Herr talman! Först av allt vill jag säga stort tack för en bra, om än lång, debatt hittills. Det handlar ju om ett väldigt viktigt ämne.
Detta är ett viktigt avtal eftersom ett nära militärt samarbete mellan Sverige och USA mycket väl kan visa sig helt avgörande i en skarp situation. Då är det kanske inte så konstigt att vi lägger så mycket tid på att diskutera detta i dag, för det är ett viktigt ställningstagande.
Det säkerhetspolitiska läget har försämrats kraftigt de senaste decennierna. Det har skett som en följd av Rysslands destabilisering av och aggression mot en lång rad av sina grannländer. Kriget i Georgien 2008, annekteringen av Krim 2014, upprätthållandet av diktaturen i Belarus och inblandningen i Moldaviens politiska liv med bland annat Transnistrien är bara några exempel på den djupt destruktiva roll som Ryssland spelade redan före invasionen av Ukraina 2022.
Den invasionen utgjorde i sig, och utgör fortfarande, ett flagrant och brutalt brott mot folkrätten och ett fullständigt nonchalerande av den europeiska säkerhetsordningen. Men det stannar inte där när det gäller Rysslands aktivitet. Inte nog med att man invaderar och destabiliserar sina grannländer. Ryssland angriper också demokratierna i väst - direkt med cyberattacker men också indirekt genom påverkansoperationer som syftar till att öka splittringen i väst och spela ut grupper mot varandra. I decennier har man drivit sina trollfabriker för att påverka opinionsbildningen i både Europa och USA. Ryssland har aktivt odlat kontakter med, understött och finansierat framför allt högerextrema partier i EU i syfte att splittra.
Resultatet av det kan vi mycket väl ha sett i det senaste EU-valet, där ju Rysslandsvänliga partier gick fram kraftigt i Tyskland och Frankrike, de två största länderna i EU.
Lägg till det Putins ökade förtryck av den egna befolkningen, dödandet och fängslandet av politiska motståndare, den totala inskränkningen i yttrande- och tryckfriheten. Vi får gå tillbaka till Stalins dagar för att hitta något liknande. Då förstår man vad det är för regim vi har att göra med.
Putins Ryssland präglas av våldsam aggressivitet utåt och stenhårt förtryck inåt, och det kommer att vara så under överskådlig tid. Detta kommer inte att ta slut i morgon, i nästa vecka eller om något år eller ens om Putin försvinner. Då finns det andra som står redo att ta över och som är av samma skrot och korn, och kanske till och med värre, än Putin.
Det är detta läge vi har att förhålla oss till. Vi måste inse att vi har att göra med en extremnationalistisk, antidemokratisk och aggressiv granne som vi måste bygga ett värn mot så att detta land inte kan skada oss.
Detta är i sig bakgrunden till den stora uppskalning av det svenska försvaret som vår regering påbörjade redan för snart tio år sedan genom försvarsbeslutet 2015, den återinförda värnplikten och många andra insatser. Sedan dess har Sveriges försvarsutgifter fördubblats och uppgår nu till 119 miljarder kronor, 2 procent av bnp. Det finns en bred samsyn i riksdagen om att detta ska fortsätta.
Detta är även bakgrunden till det svenska och finska Natomedlemskapet. Vi drog slutsatsen att i en skarp situation, vid ett ryskt anfall mot våra länder, kan Sverige och Finland hålla emot en tid. Men vi insåg också att vi kommer att behöva hjälp av andra, precis som Ukraina behövt hjälp i sitt krig.
Med Natomedlemskapet har vi nu 31 andra allierade som är förpliktade att hjälpa till. Den tyngsta aktören i den kretsen är utan konkurrens förstås USA, som har världens största försvarsmakt och som ensamt står för nästan 70 procent av Natos försvarsutgifter.
I klartext: Om vi blir anfallna vill vi ha hjälp av USA. Då blir nästa fråga: Vill vi ha den hjälpen snabbt eller vill vi ha den långsamt? Jag tror att de flesta skulle svara att vi vill ha den hjälpen snabbt.
Återigen en erfarenhet från Ukraina: Ryssland hade tänkt sig att de kunde klara av detta på några veckor. De skulle inta Kiev, döda det politiska ledarskapet eller jaga ut dem ur landet, upplösa Ukraina som stat och införliva landet i Ryssland. Och de var ju väldigt nära att lyckas. Som närmast kom ryska styrkor mindre än 1 mil från Kievs centrum. Ukrainarna lyckades slå tillbaka det angreppet tack vare det stöd som kom utifrån, bland annat från Sverige.
Tid är alltså avgörande i skarpa lägen. Det finns ett starkt svenskt intresse av att USA snabbt kan vara på plats om det behövs.
Den andra frågan man ställer sig är: Vill vi att svenska och amerikanska förband ska vara samövade om det blir skarpt läge? Självfallet vill vi det. Regelbundna övningar är helt avgörande för att försvaret ska vara effektivt. Detta kan vara särskilt viktigt när det gäller förband som kommer från olika länder.
Övningar får nog sägas vara livsviktiga. Om man inte är samövade och vet precis hur man ska kommunicera och hur ens respektive system fungerar finns det till och med risk för att det slutar med att man skjuter på varandra i stället för på fienden. Sådant händer faktiskt i krig om man inte har övat och övat.
Ett försvar som inte regelbundet övar är inget riktigt försvar. Det blir bara ett försvar på papperet. Därför måste svenska och andra Natoförband öva regelbundet tillsammans, och detta gäller särskilt amerikanska förband. Det är därför avtalet är viktigt, för det möjliggör för amerikanska förband att lagra sin militära utrustning - vapen, fordon, skyddsutrustning och mycket annat - i Sverige.
Då kommer amerikanska styrkor att kunna vara på plats mycket fortare än annars, och detta underlättar enormt för de gemensamma övningarna. Man slipper helt enkelt föra sin utrustning fram och tillbaka över Atlanten varje gång man ska öva. Och om det verkligen bränner till och blir krig kan amerikanska styrkor vara på plats mycket snabbare för att tillsammans med svenska förband försvara Sverige.
Detta handlar förstås inte om kärnvapen. Avtalet har aldrig handlat om det. Vi vill inte ha några kärnvapen på svensk mark, och USA vill inte placera några sådana här heller. Det finns ingen anledning för dem att ha det. Deras kärnvapen kan redan nå Ryssland på ett otal andra sätt, om de nu skulle vilja det.
Detta handlar om konventionell militär utrustning. Kritikerna säger att det inte står något om det i avtalet. Det är klart att det kanske hade varit bättre om det hade stått uttryckligen, för då hade vi sluppit den här sidodebatten, det här ifrågasättandet och den här misstron på den punkten.
Nu slår vi fast i betänkandet vad som gäller, och dessutom poängterar vi att våra båda länder har skrivit under icke-spridningsavtalet från 1968. Sverige har inte rätt att ta emot kärnvapen. USA har inte rätt att överlåta några sådana till oss. Då skulle vi bryta mot det avtalet, som är lika juridiskt bindande som DCA-avtalet.
Det finns för övrigt andra vapen som vi inte vill ha i Sverige, såsom klustervapen och landminor, som vi har nämnt tidigare och som vi heller inte ska ha.
Vi får också erinra om att hela avtalet bygger på samtycke mellan Sverige och USA. USA får inte företa sig något som svenska myndigheter inte är med på. Det står uttryckligen i betänkandet att "all verksamhet som omfattas av DCA-avtalet ska utföras med full respekt för Sveriges suveränitet, svenska lagar och Sveriges internationella rättsliga förpliktelser".
Vi socialdemokrater har varit tydliga från början. Varken vårt Natomedlemskap eller DCA-avtalet ska medverka till spridning av kärnvapen, och det gör avtalet inte heller. Med de skrivningar som nu finns i både propositionen och betänkandet finns det, enligt min mening, både hängslen och livrem i denna fråga. Avtalet handlar inte om kärnvapen och öppnar inte upp för kärnvapen i Sverige.
Slutligen, herr talman, är avtalet viktigt. Det är det mest konkreta uttrycket för den så kallade transatlantiska länken, det vill säga USA:s åtagande att vid behov vara med och försvara demokratierna i Europa, precis som man gjorde under andra världskriget.
Det är ingen självklarhet att den transatlantiska länken ska råda för evigt. Det beror i slutändan faktiskt på USA och på om de är beredda att också nästa gång skicka sina ungdomar till Europa för att kämpa för demokratin här, om den situationen skulle infinna sig att demokratin ännu en gång hotas.
Det har spekulerats om vad som skulle hända om Trump vinner valet. Jag tycker kanske inte att man ska ägna sig åt sådana spekulationer. Framför allt tycker jag att slutsatserna hittills har varit en smula egendomliga. Problemet med Trump, om han skulle vinna valet, är ju inte att han skulle vilja tvinga på Sveriges kärnvapen, som antyddes i en replik här tidigare. Problemet med Trump är snarare motsatsen, att han har svajat i sina åtaganden gentemot Nato.
Det är alltså tvärtom - den transatlantiska länken riskerar att försvagas med Trump. Detta finns det skäl att känna oro för, tycker jag. Det är bara en än större anledning för oss i Sverige att förstärka den transatlantiska länken så att USA:s åtaganden mot Europa blir ännu tydligare. Det är precis detta som DCA nu gör.
På en punkt håller jag med samtliga övriga talare i denna debatt: Det är ett viktigt avtal och ett viktigt beslut för Sveriges riksdag, för i grunden kan det faktiskt handla om huruvida Sverige ska kunna överleva som självständig stat och demokrati om kriget en dag skulle komma över oss. Det är vad det i grunden handlar om.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande.
(Applåder)
Håkan SvennelingV· i en replikSommaren 2019 greps och misstänktes en amerikansk medborgare för misshandel i centrala Stockholm. Han häktades med motiveringen att det fanns risk för att han skulle fly och därigenom uppnå straffrihet. Den amerikanske…