Fru talman! Den här interpellationen handlar ytterst om trygghet i arbetslivet och om ansvarstagande från arbetsgivare när verksamheter tillfälligt upphör.

I Karlstad sades samtliga 55 anställda på ett varuhus upp dagarna före jul. Motiveringen var arbetsbrist. Samtidigt vet vi att verksamheten inte läggs ned – den pausas. Varuhuset har rivits och ska byggas upp igen. Ett nytt varuhus ska stå klart inom cirka ett år.

Det här är alltså inte en situation där efterfrågan har försvunnit, där affärsidén har misslyckats eller där jobben för alltid är borta. Det här är en tillfällig ombyggnation. Ändå väljer företaget att säga upp samtliga anställda. Förhandlingar har genomförts men utan resultat. Förslag om tillfällig omlokalisering, om arbete vid närliggande varuhus och om förlängd återanställningsrätt har avvisats.

Fru talman! Jag vill tacka för svaret men förstår av detsamma att ministern faktiskt, till min besvikelse, inte kommer att vidta några åtgärder.

Som jag har försökt uppmärksamma kan vi se att det finns en lucka i dagens lagstiftning, vilket innebär att företaget får möjlighet att inte ta ansvar för sina anställda. Det kan med ett enkelt pennstreck vältra över lönekostnaden på samhället. Företaget är i det här fallet väl medvetet om att man kommer att öppna sin verksamhet i relativ närtid men väljer ändå att överge personalen i stället för att värna den.

Tyvärr har vi en arbetslöshet som ligger på samma nivå som under 90talet, och många av de anställda är trotjänare med många år inom företaget. Men detta är ointressant för ägaren, som via sina bolag i Hongkong och Nederländerna gör allt för att undkomma sina förpliktelser mot de anställda.

Det är tydligt i det här specifika ärendet att återanställningsrätten bara gäller under nio månader. Det kommer att innebära att företaget med största sannolikhet inte behöver återanställa dem som har varit anställda i den nu stängda butiken. De kan välja bort den äldre och erfarna arbetskraften – om de ens återanställer någon av de tidigare anställda.

Vi har tidigare hört ministern prata om den svenska modellen, men den här gången räcker det inte att tala till kammaren. Nu är det dags att gå från ord till handling genom att ta ett initiativ i frågan. Det löser inte problemet för dessa drabbade värmlänningar, men politik är ett långsiktigt hantverk, och det skulle säkert hjälpa andra medborgare i framtiden.

Nu när det aktuella företaget, Biltema, lyft på locket kommer säkert fler företag att känna: Kan de, kan vi.

Marknaden är tuff, och just nu är arbetsmarknaden den tuffaste med höga arbetslöshetssiffror. Tuffast har den arbetskraft som har nått den osynliga linjen att ha fyllt 40 år, för ungefär där ligger utsorteringens raster.

Fru talman! Den svenska modellen bygger på balans. Den bygger på att arbetsgivare tar ansvar och att lagstiftningen ger ett grundskydd som inte kan kringgås genom tekniska upplägg. När en verksamhet tillfälligt upphör och avsikten är att den ska återupptas uppstår en gråzon där dagens regler riskerar att inte räcka till. Min fråga till arbetsmarknadsministern är därför enkel men principiellt viktig:

Är det rimligt att anställda ska bära hela risken vid tillfälliga avbrott som arbetsgivaren själv råder över?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret, men ansvar som delas med staten innebär ju att staten ska ta hela kostnaden för denna helt horribla hantering. Jag förstår inte det alls.

Den här diskussionen mellan mig och arbetsmarknadsministern bottnar i så mycket mer än det som skett på en enskild arbetsplats i Karlstad, även om den händelsen är mer än nog.

Den svenska modellen är ett unikt handslag mellan en arbetsgivare och en löntagare. Jag vill sträcka mig så långt som att hävda att uppgörelsen är världsunik och därför världsledande när det gäller spelregler på en fungerande arbetsmarknad. Uppgörelsen har inneburit att företagen fått fredsplikt. Det har i sin tur inneburit att större delen av vårt lands företagare har utvecklat starka och konkurrenskraftiga företag. De anställda har i sin tur fått trygga anställningar med avtalsenliga löner. Detta har gjort Sverige till en framgångsrik exportnation.

I den här kammaren hör vi ofta om den svenska modellen. Det har säkert inte undgått någon att jag har haft min yrkesmässiga hemvist i byggbranschen, först som snickare och sedan som ombudsman. Byggbranschen var den bransch som först märkte av företagens tydliga försök att underminera de rådande spelreglerna på arbetsmarknaden. Jag ska inte trötta ut er i kammaren med berättelser om hur detta har förändrat byggbranschen från en stabil bransch till en bransch som nu översvämmas av problem med oseriösa företag som inte bidrar till den svenska modellen utan aktivt orsakar dess försvagning.

Det här innebär också att många miljarder av våra skattepengar försvinner ur landet. Det orsakar inte bara onödigt lidande för den enskilde som drabbas utan urholkar också välfärden, eftersom varje skattekrona behövs för att upprätthålla det generella system vi byggt upp.

Jag har varit aktiv hos den ena parten som skakade hand på denna modell, och om jag inte minns fel har arbetsmarknadsministern varit aktiv hos den andra parten. Det förvånar mig att det synes vara okej för ansvarig minister att de oseriösa företagen numera breder ut sig inom alla sektorer. Jag skulle kunna säga att regeringen tycks göra som de tre aporna och inget säger, inget hör och inget ser. Jag uppmanar trots detta ministern att agera – även om jag talar för döva öron.

Fru talman! Ministern säger att regeringen värnar den svenska modellen. Jag drar slutsatsen att det innebär att man värnar det rådande läget och inte är intresserad av att göra förbättringar när brister uppdagas, som i fallet med Biltema.

Jag undrar därför vad som skulle få regeringen att gå fram med ett förslag som stärker den svenska modellen, när sådana här brister uppdagas.

Fru talman! Kallade ministern hanteringen av Biltema balans? Då är det nog fler än jag i Sverige som blir oroliga.

Det här är inte en teknisk diskussion om paragrafer, utan det här handlar om 55 människor som via ett sms fick sina liv slagna i spillror dagarna före jul. Samtliga anställda vid ett varuhus hemma i Karlstad sades upp med hänvisning till arbetsbrist. Samtidigt vet alla – företaget, de anställda och vi här i kammaren – att verksamheten inte försvinner; den pausas. Lokalen rivs, och ett nytt varuhus byggs. Om ungefär ett år ska dörrarna åter öppnas.

Detta är alltså inte en kris utan en ren och skär investering. Ändå valde företaget den mest långtgående åtgärd som finns: att säga upp alla. Det finns inga tillfälliga lösningar, ingen omlokalisering och ingen vilja att låta de anställda arbeta vid ett närliggande varuhus. Det finns inget ansvarstagande. Resultatet är att de anställda får bära hela risken. Företaget slipper kostnaden, och staten – alltså vi skattebetalare – får ta notan.

Fru talman! När arbetsbrist åberopas i situationer där hela avsikten är att verksamheten ska återupptas urholkas förtroendet för anställningsskyddet. Då förvandlas trygghet till en osäker framtid, där några månaders försening i ett byggprojekt kan avgöra om människor har rätt att få sina jobb tillbaka eller inte.

Min fråga till arbetsmarknadsministern är därför inte ideologisk utan praktisk och djupt mänsklig: Är detta verkligen den trygghet som svenska löntagare kan förvänta sig i dag, 2026?