Lars Mejern Larsson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Även jag har varit på gala, nämligen Fotoboksprisgalan i går.

Fotografiet fångar inte bara ett ögonblick, utan det ger oss kraften att minnas och förstå. Därför uppmanar vi socialdemokrater regeringen att möjliggöra en nationell infrastruktur för det svenska fotografiet och hoppas att regeringen förstår dess betydelse.

Herr talman! Detta blir mitt sista inlägg om filmpolitiken under denna mandatperiod. Det är ett område som jag har arbetat med och kämpat för under många år utan att svensk filmpolitik har fått den nystart den förtjänar. Det är beklagligt att regeringen inte har förmått lägga fram en samlad filmproposition före valet. Det lämnar en central del av vår kulturpolitik utan den långsiktighet och riktning som filmbranschen så väl behöver.

Med det sagt, herr talman, får vi konstatera att ridån går ned inte bara för den här debatten utan också så småningom för en mandatperiod som inte tog filmpolitiken i mål.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 1 april.)

Herr talman! Det låter som att fåglarna på taken här utanför kammaren ser på fotbollsmatchen. Vi leder just nu med 1–0 mot Ukraina, så det känns skönt.

Dataspel och brädspel är i dag inte en nisch. Det är inte en subkultur. Det är en av våra mest dynamiska och inflytelserika kulturformer. En stor del av Sveriges befolkning spelar. Samtidigt omsätter branschen tiotals miljarder kronor och når en global publik. Det är inte bara underhållning. Det är svensk export, innovation och kultur.

Sverige har fler ess i rockärmen än de flesta när spelvärlden avgörs.

Men, herr talman, det finns en obalans här. Samtidigt som spelindustrin är en av våra snabbast växande kreativa näringar saknas det fortfarande ett fullt erkännande av spel som en självklar del av kulturpolitiken. Det är anmärkningsvärt. Vad är egentligen spel i dag? Det är berättelser i nivå med film och litteratur. Det är musik och ljusdesign i världsklass. Det är bildkonst, design och avancerad teknik. Det är sociala rum där människor möts. Det är kultur i sin samtida form.

Herr talman! Detta är ingen ny eller okänd insikt. I den kunskapsöversikt som kulturutskottet har tagit fram, som samtliga riksdagspartier står bakom, pekas spel tydligt ut som en tvärsektoriell framtidsnäring. Det är en näring som förenar kultur, teknik, utbildning och innovation och en näring som bidrar till både ekonomisk utveckling och social sammanhållning. Det råder alltså en bred politisk samsyn om spelens betydelse.

Herr talman! Tidigare i veckan besökte jag Asmodee här i Stockholm – därefter Dragon’s Lair. Det gav en konkret bild av spelbranschens bredd.

Hos Asmodee, som är ett av världens största brädspelföretag, mötte jag ett företag som inte bara utvecklar och distribuerar spel internationellt utan som också bidrar med arbetstillfällen, skatteintäkter och export.

Hos Dragon’s Lair mötte jag något annat men kanske ännu viktigare: berättelser om levande mötesplatser där spel faktiskt spelas, gemenskap skapas och utanförskap kan brytas och, framför allt, där alla är välkomna.

Jag fick också ett tydligt exempel på den svenska spelutvecklingens genomslag. Spelet Terraforming Mars, skapat av svenska Jacob Fryxelius, med koppling till Karlstad, är i dag ett av världens mest uppmärksammade moderna brädspel. Detta visar att spel som utvecklas i Sverige – och självklart i Sveriges kulturlän Värmland – inte bara är lokala produkter. De är globala framgångar.

Herr talman! Det här är spelkultur i praktiken. Det är både näring och kultur. Det är både företagande och social sammanhållning. Men det är också här vi möter utmaningen. Det som saknas är inte kreativitet. Det som saknas är struktur. Sverige saknar i dag ett nationellt nav för spelområdet, ett sammanhållande centrum, ett högkvarter, en kunskapsnod. Och vi vet vad en sådan struktur kan betyda.

Svenska Filminstitutet har under lång tid varit en motor för svensk film genom att samla kompetens, stödja utveckling och skapa långsiktighet. Dataspels- och brädspelsbranschen förtjänar motsvarande. Ett nationellt dataspelinstitut skulle kunna bli detta – en samlande kraft för kunskap, utveckling och samverkan. Det skulle vara ett institut som stärker forskning och utbildning, som bygger broar mellan kultur och näringsliv och som ger bättre villkor för både små och stora aktörer.

Herr talman! Vi kan inte säga att spel är kultur och samtidigt agera som om det inte vore det. För oss handlar det om mer än en enskild bransch. Det handlar om arbete, innovation och Sveriges konkurrenskraft men också om gemenskap, om berättelser och om att ingen människa ska stå utanför.

Jag är övertygad om att konst och kultur formar samhället vi lever i. Därför måste vi ta spelkulturen på samma allvar som vi gör med andra kulturformer.

Herr talman! Vi socialdemokrater är tydliga. Sverige behöver en nationell dataspelspolitik. Därför måste regeringen ta fram en sådan. Och när det gäller att ge branschen långsiktiga och hållbara förutsättningar bör ett nationellt dataspelsinstitut utredas.

Herr talman! Sverige står starkt, men det är inget vi kan ta för givet. Andra länder agerar. Det måste vi också göra. Vi är överens om analysen. Nu måste vi gå från ord till handling.

För mig har den här resan varit personlig. Jag har fått en ny bild av spel – spel bygger broar mellan generationer och skapar gemenskap. Därför handlar det om mer än en bransch. Det handlar om vilket samhälle vi vill vara.

Ett högkvarter för svensk spelkultur, en kunskapsnod för framtidens skapande, är en investering i vår konkurrenskraft men också i vår gemenskap. Som Olof Palme sa: Ett lands kultur är dess själ. Kultur är inte en kostnad. Det är en investering.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 1 april.)

Herr talman! Jag uppskattar pengar till kulturarvet. Det är välkommet.

Det vi diskuterar här i dag handlar dock ytterst om ansvar för det som är under ytan, som inte fungerar. Vi har ett unikt kulturarv, vi har kunskap och vi har ett engagemang. Vi har till och med fungerande metoder som utvecklats av dem som arbetar med det här i verkligheten. Men det politiken kan ge saknas fortfarande, det vill säga ett tydligt uppdrag och en verklig samordning.

Det som finns under ytan är inte mindre viktigt än det vi ser på land. Det är en del av vår gemensamma historia och vårt ansvar inför kommande generationer.

Låt mig avsluta med följande ord, herr talman. Ett land som tar sitt kulturarv på allvar kan inte blunda för det som ligger dolt. Vi får inte låta tystnaden på havsbottnen bli en ursäkt för passivitet för det som finns ovanför. Det behövs tydlighet, samordning och ett nationellt ansvar som fungerar i praktiken. För att skydda dem som inte längre kan tala för sig själva måste vi göra det. Det är vår skyldighet mot historien, och det är vårt ansvar inför framtiden.

Herr talman! Ministern är tyvärr tydlig med att regeringen inte kommer att engagera sig för en förändring, utan det rådande läget verkar vara gott nog. Det verkar inte som att vraken i sitt djup kommer att få ett utökat skydd från fastlandet så länge Tidöregeringen innehar ministerstolen.

Herr talman! Jag håller med om att det finns saker som kan bli bättre, för efter att ha hört ministerns svar känns det som om regeringen slänger vraken överbord. Det är ett kulturarv som tillhör oss alla. Det är därför också vårt gemensamma ansvar att se till att det bevaras.

I mitt förra inlägg beskrev jag problemet. Låt mig nu tala om lösningen. Det som saknas är ju det som bara politiken kan ge, alltså ett tydligare uppdrag, nationell samordning och långsiktiga resurser. I dag är ansvaret otydligt när det gäller kulturarvet under ytan. Arbetet varierar över landet. Skyddet riskerar att bli beroende av enskilda initiativ. Så kan vi inte ha det.

Jag vill särskilt lyfta fram behovet av likvärdighet. Det kan inte vara slumpen eller postnumret som avgör om ett vrak undersöks vid exploatering och om misstänkta skador följs upp. Riksantikvarieämbetet måste få i uppdrag ett ta ett tydligt ledarskap.

Herr talman! När jag har dykt i tropiskt vatten har sikten varit god, och vrak syns på håll. I Östersjön är sikten ofta sämre, men bevarandeförhållandena är unika. Det innebär att vi sitter på ett världsunikt kulturarv. Det ställer krav på oss. Vi är något riktigt bra på spåren, men vi kan inte vara världsledande i teorin och otydliga i praktiken. Om Sverige nu ligger i framkant när det gäller myndighetssamverkan är ju nästa steg att formalisera den.

Herr talman! Kulturarv under ytan får inte fortsätta att vara en blind fläck på den politiska dagordningen. I höstas deltog jag i en skarp insats där museet Vrak i Stockholm samarbetade med sjöpolis, kustbevakning och marinarkeologer för att skydda och bevara våra gemensamma kulturarv. Många vrak plundras i dag, både av nyfikna hobbydykare och av organiserade kriminella aktörer, vilket innebär att ovärderliga delar av vårt kulturarv riskerar att gå förlorade. Vid insatsen blev det tydligt hur olika kompetenser kan samverka effektivt för att skydda och ta till vara vårt marina kulturarv, i det här fallet runt Dalarö. Plundringen vid våra kuster är ett nationellt problem som måste motverkas med tydlig ansvarsfördelning och stärkt samarbete.

Herr talman! Jag har sett hur sårbart det som finns under ytan är. Frågan är inte om vi har råd att skydda det utan om vi har råd att låta bli. Jag är fortfarande besviken på att ministern inte nappade.

Herr talman! Sverige är en sjöfartsnation. I århundraden har handel, resor och krig format vår historia till sjöss. Men en stor del av denna historia ligger inte i våra arkiv eller på våra museer utan döljer sig under ytan.

Under arbetet med att bygga upp Museum of Wrecks uppdagades att flera av de vrak som bedömts som särskilt skyddsvärda hade plundrats eller påverkats utan att någon myndighet i tid hade uppmärksammat det. Det visade sig att detta inte var någon enstaka händelse utan en ständigt pågående process med plundring och påverkan.

Flera rättsfall visar att plundring av vrak kan pågå i årtionden innan det upptäcks. I ett uppmärksammat fall dömdes personer för fornminnesbrott efter att under lång tid, i praktiken flera decennier, ha tagit föremål från vrak i Östersjön. Vid husrannsakan hittades hundratals föremål, däribland en kanon från 1600-talet.

När föremål tas från ett vrak försvinner inte bara ett objekt – en del av historien går förlorad. Marinarkeologer brukar säga att det är som att riva sidor ur en bok.

Herr talman! Jag har själv haft förmånen att dyka, även om det har skett i betydligt varmare vatten än i Östersjön. Att sakta sjunka ned mot ett vrak är en särskild upplevelse. Man möter inte bara trä, järn eller last; man möter en berättelse, människors livsöden, ett ögonblick ur historien som frusit fast i tiden. När man ser hur bräckligt allt är där nere och hur lätt en miljö kan störas inser man också hur utsatt detta kulturarv är. Det är en tyst värld som inte protesterar när den plundras.

Herr talman! Ansvarsfördelningen är i dag otydlig. Riksantikvarieämbetet har ett nationellt ansvar, länsstyrelserna fattar beslut och andra myndigheter har resurser och kompetens men saknar mandat och ett tydligt uppdrag att skydda kulturarvet under ytan. Detta leder till att helhetsansvaret i praktiken faller mellan stolarna.

Som marinarkeologen Jim Hansson vid Statens museer för maritim, transport- och försvarshistoria har beskrivit det har engagerade tjänstepersoner tvingats bygga upp samarbeten mellan berörda aktörer såsom Kustbevakningen, sjöpolisen och Försvarsmakten. Det är i grunden positivt att sådant sker, men det är inte ett system.

Herr talman! Som Jacques Cousteau en gång uttryckte det: Vi skyddar det vi älskar, och vi älskar det vi förstår.

Men att förstå innebär inte att alla känner att de har ansvar. Därför vill jag återigen fråga kulturministern hur regeringen avser att säkerställa en nationell styrning för skyddet av kulturarvet under ytan?

Fru talman! Kallade ministern hanteringen av Biltema balans? Då är det nog fler än jag i Sverige som blir oroliga.

Det här är inte en teknisk diskussion om paragrafer, utan det här handlar om 55 människor som via ett sms fick sina liv slagna i spillror dagarna före jul. Samtliga anställda vid ett varuhus hemma i Karlstad sades upp med hänvisning till arbetsbrist. Samtidigt vet alla – företaget, de anställda och vi här i kammaren – att verksamheten inte försvinner; den pausas. Lokalen rivs, och ett nytt varuhus byggs. Om ungefär ett år ska dörrarna åter öppnas.

Detta är alltså inte en kris utan en ren och skär investering. Ändå valde företaget den mest långtgående åtgärd som finns: att säga upp alla. Det finns inga tillfälliga lösningar, ingen omlokalisering och ingen vilja att låta de anställda arbeta vid ett närliggande varuhus. Det finns inget ansvarstagande. Resultatet är att de anställda får bära hela risken. Företaget slipper kostnaden, och staten – alltså vi skattebetalare – får ta notan.

Fru talman! När arbetsbrist åberopas i situationer där hela avsikten är att verksamheten ska återupptas urholkas förtroendet för anställningsskyddet. Då förvandlas trygghet till en osäker framtid, där några månaders försening i ett byggprojekt kan avgöra om människor har rätt att få sina jobb tillbaka eller inte.

Min fråga till arbetsmarknadsministern är därför inte ideologisk utan praktisk och djupt mänsklig: Är detta verkligen den trygghet som svenska löntagare kan förvänta sig i dag, 2026?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret, men ansvar som delas med staten innebär ju att staten ska ta hela kostnaden för denna helt horribla hantering. Jag förstår inte det alls.

Den här diskussionen mellan mig och arbetsmarknadsministern bottnar i så mycket mer än det som skett på en enskild arbetsplats i Karlstad, även om den händelsen är mer än nog.

Den svenska modellen är ett unikt handslag mellan en arbetsgivare och en löntagare. Jag vill sträcka mig så långt som att hävda att uppgörelsen är världsunik och därför världsledande när det gäller spelregler på en fungerande arbetsmarknad. Uppgörelsen har inneburit att företagen fått fredsplikt. Det har i sin tur inneburit att större delen av vårt lands företagare har utvecklat starka och konkurrenskraftiga företag. De anställda har i sin tur fått trygga anställningar med avtalsenliga löner. Detta har gjort Sverige till en framgångsrik exportnation.

I den här kammaren hör vi ofta om den svenska modellen. Det har säkert inte undgått någon att jag har haft min yrkesmässiga hemvist i byggbranschen, först som snickare och sedan som ombudsman. Byggbranschen var den bransch som först märkte av företagens tydliga försök att underminera de rådande spelreglerna på arbetsmarknaden. Jag ska inte trötta ut er i kammaren med berättelser om hur detta har förändrat byggbranschen från en stabil bransch till en bransch som nu översvämmas av problem med oseriösa företag som inte bidrar till den svenska modellen utan aktivt orsakar dess försvagning.

Det här innebär också att många miljarder av våra skattepengar försvinner ur landet. Det orsakar inte bara onödigt lidande för den enskilde som drabbas utan urholkar också välfärden, eftersom varje skattekrona behövs för att upprätthålla det generella system vi byggt upp.

Jag har varit aktiv hos den ena parten som skakade hand på denna modell, och om jag inte minns fel har arbetsmarknadsministern varit aktiv hos den andra parten. Det förvånar mig att det synes vara okej för ansvarig minister att de oseriösa företagen numera breder ut sig inom alla sektorer. Jag skulle kunna säga att regeringen tycks göra som de tre aporna och inget säger, inget hör och inget ser. Jag uppmanar trots detta ministern att agera – även om jag talar för döva öron.

Fru talman! Ministern säger att regeringen värnar den svenska modellen. Jag drar slutsatsen att det innebär att man värnar det rådande läget och inte är intresserad av att göra förbättringar när brister uppdagas, som i fallet med Biltema.

Jag undrar därför vad som skulle få regeringen att gå fram med ett förslag som stärker den svenska modellen, när sådana här brister uppdagas.

Fru talman! Den här interpellationen handlar ytterst om trygghet i arbetslivet och om ansvarstagande från arbetsgivare när verksamheter tillfälligt upphör.

I Karlstad sades samtliga 55 anställda på ett varuhus upp dagarna före jul. Motiveringen var arbetsbrist. Samtidigt vet vi att verksamheten inte läggs ned – den pausas. Varuhuset har rivits och ska byggas upp igen. Ett nytt varuhus ska stå klart inom cirka ett år.

Det här är alltså inte en situation där efterfrågan har försvunnit, där affärsidén har misslyckats eller där jobben för alltid är borta. Det här är en tillfällig ombyggnation. Ändå väljer företaget att säga upp samtliga anställda. Förhandlingar har genomförts men utan resultat. Förslag om tillfällig omlokalisering, om arbete vid närliggande varuhus och om förlängd återanställningsrätt har avvisats.

Fru talman! Jag vill tacka för svaret men förstår av detsamma att ministern faktiskt, till min besvikelse, inte kommer att vidta några åtgärder.

Som jag har försökt uppmärksamma kan vi se att det finns en lucka i dagens lagstiftning, vilket innebär att företaget får möjlighet att inte ta ansvar för sina anställda. Det kan med ett enkelt pennstreck vältra över lönekostnaden på samhället. Företaget är i det här fallet väl medvetet om att man kommer att öppna sin verksamhet i relativ närtid men väljer ändå att överge personalen i stället för att värna den.

Tyvärr har vi en arbetslöshet som ligger på samma nivå som under 90talet, och många av de anställda är trotjänare med många år inom företaget. Men detta är ointressant för ägaren, som via sina bolag i Hongkong och Nederländerna gör allt för att undkomma sina förpliktelser mot de anställda.

Det är tydligt i det här specifika ärendet att återanställningsrätten bara gäller under nio månader. Det kommer att innebära att företaget med största sannolikhet inte behöver återanställa dem som har varit anställda i den nu stängda butiken. De kan välja bort den äldre och erfarna arbetskraften – om de ens återanställer någon av de tidigare anställda.

Vi har tidigare hört ministern prata om den svenska modellen, men den här gången räcker det inte att tala till kammaren. Nu är det dags att gå från ord till handling genom att ta ett initiativ i frågan. Det löser inte problemet för dessa drabbade värmlänningar, men politik är ett långsiktigt hantverk, och det skulle säkert hjälpa andra medborgare i framtiden.

Nu när det aktuella företaget, Biltema, lyft på locket kommer säkert fler företag att känna: Kan de, kan vi.

Marknaden är tuff, och just nu är arbetsmarknaden den tuffaste med höga arbetslöshetssiffror. Tuffast har den arbetskraft som har nått den osynliga linjen att ha fyllt 40 år, för ungefär där ligger utsorteringens raster.

Fru talman! Den svenska modellen bygger på balans. Den bygger på att arbetsgivare tar ansvar och att lagstiftningen ger ett grundskydd som inte kan kringgås genom tekniska upplägg. När en verksamhet tillfälligt upphör och avsikten är att den ska återupptas uppstår en gråzon där dagens regler riskerar att inte räcka till. Min fråga till arbetsmarknadsministern är därför enkel men principiellt viktig:

Är det rimligt att anställda ska bära hela risken vid tillfälliga avbrott som arbetsgivaren själv råder över?

Fru talman! Tack till ministern för svaret! Jag hör att detta är prioriterat och räknar med att de skärpta förslagen mot illegal ip-tv kommer att inkluderas i den kommande filmpolitiska propositionen. Allt annat vore ansvarslöst.

Jag vill även i mitt sista inlägg lyfta säkerhetsaspekten och det hot mot demokratin som finns när det gäller denna fråga. När hundratusentals hushåll använder illegala tjänster ökar risken för manipulerade sändningar och desinformation. Detta är en sårbarhet i informationsmiljön som inte ska underskattas. Ur ett beredskapsperspektiv är det djupt problematiskt att så många svenskar tar del av tv-sändningar via tjänster som tillhandahålls av kriminella aktörer, ofta baserade utanför landets gränser.

Vi vet att organiserad brottslighet söker nya intäktskällor. Vi vet att den kriminella ekonomin är global. Samtidigt har den tekniska utvecklingen gått mycket snabbt. Med dagens AI-verktyg är det fullt möjligt att i realtid manipulera innehåll, även när det gäller något så grundläggande som nyhetssändningar. Om stora grupper medborgare befinner sig i en oreglerad och kriminellt kontrollerad distributionsmiljö öppnar det för påverkanskampanjer och desinformation. Detta är en konkret risk, inte ett teoretiskt resonemang.

Utredningen lyfter att det finns ett brådskande behov av ytterligare utredning av frågan om rättsliga och praktiska förutsättningar för att införa effektivare blockeringsbeslut. När kommer en sådan utredning att tillsättas?

Fru talman! Jag vill avsluta mitt inlägg med att fråga ministern om hon delar sin kollega justitieministerns avoga inställning mot att Färjestad är landets bästa ishockeylag.

Fru talman! Den 21 mars 2025 debatterade jag med justitieminister Gunnar Strömmer, som då sa: ”Kommer vi inte åt den kriminella ekonomin kommer vi heller inte att på allvar komma åt den organiserade brottsligheten.” Det är ett kraftfullt och korrekt påstående, och jag delar den uppfattningen. Men då måste orden följas av handling.

Flera delar av utredningens förslag gäller inte lagändringar utan en kraftsamling från det allmänna. De rör till exempel resurser och prioriteringar för polis och åklagare som utreder det som ligger bakom den illegala tjänsten. Signalen och instruktionen till de myndigheterna borde kunna skickas omgående. Utredningen om åtgärder mot illegal ip-tv föreslår skärpta straff för grova brott och organiserad brottslighet. Ministern bekräftar att polisen kan få ytterligare befogenheter. Det är bra.

Vi har hört från regeringens samarbetspartner att förslaget som gäller privatpersoners ansvar skulle slå mot vanliga tittare. Låt oss vara tydliga med att syftet med förslaget inte är att jaga enskilda människor utan att tydliggöra att olovlig konsumtion inte är tillåten och att skärpa straffen för dem som organiserar, distribuerar och tjänar pengar på denna illegala marknad. Det är där den kriminella ekonomin finns.

Utredningen föreslår dessutom mer effektiva verktyg mot distribution, kraftsamling mellan myndigheter, förbättrade blockeringar och moderniserade regler som är anpassade till dagens digitala verklighet. Det är rimliga och proportionerliga åtgärder.

Fru talman! Den organiserade brottsligheten slår hårt mot svensk idrott. Jag har haft samtal med företrädare för Svensk Elitfotboll, SHL och Färjestad BK. Alla har varit tydliga med att inkomstbortfallet påverkar bredd- och ungdomsidrotten på ett negativt sätt. De vittnar om samma sak. Fulstreamning av sport är ett växande problem som urholkar intäktsmodellen för hela idrotten. Idrottens ekonomi bygger i hög grad på rättighetsintäkter och sponsring.

När människor tittar via illegala tjänster minskar värdet på sändningsrättigheterna, och det påverkar klubbarnas ekonomi och möjligheter att investera i ungdomsverksamhet och förutsättningarna att behålla och utveckla spelare. Det handlar inte om abstrakta siffror. Det handlar om lokala föreningar. Det handlar om arbetstillfällen. Det handlar om barn och unga som får sin första träningstid tack vare att elitverksamheten fungerar ekonomiskt.

När rättighetsintäkterna undermineras slår det mot hela systemet, från elit till bredd. Det kan få allvarliga följder för hela den svenska idrottsrörelsen – och i slutändan för folkhälsan – i framtiden. Jag undrar om ministern delar min oro över vilka långsiktiga konsekvenser illegal ip-tv kan åsamka svenska breddidrottare och i förlängningen barns och ungdomars idrottande.

Fru talman! Om och när kommer kraftfulla förslag för att bekämpa den kriminella verksamhet som olaglig ip-tv innebär?

Tack, fru talman! Illegal ip-tv är ett alldeles för stort problem i Sverige för att det ska få fortgå, skriver regeringens särskilda utredare Eva Bergquist.

Jag har lyft frågan vid upprepade tillfällen. När jag ställde frågor om de ekonomiska konsekvenserna till finansministern hänvisade hon till justitieministern. När jag ställde frågor om hot mot svensk filmindustri till kulturministern hänvisades jag till justitieministern. När jag frågade justitieministern, som just lämnat kammaren, hänvisades jag tillbaka till kulturministern.

Fru talman! Detta riskerar att framstå som ministerpingis. Under tiden växer den illegala marknaden. Regeringen kan inte gömma sig bakom oklara ansvarsförhållanden. När flera statsråd berörs måste någon ta ett samlat ansvar. Frågan är därför enkel: Vem i regeringen tar det politiska ansvaret för att bekämpa den illegala ip-tv-marknaden?

Fru talman! I Sverige använder 700 000 hushåll olaglig ip-tv utan att inse att organiserad brottslighet är en stor aktör på marknaden. Det är oerhört viktigt att allmänheten får klart för sig att gängen tjänar pengar på den olagliga verksamheten. En kraftfull informationskampanj skulle behöva komma på plats för att hushållen ska inse att de begår brott. Jag tror inte många brukare kopplar ihop sitt tv-tittande med den organiserade brottsligheten.

Att verksamheten tillåts växa utan att åtgärder vidtas är faktiskt inte likt regeringen, som annars snabbt agerar när det gäller den organiserade brottslighetens verksamheter. Man ser många hushåll begå lagbrott och hör samtidigt hur ledamöter från regeringens viktigaste samarbetsparti tycker att just det här lagbrottet behöver hanteras på ett annat sätt än andra. Då kan man lätt dra slutsatsen att regeringen har backat från sitt tydliga ställningstagande, som justitieministern gjorde i en tidigare debatt med mig i frågan.

Ip-tv-frågan måste behandlas enskilt och med större intresse än vad regeringen hittills har gjort. Jag har hört kraftfulla uttalanden men inte sett något handlingskraftigt förslag från regeringen. Passivitet kring den här frågan är absolut inte lösningen.

Fru talman! Kan ministern här i dag ge mig ett tydligt svar på hur regeringen avser att hantera frågan kring ip-tv framgent?

Herr talman! Vi socialdemokrater står bakom våra reservationer och särskilda yttranden. Jag yrkar bifall till reservation 9.

Herr talman! Selma Lagerlöf lät i Gösta Berlings saga gyllene bin svärma fritt över Värmland – bångstyriga, fria men oumbärliga. De spred liv, rörelse och skönhet.

Precis så kan vi se på kulturen. Kulturen är inte ett bihang till samhällsbygget. Den är dess hjärta. Den pollinerar våra tankar, ger näring åt demokratin och formar vår gemensamma berättelse, och utan kulturskapare, konstnärer, författare, musiker och skådespelare tystnar denna gemensamma berättelse.

Just nu är många av dessa bin hotade. Villkoren för att verka som fri kulturskapare i Sverige är ofta otrygga och präglade av tillfälliga uppdrag, låga inkomster och bristande social trygghet. Det är en paradox. De som ger oss mening, tröst och framtidstro får själva kämpa för sin överlevnad. Om vi vill ha ett riktigt kulturliv måste vi också värna om dem som bär det. Precis som bina behöver sina kupor behöver kulturskaparna rimliga arbetsvillkor och långsiktig trygghet.

Att investera i kultur är att investera i vår demokrati, vår identitet och vårt hopp. Låt oss inte glömma Lagerlöfs visdom: De gyllene bina må vara bångstyriga, men utan dem blir livet tyst och fattigt.

Herr talman! Kulturen är inte bara en källa till glädje och eftertanke. Det är också en arbetsmarknad, en livsnerv för tusentals människor i vårt land som försörjer sig genom sitt konstnärliga arbete. De flesta konstnärer, musiker, formgivare och författare är egenföretagare. De syns inte i Arbetsförmedlingens statistik, och de får inte del av det stöd som många andra arbetstagare kan luta sig emot i tuffa tider.

I stället vänder de sig till centrumbildningarna, som är unika och livsviktiga aktörer i det svenska kulturlivet. Det är dessa organisationer som hjälper kulturskaparna att hitta uppdrag, förhandla avtal och få juridisk hjälp och nätverk. Det fungerar som en arbetsförmedling inom kultursektorn och har blivit en allt viktigare aktör på en pressad arbetsmarknad.

Trots detta har deras statliga stöd sänkts. Under 2024 minskade stödet med 5 procent. I år ligger det kvar på samma nivå, samtidigt som inflationen gröper ur värdet ännu mer. Resultatet säger sig självt: uppsägningar, nedskärningar och minskad möjlighet att stötta kulturskapare.

Detta är djupt oroande, för när centrumbildningarna försvagas, då försvagas också hela kulturens infrastruktur. Det blir svårare för konstnärerna att hitta uppdrag, svårare att få rätt ersättning och svårare att få stöd i en bransch som redan är osäker.

Herr talman! Sveriges kulturlän Värmland visar oftast vägen, men även här behövs stöd. I mitt Värmland vet vi vilken kraft kulturen har. Vi ser det i arbetet med Alma Löv Museum i Östra Ämtervik som sätter samtidskonst på kartan, mitt i glesbygden. Vi ser det i Arvika Konsthall, där unga konstnärer får växa fram. Västanå Musik & Teater är någonting alldeles eget. Deras sätt att blanda berättelser, folkmusik och dans är magiskt. De griper tag i hjärtat och lämnar ingen oberörd. Det är sådant som bygger både själ och stolthet i bygden.

Bakom detta står alla de vardagshjältar som jobbar med kultur varje dag. Musiklärare, bibliotekarier, scenkonstpedagoger och frilansare får kulturen att leva, inte för att det är enkelt utan för att de inte kan tänka sig att göra någonting annat. Men deras engagemang räcker inte ensamt. Vi politiker måste också ta ansvar. Vi måste stötta, satsa på och stå upp för kulturen, för utan stöd falnar elden, och det har vi inte råd med.

Herr talman! Jag vill även prata om kulturskolan, grogrunden för framtidens kulturliv. Lika viktig som möjligheten att verka som kulturskapare är möjligheten att växa in i kulturen som barn och ung. Kulturskolan är en av de allra finaste investeringar vi kan göra, både för individen och för samhället. Den ger barn och unga från alla bakgrunder chansen att spela, sjunga, skapa och uttrycka sig.

I Karlstad har kulturskolan öppnat dörrar för generationer av barn, och jag har själv sett vad det betyder för självförtroendet, kreativiteten och sammanhanget att få hålla ett instrument i handen, stå på en scen och uttrycka sin känsla i färg och form.

Henrik Dorsin, en av våra mest folkkära skådespelare, uttryckte i förra veckan tvivel på att han skulle ha samma möjligheter att slå sig fram inom sitt yrke om han vore ung i dag. Han pekade på det minskade stödet till kulturskolan och avvecklingen av roliga timmen – de där små men avgörande fröna till kulturell bildning och kreativ utveckling.

Herr talman! Jag citerar vad Henrik Dorsin sa i Dagens Nyheter: ”Hade man som jag en fallenhet för skådespeleri så fanns det andra möjligheter på den tiden. Även om man inte hade ekonomiska förutsättningar.”

Han sätter fingret på hur allvarliga konsekvenserna kan bli när tillgången till kulturutövning begränsas, särskilt för barn som inte har ekonomiska förutsättningar hemifrån.

Även här finns oroväckande tendenser. Avgifter höjs, utbudet minskar och tillgången blir ojämlik mellan kommuner. Vi riskerar att kulturen återigen blir någonting för de få i stället för de många.

Herr talman! Det stannar inte vid Henrik Dorsin. ”Jag är säker på att varje ’problemunge’ som plockar upp en pensel eller gitarr och ges tillgång till en ateljé eller replokal är en stor vinst för samhället.” Det säger Lars Winnerbäck i ett filmklipp som premiärvisades under Grammisgalan den 27 mars.

Jill Johnson uttrycker sin förfäran kring den kris som nu hotar Sveriges replokaler och musikliv, och hon är långtifrån ensam. I ett gemensamt upprop har flera av Sveriges största artister, – som Håkan Hellström, Shellback, Karin Dreijer, The Hives och många fler – protesterat mot regeringens nedskärningar i folkbildningen.

Uppropet har gjorts i form av en film där en stor del av Sveriges artistelit och ett flertal unga musiker uttrycker sin oro över den minskade tillgången till just replokaler. Flera välkända namn vittnar om vad replokaler har betytt för dem under uppväxten. Bakgrunden till uppropet är att regeringen har minskat statsbidraget till studieförbunden med 250 miljoner kronor under 2024 och med ytterligare 100 miljoner kronor 2025. Inför 2026 planeras ytterligare en minskning om 150 miljoner kronor.

Herr talman! Det är inte bara jag som ställer mig frågan: Vad händer med kulturens förutsättningar i vårt land?

Herr talman! Kulturen är inte bara en fråga om identitet, yttrandefrihet eller livskvalitet; den är också en fråga om jämlikhet, rättvisa och framtidstro. Det är därför vi måste ha en kulturpolitik som säkrar rimliga villkor för kulturskapare, återställer och stärker stöden till centrumbildningarna, satsar långsiktigt på kulturskolan och gör den tillgänglig för alla samt erkänner kulturens roll i arbetsmarknadspolitiken och i demokratin.

Det här är inte en kostnad – det är en investering. Med varje krona vi lägger på kultur bygger vi ett starkare, klokare och mer sammanhållet samhälle. Och vi gör det tillsammans med kulturskaparna, med civilsamhället, med kommunerna och med alla dem som bär kulturen på sina axlar.

Herr talman! Jag ska avsluta med ett citat. ”Egentligen är kulturen i mångt och mycket svaret på frågan vad som är värt att försvara.” Så sa Finlands president Alexander Stubb vid Nordiska rådets temasession i Helsingfors den 1 april.

(Applåder)