Lars-Ingvar Ljungman

Riksdagen sa ja till regeringens förslag om en ny lag om offentlig säljverksamhet. Den nya lagen ska förbättra konkurrensen i offentlig och privat verksamhet. Regeringen framhåller att den nya lagen bättre kommer att skydda privata företag från de ojämlika villkor som kan uppstå när offentliga och privata aktörer agerar på samma marknad.

Riksdagen delar regeringens uppfattning om att det är viktigt att komma till rätta med problem som så kallad otillbörlig påverkan medför. Otillbörlig påverkan handlar om när en offentlig aktör i sin säljverksamhet kan agera på ett annat sätt än ett privat företag, exempelvis genom underprissättning. Privata aktörer kan då få svårt att bedriva sin säljverksamhet.

Riksdagen sa också ja till regeringens förslag som innebär att Konkurrensverket får större möjligheter att utreda och vidta åtgärder för att undanröja hinder mot en effektiv konkurrens.

De nya reglerna börjar gälla den 1 augusti 2026. Den nya lagens bestämmelserna om utvärdering och särredovisning börjar gälla den 1 januari 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag om en ny lag om offentlig säljverksamhet. Den nya lagen ska förbättra konkurrensen i offentlig och privat verksamhet. Regeringen framhåller att den nya lagen bättre kommer att skydda privata företag från de ojämlika villkor som kan uppstå när offentliga och privata aktörer agerar på samma marknad.

Riksdagen delar regeringens uppfattning om att det är viktigt att komma till rätta med problem som så kallad otillbörlig påverkan medför. Otillbörlig påverkan handlar om när en offentlig aktör i sin säljverksamhet kan agera på ett annat sätt än ett privat företag, exempelvis genom underprissättning. Privata aktörer kan då få svårt att bedriva sin säljverksamhet.

Riksdagen sa också ja till regeringens förslag som innebär att Konkurrensverket får större möjligheter att utreda och vidta åtgärder för att undanröja hinder mot en effektiv konkurrens.

De nya reglerna börjar gälla den 1 augusti 2026. Den nya lagens bestämmelserna om utvärdering och särredovisning börjar gälla den 1 januari 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag om ett nytt sätt att pröva om en kärnteknisk anläggning får uppföras.

Den som vill bygga en sådan anläggning ska kunna ansöka direkt till regeringen om ett godkännande. När det gäller utbyggnaden av kärnkraften så delar riksdagen regeringens bedömning om att det behövs bättre förutsättningar för marknadens aktörer.

De nya reglerna börjar gälla den 17 juni 2026.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag om att skärpa kraven för att få svenskt medborgarskap.

Förslaget innebär bland annat att

• kravet på att man ska ha bott i Sverige under en viss tid, det vill säga haft sin hemvist här, ska höjas från fem till åtta år som utgångspunkt
• det ställs högre krav på levnadssättet hos den som vill få svenskt medborgarskap
• det införs ett krav på försörjning vid ansökan om medborgarskap
• det införs ett krav på tillräckliga kunskaper i svenska och om det svenska samhället för att få svenskt medborgarskap
• anmälningsförfarandet, det vill säga möjligheten att bli svensk medborgare genom anmälan, ska begränsas så långt det går
• barn ska kunna förvärva svenskt medborgarskap självständigt efter att barnets vårdnadshavare har gjort en ansökan.

Syftet med förslaget är att stärka medborgarskapets status samt öka individens möjlighet att aktivt delta i samhället.

Lagändringarna börjar gälla den 6 juni 2026. Lagändringarna i fråga om medborgarskapsprovet i läs- och hörförståelse i svenska på funktionell nivå börjar gälla den 1 oktober 2027 eller den tidigare dag som regeringen bestämmer. Lagändringarna i fråga om medborgarskapsprovet i svenska i övrigt börjar gälla den dag som regeringen bestämmer.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag om att skärpa kraven för att få svenskt medborgarskap.

Förslaget innebär bland annat att

• kravet på att man ska ha bott i Sverige under en viss tid, det vill säga haft sin hemvist här, ska höjas från fem till åtta år som utgångspunkt
• det ställs högre krav på levnadssättet hos den som vill få svenskt medborgarskap
• det införs ett krav på försörjning vid ansökan om medborgarskap
• det införs ett krav på tillräckliga kunskaper i svenska och om det svenska samhället för att få svenskt medborgarskap
• anmälningsförfarandet, det vill säga möjligheten att bli svensk medborgare genom anmälan, ska begränsas så långt det går
• barn ska kunna förvärva svenskt medborgarskap självständigt efter att barnets vårdnadshavare har gjort en ansökan.

Syftet med förslaget är att stärka medborgarskapets status samt öka individens möjlighet att aktivt delta i samhället.

Lagändringarna börjar gälla den 6 juni 2026. Lagändringarna i fråga om medborgarskapsprovet i läs- och hörförståelse i svenska på funktionell nivå börjar gälla den 1 oktober 2027 eller den tidigare dag som regeringen bestämmer. Lagändringarna i fråga om medborgarskapsprovet i svenska i övrigt börjar gälla den dag som regeringen bestämmer.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag om att skärpa kraven för att få svenskt medborgarskap.

Förslaget innebär bland annat att

• kravet på att man ska ha bott i Sverige under en viss tid, det vill säga haft sin hemvist här, ska höjas från fem till åtta år som utgångspunkt
• det ställs högre krav på levnadssättet hos den som vill få svenskt medborgarskap
• det införs ett krav på försörjning vid ansökan om medborgarskap
• det införs ett krav på tillräckliga kunskaper i svenska och om det svenska samhället för att få svenskt medborgarskap
• anmälningsförfarandet, det vill säga möjligheten att bli svensk medborgare genom anmälan, ska begränsas så långt det går
• barn ska kunna förvärva svenskt medborgarskap självständigt efter att barnets vårdnadshavare har gjort en ansökan.

Syftet med förslaget är att stärka medborgarskapets status samt öka individens möjlighet att aktivt delta i samhället.

Lagändringarna börjar gälla den 6 juni 2026. Lagändringarna i fråga om medborgarskapsprovet i läs- och hörförståelse i svenska på funktionell nivå börjar gälla den 1 oktober 2027 eller den tidigare dag som regeringen bestämmer. Lagändringarna i fråga om medborgarskapsprovet i svenska i övrigt börjar gälla den dag som regeringen bestämmer.

Motion till riksdagen 2025/26:3443 av Ludvig Ceimertz m.fl. (M) Stärkt sydsvenskt försvar Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om stärkt sydsvenskt försvar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om kritisk infrastruktur och värdlandsstöd och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om den skånska livsmedelsproduktionens betydelse för totalförsvaret och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om vikten av ett nytt regemente i Skåne och tillkännager detta för regeringen. Motivering Under det senaste decenniet har Sveriges säkerhetsläge försämrats kraftigt och Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina från den 24 februari 2022 har i grunden förändrat säkerhetsläget i Europa. Militär aggression och hot i vårt närområde är åter en realitet vilket har lett till en omläggning från nedrustning till upprustning av försvaret, och den moderatledda regeringen ledde äntligen Sverige in i Nato. Under 1990-talet och början av 2000-talet lades flera regementen och två flygflottiljer i Skåne ned, vilket under lång tid har inneburit en alltför svag militär närvaro i regionen. I dag finns viktiga förmågor genom Södra skånska regementet i Revingehed, marinbasen i Karlskrona och flygflottiljen F 17 i Ronneby. Det pågående arbetet med att sätta upp 7:e mekaniserade brigaden vid P 7 är en betydande förstärkning och kommer vid mobilisering att omfatta omkring 5 000 soldater i södra Sverige. Men för att helheten ska bli trovärdig och försvaret i syd verkligen ska motsvara regionens strategiska betydelse krävs ytterligare en militärbas i Skåne. Vi vill därför att regeringen tar initiativ till att etablera ett nytt regemente i Skåne, med förmåga att utbilda, mobilisera och leda markstridskrafter. Ett sådant regemente skulle förstärka Skånebrigaden, öka tröskeleffekten mot en angripare och skapa bättre balans i försvarsorganisationen i södra Sverige. En ökad militär kapacitet i Skåne skulle inte bara öka den lokala tryggheten utan också bidra till hela Sveriges försvarsförmåga. Visionen är tydlig: Sydsverige ska ha ett robust försvar som matchar regionens strategiska betydelse. Öresundsbron är Sveriges enda fasta landförbindelse med kontinenten och därmed en kritisk länk för både handel och militära förstärkningar. Med Natomedlemskapet har Sverige åtagit sig att kunna ta emot och stödja allierade styrkor, vilket ställer krav på att vår infrastruktur – hamnar, flygplatser, järnvägar och vägar – fungerar även i kris eller krig. Skånes geografiska läge gör regionen central i detta sammanhang. Samtidigt innebär beroendet av en enda bro en tydlig sårbarhet. Om Öresundsbron skulle slås ut riskerar Sverige att isoleras från förstärkningar, varför planeringen av ytterligare en fast förbindelse över Öresund bör påskyndas. Redan i dag visar Natoövningar att Skåne är en huvudkorridor för trupp- och materieltransporter mellan kontinenten och Norden. Hamnar som Trelleborg, till­sammans med de stora väg- och järnvägsstråken, utgör livsviktiga noder. Skåne är därför i praktiken porten till Norden – och det gör skyddet av regionens infrastruktur till en nationell säkerhetsfråga. I detta sammanhang måste även varvs- och hamn­kapaciteten i södra Sverige beaktas. Varvet i Landskrona är Sveriges största reparations­varv och det enda som kan ta emot hela den svenska isbrytarflottan. Samtidigt begränsar inseglingsrännan möjligheten att hantera större tonnage, trots att behovet ökat i takt med växande godsvolymer och större fartyg. Ur ett beredskapsperspektiv bör därför en statlig utredning särskilt analysera möjligheterna att förbättra farleden för att säkra varvets framtida kapacitet. För Skåne innebär Natomedlemskapet också att regionen direkt bidrar till alliansens kollektiva försvar – Södra skånska regementet (P 7) har redan ansvar för att bemanna en svensk bataljon i Natos multinationella styrkor i Baltikum. Skånes roll inom Nato kan inte överskattas: Vår sydligaste landsända är både första linjens mottagare av hjälp och en aktiv medspelare i försvaret av alliansens norra flank. Ett starkt militärt försvar måste kompletteras av ett robust civilt försvar. Total­försvaret – det vill säga kombinationen av militärt och civilt försvar – syftar till att hela samhället ska tåla påfrestningar och fungera även under kris och krig. Länsstyrelsen Skåne, som leder det civila försvaret i regionen, betonar att samhällets motståndskraft nu byggs ut enligt Natos riktlinjer. Det handlar bland annat om att säkra nödvändiga samhällsfunktioner som mat, dricksvatten, sjukvård, transporter, energi och kommuni­kation även om allvarliga störningar eller angrepp skulle inträffa. I praktiken behöver alla – myndigheter, kommuner, företag och medborgare – vara delaktiga. Infrastruktur som är kritisk för samhället måste skyddas, alternativa försörjningsvägar planeras och reservkapacitet finnas för el, bränsle och telekommunikation. En lärdom från övningar är hur avgörande det är att viktiga transportflöden hålls igång; exempelvis framhölls betydelsen av att landets största hamnar kan fortsätta leverera varor även under krig. För Skånes del, med flera stora hamnar och logistiska knutpunkter, är detta en central uppgift i beredskapsplaneringen. Det gäller även flyget. Staten behöver ta ett större ansvar för de regionala flygplatserna i Skåne som en del av beredskapen. Dessa utgör inte bara viktiga noder för civila transporter, utan kan i en krissituation få avgörande betydelse för såväl militära förstärkningar som civil evakuering och försörjning. Ett långsiktigt statligt engagemang i dessa flygplatser stärker därmed både Skånes och Sveriges motståndskraft. Även livsmedelsförsörjningen är ett kritiskt område för civil beredskap. Skåne har unika förutsättningar – det milda klimatet och den bördiga jorden ger höga skördar, och länet har cirka 16 % av Sveriges jordbruksmark. Den skånska åkermarken är bland de mest produktiva i världen, och här odlas en betydande del av landets spannmål, socker­betor och oljeväxter. Faktum är att Skåne står för runt hälften av värdet av Sveriges livsmedelsproduktion. Att skydda och behålla denna produktionskapacitet är en nationell angelägenhet– vid avspärrningar eller krig måste landet kunna försörja sig självt. Hela samhället i Skåne mobiliseras för beredskap, från sjukvården som planerar för att ta hand om många skadade under lång tid, till lantbruket som planerar för att hålla matproduktionen igång. Skånes civila försvar har också en internationell dimension. Vårt medlemskap i Nato innebär att civilsamhället i Skåne inte bara ska skydda den egna befolkningen, utan även kunna ta emot hjälp utifrån och bistå allierade vid behov. Det kan handla om att härbärgera trupper på genomfart, ordna mottagning för evakuerade människor från konfliktdrabbade områden eller dela med sig av sjukvårdsresurser. Civilförsvarets mål är bland annat att ”inom ramen för Natos kollektiva försvar [...] bidra till det militära försvarets förmåga”. Med andra ord: Ett uthålligt samhälle i Skåne stärker inte bara det egna skyddet utan också Natos samlade försvarseffekt. Genom tät samverkan mellan civila aktörer och Försvarsmakten – i allt från planering av värdlandsstöd till gemen­samma krisövningar – skapas en helhet där varje del av Skånes samhälle är med och försvarar regionen. De samverkande satsningarna på militär upprustning och civil beredskap i Skåne utgår från en gemensam insikt: Skåne är värt att försvara! Regionen har en strategisk tyngd som få andra delar av Sverige kan mäta sig med. Här finns porten till Europa och Nato, här finns livsviktiga transportnav och jordbruksmarker, och här finns en tätbefolkad region med industri, forskning och innovation som bidrar till hela landets välstånd. Att satsa på Skånes och Sydsveriges försvar handlar om att skydda en nationell livlina. För varje investerad krona i Skånes totalförsvar stärks hela Sveriges säkerhet och motståndskraft. Visionen framåt är ett Skåne som står starkt – där nya regementen och brigader samverkar med civilsamhället, där Natofanan och den svenska fanan fladdrar sida vid sida, och där ingen invånare ska tveka på att hjälp finns att få i svåra tider. Skåne är värt att försvara – inte bara för skåningarnas skull, utan för hela Sveriges frihet, trygghet och framtid. Ludvig Ceimertz (M) Ulrika Heindorff (M) Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) Boriana Åberg (M) Lars-Ingvar Ljungman (M) Emma Ahlström Köster (M) Peter Ollén (M) Noria Manouchi (M) Lars Johnsson (M)

Motion till riksdagen 2025/26:3054 av Noria Manouchi m.fl. (M) Nationell Öresundsagenda Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om framtagandet av en nationell Öresundsagenda för att intensifiera arbetet med att skapa ökade förutsättningar för fortsatt integration och tillkännager detta för regeringen. Motivering Öresund är en av Europas mest spännande och dynamiska regioner med över 4,2 miljoner invånare. Regionen står för mer än en fjärdedel av Danmarks och Sveriges samman­lagda BNP. Ett vanligt år pendlar knappt 20 000 personer dagligen över Sundet och under sommaren 2022 sattes nya trafikrekord med nästan 30 000 fordon över bron varje dag. Flyttströmmarna över Sundet är strida. Öresundsregionen samlar över 14 000 forskare, 190 000 studenter, 10 universitets­sjukhus, 17 universitet och högre lärosäten samt 20 science parks och innovations­inkubatorer. Regionen har den största koncentrationen av högutbildad befolkning i norra Europa. Här finns flera innovationsmiljöer och ett välutvecklat samarbete mellan industri, universitetsvärlden och offentlig verksamhet. Detta sammantaget visar på Öresundsregionens betydelse, inte bara ur ett regionalt perspektiv utan i synnerhet i fråga om dess betydelse för de båda nationerna Sverige och Danmark, inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv. Med rätt förutsättningar kan en ökad Öresundsintegration fortsätta att vara en motor för såväl svensk som dansk ekonomi. En fungerande integration över Sundet är avgörande för södra Sverige och därmed också för Sverige som nation. I samband med covidpandemin och gränskontrollerna märktes en tydlig negativ utveckling i regionen. Men det är inte bara uppenbara hinder som överbelastade kommunikationer som ställer till besvär utan också regleringar och skatter som skiljer sig så kraftigt åt mellan länderna att det ofta är alltför svårt för den enskilde att ekonomiskt verka på båda sidor om Sundet. Inte minst när det gäller försäkrings- och trygghetssystem finns det mycket som återstår att göra innan vi kan tala om en riktigt lyckad integration. Frågan om att tillgängliggöra svenska personnummer för danska medborgare som arbetar i vårt land och som därmed skulle få tillgång till system som svenskt bank-id är en återkommande diskussion i forum för arbetspendlare. Här vill vi se en nationell e‑legitimation som kan användas för en säker och hållbar identifiering. E‑legitimationen bör kunna användas i andra EU-länder och av andra EU-medborgare i vårt land. Det måste vara lika enkelt att pendla och leva i Öresundsregionen som det är i andra tillväxtregioner inom landets gränser. Som ett exempel skulle det vara positivt om priset för en tågbiljett över bron kunde bli mer likt priset för andra kollektivtrafikresor under 15 minuter i vårt land, och om priserna över bron kunde normaliseras för att inte utgöra ett hinder för integrationen. Mycket gott har gjorts, inte minst under åren med alliansregeringen. Inom ramarna för den dansk-svenska tidigare Öresundskommittén och Nordiskt Gränshinderforum har man lyckats kartlägga vilka problem som är mest akuta och också presenterat förslag på hur man kan gå vidare. Allvarliga hinder för att Sverige och Danmark ska kunna dra nytta av regionens fulla potential har identifierats. Händelser som i modern tid har drabbat våra samhällen har också pekat ut nya hinder som måste beaktas. En följd av corona­pandemin är exempelvis att hemarbetet har ökat och trenden är att det kommer att fortgå; man jobbar oftare minst en dag hemifrån i veckan, vilket kolliderar med skatteregler när hemmet är i ett annat land än det man får lön i. Arbetet med tidigare identifierade och nya hinder måste alltid fortsätta på båda sidor sundet. Genom den gemensamma orga­ni­sa­tionen Greater Copenhagen & Skåne Committee arbetar man för att skapa tillväxt och fler arbetstillfällen i Skåne, huvudstadsregionen och Själland. Norden­ministermötet som avhölls under hösten 2021 ledde till två konkreta saker: en gemensam ”task force” med deltagande från båda våra länder tillsattes och en jobbmässa med arbetsgivare och arbets­sökande från båda sidor av Sundet verkställdes. Med regeringen Kristersson har, för första gången på över 20 år, ett nytt Öresundsavtal tecknats mellan Sverige och Danmark. Öresundsregionen är en motor i svensk och dansk tillväxt och avtalet skapar en bättre fungerande arbetsmarknad i regionen. Det blir mer attraktivt att gränspendla, enklare för danska arbetsgivare att anställa svenskar och smidigare att arbeta hemifrån. Genom det nya avtalet byggs kompensationsordningen ut till att omfatta kompensation för offentligt anställda som inte betalar inkomstskatt i sin hemkommun, det ger en ökad nettokompensation till Sverige från Danmark. Avtalet innebär en bättre anpassning till dagens arbetsmarknad och bättre förutsättningar att utnyttja den potential som finns i tillväxtregionen. Detta gynnar båda våra länder. Många problem är inte isolerade till Öresundsregionen utan gäller även andra nordiska gränsregioner. Länderna i Norden är vart för sig små, men tillsammans är vi 28 miljoner invånare med en BNP på cirka 1 600 miljarder dollar, vilket gör oss till den tionde största ekonomin i världen. Vi handlar, arbetar och pendlar mycket över våra gränser. Alltsedan 1954 har vi en nordisk överenskommelse om en fullt integrerad arbets­marknad. Genom utbyte av arbetskraft har de nordiska länderna kunnat utjämna obalanser mellan länder som haft en hög arbetslöshet respektive haft ett stort behov av arbetskraft och därmed också kunnat hantera konjunktursvängningarna bättre. En nordisk vision och strategi för våra gränsregioner med samordning av våra styrkor och en stark politisk viljeinriktning är därför helt avgörande. Nordiska ministerrådets definition av gränshinder lyder: Ett gränshinder är alla former av hinder som omöjliggör eller försvårar eller begränsar människors möjlighet att verka över nationella gränser och som beror på EU-regler, nationella lagar, administrativa regler, anpassningar eller föreskrifter som utfärdas av en offentlig myndighet eller liknande. Detta innebär att hinder för integration kan förekomma på ett flertal områden och ett genomgripande arbete för att minska hinder och underlätta integrering måste därför ske såväl på nationell nivå som på EU- och myndighetsnivå. Den tydligaste och starkaste av de nordiska gränsregionerna är dock Öresunds­regionen som därmed har en särställning. Arbetet med Öresundsfrågorna måste gå från reaktivitet till proaktivitet. Vid planering och satsningar som rör exempelvis infra­struktur, socialförsäkringar, vårdsektorn, brottsbekämpning, utbildning och forskning är det viktigt att man redan från början tar med det gränsregionala perspektivet. Under coronapandemin blev närmare en halv miljon svenskar och över en kvarts miljon danskar permitterade i Öresundsregionen. Arbetslösheten ökade kraftigt under året. Danmark har vid flertalet tillfällen stängt sina gränser för svenskar, samtidigt som danskarna har varit välkomna in i Sverige. Trots att Öresundsbron, vår mest cementerade länk, har firat 20 år har det blivit tydligare än på mycket länge att en nationell Öresunds­agenda borde vara av hög prioritet för våra länders respektive regeringar. Även ur ett trygghetsperspektiv har våra länders olikheter blottats. Det är inte rimligt att Sverige exporterar grovt kriminella till våra grannländer. Det är oacceptabelt att svenska mördare måste begå brott i Danmark för att få straff som matchar deras illdåd. Här har Sverige anledning att lära av vårt grannland och med den nya regeringen blir detta äntligen möjligt. En gemensam Öresundsagenda skulle dock underlätta för bättre samarbete och ett effektivare bekämpande av gränsöverskridande organiserad brotts­lighet. En nationell Öresundsagenda bör tas fram med inriktning på jobb, utbildning, trygghet och tillväxt. Framför allt handlar detta om ett ökat lagstiftningssamarbete, harmonisering av regelverk och förbättrad information till medborgare i de båda länderna. Öresundsintegrationen kommer att fortsätta oavsett politiskt agerande från stats­makterna, men staten kan göra mer för att fler medborgare och företag ska kunna ta del av de positiva effekterna av en fortsatt integration. Denna motion ställer sig samtliga skånska moderata riksdagsledamöter bakom. Noria Manouchi (M) Peter Ollén (M) Boriana Åberg (M) Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) Emma Ahlström Köster (M) Lars Johnsson (M) Ludvig Ceimertz (M) Ulrika Heindorff (M) Lars-Ingvar Ljungman (M)

Motion till riksdagen 2025/26:2514 av Ann-Charlotte Hammar Johnsson m.fl. (M) Skogsnäringen i Skåne Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att ta vara på de unika skånska förutsättningarna för skogen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att det är bra för klimatnyttan att bruka skog och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att stärka skogsägares rättigheter och förutsebarhet, förbättra villkor för skydd av naturvärden samt anpassa skogspolitiken efter regionala variationer i klimat, mark och trädslag och tillkännager detta för regeringen. Motivering Skogen är en av de mest betydelsefulla resurserna i Skåne och utgör en basnäring som påverkar både klimat, ekonomi och samhälle. I dag täcker skogen omkring 38 procent av länets yta, vilket motsvarar drygt 421 000 hektar produktiv skogsmark. Denna resurs har använts under lång tid på ett sätt som kombinerar produktion med miljöhänsyn, men förutsättningarna förändras i snabb takt. Klimatförändringar, återkommande stormar och spridning av sjukdomar påverkar skogen alltmer och kräver att politiken anpassas till regionala variationer. I Skåne är skogen särskilt sårbar på grund av de milda vintrarna, de längre växt­säsongerna och den varierade topografin. Dessa förhållanden gör att skogsbruket måste hanteras på ett annat sätt än i norra Sverige. Endast omkring 5 procent av den produk­tiva skogsmarken i Skåne består av gammal skog, det vill säga skog äldre än 120 år, och endast en mycket liten del av denna är skyddad trots sina höga naturvärden. Samtidigt är skogen i Skåne en nyckelresurs för att binda koldioxid. En aktivt brukad skog kan över tid ge större klimatnytta än en skog som lämnas orörd och gradvis tappar i vitalitet. Skogsskadorna har ökat i omfattning under de senaste decennierna. Stormar som Gudrun, Per och Simone slog hårt mot de sydsvenska skogarna, och under senare år har stormen Hans och andra väderhändelser visat att hoten består. Till detta kommer sjukdomar och skadegörare som drabbar både gran- och tallskogar men också lövträd som bok, vars vitalitet minskat under perioder av extrem torka och värme. Kombina­tionen av klimatstress, svampangrepp och insektsangrepp riskerar att på sikt förändra skogens struktur på ett sätt som både hotar ekosystem och ekonomiska värden. Ett av fundamenten för ett långsiktigt hållbart skogsbruk är äganderätten. Skogsägare måste kunna räkna med att få skörda frukterna av sitt arbete även flera decennier framåt. Den planta som sätts i dag kommer att växa under helt andra klimatförhållanden än de träd som planterades på 1950- och 1960-talen, och därför är det avgörande att den nationella politiken ger flexibilitet för att anpassa skogsbruket till nya trädslag, för­ändrade växtperioder och lokala behov. I Skåne finns särskilt goda förutsättningar att utveckla bruket av lövträd som bok, ek, lönn, lind och avenbok, men även att försiktigt pröva sydligare arter som kan bli bättre anpassade till framtidens klimat. För att klara dessa utmaningar behövs en politik som kombinerar brukande och bevarande. Ett hållbart skogsbruk i Skåne måste både skydda områden med höga naturvärden och utveckla produktionsskogarna så att de blir mer motståndskraftiga. Det innebär satsningar på forskning om klimatanpassade trädslag, en tydligare regional anpassning av skogspolitiken, och ett regelverk som respekterar markägarnas rättigheter men samtidigt ger incitament till naturvård. Lika viktigt är att öka förädlingsvärdet av skogsprodukterna genom lokal industriutveckling inom möbler, byggmaterial och bioenergi. På så sätt kan skogens resurser bidra till tillväxt och jobb i Skåne, samtidigt som spill och restprodukter tas till vara i en cirkulär ekonomi. Skånes geografiska läge nära kontinenten öppnar också möjligheter för en växande besöksnäring. Den skånska skogen kan bli en del av regionens attraktionskraft för rekreation, naturturism och internationella besökare. För att lyckas krävs dock att skogen brukas på ett sätt som samtidigt bevarar dess skönhet och biologiska mångfald. Sammanfattningsvis behöver Sverige en skogspolitik som i högre grad än i dag tar hänsyn till regionala skillnader. Skåne har helt andra förutsättningar än Norrland, både vad gäller klimat och topografi, och därför krävs en särskild inriktning på hur skogs­bruket i södra Sverige ska utvecklas. Genom att kombinera ett aktivt brukande med skydd av värdefulla miljöer, genom att stärka äganderätten och genom att satsa på forskning och innovation kan den skånska skogen bidra till både klimatnytta, ekonomisk utveckling och biologisk mångfald. Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) Ulrika Heindorff (M) Boriana Åberg (M) Noria Manouchi (M) Lars Johnsson (M) Peter Ollén (M) Emma Ahlström Köster (M) Ludvig Ceimertz (M) Lars-Ingvar Ljungman (M)

Motion till riksdagen 2025/26:2510 av Ann-Charlotte Hammar Johnsson m.fl. (M) Fisket i Skåne Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om vikten av fortlevnad för det småskaliga fisket och husbehovsfisket i Skåne och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga ett uppdrag till Havs- och vattenmyndigheten samt länsstyrelsen om att det småskaliga fisket samt husbehovsfisket inte ska vara förbjudet längs Skånes kuster och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om bakomliggande faktorer för att överväga att ge ett förnyat reviderat uppdrag till Havs- och vattenmyndigheten samt länsstyrelsen att ta om beslutet om förbud av husbehovsfisket i Öresund och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten får i uppdrag att utveckla en modell för hållbart fiske inom skyddade områden baserad på den finska modellen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om nätfiske och civil beredskap längs kusterna och tillkännager detta för regeringen. Motivering Det skånska fisket har uråldriga traditioner som sträcker sig tillbaka till stenåldern längs den skånska kusten med ett pärlband av fiskehamnar. Det finns en tradition och ett arv som knyter an till dagens samhälle. Det småskaliga kustfisket har varit och bör fortsätta få vara en naturlig och viktig del av Skåne. Olika yrken och företag har uppkommit genom fisket, till exempel båt­byggande. Dessa företag lade tillsammans med andra företag grunden för växande livskraftiga samhällen längs kusten. Fisket är därför en viktig länk till kustbefolkningens historia och kultur. Det kulturhistoriska arvet har förts vidare genom arv och tradition och de västskånska hamnarna längs Öresund har blivit byns naturliga samlingspunkt. Husbehovsfisket är starkt förknippat med båtbyggande och de nordiska träbåtarna är en träbåtstradition som används av fiskarna. Att ha sin båt i hamnen för att fiska innebär såväl närvaro som arbetsinsats med att hålla hamnarna levande och igång året runt. Det får inte tappas bort. Att bygga båtar med klinkerbyggnadstekniken är ett immateriellt världsarv klassat av Unesco och är ett utdöende hantverk som håller liv i traditionen så länge husbehovsfiskarna fortsätter fiska. På den östra sidan av Skåne finns på samma sätt en tradition i fisket. Kustkommunen Simrishamn med staden och kustbyarna har på samma sätt som fiskesamhällena längs Öresund en historia starkt förankrad i fisket. Sillfisket är anledningen till att Simrishamn fick sina stadsprivilegier under Hansatiden. I dag har man en fiskenäring som fortfarande lever, men det är knappt mer än så. Fisket sker hållbart, men det krävs rätt förutsättningar i havet och hållbara livs­kraftiga bestånd av fisk samt rätt förutsättningar på land för att kunna landa och sälja fångsten. Det behövs en värdeskapande landsbygdsutveckling och ett human­konsumtionsinriktat svenskt fiske för att ta vara på en uthållig livsmedelsstrategi. När vi vänder blicken mot den danska sidan ser vi att det dagligen i Helsingör går att köpa nyfångad fisk i vanliga livsmedelsaffärer. På samma sätt borde det på den svenska sidan vara en strategi med det småskaligt uthålliga fisket för att få in färsk fisk i dagligvaruhandeln och till restauranger inom besöksnäringen och turismen samtidigt som det småskaliga fisket blir en viktig del av den civila beredskapen i den svenska livsmedels­strategin för att klara livsmedelsproduktionen under förhållanden som krig. Därför behöver vårt land nya typer av distributionsvägar för färsk eller fryst fisk. Att möjlig­göra för fler små beredningsindustrier på samma vis som det fungerar på andra sidan Öresund i Danmark bör därför vara av intresse för Sverige. Att dessutom för svenskt vidkommande se på det småskaliga fisket som en del av det närodlade så som vi anammat gårdsförsäljning inom jordbruket med ledord som ”från hav till bord” och ”dagens fångst” ger perspektiv på möjligheter i vårt land. Det småskaliga fisket brottas med utmaningar som fisketryck i Östersjön kombinerat med utbredning av skarv och säl. Forskning från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) visar på att fisketrycket på framför allt sill och strömming behöver minska i Östersjön för en anpassning till en långsiktigt ekologiskt hållbar nivå. När Östersjön inte mår bra så påverkar det också rörelse i djurlivet över till Öresund. SLU har tagit fram en rapport kring husbehovsfisket till Havs- och vattenmyndigheten (HAV) för att kontrollera hur mycket fisk som landas och den borde ha legat till grund för beslut från HAV. Det småskaliga kustnära husbehovsfisket längs Öresund som myndigheten HAV och Länsstyrelsen i Skåne rekommenderat den förra regeringen att stänga ned och förbjuda saknar evidens. Myndigheten lyfter fram olika bevarande­värden i sitt förslag till förbud som bygger på förekomsten av tumlare, knubbsäl och gråsäl. Men enligt den så kallade rödlistan som publicerades för tre år sedan betraktas både tumlare och knubbsälar som livskraftiga i Västerhavet och gråsälen likaså. I en sammanfattning från SLU daterad 2022-05-28 med rubriken Säl och skarv i Öresund – Kort sammanfattning från Kustfiskeseminarium 2022-05-28 står följande att läsa: ”Kunskapen om säl och skarv i Öresundsregionen är alltså bristfällig. Förutom mer detaljerad information om hur antalet sälar och skarvar varierar mellan områden och säsonger saknas det framför allt information om djurens födoval, dvs. vilka fiskarter och fiskstorlekar som ingår i dieten, samt i vilken omfattning Öresund används som ett födosöksområde för säl och skarv från närliggande områden.” Därför har då inte heller dessa aspekter beaktats när myndigheten HAV ger förslag på direktiv till beslut kring fisket och Öresund. Beslutet att förbjuda allt garnfiske i Laholmsbukten, Skälderviken och norra Öresund bygger inte på fakta eller kunskap om hur det kustnära fisket påverkar bestånden av fisk, sjöfågel och tumlare. Detta underlag saknas hos myndigheten. Det är allvarligt. Enligt EU-rätten är det upp till varje medlemsland att bestämma hur man ska implementera ett direktiv så att målen uppnås för gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet. Det förutsätter dock att det finns en beviskedja med lagstöd för beslutet. Öresund delas delvis med vårt grannland Danmark som då inte har infört förbudet mot husbehovsfiske och därför har man då inte heller kunnat genomföra förbud mer än i Skälderviken ännu på den svenska sidan. Att det var husbehovsfisket som skulle stoppas som åtgärd på svensk sida behöver granskas och därför behöver hela beslutet om åtgärden följas upp. Sverige bör ta vara på det arbete och den modell som grannlandet Danmark använder sig av. Där går det alldeles utmärkt att låta olika intressen kombineras sida vid sida inom ett och samma område, så bör också ske i Sverige. Sverige bör då inte heller gå längre än nödvändigt i att förbjuda hållbara lokala verksamheter – särskilt inte då även Finland lyckas kombinera biologisk mångfald och levande kustsamhällen. En mer balanserad tillämpning skulle stärka både miljömål och lokal ekonomi, samt öka legitimiteten i havsmiljöskyddet. I Finland tillåts småskaligt kustnära fiske i många skyddade områden, så länge det sker på ett hållbart sätt. Bedömningen av påverkan görs plats- och artspecifikt, och man tillämpar principen om samverkan mellan lokalt fiske och bevarande. Lokala fiskekooperativ involveras i förvaltningen, vilket skapar lokal acceptans och långsiktig förvaltning snarare än konflikt. Myndigheterna tolkar att bevarande- och bruksintressen kan samexistera, så länge påverkan bedöms som låg eller hanterbar. EU-direktiv ger medlemsländer viss nationell flexibilitet i tillämpningen. Finland har valt en mer pragmatisk och lokalt förankrad tolkning och det vill vi se nationellt i Sverige också. Vi vill att det görs en översyn av tolkningen av EU:s miljölagstiftning i fråga om småskaligt fiske i fredade marina områden, med syfte att möjliggöra sådan verksamhet så att det fungerar med bevarandemål. Regeringen bör också uppdra åt Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten att i samråd med lokala aktörer utveckla modeller för hållbart fiske inom skyddade områden – baserat på den finska modellen. Med beaktande av att de lokala förhållandena inte heller är de som framkommer av anledningen till förslaget om förbud med hänvisning till tumlarbestånd och EU behöver HAV och Länsstyrelsen i Skåne få ett uppdrag att göra ett omtag med lokalt fokus där bevarandeåtgärder i marina skyddade områden ska vara relevanta och ändamålsenliga. Förslag till bevarandeåtgärder behöver tas fram utifrån vetenskapliga underlag och fiskeregleringar utformas i samråd med intressenter. Det går alldeles utmärkt att kombinera tumlare och husbehovsfiske i Öresund och att ge förutsättningar för småskaligt fiske i Östersjön. Det finns alla möjligheter att hitta en lösning som inkluderar husbehovsfisket för den svenska kulturhistorien, levande landsbygd och kust med besöksnäring och turism. Konceptet med tradition, arv, levande kust och hav är förenligt med närproducerad fisk, livsmedelsstrategi och civilförsvar i symbios. I de fall det finns kvar skrivningar till myndigheter om att ingen mänsklig påverkan får förekomma bör dessa tas bort då de är orimliga och dessutom är det högst rimligt att vår kulturhistoria ska inrymmas i den lokala livsmiljön. Detta bör regeringen överväga att ge ett tydligt uppdrag om till myndigheten HAV och Länsstyrelsen i Skåne så att husbehovsfisket och det småskaliga fisket kan fortsätta. Där det närodlade och lokala livsmedelsfisket med humankonsumtions­inriktning för svensk fiskberedning får ett ökat fokus med förutsägbarhet, blir mer ekonomiskt robust och ger en ökad flexibilitet. Det skapar i sin tur förutsättningar för en generationsväxling och en förändrad syn på ekologin i yrkesfisket. Det pågår en utredning En modern fiskelagstiftning (SOU25:89 volym 1 och 2) och den tar inte i beaktande civil beredskap. Frågan om den svenska beredskapen är vårt i särklass viktigaste instrument när det kommer till livsmedelsförsörjning och att det går att använda nätfångst längs kusten i tider av kris. När uppdraget gavs var beredskap ännu inte en stor fråga och ingick inte i uppdraget, vilket det säkert skulle ha gjort om det var i dag. Därför bör inte frågan kring nätförbud vara en del av lösningen för fritidsfiske längs Öresund och andra kuster. Det skulle vara att sätta krokben för sig själv som land. I EU-bestämmelser om fiskeredskap framgår det tydligt att medlemsländerna ges utrymme för egen lagstiftning. Här bör regeringen noga överväga att inte överimplementera lagstiftning utan ge Sverige rådighet över fisket med nätanvändning. Denna motion står samtliga skånska moderata riksdagsledamöter bakom. Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) Ulrika Heindorff (M) Boriana Åberg (M) Noria Manouchi (M) Lars Johnsson (M) Peter Ollén (M) Emma Ahlström Köster (M) Ludvig Ceimertz (M) Lars-Ingvar Ljungman (M)

Motion till riksdagen 2025/26:2473 av Ann-Charlotte Hammar Johnsson m.fl. (M) Gårdsförsäljning av alkoholdrycker Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om gårdsförsäljning vad gäller tillståndsprocesser, informationskrav och råvaruregler för att underlätta för producenter och besöksnäringen och tillkännager detta för regeringen. Motivering Den 1 juni 2025 blev det möjligt att bedriva gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker i Sverige. Detta har öppnat nya möjligheter för lokala producenter att sälja vin, öl och andra alkoholhaltiga drycker direkt till konsumenter och besökare. Besöksnäringen kring lokala vingårdar och bryggerier har blomstrat på många håll. Bussresor, privata rundvandringar och spridning av produktinformation via vänner och bekanta ökar intresset och försäljningen. Samtidigt har genomförandet av lagen visat på flera utmaningar och begränsningar. Frågan om krav på flaskstorlekar och paketering som inte är anpassade till marknadens faktiska behov är en av dessa. De flesta personer köper en eller ett par flaskor vin med sig men det borde vara möjligt och rimligt att kunna erbjuda servicen av att kunna köpa en kartong om kunden så önskar. Vin säljs i regel i kartonger om sex flaskor, en standard som är praktisk för hantering och transport, underlättar lagerhållning och stapling samt ger en balanserad och lämplig mängd för både försäljning och konsument­köp. Kommuners handläggning av tillstånd är en annan fråga som varierat stort. På vissa håll är den långsam och byråkratisk, vilket påverkat företagens ekonomi negativt. Berättelserna är olika. Det finns de bryggerier som försökt men avstått från gårds­försäljning till slut då kommunens byråkrati varit för omfattande. Bryggerier har också uttalats att det inte är lönsamt att gå med i gårdsförsäljning. Det 30 minuter långa obligatoriska informationstillfället vid varje besök innan köp är ett sådant inslag som bör ses över. Detta bör följas upp här och nu för att kunna justeras. Det vittnas om att hand­läggningstider i kommunerna tillsammans med kraven för att kunna få bedriva gårdsförsäljning varit oproportionerliga. Med det menas att de som redan har tillstånd för att tillverka och sälja till Systembolaget fått göra om hela ansökan från start som om de var helt nya inom branschen. Här behöver staten ge en vägledningen och tolkning som är rimlig. Kraven på att ge information om alkoholens skadeverkningar är i praktiken hårdare för gårdsförsäljning än för Systembolaget, vilket skapar onödiga hinder för gårdsförsäljning. Det behöver finnas en proportionalitet även i detta och därför bör det från lagstiftaren utfärdas en begäran om riktlinje till ansvarig myndighet som bör utfärda en sådan. Producenter har uttryckt frustration och varierande känslor, där hantverksbryggerier är de som har det tufft och svårt med det nuvarande upplägget för gårdsförsäljning. Det framkommer från besökare att man inte är i behov av att ha sett ståltankar runt om i landet. Ett kunskapshöjande evenemang är för många att slå in öppna dörrar, då de redan har ett fördjupat intresse av öl. Markfrågan och odling kontra tillverkning av viner är en annan fråga. Det är allmänt känt att hela vinvärlden beskriver att en vinproducent köper in druvor. Inom ramen för gårdsförsäljningen tillåts inte inköp av druvor, vilket hindrar små producenter i vårt land från att växa och säkerställa lönsamhet. Det är en viktig fråga att som lantbruk i Sverige kunna sälja sina druvor till andra som tillverkar vin, då svensk åkermark passar bättre till vinodling än till annat jordbruk på sina håll. Därför bör detta beaktas inom ramen för en levande landsbygd och att kunna skapa ökade möjligheter inom jordbruksbranschen. Äger man mer än 1 000 hektar kan man hitta en del differentierad mark att nyttja och det skapar arbetsinsatser på olika sätt med olika grödor. Perenna druvor hjälper till att sprida arbete och risker. Utbildning för att kunna arbeta med vinproduktion bör utredas för att skapa yrkes­mässiga anställningar med de nya möjligheter som gårdsförsäljning erbjuder. Detta inom ramen för gymnasiet på lantbruksprogrammet med inriktning mot trädgård med fokus på odling av frukt och bär. I södra Europa är gårdsförsäljning av lokalt producerade varor en viktig del av landsbygdens näringsliv och intäkter. Även gårdsförsäljning av öl och vin har blivit ett naturligt inslag för besöksnäringen och turistsektorn. I Sverige har lokala alkohol­producenter sedan 2008 kunnat sälja sina produkter på närmaste systembolag. Enligt branschorganisationen Svenskt Vin har Sverige 2025 runt 50 registrerade vinproducenter i landet. Vinproduktionen i Sverige återfinns främst i Skåne. Förra året gick den första tävlingen i sitt slag, The Swedish Wine Tasting 2024, av stapeln och slutomgången hölls i Ängelholm i biltillverkaren Koenigseggs lokaler. Svenska viner ställdes mot europeiska i blindtest. Svenskt vin hamnade i topp och på listans första åtta platser återfanns fyra svenska: två från Kullabergs Vingård i Höganäs, varav det ena vann hela tävlingen, och två från Flädie Vingård utanför Lund. Sverige, Kullabergs Vingård, Skåne Frankrike England Frankrike Italien Sverige, Flädie Vingård, Skåne Sverige, Flädie Vingård, Skåne Kullabergs Vingård, Skåne. Från den svenska uttagningen till den första delen av tävlingen i Stockholm tog sig elva av tolv viner från Skåne. Listan från första omgången inklusive de ovan nämnda ser ut som följer: 9. Frankrike, 10. Portugal, 11. Spanien, 12. Sverige, Lottenlund Estate, Skåne, 13. Österrike, 14. Sverige, Flädie Vingård, Skåne, 15. Sverige, Flädie Vingård, Skåne, 16. Sverige, Ästad Vingård, Halland, 17. Sverige, Klagshamns Vingård, Skåne, 18. Italien, 19. Spanien, 20. Frankrike. Att så många svenska viner återfinns i en tävling med viner som har liknande stil i samma prisklass i konkurrens med viner från välkända producenter och väletablerade vinländer måste ses som en svensk framgång. Turism Vinturism tar plats som ett viktigt inslag i vinodlingar runt om i världen. Här har Skåne och Sverige möjlighet att utveckla besöksnäringen. Den regionala ekonomin utvecklas genom att vinbesökare inte enbart köper vin utan också gör andra besök och inköp i regionen när de övernattar och intar sina måltider. När det kommer till andra länder finns det en rapport från Nya Zeelands turist­förening som presenterar information om vinturism i landet 2014. Trots att rapporten har tio år på nacken visar den att antalet turister som besökt en vingård redan då kom upp i en siffra på 220 000 per år mellan åren 2009 och 2013. Det motsvarar cirka 13 procent av alla turister enligt Tourism New Zeeland, som RUT har tittat på. I rapporten fram­kommer det också att utländska vinturister spenderade drygt 32 procent mer än den genomsnittliga turisten redan 2013. Australiens branschorganisation har i en studie om australiensisk vinindustri fått fram att varje krona som produceras i vinindustrin genererar 2 kronor indirekt i de branscher som kan kopplas till andra branscher och man beräknar att varje sysselsatt person i vinindustrin genererar ytterligare 1,1 till 1,5 till andra branscher. Därmed kan vi med blicken framåt se möjligheterna för svensk gårdsförsäljning av vin kopplat till turism, besöksnäring och att bo, leva och verka på vår landsbygd. Vi vet nu att gårdsförsäljning gett Skåne och Sverige ett uppsving för kulinarisk turism med upplevelsebaserad besöksnäring. Vi vill därför framhålla vikten av vad gårdsförsäljning kan inbringa genom turism i Sverige. Därför är det glädjande att regeringen nu tagit steg för att slopa det så kallade matkravet som förstör för företagen inom besöksnäringen. Kravet på eget kök är förlegat. Två olika verksamheter kan samverka och det är orimligt att varje lokal ska ha ett kök som inte behöver nyttjas. Det är varken hållbart eller ekonomiskt försvarbart. Som exempel kan nämnas att ett företag köper lokalen intill och utökar sin verksamhet och då får krav på att kök ska finnas i båda lokalerna. Inom ramen för turism finns också lokaler med serveringstillstånd som dels har sin ordinarie verksamhet men som även hyr ut till privata sällskap. Här bör alkohollagen kunna ge möjlighet för att hänsyn tas till dagens förutsättningar för en växande turism och besöksnäring. Denna motion ställer sig samtliga skånska moderata riksdagsledamöter bakom. Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) Ulrika Heindorff (M) Boriana Åberg (M) Noria Manouchi (M) Lars Johnsson (M) Peter Ollén (M) Emma Ahlström Köster (M) Ludvig Ceimertz (M) Lars-Ingvar Ljungman (M)

Motion till riksdagen 2025/26:2465 av Ludvig Ceimertz m.fl. (M) Bevarande av ålfisket som ett kulturarv Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att ge ålfiskeföretagare möjlighet att överlåta sin verksamhet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga ålarvet på Ålakusten som internationellt kulturarv och tillkännager detta för regeringen. Motivering Ålfisket är ett skånskt kulturarv. Inte minst märks detta längs med den östra Skåne­kusten, den så kallade Ålakusten, som sträcker sig från Åhus till Stenshuvud, där ålfisket till stor del präglar kustbilden. Ålfiskarna besitter ovärderliga kunskaper om ålen och kulturen kring den. Från runt om i världen kommer människor och företag för att ta del av den månghundraåriga traditionen kring ålfisket – ålagillen, ålvandringar och festivaler. Fram till år 2011 hade cirka 140 olika nationer besökt skånska ålagillen tillsammans med svenska och skånska företag. Enligt Havs- och vattenmyndigheten (HaV) uppgick det totala landningsvärdet år 2018 till 23 miljoner kronor. Men betydelsen för turist- och besöksnäringen är betydligt större. I en uppdragsredovisning från HaV till regeringen anför HaV bland annat: De kulturella fiskesamhällena är en viktig aspekt att bevara då de för vidare kultur samt är en direkt källa för turism. Ålfisket och dess hamnar har ett stort värde och bidrar till ökad turism i olika kustkommuner, likt andra fisken längs andra kuststräckor. Ålfisket har således en stor påverkanseffekt på andra näringar i samma kommun eller region. Främst positiv påverkan har det på besöksnäringarnas största branscher, såsom hotell, vandrarhem, campingar och restauranger, men man kan även tänka sig att dagligvaru­handeln påverkas positivt av turisminflödet tack vare ålfisket. Besöksnäringen består både av inhemsk turism, dvs. svenskar som reser inom Sverige, men även av utländska turister. Man bör resonera kring huruvida dessa kustsamhällen och kulturella värden kvarstår om fisket efter ål inte finns kvar. Ålarvet på Ålakusten är sedan år 2015 också listat som ett nationellt immateriellt kulturarv enligt Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet. Det innebär en skyldighet för Sverige att tillse att kulturarvet förblir levande (art. 11 § a i konventionen). Ålfisket längs Ålakusten är ett småskaligt, miljövänligt, hantverksmässigt och kustnära fiske. Det sker landnära med fasta redskap. Redskapen – hommorna – finns inte att köpa utan tillverkas av ålfiskaren, och konsten att bygga en homma förs vidare genom en muntlig tradition från generation till generation som kan härledas bakåt i tiden till medeltiden. Ålfisket längs Ålakusten är just ett sådant småskaligt fiske som FN:s Agenda 2030 lyfter fram i de globala målen för hållbar utveckling. Mål 14 handlar om att bevara och nyttja haven och de marina resurserna på ett hållbart sätt för hållbar utveckling. I punkt 14 B framhålls att småskalig fiskenäring ska stödjas och att tillträde för småskaliga icke-industriella fiskare till marina resurser och marknader ska säkerställas. Sverige har åtagit sig att uppfylla de globala miljömålen, liksom att skydda de immateriella kultur­arven. Ålbeståndet hotas av bland annat vattenkraft, miljögifter och predatorer som skarv och säl men också av det mindre kontrollerade fiske som sker i en del andra länder, bland annat fisket av glasål i Sydeuropa. Det är av stor vikt att man på flera fronter arbetar för att ålbeståndet ska växa. Det kan nämnas att enligt en rapport från Ices (Internationella havsforskningsrådet) har invandringen av glasål till Europa ökat sedan år 2011 (ICES Advice 2019, ele.2737.nea.). Av januariöverenskommelsens punkt 39 framgick att ett frivilligt program för åter­köp av ålfiskerätter skulle införas i Sverige i syfte att minska fisket av den utrotnings­hotade ålen. I juli 2019 fick Havs- och vattenmyndigheten (HaV) i uppdrag att, i dialog med Jordbruksverket, utreda hur ett frivilligt program för återköp av ålfiskerätter skulle kunna genomföras. Enligt redovisningen minskade antalet tillstånd i de svenska kust­områdena med cirka 60 procent mellan åren 2007 och 2019, samtidigt som fångsterna i ålfisket reducerades med drygt 80 procent. Enligt HaV uppskattas den genomsnittliga påverkan från det svenska fisket i Östersjön på den utvandrande blankålen till två procent, varför det svenska fisket i Östersjön ligger inom ramen för beståndets lång­siktiga återhämtning. HaV konstaterar bland annat följande i sin redovisning: Dagens kraftigt begränsade svenska ålfiske är biologiskt hållbart. Ett nationellt program bedöms få ringa effekt på ålbeståndet. Det krävs samordnade insatser på internationell nivå. Det är tveksamt om ett återköpsprogram godkänns av EU. Sverige bör prioritera att minska vattenkraftens påverkan (turbindödligheten). Havs- och vattenmyndigheten har av ovan nämnda anledningar inte ens lämnat något lagförslag. Sedermera har januariöverenskommelsen också fallit. Sveriges lantbruksuniversitets rapport Aqua reports 2021:12 – Assessment of the eel stock in Sweden innehåller en fjärde utvärdering av den svenska ålförvaltningsplanen. Av rapporten, som bifogas, framgår bland annat följande: 1 HaV, dnr 2584-2019, s. 48–49. För ostkusten har 2015 års beståndsuppskattning uppdaterats utan förändringar i metodiken. Resultaten indikerar att fiskets inverkan snabbt minskar över tid, kanske snabbare mot slutet av 2010-talet än tidigare. Dagens påverkan från det svenska blankålsfisket vid ostkusten beräknas nu till 1 %. Vattenkraft, säl och skarv åstadkommer större skada på ålbeståndet än ålfisket. För vattenkraftverkens, sälens och skarvens fortlevnad krävs inte att ålen överlever. Men ålfiskarna är däremot beroende av dess fortlevnad. Därför är de måna om ålens fort­levnad, och de besitter ovärderliga kunskaper om ålen som behövs om vi ska kunna förstå och skydda den bättre. Fiskarna har dessutom tagit många initiativ för att stärka ålbeståndet. Genom Ålfonden finansierar de utsättning av glasål i Östersjön – de har hittills satt ut cirka en miljon ålyngel. De arbetar också inom Ålakademin för att uppnå bättre vattenkvalitet i Östersjön. Fiskeriverket (numera Havs- och vattenmyndigheten) beslutade, med verkan från och med den 1 maj 2007, om generellt förbud mot ålfiske. Antalet tillstånd är mycket begränsat och varje ålfisketillstånd har en maximal gräns för hur mycket ål som får tas upp och ett minimimått om 70 cm gäller för ålen. Fiske är endast tillåtet under 90 dagar och fångstmängden per tillstånd är begränsad. Reglerna syftar till att minska antalet tillstånd genom att tillstånd inte beviljas för en ny ägare vid generationsväxling eller när tillståndshavare av någon annan anledning upphör med sitt ålfiske. Reglerna, som i realiteten på sikt innebär ett förbud mot ålfiske, drabbar näringslivet och bygden hårt. Nu finns det bara ett tiotal fiskare kvar längs Ålakusten. I mars 2023 beslutade HaV att allt fiske efter ål skulle stoppas under perioden från den 1 oktober 2023 till den 31 mars 2024. Beslutet var en konsekvens av ett beslut i EU:s ministerråd om att begränsa fisket av ål i unionens vatten. Eftersom ålfiskarna längs Ålakusten traditionellt fiskat under tiden från och med augusti till och med oktober innebar beslutet bortfall av fiskemöjligheter under oktober. I mars 2024 beslutade HaV om ytterligare inskränkning i det att fiske förbjöds under perioden från den 15 september 2024 till den 15 mars 2025. Detta beslut grundades på beslut i EU:s ministerråd och medförde således att fiske inte fick bedrivas under senare delen av september månad. För 2025/26 gäller en oförändrad förbudsperiod – alltså är fiske förbjudet under perioden den 15 september 2025–15 mars 2026. Det kan också starkt ifrågasättas om ålfiskeförbudet är förenligt med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Konventionen medger en stat att genomföra lagstiftning för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse. Praxis visar att sådan lag­stiftning kan användas för att skydda fiskbeståndet. De begränsande bestämmelserna måste dock utformas med respekt för egendom och med krav på att ingreppet i den enskildes rätt ska vara proportionerligt. I proportionalitetsbedömningen ska man bland annat ta hänsyn till om den drabbade tillerkänns ersättning i någon form till följd av ingreppet. Av praxis följer att ålfiskarna borde ha rätt till ersättning av staten för de ekonomiska förluster som regelverket ger upphov till. Med hänsyn också till associationsrättsliga principer och näringsfrihetsmässiga över­väganden måste det skapas en lösning som möjliggör för generationsskiften i ålfiske­företagen. Det är dessutom en skyldighet för Sverige att bevara ålfiskekulturen levande. Mot bakgrund av vad som anförts ovan bör generationsväxling och överlåtelse av ålfiskerättigheter möjliggöras. Vi anser därutöver att regeringen bör överväga att Ålarvet på Ålakusten ska upptas på Unescos internationella lista över immateriella kulturarv. Samtliga skånska moderata riksdagsledamöter står bakom denna motion. Ludvig Ceimertz (M) Noria Manouchi (M) Peter Ollén (M) Ulrika Heindorff (M) Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) Lars Johnsson (M) Boriana Åberg (M) Lars-Ingvar Ljungman (M) Emma Ahlström Köster (M)

Motion till riksdagen 2025/26:1867 av Ulrika Heindorff m.fl. (M) Reformer för rättvisa elpriser och stabil elförsörjning i Skåne Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att undersöka möjligheten till lokala effektreserver i södra Sverige och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om elområdesindelningen och dess effekter samt om att överväga att utreda möjligheterna att återgå till ett elprisområde och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att det är viktigt att utbyggnaden av överföringskapacitet inom Sverige fortsätter och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att ge Svenska kraftnät i uppdrag att få på plats en lösning gällande elområdena som inte missgynnar Skåne, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att ge Svenska kraftnät ett uppdrag att arbeta utifrån målsättningen att garantera en minimikapacitet i överföringen mellan elområde 3 och elområde 4, utifrån förstärkning av nät samt vid upphandling av stödtjänster, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att etablera små modulära reaktorer i Skåne som baskraft och tillkännager detta för regeringen. Motivering Den moderatledda regeringen har det senaste året tagit flera steg för att på sikt bidra till en stabil elförsörjning i Skåne, där skåningarna inte betalar mer för elen än övriga landet. För det första så har den moderatledda regeringen möjliggjort för ny kärnkraft att byggas – för första gången på 40 år. Tack vare att investeringsstödet för kärnkraft är på plats så har Vattenfall beslutat att gå vidare med planerna på ny kärnkraft vid Ringhals. Det handlar om ny kärnkraft om cirka 1 500 MW i ett första steg, med möjligheterna att i ett nästa steg bygga ytterligare 1 000 MW.[1] För det andra så har regeringen som en del av omläggningen av energipolitiken gett Energimyndigheten och Svenska kraftnät i uppdrag att ta fram åtgärdsförslag som kan öka konkurrenskraften för fjärr- och kraftvärmen samt tydliggöra vattenkraftens roll.[2] För det tredje så fick i maj i år Svenska kraftnät i uppdrag att göra en förnyad analys av Sveriges elområdesindelning. Detta är en fråga som den moderata Skånebänken har drivit i många år och utredningen är efterlängtad. Uppdraget innebär att Svenska kraft­nät ska analysera tre alternativa indelningar.[3] För det fjärde så har regeringen och Sverigedemokraterna inför nästa års budget aviserat att sänka elskatten med nästan sex miljarder kronor. Dessutom införs ett nytt högkostnadsskydd mot höga elpriser i budgeten.[4] Det har hänt mer inom energiområdet under den moderatledda regeringens senaste år än under Socialdemokraternas tidigare åtta regeringsår. Trots detta ska man komma ihåg att Skåne har varit, och fortfarande är, extra hårt drabbat av elkrisen. Förklaringarna till detta är flera – främst i förtid nedlagd kärnkraft i södra Sverige och flaskhalsar i det svenska överföringsnätet, vilket har skapat stora prisskillnader mellan södra och norra Sverige. Men den moderatledda regeringen har som sagt tagit många efterlängtade steg framåt för mer rättvisa elpriser och en stabil elförsörjning i Skåne. Den förra social­demokratiska regeringen stängde sex reaktorer, med omfattande påverkan på vårt kraftsystem. Det såg vi inte minst under energikrisen 2022 då priserna i södra Sverige som högst uppgick till över åtta kronor per kWh.[5] Det blir tydligt att det behövs mer planerbar energi, alltså mer kärnkraft. Denna regering har en krisinsikt om att energiförsörjningen i Sverige och Skåne måste tryggas. Därför är det glädjande att samarbetspartierna har energifrågan högt upp på agendan och att Tidö­avtalet omfattar klimat och energi. De höga elpriserna i Skåne slår hårt mot både privatpersoner och företag. För många företag innebär de höga elpriserna att nyetablering och utveckling helt uteblir och att ägarnas möjligheter att ta ut lön reduceras eller helt försvinner. För att ta Sverige ur energikrisen arbetar regeringen ihärdigt för att säkerställa stabilitet och främja energieffektivisering. Kapacitetsbristen och de höga elpriserna hämmar allvarligt tillväxten för Skåne på både kort och lång sikt. Ett Skåne som växer och utvecklas behöver en elförsörjning som är stabil och som utvecklas i samma takt som de ökade behoven. Därför behövs både en planerbar kraft, såsom kärnkraft, gas/biogas och kraftvärme, och att ytterligare utbyggnad av den väderberoende kraften kan medföra en viss prispress. Sedan den 1 november 2011 är Sverige indelat i fyra så kallade elområden, vilket be­tyder att elpriset kan variera mellan olika delar av landet. Indelningen innebär att elen i genomsnitt är dyrare i södra Sverige, vilket drabbar sydsvenska konsumenter och påverkar konkurrenskraften negativt för sydsvenska företag. Att södra Sveriges elpriser är avsevärt mycket högre än i övriga landet är både orättvist för hushållen och skadligt för närings­livsutvecklingen och skulle avhjälpas genom att återgå till ett elprisområde. Sydsvenska Handelskammaren uttalar sig apropå att den före detta rödgröna regeringen argumenterar för att det inte går att ha ett elprisområde: Det räcker att se sig omkring. Huvuddelen av EU-länderna, inklusive grannlandet Finland, är inte indelade i pris­områden. Det är bara Sverige och Danmark som har elområden enligt Sydsvenska Handelskammaren.[6] De moderata riksdagsledamöterna från Skåne anser att det är rimligt att med tanke på effekt­erna av elprisområdena utreda möjligheterna att återgå till ett elprisområde. De kommande åren kommer elanvändningen att fortsätta öka kraftigt. Detta beror bland annat på elektrifieringen av transportsektorn som påbörjats och som förväntas accelerera. Elbehovet förväntas öka även i många andra sektorer, såsom inom tillverk­ningsindustrin. Denna utveckling är både önskvärd och nödvändig för att reducera utsläpp men leder även till att fler använder mer el samtidigt. Effektbehovet, el­användningen per tidsenhet, ökar därmed. Svenska kraftnät ansvarar för upphandling av effektreserv, enligt lag max 2 000 MW men enligt förordning numera max 750 MW. Det står dock i förordningen att denna kan utökas vid särskilda behov. Med anledning av förordningens särskilda behov skulle en ansträngd situation i Skåne kunna lösas med en lokal sydlig effektreserv för att klara den sydsvenska problematiken. Därför anser vi att en sådan lösning ska undersökas för igångsättning. Bakgrund till elområdesindelningen Åren 1999 och 2005 stängdes Barsebäcks två reaktorer som tillgodosåg ungefär hälften av Skånes elbehov. Avvecklingen skapade stor effektbrist i hela södra Sverige. Att så blev fallet var ingen överraskning; riskerna och de potentiella problemen med en avveckling av Barsebäck har diskuterats åtminstone sedan avvecklingsdiskussionerna tog fart på 1980-talet. Trots det stora och uppenbara elunderskottet gjorde varken dåvarande social­demokratiska regering, som borde ha tagit sitt ansvar med tanke på att den genomdrev Barsebäcksavvecklingen, eller Svenska kraftnät tillräckligt för att lösa problemet. I stället reglerades problemen med elunderskott i södra Sverige genom så kallad mot­handel och genom att Svenska kraftnät ibland stoppade exporten av el till Danmark. År 2006 anmäldes förfarandet av Danmark till EU-kommissionen. Kommissionen gav i sin preliminära bedömning danskarna rätt; det svenska agerandet var ett brott mot EU:s konkurrensregler eftersom danska kunder diskriminerades i syfte att säkerställa leveransen av el till kunder i Sydsverige. Sverige riskerade därmed att drabbas av skadeståndskrav om inte en hållbar lösning kunde presenteras. Svenska kraftnät gjorde bedömningen att det fanns risk för att Sverige skulle fällas och att det i så fall kunde bli kostsamt. För att lösa problemet föreslogs därför en indelning av Sverige i fyra elområden. EU-kommissionen godtog denna lösning våren 2010 och det överenskoms att indelningen skulle genomföras från den 1 november 2011. Sverige ansågs därmed ha löst frågan, och alla eventuella skadeståndsanspråk bakåt i tiden avskrevs. Så fungerar elområden Efter indelningen av Sverige i fyra elområden den 1 november 2011 utgör vart och ett av de fyra områdena i stället ett anbudsområde, vilket betyder att priserna kan bli olika bero­ende på hur utbud och efterfrågan ser ut i respektive område. Överförings­kapaciteten mellan områdena är också en faktor i sammanhanget, och dessutom kan el föras både in i och ut ur det nordiska systemet genom import eller export. Sammantaget är det alltså flera samverkande faktorer som avgör priset i ett elområde, men i ett område där produk­tionen är låg, efterfrågan stor och överföringskapaciteten från andra områden begränsad – som i elområde fyra – är risken för högre elpris större. Gränsdragningen mellan områdena följer enligt Svenska kraftnät de fysiska flask­halsar som finns i nätet och är alltså ingen godtyckligt påhittad gräns. Den har inte heller med elproduktionen att göra utan är kopplad till begränsningar i nätet. På Svenska kraftnäts hemsida kan man se flödet av el mellan områdena samt se aktu­ella priser.[7] Extraintäkten (när priset i ett elområde blir högre än det så kallade system­priset) tillfaller Svenska kraftnät och måste öronmärkas för att användas till nät­investeringar i syfte att bygga bort flaskhalsar i överföringskapaciteten. Miljarder i merkostnader för konsumenterna i Sydsverige Elkonsumenterna i södra Sverige (främst elområde fyra) tvingas sedan hösten 2011 betala mer för elen. Detta eskalerar och innebär att södra Sverige de senaste åren har de dyraste elpriserna någonsin för södra Sverige. Den utvärdering av elområdesreformen som gjordes ett par år efter genomförandet visade att prisskillnader mellan elområdena saknades under ungefär 86 procent av tiden, men att det under vissa timmar kunde vara stora skillnader.[8] Sedan utvärderingen gjordes har prisskillnaderna ökat både i tid och i omfattning. Räkne­exemplen nedan utgår dock från siffrorna i utvärderingen, men underskattar således sanno­likt kostnaderna, både för enskilda och för företag. När kostnaderna blir för höga väljer företag till slut att lägga ned eller att flytta verk­samheten någon annanstans. I det läget sker flytten sannolikt inte till norra Sverige utan till helt andra delar av världen. Därför är elområdesindelningen inte ett problem enbart för södra Sverige utan för hela landet. Konsumenternas merkostnad när det uppstår prisskillnader mellan olika elområden i det nordiska systemet betalas ut till Svenska kraftnät i form av så kallade kapacitets­avgifter, vilka alltså motsvarar de totala merkostnader som elkonsumenterna har betalat.[9] En stor del av detta avser merkostnader för elkonsumenterna i södra Sverige (och då huvudsakligen i elområde 4) för brister i elnätet som borde ha finansierats solidariskt av elkonsumenter i hela landet. Kapacitetsavgifterna har ökat väsentligt, bland annat beroende på större och mer förekommande prisskillnader inom Sverige. Nuvarande problem är skapade av politiska beslut samt av frånvaron av nödvändiga följdbeslut. Nedläggningen av Barsebäck skapade elunderskottet i Sydsverige. Ansvaret faller mycket tungt på de socialdemokratiska regeringar som låg bakom nedläggningen av Barsebäck men inte fattade de följdbeslut som krävdes för att lösa de åtföljande problemen. Människorna i södra Sverige har inte valt – och har inte heller önskat – att Barsebäck skulle avvecklas. Därför är irritationen nu mycket stor över att tvingas betala högre elpriser och således straffas för beslut man aldrig ville ha. Fanns det alternativa lösningar? Enligt Svenska kraftnät var det nödvändigt att agera gentemot EU-kommissionen för att undvika skadeståndskrav. Affärsverkets bedömning är att en så kallad marknadsdelning – indelning i elområden – var den enda möjliga lösningen. Andra hävdar att det hade varit möjligt att agera annorlunda, exempelvis genom att inte direkt acceptera EU-kommis­sionens bedömning utan i stället slåss hårdare för Sveriges sak, försöka dra ut på förfar­andet och överklaga ett eventuellt negativt beslut. Det finns kritik mot den valda lösningen – marknadsdelning genom indelning i fyra elområden. Problemet hade alternativt kunnat lösas genom fortsatt och utökad mot­handel. Enligt Svenska kraftnät skulle detta dock kunna bli mycket dyrt, vilket anges som skäl till att den modellen valdes bort. Då de flesta andra EU-länder, alla länder utom Sverige och Danmark, inte har olika elområden så kan ändå med fog antas att en annan lösning hade varit möjlig. Åtgärder på kort sikt: minskad elförbrukning Elpriskrisen är akut, och det behövs åtgärder här och nu. Vi behöver dock samtidigt fort­sätta att arbeta med marknadsdriven energiomställning och elektrifiering för att möta framtidens krav. Vi behöver i Sverige ha ett välfungerande, stabilt och kostnadseffektivt elsystem som uppfyller de krav som klimatöverenskommelser och energibehoven ställer. Elanvändningen behöver minska och det har den gjort då de allra flesta hushåll har vidtagit åtgärder för att minska sin elförbrukning och därmed sina kostnader. Åtgärder på längre sikt: förstärkt överföringskapacitet På lång sikt löses problemet med effektbrist genom utbyggnad av elproduktionen i söder, främst i elområde fyra, samt genom att kraftöverföringskapaciteten norrifrån byggs ut. Riksdagen godkände under alliansregeringen rekordstora investeringsbudgetar för Svenska kraftnät – exempelvis femton gånger större för 2014 (drygt 5,5 mdr) än 2005 – för att långsiktigt lösa problemen. Sydvästlänken är det viktigaste exemplet på pågående utbyggnad av kraftöver­förings­kapaciteten inom Sverige. Sydvästlänken blev efter många år av förseningar äntligen färdig den 27 juli 2021.[10] Även stamnätsledningen Söderåsen–Barsebäck byggdes klart hösten 2024.[11] Åtgärd: alternativ indelning av elområden Under en tid har det gjorts en gemensam översyn av indelningen av elområden i Europa. Svenska kraft­nät ansvarar som systemansvarig för det svenska överföringssystemet för el för att genom­föra Sveriges översyn. Arbetet styrs av EU:s gemensamma regelverk. Detta arbete är ett steg i införandet av EU:s inre marknad för el. Översynen betyder inte automatiskt att nuvarande elområdesindelning förändras och därför kan politiska beslut av den svenska regeringen behöva tas för att ändra indelningen av elområden. Svenska kraftnät fick i maj i år i uppdrag att göra en förnyad analys av Sveriges elområdes­indelning. De skånska riksdagsledamöterna följer denna process och kommer bevaka de skånska intressena för att säkerställa att en lösning kommer på plats för rättvisa och likvärdiga elpriser även i södra Sverige. Det finns också en skrivning i Tidöavtalet om att skapa förutsättningar för stabilare och lägre elpriser så att Sverige på sikt kan bli ett samlat elprisområde. Åtgärd: garanterad minimikapacitet Alliansregeringen lät göra en snabbutredning av möjliga lösningar på problemen. Ut­redarens viktigaste förslag handlade om att ge Svenska kraftnät i uppdrag att garantera en minimikapacitet i överföringen mellan elområde tre och elområde fyra motsvarande 4 000 MW. Nord Pool Spot har gjort beräkningar på hur det skulle påverka priserna under de 29 dygn då prisskillnaderna varit som störst. Körningen visar att en sådan åtgärd skulle minska prisskillnaden drastiskt, framför allt genom lägre pris i elområde fyra, till förhåll­andevis låg mothandelskostnad för Svenska kraftnät. Den samlade prissänkningen i exemplet skulle för elkunderna i elområde fyra vara drygt 12 miljoner euro. Skånes el- och effektbehov i framtiden Region Skåne har tagit fram en rapport som presenterades i september 2020 med hjälp av Sweco som beskriver hur Skånes el- och effektbehov 2030 och 2040 skulle se ut.[12] I rapporten skriver man bland annat: Transportsektorn bedöms vara den sektor som enskilt kommer bidra mest till det ökade el- och effektbehovet. Transportsektorn svarar idag för en liten del av den totala elanvändningen, cirka 1 procent i Skåne. Sektorn står dock inför ett paradigmskifte i takt med att elfordon blir allt billigare. Transportsektorn förväntas stå för hela 10 procent av elanvändningen i Skåne 2040, genom att totalt växa med 0,8 TWh till 2030 och med ytterligare 0,9 TWh till 2040. Den ökade elanvändningen i transportsektorn drivs framförallt av elektrifieringen av personbilar och lätta last­bilar. Endast 2 procent av dagens personbilar är laddbara, men de tar snabbt fler marknadsandelar och utgör cirka 30 procent av nybilsförsäljningen. Om tillväxt­takten håller i sig är andelen elbilar och laddhybrider uppe i 25 procent av fordonsflottan om tio år, och 2040 är hela 75 procent av samtliga personbilar laddbara. Samma utveckling väntas, med viss eftersläpning, också för lätta lastbilar.[13] Region Skåne tog initiativ till och startade en effektkommission som började arbeta i februari 2021. Effektkommissionen leds av Region Skåne med stöd från Skånes kom­muner, Öresundskraft, Eon och Kraftringen. Arbetet görs i dialog med Energimarknads­inspektionen, EI, och successivt kommer övriga nätägare i regionen att bjudas in i arbetet. Region Skåne, som är aktiva i elfrågan, tar fram prognoser för framtida elbehov. De driver också frågan att det måste bli möjligt att bygga ut kapaciteten på välgrundade framtidsprognoser och inte bara ett nuvarande behov.[14] Planera för kärnkraft i Skåne Kärnkraft ger ren el, är planerbar och säkerställer en trygg elförsörjning när det inte blåser eller solen inte skiner. Tidigare hade Sverige som mål att ha 100 procent förnybar energi. Regeringen ändrade målet 2023 så att energin ska vara 100 procent fossilfri.[15] Detta för att skapa förutsättningar för utbyggnaden av ett robust fossilfritt elsystem i Sverige så att alla i Sverige – såväl hushållen som företagen – ska kunna ställa om. Då är det viktigt att möjliggöra elektrifieringen av transportsektorn och industrin så snabbt som det är möjligt. Ett kärnkraftverk skulle sannolikt täcka hela Skånes elbehov. Danmark, som framför allt använder kol- och vindkraft, importerar i genomsnitt lika mycket el som två kärn­kraftverk producerar. Det mesta av importen kommer idag från Norge, men Norge har signalerat att exporten till Danmark kan minska framöver. Om Barsebäck åter tas i bruk kan verket leverera både el och fjärrvärme – till Malmö och även till Köpenhamn. Med lagstiftning, infrastruktur och expertis på plats blir det enkelt för Sverige att exportera el till Danmark. Det skulle minska Danmarks beroende av fossila bränslen. Genom att bygga kokvattenreaktorer (BWR), som tidigare fanns i Barsebäck, kan vi ta vara på befintlig kunskap och kombinera den med modern teknik. Samtidigt får Sverige en bra mix, eftersom andra planerade reaktorer är tryckvattenreaktorer (PWR). Små modulära reaktorer (SMR) och mikro modulära reaktorer (MMR) representerar nästa generations reaktorteknik. Säkerheten är förbättrad, byggtid är kortare och dessa metoder har större potential för lokalt anpassad energiproduktion. Runt om i världen pågår projekt med att bygga SMR för att säkerställa långsiktig energiförsörjning oberoende av fossila bränslen.[16] Även skrivningar om att nödvändiga regelverk skyndsamt ska utvecklas för att skapa förutsättningar för SMR finns med i Tidöavtalet. I plane­ring av elförsörjning över landet ska SMR vara en del av lösningen för skånsk baskraft då de skapar goda förutsättningar för att kombinera ekonomisk tillväxt med hållbar energiomställning. Det pågår också projekt i Sverige, närmare bestämt i Svalövs kommun i Skåne, med att undersöka möjligheterna att bygga MMR.[17] Dessa kan användas till elproduktion för att ha planerbar och robust funktion när elpriserna är höga. De kan också producera högtrycksånga vilken kan användas till en mängd olika industriella processer, produktion av vätgas eller värme, exempelvis fjärrvärme. Sedan den 1 augusti 2025 börjar lagen om statligt stöd för investeringar i ny kärnkraft gälla. Företag som är intresserade av att få statligt stöd för att bygga kärnkraftsreaktorer lämnar in en ansökan till regeringen. Genom det nya investeringsstödet kan de som investerar i SMR och MMR också ansöka om investeringsstöd.[18] Långsiktig scenarioanalys Sverige Inom ramen för projektet Kraftsamling elförsörjning togs rapporten Långsiktig scenarioanalys fram för några år sedan åt Svenskt Näringsliv.[19] Den mycket kortfattade sammanfattningen av analysens resultat är att det kostnads­optimala framtida teknik­neutrala elsystemet på årsproduktionsbasis år 2045 består i huvudsak av 1/3 bibehållen vattenkraft, 1/3 vindkraft samt 1/3 bibehållen och ny kärnkraft. Slutsatser Regeringen har under senaste året vidtagit många åtgärder och tagit fler politiska beslut som sammantaget och på sikt kan lösa elkrisen. Regeringen har sedan tidigare beslutat att det blir möjligt att bygga flera reaktorer och på nya platser.[20] Likaså ökat investerings­bemyndigande som möjliggör större investeringar i elnätet för att öka överföringskapa­citeten och förenklat regelverket för elnätsutbyggnad. Under gångna år har regeringen möjliggjort så att ny kärnkraft kan byggas och detta kommer att göras på Ringhals. Vi är naturligtvis mycket glada över regeringens beslut att planera för Ringhals. Men det behövs också nya kärnkraftverk i Barsebäck,[21] för när elpriserna i södra Sverige är mer än mångdubbelt så höga som i norra Sverige behöver det vidtas ytterligare åtgärder. Utöver detta har regeringen fått det nya investerings­stödet på plats och aviserat om sänkt elskatt och högkostnadsskydd mot höga elpriser. Dessutom pågår utredning om elprisområdena. Vi har förhoppningen att utredningen som pågår ska visa att Sverige behöver återgå till ett elprisområde. Regeringen bör, så länge fyra elområden finns i Sverige, uppdra åt Svenska kraftnät att införa ett system med garanterad minimi­kapacitet i överföringen mellan elområde tre och elområde fyra i enlighet med det förslag som en utredning tagit fram och som nämns ovan. Detta bör riksdagen tillkännage för reger­ingen som sin mening. Denna motion stöds av samtliga skånska moderata riksdagsledamöter. Ulrika Heindorff (M) Lars Johnsson (M) Ludvig Ceimertz (M) Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) Lars-Ingvar Ljungman (M) Peter Ollén (M) Emma Ahlström Köster (M) Noria Manouchi (M) Boriana Åberg (M) [1] https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2025/08/ytterligare-steg-mot-ny-karnkraft-i-sverige/. [2] https://www.regeringen.se/artiklar/2025/05/nya-uppdragsaviseringar--fjarr--och-kraftvarme-samt-vattenkraftens-roll-for-ett-robust-energisystem/. [3] https://regeringen.se/pressmeddelanden/2025/05/svenska-kraftnat-far-i-uppdrag-att-gora-en-fornyad-analys-av-sveriges-elomradesindelning/. [4] https://www.aftonbladet.se/debatt/a/JbjQRb/tidopartierna-sankt-elskatt-och-ett-nytt-hogkostnadsskydd. [5] https://www.aftonbladet.se/debatt/a/JbjQRb/tidopartierna-sankt-elskatt-och-ett-nytt-hogkostnadsskydd. [6] https://handelskammaren.com/2021/06/10/sydsvenska-handelskammaren-jk-anmaler-om-elpriserna/. [7] https://www.svk.se/om-kraftsystemet/kontrollrummet/ [8] https://ei.se/om-oss/publikationer/publikationer/rapporter-och-pm/2014/utvardering-av-effekterna-av-elomradesindelningen---ei-r201408 [9] https://www.svk.se/press-och-nyheter/temasidor/tema-elmarknad-och-elpriser/. [10] https://www.svd.se/a/04dq8A/kraftigt-forsenade-sydvastlanken-nu-i-drift. [11] https://www.svk.se/utveckling-av-kraftsystemet/transmissionsnatet/transmissionsnatsprojekt/soderasen-barseback/aktuellt/ledningen-ar-fardigbyggd/. [12] https://utveckling.skane.se/publikationer/publikationer/scenario-for-det-skanska-elsystemet--elanvandning-och-effektbehov/. [13] Sidan 7 i rapporten, https://utveckling.skane.se/siteassets/verksamhetsomraden/miljo-och-klimat/dokument/region-skane_elanvandning-och-effektbehov.pdf. [14] https://utveckling.skane.se/regional-utveckling/verksamhetsomraden/energiforsorjning/skanes-effektkommission/. [15] https://www.regeringen.se/artiklar/2023/01/regeringens-forsta-100-dagar-samarbetsprojektet-klimat-och-energi/. [16] https://www.energi.se/artiklar/2022/december-2022/sa-mycket-kan-smaskalig-karnkraft-vaxa-i-sverige/. [17] https://www.dagenssamhalle.se/samhalle-och-valfard/infrastruktur/svalovs-plan-bli-sjalvforsorjande-pa-el-med-mikrokarnkraft/. [18] https://www.regeringen.se/regeringens-politik/karnkraftsfinansiering/ansokningsprocessen-for-foretag-som-vill-soka-stod-for-investering-i-ny-karnkraft/. [19] https://www.svensktnaringsliv.se/sakomraden/hallbarhet-miljo-och-energi/kraftsamling-elforsorjning-langsiktig-scenarioanalys_1145155.html. [20] https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/06/regeringen-underlattar-utbyggnaden-av-ny-karnkraft/. [21] https://www.sydsvenskan.se/2025-09-12/det-ar-dags-att-gora-klart-for-barseback-3-och-4/.

Motion till riksdagen 2025/26:1740 av Boriana Åberg m.fl. (M) Kulturarvet Uppåkra Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att staten bör överväga att ta ett ansvar för bevarande och tillgängliggörande av kulturarvet Uppåkra och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att skapa ett internationellt center för tvärvetenskaplig forskning i Uppåkra och tillkännager detta för regeringen. Motivering Uppåkra, norra Europas i särklass största, fyndrikaste och mest långvariga järnålders­stad, existerade mellan ungefär 100 f.Kr. och 1 000 e.Kr. I över ett millennium centrerades makten till denna plats, och det var först i slutet av vikingatiden som platsens stora bety­delse avtog. Hur lyckades man behålla makten under tusen år i Uppåkra? Hur gick det till då Uppåkras vikingar kristnades? Vad formade vikingarna? Var finns alla Uppåkra­borna begravda? Svaren på många av dessa frågor vilar i Uppåkras mörka mylla. Av dess 44 hektar stora yta är endast 0,2 procent av den tidigare så mäktiga bo­platsen utgrävda. Detta innebär i praktiken att minst hundra arkeologer kan gräva på Uppåkra varje dag i hundra år – ändå kommer mycket att finnas kvar för framtida generationer att upptäcka. Tack vare erhållna donationer från framför allt olika stiftelser och fonder genomför Lunds universitet för närvarande utgrävningar av det som benämns Hallen på Höjden – en unik forskningsutgrävning vars resultat sannolikt kommer att bidra till att skriva om historien för hela Östersjöregionen. Då både allmänheten och den vetenskapliga forskningen har ett lika stort värde på Uppåkra, har den verksamhet som i dag bedrivs på platsen tagit ansatser som fokuserar på att främst barn i grundskolan ska få arbeta med arkeologi tillsammans med den tvär­vetenskap som fynden öppnar upp för. Forskningen bakom fynden görs lättbegriplig, och blir därmed ett redskap för att barn ska kunna känna sig delaktiga i att ”lösa” historiska gåtor. Ett exempel är att det sedan sju år bedrivs en arkeologiskola för barn på platsen. Tusentals elvaåringar från hela Skåne kommer varje år till Uppåkra för att gräva som ”riktiga” arkeologer, och har möjlighet att hitta autentiska föremål. Det är den enda arkeologiskolan av detta format som skapats i Sverige. Projektet har genererat tusentals arkeologiska fynd som nu katalogiseras och analyseras. Vissa utvalda av dessa föremål analyseras på forskningsanläggningarna MAX IV och ESS i Lund. Det är svårt att jämföra Uppåkra med någon annan historisk plats. Arkeologiskt sett har Uppåkra spelat, spelar och kommer att spela en central roll i historieskrivningen. Uppåkra var under mer än tusen år Nordens maktcentrum – politiskt, religiöst och ekonomiskt. En tid då nationalstaterna inte existerade i sin nuvarande form, och gränser på en karta inte var vad de är i dag. Nu, i en tid av geopolitisk oro och behov av nordisk samling borde Uppåkra kunna bli det nya navet för nordiskt samarbete, där framtidens beslut fattas – i historiens fotspår. Platsen besitter en arkeologisk och historisk unicitet som saknar motstycke i vår del av världen. Uppåkra är ett kulturarv som behöver bevaras, utvecklas och tillgänglig­göras för en stor och bred allmänhet. Inte bara för besökare från närområdet, utan för en inter­nationell publik. Men inte minst är det en plats med enorm potential. En plats där forskare från vitt skilda discipliner möts. En plats där besökarna bjuds in att interagera med forskningen. En plats där man pedagogiskt paketerar och tillgängliggör olika discipliner av tvärveten­skaplig forskning, och där skolbarn och andra besökare själva ges möjlighet att ställa vetenskapliga hypoteser och få dessa besvarade. I Uppåkra finns, dels genom platsens arkeologiska och historiska unicitet, dels genom närheten till de båda lärosätena Lunds universitet och Malmö universitet, samt forskningsanläggningarna ESS och MAX IV i Lund, bästa tänkbara förutsättningar att skapa ett internationellt center för tvärveten­skaplig forskning. En innovativ och modern mötesplats för forskare från hela världen. Verksamheten på Uppåkra bedrivs i dag av Stiftelsen Uppåkra Arkeologiska Center, och finansieras dels genom driftsbidrag från stiftarna Region Skåne, Lunds kommun och Staffanstorps kommun, dels genom projektbidrag och sponsring från privata stiftelser och företag. Även om kommunerna kring platsen och regionen i dag tar ett stort ansvar är det inte tillräckligt. För att göra platsen Uppåkra rättvisa, och möjlighet att utvecklas till sin fulla potential, krävs engagemang och finansiering från nationell (statlig) nivå. Något som blivit påtagligt nu när den stora forskningsutgrävning som pågått i tre år avslutats, och verksamheten på Uppåkra därmed går in i en annan fas. Ett statligt engagemang är därför helt nödvändigt såväl när det gäller att bevara fornlämningen för kommande genera­tioner som att tillgängliggöra det unika kulturarvet Uppåkra för en bred internationell publik och att skapa en innovativ och modern mötesplats i form av ett internationellt center för tvärvetenskaplig forskning. Boriana Åberg (M) Noria Manouchi (M) Ulrika Heindorff (M) Lars Johnsson (M) Lars-Ingvar Ljungman (M) Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) Peter Ollén (M) Ludvig Ceimertz (M) Emma Ahlström Köster (M)

Motion till riksdagen 2025/26:1681 av Ludvig Ceimertz m.fl. (M) Förenklade beskattningsregler för kombinationsföretag inom lantbruket Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över beskattningsreglerna för företag som kombinerar jordbruk med förädling och besöksverksamhet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering Den svenska landsbygden präglas av ett starkt och växande entreprenörskap. Allt fler lantbrukare utvecklar sina verksamheter genom att kombinera jordbruk, förädling och besöksnäring – exempelvis genom gårdsbutiker, boende, caféer, aktiviteter eller små­skalig livsmedelsproduktion. Detta skapar jobb, stärker lokal ekonomi och bidrar till en levande landsbygd året om. Men utvecklingen hämmas av ett föråldrat och komplicerat skattesystem, där kombinationsföretag ofta beskattas som om de vore flera separata verksamheter. Skillnader i momsregler, regler om aktiv/passiv näringsverksamhet och avdragsrätt leder till en orimlig administrativ börda för mindre företagare som verkar på lands­bygden. I värsta fall tvingas företag att dela upp sin verksamhet i olika bolagsformer, vilket motverkar flexibilitet och tillväxt. Ett särskilt tydligt exempel är dagens behandling av svenska vinodlare. Trots att vinproduktion bygger på odling och förädling av en jordbruksprodukt väljer Skatte­verket att betrakta byggnader för lagring, förädling och förpackning som industri­fastigheter i stället för ekonomibyggnader inom lantbruket. Detta innebär att vinodlare åläggs fastighetsskatt och avgifter som andra lantbruksnäringar, exempelvis must­producenter, inte drabbas av. För att ta till vara landsbygdens potential och främja företagande inom både livsmedelsproduktion och turism behöver regeringen se över beskattningsreglerna för företag som kombinerar jordbruk med förädling och besöksverksamhet. Målet måste vara att skapa enklare, rättssäkra och moderna regler, som speglar verkligheten för dagens landsbygdsföretagare – utan att riskera skattebortfall eller skapa kryphål. En sådan översyn bör särskilt säkerställa att förädling av jordbruksprodukter fortsatt betraktas som en del av jordbruksverksamheten ge tydliga riktlinjer för när besöksnäring kopplat till jordbruk kan hanteras inom ramen för samma verksamhet justera tolkningen av fastighetsklassificering, så att byggnader för förädling inom lantbruk inte beskattas som industrifastigheter. Detta skulle minska krångel, stärka konkurrenskraften för svenska lantbrukare och skapa bättre förutsättningar för landsbygdens småföretag att växa. Ludvig Ceimertz (M) Lars Johnsson (M) Lars-Ingvar Ljungman (M) Boriana Åberg (M) Emma Ahlström Köster (M) Noria Manouchi (M) Peter Ollén (M) Ulrika Heindorff (M) Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)

Motion till riksdagen 2025/26:1661 av Emma Ahlström Köster m.fl. (M) Nationell strategi mot stranderosion Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stranderosion orsakad av havet bör omfattas av det statliga ansvaret för naturolyckor och om att se över om stöd från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) därför bör utvidgas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att ta fram förslag till förenklat och samordnat regelverk för strandfodring, med en tydligt huvudansvarig myndighet, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över om skyldigheten för kommuner att betala för sand från statens havsbotten som återförs till erosionsdrabbade stränder bör tas bort eller kraftigt reduceras och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att ta fram en särskild nationell handlingsplan mot stranderosion, där Skåne pekas ut som pilotregion, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att inleda pilotprojekt med naturbaserade lösningar som ålgräsplantering, kombinerat med tekniska skyddsåtgärder, för att pröva och utvärdera olika metoder i samverkan med forskningsinstitut och berörda kommuner och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka kommunernas arbete genom att integrera lokala kustzonsprogram och riskkartläggningar, som de i Vellinge och Lomma, i den nationella klimatanpassningsstrategin och tillkännager detta för regeringen. Motivering Kusten är området mellan hav eller sjö och land. Stränder, hamnar och kustsamhällen har i alla tider varit attraktiva för handel, transporter, boende och rekreation. Men stigande havsnivåer till följd av klimatförändringar innebär allt större risk för över­svämning och erosion. Kustlinjen förändras naturligt, men mänskliga ingrepp har ofta förvärrat erosionen. När stränder krymper och mark försvinner hotas både bostäder, infrastruktur, natur­värden och turistnäring. Kostnaderna blir mycket stora, men i dag bär kustkommunerna nästan hela bördan själva. De skånska stränderna vid Skanör–Falsterbo, Lomma–Bjärred, Ystad–Löderup, Åhus–Yngsjö, Abbekås, Böste, Ribersborg, Sandhammaren och delar av Kullahalvön såsom Viken, Nyhamnsläge och Jonstorp är fortsatt bland de mest utsatta. Stormen Babet (oktober 2023) och efterföljande skador har fått långtgående effekter. Vid Knäbäckshusen på Österlen har erosionen accelererat så kraftigt att delar av stranden försvunnit. Under 2025 tvingades kommunen att stänga av området för allmänheten av säkerhets­skäl, då marken och trappor mot stranden rasat och träd fallit. Förstudie Kustzon (2025) från Region Skåne visar att klimatrisker som stranderosion redan har märkbara konsekvenser och att kortsiktiga åtgärder är nödvändiga. Rapporten konstaterar också att nuvarande praxis ofta lutar mot hårda konstruktioner, medan naturbaserade lösningar och reträtt från riskzoner ännu inte används i tillräcklig omfattning. Vellinge kommun fortsatte under 2024–2025 arbetet med nya samrådsunderlag för vattenverksamheter som omfattar kustskydd i bland annat Kämpinge strandbad. Där framgår tydligt att kommunens egna resurser inte räcker utan långsiktig statlig finansiering. Lomma kommun har infört krav på att nybyggnation ska ha en lägsta bygghöjd på 3 meter över havets medelvattenstånd. Man arbetar med att förnya och förstärka kommunens skydd mot översvämningar genom att skapa fler ytor för att hålla kvar vatten (t.ex. dammar och vegeterade ytor) och genom dagvattenhantering. Vallarna byggs och dimensioneras för att klara framtida regulatoriska klimat- och havsnivå­scenarier och har utformats så att de bevarar natur- och rekreationsvärden i landskapet. Ärendepolicyn för stranderosion i Skåne (2023) används nu i skarpt läge av kommu­nerna för att hantera tillståndsfrågor 2024–2025. Den visar på behovet av förenklade processer och tydligare ansvarsfördelning mellan stat, länsstyrelse och kommun. Dessa exempel visar att erosionen i Skåne inte bara är ett framtidsscenario utan redan påtagligt påverkar samhällen, infrastruktur och kulturmiljöer. Kommunerna agerar, men utan statlig samverkan, långsiktig finansiering och ett tydligare regelverk riskerar åtgärderna att bli både dyra och otillräckliga. Brister i nuvarande system I dag finns vissa möjligheter till statligt stöd via MSB, men erosion orsakad av havet undantas. Kommunerna tvingas dessutom att betala för den sand som de återför till stränderna genom strandfodring, trots att samma sand ingår i ett naturligt kretslopp. Detta är orimligt. Regelverket för strandfodring är både dubbelt och motsägelsefullt: miljöbalken och kontinentalsockellagen överlappar, olika myndigheter gör olika bedömningar och regeringen kan överpröva även domstolsbeslut. Detta leder till utdragna processer och ibland avslag trots att alla fackmyndigheter är överens. Den nationella klimatanpassningsstrategin (prop. 2017/18:163) pekar ut behovet av åtgärder mot erosion men lämnar i praktiken frågan åt forskning och utveckling. Problemet för kommunerna – hur de ska hantera befintlig bebyggelse och skydda invånarnas hem, företag och infrastruktur – riskerar att lämnas orört. För att möta hotet från stranderosion krävs att staten tar ett större ansvar. Kommunernas befintliga program och riskkartläggningar, som i Vellinge och Lomma, måste integreras i den nationella planeringen. Pilotprojekt med naturbaserade lösningar, som ålgräsplantering i kombination med skyddsvallar, bör finansieras av staten och utvärderas vetenskapligt. En nationell handlingsplan måste tas fram, med Skåne som pilotregion. Endast så kan vi säkerställa att svenska kustområden även i framtiden är attraktiva, trygga och hållbara miljöer för människor, företag och natur. Det är hög tid att staten tar ett tydligt ansvar för att skydda våra kuster. Sverige har inte råd att vänta. Emma Ahlström Köster (M) Boriana Åberg (M) Lars-Ingvar Ljungman (M) Ludvig Ceimertz (M) Noria Manouchi (M) Lars Johnsson (M) Peter Ollén (M) Ulrika Heindorff (M) Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)

Motion till riksdagen 2025/26:1660 av Peter Ollén m.fl. (M) Livskraftig skånsk landsbygd Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att underlätta för landbaserad fiskodling och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om skånskt jordbruks produktionskraft och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om det skånska jordbruket och livsmedelsindustrin och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om den skånska landsbygden som bostadsort och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om arbetstillfällen på landsbygden och tillkännager detta för regeringen. Motivering Säkerhetsläget blir allt allvarligare och det är hög tid att förstärka och bygga ut det skånska lant- och skogsbruket för att förbättra Sveriges möjlighet för självförsörjning. Ingen annanstans i Europa är markerna bördigare och ingen annanstans i Sverige finns lika goda möjligheter att få ut högre effekt från lantbruket. De gröna näringarna är en viktig del av svenskt näringsliv och växtkraften hittar vi som sagt inte minst i Skåne. Här finns ett milt klimat med bra geografiskt läge i Europa. Åkermarken är bördig och ger en naturlig tillgång till högkvalitativa råvaror inom det egna rikets gränser. Nu vill vi även utöka detta med att bättre möjliggöra för landbaserad fiskodling. Det är viktigt att vi tar till vara dessa möjligheter och investerar i ett konkurrenskraftigt jordbruk, en stark livsmedelsindustri och en besöksnäring som bara begränsas av nöd­vändiga regler. Skåne erbjuder också rekreationsmöjligheter i oroliga tider men är i stort behov av ett robust system för elförsörjning. Svensk livsmedelsproduktion behöver goda villkor och regler för både producenter och konsumenter. Den behöver också tillgång till marknader för att exportera sina produkter. Viktigt är också framtagandet och förmedlandet av kunskap och innovationer. Det är angeläget att myndigheterna arbetar för att göra det lätt för alla parter att göra rätt. Därför behöver hinder elimineras för att få önskad utveckling och tillväxt. Det behovet har framför allt skånska och svenska lantbrukare för att vara konkurrenskraftiga i förhållande till resten av EU. Svenska myndigheters tolkningar och implementeringar av beslut som fattas på EU-nivå ger i onödan negativa konsekvenser för svenskt jord­bruk när de inte är samstämmiga med resten av EU. Att ofta gå längre och i otakt med övriga länder leder till konkurrensnackdelar för svenska företagare inom de gröna näringarna. Därför vore det välkommet om det tydliggörs vilka kostnadsdrivande svenska lagar, skatter och regler som finns och som minskar svensk och skånsk livsmedelsproduktions konkurrenskraft. I sammanhanget är det också viktigt att det i myndigheternas roll, inte minst läns­styrelsens, ingår att samverka med näringslivet för att få med företags- och tillväxtper­spektiv i utvecklingen. Vi uppskattar den nuvarande regeringens ändringar i reglerings­brev till länsstyrelsen, så att dessas uppgift nu är att hjälpa företagarna att göra rätt. Regelförenklingar är något som behövs på flera områden. Ett allvarligt exempel är problematiken kring råttgift där det dels krävs en licens men även att giftet inte får användas i förebyggande syfte. Detta påverkar såväl vår landsbygd som våra städer, där vi varje vecka får nya larmrapporter om hur råttor tar över lekplatser och rekreationsytor utan att kommunerna förmår göra tillräckligt för att stoppa det. Det skånska jordbruket och livsmedelsindustrin Långsiktigt är en avreglering och marknadsanpassning av jordbrukspolitiken inom EU något vi moderater vill eftersträva. Utöver framgångsrika lantbruksföretag finns ett stort behov av en framgångsrik livsmedelsindustri. Skånes geografiska läge ger utomordentligt goda förutsättningar för en sådan utveckling och tillväxt, inte bara för att producera livsmedel utan också för att säkerställa en ökad livsmedelssäkerhet. Skånes livsmedelsakademi, lantbruksuniversitetet i Alnarp och flera stora livsmedels­aktörer är exempel på starka drivkrafter för skånsk livsmedelsproduktion. Skåne är en viktig region för att kunna samla och utveckla framtidens matproduktion och livs­medelsförsörjning i landet. Företagsnära kvalificerade testbäddar, kunskap och innovation i samverkan mellan företag, universitet och Sveriges lantbruksuniversitet m.fl. står på dagordningen när det privata och offentliga samverkar i Food Valley of Bjuv, där nya spännande möjligheter växer fram. Krinova är Sveriges äldsta och största inkubator och science park med mat som profilområde. De har varit med och stöttat otaliga startup-företag på den skånska matscenen, bland annat Gårdsfisk som med ett förenklat och anpassat regelverk skulle kunna producera betydligt mer livsmedel med ett mycket litet klimatavtryck. För hårda krav för gårdsfisk Gårdsfisk är en ny företeelse, där fisk odlas i bassänger på land. I stället för att avföringen bidrar till övergödning i havet, så samlas den här upp och sprids på åkrarna. Men lagstiftningen är dåligt anpassad för fiskodling och exempelvis används samma lagstiftning för att reglera fiskodling som den som används för svinstall. Det är knappast heller rimligt att tillsynsavgiften på 36 000 kronor per år (ett exempel i Skåne) börjar debiteras direkt efter tillståndsansökan, där det ofta dröjer flera år innan anläggning och allt praktiskt sedan är på plats. Avgiften bör rimligtvis börja debiteras när anläggningen tas i bruk. Svensk mat är bra mat Svenskt jordbruk ger bra livsmedel. Närproducerad mat har mervärde för många konsu­menter och efterfrågan är stor. Vi vill se en utveckling av den småskaliga livsmedels­produktionen, vilket ger möjlighet för företagen inom jordbruks- och livsmedelssektorn att växa. På sikt måste också produktiviteten öka inom livsmedelsproduktionen. På politisk nivå innebär detta att arbetet med minskat regelkrångel och lättad admi­nistrativ börda bör fortgå, såväl på EU-nivå som i den nationella tillämpningen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Det ligger många lösningar i morgondagens möjligheter. Därför är det också viktigt att politiken är öppen för en mångfald av lösningar. Det är av godo för det skånska och svenska jordbrukets tillväxtkraft. Såväl foder- som matproduktion behöver vara tryggad och klara toxiner för foder till djuruppfödning samt insektsangrepp – något som kan slå ut 2/3 av skörden och påverka självförsörjningsgraden och göra landet sårbart. Konventionell produktion är i dag långt framme på miljöområdet och företag odlar redan med nivåer som uppfyller EU:s krav för barnmat. Svenskt jordbruk har många förtjänster, och en mångfald av lösningar bidrar till det som passar lokalt och regionalt utifrån jordmån. Vi ser en ökning av testbäddar som en viktig åtgärd lokalt och regionalt inom de gröna näringarna. På så vis kan nya möjligheter växa fram och fånga in det vi inte visste att vi kan åstadkomma. Vi anser att det är viktigt att det finns en öppenhet för nya metoder. Andelen småskalig produktion ökar på marknaden, likaså efterfrågan på lokalt pro­ducerade varor. Småskalighet är en del av landsbygden och bör därför gemensamt med annat företagande fortsätta verka och utvecklas, inte minst när det gäller möjligheten till gårdsförsäljning av såväl livsmedel som alkoholhaltiga drycker. Jordbruket behöver lägre kostnader för sin produktion, enklare regler och minskad administrativ börda. Lägre kostnader nås bland annat genom åtgärder som förhindrar att exempelvis åkermark förstörs. Detta kan uppnås via en genomtänkt jakt- och viltvårds­politik. I Skåne måste jakten på vildsvin öka men för att detta ska kunna genomföras kan inte vapendirektivet få försvåra för svenska jägare. Det är en nödvändig del i vilt­vården och en förutsättning för en levande landsbygd. Vi anser att svensk jakt ska bestämmas i Sverige och att beslut om viltförvaltningen ska fattas lokalt. Dessutom finns det en ökad efterfrågan på viltkött hos konsumenterna och tillsammans med vildsvinsbeståndet i Skåne öppnar detta upp för nya möjligheter. Inte minst kräver utbrotten av sjukdomar att vildsvinsstammen hålls nere. En jägare som har möjlighet att sälja eller ge vidare sitt vildsvinskött kan från hösten 2024, tack vare den (M)-ledda regeringen, anmäla sig till länsstyrelsen, som säkerställer att jägaren har tillräcklig utbildning för att på egen hand hantera köttet. Det är Livsmedelsverket som beslutar vem som får utbilda. Därmed säkerställs både att tidigare fördyrande processer minskar, samtidigt som livsmedelssäkerheten upprätthålls. I dagsläget finns det bidrag som avsätts till fokusarealer inom jordbruk, det vill säga remsor i anslutning till åkermark som har som syfte att gynna ekosystem. Det är fint att se på och bidrar till biologisk mångfald men det bör utredas vad effekten för dessa insatser är. Detta för att kunna påvisa om insatserna är kostnadseffektiva samt vilket mervärde fokusarealerna genererar. Skåne som turist- och matregion Det sägs att skåningen fryser när han arbetar och svettas när han äter. Hur det är med den saken ska vi låta vara osagt, men sant är att matproduktion och ätande är en viktig del av livet för skåningarna. Förutom att vara huvudleverantör av livsmedel till hela landet, är Skåne en populär plats både att bo på och att besöka. Därför har vi skånska (M)-ledamöter med glädje mottagit den strategi för de Kulturella och Kreativa Branscherna (KKB) som regeringen presenterade och som riksdagen sedan med bred majoritet antog den 12 juni 2024. Det sägs att den kloka chefen fokuserar på det som går bra, för att få det att bli ännu bättre. Därför vill vi i denna motion lyfta fram punkter som ytterligare kan förstärka Skåne och därigenom göra hela Sverige starkare. Den moderatledda regeringen har mottagit utredningen om gårdsförsäljning och vi gladdes över att ett stort antal gårdar från 1 juni 2025 har kunnat utnyttja möjligheten att sälja egenproducerat öl, vin och sprit. Försäljningen sker i direkt anslutning till tillverkningsstället. Varje besökare över 20 år får, efter att ha deltagit i ett betalt studiebesök, köpa 0,7 liter spritdryck, 3 liter vin, 3 liter starköl samt 3 liter andra jästa drycker. Medan vissa skånska kommuner, som Höganäs, var mycket snabba med att ge tillstånd, så har andra, som exempelvis Malmö, låtit hela sommaren gå utan att utfärda tillstånd. Här ser vi stor skillnad mellan kommuner som värnar sitt näringsliv och andra som inte bryr sig. Skatten har nu halverats för mikrobryggerierna, vilket underlättar och för många aktörer på skånska landsbygden direkt kommer att användas för att expandera och anställa fler. För den som vill köpa sina alkoholhaltiga drycker i en bar eller restaurang, har reger­ingen nu beslutat att se över de regler som kräver att det ska serveras ett varierat utbud av varm mat fram till klockan 22.00 för att man ska få sälja alkoholhaltiga drycker. Kommunen ansvarar för tillsynen av försäljningsstället och vi anser att det är tillräckligt. På samma sätt är regeln om att inte på förhand få blanda drinkar något som kan tas bort. Skulle verkligen folkhälsan skadas om man fick blanda drinkar på förhand och sedan bara hälla upp? Den som har ett cateringstillstånd i en kommun får inte lov att i samband med catering servera alkohol i en annan kommun. Detta är mycket opraktiskt för företag i mindre kommuner, där de kan behöva söka separata tillstånd i ett antal kommuner inom deras verksamhetsområde. Speciellt i Skåne, där kommunerna är mindre och ligger tätt, skulle en regelförenkling vara till god hjälp. Underlätta för fler i arbete Nära 700 000 svenskar i arbetsför ålder varken studerar eller arbetar, enligt statistik från SCB. Endast en mindre del av dessa är registrerade som arbetslösa. Det berättar att det finns en hög grad av utanförskap. Speciellt i Skåne utgör denna kategori ett stort antal individer. Vi uppskattar reger­ingens arbete med att få fler i arbete, men ser det som mycket angeläget att mer görs för att få denna grupp integrerad i samhället genom riktiga jobb. Många i gruppen är unga, där vi vet att speciellt besöksnäringarna (restauranger, hotell, campingplatser etc.) är bra på att skapa ett första jobb. Vi ser gärna att man ser över regelförenklingar som att exempelvis låta ungdomar i åldern 18–20 år få servera alkohol, vilket nu inte är tillåtet. Vi är tacksamma över att regeringen nu sänker arbetsgivaravgifterna för unga under 23 år. Det sänker tröskeln in på arbetsmarknaden så att fler kommer i arbete samtidigt som det lättar kostnadstrycket för restaurang- och hotellnäringen, där många unga arbetar. Tröskeleffekter Äntligen tar nu regeringen tag i problemet med att det för många inte lönar sig att arbeta, därför att bidrag och förtur till attraktiva lägenheter helt enkelt ger bättre levnadsvillkor. Från 2027 kommer nya regler som både gör det mindre lönsamt att leva på bidrag och under 18 månader premierar att börja arbeta och försörja sig själv. Vi ser också gärna att man granskar kommunernas tröskeleffekter, där många före­tagare berättar att arbetssökande tvingas tacka nej till arbete eftersom de av kommunen placerats i nybyggda lägenheter med hyror på 15–20 000 kronor, vilka de av ekonomiska skäl blir tvungna att lämna när de blir självförsörjande. Besöksnäringen nu i statistiken Besöksnäringen består av många yrken med mycket varierande krav på utbildning. För de yrken som kräver en längre utbildning – exempelvis kockar, hotellchefer och guider – är det bra att dessa från 2025 är inkluderas i den statistik som på uppdrag av regeringen tas fram inom ramarna för de Kulturella och Kreativa Branscherna. Nu kan man svart på vitt följa så att det ständigt finns tillräckligt med utbildad personal och att branscherna inte begränsas i sin tillväxt. Vägar och järnväg är viktiga för att alla ska kunna ta del av det som de kulturella och kreativa branscherna, med sina 230 000 anställda, erbjuder. I Skånes fall handlar det också om transporter för de många företag som är verksamma inom livsmedelsproduktion. Här är det speciellt viktigt att färskvarutransporter inte stoppas upp av underdimensionerad infrastruktur. Ett tredje körfält på E6 mellan Trelleborg och Helsingborg, dubbelspår mellan Kristianstad och Hässleholm och fyrspår mellan Lund och Alvesta är viktiga pusselbitar i detta. För besöksnäringen är det där­utöver viktigt att Ängelholms Flygplats fortsatt är i drift. När vägar dimensioneras bör besöksnäringens behov inkluderas. Speciellt i östra och nordvästra Skåne är det en stor trafikökning sommartid. Då får inte vägar dimensioneras enbart utifrån boendes arbetspendling utan även sommartidens transportbehov bör beaktas. Sammanfattningsvis tror vi att de många förändringar som den nuvarande regeringen inlett kommer att göra stor skillnad. Vi vill betona vikten av att regeringen får fortsätta även efter valet 2026, så att man kan fortsätta arbeta med de här ytterligare föreslagna regelförenklingarna. Det kommer på riktigt hjälpa både den skånska matproduktionen och underlätta för de många viktiga aktörerna inom besöks- och restaurangnäringarna. Skånsk landsbygd som bostadsort och arbetsplats För att öka bosättningen på landsbygden bör det ske en kontinuerlig social utveckling. Nytänkande och alternativa verksamheter är många gånger avgörande och bör därför uppmuntras. Landsbygden har plats för fler än enbart lantbrukare och fritidsboende. Livsmedel och turism är exempel på områden där det finns en stor utvecklingspotential. Genom att göra det enklare att starta och driva företag, även på landsbygden, kan vi skapa fler möjligheter för människor att leva, växa och verka i hela Sverige. Skåne består av landsbygd med kärnor av städer, vilket påverkar valet av transport­medel. Därför är det positivt att den hårda bränslebeskattningen lättar, vilket underlättar boende på landsbygden. Hela Sverige ska leva och därför behöver vi också en politik som gör det möjligt. Levande landsbygd Att skapa nya företag och attraktivitet i hela landet där Skåne utgör en viktig del är verkligen en mycket viktig landsbygdsfråga. För en levande landsbygd är det önskvärt med en väl utbyggd infrastruktur. Människor bör ha samma möjligheter att leva och verka på landsbygden som i en tätort. För att öka landsbygdens attraktivitet är bland annat den fortsatta fiberutbyggnaden viktig, så att även de sista delarna av Skåne kan kommunicera med hög hastighet. För att skapa nya företag och attraktivitet i hela landet är landsbygdsfrågan mycket viktig och där utgör Skåne en viktig tillväxtpotential. Med rätt incitament och förutsättningar har Skåne stor potential att ge ett betydelsefullt bidrag till Sveriges fortsatta utveckling av företagande inom de gröna näringarna och en aktiv landsbygdsutveckling. Denna motion står samtliga skånska moderata riksdagsledamöter bakom. Peter Ollén (M) Boriana Åberg (M) Emma Ahlström Köster (M) Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) Ulrika Heindorff (M) Lars Johnsson (M) Lars-Ingvar Ljungman (M) Noria Manouchi (M) Ludvig Ceimertz (M)

Motion till riksdagen 2025/26:1202 av Ulrika Heindorff m.fl. (M) Persontågstrafiken i Skåne Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att ge persontågstrafiken i Skåne högsta prioritet under rusningstimmarna och tillkännager detta för regeringen. Motivering Varje dag förlitar sig tiotusentals skåningar på kollektivtrafiken för att få sin vardag att gå ihop. För många är tågresan en nödvändighet som påverkar deras tid, planering och livskvalitet. Men tyvärr är förseningar en ofta återkommande del av vardagen som skapar onödig stress och frustration. Förseningarna kan ha många orsaker, såsom kapacitetsbrister, spårspring och drift­störningar kopplat till underhållsbrister. Dessa störningar drabbar särskilt hårt under rusningstimmarna, när behovet av en fungerande och punktlig trafik är som störst. Trots att trafikoperatörerna gör sitt yttersta för att hålla trafiken i gång, är deras möjligheter att snabbt lösa uppkomna situationer begränsade av de prioriteringar som görs centralt i trafikledningen. För att säkerställa att Skånes tågpendlare kan förlita sig på tillförlitliga resor under de mest intensiva tiderna på dygnet krävs en tydligare prioritering av den regionala person­tågstrafiken. Detta skulle inte bara minska förseningarna utan också förbättra vardagen för tusentals människor som tvingas förlita sig på tågen varje dag. För att skapa ett mer tillförlitligt system för persontrafik under rusningstimmarna föreslås att den skånska regionala persontågstrafiken ges högsta prioritet i trafik­ledningssystemet. Trafikledningens beslutsstöd kring prioriteringar måste vara tydligt, så att de regionala persontågen, som används av flest människor under högtrafik, kan fortsätta sin trafik i tid. Skåningarna måste kunna lita på att den regionala persontågstrafiken i Skåne under rusningstimmarna prioriteras högst. Ett exempel på styrning som kan tjäna som exempel är det från grannlandet Danmarks Banedanmark, som är ett direktorat under Transport­ministeriet som ansvarar för den statliga danska järnvägsinfrastrukturen, inklusive planering, anläggning, drift och underhåll av järnvägsnätet. Banedanmark skriver i sin styrning: ”Passagertrafik prioriteres i myldretiden, men international godstrafik prioriteres i nattetimerne. Udenfor myldretid prioriteres international godstrafik … Passagertrafik har herefter andenprioritet efterfulgt af övrig trafik.”[1] Genom att säkerställa att pendeltågen prioriteras under de mest kritiska timmarna, kan livskvaliteten för tiotusentals skånska tågresenärer höjas och fler kan överväga att åka kollektivt. Samtidigt bidrar detta till möjlig ökad arbetsmarknadsintegration, större bostadsmarknad och bättre tillgång till såväl utbildning och forskning som kultur och nöjen i Skåne och Öresundsregionen. Regeringen bör därför överväga att ta initiativ till ett tågtransportsystem i Skåne som är anpassat till både dagens och framtidens behov, enligt intentionen i denna motion. Denna motion stöds av samtliga skånska moderata riksdagsledamöter. Ulrika Heindorff (M) Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) Lars Johnsson (M) Ludvig Ceimertz (M) Noria Manouchi (M) Peter Ollén (M) Boriana Åberg (M) Lars-Ingvar Ljungman (M) Emma Ahlström Köster (M) [1] https://www.bane.dk/da/Jernbanevirksomhed/Netredegoerelser/Netredegoerelse-2025.

Motion till riksdagen 2025/26:558 av Lars Johnsson m.fl. (M) Bättre infrastruktur i Skåne Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga behovet av att prioritera och tidigarelägga infrastruktursatsningar i Skåne och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga en ny fast förbindelse mellan Sverige och Danmark och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten till en fortsatt utbyggnad av Södra stambanan, Skånebanan samt Helsingborgs godsbangård och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga vägsatsningar såsom utbyggnad av E6 och E22 till sexfiliga motorvägar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga om en prioritering av hamninfrastrukturen i de skånska hamnarna av nationellt intresse bör göras och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om varvet i Landskrona och inseglingsrännan till Landskrona och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om betydelsen av en välfungerande flygtrafik i södra Sverige och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att inrätta en infrastrukturkommission tillsammans med Danmark för att säkerställa en samlad gränsöverskridande planering av infrastrukturen i Öresundsregionen och tillkännager detta för regeringen. Motivering Skåne har fantastiska möjligheter. Regionens attraktivitet är stor vilket bland annat tar sig uttryck i att Skåne 2023 hade den fjärde största procentuella folkökningen av Sveriges samtliga län. Men utmaningarna är också stora. Trots många nya arbetstillfällen är arbetslösheten fortfarande hög, den högsta i landet. Mindre än en halvtimma bort, på andra sidan Öresund, är situationen radikalt annorlunda. I Danmark är arbetslösheten betydligt lägre, och arbetskraftsbristen påtaglig, vilket lett till att många skåningar i dag arbets­pendlar till Danmark. Paradoxalt nog är arbetskraftsbrist ett problem även i Skåne, trots den höga arbetslösheten. För att komma tillrätta med Skånes höga arbetslöshet är det helt centralt att arbets­linjen värnas. Detta förutsätter att företagen ges goda förutsättningar, och att direkta hinder för deras verksamhet undanröjs. Men också att arbetspendling ytterligare underlättas, inte bara inom Skåne och angränsande regioner i Sverige utan också över Öresund. Med sitt strategiska läge hanterar Skåne en stor del av svenska företags transporter genom flera viktiga godsstråk. Effektiva, pålitliga och hållbara transporter till våra viktigaste exportmarknader är avgörande för det svenska näringslivets konkurrenskraft. Transittrafiken är normalt sett mycket omfattande och väntas öka kraftigt. Genom Skåne passerade förra året mer än en miljon lastbilar. Enligt rapporten ”Hela kungariket och halva pengarna”, framtagen av Sydsvenska Handelskammaren, har Skåne förbisetts vid fördelningen av nyinvesteringar i infrastruktur i de nationella planerna 2010–2029. Skåne måste därför prioriteras vid kommande infrastrukturplanering. Vägnätet är mycket hårt belastat, och bristen på järnvägskapacitet och fullgoda anknytningar i hamnarna omöjliggör växlingen av gods från väg till järnväg och sjöväg. Trafikverket har pekat ut sträckorna Lund–Hässleholm, Malmö–Ystad, Kristianstad–Hässleholm och Helsingborg–Ängelholm bland de järnvägssträckorna med störst kapacitetsbrist i landet. Det är välkommet att sträckan Malmö–Lund förstärkts med två nya spår. Likaså välkomnas beslutet att sträckan Lund–Hässleholm skall byggas ut med två nya spår. Den ansträngda kapacitetssituationen på väg och järnväg i Skåne understryks av det eftersatta underhållet. Detta utgör ett hot mot tillväxt, framkomlighet och utveckling av hållbara transportlösningar inte bara i Skåne utan i hela Sverige. Den förra regeringens politik, präglad av avsaknad av beslut avseende viktiga infrastrukturprojekt, har drabbat Skåne hårt. Förutom att Skånes utveckling på detta sätt hämmas, har trafikstråken genom Skåne blivit flaskhalsar för svenska företags transporter till och från kontinenten, vilket är förödande för hela vårt land. För att ta vara på de goda förutsättningar som finns, men också möta utmaningarna vi står inför, krävs en stabil, modern och rätt dimensionerad infrastruktur. Som det är idag riskerar brister i infrastrukturen bli hinder för tillväxt av nya och växande företag samt arbetstillfällen. Att tidigarelägga angelägna infrastrukturprojekt skulle dessutom få dubbel effekt, då själva byggandet kan vara ett sätt att skapa arbetstillfällen, vilket bidrar till att mildra effekterna av lågkonjunkturen. Alla trafikslag hänger ihop i ett sammanflätat system där brister i det ena omedelbart leder till konsekvenser i det andra. Planerings- och genomförandetiden för stora infrastrukturprojekt är mycket lång, ofta mer än 10 år. Därför måste infrastruktur­planeringen präglas av såväl långsiktighet och god framförhållning som en helhetssyn. I detta sammanhang kan Danmark tjäna som förebild med sitt ”infrastrukturpakke”. En bred politisk uppgörelse i dialog med näringslivets aktörer, inte sällan finansierad genom privat kapital. Det ger långsiktighet och tydlighet som får myndigheter och näringsliv att våga agera. Nedan listas några av de projekt som är mest angelägna för att skapa en välfungerande infrastruktur i Skåne. Alla dessa förslag syftar till att ge maximal utdelning per investerad krona i form av förbättrade trafikflöden på vägar, järnvägar, sjövägar och flyg, och därmed skapa förutsättningar för ökad tillväxt och fler jobb. Vi är dessutom övertygade om att en satsning på Skånes infrastruktur är en satsning på hela landet. Öresundsbrons överskott Om några år är Öresundsbron betald. Vinsten från Öresundsbron uppgick 2024 till mer än 1,6 miljarder DKK. I Sverige går intäkterna av Öresundsbron direkt till statskassan, medan de i Danmark är öronmärkta för infrastruktursatsningar. På samma sätt som trängselavgifterna i Stockholm och Göteborg används för att förbättra infrastrukturen i dessa städer är det en självklarhet att avgifterna från Öresundsbron ska användas för behövliga infrastruktursatsningar i Skåne. Vi välkomnar därför regeringens besked att framtida intäkter från Öresundsbron från och med 2029 kommer att användas för investeringar i infrastrukturen i regionen. Trafiken över Öresund Öresundsregionen är Skandinaviens viktigaste tillväxtregion. Att regionen har en fungerande infrastruktur är därför fundamentalt. Särskilt kan framhållas trafiken över Öresund som inte bara är av regional utan även av nationell och internationell betydelse. Sedan Öresundsbron öppnades 2000 har samarbetet mellan Storköpenhamn och Skåne ökat markant, och persontrafiken har nästan fördubblats. I EU:s TEN‑T-plan för moderni­sering av det europeiska transportnätet och utveckling av effektivare transportkorridorer för godstrafik pekas Öresundsbron ut som en kritisk länk i Skandinavien. När det på­gående bygget av en fast förbindelse över Fehmarn Bält är klart 2029 kan det förväntas att godstransporterna över Öresund ökar markant varför en kapacitetsförstärkning är nödvändig. Dagens situation med enbart en fast förbindelse över Öresund är dessutom mycket sårbar. Ett längre avbrott för trafiken över Öresund skulle få stora konsekvenser, inte minst för godstrafiken. Det är därför av yttersta vikt med en ny fast förbindelse mellan Sverige och Danmark. Skåne har en mycket hög arbetslöshet, medan den i Danmark är betydligt lägre. Detta skapar förutsättningar för, och behov av, ett allt större utbyte av arbetskraft. Även av detta skäl behövs ytterligare en fast förbindelse mellan Sverige och Danmark. Det välkomnas att regeringen har beslutat att utse en särskild utredare med uppdrag att ta fram en uppdragsbeskrivning för en strategisk svensk-dansk utredning. Ambi­tionen är att en sådan strategisk utredning ska skapa samsyn kring behovet av kapacitet och redundans för transporter över Öresund från 2050, och en gemensam syn på inriktningen för hur transportsystemet i Öresundsregionen ska fungera. Utredaren ska redovisa sina slutsatser senast den 28 november 2025. Utredningen blir ett viktigt underlag för det vidare arbetet som skall leda fram till ett gemensamt beslut om lokalisering och utformning av en ny fast förbindelse mellan Sverige och Danmark. Järnvägstrafik Stora delar av den statliga järnvägsinfrastrukturen i Skåne är eftersatta. Trots att Region Skåne och skånska kommuner har erbjudit en miljard i samfinansiering av bland annat Ystadbanan och Skånebanan har dessa inte inkluderats i den nationella planen 2022–2033. Södra stambanan Södra stambanan är en av de allra viktigaste delarna i vårt järnvägsnät. Vi välkomnar att sträckan Malmö–Lund är utbyggd till fyra spår vilket ökat kapaciteten till 650 tåg per dygn. Södra stambanan behöver dock förstärkas ytterligare. Trafikverket har i en utredning som presenterades i juni 2023 konstaterat att en utbyggnad av Södra stambanan med två nya spår på sträckan Hässleholm–Lund är den högst prioriterade åtgärden i Skåne. Vi instämmer i Trafikverkets bedömning och anser att utbyggnaden av stambanan ska ske i anslutning till befintlig järnväg, men det är bråttom. Vi anser därför att färdigställandet av ny stambana mellan Lund C och Hässleholm måste tidigareläggas. För att öka kapaciteten i Skåne pekar Trafikverket i sin utredning också på att det krävs omfattande utbyggnader av såväl Malmö C som Hässleholm C. På sikt kommer det också att krävas kapacitetsförstärkningar på Södra stambanan från Hässleholm vidare norrut upp genom Småland. Trafikverket menar att en utredning om en sådan kapacitetsförstärkning bör inledas snarast. Vid en sådan utredning bör man också titta på alternativet med en sträckning längs befintlig järnväg från Hässleholm till Markaryd för att därefter bygga ny dubbelspårig järnväg utmed E4:an till Jönköping för vidare anslutning till den s.k. Ostlänken i Linköping. För en sådan lösning talar att utbyggnaden kan ske utan störningar på den befintliga stambanan. En sådan utbyggnad ökar också redundansen i järnvägsnätet och är troligtvis också mer kostnadseffektiv än att bygga utmed befintlig stambana. Genom att bygga utmed befintlig infrastruktur skapas inte heller några nya ”bullerkorridorer” genom landskapet. Ramlösa station samt spår Helsingborg–Ramlösa I mars 2023 beslutade regeringen om byggstart för dubbelspår på sträckan Maria–Helsingborg C. Ett efterlängtat beslut som vi välkomnar. Redan idag utgör dock Ramlösa station (som är en del av Helsingborgs godsbangård) en flaskhals. Situationen förvärras när dubbelspåret på sträckan Maria–Helsingborg C tas i bruk. Trafikverket har därför pekat på att en utbyggnad av Ramlösa station samt nya spår Helsingborg–Ramlösa som prioriterad kapacitetsåtgärd i Skåne. Därtill skall beaktas att Helsingborgs nya sjukhus skall vara beläget vid Ramlösa station. Skånebanan Skånebanan binder samman Helsingborg–Hässleholm–Kristianstad och går sedan vidare in i Blekinge. För att fullt ut kunna integrera östra Skåne i Öresundsregionen bör järnvägen byggas ut på dessa sträckor. Sträckan Kristianstad–Hässleholm är i dag landets mest trafikerade enkelspår där trafiken utgörs av godståg, Öresundståg och pågatåg. Det innebär stora begränsningar i möjligheten att bygga ut kollektivtrafiken och transporterna österut, och därmed hindras sammankopplingen av de två arbetsmarknadsregionerna i Skåne. Därför bör den sträckan byggas ut med dubbelspår snarast möjligt. Utbyggnaden har av Trafikverket pekats ut som en prioriterad kapacitetsåtgärd i Skåne. Vägtrafik Det är angeläget att hela E22-sträckningen – inte bara genom Skåne – byggs ut till full motorvägsstandard. Även E65 mellan Malmö och Ystad är hårt belastad och olycks­drabbad och behöver byggas ut till två-plus-två-väg, inte minst av trafiksäkerhetsskäl. E65 är i princip likadan idag som för 25 år sedan, trots att trafikflödena har ökat med mellan 80 och 100 procent och den har därigenom blivit en flaskhals. Genom att höja standarden på E65 kan man främja en positiv utveckling för näringslivet, turismen och sysselsättningen i sydöstra Skåne, men även på nationell nivå eftersom E65 är till­fartsväg till Ystads hamn. E65 fungerar också som en dansk ”inrikesväg” då den är hårt belastad med transittrafik mellan Själland och Bornholm via färjorna som angör Ystads hamn. Trafikmängden på vägarna E6 och E22 in mot de stora städerna Malmö, Lund och Helsingborg har de senaste åren ökat kraftigt och är alldeles för stor för vägarnas nuvarande standard. För att säkerställa att såväl arbetspendlingen in till dessa tillväxt­motorer som de mer långväga transittransporterna fungerar på ett tillfredsställande sätt behöver dessa sträckor byggas ut till tre körfält i båda riktningarna. Året innan pandemin skedde i snitt en trafikolycka om dagen på E6 mellan Vellinge och Helsingborg. Alla dessa olyckor orsakar såväl mänskligt lidande för de drabbade som enorma kostnader för samhället. Nödlösningen med att förbjuda lastbilsomkörning har inte förbättrat situationen nämnvärt, eftersom förbudet inte efterlevs. Trafikverket utredde ett tredje körfält på E6/E22 mellan trafikplats Vellinge N och Petersborg, en hårt belastad sträcka som påverkar framkomligheten för kollektiv- och biltrafik samt tunga transporter. Ett tredje körfält skulle höja kapaciteten och ge en ökad trafiksäkerhet, färre störningar och bättre restider. Därför är Trafikverkets besked med ett förslag som innebär ett tredje körfält endast på sträckan Västra Klagstorp–Petersborg en mycket stor besvikelse. Ändringen gör att de mest kapacitetskritiska delarna lämnas oförändrade samtidigt som godstrafiken på väg ständigt ökar. En utbyggnad av E6 mellan Helsingborg och Vellinge till trefilig motorväg i båda riktningarna behövs snarast. Den kommer att göra vägen mindre sårbar för olyckor samt förbättra tillgängligheten och ge bättre förutsättningar för arbetspendling. Detta är därför en av de allra mest prioriterade infrastruktursatsningarna i Skåne. Likaså är det angeläget med breddning av på- och avfarterna. Väg 108 är ett av de viktigaste transport­stråken till Sveriges näst största hamn, Trelleborg, och bör därför byggas ut till två körfält i båda riktningarna hela sträckan Lund–Trelleborg. En stor del av den tunga trafiken genom Skåne utgörs av transittrafik som kommer till Skåne via Öresundsbron eller Trelleborgs hamn. Denna trafik går oftast längs vägarna E6 och E4 norrut via Helsingborg mot Markaryd. För att avlasta E6 mellan Malmö och Helsingborg från denna transittrafik bör man utreda möjligheten att bygga om vägarna 23 och 117 från Rolsberga alternativt Hörby upp till Markaryd till motorvägsstandard, vilket också hade förkortat körsträckan mellan brofästet och Markaryd jämfört med den nuvarande rutten via Helsingborg. Redan idag föreligger ett stort behov av att uppgradera väg 23 på sträckan Rolsberga–Hässleholm för ökad trafiksäkerhet och framkomlighet. Även vägarna 9 (Trelleborg–Hammenhög–Brösarp), 11 (Sjöbo–Tomelilla–Simrishamn), 13 (Ystad–Sjöbo–Höör), 24 (Örkelljunga–Hässleholm), 111 (Helsingborg–Mölle) m.fl. behöver uppgraderas för att hantera de ökade trafikvolymerna, och anpassas till kraven på ökad trafiksäkerhet och framkomlighet. Hamnar Hamnarna i Trelleborg, Helsingborg, Ystad, Malmö och Åhus är viktiga delar av det svenska transportsystemet, och därmed av nationellt intresse. De är också en i många avseenden outnyttjad resurs. Transporterna mellan Sverige och Central- och Östeuropa ökar och väntas öka ännu kraftigare de närmaste åren. Det är viktigt att dessa transporter kan tas om hand på ett effektivt och miljövänligt sätt. För att främja överflyttningen av godstransporter från väg till sjöfart behövs ett fullgott infrastrukturnät i anslutning till ovan nämnda hamnar. Åhus hamn Åhus hamn är sydöstra Sveriges största containerhamn, och en av södra Sveriges mest betydande bulkhamnar. Inom hamnområdet verkar bland andra The Absolut Company och Knauf Danogips. Med större satsningar på hållbara sjötransporter skulle mer gods kunna flyttas över från väg till sjöfart, och därmed avlasta hårt trafikerade sträckor mot exempelvis Göteborg. Helsingborgs hamn Helsingborgs hamn är landets näst största containerhamn och utgör ett konkurrens­kraftigt nav för sjö- och landtrafik i södra Sverige. Hamnen arbetar aktivt för att minska sin miljöpåverkan genom ökad automatisering, digitalisering och elektrifiering. For Sea, tidigare Scandlines, trafikerar leden Helsingborg–Helsingör med färjor med halv­timmestrafik, ett viktigt komplement till lastbilstrafiken på Öresundsbron. Helsingborgs hamn är av riksintresse för sjöfarten enligt Sjöfartsverkets beslut från 2001. Malmö hamn (Copenhagen Malmö Port) CMP är en av Sveriges fem corehamnar, och därmed utpekad som en central hamn i EU-sammanhang. En mycket stor del av godsomsättningen i hamnområdet i Malmö transporteras på järnväg till andra destinationer i Sverige och Norge. Därför behövs det infrastruktur som kan möta dagens och framtidens behov. Rangeringsspåren i Malmö uppfyller inte CEF-förordningens krav på spår som ska räcka för 740 meter långa tåg. Om inte spåren uppgraderas inför öppningen av Fehmarn Bält-förbindelsen kan problem uppstå vid omlastning till andra godsslag – något som gör att Malmö, som är tänkt att fungera som hubb, kan bli en flaskhals och som också kan innebära att det blir svårare att komma vidare med järnvägstransporterna. En elektrifiering av spåren ut till hamnen skulle innebära både förbättrad miljö och mindre rangering eftersom man inte längre skulle behöva byta från ellok till diesellok på godsbangården. Trelleborgs hamn Trelleborgs hamn, också en av Sveriges fem corehamnar, är Skandinaviens största roro-hamn med cirka 30 ankomster och avgångar per dygn. I år slutförs en utbyggnad av hamnen, vilket innebär att, förutom att färjetrafiken flyttats längre bort från bebyggelsen i centrala Trelleborg, också mottagandet av större, effektivare och modernare fartyg med den senaste miljötekniken möjliggörs. Sedan hamnutbyggnaden startade har Trelleborgs hamn förlängt Sverige med 550 meter söderut, byggt 3 km långa nya vågbrytare, använt 600 000 ton sten som har tagits sjövägen, muddrat 1,7 miljoner kubikmeter samt skapat 50 hektar nytt land där det tidigare var hav. För att Trelleborgs hamn ska vara en välfungerande intermodal ”hubb” i trafiken mellan Skandinavien och kontinenten behövs en tidigareläggning av utbyggnaden av en östlig ringväg mellan väg 108 och en ny hamninfart mellan väg 9 och Trelleborgs hamn. Tågfärjeförbindelsen mellan Trelleborg och Tyskland är väldigt viktig för gods­trafiken. Om något skulle hända med Öresundsbron eller med Stora Bält-förbindelsen kommer den export- och importberoende svenska industrin att försättas i en mycket besvärlig situation, utan alternativa transportvägar till kontinenten. Därför är nämnda tågfärjeförbindelse viktig för redundansen för godsförsörjningen till Sverige. Vi välkomnar därför att regeringen i år gett Trafikverket i uppdrag att vidta åtgärder för att säkerställa fortsatta tågfärjeförbindelser mellan Sverige och Tyskland. Ystads hamn Ystads hamn är Sveriges näst största hamn för personbilstrafik och tredje största färje­passagerarhamn med utmärkta förbindelser till Bornholm, Polen och Tyskland. Genom en utbyggnad har hamnen fått kraftigt utökad kapacitet med två nya färjelägen som kan ta emot upp till 240 meter långa fartyg. Muddringsarbeten har genomförts så djupet för inseglingen är minst 9,5 meter och den befintliga inseglingen har utvidgats till 150 meter vilket möjliggör besök av kryssningsfartyg. Att stora fartyg angör hamnen innebär extra intäkter för näringslivet, men kräver också förbättrad infrastruktur. Bland annat väntas trafiken från Polen fördubblas fram till 2040, vilket ännu hårdare kommer att belasta den redan hårt överbelastade Dragongatan. Utan en ny trafiklösning i anslutning till Dragongatan och hamnen riskerar trafikstockningar vid anlöp i hamnen att lamslå all övrig trafik. En oförändrad trafiksituation riskerar att hämma hamnens starka tillväxt, och därmed en viktig motor för näringslivet. Varvet i Landskrona Varvet i Landskrona är idag Sveriges största reparationsvarv, och det enda med facilitet och kapacitet att hantera stort tonnage. Farleden in till Landskrona utgör dock en begränsning för att ta emot än större tonnage än det som hanteras idag. Varvet i Landskrona är det enda i Sverige som kan ta emot samtliga fartyg i den svenska isbrytarflottan. Behovet av större tonnage har ökat över tid i takt med ökade godsvolymer varför hamnarna i Sverige under den senaste 10- till 15-årsperioden har anpassat sig genom utbyggnader för att hantera större fartyg. Stora delar av fartygsflottan har bytts ut eller förlängts och ligger nu uppemot 240 meters längd. Med rådande säkerhetsläge är det ur ett beredskapsperspektiv viktigt att utreda var framtidens fartyg ska repareras och få sitt underhåll för att säkerställa deras drift. Vid en sådan utredning bör man särskilt titta på möjligheterna att förbättra inseglingsrännan till Landskrona för att möjliggöra att varvet kan ta emot större tonnage än idag. Flygtrafik Tillgången till bra flygförbindelser är avgörande för tillväxten, något som måste beaktas vid planering av satsningar på infrastruktur. Vi välkomnar därför regeringens beslut om satsningar på de regionala flygplatserna. Med Rysslands krig i Ukraina har den säkerhetspolitiska situationen för Europa och för Sverige radikalt förändrats. Detta ställer också helt nya krav på behovet av beredskapsflygplatser. Att vara beredskapsflygplats innebär att flygplatsen med en timmes varsel ska kunna ta emot och sända i väg samhällsnyttigt flyg, dygnet runt, året om. Vi välkomnar därför regeringens satsningar på beredskapsflygplatser 2025 och ser framför oss att satsningen permanentas. Flygplatsen Ängelholm-Helsingborg var privatägd och utan behov av statliga subventioner innan coronakrisen. Men de under coronakrisen ändrade förutsättningarna gjorde att denna lösning inte längre var ett alternativ. Sju skånska kommuner tog därför ett gemensamt och stort ansvar för att bibehålla en fungerande flygtrafik i Nordvästskåne, och är sedan 1 september 2020 ägare till verksamheten vid Ängelholm-Helsingborgs flygplats. För att långsiktigt säkra flygplatsen och dess positiva utveckling instämmer vi i slutsatsen i den s.k. flygplatsutredningen (Statens ansvar för det svenska flygplats­systemet – för tillgänglighet och beredskap, Ds 2023:3) om att Ängelholm Helsingborgs flygplats ska inkluderas i det nationella basutbudet samt att flygplatsen ska utgöra en beredskapsflygplats. Det är angeläget att detta kommer till stånd så snart som möjligt. Kristianstad Österlen Airport upplevde före coronakrisen en positiv utveckling med fler passagerare. En av Sjöfartsverkets helikopterbaser är lokaliserad på flygplatsen. Det är därför med oro vi noterat att Sjöfartsverket aviserat att antalet helikopterbaser i landet skall minskas från fem till tre, och vad detta kan innebära för helikopterbasen på Kristianstad Österlen Airport. Under 2025 är Kristianstad Österlen Airport en av landets beredskapsflygplatser. Permanent status som beredskapsflygplats skulle ge Kristianstad Österlen Airport bättre möjlighet att överleva och att fortsätta bidra till Skånes utveckling. Copenhagen Airport (Kastrup) och Malmö Airport (Sturup) kompletterar varandra väl och utgör tillsammans de viktigaste naven i flygtrafiken för södra Sverige. För att skapa bättre förutsättningar för ett ömsesidigt kapacitetsutnyttjande på de båda flygplatserna behöver förbindelserna mellan dem förbättras avsevärt. Därför måste arbetet med planering av järnvägstrafik mellan de båda flygplatserna via Malmö komma igång. Hela regionen skulle gagnas av en bättre tillgänglighet till Malmö Airport, som förutom viktig flygplats för passagerar- och frakttrafik även är en stor arbetsplats. Denna motion ställer sig samtliga skånska moderata riksdagsledamöter bakom. Lars Johnsson (M) Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) Boriana Åberg (M) Peter Ollén (M) Noria Manouchi (M) Emma Ahlström Köster (M) Ludvig Ceimertz (M) Ulrika Heindorff (M) Lars-Ingvar Ljungman (M)

Motion till riksdagen 2025/26:353 av Lars Johnsson m.fl. (M) Ett Skåne fritt från varg Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över förutsättningarna för ett Skåne fritt från varg och tillkännager detta för regeringen. Motivering De senaste åren har flera vargrevir etablerats i Skåne. Det finns idag åtminstone tre revir, troligtvis fler än så. Vargreviren är lokaliserade till de områden i Skåne som har högst antal djurenheter per hektar jordbruksmark vad gäller tamdjur. 2023 var Skåne det län i landet som hade högst antal rapporterade vargangrepp på nötdjur och det län som hade det näst högsta totala antalet rapporterade vargangrepp på tamdjur. Det har i media rapporterats om att en mjölkproducent i Skåne valt att lägga ner sin produktion, bland annat på grund av varg. Mot denna bakgrund är det häpnadsväckande att det inte beviljades licensjakt på varg i Skåne den gångna vintern. Det framgår med tydlighet att beslutande myndigheter inte inser allvaret i situationen och är tondöva inför vad riksdagens majoritet uttalat. Förutom djurens lidande samt att de direkta ekonomiska skador som vargangreppen medför så orsakar vargens närvaro också oro för många djurägare. Det har också rapporterats om tamdjur som instinktivt rymmer från sina inhägnader när de får vittring av varg, vilket i sin tur skapar omfattande merarbete för djurägare samt ökar risken för olyckshändelser i t.ex. trafiken. Problemet med angrepp på tamdjur förväntas öka i takt med att vargstammen ökar, bland annat eftersom varg som jagar i flock har större benägenhet att ge sig på större tamdjur än ensamjagande vargar. Det stora antalet vargangrepp på tamdjur hotar på allvar djurhållningen i Skåne då det rapporteras om många djurägare, framförallt fåruppfödare, som överväger att sluta med djurhållning. Skåne är ett av de län i Sverige som har högst befolkningstäthet. Tillgången på allemansrättslig mark är i delar av Skåne starkt begränsad då huvuddelen av marken utgörs av odlingsmark. Den allemansrättsliga marken som finns i Skåne utnyttjas därför frekvent av det rörliga friluftslivet. Vargreviren i Skåne är framförallt lokaliserade till områden med god tillgång på allemansrättslig mark. Det har vid flera tillfällen rapporterats om orädda och närgångna vargar, incidenter som skapat mycket obehag och oro hos de drabbade. Det förekommer också rapporter om vargangrepp på hundar. Skånes höga befolkningstäthet medför också att vargen i stor utsträckning kommer i kontakt med människor vilket kan antas medföra att vargen blir alltmer oskygg. Utifrån Skånes höga befolkningstäthet är det därför direkt olämpligt med varg i Skåne. I sydöstra Skåne lever Sveriges enda stam av den ursprungliga svenska kronhjorten, Skånes landskapsdjur. I övriga delar av landet är kronhjorten uppblandad med från Europa importerade underarter. Kronhjortsstammen i sydöstra Skåne har under lång tid vårdats med en strikt kontrollerad licensjakt. Hur en etablering av ett vargrevir i den unika kronhjortens kärnområde skulle påverka kronhjorten är det ingen som kan svara på. Mycket talar dock för att en sådan etablering kan påverka kronhjorten mycket negativt. Med tanke på att kronhjortsstammen är helt unik borde det vara ett prioriterat mål att hålla området fritt från varg. Skåne har varit fritt från varg sedan 1800-talet. Det fanns självklart goda grunder för våra förfäder när de utrotade vargen. Det är ett stort misstag att stillatigande acceptera en återetablering av varg i Skåne. Man bör således se över förutsättningarna för att befria Skåne från varg. Lars Johnsson (M) Emma Ahlström Köster (M) Boriana Åberg (M) Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) Ludvig Ceimertz (M) Peter Ollén (M) Noria Manouchi (M) Ulrika Heindorff (M) Lars-Ingvar Ljungman (M)