Herr talman! Det är ju bra att Håkan Svenneling säger att han och Vänsterpartiet står upp för att försvara Sverige, våra grannar och vår region. Problemet är att DCA-avtalet är en del av detta försvar som gör det möjligt att vi tillsammans med Norge, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Danmark, Polen och så vidare har detta avtal och bygger säkerhet, avskräckning och förmåga att kunna reagera i tid.

Vi ser uppenbarligen Ryssland och ryska kärnvapen som det stora hotet, och vad är det då som håller tillbaka de ryska försöken att hota med kärnvapen? Jo, vare sig vi gillar det eller ogillar det är det ett faktum att det är det amerikanska kärnvapenparaplyet. Det är därför Putin egentligen bara är intresserad av att prata med USA.

Det är USA som är styrkan i Nato, och det vi ska vara oroade för är om USA skulle minska sin närvaro i Nato. Då skulle Nato som helhet försvagas, och då skulle vi som helhet försvagas. Det är naturligtvis oerhört viktigt att USA finns med och att vi har ett avtal med USA och skapar förutsättningar att bygga trösklar, bygga avskräckning och bygga förmåga att kunna reagera och agera snabbt.

När det gäller NPT sa jag aldrig att jag inte trodde att NPT var möjligt nu. Jag jobbar stenhårt för att NPT ska vara målbild 2026, inför nästa översynskonferens. Därför har jag sagt nej till förbudsavtalet och annat som kan splittra fokus. Jag står bakom Stockholmsinitiativet och vill naturligtvis att det ska vara möjligt att avrusta. Men när vi ser att Kina har rustat med plus 18 procent kärnvapenstridsspetsar det senaste året inser vi att läget inte är där just nu.

Herr talman! Föraktfull är jag långt ifrån. Jag tycker att debatten hör hemma i denna kammare, och jag bryter gärna åsikter med Håkan Svenneling och andra.

Jag tycker att det är viktigt att vi undviker desinformation och sprider bilder som till exempel handlar om att vi får kärnvapen på svensk mark. Detta tycker jag är en del av en desinformationskampanj, och vi kan se hur den fortplantar sig i sociala medier. Vi har alla skäl att hålla tillbaka och markera mot den typen av försök att omtolka avtalet som görs på ett sätt som absolut gillas av Kreml men som inte befrämjar en god debatt i Sverige.

Jag måste också säga att jag hör olika argument. Från Håkan Svenneling är det kärnvapen och Natomotståndet, och nu är det USA som återigen verkar vara den stora hotbilden för Vänsterpartiet. Jag tycker att det är supermärkligt att man inte har tagit sig vidare från den gamla retoriken, som har levt också i Sverige och som uppenbarligen finns kvar, i alla fall i delar av Vänsterpartiet, om jag tolkar det rätt.

Det senaste argumentet mot DCA-avtalet knyter an till att Trump kan vinna valet i höst, och då har det blivit ett skäl att säga nej till DCA-avtalet eller vilandeförklara det. Jag tycker, herr talman, att detta är att söka argument för en vilandeförklaring som i grunden handlar om att säkra våra rättigheter enligt kapitel 2.

Det är rörelsefriheten som ska säkras här. Det finns dock ingen - inte lagrådet, inte KU och inte Vänsterpartiet eller Miljöpartiet - som har pekat på att just den frågan hotas av avtalet. Det här har kommit som någon form av extrapåslag i slutskedet av debatten för att kunna göra det större än vad det är.

Herr talman! I grunden handlar det om att vi under tid lång tid har haft en hållning i Sverige som har tjänat oss väl. Vi har från svensk sida, gentemot alla andra, deklarerat att Sverige inte vill se kärnvapen på svenskt territorium. Detta har respekterats av andra. Det är utgångspunkten.

Vi behöver inte ändra någonting på grund av DCA-avtalet, för där tillförs inte någon fråga om kärnvapen. Snarare står det att hänsyn ska tas till den modell vi har också när det gäller lagring av olika försvarsmateriel. Det är full suveränitet.

Danmarks och Norges avtal är i grunden en hänvisning till deras tidigare historia. De har varit medlemmar i Nato länge och har haft avtal länge. De avtal som ni nu hänvisar till, Emma Berginger, är så att säga tilläggsavtal till tidigare avtal. Man ökar till exempel antalet baser i Norge och justerar i Danmark och säger att det inte ändrar något i den tidigare policyn. Denna policy har inte varit avtalsbunden, utan det har varit en uttalad policy. Det har varit skälet från deras sida.

Under vår diskussion inför Natomedlemskapet har det varit en tydlig signal: Håll detta utanför avtalet, och håll avtalet rent! Det gjorde vi, med en tydlig signal om att svensk policy kommer att fortsätta att gälla. Detta har kvitterats av alla som jag har talat med. De säger att de självfallet respekterar detta och att de skulle bli förvånade om det var något annat som gällde. Detta har jag hört från Natos generalsekreterare och en lång rad andra personer.

Att frågan om en lagstiftning om kärnvapen förs fram just nu är ganska säkert ett försök att skapa tvivel om vad som gäller i avtalsfrågan.

Herr talman! Jag har inte hört någon allierad som ställer frågan om vad som gäller i Sverige. Alla är på det klara med vad den svenska hållningen är när det gäller både baser och kärnvapen. Ingen av alla som jag har mött har rest denna fråga under den ganska långa processen, inte bara de senaste två åren utan också tidigare. Man är mycket klar över vad Sverige tycker och hur Sverige förhåller sig. Man ser det dessutom som en del av den nordiska positionen.

Att Finland har en lagstiftning hänger ihop med något helt annat. Det är inte DCA-avtalet som är grunden för den finska lagstiftningen, utan det är kärnenergifrågor. Det var en annan utgångspunkt när den lagstiftningen togs fram, och det är jag övertygad om att Emma Berginger är medveten om.

De norska och danska skrivningarna är näst intill identiska med våra, det vill säga respekt för självständighet, respekt för lagar och respekt för internationella överenskommelser. Det har vi också som utgångspunkt, likaså som vi markerar att det handlar om vilken försvarsmateriel som ska finnas på svenskt territorium. Det är tydligt.

Men jag förstår, jag hör, herr talman, att det är en förtroendefråga. Nu hörde jag att förtroendet för statsministern inte är på topp, och jag hörde att Håkan Svenneling inte har förtroende för Trump. Då spelar man upp den typen av frågor.

Vi kan se att sex av åtta partier i kammaren är eniga om att avtalet behövs för att göra vårt Natomedlemskap mer stabilt. Det betyder mycket för oss, för våra grannar och i avskräckning gentemot Ryssland och eventuella försök från Rysslands sida. Det hoppas jag att vi kan vara eniga om.

Herr talman! Först och främst vill jag tydliggöra att vi från Miljöpartiet inte har något emot amerikanska soldater. Vi ser ett behov av att ha ett samarbete med andra allierade inom Nato, inte minst med USA.

Därmed behöver vi också ha tydliga avtal som reglerar vad det är som gäller när amerikansk militär och civila delar av deras styrkor är på plats i Sverige. Men avtalen måste vara tydliga. Inte minst menar vi att Sveriges regering behöver vara tydlig när det gäller kärnvapen och se till att vi stänger dörren för kärnvapen både i fred och i krig med en lagstiftning.

Jag vill ställa samma fråga till Magnus Berntsson som jag ställde tidigare. Om man nu inte ser behov av att ha kärnvapen på svenskt territorium, varför kan man då inte ställa upp på en lagstiftning som reglerar detta på ett tydligt sätt?

Apropå det som Magnus Berntsson säger om domsrätten vill jag också fråga hur Kristdemokraterna ser på samtyckeslagstiftningen. Menar Kristdemokraterna att Sverige borde ta tillbaka domsrätten i fall då det handlar om sexualbrott eller att man inte borde ta tillbaka domsrätten i dessa fall?

Herr talman! Jag vill ändå understryka att jag inte ser det som att ingenting har ändrats. Tvärtom är det väldigt mycket som har ändrats de senaste åren.

Vi har en fullskalig invasion av Ukraina som har ändrat säkerhetspolitiken och det säkerhetspolitiska läget drastiskt i vårt närområde. Det har också fått Sverige att ansöka om medlemskap i Nato, någonting som många bedömde som totalt irrelevant för ett antal år sedan. Men nu är vi här. Sverige är medlem i Nato, och Nato är en organisation som ytterst bygger på kärnvapenavskräckning.

Jag tror också att många hade blivit förvånade om man för ett antal år sedan hade hört den intervju där statsminister Ulf Kristersson öppnade upp för att ha kärnvapen på svenskt territorium i krigstid. Men det är där vi är i dag; det är den typen av diskussioner som förs.

Sett till den europeiska diskussionen och debatten vet vi att man även där börjar diskutera sådana här frågor. Behöver Europa ha ett eget kärnvapenparaply? Borde Tyskland utveckla kärnvapen? Ska Frankrike dela sina kärnvapen mer? Det här är diskussioner som för ett par år sedan var fullkomligt otänkbara men som nu är en realitet. Självklart innebär det att vi måste förnya och förtydliga våra ställningstaganden om de ska vara relevanta i den samtid som vi lever i.

Just därför skulle vi behöva ett tydligt ställningstagande med en lagstiftning, antagen här i kammaren i Sveriges riksdag, som tydligt stänger dörren för kärnvapen på svenskt territorium såväl i fred som i krig. På det viset skulle vi vara tydliga både gentemot våra medborgare, varav många faktiskt undrar vad det är för någonting som gäller nu, och gentemot andra allierade.

Vi kan konstatera att Finland har en lagstiftning. Norge och Danmark har sina policyer som man hänvisar till i avtalet. Men Sverige har inte något sådant.

Jag fick inget svar när det gäller KD:s syn på sexualbrottslagstiftningen och huruvida samtyckeslagen ska gälla alla i Sverige.

Herr talman! Det är en väldig tur att de här debatterna spelas in, för jag tror att det finns en hel del saker som vi kommer att vilja gå tillbaka till i framtiden. Men egentligen hoppas jag att vi inte behöver gå tillbaka till de här grejerna och att det inte kommer att hända någonting över huvud taget.

Jag har suttit och funderat på något sedan hela debatten började för länge sedan. Man skriver ett avtal som är 30 sidor långt. Det är ganska detaljerat, och det innehåller diskussioner om körkort och frimärken och massvis med skattelagstiftning - vilket är en helt annan grej, som man också borde diskutera.

Men när det gäller andra saker som är väldigt viktiga väljer man att inte göra några regleringar. Det där stannar hos mig som någon form av fråga. Varför väljer man att skriva in att amerikanska frimärken gäller men har det som någon form av gentlemen´s agreement - förlåt att jag pratar engelska - att amerikanerna inte ska ta hit kärnvapen? Det är en fråga jag har till ledamoten. Behöver inte de stora frågorna regleras i ett sådant här avtal när de små frågorna regleras? Det gör mig väldigt förvirrad.

Ledamoten sa att man kan ta tillbaka domsrätten i fall av betydelse. Vilka fall tänker ledamoten är av betydelse när det gäller brottslighet?

Herr talman! Jag håller såklart med Magnus Berntsson - det gör vi alla här i kammaren - om att vi behöver stärka vår egen säkerhet. Det är därför vi har tagit fram en försvarsberedningsrapport och gjort en överenskommelse om bland annat 2 procent av bnp och en stor utbyggnad av totalförsvaret. Där har vi inga meningsskiljaktigheter alls. De debatterna sveper fram i kammaren utan problem.

Jag är också för både traktorer och rymden. Jag är även för nedrustning, vilket vi alla här i kammaren är.

Däremot vill jag ställa min fråga till Magnus Berntsson igen: Vilka fall av brottslighet menar ledamoten är "fall av betydelse", som ledamoten sa i talarstolen, när det gäller att ta tillbaka domsrätten?

Och varför behöver man skriva in paragrafer om frimärken i ett sådant här 30 sidor långt avtal men ingenting om de mest fruktansvärda vapen vi har, det vill säga kärnvapen? Hur ser ledamoten på den diskrepansen, att vi i avtalet behöver en frimärksparagraf men inte en kärnvapenparagraf?

Herr talman! Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har dramatiskt försämrat säkerhetsläget i Europa. Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det är allvarstid.

Ensam är inte stark. I allvarliga tider behöver vi våra vänner. Med den insikten blir det vår gemensamma uppgift att göra vad vi kan för att förbättra vår säkerhet och se till att Sverige vid behov snabbt kan agera enskilt och tillsammans med andra.

Vårt lands självständighet, suveränitet och territoriella integritet ska försvaras. Vi är beredda att ytterst med vapenmakt försvara vårt land, vår befolkning, vår demokrati, vår frihet och vårt sätt att leva.

Sveriges säkerhetspolitik bygger på sammanhållning med likasinnade. Därför är vårt Natomedlemskap oerhört välkommet. Tillsammans med våra allierade blir vårt land säkrare, och vi får möjlighet att bidra till andra Natoländers säkerhet. Det är också viktigt och bra.

Med det bilaterala försvarssamarbete som DCA möjliggör får vårt Natomedlemskap än mer kraft. För att vi snabbt ska kunna få hjälp om den dag kommer när vi behöver det som bäst måste vi vara väl förberedda. DCA är ett sätt att ta ansvar och vara förberedd ifall det värsta skulle hända, ungefär som en bra hemförsäkring. Det är en stor trygghet.

Jag har precis som många andra talare noterat att det finns en del oro och även en del felaktiga påståenden i debatten, där det frammanas en bild av att Sverige med avtalet nu ger upp sin suveränitet och underkastar sig en annan stats nycker. Det är förstås helt fel.

I DCA slås fast att alla aktiviteter ska ske med full respekt för svensk suveränitet, svenska lagar och Sveriges internationella förpliktelser. Sverige kommer även med DCA, precis som i dag, att ha rätt att avgöra om verksamhet får äga rum på svenskt territorium, och en grundförutsättning för all amerikansk närvaro är att den sker med svenskt samtycke.

Den amerikanska personal som kommer att närvara i Sverige gör det alltså med svenskt samtycke och i syfte att arbeta för fred och säkerhet. Den lagring av materiel och förnödenheter som ska äga rum här sker också med svenskt samtycke.

En stark transatlantisk länk är omistlig för både Sveriges och Europas säkerhet. Det nya avtalet reglerar förutsättningarna för amerikanska styrkor och förhandslagring i Sverige. Detta fördjupade samarbete bygger upp trösklar som kan avskräcka en angripare och blir därmed viktigt för försvaret av vår del av Europa. Det stärker säkerheten för våra nordiska och baltiska grannländer. Avtalet är dessutom en viktig signal om USA:s säkerhets- och försvarspolitiska engagemang för Sverige, någonting som jag tycker att vi ska vara tacksamma för.

I den allmänna debatten kan man få intrycket att USA utgör vårt största problem. Men det är förstås Ryssland som är hotet. Deras krig mot Ukraina kan sprida sig i Europa. Hybridaktiviteter, skuggflottan i Östersjön och att de så sent som i lördags kränkte svenskt luftrum är bara några exempel på de demonstrationer av sin illvilja mot det fria Europa som Ryssland ägnar sig åt.

Herr talman! Jag avskyr kärnvapen. Det är något av det värsta mänskligheten har skapat. Det är en olycka att nedrustningen och icke-spridningen, som Sverige varit, är och ska fortsätta vara djupt engagerat i, inte har nått fram till visionen om en kärnvapenfri värld. Ryssland skramlar hotfullt med sina kärnvapen, och något mer skrämmande än en kärnvapenattack går knappast att föreställa sig.

När det gäller kärnvapen finns det bara en sak som är värre än att några Natoallierade har dessa kärnvapen, nämligen att Ryssland, Kina och Iran ensamma har kärnvapen och riktar dessa mot avrustade och försvagade demokratiska stater i väst som vill slippa kärnvapenkrig och därför ensidigt avvecklat varje möjlighet att möta hotet. Det vore förskräckligt. Kärnvapen är en del av Natos avskräckning, och den fungerar.

Jag noterar att debatten om kärnvapenförbudet har tagit fart i Finland. Deras förbud kom till i en helt annan tid och handlade om att förhindra den ryska jätten från att placera sina kärnvapen på finländsk mark. I dag är läget ett helt annat. Jag välkomnar att våra goda grannar i öster har en livaktig debatt och på finländskt vis omprövar och anpassar sin säkerhetspolitik utifrån omvärldsläget.

Här hemma är det i alla fall bra att riksdagen konstaterat att det inte är aktuellt med några kärnvapen på vårt territorium. Frågan saknar helt enkelt aktualitet och är mest en teoretisk diskussion, ett stickspår i debatten. Inget land är intresserat av att placera sina kärnvapen här, och vi vill inte ha dem. Ändå är det denna fråga som präglar diskussionen om vårt samarbete med USA.

Jag menar att det är principiellt viktigt att vi inte skriver in i avtalet att vi säger nej till kärnvapen. Det är ingen som vill ha det. Vi är förbundna av andra överenskommelser. Och Sverige äger frågan. Men jag menar att beslut om hur vår säkerhet bäst värnas måste fattas utifrån hur vår omvärld förändras och säkerhetsläget utvecklas.

Framtidens beslutsfattare måste ha möjlighet att fatta de beslut som krävs för att säkra vårt land. Den dagen Ryssland riktar sina kärnvapen mot oss - må den aldrig komma - måste regering och riksdag självklart kunna fatta de beslut som då krävs för vår säkerhet i demokratisk ordning.

Att fortsätta arbetet för rustningskontroll, nedrustning och icke-spridning av kärnvapen är en utrikes- och säkerhetspolitiskt prioriterad fråga. Men det får inte bli en ensidig avveckling av kärnvapen bland Natoländer. Det skulle ge den hänsynslöst aggressiva och auktoritära Putin ett orimligt maktövertag.

Herr talman! Vi vet alla att det är en dålig idé att skjuta på tecknandet av den där hemförsäkringen som jag nämnde inledningsvis. Ändå är det precis det som Vänsterpartiet, med stöd av Miljöpartiet, nu föreslår att vi ska göra. I voteringen, när ärendet ska avgöras och de flesta av oss vill rösta ja för att godkänna avtalet, föreslår Vänsterpartiet och Miljöpartiet att vi ska trycka på snoozeknappen och låta ärendet vila ett år. Effekten skulle bli att Ryssland ges mer tid att förbereda ett angrepp mot Sverige. Det är slappt, det är farligt och det gynnar bara Putins intressen.

Vi måste säkerställa att hjälpen att försvara vårt land och vår frihet kan finnas här den dag det kan behövas. Vi ska inte sträcka ut en hjälpande hand till Putin. Vi ska ta ett fast handslag med USA.

Herr talman! Jag yrkar bifall till det sammansatta utskottets förslag i betänkandet utan bordläggning.

(Applåder)

Herr talman! Tack för din fråga, ledamoten Berginger!

Du påstår att jag talar mig varm för kärnvapen i talarstolen. Så där skapar man ett obehagligt narrativ om sina politiska motståndare. Jag tycker kanske att ledamoten ska hålla sig för god för det.

I fråga om synen på kärnvapen har vi olika uppfattning. Det gäller inte vår avsky för kärnvapen. Den delar vi. Men vi har olika uppfattning när det gäller strategin för hur vi ska hantera det farliga läge som vi befinner oss i.

Som svar på ledamotens fråga menar jag att vi ska fortsätta arbeta för och ha den viktiga rollen att vara den tydliga rösten i arbetet för icke-spridning och för att avskaffa kärnvapen från vårt jordklot. Men så länge de illasinnade staterna har kärnvapen är det en alltför stor risk om våra allierade i Nato skulle göra sig av med de kärnvapen som finns inom alliansen.

I Nato är kärnvapen en del av avskräckningen, och det fungerar. Jag tycker att vi ska hålla fast vid det. Det hindrar inte att vi tillsammans med likasinnade fortsätter arbeta aktivt för att få bort kärnvapen från jordklotet.

Det blir tvära kast mellan ämnena här. Ledamoten ställde en fråga om sexualbrott. Det är oerhört allvarliga brott, och jag tycker att Sverige har en mycket bra lagstiftning. Svensk lag gäller i Sverige. Det är kanske självklart, men det markeras också i samband med det här avtalet. Möjligheten att återta rätten att hantera rättsprocesser finns inskriven i avtalet. Jag föreställer mig att det även kan gälla sexualbrottslagstiftningen och samtyckeslagen, som är del av den. Däremot tror jag att det vore olyckligt om vi gick in alltför detaljerat på vilka brott det handlar om, för det kan vara svårt för oss att föreställa oss i förväg vad som kan behöva hanteras.

Herr talman! Jag tackar för ledamotens följdfrågor.

Jag ifrågasätter inte ledamotens eller ledamotens partis hållning i frågan om kärnvapen. Jag håller bara inte med. Jag tycker inte att det är en klok väg att gå. Jag lägger inte heller ord i andras mun eller fultolkar vad andra ledamöter säger.

När det gäller sexualbrott tycker jag att det är viktigt att det finns en möjlighet i avtalet att ta tillbaka de viktiga ärendena till svensk domstol. Jag tror att det är vanskligt om vi i detalj här i riksdagen beskriver i precis vilka situationer detta ska göras. Vi ska nog hålla det ganska öppet, men det är väldigt tydligt skrivet att särskild hänsyn ska tas till brottsoffrens rättssäkerhet. Jag känner mig trygg med den formuleringen.

Jag kan tänka mig mycket annat än sexualbrott som vi också bedömer som för oss väldigt viktiga fall som vi vill behålla i Sverige. Men om vi börjar reglera det är risken stor att vi missar viktiga principiella frågor. Då är det bättre att hantera det genom att pröva saken fall för fall. På det sättet byggs det också upp en praxis.

(Applåder)

Herr talman! Kärnvapen är ett massförstörelsevapen som hotar vår existens. Om en enda detonation av ett kärnvapen inträffar innebär det ett oerhört humanitärt lidande och en omfattande förstörelse av miljön. Vi har under debatten diskuterat kärnvapens vara på svenskt territorium. Jag tycker mig skönja att det finns en ganska bred samsyn kring att vi inte ska ha kärnvapen på svenskt territorium. Men vägarna dit ser olika ut. Jag undrar varför regeringen inte kan tänka sig att ställa upp på en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium för att säkerställa att vi inte glider när det gäller frågan om att ha kärnvapen på svenskt territorium. Det skulle vara en tydlig signal både gentemot svenska folket och gentemot andra allierade.

Jag skulle även vilja fråga försvarsministern hur han förhåller sig till statsministerns tidigare uttalanden under våren, där han öppnade upp för att ha kärnvapen på svenskt territorium i krigstid. Är det en ståndpunkt som försvarsministern delar? Hur tänker man sig i så fall att det ska gå till? Vilken typ av förankringsprocess ser försvarsministern framför sig inför en sådan process?

Jag undrar också hur regeringen skulle vilja säkerställa att det inte kommer in kärnvapen på svenskt territorium, även om vi inte har skäl att tro att någon vill ha kärnvapen här just nu. Hur vill man följa upp och kontrollera att amerikanska luftfartyg och fartyg till sjöss som kommer in på svenskt territorium inte för med sig kärnvapen?

Herr talman! Om man verkligen ville hitta en bred samsyn hade man kunnat titta på att ta fram en lagstiftning som tydliggör det här, när man nu ändå säger att det inte finns skäl att ha kärnvapen på svenskt territorium i fredstid. Den policy som Pål Jonson nämner handlar om att man har skrivit i brödtext i betänkanden att det inte finns skäl att ha kärnvapen på svenskt territorium i fredstid. De här skälen skulle mycket väl kunna ändras. Det är mer av en sorts beskrivning snarare än en tydligt antagen inriktning. Jag tror att det hade blivit mycket tydligare om vi hade kunnat få till den här lagstiftningen.

Pål Jonson vill inte spekulera i vad som skulle kunna hända om Sverige hamnade i krig. Men det är just det vi måste göra. Vi måste försöka förbereda oss på alla eventualiteter och fundera kring vad det här avtalet innebär för oss i fred, vad det innebär för oss i krig och hur vi ska hantera olika situationer. I och med de uttalanden som statsministern gjorde i radio kan jag konstatera att man nog ändå får anta att även statsministern har tänkt tanken att vi under en krigssituation eventuellt skulle kunna ha kärnvapen i Sverige. Det tycker inte Miljöpartiet är betryggande. Vi vill se en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium såväl i fred som i krig, för vi vet att det hot som kärnvapen utgör inte minskar om vi befinner oss i en krigssituation jämfört med en fredssituation - tvärtom.

Jag kan också konstatera att jag inte fick något svar på frågan om hur regeringen i enlighet med den policy som Pål Jonson säger att regeringen och riksdagen nu står bakom och den betänkandetext som Tidöpartierna och Socialdemokraterna gemensamt har förhandlat fram vill följa upp, kontrollera och säkerställa att kärnvapen inte förs in på svenskt territorium.

Herr talman! Både jag och försvarsminister Pål Jonsson är värmlänningar. Det gör att vi debatterade Nato och Sveriges relation till USA långt innan Pål Jonsson blev försvarsminister.

I en debatt vi då hade i Nya Wermlands-Tidningens webb-TV hävdade Pål Jonsson med emfas att Nato var större än Trump. Allt skulle gå bra, och Sverige borde ansluta till Nato även med Trump i Vita huset.

Nu gick inte allting så där väldans bra för Trump. På slutet höll han på att försöka göra något slags statskupp när hans anhängare stormade den amerikanska kongressen.

I november är det nu val i USA. På nytt står en trött och gammal Joe Biden mot en gammal men ändå något piggare Donald Trump. Om sju månader kan USA:s president heta just Donald Trump. Jag undrar även i dag: Är DCA-avtalet större än Trump?

Min andra fundering är om kärnvapen. I det norska och danska avtalet är kärnvapen tydligt inskrivna i avtalens paragrafer. I det finska avtalet finns en hänvisning till den finska lagstiftningen som förbjuder kärnvapen på finskt territorium.

I det svenska avtalet saknas helt skrivningar om kärnvapen. Det saknas också skrivningar om landminor och klusterbomber. Något som försvarsministern ändå säger att han har kommunicerat till den amerikanska sidan.

Jag har lyssnat på försvarsminister Pål Jonsson om och om igen under denna resa fram till beslut. Inte en enda gång har jag lyckats höra honom förklara varför dessa skrivningar inte finns.

Nu har han en sista chans innan beslut. Varför står det inte skrivet om kärnvapen, landminor och klusterbomber i det svenska DCA-avtalet?

Herr talman! Låt mig ta upp tråden i det sista som försvarsministern säger. Jag skulle ändå mena på att det är skillnad mellan det svenska och det finska avtalet trots att vi jobbar med samma formulering. Jag har också stöd i ett antal remissinstanser som kommer till samma slutsats.

Det handlar om att Finland har en lag, till skillnad från Sverige, som förbjuder kärnvapen på finskt territorium. Det handlar om både lagring och transitering och att man sätter ut det.

Det gör att när man har den formulering som finns i både det svenska och det finska avtalet betyder de i praktiken olika saker så länge Sverige saknar en lagstiftning mot kärnvapen på svenskt territorium.

Jag är orolig för vad som händer om Trump blir president. Jag hoppas att det gäller många riksdagsledamöter här i kammaren. Vi ser nu att Sverige är det land som saknar tydliga skrivningar som kärnvapen.

Om Trump bestämmer sig för att han vill någonting, köpa Grönland eller att sätta kärnvapen i Norden, kanske Sverige är det självklara valet.

Jag undrar vad försvarsministern gör om Trump vill ställa ett missilbatteri i Visby eller ett kärnvapenbestyckat bombflygplan i Luleå. Kommer verkligen en samtyckesklausul att räcka då, eller har försvarsministern vetorätt mot Trump?

Det är också viktigt att tala om detta med krig och fred kopplat till NPT. Det är på väg att smyga sig in en tolkning från försvarsministern, regeringen och andra borgerligare ledamöter.

Man ska komma ihåg att den NPT-lagstiftning som Socialdemokraterna har fått in både gäller i krig och i fred. Där finns det inga sådana resonemang som finns i den här debatten.

Jag skulle också gärna vilja höra mer från försvarsministerns sida när det gäller insyn i vad amerikanerna för in. Det är helt riktigt att amerikanerna enligt avtalet måste anmäla vilka vapen de inför.

Man har kommunicerat från svensk sida att man inte vill ha kärnvapen, landminor och klusterbomber. Men sker det några som helst kontroller, förutom att man kommunicerar med amerikanerna, av vad de faktiskt för in på svensk mark?

Herr talman! Tack, försvarsministern, för att både försvarsministern och utrikesministern är här och tar debatten med oss den här sena timmen. Jag vet att det är många som ska ut och äta middagar och sådana saker, så vi ska skynda oss på.

Jag har en liten kort fråga. Samtidigt som vi nu skriver under DCA-avtalet är vi i ett uppbyggnadsskede av det svenska totalförsvaret. Det är vi överens om här i kammaren. Vi är överens om 2 procent av bnp och hela den biten. Det här kommer att ta tid, det kommer att ta kraft och det kommer att ta plats.

Något jag har funderat lite på när vi har haft den här diskussionen är därför hur det svenska totalförsvarets uppbyggnad och den plats som det kräver - vi ska ha fler värnpliktiga och fler officerare, och vi ska anställa mer personal - kommer att funka med att vi i alla fall enligt avtalet, även om vi inte vet var det landar i slutändan, också ska få plats med amerikanska soldater, lager och den plats som amerikanerna behöver för sin verksamhet. Det har jag inte riktigt kunnat komma runt i de diskussioner vi har haft, så jag skulle vilja höra hur försvarsministern ser på det.

Herr talman! Jag tackar försvarsministern för frågan. Det gör jag väldigt gärna.

Vårt alternativ till DCA-avtalet - om man ser till avtalet i sig och inte till Nato som organisation, för det är ju faktiskt två olika saker - är att amerikaner som vill öva i och med Sverige ska få tillstånd till det vid varje enskilt tillfälle. Nu är vi inga stora fans av amerikanska övningar, men vi vill att den svenska försvarsmakten ska ha kontroll över vad som händer och var det händer. Ska det lagras någonting i Sverige ska vi vara de sista som stänger dörren. Det är vi som ska ha hand om nyckeln, och det är vi som ska veta vad som finns i lagren.

Det DCA-avtalet gör är att lämna bort all den makten till USA och säga: "Var så goda! Nu får ni vara här - det här är ert område. Vi kommer inte att titta eller störa, och vi kommer inte att ha synpunkter." Det är vår farhåga gällande avtalet, och det är därför vi inte vill ha avtalet över huvud taget, oavsett om det skulle stå någonting om kärnvapen i det eller inte. Vi vill i stället att den svenska försvarsmakten, vilket i förlängningen är riksdagen, har den kontrollen och inte lämnar över den till amerikanerna. Det är det vi ser som den största risken här.

Det gäller inte bara på regementesområdena, utan det gäller också i närheten av dem. Som försvarsministern vet bor jag precis i närheten av P 7, och vi vet inte hur det kommer att se ut framöver när det gäller möjligheten för lokalbefolkningen som bor runt omkring det fältet att använda det. I slutändan blir det en fråga om folkförankring.

Herr talman! I dagens säkerhetspolitiska läge är DCA-avtalet, det bilaterala avtalet om försvarssamarbete med USA, av synnerlig vikt för Sveriges säkerhet. Rysslands olagliga och oprovocerade fullskaliga invasion av Ukraina har i dag pågått i över två år. Säkerhetsläget i Europa och vårt närområde har drastiskt försämrats till följd av detta. Det har lett att vi i Sverige gemensamt har beslutat att gå med i Nato och rusta upp vårt försvar.

Sveriges DCA-avtal med USA bör ses i detta säkerhetspolitiska sammanhang. DCA-avtalet är stabiliserande. Det höjer tröskeln för angrepp mot Sverige och är viktigt för försvaret av hela vårt närområde. Rysslands försök att underminera den europeiska säkerhetsordningen, landets systematiska undandragande från rustningskontrollens begränsningar liksom hot och skrammel med kärnvapen är både oansvarigt och oacceptabelt. Rysslands agerande har kraftigt och för lång tid framöver försämrat det säkerhetspolitiska läget i Europa och i Sveriges närområden.

Ryssland har valt ett konfrontativt förhållningssätt till EU och Nato, liksom till hela västvärlden. Den konfrontationen behöver bemötas genom sammanhållning, motståndskraft och förstärkt förmåga att försvara oss tillsammans med våra närmaste grannländer och allierade. I dag har alla nordiska och baltiska länder undertecknat DCA-avtal med USA. Det är ett kraftfullt uttryck för den säkerhets- och försvarspolitiska samstämmighet som nu finns i Nordeuropa och som saknar historisk motsvarighet.

Sveriges geografiska läge gör att vår förmåga att stödja andra allierade är avgörande för att Nato ska kunna verka i vår del av Europa. Sverige tar detta ansvar. Vi bejakar fullt ut våra möjligheter att väsentligt underlätta det kollektiva försvaret även av våra grannländer. Sveriges DCA-avtal är av vikt även för dessa länders säkerhet, och vi gynnas av att Norge, Danmark och Finland har effektiva och mycket likartade samarbetsformer med USA. Det underlättar även Natos försvarsplanering.

Försvarsministern har beskrivit hur DCA-avtalet förbättrar de praktiska förutsättningarna för det löpande bilaterala försvarssamarbetet med USA. Jag vill understryka att avtalet därmed skapar nödvändiga förutsättningar för att ta emot ett tidigt och effektivt militärt stöd från USA, både bilateralt och inom ramen för Nato, i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge.

Jag vill också understryka att USA:s säkerhetspolitiska engagemang och militära närvaro i norra Europa är av vitalt intresse för Sveriges säkerhet, särskilt i det rådande säkerhetsläget. USA är centralt för trovärdigheten i Natos artikel 5. DCA-avtalet är därför av synnerlig vikt ur ett krigsavhållande perspektiv och för vår förmåga att försvara Sverige och få möjlighet att stärka säkerheten och stabiliteten i närområdet.

Den transatlantiska länken är omistlig för Europas och Sveriges säkerhet. Sverige är allierat med USA, och samarbetet med USA utgör en grundpelare i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

DCA-avtalet ger möjligheter att ytterligare fördjupa vårt säkerhetspolitiska samarbete med USA på ett sätt som gagnar våra vitala intressen. Avtalet stärker såväl svensk som amerikansk säkerhet och bekräftar den strategiska relationen mellan Sverige och USA.

DCA-avtalet med USA är ett samarbetsavtal. Allt som sker inom avtalet sker med svenskt samtycke och med respekt för Sveriges suveränitet.

Herr talman! DCA-avtalet ändrar inte den breda politiska samsyn om kärnvapen och permanenta baser som i dag finns i Sverige och som kom till uttryck i samband med Sveriges Natoansökan. Sverige ansökte med brett stöd i riksdagen om medlemskap i Nato utan förbehåll. Denna hållning står fast, men på samma sätt som i övriga nordiska länder finns det inte skäl att ha kärnvapen eller permanenta baser på svenskt territorium i fredstid.

Låt mig i sammanhanget framhålla att Sverige fortsatt är en tydlig röst för rustningskontroll, nedrustning och icke-spridning. Ett exempel på detta är det internationella möte i syfte att stärka arbetet för att minska risken för användning av kärnvapen - med deltagande av 21 länder från olika delar av världen, inklusive kärnvapenländer - som Sverige nyligen stod värd för. Därutöver är Sverige tillsammans med Tyskland fortsatt drivande i Stockholmsinitiativet för kärnvapennedrustning.

För att USA och Nato effektivt ska kunna bidra till försvaret av Sverige på svenskt territorium ger DCA-avtalet amerikansk militär tillträde till 17 befintliga svenska anläggningar som Försvarsmakten, och i ett fall Försvarets materielverk, förfogar över. Det handlar inte om etablering av permanenta baser.

De rättigheter som amerikansk militär får genom avtalet ges inom väl reglerade ramar i linje med en standard som flera Natomedlemmar, EU-medlemmar och andra nordiska länder använder i sina respektive avtal med USA. Det slås redan i avtalets preambel fast att alla aktiviteter ska ske med full respekt för svensk suveränitet, svenska lagar och Sveriges internationella förpliktelser. Det slås även fast att det närmare säkerhetssamarbete som fastställs genom DCA-avtalet sker i enlighet med folkrätten och baseras på svenskt samtycke. Dessa principer har varit viktiga utgångspunkter i vår dialog med USA, och detta återspeglas väl i avtalet.

Herr talman! Vi lever i en farofylld tid. Det bästa sättet att bidra till en fredlig utveckling är att förstärka vår konfliktavhållande förmåga och vår förmåga att försvara oss tillsammans med våra allierade. Ryssland kommer att utgöra ett allvarligt hot mot Europas säkerhet under överskådlig tid, och USA:s säkerhetspolitiska engagemang och militära närvaro är av vitalt intresse för Sveriges och Sveriges grannländers säkerhet.

DCA-avtalet är ett viktigt steg i anpassningen av svensk säkerhetspolitik till dessa förändrade förutsättningar. Med den solidariska allianspolitiken som ledstjärna är vi från Sveriges sida aktivt med och formar den framtida säkerheten i vårt närområde. DCA-avtalet är instrumentellt för att vi tillsammans med USA och i samklang med våra nordiska och baltiska grannländer ska tillvarata de möjligheter som vårt Natomedlemskap ger oss att stärka vår egen säkerhet och den regionala säkerheten.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Lotta Johnsson Fornarve för frågorna.

Det är intressant att höra Lotta Johnsson Fornarve använda sig av formuleringen "i stort sett inte lyda". Personal från de amerikanska styrkorna är inte på något vis straffria. De omfattas av bägge ländernas strafflagstiftning - både Sveriges och USA:s.

Det som avtalet reglerar, och som riksdagen nu har att ta ställning till i samband med avtalet, är rätten att utöva jurisdiktionen, alltså närmare bestämt vilket land som har den primära rätten att åtala och döma för ett brott som begås i Sverige. Om man lyssnar på en del av deltagarna i debatten skulle man kunna få intrycket att vi ska fatta beslut om att tillerkänna straffrihet för den som begår ett brott och som är amerikansk medborgare. Detta är under inga omständigheter aktuellt.

USA kommer att ha den primära domsrätten för brott som begås av medlemmar i styrkan såväl inom som utom tjänsten. Från Sveriges sida kommer vi att kunna ta tillbaka domsrätten i fall som vi anser är av särskild betydelse för oss när det rör händelser utom tjänsten som inte enbart riktas mot amerikanska intressen.

Jag har en fråga till Lotta Johnsson Fornarve: Blev de amerikanska soldater som greps för att ha köpt sex straffade? Det skulle jag gärna vilja få reda på.

Herr talman! Vi fick inget svar på om de amerikanska soldaterna faktiskt blev dömda för brottet. Det skulle vara intressant att få höra det, eftersom detta lyftes fram som ett exempel.

Nej, Lotta Johnsson Fornarve, det är inte i huvudsak amerikansk rätt som ska gälla. Det som avtalet reglerar är enbart jurisdiktionen, alltså vilket land som ska ha primär rätt att åtala och döma för ett brott som begåtts i Sverige. Vi kommer att ha möjlighet att ta tillbaka domsrätten i fall som vi anser är av särskild betydelse. Som sades här tidigare under något av replikskiftena - jag tror att det var Anna Starbrink som sa det - finns det därmed möjlighet för Sverige att bygga praxis genom att arbeta på det viset. Det är alltså så lyckligt att avtalet är utformat på precis detta vis.

Jag känner ingen som helst oro över att vi skapar detta förhållande till USA genom att utforma avtalet på det vis som parterna har kommit överens om. Som har konstaterats under debatten har varken Lagrådet eller konstitutionsutskottet heller haft synpunkter på hur vi har hanterat framtagandet av detta avtal.

Herr talman! Det är intressant med spinnet från Vänsterpartiet och Håkan Svenneling om att detta visar att vi viker oss. På vilket sätt visar detta att vi viker oss? Utformningen av avtalet är precis som jag har sagt tidigare tydlig. Personalen från de amerikanska styrkorna är inte på något vis straffria. Håkan Svenneling försökte nu göra en snygg vändning genom att försöka ta bort ordet immunitet. Men det råder alltså ingen straffrihet heller, utan båda ländernas jurisdiktion och strafflagstiftning omfattar personalen från de amerikanska styrkorna.

Låt mig återknyta till ett annat ord som varit uppe i debatten, nämligen samtycke. Det finns anledning att repetera måste alltså den svenska statens samtycke inhämtas för de åtgärder man vidtar. Avtalet reglerar rätten att utöva jurisdiktionen, men vi har förbehållit oss rätten att ta tillbaka domsrätten i fall vi anser vara av särskild betydelse. Vilka dessa fall kommer att vara är som sagt något som måste byggas genom praxis. Men det är naturligt. Det är inget okänt eller konstigt att det förhåller sig på detta vis. Det finns redan andra internationella avtal där praxisbyggande i relationen mellan två stater är en del av hur avtalet är uppbyggt. Det är alltså ingen innovation för DCA-avtalet.

Herr talman! Såväl Stockholmsinitiativet som de övergripande principerna för rustningskontroll har alltid varit en del av hur mitt parti har betraktat frågorna om kärnvapen. Låt mig vara tydlig med att det aldrig har funnits några som helst intentioner att vare sig lägga ned Stockholmsinitiativet eller förändra dessa principer.

Vänsterpartiet och den moderatledda regeringen är dock inte överens om synen på TPNW, alltså konventionen om förbud mot kärnvapen. Det beror på att regeringen anser att konventionen har ett flertal brister. Den erbjuder inte en trovärdig eller effektiv väg mot vare sig kärnvapennedrustning, icke-spridning eller främjande av fredlig användning av kärnteknik. Dessutom anser regeringen att TPNW, till följd av hur den är utformad, inte är förenlig med de åtaganden som följer av vårt medlemskap i Nato. Därför beslutade regeringen efter en samlad bedömning att vi inte skulle delta som observatörer vid detta möte. Detta beslut fattades med utgångspunkt i de skäl jag precis har angett.

Herr talman! Jag vet inte hur mycket tydligare man kan bli. I den extra utrikesdeklaration jag avgav i kammaren den 20 mars i år med anledning av Sveriges medlemskap i Nato står på sidorna 8 och 9: "Sverige står bakom Natos strategiska avskräckning, och ska fortsatt vara en stark röst för rustningskontroll, nedrustning och icke-spridning. Sveriges arbete för att reducera risken att kärnvapen används ska stärkas i en tid av starka spänningar. Sverige ansökte med brett stöd i riksdagen om medlemskap i Nato utan förbehåll. Denna hållning står fast, men det finns på samma sätt som i övriga nordiska länder inte skäl att ha kärnvapen, eller permanenta baser, på svenskt territorium i fredstid."

Hur mycket tydligare kan det bli? Det undrar jag. Detta är dessutom utgivet på tre språk: svenska, engelska och franska. Jag tycker alltså att det borde framgå vid det här laget vad som är regeringens position.

(Applåder)

Herr talman! Jag säger precis som jag har sagt i de tidigare replikskiftena: Det är inte så att personal från de amerikanska styrkorna är straffria. De omfattas av båda ländernas strafflagstiftning.

Sverige kommer att ta tillbaka domsrätten i fall som vi anser är av särskild betydelse för oss. Men det vore mig fjärran att här, som representant för regeringen, börja göra en lista på vilka fall som det kan handla om.

Emma Berginger måste ändå vara med på att det inte bara kan handla om en avgränsning till sexualbrott. Vi skulle kunna diskutera frågor som har att göra med rattfylla - ett allvarligt brott i det här landet. Vi skulle kunna diskutera mord eller stöld. Vi skulle kunna göra en väldigt lång lista. Men frågan är: Är det upp till oss i den här kammaren, sett till maktdelningsprinciper och förhållandet mellan regering och domstolar, att göra ett sådant urval? Tjänar det verkligen våra intressen att börja göra den typen av listor? Det ställer jag mig mycket skeptisk till.

Därför är det helt riktigt att, som regeringen har gjort, inte välja att definiera detta utan i stället säga att vi kommer att återta domsrätten när vi anser att det finns skäl för detta. Det är upp till regeringen att inför riksdagen svara för de fallen. Det är naturligtvis rimligt att regeringen hålls ansvarig för detta i ett senare skede, men inte att vi på förhand börjar definiera vilka de fallen faktiskt kommer att vara.

Herr talman! Vi ska ju inte överlämna gåvor eller någonting annat i kammaren, men utrikesdeklarationen måste väl ändå utgöra ett undantag. Emma Berginger får den av mig så att hon kan studera de delar som handlar om kärnvapen extra noga.

(Applåder)

Herr talman! Sommaren 2019 greps och misstänktes en amerikansk medborgare för misshandel i centrala Stockholm. Han häktades med motiveringen att det fanns risk för att han skulle fly och därigenom uppnå straffrihet. Den amerikanske medborgaren var inte vem som helst, utan det var den amerikanske rapparen Rakim Mayers, mer känd som ASAP Rocky.

Den 20 juli skrev USA:s president Donald Trump på Twitter att han hade fört samtal med statsminister Stefan Löfven om ASAP Rocky. Trump skrev att han hade erbjudit sig att betala borgen för artisten, något som såklart inte är möjligt i det svenska rättssystemet.

Dåvarande justitieminister Morgan Johansson hade sannolikt hoppats på en lugn semester, men USA skickade sin biträdande utrikesminister till Stockholm för att träffa rapparen och se att han mådde bra. Sveriges USA-ambassadör tvingades avbryta sin semester för att träffa amerikanska kongressledamöter och lugna ned dem.

När turerna snurrade som värst fick Justitiedepartementets rättschef resa ned till Morgan Johansson i Lund och ta ett telefonmöte med Trumps chefsadvokat för gisslansituationer för amerikanska medborgare. Denne satt i Vita husets situationsrum och ville prata om ASAP Rocky. Gång på gång krävde Trumps högra hand att ASAP Rocky skulle släppas ur häktet. Det var maktspråk, sa rättschefen efteråt. Trumps advokat hotade till och med med handelssanktioner mot Sverige.

Till slut dömdes ASAP Rocky i enlighet med svensk rätt till villkorlig dom och skadestånd till brottsoffret. På Twitter skrek Donald Trump ut sin glädje.

Om Trump blir president igen kan det, med DCA-avtalet, bli mer än cowboysoppa nästa gång, för i USA är rättsfall ofta politik. Jag undrar: Hur ser ledamoten Morgan Johansson på att Sverige ger upp sin domsrätt? Vad hade hänt om ASAP Rocky hade varit amerikansk soldat?

Herr talman! Jag tyckte att Morgan Johansson hanterade fallet med ASAP Rocky på ett bra sätt. Precis som han själv konstaterade blev det så att dom föll och han fick åka tillbaka till USA efter att ha betalat böter och fått villkorlig dom i Sverige. Det var i grunden bra att dåvarande justitieministern inte gav sig in i fallet utan lyckades hålla Trump och hans advokater på armlängds avstånd från det svenska rättsväsendet.

Men fallet visar på hur rättsfall är politik i USA. Fallet visar på att det kan vara så att vi hamnar i ett läge när domsrätten har överlåtits att USA utövar påtryckningar på Sverige. Vi har sett det tidigare genom historien med egyptierna som utvisades från Sverige till Egypten på amerikansk begäran. De visade sig vara helt oskyldiga. Till slut fick en av dem uppehållstillstånd i Sverige och den andra i Kanada.

Jag köper att det är långsökt att prata ASAP Rocky kopplat till avtalet, men det visar på hur amerikansk politik funkar och hur Donald Trump funkar som president. Det är viktigt att komma ihåg.

Jag tycker i grunden att vi inte skulle ha övergett domsrätten över huvud taget. Svensk rätt ska gälla i Sverige. Men Morgan Johansson företräder en linje där man tycker att amerikansk rätt ska gälla för dessa soldater. Då är det viktigt att lyfta fram detta i debatten. Om vi inte hade pratat om det hade kanske de principer som ska gälla för framtida regeringar blivit mindre klara. Nu har frågan varit uppe i betänkandet och i debatten. Jag har förhoppningar om att nuvarande och framtida svenska regeringar använder tillämpningen - ventilen - på ett bra sätt så att det inte råder straffrihet om den amerikanska styrkan, anhöriga eller underleverantörer begår brott i Sverige.

Herr talman, ärade kollegor och statsråd! Hej till alla er som sitter på läktaren eller hemma och lyssnar direkt eller i efterhand.

I dag debatterar vi DCA-avtalet. Det är ett försvarsavtal som Sverige har skrivit med USA. Vänsterpartiet är emot, och vi kommer att rösta nej. Vi har också krävt en bordläggning, så kallad vilandeförklaring, för att ge mer tid till folklig debatt i det stora ärendet. Vi vet att många människor är engagerade i frågan om DCA, och debatten har kanske drunknat lite i att det har varit ett EU-val.

Herr talman! Jag ska inte upprepa det som min partikamrat Håkan Svenneling sa i debattens början, men jag vill ändå presentera några av Vänsterpartiets argument.

För det första är vi principiellt motståndare till ett avtal som ger USA långtgående rättigheter och möjligheter på svensk mark. För ordningens skull vill jag säga att vi hade varit emot ett sådant avtal även om det hade varit ett annat land än USA som hade velat skriva ett avtal.

För det andra innehåller DCA-avtalet långtgående möjligheter att döma enligt annan rätt än i Sverige.

För det tredje innehåller avtalet en skattefrihet för amerikanska soldater. Det gäller inte bara soldater utan också anhöriga och anställda i olika företag. Sådant gillar vi inte.

För det fjärde ger avtalet USA tillgång till svenska militära garnisoner och övningsområden. Det är en stor möjlighet att inte bara vistas där för amerikanska soldater utan också bestämma över platserna. Så vill vi inte ha det. På svenska militära garnisoner ska den svenska Försvarsmakten bestämma, kontrollera och spärra av när det behövs.

För det femte ger DCA-avtalet Sverige mycket liten möjlighet att veta vad det är som amerikanerna tar med sig in och förvarar i Sverige. Vi menar att det alltid bör vara Sverige som slutligen stänger dörren till ett lager, håller i nyckeln och därmed vet vad som finns i lagret.

För det sjätte handlar det såklart om kärnvapen. Som har nämnts flera gånger i debatten hör Vänsterpartiet att regeringen och andra partier säger att kärnvapen inte är aktuella i Sverige, och därför borde vi så snart som möjligt stifta lag mot kärnvapen.

Herr talman! I ett avtal som är 30 sidor långt, som har förhandlats under mycket lång tid, försvarsministern beskrev det som ett omfattande arbete, har man lagt tid att skriva in regler för bilbesiktning, för körkort, för frimärken - ja, ni hörde rätt - och en hel massa skattefrågor, men ingenting om sådana viktiga frågor som om det ska vara kärnvapen på svensk mark. Det är otydliga skrivningar öppna för tolkningar om hur allvarliga brott ska hanteras. Detta är, herr talman, att sila mygg och svälja kameler.

Jag vill lägga fokus på några andra saker som inte har nämnts så ofta i debatten. Sverige är inne i en mycket stor uppbyggnad av det svenska totalförsvaret. Vi är överens om det i kammaren. Vi är även överens om utgifterna, men ännu inte finansieringen. Vi ser fram emot regeringens förslag till finansiering senare i höst.

Uppbyggnaden av det svenska totalförsvaret, specifikt det militära försvaret, som är aktuellt i dag, tar mycket tid och resurser i anspråk. Antalet värnpliktiga ska öka, fler officerare ska utbildas, fler soldater och civila ska anställas, fler fordon ska köpas in och andra olika typer av vapensystem. Det behöver byggas garage, och det behöver byggas hallar och förvaring. Dessutom håller vi på att sätta upp helt nya regementen, vilket tar mycket tid och kraft.

Utöver detta ska vi nu upplåta plats till amerikanska soldater. Det kan tyckas som en mindre fråga i sammanhanget, när vi ändå pratar om så många stora frågor. Men det handlar om att vardagen ute på våra garnisoner ska fungera. Om även amerikanska soldater, verksamheter och lager ska få plats kommer någon att behöva fatta beslut och prioritera. Sängar till fler svenska värnpliktiga eller sängar till amerikanska soldater; jag vet vad jag väljer.

En annan fråga som jag vill ta upp, herr talman, som jag inte tycker har nämnts i debatten alls är frågan om markanvändning. Det är en ganska stor fråga i totalförsvarssammanhang.

Vi är stolta över vår svenska allemansrätt. Vi som bor i närheten av övningsfält vet såklart att vi inte kan springa runt på övningsfälten när som helst och hur som helst, och vi vet att det blir fler och fler övningar inom det svenska totalförsvaret. Men jag ser mycket stora risker med fler och större permanenta avspärrningar, framför allt om amerikansk trupp ska få bestämma.

Att vi i Sverige inte spärrar av mer än vad som krävs av vår egen försvarsmakt och inte avlyser mer än nödvändigt för övningarna är en viktig del av svensk folkförankring. Det gör att man fortfarande kan bo och verka i närheten av en garnison eller ett övningsfält.

Vi ser redan nu att det blir svårare för kringboende, för företagande, för turism, för bostadsbyggande och för kommunal service i närheten av våra garnisoner och övningsfält, och jag ser stora risker för att det kommer att bli värre med DCA-avtalet.

Herr talman! Jag ställer mig bakom de yrkanden som Håkan Svenneling gjorde tidigare i dag.

(Applåder)

Herr talman! Ja, vi är emot DCA-avtalet rent principiellt. Det är ingen hemlighet. Det står i vår följdmotion, och jag har svarat på oräkneliga mejl om detta.

Vänsterpartiet är emot DCA därför att vi inte vill se den här typen av avtal som ger denna långtgående möjlighet att vara och verka i Sverige på egen kraft, som amerikanerna kan göra. Som jag sa i ett tidigare replikskifte är vi i Vänsterpartiet inte jättestora fans av övningar med amerikaner, men Sverige är nu med i Nato och vi får på något sätt acceptera att det är så det ser ut. Men vi vill att dessa övningar ska ske från fall till fall. Vi vill att det ska planeras en övning tillsammans och att man genomför verksamheten och sedan lämnar platsen. Man ska inte stanna kvar och bygga egna små områden eller enklaver på våra svenska garnisoner, där man själv kan stängsla in, vakta och ha sig.

Jag tycker inte att vi lurar väljarna. Jag tycker att vi har varit väldigt tydliga med vad vi tycker när det gäller vårt Natomotstånd och vårt DCA-motstånd. Vi har också varit tydliga med att Vänsterpartiet står bakom den totalförsvarsutbyggnad Sverige har. Vi har en enig försvarsberedning i alla frågor som rör den svenska uppbyggnaden av totalförsvaret. När det gäller finansieringen vet vi ännu inte vad regeringen vill göra.

När det handlar om utgifterna till det svenska totalförsvaret är det en ganska stor utökning som vi gör tillsammans, och det är jag väldigt nöjd och glad över. Det är klart att det hade varit bättre om världen hade sett ut på ett annat sätt, men jag är glad över att vi tillsammans har kunnat göra de satsningar och fattat de beslut om det svenska totalförsvaret som vi har gjort. Men jag vill inte ge mark till amerikanska soldater på det här sättet.

Herr talman! Nej, vi är absolut inte rädda för USA. Det finns ingen anledning att vara rädd för USA, men vi vill inte ge dem möjligheten att bestämma över mark i Sverige. Vi vill inte ge dem den här typen av skattefrihet, och vi vill inte att de amerikanska frimärkena ska gälla. Vi vill inte ha det här avtalet.

De samarbeten man ska ha med USA måste göras på mer lika villkor. Det här är inte lika villkor. Det här är inte ett avtal som ger Sverige samma möjligheter i USA, utan det är något helt annat. Jag har också läst avtalet, och jag vet att det står om samtycke. Men jag vet också vad som står i alla de paragrafer där amerikanerna får en massa olika möjligheter att spärra av, att ha egna vakter och att ha lager som vi inte vet vad de innehåller. Detta gäller till och med utanför garnisonerna, i deras närhet. Vad innebär det för mig som bor i närheten av en garnison?

Kerstin Lundgren frågade om finansieringen av totalförsvaret. Jag tänker lite så här: Jag tror att försvarsbudgeten, som egentligen inte alls är en fråga för den här debatten, är en fråga där vi har landat i någonting som jag tror att vi alla kan vara relativt nöjda med. Jag skulle egentligen inte vilja lägga 2,6 Natoprocent på det militära försvaret, utan jag skulle vilja ha ett annat samhälle där vi inte skulle behöva göra det. Men jag tror alltså att vi har landat i någonting där vi har kunnat mötas på ett vettigt och bra sätt.

Det vi däremot vill och måste göra är att se till att den civila delen av totalförsvaret, som den här debatten inte alls handlar om, rustas upp och får en mycket bättre budget än vad som gäller i dag. Vi har ingen sjukvård som klarar av de värsta lägen som vi ibland pratar om; det ska vi vara medvetna om.

(Applåder)

Herr talman! Goldsboro i North Carolina, den 24 januari 1961. En enda säkerhetsbrytare var allt som förhindrade att en 20 megatons vätebomb exploderade. Ett B-52-plan med två atombomber ombord drabbades av en bränsleläcka i vingen. Planet exploderade och tappade båda bomberna. Fallskärmen från den ena bomben vecklades ut, medan den andra bomben nästan exploderade då fem av dess sex säkerhetsmekanismer fallerade.

Det amerikanska flygvapnet lyckades återfinna bombens plutonium, men trots månaders letande hittade de aldrig uranet.

Vid midnatt den 25 oktober 1962 klättrade en mörk figur upp på ett staket nära Volk Field Air National Guard Base i Minnesota. En vakt identifierade figuren som en rysk spetsnazsoldat som förberedde ett sabotage på den amerikanska basen. Ett antal skott avlossades, och larmsystemet aktiverades så att en Klaxontuta ljöd över flygbasen. Det resulterade i att piloter från två flygförband med stridsflygplan av typen F-106 bestyckade med 400-kilos kärnvapenmissiler rusade till sina plan under antagandet att ett tredje världskrig hade brutit ut. I sista stund insåg man att den mörka figuren var en svartbjörn som klättrade på staketet, och insatsen avbröts.

Herr talman! Under Kubakrisen 1962 ledde till slut intensiva förhandlingar till att Sovjetunionen drog tillbaka sina kärnvapen från Kuba och att USA monterade ned en del stridsspetsar i Turkiet. Men två händelser under en och samma dag gjorde att världen var en hårsmån från ett kärnvapenkrig. En kapten ombord en rysk ubåt misstog övningssjunkbomber för en verklig attack och beordrade att man skulle avlossa en kärnvapenmissil men hindrades i sista stund av en av officerarna ombord.

Samma dag råkade en amerikansk U2-pilot navigera fel och ta sig in 50 mil över sovjetiskt luftrum. Amerikanerna skickade in stridsflyg med kärnladdningar ombord för att lotsa hem U2-planet till USA.

I oktober 1960 signalerade ett radarsystem på Grönland att Sovjetunionen skickat ett dussintal sovjetiska missiler på väg mot USA. Det amerikanska övervakningskommandot Norad sattes på helspänn innan man insåg att det var något som inte stämde. Undersökningar visade senare att det var soluppgången över Norge som misstagits för missiler.

I juni 1980 fick president Carters säkerhetsrådgivare ett samtal efter att en dator varnat för 2 200 inkommande sovjetiska missiler. Bomb- och tankplan bemannades, och luftfartsmyndigheten var i färd med att beordra alla civila plan att landa innan nästa samtal kom som uppgav att det var ett falsklarm. Falsklarmet berodde på ett trasigt datorchip.

Herr talman! Ungefär samma sak hände i Sovjetunionen den 26 september 1983 när datorer varnade för att fem amerikanska missiler hade avlossats mot Sovjet. Generalstaben informerades för att kunna få vägledning av Andropov om man skulle inleda en motattack. Överstelöjtnanten som läste av de blinkande elektroniska kartorna kände intuitivt att något var fel. Han hade fått lära sig att när USA väl anfaller kommer det att vara ett massivt anfall, inte bara fem missiler. Han kom till slutsatsen att det förmodligen var ett falsklarm.

Den 25 januari 1995 varnade en rysk radar om att ett amerikanskt flyganfall var på väg. President Boris Jeltsin larmades och fick en portfölj innehållande instruktioner om hur man inledde ett vedergällningsanfall. De ryska kärnvapenstyrkorna sattes i beredskap. Till slut beslöt Jeltsin att inte inleda ett motanfall. Det framkom så småningom att de ryska varningssystemen hade aktiverats av en norsk-amerikansk forskningsraket som hade skjutits upp i syfte att studera norrsken.

Det finns minst 22 kända fall, i snitt tre per decennium, där vi har varit väldigt nära kärnvapenkrig och flera hundra olika incidenter och olyckor som hade kunnat leda till nukleära katastrofer. Och det är bara exemplen på när kärnvapen inte fungerat som det är tänkt. Jag återkommer strax till effekten av kärnvapen när de väl fungerar.

Herr talman! Jag tror att vi i riksdagen är överens om att kärnvapen inte är något bra. Jag tror att vi alla allra helst vill se kärnvapennedrustning och i förlängningen en kärnvapenfri värld.

Sverige var länge en av de allra starkaste rösterna för kärnvapennedrustning. Vi stod bakom och försvarade icke-spridningsavtalet, NPT, och var även drivande för att få till och röstade för konventionen om kärnvapenförbud, TPNW. Men därefter har något hänt. Den svenska rösten för nedrustning och för ett kärnvapenförbud har tystnat och snarare blivit en underdånig röst som oftast är helt knäpptyst.

Regeringen säger att det ändå inte är aktuellt med kärnvapen på svenskt territorium. Därför behöver vi inte ha med det i det här avtalet, trots att avtalet ska gälla i minst tio år och trots att vi vet att mycket kan hända på tio år. Se bara hur synen på Nato har förändrats i Sverige de senaste tre åren. Vad händer om vi har en regering som lika lätt byter fot i frågan om kärnvapen som de flesta av oss byter de kläder som sitter närmast kroppen?

Och vad händer med en annan amerikansk president och regering som plötsligt tycker att det är en god idé att massivt utöka truppnärvaron i Sverige eller får för sig att vi kanske bör ha kärnvapen att tillgå lite närmare Östersjön och Finska viken?

Herr talman! Danmark och Norge hänvisar i sina respektive DCA till den kärnvapenpolitik som redan gäller i länderna, och i Finland finns lagstiftning sedan tidigare. Men inget av detta finns i Sverige. Man får en känsla av att den svenska regeringen inte ens försökt få med en skrivning om detta.

Avtalet liknar väldigt mycket ett standardavtal där svenska intressen lyser med sin frånvaro. Det stora antalet militärbaser som ska tillgängliggöras för amerikanerna skvallrar om detta. Och vid en direkt fråga på vilka framgångar regeringen haft i förhandlingarna om avtalet lyfter man upp att man fått in ordet samtycke i artikel 1, att ramarna för detta avtal alltså sätts med svenskt samtycke.

Herr talman! Det finns även annat som saknas i detta avtal. En av dessa saker är en ordentlig riskanalys. Inte heller vid direkta frågor om hur riskanalysen gjorts och vilka avvägningar som gjorts om vilka geografiska platser som ska ingå i avtalet verkar det finnas något som helst underlag.

Hur kan själva närvaron av amerikansk militär eller lagring av amerikanska vapen eventuellt bidra till ökad risk att Sverige blir en måltavla? Om detta står det inte ett ord, trots att den norska polisens säkerhetstjänst har sagt att det har blivit oönskad rysk uppmärksamhet kring de anläggningar som amerikansk militär har tillgång till i Norge.

Och vad händer om Putin misstänker att USA förvarar kärnvapen vid någon av de anläggningar vi nu ger dem tillgång till? Det står inte ett ord om någon ökad risk för att dessa anläggningar blir en måltavla eller ökad risk för sabotage eller andra brott.

Herr talman! Den 5 augusti 1945 låg staden Hiroshima utspridd över ett halvt dussin öar i floden Otas delta. Många i befolkningen befann sig på landsbygden, men runt 300 000 invånare var kvar i staden. Aioibron låg i hjärtat av staden mitt i ett bostadsdistrikt, långt ifrån de industrianläggningar på andra öar som hade varit självklara militära mål. Det var Aioibron som var målet för bomben Little Boy när den släpptes från Enola Gay kvart över åtta på morgonen. Bomben föll i 44 sekunder innan den detonerade på 580 meters höjd.

På marken under explosionen steg temperaturen till 5 500 grader. Alla på bron förbrändes, och hundratals bränder uppstod. Tryckvågen jämnade byggnader med marken, och en brandstorm uppslukade staden. Från planet såg Hiroshima ut som ett bubblande hav av rök och eld.

Bara 1,38 procent av uranet i Little Boy genomgick faktisk kärnklyvning, och det mesta av det förvandlades till lättare grundämnen. Endast 0,7 gram av uranet förvandlades till ren energi och dödade omkring 80 000 människor.

Tre dagar senare var det molnigt väder, vilket fick besättningen ombord på flygplanet Bockscar att fälla bomben Fat Man över Nagasaki i stället för över Kokura, platsen för Japans största vapenförråd. 40 000 människor dödades. Flera hundratusen skadades av de två bomberna, och många tusen dog i förtid av olika typer av cancer och andra strålningsrelaterade sjukdomar.

I avtalet står det inte ett ord om kärnvapen.

Herr talman! Jag vill passa på att, liksom Emma Berginger tidigare gjorde, yrka bifall till Miljöpartiets samtliga reservationer, för det fall vilandeförklaringen mot förmodan inte skulle gå igenom.

(Applåder)

Herr talman! Vi har haft en lång debatt för att det här är ett allvarligt ämne. Det handlar om Sveriges säkerhet, men det handlar också om ett avtal som är ganska långtgående och komplext och som vi har behövt debattera. Vi har fått svar på frågor, men det är inte säkert att de svaren har varit tillfredsställande.

Vi från Miljöpartiet står fast vid att kärnvapen inte ska få förekomma på svenskt territorium och att det bästa sättet att garantera det på lång sikt och under alla eventualiteter är att säkerställa att det finns en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium såväl i fredstid som under krigstid. Det har regeringspartierna ifrågasatt behovet av, trots att statsministern faktiskt har öppnat för kärnvapen på svenskt territorium i krigstid.

Vi anser att det är viktigt att ha den här typen av debatter och att vi kan ställa frågor och få svar. Men om Margareta Cederfelt tycker att vi har för långa debatter kanske det inte är nödvändigt att så många från regeringssidan pratar i debatten.

Jag tycker att alla, oavsett om man är minister eller bara ledamot i ett utskott, ska få gå upp i talarstolen och argumentera för sin sak. Jag tycker att det är en viktig princip i Sveriges riksdag. Om så alla 349 skulle vilja delta i debatten är det välkommet! Vi behöver ju vara tydliga gentemot väljarna om varför vi intar de positioner vi intar och gör de ställningstaganden vi gör. Det hoppas jag att även Margareta Cederfelt ställer sig bakom.

(Applåder)

Herr talman! Att vi ställer frågorna om och om igen är kanske för att vi inte får tillfredsställande svar. Det är nämligen tydligt i propositionen och när man letar information på andra ställen att i såväl Finlands avtal - de har samma skrivningar som Sverige men hänvisar ändå till sin lagstiftning när det gäller förbud mot kärnvapen på sitt territorium - som i Norges och Danmarks avtal hänvisar man till att man inte förändrar sina befintliga kärnvapenpolicyer. Och så jämför man det med Sveriges avtal där det står att man ska respektera svensk lagstiftning när det gäller införsel av olika materiel. Men vi har ingen tydlig lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium på samma sätt som i Finland. Det är klart att det väcker frågor kring hur Sverige förhåller sig till kärnvapen.

Vi har kunnat konstatera att man har en skrivning i propositionen och betänkandet som säger att det inte finns skäl att ha kärnvapen på svenskt territorium i fredstid. Jag konstaterar att det här inte är en lagstiftning som vi röstar igenom här i Sveriges riksdag om att säkerställa att vi inte får in kärnvapen på svenskt territorium i fredstid eller krigstid på det sätt som Miljöpartiet eftersträvar. Det är därför vi upprepar frågorna.

Jag tycker faktiskt att det är rimligt att debattera ett sådant här avtal i sex timmar om så behövs för att alla ska få komma till tals. Ledamoten Margareta Cederfelt valde att ifrågasätta att vi skulle debattera det här så pass länge och sa att hon inte förstod debatten. Jag upprepar därför frågan: Varför kan regeringen, om man inte ser skäl att ha kärnvapen på svenskt territorium, inte ställa sig bakom en tydlig lagstiftning som ger garantier till både Sveriges befolkning och våra allierade om att kärnvapen på svenskt territorium inte ska förekomma?

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Herr talman! Sveriges riksdag kommer inom kort i kväll att rösta om det militära avtalet med USA, DCA. Enligt avtalet ska USA få rätt att disponera hamnar, flygbaser, flottbaser, armébaser och transportsystem samt stationär personal och få rätt att lagra vapen på 17 baser runt om i Sverige.

Ingen svensk myndighet eller underrättelsetjänst kommer enligt avtalet att kunna kräva insyn i vad som sker eller vad som finns på baserna. Det är faktiskt så det är. Det är minst sagt anmärkningsvärt.

DCA-avtalet har debatterats mycket sparsamt och är ett avtal som svenska folket är kritiskt mot. Jag skulle verkligen ha önskat att svenska folket fått folkomrösta om det här oerhört viktiga avtalet, för det finns ett starkt motstånd mot att placera militär utrustning från främmande makt på svenskt territorium.

Amerikansk försvars- och säkerhetspolitik bygger på kärnvapen. Trots det innehåller avtalet inget förbud mot kärnvapen på svensk mark. Kärnvapen är ett hot mot mänskligheten. Att regeringen inte kräver några garantier mot ett så brutalt massförstörelsevapen är skrämmande. Vänsterpartiet säger därför tydligt nej till DCA-avtalet i dess helhet. För det fall vårt avslagsyrkande inte går igenom har vi lämnat in en vilandeförklaring, som jag yrkar bifall till.

Regeringens hantering av avtalet är inte bara naiv utan direkt dumdristig. Norge, Danmark och Finland har liknande avtal med USA men har varit noga med att skriva in förbud mot kärnvapen. Finland har till och med en lagstiftning mot kärnvapen. Vänsterpartiet har länge drivit ståndpunkten att Sverige ska införa en liknande lagstiftning, som gör det tydligt att vi inte accepterar användning av kärnvapen på svenskt territorium i vare sig freds- eller krigstid. Frånvaron av ett tydligt ställningstagande från regeringens håll är någonting som bland annat Region Gotland har tagit fasta på i sitt remissvar till regeringen. Trots detta behandlas frågan knappt i propositionen.

Kärnvapen är inte ett skydd mot internationella konflikter och krig. I verkligheten är kärnvapen ett enormt hot mot nordisk och global säkerhet. I en allt osäkrare omgivning borde det vara helt självklart att Sverige och Norden är betydligt säkrare utan kärnvapen. Utan tydlig lagstiftning mot kärnvapen på vårt territorium skulle Sverige bli en tydligare måltavla för ett eventuellt angrepp. Även med tanke på solidariteten med våra nordiska grannar borde vi ha en tydlig lagstiftning.

Om kärnvapen skulle komma till användning skulle det innebära en humanitär och klimatmässig katastrof med konsekvenser som ingen stat har förutsättningar att bemöta. Ett enda kärnvapen kan döda hundratusentals människor, ödelägga en hel stad och göra jorden obrukbar för oöverskådlig tid. I ett kärnvapenkrig finns inga vinnare utan bara förlorare. Vi glömmer aldrig Nagasaki och Hiroshima, där över 300 000 människor dödades. Effekterna av de här kärnvapnen finns fortfarande kvar så lång tid efteråt. Och det var USA som släppte dessa kärnvapen, ska vi inte heller glömma.

Inte heller i ansökan till det svenska Natomedlemskapet finns det något förbehåll mot kärnvapen. Regeringen anger visserligen att det inte finns skäl att ha kärnvapen eller permanenta baser på svenskt territorium i fredstid. Men det måste snarare betraktas som en bedömning än som ett förbud. Tvärtom indikerar det att läget kan komma att ändras.

Idén om avskräckning som metod leder i stället till en kapprustningsspiral och terrorbalans. I sin årsbok från 2023 konstaterar fredsforskningsinstitutet Sipri att antalet operativa kärnvapenstridsspetsar ökar. Samtliga av de nio kärnvapenstaterna fortsätter att modernisera sina kärnvapen. Om inte de diplomatiska trenderna vänder står världen inför ett nytt och farligt skede, enligt Sipri. Sverige ska inte vara en del av den kärnvapenkapprustningen. Det ska inte råda några oklarheter kring Sveriges ställningstaganden när det gäller kärnvapen. Sverige bör anta en nationell lagstiftning som förbjuder införsel, lagring och transitering av kärnvapen på svenskt territorium i både freds- och krigstid.

DCA-avtalet är även juridiskt sett helt förkastligt. Avtalet innebär att amerikanska styrkor och personal i stort sett får straffrihet. Det gäller även om de skulle lämna basen och begå brott som drabbar svenska medborgare. Soldater som begår brott mot svenska medborgare kommer att ställas inför amerikansk militärdomstol, inte svenska domstolar, utom i undantagsfall.

Amerikansk militärlagstiftning skiljer sig från svensk lag, till exempel när det kommer till samtyckeslagstiftning och sexköp. Regeringen menar att detta är en missuppfattning och hänvisar till att amerikanska soldater kommer att omfattas av båda ländernas strafflagstiftning - om något är lagligt i USA men olagligt i Sverige gäller svensk lag. Det stämmer att Sverige har möjlighet att ta tillbaka domsrätten i fall som anses särskilt betydelsefulla. Det saknas dock resonemang och principer från regeringen om hur den möjligheten ska betraktas, något som bland annat Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, uppmärksammar i sitt remissvar.

Som exempel kan nämnas ett fall 2022, då Stockholmspolisen grep två män i besättningen på ett amerikanskt militärfartyg för att ha köpt sex på en lägenhetsbordell på Östermalm. Fall liknande detta skulle sannolikt inte leda till svensk rättsprocess. Detta är en mycket rättsosäker ordning. Det kan bland annat innebära att svenska brottsoffer eller vittnen tvingas delta i rättsprocesser i amerikansk krigsrätt. Svenska brottsoffer ska inte behöva processa i amerikanska militärdomstolar. Regeringen bör kräva att DCA-avtalet inte ger USA jurisdiktion utanför de baser där amerikanska styrkor befinner sig.

I propositionen nämns hur det finns ett utrymme för militär personal att bära vapen för att mer allmänt säkra sin egen eller styrkornas säkerhet. Däremot saknas tydlighet om vilka situationer som avses. Regeringen utgår från att möjligheten att i sådana fall använda vapnet torde vara begränsad till situationer där det föreligger rätt till nödvärn eller nöd och det i övrigt är försvarligt och proportionerligt. Det tycks öppna upp för möjligheten att bära vapen även när det inte är motiverat av tjänsteutövningen.

I många av USA:s delstater tillämpas som bekant även dödsstraff. Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd menar i motsats till regeringen att Sverige bör lämna en reservation eller åtminstone avge en tolkningsdeklaration som klargör att det är förbjudet att utdöma och verkställa dödsstraff på svenskt territorium samt även att utlämna någon till ett land där han eller hon riskerar ett sådant straff. Även FOI uppmärksammar risken för normkonflikt i fråga om utlämning vid risk för dödsstraff.

De amerikanska styrkorna i Sverige ges enligt DCA-avtalet tillstånd att även utanför baserna agera för att säkra amerikanska intressen om de bedömer det nödvändigt, detta utan svenskt godkännande. I propositionen understryks att alla aktiviteter ska ske med full respekt för svensk suveränitet, svenska lagar och internationella förpliktelser. Det ger dock inte hela bilden.

Av artikel 6 i avtalet framgår att amerikanska styrkor vid exceptionella omständigheter tillåts vidta nödvändiga åtgärder bortom den omedelbara närheten av de överenskomna anläggningarna och områdena för att säkra amerikanska operationer. Vilka omständigheter detta kan vara beskrivs dock inte närmare. Regeringen bör i syfte att garantera svensk suveränitet kräva att DCA-avtalet inte ger amerikanska styrkor rätt att agera på egen hand på svenskt territorium.

DCA-avtalet binder upp oss till USA under tio år och innebär att vi avstår från en stor del av vår egen självständighet. Det kan hända mycket på tio år. Säkerhetsläget kan förändras snabbt. Vi menar att det innebär en säkerhetspolitisk risk att binda upp sig för så lång tid. Vem vet hur det säkerhetspolitiska läget ser ut efter det amerikanska presidentvalet? USA har inom kort ett presidentval där Donald Trump kan bli vald till president, något som skulle få stor påverkan på amerikansk utrikes- och försvarspolitik, inklusive USA:s agerande inom detta avtal.

Det säkraste och bästa är självklart att helt avslå DCA-förslaget. I andra hand bör man rösta för den vilandeförklaring som lämnats in av Vänsterpartiet. Jag yrkar bifall till samtliga av våra reservationer.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Wistedt för frågorna. Han undrar vilka kärnvapen det ska gälla. Det är klart att jag inte tycker om några som helst kärnvapen. Vi vill inte ha några kärnvapen på svenskt territorium över huvud taget. Vi vill inte ha några kärnvapen på nordiskt territorium över huvud taget. Kärnvapen på nordiskt territorium skulle utgöra ett hot både mot Sverige och mot Norden.

Vi skulle bli ett mål på ett helt annat sätt om det fanns kärnvapen på vårt territorium. Därför vill vi ha garantier för detta. Det har vi inte i dag. Vi har ingen lagstiftning som säger att vi ska förbjuda kärnvapen på svenskt territorium.

Det som vi är så upprörda över är att det inte finns med en skrivning om det i avtalet. Alla säger att man är emot kärnvapen. Varför är man då så försiktig och rädd för att lagstifta om att vi inte ska ha några kärnvapen på svenskt territorium varken i freds- eller i krigstid? Självklart vill vi inte se några kärnvapen oavsett hur de ser ut eller var de är placerade någonstans.

Det är inte riktigt samma sak. Vi har inte avtalen med Norge och Danmark på samma sätt som vad det här handlar om. När vi tränar och övar i Norge, Danmark eller Finland gör vi det under en kort tid med ett samarbetsavtal. Det är inte samma sak som att ha den här typen av avtal som ger en nation väldigt långtgående rättigheter på vårt territorium.

Herr talman! När det gäller vilka sorts kärnvapen det handlar om kanske de ubåtsbaserade kärnvapnen inte blir aktuella. Men det finns kärnvapen placerade i Europa. De kärnvapnen placerades där utan att befolkningen där fick säga sitt. Inte ens parlamenten fick säga sitt.

Vad kan hända i Sverige? Vi vet inte vad som händer i framtiden. Vad händer om fem, sex eller sju år? Jag är djupt oroad för att vi inte har en lagstiftning som förbjuder placering av kärnvapen på svenskt territorium i både freds- och krigstid. Det skulle säkra vår egen trygghet och vår säkerhet. Det skulle säkra hela Sveriges och Nordens säkerhet.

Självklart ser jag de ryska kärnvapnen som ett stort hot. Därför måste Sverige mer kraftfullt än vad vi gör i dag jobba för en kärnvapennedrustning. Vi måste naturligtvis ställa krav på samtliga kärnvapenmakter, både Ryssland, USA och resten av kärnvapenmakterna, på ett tydligt och klart sätt.

Det bästa vi kan göra är att se till att Norden förblir kärnvapenfritt. Jag är övertygad om att det är det bästa för vår egen säkerhet.

(Applåder)

Herr talman! Jag hade givetvis inte tänkt ta replik i denna relativt sena timme, men när någon anklagar mig för att inte gilla USA passeras en gräns. Då måste jag ändå replikera.

Jag är sannolikt den enda basebollspelande ledamoten av den här kammaren - jag spelade match så sent som i förrgår, mot Göteborg. Vi förlorade tyvärr med siffrorna 12-7 och sedan 5-2, tror jag att det var. Jag har varit i USA många gånger i mitt liv och är sannolikt en av få riksdagsledamöter som under en månads tid har rest från kust till kust. Jag har gott om amerikanska vänner och gillar amerikansk populärkultur. Vad jag dock inte gillar är den politik som USA för.

Ledamoten Olsson har helt rätt i att USA:s imperialistiska historia visar hur man många gånger använder sin roll som stormakt i världen för att gynna amerikanska intressen framför andra, mindre staters. Det gör att jag inte tycker att ett avtal med USA är det klokaste för Sverige som stat när vi går så långt som att - vilket har varit uppe i debatten många gånger nu - ge upp vår egen jurisdiktion och inte får några garantier mot kärnvapen. Det är bara ensidiga svenska uttalanden och inga amerikanska verifikationer.

Amerikansk politik är väldigt speciell. Det är tydligt att presidenter har mycket makt. Om Donald Trump kommer till makten får vi ett helt annat USA än det vi haft under Biden, eller Obama för den delen. I USA saknar man samtyckeslagstiftning, och man har dödsstraff, som ett av få länder i världen. Några skurkstater är värre, som Iran och Kina. Man har inte heller undertecknat konventionen med förbud mot landminor, förbud mot klusterbomber och förbud mot kärnvapen.

Vi har haft en sjyst och bra debatt i dag. Jag hoppas att högern kan hålla god ton och inte tro att varenda vänstermänniska i Sverige inte gillar USA.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror att de flesta svenskar har förstånd nog att inse att vi kommer att få ett helt annat USA om Donald Trump återigen blir president. Vi har under den här debatten gett ett par exempel på vad han gjorde under sin tid som president, men det finns gott om andra exempel.

Vi har frågat om och om igen varför regeringen inte har skrivit in kärnvapen i DCA-avtalet. Det var en möjlighet som Norge, Danmark och till och med Finland klarade av att fixa, men den svenska regeringen har inte skrivit in det. Det är fortfarande en kärnfråga. Det är ingen av oss som har sagt att USA kommer att komma med ett litet fartyg med kärnvapen i morgon, utan vi har bara pekat på att avtalet gäller från att riksdagen beslutar om det och för lång tid framöver. Det finns inget skydd och ingen verifiering från amerikansk sida.

Jag tackar ändå för den här debatten. I stora drag tycker jag att alla ledamöter, på båda sidor av den politiska skalan, har skött sig. Jag tycker att ministrarna gjorde ett bra jobb med att svara tydligt och bra på de frågeställningar vi har tagit upp. Det är uppenbart att vi inte är överens med varandra, och det är därför dags att gå till beslut.

Herr talman! Jag hade inte heller tänkt ta replik i denna sena timme, men när en talare angriper ens parti från talarstolen måste man ändå gå upp och försvara sig.

Jag tycker att jag under den här debatten har tydliggjort mitt partis inställning till avtalet. Jag har sagt att vi också ser behov av samarbete med allierade, att mitt parti respekterar det breda beslutet att Sverige ska vara medlem i Nato och att vi vill ha avtal med USA för att reglera hur närvaron av USA:s militära styrka ska se ut i Sverige.

Om vi trots allt tycker att amerikaner och USA är okej tycker vi dock kanske lite sämre om Sveriges regering, om Sveriges regerings förhållningssätt till kärnvapen och om dess oförmåga att tydligt stänga dörren till kärnvapen. Vi pekar på att vi vill att Sveriges regering ska vara tydlig och lägga fram ett förslag om en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium såväl i fredstid som i krigstid.

Det här avtalet har bra skrivningar kring respekt för suveränitet och lagstiftning, men de här skrivningarna måste ju efterlevas. Det är det vi säger i det exempel som ledamoten Stefan Olsson läste upp: Vi ser olika tillfällen då USA inte har respekterat andra länder, internationella konventioner och förpliktelser. Det berättigar väl ändå att man ställer frågan och understryker behovet av att avtalet efterlevs? Det är avgörande för synen på samarbetet med USA och om det här kommer att bli bra i slutändan. Det är därför vi lyfter fram det i vår reservation.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Herr talman! Jag instämmer med Stefan Olsson när det gäller att tortyr är extremt och groteskt. Anledningen till att vi lyfter fram detta är att det faktiskt har förekommit. Det har förekommit på amerikanska militärbaser i Europa, och därmed har dessa länder blivit dömda för det. Det är därför vi lyfter fram detta som exempel.

Det handlar inte om huruvida vi gillar USA eller inte. Vi ogillar tortyr oavsett vilket land som utför tortyren, och vi tycker att det är viktigt att markera mot det. Jag hoppas att också regeringssidan tydligt kan markera mot detta och ta avstånd från det.

Det som vi har fört fram som vårt viktigaste argument för att vi i dag kommer att rösta nej till DCA-avtalet är regeringens oförmåga att stänga dörren till kärnvapen på svenskt territorium. Regeringen har inte tydligt deklarerat att man kommer att ta fram en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium såväl i fred som i krig. Man har i stället valt att lägga fram ett avtal där man inte har några förbehåll eller reservationer, vilket till exempel Norge och Danmark har i sina respektive avtal.

Sverige har samma skrivning som Finland. Det står att man hänvisar till lagstiftning, men Sverige har ingen lagstiftning när det gäller kärnvapen. Alltså behövs det en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium. Det är detta som är den främsta anledningen till att vi från Miljöpartiets sida röstar nej till detta avtal i dag och kommer att stödja den vilandeförklaring som Vänsterpartiet har lagt fram. Vi menar att det ger regeringen tid att lösa den för oss avgörande frågan om att ta fram en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium såväl i fred som i krig.

Kärnvapen är fruktansvärda massförstörelsevapen som skulle kunna leda till ett enormt humanitärt lidande och förstörd miljö, och just därför vill vi inte att de ska finnas i Sverige. Det skulle öka risken för att Sverige blir en måltavla för andras kärnvapen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Annika Hirvonen, Rebecka Le Moine och Jacob Risberg (alla MP).