funktionsnedsättning blir det mer verkningsfullt. Det kommer då att vara möjligt att ta bort de hinder vi ser på vissa områden i dag. Samtidigt kan det bli en mer fördjupad dialog med funktionsrättsrörelserna.

Fru talman! Vi socialdemokrater anser därför att det är brådskande och angeläget att se till att det finns utpekade myndigheter inom alla relevanta områden och att sektorsansvariga myndigheter bör utses på åtminstone de områden som pekas ut i rapporten: transporter, rättsväsen, konsumentpolitik och upphandling. Det handlar om att forma ett samhälle där alla behövs och kan delta.

Personer med funktionsnedsättning ska kunna vara fullt delaktiga i alla delar av livet, och de grundläggande demokratiska rättigheterna måste värnas för alla medborgare. Förutsättningarna för detta regleras i stor utsträckning av de myndigheter som i dag saknar sektorsansvar.

Jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall till reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! Jag instämmer i det som föregående talare har sagt om oron ute i verksamheterna hos både dem som är berättigade till assistansen och dem som anordnar assistansen.

Jag känner att jag inte fick något svar på frågan jag ställde. Assistansanordnare menar att det inte går att skära ned mer än vad som görs i dag. Om inget förändras i fråga om assistansersättningen kommer det framöver att drabba assistansberättigade.

Min fråga är fortfarande: Vad tänker ministern om att assistansanordnare känner att det snart inte går att bedriva sin verksamhet längre och att de för att klara av detta hade hoppats att löftet om en modell för indexering – som nu inte blev av – skulle uppfyllas i budgeten?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Ett betänkande från socialutskottet föreslog en översyn av modellen för uppräkning av assistansersättningen. Riksdagen biföll detta förslag i juni 2024 efter att det röstats igenom av S, V och MP samt regeringens stödparti SD, vilket betyder att man ställde sig bakom att regeringen skulle göra detta. Denna översyn står vi socialdemokrater fast vid. Vi kommer att genomföra den när vi kommer i regeringsställning.

Fru talman! På en pressträff i september 2024 lovade Tidöpartierna att en indexering av schablonbeloppet skulle införas i syfte att skapa större förutsägbarhet för kommuner, privata utförare och assistansmottagare. Ministern blev även intervjuad i Almedalen av Riksföreningen JAG, och hon utlovade där att indexeringen var på gång och skulle tas med i budgeten för 2026. Även på en skriftlig fråga från min partikollega Karin Sundin i oktober 2024, där frågan var om regeringen påbörjat arbetet, var svaret från ministern att regeringen avsåg att undersöka införandet av en indexering och att frågan bereddes i Regeringskansliet.

När regeringen och SD på pressträffen talade om att indexeringen var på väg väckte det hopp hos många som är berörda av ersättningen. Jag har samtalat med en hel del assistansanordnare och personer berättigade till assistans under våren, och alla har trott att indexeringen var på väg att införas 2026. Nu har löftet inte infriats, och indexeringen har skjutits på framtiden. Vi var nog många som blev rejält förvånade och förväntade oss att en modell för indexering skulle dyka upp med denna budget.

Löftet som brutits och som nu inte kommer att infrias, och att presentationsbilderna från 2024 har ändrats, gör att det skapas en bild av att regeringen inte håller vad man lovar. Det finns i dag assistansanordnare som börjar känna att de inte kommer att klara mer än ungefär ett år till innan de måste avveckla sin verksamhet. Det gäller särskilt dem som inte är så stora och som har små marginaler.

Det finns också kommuner ute i landet som har en känsla av svek. De anser att målgruppen kring LSS behöver långsiktighet och förutsägbarhet. Detta hade varit möjligt med den utlovade indexeringen som nu inte blev av.

Skulle de som anordnar personlig assistans behöva avsluta sin verksamhet kommer det med en kostnad. Den är inte bara i pengar, utan även assistansanvändare kommer att drabbas. Deras familjer och anställda assistenter kan vidare få sämre arbetsförhållanden.

Efter denna uteblivna modell för indexering har det uppmärksammats att det finns risk för oseriösa anordnare när assistansersättningen inte längre räcker till för de seriösa anordnarna. Det är redan i dag svårt att rekrytera assistenter, och det blir troligen inte enklare efter att löftet från regeringen om en indexering inte har infriats.

Därför ställer jag följande fråga: Vad tänker ministern om att assistansanordnare känner att det snart inte går att bedriva verksamhet längre? För att klara sig hade de hoppats på att löftet om en modell för indexering skulle tas med i budgeten för 2026, men det har nu inte blivit av.

Fru talman! Eftersom utgångna hyreskontrakt har gällt för nedläggning av andra kontor får väl vi i Eslöv vara tacksamma för att vårt kontrakt än så länge inte har gått ut. Därför får vi behålla vårt center fram till 2026. Att utgå från när ett hyreskontrakt går ut och sedan lägga ned tycker jag dock är ett lite cyniskt sätt att behandla människor som tydligt har behov av sitt servicekontor.

Servicekontor som är utspridda över hela landet, även på mindre orter och i städer som Eslöv, gör att människor lätt får tillgång till lokal statlig samhällsservice. På detta sätt motverkas de geografiska klyftorna. Människor som bor ute i mindre orter känner att de är värda lika mycket som de som bor i större städer.

Ett servicekontor har flera myndigheter samlade under samma tak. Då passar man på att få hjälp med flera olika ärenden på samma gång när man ändå ska hit, som en av besökarna sa till mig när jag var där i Eslöv.

När det gäller avstånd är det cirka 40 kilometer från en del av Eslövs kommun till Lund. Då har jag bara räknat på vår kommun och inte på de andra kommunerna som tillhör Mellanskåne. Det är alltså inte alltid avståndet mellan kontoren som har betydelse, utan det viktiga är att alla kontor ska finnas kvar. Man ska inte spara in på dem.

(Applåder)

Herr talman! Tack till statsrådet för att jag kan stå här i dag och än en gång försvara Eslöv!

För cirka två månader sedan stod jag här i en liknande interpellationsdebatt och argumenterade för att statens servicecenter i Eslöv inte skulle läggas ned. Ett svar jag då fick av statsrådet Slottner var att det bara var 15 kilometer till Lund, där nästa kontor finns.

Herr talman! Att saker och ting kan bli fel bland har jag all förståelse för, som att förväxla kilometer och minuter när det gäller min hemkommun Eslöv. Det finns en ganska känd sång som heter 15 minuter från Eslöv. Det har dock ingenting med sträckan mellan Eslöv och Lund att göra.

Herr talman! Besöken var 6 500 på servicekontoret i Eslöv år 2024, detta trots att det bara är öppet två dagar i veckan och fyra timmar åt gången. Kontoret servar hela Mellanskåne. Dessa besök anses nu inte vara så viktiga att det är lönt att ha kvar kontoret, utan det kan läggas ned. Människor som bor i Mellanskåne får bege sig till Lund i stället.

Den myndighet man använder mest i Eslöv är Skatteverket, tätt följt av Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Pensionsmyndigheten.

Jag besökte servicekontoret i Eslöv för några veckor sedan. Det visade sig att många barnfamiljer kommer dit för att få hjälp. De tar ledigt från jobbet och kommer för att få den fysiska hjälpen. De är digitalt kunniga, men inte kunniga i myndighetsfrågor. Då väljer de att komma till kontoret för att få hjälp av utbildad personal som kan vägleda i kontakter med myndigheter. De kan fylla i blanketter och på plats få hjälp med att förstå beslut. De vill inte att det ska bli fel i myndighetskontakter. Därför besöker de kontor med kunnig personal så att det blir rätt från början.

Även ekonomiskt våldsutsatta kom och fick hjälp, eftersom de ofta i dessa sammanhang saknar elegitimation. Här kan de få hjälp utan att någon vet eller kan kontrollera vad de gör. Personalen har ett väl fungerande arbetssätt när det kommer till ekonomiskt våld och vet hur den ska hantera detta.

Herr talman! Det jag hitintills har pratat om är bevis på att kontoret i Eslöv behövs och utnyttjas väl. Eslövs kontor öppnar klockan 10. Den dagen när jag var där var det kö utanför en halvtimme före öppning. När dörrarna sedan öppnades kom det in 22 personer som väntat utanför.

Min fråga är: Hur avser statsrådet och regeringen att säkerställa att invånarna i Mellanskåne fortsatt får tillgång till denna nödvändiga statliga service efter nedläggningen?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Jag har de senaste veckorna träffat en del organisationer och föreningar för funktionshinder, och på varje ställe jag har varit tar man upp med mig hur reglerna är skrivna och hur de tolkas av Försäkringskassan.

I en av föreningarna träffade jag en ung rullstolsburen man med ganska stora fysiska hinder. Han var aktiv och engagerad i samhället och i frågor som rör funktionshinder och ville engagera sig mer, men han hölls tillbaka av Försäkringskassans strikta regler. Hans önskan var att reglerna skulle uppmuntra till ideellt engagemang i stället för att begränsa.

Det innebär alltså en osäkerhet för människor med funktionsnedsättning som vill delta i ideella uppdrag att lagstiftningen är svårtolkad och att Försäkringskassans tillämpning är för restriktiv.

Jag håller med ministern om att det är viktigt att försäkrade får tydlig information om regelverket. Men det är också viktigt att regelverket inte tolkas godtyckligt. Möjligheten att delta i föreningsliv ska vara lika för alla. Det behöver därför definieras tydligare vad som räknas som ideellt arbete, hur det påverkar rätten till ersättning och vad som är förvärvsarbete.

Utifrån de demokratiska rättigheterna och FN-konventionen är det av vikt att regleringen och tolkningen av densamma ses över. Jag ser därför fram emot vad regeringen kommer fram till utifrån betänkandet, inte för egen del utan för de föreningar och människor som behöver få klarhet.

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet!

I volym 2 av betänkandet En sjukförsäkring med prevention, rehabilitering och trygghet, som bereds i Regeringskansliet, kan man läsa följande: ”Fritidsaktiviteter som motsvarar den omfattning som en yrkesverksam person i vanligen utför på sin fritid, såsom deltagande i viss omfattning i föreningsliv eller kursverksamhet m.m., ska dock inte beaktas vid bedömningen av den enskildes arbetsförmåga.”

Herr talman! Alla som lever i en demokrati har rätt att vara med och påverka i intresseorganisationer i till exempel funktionsrättsrörelsen. I FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Sverige har antagit, står det i artikel 29 att konventionsstaterna förpliktar sig att ”aktivt främja en miljö där personer med funktionsnedsättning effektivt och fullständigt kan delta i skötseln av offentliga angelägenheter, utan diskriminering och på samma villkor som andra, samt uppmuntra deras deltagande i offentliga angelägenheter, däribland genom att delta i enskilda organisationer och sammanslutningar som är verksamma i landets offentliga och politiska liv”.

Herr talman! I Försäkringskassans vägledning för sjukersättning står det under bisysslor, uppdrag, ideellt arbete och fritidssysslor att deltagande i föreningsliv, kursverksamhet med mera på motsvarande sätt som en yrkesverksam person vanligen gör på sin fritid inte påverkar rätten till sjukersättning.

Så långt stämmer det överens med våra demokratiska rättigheter, FN-konventionens artikel 29 och det betänkande som Regeringskansliet bereder. Det blir dock svårt att veta vad man ska förhålla sig till om man har sjuk- eller aktivitetsersättning när man läser vidare. Det står att fritidsintressen normalt inte påverkar rätten till sjukersättning, men om omfattning, inkomst, insats eller uppdrag kan jämställas med förvärvsarbete kan sjuk- eller aktivitetsersättningen påverkas.

Herr talman! Från Försäkringskassan kan detta tolkas som att funktionshindrade inte får lov att ha något fritidsengagemang, och enligt ett kammarrättsbeslut från den 6 december 2017 kan ett ordförandeuppdrag i en ideell förening jämställas med arbete. Då är det förståeligt att man inte vågar engagera sig i en funktionshindersförening även om man vill.

Herr talman! Nu när funktionsrättsrörelsen har uppmärksammat detta problem undrar jag när regeringen kommer att ta fram ett förslag utifrån betänkandet för att göra det mer förutsägbart och enkelt för funktionshindrade som uppbär sjuk- eller aktivitetsersättning att kunna ha en fritidssysselsättning.

Herr talman! Jag tackar statsrådet Anna Tenje för svaret.

Det låter bra att regeringen ser positivt på engagemang i föreningsliv för personer med sjuk- eller aktivitetsersättning samt att betänkandet En sjukförsäkring med prevention, rehabilitering och trygghet från 2021 bereds i Regeringskansliet. Betänkandet handlar ju om att underlätta för arbete, studier, uppdrag med mera under tid med sjuk- och aktivitetsersättning.

Att regeringen arbetar för att underlätta aktiviteter är välkommet. Det är nämligen stor skillnad mellan att ha en fritidsaktivitet och att ha ett förvärvsarbete. Har man ett ideellt uppdrag kan man själv bestämma tiderna samt hur mycket kraft och energi man orkar lägga ned. Man kan ta paus när man vill, och om man på grund av sin diagnos eller sjukdom inte klarar uppdraget under en tid kan man släppa det ett tag och komma igen när man orkar. Där skiljer det sig mot att yrkesarbeta, för då har man en anställning där det krävs att man presterar varje dag utifrån sina arbetsuppgifter.

Herr talman! I Neuroförbundets senaste medlemsundersökning kan man läsa att medlemmar tackar nej till ideella och politiska uppdrag som tar mer än fem timmar i veckan av rädsla för att uppdraget ska likställas med arbete. Förbundets medlemmar känner alltså en så pass stor oro över att förlora ersättning att de inte vågar organisera sig i fritidssysselsättningar av rädsla för att det ska tolkas som ett bevis på arbetsförmåga. Enligt Neuroförbundet har ett femtontal medlemmar förlorat sin sjukersättning på grund av att de haft ett ideellt uppdrag. Även vid Funktionsrättsriksdagen i april, som i år handlade om fritid och hälsa, tog Funktionsrätt Sverige, som är en samarbetsorganisation för över 50 funktionsrättsförbund, upp att många personer med funktionsnedsättning av samma anledning inte vågar engagera sig ideellt.

Herr talman! Att bli isolerad från samhället kan leda till ofrivillig ensamhet och till att man känner sig övergiven, vilket i sin tur kan leda till negativ psykisk hälsa. Ett ideellt uppdrag kan i stället skapa mening i livet och höja livskvaliteten. Ett ideellt uppdrag kan även ge rutiner som annars skulle kunna vara svåra att få till. Engagemang i föreningsliv eller en möjlighet att studera kan vara hälsofrämjande och rehabiliterande samt i förlängningen till och med på sikt leda i riktning mot arbete.

Herr talman! För dem som har kraften och orken att engagera sig och som vill ha ett meningsfullt liv och exempelvis vara aktiv i barnens föreningar, få kämpa för sina ståndpunkter i ett politiskt sammanhang eller få utlopp för en konstnärlig ådra är dessa regler, som tolkas snävt, en begränsning. De är en begränsning för den enskilde, för föreningar och i förlängningen även för samhället, eftersom människor som vill vara aktiva inte vågar.

Vad anser ministern, utifrån sitt ansvarsområde, om att funktionsrättsföreningarna ser detta – att människor inte vågar engagera sig – som ett så stort problem?

Herr talman! Det jag har hört här i dag från mina ledamotskollegor och från statsrådet gör inte mig och de människor som bor i Eslöv mindre oroliga. Nedläggningar av statens servicekontor i bland annat Eslöv kommer ju att göra att människors förtroende för staten minskar. När servicekontoren försvinner från deras kommuner kommer de att uppfatta det som att statliga myndigheter överger dem och i stället centrerar sin verksamhet till större städer.

Kommunernas ansvar kommer att öka. Det blir större tryck på kommunal service, och belastningen kommer att bli högre på deras verksamheter. Här kommer det förmodligen att krävas mer resurser framöver. Det blir en högre kostnad som läggs på kommunerna när statens servicekontor försvinner, för det kommer att bli kommunerna som får stödja invånarna när de behöver hjälp med att kontakta statliga myndigheter.

De personer som är mest utsatta – personer med funktionsnedsättning och äldre människor som behöver servicekontorens lokala närvaro – kommer att få betala det högsta priset för denna besparing från regeringen och Sverigedemokraterna.

(Applåder)