Lars Wistedt

Riksdagen sa ja till regeringens förslag om ändringar i skollagen och bibliotekslagen.

Ändringarna innebär att syftet med skolbibliotek ska tydliggöras samt att alla elever från förskoleklass till gymnasieskolan, som huvudregel, ska ha tillgång till ett skolbibliotek på den egna skolan. Skolbiblioteket ska också vara bemannat.

Om det finns särskilda skäl, kan skolbiblioteket få finnas på en annan skola eller på ett folkbibliotek.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2025.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag om ändringar i skollagen och bibliotekslagen.

Ändringarna innebär att syftet med skolbibliotek ska tydliggöras samt att alla elever från förskoleklass till gymnasieskolan, som huvudregel, ska ha tillgång till ett skolbibliotek på den egna skolan. Skolbiblioteket ska också vara bemannat.

Om det finns särskilda skäl, kan skolbiblioteket få finnas på en annan skola eller på ett folkbibliotek.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2025.

Företagen på elmarknaden ska bli bättre på att ge sina kunder tillgång till mät- och förbrukningsuppgifter. Riksdagen sa ja till ett regeringsförslag som grundar sig på nya EU-regler på elmarknadsområdet.

Syftet med det nya regelverket, som innebär ändringar i ellagen, är att kunderna bättre ska kunna anpassa och planera sin energianvändning. Lagändringarna börjar gälla den 5 januari 2025.

Riksdagen har behandlat en årlig skrivelse från regeringen som handlar om AP-fondernas verksamhet. Riksdagen delar regeringens bedömning att buffertfonderna har uppfyllt rollen som buffert i inkomstpensionssystemet och att fonderna har bidragit positivt till dess långsiktiga finansiering.

Riksdagen välkomnar regeringens bedömning att samtliga AP-fonder har uppfyllt målen att fondmedlen ska förvaltas på ett föredömligt sätt. Samtidigt anser riksdagen att Första–Fjärde AP-fonderna genom ökad transparens bör förtydliga strategin för och styrningen av fondernas innehav av illikvida tillgångar, exempelvis onoterade fastighetsbolag. Riksdagen lade regeringens skrivelse till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet.

Riksdagen har behandlat en årlig skrivelse från regeringen som handlar om AP-fondernas verksamhet. Riksdagen delar regeringens bedömning att buffertfonderna har uppfyllt rollen som buffert i inkomstpensionssystemet och att fonderna har bidragit positivt till dess långsiktiga finansiering.

Riksdagen välkomnar regeringens bedömning att samtliga AP-fonder har uppfyllt målen att fondmedlen ska förvaltas på ett föredömligt sätt. Samtidigt anser riksdagen att Första–Fjärde AP-fonderna genom ökad transparens bör förtydliga strategin för och styrningen av fondernas innehav av illikvida tillgångar, exempelvis onoterade fastighetsbolag. Riksdagen lade regeringens skrivelse till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet.

Riksdagen godkände ett nytt samarbetsavtal mellan EU och Chile – ett så kallat avancerat ramavtal. Avtalet är en modernisering av det nuvarande avtalet och kommer bland annat att innehålla bestämmelser om politisk dialog och handel mellan EU och Chile.

För att ramavtalet ska börja gälla krävs att det godkänns av var och en av EU:s medlemsstater. Det beror på att avtalet omfattar områden som faller under både EU:s och medlemsstaternas kompetens. I Sverige godkänns avtalet genom ett riksdagsbeslut.

Beloppsgränsen då föraren är skyldig att lämna en särskild prisuppgift vid taxifärd ska höjas och knytas till prisbasbeloppet i stället för att anges med ett nominellt belopp. Dessutom ska ålderskravet för taxiförarlegitimation sänkas från 21 år till 20 år.

De nya reglerna innebär att beloppsgränsen för när en taxiförare är skyldig att lämna en särskild prisuppgift ska vara 1,2 procent av prisbasbeloppet. Det innebär en höjning från 500 kronor till 680 kronor, med 2024 års prisbasbelopp. Bakgrunden till lagändringarna är framförallt inflationstakten och att taxibranschen har ett behov av att nyrekrytera förare.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag om ändringar i taxitrafiklagen.

Lagändringarna börjar gälla den 1 januari 2025.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag om steg på vägen mot en mer effektiv miljöprövning. Syftet med lagändringarna är att skapa en modernare och mer effektiv miljöprövning och att förenkla regelverket genom större enhetlighet och tydligare kravnivåer.

Bland annat ska så kallade ändringstillstånd kunna användas i en större utsträckning än idag, detta för att viljan att investera inte ska hämmas och att infasningen av ny teknik inte fördröjs. Dessutom ska giltighetstiden för tidsbegränsade tillstånd kunna förlängas med tre år.

Lagändringarna innebär också att länsstyrelsens uppgifter under avgränsningssamrådet ska utvecklas för att öka möjligheten att få fram ett bra underlag. Även antalet partsmyndigheter minskas genom att Kammarkollegiet inte längre ska vara en sådan myndighet.

Vidare görs ändringar för att det ska hållas fler muntliga förberedelser och att användningen av tidsplaner ska öka. Dessutom ska fler mål få avgöras utan huvudförhandling och utrymmet för digital handläggning ska öka.

De nya bestämmelserna börjar att gälla den 1 januari 2025.

Riksdagen har behandlat en skrivelse som gäller Riksrevisionens rapport: Läkemedelsförskrivningen – statens styrning och tillsyn. I rapporten framgår det att Riksrevisionens övergripande slutsats är att statens styrning av och tillsyn över läkemedelsförskrivningen inte är effektiv.

Bland annat påtalar Riksrevisionen svårigheterna med statens försök att styra hälso- och sjukvården så att hela befolkningen får tillgång till jämlik vård, samtidigt som det kommunala självstyret kräver samordning för att minska regionala kostnadsskillnader i läkemedelsanvändningen.

Regeringen rekommenderas att bland annat föra över statsbidraget för läkemedelsförmånerna till det generella statsbidraget för regioner inom anslaget för kommunalekonomisk utjämning. När det gäller rekommendationen att ändra statsbidragets konstruktion anser regeringen att frågan behöver analyseras ytterligare. När det gäller Riksrevisionens övriga rekommendationer avser regeringen att återkomma med förslag till insatser på området.

Regeringen instämmer i huvudsak med Riksrevisionens iakttagelser och bedömningar.

Riksdagen lade skrivelsen till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag om ändrade regler för mervärdesskatt, moms. Ändringarna påverkar mindre företag och vissa tjänster samt försäljning av konstverk.

De nya reglerna innebär bland annat att

• omsättningsgränsen för när företag undantas från momsplikt höjs till 120 000 kronor
• företag i andra EU-länder kan använda omsättningsgränsen i Sverige och att företag etablerade i Sverige kan använda omsättningsgränser i andra EU-länder
• fler företag ska kunna utfärda förenklad faktura
• vissa virtuella evenemang och aktiviteter ska beskattas i Sverige om köparen finns här
• skattesatsen 12 procent ska gälla för all försäljning av konstverk, med undantag för försäljning där reglerna om så kallad vinstmarginalbeskattning tillämpas.

Det är med anledning av ändrade EU-regler om moms som regeringen har föreslagit ändringar i den svenska lagstiftningen. Lagändringarna börjar gälla 1 januari 2025.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag om ändrade regler för mervärdesskatt, moms. Ändringarna påverkar mindre företag och vissa tjänster samt försäljning av konstverk.

De nya reglerna innebär bland annat att

• omsättningsgränsen för när företag undantas från momsplikt höjs till 120 000 kronor
• företag i andra EU-länder kan använda omsättningsgränsen i Sverige och att företag etablerade i Sverige kan använda omsättningsgränser i andra EU-länder
• fler företag ska kunna utfärda förenklad faktura
• vissa virtuella evenemang och aktiviteter ska beskattas i Sverige om köparen finns här
• skattesatsen 12 procent ska gälla för all försäljning av konstverk, med undantag för försäljning där reglerna om så kallad vinstmarginalbeskattning tillämpas.

Det är med anledning av ändrade EU-regler om moms som regeringen har föreslagit ändringar i den svenska lagstiftningen. Lagändringarna börjar gälla 1 januari 2025.

Motion till riksdagen 2024/25:1407 av Björn Söder m.fl. (SD) Civilt försvar Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta det som anförs i motionen om det civila försvaret och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör beakta direktiven om civilförsvarets utformning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör beakta civilförsvaret och krisberedskapens ledning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga myndigheternas totalförsvarsperspektiv och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen behöver ta hänsyn till utformningen av SOS Alarm och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta en översyn av beredskapslagren och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att stärka arbetet med energisäkerhet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att stärka arbetet med strålsäkerhet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om skjutbanors roll för totalförsvaret och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda om staten bör bli huvudman för räddningstjänsten och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillsätta en ny utredning utifrån det aktuella omvärldsläget för att se över beredskapsbehovet av de regionala flygplatserna och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att de analoga radarfyrarna, s.k. VOR, ska behållas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Luftfartsverket ska ges i uppdrag att omgående återta ansvaret för att tillhandahålla radardata till samtliga flygplatser i Sverige och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om säkerhetsklassade torrhamnar och tillkännager detta för regeringen. Ett reformerat civilförsvar Det är av stor vikt att arbetet med att förstärka och återuppbygga det civila försvaret fortsätter. Det militära försvaret är utifrån dagens moderna samhälle beroende av ett robust civilt försvar. Bara under det senaste året har flera myndigheter gått ut med information om att återuppbyggnaden går för långsamt och måste snabbas på. Decennier av ansvarslös och naiv försvarspolitik har försatt Sverige, och inte minst befolkningen, i en dålig sits. På flera håll är skyddsrumsbeståndet för litet, det saknas idag logistik­flöden för livsmedelsförsörjning och de myndigheter och kommuner som är satta att leda det civila försvaret har inte övat i den utsträckning som säkerhetsläget kräver. Kriget i Ukraina visar på Rysslands totala likgiltighet inför civila mål och civil infrastruktur, vilket ger oss en förevisning av hur landet i en krigssituation kommer agera mot Sverige. Det är därför av stor vikt att arbetet med det civila försvaret växlar upp och speglar det negativa säkerhetsläge som existerar i vårt närområde. Grunden för det framtida civila försvaret är de förslag som återfinns i Försvarsberedningens rapport. För att återupprätta ett trovärdigt och väl fungerande civilt försvar kommer dock än mer omfattande sats­ningar än vad som föreslås i Försvarsberedningens rapport behöva genomföras. Det civila försvaret ska ha förmåga och planering för att ge stöd till det militära försvaret. Vidare ska det civila försvaret stärka samhällets samlade förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar såväl i fred som i krig. Till skillnad från den hotbild som rådde under det kalla kriget är dagens situation mer komplex och svårförutsägbar. Utöver krig utgörs hoten mot vår säkerhet idag av exempelvis cyberattacker, informationskrig genom desinformation, användandet av massförstörelsevapen, terrorism, sabotage­verksamhet och smittsamma sjukdomar. För att det civila försvaret ska klara av att lösa sina uppgifter utifrån denna hotbild måste det civila försvaret ha bredare kompetens, kunskap och förmågor än vad som var fallet förut. I praktiken innebär detta att det kommer krävas omfattande satsningar på övningar, materiel, personal samt förmåga att hantera situationer med bristfälligt besluts­underlag och knappa resurser. Målbilden är att det civila försvaret ska klara av att lösa sin uppgift i minst 90 dygn. Kraven på den enskilde kommer härvid att bli påtagligt högre. I syfte att öka individens förståelse för totalförsvarets vikt och varje medborgares skyldigheter så bör totalförsvarsinformation införas som en tydlig del inom samhälls­kunskapen i såväl grundskola som gymnasium. För att Sverige ska klara av framtida kriser är det av yttersta vikt att varje medborgare medvetet tar ett stort eget ansvar och förbereder sig så att han eller hon klarar sig utan stöd från samhället i minst en vecka. Sveriges medlemskap i Nato innebär inte endast ett militärt åtagande utan även ett civilt, där det genom medlemskapet finns krav på mål som ska uppnås. Natomedlemskapet ger oss således en bättre möjlighet att fortsätta det redan etablerade samarbetet inom området. Sverigedemokraterna vill se en fortsatt integration och samarbete mellan Sverige och de nordiska länderna inom ramen för de olika samarbetsprojekt som idag existerar på området. Sveriges och Finlands Natomedlemskap har undanröjt flera hinder kring bland annat informationsdelning och system vilket möjliggör ett fördjupat samarbete. Det är av stor vikt att arbetet tar ett helhetsgrepp kring bland annat livsmedels- och drivmedels­försörjning, sjukvård, lagerhållning och befolkningsskydd. Detta för att i yttersta möjliga mån säkerställa en regional trygghet och uthållighet i händelse av kris eller krig. Det civila försvarets finansieringsstruktur Sverigedemokraterna anser i likhet med Försvarsberedningens rapport Kraftsamling att det finns en fördel med att samla anslagsposter för investeringar, vidmakthållande och transfereringar inom utgiftsområde 6. Detta för att enklare kunna följa upp och kunna skapa sig en överblick över hur medlen fördelas mellan myndigheterna. Det har tidigare varit svårt att följa upp eller på något sätt mäta hur utvecklingen av det civila försvaret fortlöper. Givet säkerhetsläget är det av stor vikt att arbetet med att stärka det civila försvaret fortlöper och skalar upp. Psykologiskt försvar Problematiken med desinformation, informationspåverkan och hybridkrigföring som syftar till att sänka befolkningens försvarsvilja har under de senaste åren fått allt större uppmärksamhet. Samhällets digitalisering, sociala medier och AI i kombination med det senaste decenniets återkommande kriser har en påverkan på människors uppfattning av sig själva, sina medmänniskor och sitt land. Den ökade polariseringen mellan ideologi, religion, konspirationsteorier och extremism kommer på sikt leda till allvarliga motsätt­ningar, vilket redan utnyttjas av främmande makt. Det är därför av stor vikt att landets myndigheter, institutioner, offentliga nyhetsmedier och aktörer som är centrala för landets motståndskraft och psykologiska försvar, agerar sakligt för att inte bli ett led i främmande makts angrepp på Sverige. En viktig del i det psykologiska försvaret och motståndskraften är medborgarnas tillit till en saklig och förtroendeingivande förvaltning. Sverigedemokraterna är orubbliga i bevarandet av vår nation, vår kulturella samhörig­het och vår självbestämmanderätt. Sverige må ha stora problem med segregation och kriminalitet men detta innebär inte på något sätt att vi skall vika för påtryckningar, hot eller verksamhet som syftar till att sänka befolkningens tilltro till vår förmåga att lösa problemen. Sverigedemokraterna delar Försvarsberedningens bedömning att försvars­vilja är den enskilt viktigaste komponenten i totalförsvaret. Det psykologiska försvaret bör enligt vår mening i större utsträckning också tala om vikten av social samman­hållning och uppslutning kring våra kulturella värderingar som gjorde Sverige till det land det en gång var, nämligen ett av världens mest utvecklade och säkraste länder. Ukrainakriget visar på hur existentiellt viktig en enad befolkning är i en kris- och krigssituation. Sverigedemokraterna vill se ett utökat arbete och bredd inom området hos främst Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Polismyndigheten och andra aktörer som har uppdrag inom detta område. Direktiv till civilförsvaret Det civila försvarets huvuduppgift är att säkerställa vår nationella uthållighet avseende försvarsvilja, energi- och livsmedelsförsörjning samt vårt demokratiska samhällsskick. Det civila försvaret utgör en väsentlig del av totalförsvaret utan vilket inte det militära försvaret kommer att kunna lösa sina uppgifter. På motsvarande sätt är det civila försvaret instrumentellt när det gäller att vidmakthålla den nationella försvarsviljan och uthållig­heten. På sikt bör även det civila försvaret utvecklas mot interoperabilitet med övriga nordiska länders motsvarigheter, i syfte att både kunna ge och ta emot omedelbart bistånd i händelse av svåra påfrestningar på samhället i fred, kris och krig. Det civila försvaret bör utvecklas, övas och ledas i nära samverkan med det militära försvaret så att synergieffekter uppnås och konkurrensförhållanden och ledningsproblematik kan undanröjas redan i den fredstida verksamheten. Totalförsvarets förmåga att säkerställa en långsiktig förnödenhetsförsörjning bör övervägas att utvecklas mot den finska modellen, där företagskedjor enligt lag skall innehålla vissa nivåer av bränsle, livsmedel m.m. Civilförsvaret ska därför: Med alla medel stödja det militära försvaret i dess utförande av militära operationer men även verka för det civila samhällets fortsatta funktion under kris och krig. Långsiktigt och i samverkan med näringslivet bygga upp och vidmakthålla den nationella försörjningsförmågan genom olika former av beredskapslager av strategiskt viktiga produkter såsom kritiska industrikomponenter, drivmedel, läkemedel och livsmedel. Kunna stödja näringslivet med utbildning samt skydd och bevakning av samhälls­kritisk infrastruktur, till exempel inom elförsörjning och transportväsendet. Kunna upprätthålla isfria sjötrafikleder i Östersjön och Västerhavet. I samverkan med andra myndigheter och även allierade nationer tidigt kunna upptäcka, identifiera och neutralisera hot mot rikets säkerhet. I samverkan med övriga totalförsvaret och även andra allierade kunna övervaka och hävda vår territoriella integritet. Inom riket kunna omdisponera resurser för att stödja områden som blivit utsatta för omfattande skador i samband med sabotage eller andra former av angrepp, till exempel biologiska angrepp, brand, översvämningar, men även vid omfattande naturkatastrofer eller miljöbrott (oljeutsläpp med mera). Efter särskild förfrågan och förberedelser/utbildning kunna ställa resurser till andra länders förfogande vad avser räddningstjänst, såsom brandbekämpning, oljeutsläpp, återuppbyggnad eller humanitärt stöd. Genom återkommande övningar på alla nivåer skapa personkännedom mellan samverkande myndigheter, säkerställa att befattningshavare känner till beredskaps­planer och kan och vågar fatta beslut i okända situationer och med bristfälligt beslutsunderlag där ansvarsgränser kan vara otydliga. Civilförsvar och krisberedskapens ledning Det civila försvaret och krisberedskapen bygger på tre principer: ansvarsprincipen, närhetsprincipen och likhetsprincipen. Sammantaget kan det konkretiseras så att den aktör som i fredstid är ansvarig för en verksamhet också tar ansvaret i händelse av kris eller krig. Hanteringen av händelser från kris och krig utgår också från att dessa hanteras av närmast ansvarig. Slutligen innebär likhetsprincipen att en verksamhet ska fungera så normalt det bara går under en kris men också att eventuella förändringar inte får gå hur långt som helst. Ovanstående innebär konkret att kommuner, regioner och länsstyrelser är ansvariga för det grundläggande krisberedskapsarbetet i fredstid. De är ansvariga för att tillse att förskolepersonalen vet vad som sker när flyglarmet går, att skolmaten serveras men också att elen och verksamheten på äldreboendet fungerar. Mot bakgrund av den rad ödesdigra beslut som togs under 2000-talet så avvecklades merparten av de fungerande rutiner och processer som det gamla systemet byggde på. Detta innebär att allt måste återuppbyggas på nytt och som det ser ut idag har många av landets 290 kommuner inte förutsättningarna att hantera detta viktiga uppdrag på ett fullgott sätt. I backspegeln har vi migrationskrisen och därefter pandemin som inneburit att en stor del av kommunens dagliga verksamhet inom skola, äldreomsorg och stads­planering fått gå på knäna de senaste åren. Kraven på de olika principerna innebär att staten, som är ytterst ansvarig, har begränsade medel att kravställa mot en miniminivå när det gäller det krisförebyggande arbetet. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har en samordnande roll i det före­byggande krisberedskapsarbetet. Som det ser ut idag går återuppbyggnaden långsamt och landets 290 kommuner arbetar utifrån helt olika förutsättningar och ambitions­nivåer, vilket innebär 290 olika lösningar. Målbilden ska inte vara ett civilt försvar från kalla kriget utan ett civilt försvar som är anpassat för 2000-talets hotbild och utmaningar. Samtidigt finns det ett stort behov av att det i uppstarten av återupp­byggnaden finns en tydlig ledning och styrning som kan säkerställa en nationell sammanhållning och rikt­linje. Denna ska givetvis åtföljas av möjligheter till sanktioner för de aktörer som inte prioriterar eller fokuserar på återuppbyggnaden av krisberedskapsfunktioner, vilka också är lagstadgade uppdrag. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bör övervägas att få utökad föreskriftsrätt för att tillsammans med länsstyrelsen tillse att arbetet med civilt försvar och krisberedskap fortlöper och når en acceptabel nivå med hänvisning till vad som ingår i varje aktörs uppdrag. Myndigheter En minst lika viktig del i återuppbyggnaden av det civila försvaret är direktiven till de statliga myndigheterna genom regleringsbreven. Myndigheter såsom Trafikverket, Jordbruksverket, Livsmedelsverket m.fl. ska ha ett totalförsvarsperspektiv i sin verksamhet. Under den pågående återuppbyggnadsfasen har det framkommit problem kring myndigheternas fokus och roll kring det civila försvaret. Detta innefattar krigsplaceringar, vägbyggen samt nedläggning av för totalförsvaret viktig infrastruktur såsom flygfält m.m. Sverigedemokraterna ser det därför som viktigt att regeringen i regleringsbreven säkerställer myndigheternas totalförsvarsfokus och att detta årligen återrapporteras. SOS Alarm I tider av kris och otrygghet är det extra viktigt att medborgarna känner förtroende för den alarmeringsfunktion som SOS Alarm är satt att sköta. För att upprätthålla detta förtroende är det av yttersta vikt att nödsamtalen behandlas likvärdigt och av en och samma aktör, oavsett var i landet en nödsituation inträffat. Det är även av stor vikt att svarstider upprätthålls över tid och att tillräckliga resurser finns i händelse av kris eller krig. SOS Alarms uppdrag är komplext, och för att kunna hantera kriser, olyckor och hög belastning krävs en robust organisation. Vidare fyller SOS Alarm en viktig roll i det civila försvaret och måste framöver utformas och öva på att vara en del av total­försvaret, i fred såväl som i krig. SOS Alarm har med hjälp av budgettillskott arbetat hårt för att förbättra både svarstider, säkerhet och tillgänglighet, vilket är positivt. Samtidigt kan det fortsatt ligga i samhällets intresse att den nuvarande styrformen utvärderas och utreds. En sådan utredning skulle kunna lämna förslag på andra styrformer än aktie­bolagsform. Beredskapslager Det civila försvaret och rikets krisberedskap är i behov av beredskapslager. För vissa produkter krävs nationella och regionala lager, för andra behövs storskalig central lagerhållning kompletterat med lokala lager. Riktvärdet bör vara att beredskapslagren klarar av att täcka minst tre månaders förbrukning. Om händelseutvecklingen påkallar att beredskapslagren nyttjas, ska inhemsk produktion kunna ökas eller ställas på krigsfot inom tre månader för att tillgången till vissa utpekade produkter ska kunna säkerställas. Tidsramen för att ställa om industrin ska ses som ett första riktvärde. På sikt ska industrin kunna ställas om på betydligt kortare tid. För att förbättra och säkerställa vår förmåga att klara av framtida kriser, behöver också självförsörjningsgraden av exempel­vis livsmedel, drivmedel och läkemedel samt skydds- och sjukvårdsmateriel höjas avsevärt. Svenska beredskapslager ska i normalfallet lagerhållas och finansieras av marknadsaktörer inom de olika segmenten, till exempel aktörerna inom livsmedels- och läkemedelsbranscherna. För att säkerställa att konkurrensneutraliteten bibehålls behöver lagstiftning och regler tas fram. I de fall små lokala näringsidkare i glesbygd inte klarar av att uppfylla uppställda krav, eller om någon marknadsaktör anser att konkurrens­neutraliteten satts ur spel, ska de kunna söka statligt stöd för att klara av att uppfylla de uppställda kraven. Samtliga kommuner, regioner och privata aktörer inom hälso- och sjukvård ska genom lagstiftning regleras att i sin dagliga verksamhet omsätta datum­känsliga artiklar och varor i beredskapslagren, till exempel läkemedel. Beredskaps­lagrens innehåll fastställs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i samarbete med berörda myndigheter. Krav på lagerhållning av materiel och varor som är kritiska för totalförsvaret bör regleras i lag och de särskilda företag (K‑företag) som har att verkställa detta ska kunna göra det utan att det påverkar marknaden. Energisäkerhet för civilförsvar och samhällets krisberedskap Sverigedemokraterna anser att det är centralt för Sverige att driva frågor om hög säkerhet och standard angående elektricitet i allmänhet samt kompetens och yrkes­erfarenhet hos utövare av dessa tjänster. Olika elkraftskonsumenter är olika beroende av säker el. För samhällsviktig verksamhet kan oacceptabla konsekvenser snabbt uppstå vid elavbrott. Med hjälp av modern styrteknik kan olika användare sättas i prioriteringsordning vid brist på el. Forskning visar att särskilda reservkraftnät med viss radie är kostnads­effek­tiva när det finns flera samhällsviktiga verksamheter nära varandra. Energimyndigheten bör ges i uppdrag att utifrån dessa utgångspunkter särskilt förstärka försörjnings­trygg­heten för samhällsviktiga verksamheter. Härvid bör särskild hänsyn tas till det bedömt kraftigt ökande elbehovet samt överföringskapacitet i stomnät mellan olika regioner, i syfte att säkerställa redundans. Strålsäkerhetsskydd för civilförsvar och samhällets krisberedskap Då potentiella hot mot vår kärnkraft kan anses som förhöjda i ett stigande instabilt läge i vår omvärld, anser vi att ett ökat skydd för dessa anläggningar är av central betydelse för rikets säkerhet. Gällande skyddsregler ska ses över, inte bara för våra kärnkraftverk utan även vad gäller vår atomverksamhet och vår storskaliga vattenkraft. Säkerhets­zonerna runt verken bör därför ges en utökad radie, vilket även innefattar luftrummet. Sverigedemokraterna föreslår att regeringen återkommer till riksdagen med förslag på lagstiftning som svarar mot de större skyddsbehov som dagens instabilitet i vårt närområde medför. Skjutbanor Dagens miljökrav från både EU och den svenska miljöbalken är redan högt ställda. Det är inte svårt att föreställa sig att kraven kommer bli striktare vilket i sin tur kommer ha en betydande negativ inverkan på försvaret och den civila skytteverksamheten. Fenomenet vi ser idag med allt fler nedstängda skjutbanor har kallats för skjutbane­döden. Svårigheterna att erhålla miljötillstånd för nya skjutbanor eller utbyggnad har som följdeffekt att vissa helt enkelt lägger ned istället. Mot bakgrund av detta anser Sverigedemokraterna att regeringen bör agera för att bromsa trenden och istället säkerställa en ökad utbyggnad. För att detta ska kunna få effekt behöver regeringen vidta följande åtgärder: Utökad samordning och resurser för miljötillstånd: Regeringen bör aktivt arbeta för att underlätta processen för att erhålla miljötillstånd för skjutbanor genom ökad samordning mellan olika myndigheter och tilldelning av resurser för att hantera dessa ärenden effektivt. Incitament för skjutbaneetablering och -utveckling: Genom skräddarsydda ekonomiska incitament och stödprogram bör regeringen främja etablering och utveckling av skjutbanor för att säkerställa tillgången på platser för skytteutbildning och ‑övning. Forskning och innovation för miljövänliga skjutbanealternativ: Regeringen bör investera i forskning och utveckling av miljövänliga alternativ för skjutbanor, såsom ljudreducerande teknologier och återvinningsbara material, för att minska den potentiella miljöpåverkan och underlätta tillståndsprocessen. Stärkt dialog och samarbete med skjutbaneföreningar: Genom regelbunden dialog och samarbete med skjutbaneföreningar och andra intressenter inom skytteområdet bör regeringen aktivt arbeta för att förstå deras behov och utmaningar samt utforma policyåtgärder som möter dessa behov på ett effektivt sätt. Med dessa åtgärder kan regeringen säkerställa att Sveriges totalförsvarsförmåga vidmakthålls. Räddningstjänst Räddningstjänsten i Sverige kommunaliserades 1986. Innan dess ansvarade staten genom de statliga civilförsvarsorganisationerna för brandskydd och räddningsinsatser i stor utsträckning. Den nya ordningen som infördes 1986 innebar att ansvaret för räddningstjänsten överfördes till kommunerna, vilket gjorde att varje kommun fick ett eget ansvar för att organisera och upprätthålla en fungerande räddningstjänst. Detta innebar att kommunerna fick större frihet att anpassa räddningstjänsten efter lokala behov och förutsättningar, samtidigt som det blev möjligt att samordna insatser mellan kommuner genom samverkansavtal. Det var en del av en större decentraliseringsprocess i Sverige som syftade till att ge kommunerna mer ansvar för välfärds- och samhälls­tjänster. Den kommunala räddningstjänsten i Sverige har dock mött flera utmaningar som gjort att den inte alltid fungerat som det var tänkt. Några av de huvudsakliga orsakerna är resursbrist och ekonomiska utmaningar, personalbrist och rekryterings­problem, ökad komplexitet och nya hotbilder, samordningsproblem mellan kommuner, otydlig roll- och ansvarsfördelning och bristande investeringar i utbildning och teknik. För att möta de nya samhällsutmaningarna och hoten är det uppenbart att det behövs en helomvändning när det gäller svensk räddningstjänst. Det bör utredas om inte staten ska återta huvudmannaskapet för räddningstjänsten för att säkerställa en enhetlig standard över hela landet. Det skulle också underlätta för samordning och resursallokering vid större händelser och katastrofer, vilket är avgörande för att säkerställa en effektiv och snabb respons. Regeringen bör därför utreda om staten åter bör bli huvudman för räddningstjänsten. Regionala flygplatser De regionala flygplatserna har stor betydelse för regionerna. Dessa fyller ofta, vid sidan av att vara av strategiskt intresse, också en viktig funktion för att ta emot samhälls­nödvändig trafik som ambulansflyg, brandbekämpningsflyg samt polisiära och militära flyg. Flygplatserna fyller också en viktig roll för både näringslivet och medborgare. De regionala flygplatserna är antingen privata eller har kommuner och regioner som ägare. Till följd av det försämrade omvärldsläget har flygplatsernas betydelse också ökat. Detta innefattar också Sveriges förmodade roll som transitland inom Nato. Just nu sker ett antal saker som försvårar för de regionala flygplatserna att fullfölja alla dessa viktiga uppdrag. De regionala flygplatserna har under lång tid varit kraftigt underfinansierade. Sverige har valt ett system där kommuner fått driva mindre flygplatser utan förutsättningar att nå lönsamhet. Detta samtidigt som staten, genom bolaget Swedavia, valt ut att driva stora flygplatser som har förutsättningar att nå lönsamhet. Staten tjänar alltså pengar på de stora flygplatserna medan kommunerna får kämpa med de mindre flygplatsernas underskott. Tre av fyra flygplatser drivs av kommuner eller regioner och har denna utsatthet. Denna märkliga och orättvisa uppdelning har debatterats och också utretts under flera år. Regeringen har dock ökat de statliga anslagen till de regionala flyg­plats­erna, men den ökningen behöver fortsätta för att säkra fortlevnaden för dessa flyg­platser. Men uppdelningen får också andra konsekvenser. Behovet av fler bered­skaps­flygplatser har ökat och fler beredskapsflygplatser har också tillkommit. Från att ha varit två är nu 17 av de regionala flygplatserna beredskapsflygplatser. Men även här är beredskapsersättningen underfinansierad. Ersättningen som tilldelas för uppdragen av staten täcker inte kostnaderna för ökad öppethållning och mer beredskap. Det är också viktigt att definiera vad begreppet beredskapsflygplats har för betydelse i händelse av höjd beredskap eller krig. Begreppet beredskapsflygplats har idag bara en definition av vad som ska gälla i fred, avseende krav på öppethållande – ingenting om vad som gäller för att säkra allierade tilltransporter för Nato i ett försämrat omvärldsläge eller ytterst i krig. Statusen på en beredskapsflygplats har då också bäring på om flyg­platsen är av så kallat riksintresse. Dessa förtydliganden är något Försvarsmakten och andra myndigheter efterfrågat. Uppdelningen av Flygplatssverige har också fått direkt kännbara konsekvenser. Statliga Luftfartsverket (LFV) har beslutat att inte längre tillhandahålla radardata till åtta regionala flygplatser. Det rör sig om Arvidsjaurs flygplats, Ljungbyheds Flygklubb, Stockholm Skavsta Airport, Stockholm Västerås flygplats, Småland Airport, Trollhättan Airport, Örebro Airport och Kristianstad Österlen Airport. De sex senare är också bered­skapsflygplatser. Anledningen till att LFV inte längre tillhandahåller radardata är att de ansett att det inte är lönsamt för dem att tillhandahålla data. LFV har också sagt upp avtalen trots att det inte funnits andra leverantörer som kan ge radardata. Konsekvens­erna utan radartäckning blir att endast en flygning kan ske åt gången vid de berörda flygplatserna. Kommer ett annat flygplan in i luftrummet måste flygtrafikledaren beordra flygplanet att vänta eller vända om. Detta ställer förstås flygplatserna på enorma prov. Den reguljära trafiken har bara drabbats i liten omfattning men exempelvis får all skol­verksamhet planeras om. Polisen kan inte genomföra spaning med drönare. Försvars­makten kan inte öva i de berörda flygplatsernas luftrum. För Försvarsmakten i till exempel Kristianstads flygplats närhet får arméförband vid militära övningsfält göra eldupphör med jämna mellanrum då flyg vistas i luftrummet. För tillfället har en flygplats, Skavsta, hittat en aktör som kan leverera radardata. Det är osäkert om övriga berörda flygplatser kan tillämpa samma lösning. Förutom de nu åtta drabbade, har LFV nu också sagt upp avtalen för att leverera radardata till ytterligare fem flygplatser till årsskiftet 2024/25. Det är Skellefteå Airport, Kalmar-Öland Airport, Karlstad Airport, Norrköping Airport och Jönköping Airport. De berörda flygplatserna och deras samarbetsorganisation Svenska Regionala Flygplatser (SRF) menar helt riktigt att här behöver en nationell aktör ha det övergripande ansvaret för att säkerställa att det finns radartäckning vid våra flygplatser. Det ansvaret bör ligga på LFV. SRF har också uppvaktat regeringen i frågan. Ytterligare en fråga där uppdelningen av Flygplats­sverige drabbar de regionala flygplatserna, är att de analoga radarfyrarna, s k VOR, inte får vara kvar. LFV går över till digital teknik och har då inte velat fortsätta finansiera de analoga systemen. Skulle de digitala systemen störas ut eller slås ut i händelse av krig, kan flygplatserna ha de analoga systemen som backup. Här är det flera myndigheter, bl a Försvarsmakten och Trafikverket, som yrkat på att LFV borde behålla systemen. LFV har här, liksom i frågan om radardata, angett att de inte har det uppdraget utan är i första hand ålagda att få sina tjänster som statligt affärsverk att vara lönsamma. Det finns också fler exempel på när uppdelningen av flygplatssystemet drabbar de regionala flygplatserna. När Trafikverket beslutade om att ta bort en del regionala flyg­platser från listan över riksintressen innebar det att kommuner och regioner var tvungna att ta på sig ett större ansvar för att finansiera investeringar för sina flygplatser. Flyg­platser som klassas som riksintressen kan ha större möjlighet att få statligt stöd för drift och infrastrukturutveckling, eftersom de anses vara viktiga för nationella trans­porter och beredskap. När flygplatser tas bort från riksintresselistan minskar deras möjlighet att få statliga investeringar, vilket kan leda till nedprioritering i underhåll och utveckling. Trots att Trafikverkets utredning om riksintresse för regionala flygplatser skulle genom­föras i samråd med lokala och regionala aktörer samt en noggrann bedömning av flygplatsernas betydelse för krisberedskap, samhällsutveckling och näringsliv tog man märkligt nog bort även befintliga beredskapsflygplatser från listan. Det finns exempel där beredskapsflygplats med Sjöfartsverkets permanenta bas för SAR och där Försvars­makten har intressen också plockades bort från listan, varför man kan ifrågasätta hur Trafikverkets utredning egentligen gick till. Den svenska uppdelningen av flygplats­systemet får allvarliga konsekvenser. Det är därför viktigt att regeringen nu fortsätter att öka det statliga driftsstödet till de regionala flygplatserna. Det är också viktigt att bered­skapsflygplatser får ersättning för det jobb de utför och att det klaras ut vad beredskaps­flygplatserna har för uppdrag vid höjd beredskap. Trafikverket behöver bli konsekventa i arbetet med att utse flygplatser med riksintresse. Likaså måste landet ha en utpekad aktör, en myndighet som säkerställer att våra flygplatser har radarförbindelser. Den uppdelning av vårt flygplatssystem som vi har i Sverige finns inte i våra grannländer. Där förekommer inte heller de problem vi ser i Sverige. Många regionala flygplatser i Sverige har redan ekonomiska svårigheter. Detta kan leda till att vissa flygplatser antingen skalar ner sin verksamhet eller i värsta fall läggs ner, vilket skulle påverka transportmöjligheterna i de berörda regionerna och inte minst vår beredskap och total­försvarsförmåga. Regeringen bör därför tillsätta en ny utredning utifrån det aktuella omvärldsläget för att se över beredskapsbehovet av de regionala flygplatserna. Utred­ningen bör titta på ansvarsfördelningen kring beredskap, tekniska funktioner kring nationell radartäckning m.m. Utredningen bör omgående tillsättas. Hamnar Sveriges hamnar är centrala för totalförsvaret där de utgör viktiga nav för varu­trans­porter, militär logistik och energiimport. Deras betydelse ökar ytterligare i tider av kris, där sjötransport ofta blir en nödvändig och pålitlig lösning när andra transportmedel är osäkra eller otillgängliga. Sveriges beroende av importerade varor gör att hamnar blir centrala för landets försörjningsberedskap. Om hamnar skulle blockeras eller påverkas negativt under en kris, kommer det få allvarliga konsekvenser för hela samhället. Under kriser är det nödvändigt att snabbt transportera stora mängder materiel, som exempelvis sjukvårdsmaterial, förnödenheter eller försvarsmateriel. Samtliga av de stora hamnarna är strategiskt viktiga för totalförsvaret där förmågan att hantera stora mängder gods gör dem till en viktig del av transportinfrastrukturen. Torrhamnar, så kallade dry ports, behöver användas för att få mer plats och effektivare flöden. En container som anlöper Göteborgs hamn lastas direkt på tåg utan att förtullas och transporteras sedan exempelvis till Falköping eller Skövde till en torrhamn, där containern lastas av och förtullas. Genom en snabb flytt av containern tar den inte upp onödig plats i hamnen. Ska detta fungera optimalt bör torrhamnarna klassas enligt gällande ISPS-regelverk, som infördes av USA efter terrordåden den 11 september 2001. Säkerhetsklassningen bygger på ett skalskydd med övervakning och utbildad personal. Antalet säkerhetsklassade torrhamnar behöver utökas. Hamnar är kritiska för Sveriges krisberedskap men möter stora utmaningar, inklusive sårbarhet för säkerhetshot, kapacitetsbrist, klimatrelaterade risker och bristande samordning. Deras funktionalitet beror också på fungerande infrastruktur och energi. Lösningar som bättre koordinering, investeringar i resiliens mot klimatförändringar och stärkt cybersäkerhet är avgörande för att möta dessa utmaningar. Björn Söder (SD) Lars Wistedt (SD) Sara-Lena Bjälkö (SD) Göran Hargestam (SD)

Motion till riksdagen 2024/25:1406 av Lars Wistedt m.fl. (SD) Militärt försvar Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta att försvarsbudgeten per försvarsbeslutsperiod ska likställas med de ekonomiska förutsättningar som krävs för att säkerställa genomförbarheten av Försvarsberedningens förslag och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta Försvarsmaktens roll och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta direktiven i motionen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta utformningen av Försvarsmaktens huvuduppgifter i motionen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör ta hänsyn till förslaget om ledning och samverkan och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga förslaget om internationella insatser och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta personalfrågan och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta veteranfrågor och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta frivilligorganisationerna och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör beakta förslagen kring Försvarsmaktens materielförsörjning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta fortsatta satsningar på forskning och utveckling och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta förslagen om miljötillstånd och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör beakta inriktningen för armén och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör beakta inriktningen för marinen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör beakta inriktningen för flygvapnet och tillkännager detta för regeringen. Ett trovärdigt försvar kräver en långsiktig finansiering Omvärlden befinner sig i en förändringsfas. Ukrainakriget är snart inne på sitt tredje år och maktkampen mellan USA och Kina ser inte ut att avta. För Sveriges del har Ukrainakriget kommit med en djupare insikt om vilken typ av stormakt vi har till granne. Förhoppningarna om en fredlig och demokratisk utveckling i Ryssland får gå till historien som en grov felbedömning. En felbedömning som innebär att vi idag med stor brådska behöver tillföra omfattande resurser för att återuppbygga totalförsvaret. Rysslands brutala krigföring i Ukraina, vilken riktat in sig på civila mål och civil infrastruktur, ger oss en fingervisning om vad Sverige kan förvänta sig. Det är därför av stor vikt att Sverige kraftsamlar inför de kommande åren och satsar på en långsiktig återuppbyggnad som är ekonomiskt hållbar. Sverigedemokraterna delar Försvars­beredningens bedömning att den oroliga säkerhetspolitiska utvecklingen tyvärr kommer att hålla i sig under de närmaste decennierna, och det kommer sannolikt att bli värre innan det blir bättre. Medlemskapet i Nato kommer, genom förmågemålen och de regionala planerna, indikera en inriktning för det kollektiva försvaret i vårt område. Samtidigt är detta inte en begränsning för hur Sverige ska återuppbygga sitt militära försvar utan en långsiktig inriktning. Sverige ska utöver att återuppbygga försvaret vara en aktiv medlem i försvarsalliansen där vi verkar för en balans mellan de olika problembilder som finns inom alliansen. Det är genom en balanserad försvarspolitik som Sverige, tillsammans med övriga nordiska länder, kan bedriva en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom Nato med fokus på Norden. För att återuppbygga totalförsvaret och därvid främst det militära försvaret är Försvarsmakten, Total­försvarets forskningsinstitut och Försvarets materielverk m.fl. beroende av en stabil och långsiktig finansiering. För oavsett regeringskonstellation efter 2026 kommer det att finnas ett behov av en fortsatt återuppbyggnad mot 2035–2050. Sverigedemokraterna anser därför att Natos grundkrav om 2 procent av BNP är långt ifrån tillfyllest, utan nivån behöver likställas med genomförbarheten av Försvarsberedningens förslag och på sikt uppgå till 3–3,5 procent av BNP. Totalförsvarets återuppbyggnad kommer att kräva årliga uppföljningar i både finansiella och operativa termer. Kontinuerliga avsättningar för att finansiera de kommande satsningarna där Sverige behöver se över både stridsflyg, undervattens­förmåga och en omsättning av stridsfordonsparken. Omvärlden tar föga hänsyn till inrikespolitiska utmaningar och politiska problem, och Sverige skulle stå illa rustat om en större regional konflikt skulle ske inom några år. Sverigedemokraterna understryker vikten av att lyfta blicken över den omedelbara horisonten för att kunna ta välavvägda långsiktiga beslut som tryggar nationen och medborgarnas överlevnad. Vi måste redan idag ta höjd för hur en möjlig utveckling i Ryssland kan se ut och hur den kommer att påverka säkerheten i vårt närområde. Försvarsmaktens roll och internationell samverkan Sveriges försvar bygger på en deklarerad folkvilja att Sverige skall vara en självständig och fri nation med en försvarsmakt som på ett trovärdigt sätt har en verklig förmåga att i samverkan med det civila försvaret skydda landet och dess medborgare. Försvarsmakten ska med stöd av det civila försvaret och allierade kunna hävda vår territoriella integritet under fred och kris samt kunna avvärja en invasion över en land- eller sjögräns i hän­delse av väpnat angrepp och krig. Försvaret av Sverige och alliansen ska kunna föras dynamiskt och uthålligt över och inom vårt territorium och det börjar redan med för­svaret av våra grannländer. Som ett led i detta bör Sverige säkerställa att strategiskt viktiga områden, till exempel Gotland, redan under grundberedskap har en åretrunt­beredskap som kan möta plötsliga och oväntade händelseutvecklingar som det som skedde på Krim 2014. Detta kan ske genom att man på rotationsbasis förlägger utländsk trupp från våra grannländer i området och anpassar deras utbildningscykler så att de kompletterar våra egna resurser när dessa omsätts och nya grundutbildningsomgångar kallas in till tjänstgöring. Det kan också handla om att lokalt och/eller regionalt komplettera våra förband med utländska luft- eller sjöstridsförmågor, i syfte att under längre tid samöva och bevaka Östersjöområdet. Sverige bör även överväga ett närmare samarbete med Polen i syfte att gemensamt utveckla en för Östersjön särskilt anpassad undervattensförmåga. Sverige bör inom ramen för det nordiska militära samarbetet och Natos försvarsplanering utveckla ett koncept för ledning, utveckling och insats med ett gemensamt flygvapen där olika länder enskilt eller i samverkan kan fokusera på specifika kompetensområden. Sverige ska ha en militär förmåga och beredskap som avhåller en möjlig motståndare från att angripa Sverige samt ha förmåga att bistå allierade länder inom ramen för de olika försvarssamarbetena så att den gemensamma försvarsförmågan verkar krigs­avhållande. Under 2025 kommer Sverige att erhålla Natos försvarsplanering för norra respektive centrala Europa och det kommer med stor sannolikhet att aktualisera frågan om basering av operativa staber i Sverige. Sverige bör därför redan i ett tidigt skede genomföra studier avseende lämpliga platser utifrån befintlig infrastruktur och planerad utvidgning av Försvarsmakten. Ett ryskt angrepp på Sverige kommer sannolikt att inledas och kombineras med hot om insättande av massförstörelsevapen, påverkans­operationer, cyberattacker och sabotageoperationer under falsk flagg men även med mer direkta militära operationer såsom luftangrepp med fjärrstridsmedel i syfte att bryta vår försvarsvilja innan ett eventuellt direkt militärt angrepp inleds. Oberoende av utgången i Ukrainakriget kommer Ryssland att dra lärdomar, vilket innebär att vi måste planera mot en motståndare som kommer att satsa på nyutveckling av materiel såväl som metoder. Ryssland kommer med största sannolikhet samtidigt också att satsa på en mer kvantitativ krigsmakt. Vi ser redan idag hur strategin med utnötning är påfrestande för ett land som Ukraina som har 40 miljoner invånare. Den ryska utvecklingen måste noggrant följas upp och analyseras och tjäna som grund för en framtida forskning för anpassning av det svenska försvaret. Ytterst är det den högsta politiska beslutande makten som avgör hur, var och när kampen skall föras. Landets samlade försvarsvilja är i grunden beroende av tilltron till systemet, Försvarsmaktens och det civila försvarets upplevda förmåga att effektivt värna landet och befolkningen samt den politiska ledningens förmåga att fatta beslut i tid. Ryssland kommer att lägga stora resurser på att redan innan rena öppna krigshandlingar utbrutit bryta vår försvarsvilja och motstånds­kraft. Sverigedemokraterna anser att vårt totalförsvar – och därmed i synnerhet det militära försvaret – skall ha en god förmåga att självständigt hantera såväl svåra kriser som krig under en period av minst tre månader, i syfte att ge samhället tid att ställa om till totalförsvarsverksamhet. Vid försvaret av Sverige måste stridskrafterna förfoga över en god tillgång till såväl teknologiskt avancerade system som mängdmateriel och ammunition. En stark och folkligt förankrad försvarsvilja uppnås främst genom åter­uppbyggnad av värn- och civilplikten samt genom ett tydligt ökat stöd för våra frivillig­organisationer. Den dagsaktuella hotbilden får inte utgöra den viktigaste utgångs­punkten när vi beslutar om försvarets storlek och organisation, utan en långsiktig strategisk bedömning av den dimensionerande motståndarens, dvs Rysslands, förmåga och intentioner i vårt närområde måste vara riktmärket. Försvarsplaneringen måste utgå från att vi måste ha kapacitet att möta ett ”worst case scenario” och bygga på kvalitets­säkrade underrättelseanalyser som tar hänsyn till så kallade low probability but high impact-scenarion. Direktiven till det militära försvaret Det svenska försvaret ska med alla till buds stående medel bevara rikets frihet, självständighet och statsskick. Det militära försvarets uppbyggnad kräver långsiktighet och tydligt kommunicerade målbilder på grund av långa ledtider vid materielbeställ­ningar men även för att ta fram och implementera nya koncept. På motsvarande sätt krävs det lång tid för att utbilda professionella chefer och specialister. Med anledning därav är det av yttersta vikt att målbilden är väl förankrad hos såväl Försvarsmakten som den politiska nivån och att den tar höjd för tänkbara, om än inte alltid uppenbara, försämringar i omvärldsläget och utveckling av den dimensionerande fiendens för­mågor. Vid långsiktig försvarsplanering bör därför den önskvärda försvarsförmågan vara den dimensionerande variabeln och inte en statisk, konjunkturkänslig ekonomisk ram. Denna önskvärda förmåga skall vara kommunicerad och accepterad, inte bara internt utan även gentemot våra samarbetspartner inom ramen för Nato och EU. Riksdag och regering fastställer de säkerhetspolitiska målsättningarna och tilldelar anslag så att Försvarsmakten kan nå sina mål. Vidare ansvarar riksdag och regering för att beordra beredskapshöjningar samt militära insatser, både nationellt och interna­tionellt. På Försvarsmakten ligger att utifrån tilldelade resurser planera, genomföra och utvärdera verksamhet för att nå de uppsatta säkerhetspolitiska målen, utveckla strategi och taktik samt planera för och genomföra militära operationer. Försvarsmakten ska kunna genomföra selektiva beredskapshöjningar, och dess förband ska därefter med delar kunna genomföra mobilisering med kort förberedelsetid samt med huvuddelen senast inom 1–2 veckor. För att kunna producera krigsförband är Försvarsmakten beroende av regementen, flottiljer och marinbaser samt övnings- och skjutfält. För att få bedriva verksamhet vid övnings- och skjutfälten krävs miljötillstånd. Processen från ansökan till slutligt tillstånd tar lång tid, som regel flera år. Den långdragna processen påverkar Försvarsmaktens möjlighet att etablera nya regementen och skjutfält. Sverigedemokraterna anser därför att nödvändiga miljötillstånd ska utfärdas i anslutning till beslut om upprättande av nya regementen eller övnings- och skjutfält och undantas från gängse processer, inklusive att förtur och/eller avsteg från gällande regler för försvarsverksamhet och värdlandsstöd skall vara den ledande principen. Försvarsmaktens huvuduppgifter Det militära försvaret ska i fred och kris, enskilt eller i samverkan med andra myndigheter eller allierade nationer, ha förmåga att över tid hävda Sveriges territoriella integritet till lands, till sjöss och i luften tidigt upptäcka, identifiera och i vissa fall neutralisera hot mot rikets säkerhet snabbt sprida kritiska resurser, till exempel flygförband och luftvärnssystem, för att undgå olika former av bekämpning i samverkan med andra myndigheter bistå med utbildning och insatser för skydd av samhällskritiska funktioner, till exempel energiförsörjning, strategiska kommunikationer och vattenförsörjning kunna bistå allierade nationer/samarbetspartner i vårt närområde kunna ta emot samt stödja allierade nationers/samarbetspartners förbands förflyttning genom eller gruppering inom svenskt territorium kunna bistå allierade med att förhandslagra materiel och ammunition på svenskt territorium kunna genomföra selektiva beredskapshöjningar för att tidigt kunna besätta/bevaka/skydda infallsportar, basområden samt knutpunkter för genomförande av allmän mobilisering kunna delta i av FN, Nato och EU beslutade fredsbevarande operationer under förutsättning att detta inte menligt påverkar vår nationella försvarsförmåga Vid ett väpnat angrepp eller hot om förestående väpnat angrepp ska det militära försvaret, enskilt eller i samverkan med allierade nationer/samarbetspartner, ha förmåga att möta och hejda en angripare i tre strategiska riktningar efter hand kraftsamla och i samverkan mellan samtliga vapengrenar och allierade slå en angripare i en strategisk riktning militärt bistå en allierad nation/samarbetspartner i vårt närområde utifrån gällande gemensam försvarsplanering, vilket skall kunna ske även utanför landets gränser övervaka och skydda sjöförbindelser i Östersjön och Västerhavet, med särskild vikt lagd vid förbindelser till Göteborgs hamn och sjöförbindelserna till de baltiska staterna och Finland hindra en angripare från att överraskande ta eller ockupera strategiskt viktiga områden, till exempel Stockholm, Gotland och de strategiskt viktiga förbindelserna mellan Norge och Finland hindra eller försvåra för en angripare att med sabotageförband, fjärrstridsmedel och/eller strategiska flygangrepp angripa centrala ledningsfunktioner, basområden eller kritisk infrastruktur ta emot, transitera och stödja allierade förband på/genom svenskt territorium genomföra gemensamma operationer med allierade förband/samarbetspartners förband inom Sverige men även utanför landets gränser enligt gällande försvarsplanering genomföra operativa koncentreringstransporter till lands, till sjöss och/eller i luften i syfte att kunna kraftsamla tillgängliga militära resurser för att nå ett avgörande. Detta ska kunna ske både inom riket och inom ramen för gemensam försvarsplanläggning även utanför svenskt territorium. Ledning och samverkan En presumtiv motståndare strävar efter att lamslå vår ledningsförmåga så att våra möjligheter att i rätt tid och på rätt plats möta en angripare med våra samlade resurser försvåras eller helt omöjliggörs. Detta kan mycket väl inledas långt före ett öppet väpnat angrepp, till exempel i form av cyberattacker, desinformationskampanjer, sabotage mot kritiska samhällsfunktioner, eliminering av centrala beslutsfattare samt biologisk krigföring. För att motverka detta måste Sverige förfoga över ett robust gemensamt kommunikationssystem som tillåter samverkan mellan myndigheter och ledningsnivåer. Vidare måste ledning i olika situationer kontinuerligt övas i syfte att säkerställa vår förmåga att fatta svåra beslut i kritiska situationer och med ett begränsat beslutsunderlag. Dylika ledningsövningar bör ske återkommande inom hela totalförsvaret och på samtliga nivåer. En viktig del av dessa övningar är att öka personkännedomen inom och mellan organisationer så att oförutsedda problem utan uppenbar lösning kan hanteras snabbt och effektivt i samverkan med andra ansvarsområden. Ledningscentraler och andra mål som kan vara värdefulla för en angripare ska ha tillgång till bergrum eller på annat sätt skyddas. Spridning och redundans är kompletterande skyddsmetoder, varför det är viktigt att antalet centraler blir större och att spridningsprincipen nyttjas. Strategiskt viktiga ledningscentraler ska omgärdas av sekretess och vara skyddsobjekt. Den högsta ledningen och ledningscentralernas staber ska ha en hög beredskap och öva kontinuerligt. För att effektiv ledning skall kunna utövas krävs ett så bra gemensamt beslutsunderlag som det är möjligt att få fram, i synnerhet när det gäller att ensa lägesuppfattningen inom och mellan myndigheter. Detta kräver säkra och robusta ledningssystem och vana av att hantera dessa. Försvarsmaktens ledning bör överväga att redan nu inta en mer operativ gruppering och därmed ledningsstruktur, där de administrativa stödfunktionerna är skilda från den operativa ledningen så att fokus kan läggas på operativ verksamhet, såsom genomförande av multinationella övningar, nationell beredskap och mobiliseringsförberedelser, stöd till allierade samt totalförsvarssamverkan. I denna operativa gruppering bör senior samverkanspersonal ur de olika beredskapssektorerna med relevanta mandat ingå. Samverkan med övriga nordiska länders totalförsvars ledningsfunktioner bör samövas och på sikt kommer detta även att gälla Natos ledningsstruktur. Internationella insatser I och med Sveriges Natomedlemskap kommer grunderna för vårt internationella engagemang att förändras och få ett tydligare fokus på vårt närområde och den gemensamma försvarsplaneringen för norra Europa och Arktis. Försvarets huvud­inriktning kommer att vara det nationella försvaret och till avsevärt mindre del fokuseras på internationella insatser av mer expeditionär typ. Vi behöver ta höjd för att kunna ha förband och/eller förmågor baserade i våra grannländer under längre perioder, exempelvis i Baltikum eller Finland, inom ramen för Natogemensamma initiativ, till exempel Forward Land Forces. Det kan även handla om att stödja fredsbevarande insatser med till exempel tekniskt systemstöd, logistik och reservdelsförsörjning som en del i ett logistikcentrum. På motsvarande sätt kommer vi att behöva skapa förutsätt­ningar för att allierade förband ska kunna transitera, gruppera, öva, förrådsställa och/eller verka från/på/genom svenskt territorium. Försvarsmakten behöver även ha förmåga att med vissa förmågor, till exempel transporter, stödja andra delar av total­försvaret som stödjer ett annat land, till exempel vid naturkatastrofer eller omfattande räddningstjänstinsatser. Tyngdpunkten bör dock ligga på deltagande baserat på den Natogemensamma försvarsplaneringen och upprätthållandet av den nationella bered­skapen i vårt närområde. Sverige kan även fortsättningsvis delta i insatser inom ramen för FN och OSSE men detta bör då ske efter särskilda beslut och vara baserat på individuell frivillighet. Försvarsmaktens personal Försvarsmaktens personal är dess viktigaste resurs och mycket behöver göras för att säkerställa en god tillgång till dugliga och professionella ledare som kan verka som förbandschefer i kris och krig. Detta gäller även flera kategorier av nyckelpersonal, till exempel flygförare, fartygschefer, artilleriofficerare m.fl. och olika personalkategorier med specialiserad teknisk inriktning inom samtliga vapengrenar. Officerskåren som helhet måste ha en åldersstruktur och fysisk status som motsvarar de krav som ställs för att kunna föra ett aktivt befäl under kris och krig. Utgångspunkten måste vara en bred bas av yngre befäl som utgör grund för urval till högre befattningar redan vid relativt ung ålder. I händelse av krig måste vi räkna även med omfattande förluster av männi­skor som snabbt behöver ersättas, vilket tydligt framgår av erfarenheterna från Ukraina. Det kommer inte att finnas tid eller utbildare i tillräcklig omfattning för att under krig kalla in nya värnpliktiga, utan en väl tilltagen mobiliseringsreserv måste finnas som snabbt kan repetitionsutbildas innan de tillförs ett förband med ersättningsbehov. Grundprincipen ska vara att varje krigsförband har en egen initial mobiliseringsreserv där personalen genomfört grundutbildning tillsammans med de krigsplacerade solda­terna. Ovanstående gäller i ännu högre grad för chefer på främst plutons-, kompani- och bataljonsnivå, varför särskilt reservofficerarna är en viktig grupp. Det måste finnas en god tillgång till reservofficerare utöver krigsorganisationens ramar och de måste ha hög professionalitet, vilket bör säkerställas genom att denna kategori ges förhöjd status i arbetslivet samt att reservofficerare inte skall kunna nekas att tjänstgöra/öva i Försvarsmakten. Tvärtom så ska det istället ses som en merit och värderas därefter i det civila. Utbildningen av yrkesofficerare bör tydligt kraftsamlas mot en hög professionalism och en mycket god förmåga att utbilda och leda krigs­förband. Härvid bör personligt ledarskap och ingående kunskap om förbandets organisation, stridsteknik samt uppträdande inom närmaste högre förbands ram särskilt prioriteras, varvid tonvikten skall ligga på praktiska kunskaper och färdigheter. Förbandschefen bör vara den som avgör vem som antas till officersutbildning då lokala förhållanden ofta styr vem som i praktiken är den mest lämplige. Vidare bör anställningsförhållandena för yrkesofficersaspiranter överses och vägas mot fördelarna av att en tidsbegränsad anställning ses som mer attraktiv än värnpliktsförmåner och därmed bidrar till en statushöjning för yrket. Officersyrket är väsensskilt från de flesta övriga yrken och har höga krav på tillgänglighet, anpassning, lojalitet med uppgiften och påtagliga risker, inte minst i samband med utlandstjänstgöring/operativa insatser. Försvarsmakten bör därför överväga alternativa förmåner för att behålla kompetent personal och höja statusen på yrket. Exempel på sådana förmåner kan vara sänkt pensionsålder, fri läkarvård, skattefria tjänstebostäder och stöd till medflyttande vid långtidspendling. Försvarsmakten bör även överväga möjligheten till karriärväxling för äldre yrkesofficerare, till exempel genom att officeren under den yrkesverksamma delen av livet erbjuds utbildningar på universitet/högskolor som kan komma andra delar av totalförsvaret till nytta. Veteranfrågor I över 80 år har Sverige bidragit med personal till olika internationella fredsinsatser. Under dessa år har totalt cirka 100 000 svenska kvinnor och män ställt upp för att bidra i arbetet för fred och stabilitet när det internationella samfundet har kallat. Många är de länder där våra veteraner tjänstgjort, men oavsett var insatserna har genomförts har de en sak gemensamt: De har alla inneburit stora personliga risker, umbäranden och slit för den enskilde. Till följd av detta har ett antal svenskar stupat under insatserna, och ett stort antal har kommit hem med fysiska eller psykiska sår, som för vissa har blivit till livslånga trauman. Trots Sveriges långvariga engagemang och vilja att ställa upp när det internationella samfundet kallat var omhändertagandet och stödet till våra veteraner länge nästintill obefintligt. De åtgärder som genomförts på senare år är välkomna men långt ifrån tillräckliga. Fortfarande hamnar enskilda i kläm, vilket är fullständigt oacceptabelt. Idag hänförs begreppet veteran enbart till de som genomfört utlands­uppdrag, men Sverigedemokraterna verkar för att vidga begreppet till att omfatta även personal som tjänstgjort nationellt och inte enbart militär personal. Frivilligorganisationerna En synnerligen viktig del i folkförankringen av försvarsviljan utgörs av frivillig­organisationerna. De utgör därutöver såväl en rekryteringsgrund som en plattform för personlig kompetensutveckling inom en rad specialområden som är av synnerligen stor vikt för totalförsvarets kompetensförsörjning. Frivilligorganisationerna ska ha ett nära samarbete med och stöd av Försvarsmakten i sin verksamhet, varvid det är av synner­ligen stor vikt att de medel som Försvarsmakten får utnyttja för frivilligverksamhet också till fullo utnyttjas. Hemvärnet bör kompletteras med ett återinförande av drift­värnet för att skydda kritisk infrastruktur. Såväl hemvärn som driftvärn ska utrustas med modern materiel, samövas med såväl Försvarsmakten som övriga totalförsvars­myndigheter samt kunna hålla en mycket hög insatsberedskap. Försvarsmakten bör även överväga effekterna av de omfattande krav på certifieringar som idag har en kraftig negativ påverkan på frivilligpersonalens effektiva tjänst­göringstid. Försvarsmaktens materielanskaffning och materielförsörjning Tillgången på modern materiel i tillräcklig omfattning är av yttersta vikt för Försvarsmaktens förmåga att lösa sina huvuduppgifter. Materieltillgången måste säkerställas så att det finns en tillräcklig disponibel reserv att tillgå i händelse av att ordinarie förlagringsplatser inte är tillgängliga vid mobilisering eller att viktiga komponenter är under omsättning. Kriget i Ukraina visar tydligt att även kvantitet är en kvalitet i sig och att det bidrar kraftigt till stridskrafternas uthållighet, även om materielen i sig inte är av modernaste snitt. De ledande principerna för Försvarsmakten materielförsörjning bör därför vara att de operativa förbanden har god tillgång till materiel och ammunition som säkerställer en operativ uthållighet efter mobilisering, minst under tre månader att Försvarsmaktens operativa förmåga säkerställs under det att kritiska system ersätts eller fasas in att Försvarsmakten har mycket god kontroll över materielens skick och förvaring samt förmåga att snabbt omfördela till där behov finns/förväntas uppstå att det finns god tillgång på vapen, ammunition, läkemedel och förbrukningsmateriel för att täcka minst 3 månaders intensiv krigföring att vapen, ammunition och övrig materiel, t ex reservdelar, är kompatibla (inklusive förrådsbenämnda/nummersatta för smidigt gemensamt tillhandahållande) med allierade nationers i vårt närområde Materiel och system som är funktionsdugliga bör efter en utredning och konsekvens­analys i första hand förrådsställas, tillföras andra myndigheter eller säljas istället för att helt avvecklas. Processen kring att avveckla funktionsduglig materiel istället för förrådsställning eller vidareutveckling har kostat Försvarsmakten stora pengar. Tidigare avvecklings­projekt har kritiserats av Riksrevisionen och det nuvarande säkerhetsläget påkallar ett stort behov av kvantitet. Forskning och utveckling (FoU) Statligt finansierad forskning och utveckling är grundläggande för vår försvarsindustri och bör koncentreras till områden där vi är framgångsrika. De produkter som svensk försvarsindustri har att konkurrera med på världsmarknaden är nästan uteslutande initierade genom statliga FoU-anslag. Det starka intresset i försvarshänseende innebär att avsteg och tillämpning av undantag från EU-rättens grundprinciper om statsstöd är motiverade och måste användas. Förvärv av svensk högteknologisk försvarsmateriel medför även en stark återföring till samhällsekonomin, bland annat genom direkta arbetstillfällen och utökade exportmöjligheter. Forskningen måste samordnas med totalförsvarets behov samt den långsiktiga materielförsörjningsstrategin så att synergi­effekter uppnås. Härvid bör forskning på stor bredd och med dual-use-inriktning prioriteras framför ett fåtal dyra och rent militära projekt. Miljötillstånd Den utbredda problematiken med miljötillstånd har skapat stora begränsningar för den fortsatta utvecklingen och utbyggnaden av både Försvarsmakten och försvarsindustrin. Trots snart tre år av krig i Ukraina har det kommit få förslag och initiativ från reger­ingen på området. Avslag till utvidgade flygtider för landets flygflottiljer och militära flygindustri, begränsade provtider för en försvarsindustri som måste växla upp och ett regelsystem kring skjutkvoter som givet säkerhetsläget är absurda. Ryssland har under tiden som kriget pågått ställt om sin försvarsindustri och enligt uppgifter kan landet nu producera omkring 30 000 glidbomber på en månad. Det är dags för en ordentlig omställning som skulle ha påbörjats redan 2014 vid Rysslands annektering av Krim. En omställning som ger goda förutsättningar för försvarets utveckling och tillväxt men som också ger försvarsindustrin rätt förutsättningar att växa och testa materiel. Sverigedemokraterna är av uppfattningen att mer måste ske för att få till en långsiktig förändring givet säkerhetsläget, där miljöfrågan tillfälligt får stå tillbaka för det faktiskt akuta behovet av att stärka försvaret och försvarsindustrin. Vi måste komma till insikt om att den värsta miljökatastrofen som kan inträffa är just krig. Politiken måste kunna klara av att göra omprioriteringar när omvärlden snabbt förändras, för omvärlden, eller Ryssland för den delen, tar ingen hänsyn till Sveriges klimatambitioner. Inriktning för armén En fältarmé med olika typer av brigader, kompletterad med ett nationellt lokalförsvar som försvarar strategiska knutpunkter och infallsportar, är nödvändigt om hela Sverige ska kunna försvaras. För att kunna nå ett avgörande måste brigaderna kunna insättas samordnat och kraftsamlat, varför divisionsledningsförmåga och förstärkningsförband måste finnas att tillgå. Vid utformandet av krigsförbanden måste våra operativa förhål­landen särskilt vägas in. Även om Natos förmågemål kommer att ställa krav på ett antal mekaniserade brigader av viss typ så behöver dessa kompletteras med förband som kan manövrera och strida i väglös terräng och under subarktiska förhållanden. Divisionerna kommer även att behöva tillföras olika typer av förstärkningsförband, i syfte att under­lätta skydd, rörlighet, understöd och underhåll. Vissa förstärkningsförband bör vara särskilt utbildade taktiska enheter för strid i urbaniserad terräng, vilka skall kunna verka inom hela landet. För försvar av särskilt viktiga platser, såsom flygplatser, hamnar och andra förbindelsepunkter, bör ett antal lokalförsvarsförband av bataljonsstorlek sättas upp. Bataljonerna bör så långt som möjligt vara bemannade med lokalt rekryterade värnpliktiga/överföringsvärnpliktiga samt samövas med hemvärn/driftvärn. I och med att värnplikten återigen har aktiverats kommer lokalförsvarsförbanden efter hand att kunna personalförsörjas genom överföring av äldre värnpliktiga från fältarmén. För att klara av att utbilda och repetitionsöva samt förrådshålla dessa lokalförsvarsförband finns det på sikt ett behov av att göra en översyn av den nuvarande organisationens uppbyggnad. Inriktning för marinen En modern, välutbildad och insatsberedd marin är en förutsättning för att Sverige och Östersjöområdet, inklusive de maritima underhållslinjerna till de baltiska staterna och Finland, effektivt ska kunna försvaras i samverkan med övriga länder i Östersjö­regionen. Dimensioneringen av de marina förband som ska lösa dessa uppgifter måste ske med beaktande av att Sverige är den nation som har längst kust i Europa – 270 mil. Därutöver måste även beaktas att Sverige i och med ett Natointräde kommer att vara en central del i att bevaka och skydda förbindelserna över östra Östersjön på ett helt annat sätt än hittills. Marina operationer måste kunna planeras och genomföras inom ramen för Natos försvarsplanering för att säkerställa att motståndarens marina stridskrafter inte kan verka inom området. Vidare måste hänsyn tas till att antalet tillgängliga fartyg alltid är lägre än det nominella antalet, på grund av exempelvis underhållsåtgärder. Ett antal av marinens fartygstyper riskerar i dagsläget att antalsmässigt understiga en sådan nivå att marinen inte fullt ut kan lösa ut sina operativa uppgifter. På grund av detta måste ytterligare fartyg införskaffas under närmast följande försvarsbeslutsperioder. När det gäller utvecklingen av svenska sjöstridsförmågor så bör särskilt vår kompetens inom undervattenskrigföring prioriteras och övriga sjöstridsförmågor utvecklas i långsiktig samverkan med Nato så att en optimal sammansättning av de gemensamma operativa förbanden uppnås. För skydd av vår kustlinje och för att skydda de strategiskt viktiga inloppen till våra baser och hamnar så är operativt rörliga amfibieförband med lång­räckviddiga sjömålsrobotar av yttersta vikt. De kan snabbt omgrupperas från ett område till ett annat och deras taktiska rörlighet inom ett operationsområde medger utspridd gruppering med möjlighet till kraftsamlad eldgivning mot motståndarens fartygs­grupper. För att uppnå optimal operativ effekt ska dessa förband ha god förmåga att samverka med flygvapnet, både för övervakning/överföring av måldata och för kombinerade vapeninsatser. Marinens ytstridsfartyg och basområden kommer att vara prioriterade mål för en angripare vid ett anfall mot Sverige. För deras skydd så kommer det att krävas förmåga avseende skydd mot fjärrstridsmedel (kryssningsrobotar, långräck­viddiga flygburna sjömålsrobotar) men även för närförsvar mot taktiska flygangrepp och sjömålsrobotar med kortare räckvidd, sabotageoperationer men även attack­helikoptrar baserade på fartyg såväl som på ockuperade delar av landet. Det är därför viktigt att marinen delar en gemensam lägesbild med flygvapnet så att hot kan identifieras och i tid bekämpas men även att samtliga vapengrenar besitter god förmåga att utföra ett till tid och rum samordnat skydd mot motståndarens flygstridskrafter. Inriktning för flygvapnet Flygvapnet är den vapengren som har den högsta förmågan att snabbt och med hög effekt kunna identifiera, lokalisera och bekämpa en potentiell motståndare. Ett starkt flygvapen utgör därför även en väsentlig del av totalförsvarets förmåga att avhålla en angripare från att med militära medel angripa Sverige. Flygvapnets beredskap och uthållighet är därför av vital betydelse för landets försvar och måste i alla lägen prioriteras. Den snabba materiella och teknologiska utvecklingen inom flygvapnets verksamhetsområde kräver därför kontinuerlig modernisering, förnyelse samt utveckling av taktik och samverkan med allierade stridskrafter. Försvarsmakten bör därför fortsatt utveckla den konceptstudie som inleddes 2024 för att under perioden 2040–2050 kunna ersätta JAS 39 E med ett nytt nationellt utvecklat stridsflygsystem. Detta flygsystem måste grunda sig på Sveriges unika operativa behov och förutsätt­ningar. Ett preliminärt beslutsunderlag bör föreligga redan 2026 så att ett politiskt beslut kan tas absolut senast 2029. De befintliga stridsflygplanen av typen JAS 39 C/D bör under försvarsbeslutsperioderna 2025–2035 ersättas av JAS 39 E utan att den totala flottan minskar. Beslut om vidmakthållande av sex stridsflygdivisioner bör tas senast 2026. Att utbilda och vidareutbilda piloter innebär stora kostnader och det tar lång tid att ersätta förtidsavgången personal. Försvarsmakten måste därför tillse att det finns tillräckliga incitament för denna personalkategori att kvarstå i Försvarsmakten alternativt att kvarstå i krigsorganisationen efter avslutad aktiv tjänstgöring, under bibehållande av flygförmågan. Kriget i Ukraina har tydligt påvisat Rysslands förmåga och vilja att använda långräckviddiga robotsystem för att angripa såväl strategiska som taktiska prioriterade militära mål, civil samhällskritisk infrastruktur samt rent civila mål som potentiellt på ett menligt sätt skulle kunna påverka den allmänna motståndsviljan. Försvarsmakten bör därför ha en god förmåga att avvärja såväl flygangrepp som angrepp med fjärrstrids­medel, till exempel kryssningsrobotar och markrobotar. Flygvapnet bör därför ha en god förmåga att samverka med mark- och marinförband för att försvara luftrummet. Flyg­vapnet bör fortsätta och intensifiera förberedelserna för att snabbt kunna genomföra spridning till (tillfälliga) krigsbaser samt säkerställa att det finns en uthållig underhålls­organisation som kan genomföra omladdning, fältreparationer samt återhämtning för flygande personal som anpassas mot den planerade utökningen av flygvapnet. Vid planering av dessa tillfälliga baser bör Försvarsmaktens krav på hinderfria områden beaktas i samhällsbyggnadsplaneringen. Lars Wistedt (SD) Björn Söder (SD) Sara-Lena Bjälkö (SD) Göran Hargestam (SD)

Motion till riksdagen 2024/25:1405 av Lars Wistedt m.fl. (SD) Totalförsvarsmotion Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen borde överväga förslaget om totalförsvaret och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör beakta direktiven till totalförsvaret i motionen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen borde överväga ett totalförsvar bortom 2030 och tillkännager detta för regeringen. Totalförsvaret Den tidigare omställningen från totalförsvar till insatsförsvar har i dag visat sig vara förödande för både det militära och det civila försvaret. Det en gång robusta och trygga system som skulle säkerställa medborgarnas överlevnad i händelse av en stor kris och krig är i princip helt raserat. Det återuppbyggnadsarbete som i dag pågår kommer att ta lång tid att genomföra och den snabba förändringstakt som finns inom svensk politik är en riskfaktor. Finland har till skillnad från Sverige fört en konsekvent totalförsvars­politik över tid, där både det militära och det civila försvaret förblivit intakt. För Sveriges del kommer det att vara av yttersta vikt att hela samhället ställer om, och det militära försvaret, kommuner, regioner, myndigheter, företag och frivilligorganisationer är centrala aktörer för att förbereda Sverige för ett eventuellt krig. Den grundläggande målbilden är inte att Sverige ska återgå till en modell som är anpassad för en tid som inte längre existerar, utan att bygga ett nytt modernt total­försvarskoncept för framtiden. Beslutet att ställa om från insatsförsvar och interna­tionellt försvar togs 2015 och sedan dess har återuppbyggnaden gått mycket långsamt. Det finns flera orsaker till detta men den övervägande problematiken kopplas till att återtagandet börjar från en mycket låg nivå och därefter mycket begränsade prioriter­ingar från den tidigare socialdemokratiska regeringen. En annan faktor är också att det saknas en förståelse för att totalförsvaret är en del av det vardagliga arbetet, så därför skall t ex behovet av skyddsrum beaktas vid byggandet av en ny förskola eller skola. Givet omvärldsläget ska det inte ta flera år att godkänna ett miljötillstånd för övningar, försvarsindustrin eller en ny skjutbana. Hela samhället måste ställa om och återta förståelsen för att det är vår säkerhet och trygghet det handlar om. Cyberförsvar är också en grundläggande förmåga som samtliga aktörer inom totalförsvaret ska arbeta med; det ska finnas ett kontinuerligt och nära samarbete mellan Försvarsmakten, MSB, Polismyndigheten och näringslivet för att motverka främmande makts försök att destabilisera samhället. I detta ingår också att begränsa och motverka brottslig verksamhet och otillbörlig informationsinhämtning, vilken rimligen kan antas kraftigt öka under perioder av ökad internationell spänning. Direktiv till totalförsvaret Sveriges militära och civila försvar ska med alla till buds stående medel bevara rikets frihet och självständighet. I och med att Sverige nu har gått med i försvarsalliansen Nato så kommer också uppgifterna för det civila och militära försvaret att förändras. Utgångs­punkten och målsättningen för totalförsvaret ska alltid vara att Sverige ska kunna försvara sin suveränitet och skydda medborgarna innan möjlig hjälp från tredje land tillkommer. Norden är ur militärstrategisk synpunkt en isolerad ö och totalförsvaret ska dimensioneras efter detta. Sverige behöver, utifrån detta faktum, i första hand bygga ett totalförsvar som kan trygga Sveriges befolkning, och därefter i samverkan med övriga länder i Norden skapa ett robust, uthålligt men också trovärdigt totalförsvar. Detta är i enlighet med Natos tredje artikel om att medlemmarna var för sig och tillsammans ska verka för en utveckling av sin kollektiva förmåga att försvara sig. Ett trovärdigt totalförsvar bortom 2030 År 2030 har alla medborgare som totalförsvaret har behov av blivit krigsplacerade. När kriget kommer vet alla som är krigsplacerade var och när de ska inställa sig. Ur varje årsklass utbildas en stor andel värnpliktiga eller civilpliktiga. Att genomföra värn- eller civilplikt är något som ungdomarna ser fram emot och som ger mervärden i det övriga livet. Det är starkt meriterande för vissas kommande yrkesval. Inom totalförsvaret är stora delar av medborgarna krigsplacerade för att fortsätta sina ordinarie arbeten eller lösa andra uppgifter. När kriget kommer ska det finnas en stark vilja att göra sitt yttersta för att försvara Sveriges oberoende och vår frihet att själva forma vår rättsordning och kultur. Medborgarna vet att det är den personliga insatsen från var och en som i slutänden kommer att avgöra vårt lands öde. När kriget kommer har Försvarsmakten och dess underställda myndigheter förmågan att möta fienden till havs, i luften och på marken. Marinen och flygvapnet kan fördröja fienden i den omfattning det krävs för att möjliggöra egen förmågeuppbyggnad. Rymddomänen skapar förutsättningar för god situationsförståelse och underrättelseinhämtning, och armén är beredd att möta fienden från flera anfallsriktningar. Luftvärnet har förmåga att försvara ett flertal platser vid samma tillfälle. Flygvapnet och marinen har möjlighet att verka under dagar för att fördröja fientliga överskeppningar och framryckningar. De har även möjlighet att hålla vitala svenska hamnar öppna och en begränsad förmåga att verka mot mål bortanför Sveriges omedelbara närhet. Armén ska kunna fördröja eller hindra ett fientligt anfall på svenskt territorium, från flera riktningar, samt kunna avgöra mot fienden i en riktning. Arméns territorialförsvarsförband och hemvärnet är vitala komponenter som löser en mängd uppgifter som möjliggör kraftsamling av manöverförband. Om en del av riket trots allt skulle falla under utländsk ockupation, ska motståndet fortsätta och fiendens resurser utarmas genom väpnat och passivt motstånd. Inom ramen för Nato och det fördjupade försvars- och civilförsvarssamarbetet med Finland och övriga samarbeten har Sverige kontinuerliga övningar, samråd och planering med sina partner. Det civila försvaret har en god förmåga att stödja det militära försvaret och har ett fungerande befolkningsskydd i drift under en längre period. Detta innefattar ett nära samarbete mellan stat, näringsliv, frivilliga och kommuner m.fl. Det är av yttersta vikt att det redan under fredstid utvecklats ett robust nätverk av aktörer som förbereder samhället på den yttersta utmaningen. Genom att lager byggs upp finns det goda möjligheter att omfördela nödvändig materiel där det behövs bäst. Det ekonomiska försvaret har byggts upp till en sådan nivå att det finns tillräckliga lager av livsmedel, mediciner och övriga förnöden­heter om vårt lands kontakt med omvärlden skulle upphöra eller begränsas. Det psykologiska försvaret är väl utbyggt för att möta fientliga desinformationskampanjer innan och under en väpnad konflikt. Lars Wistedt (SD) Björn Söder (SD) Sara-Lena Bjälkö (SD) Göran Hargestam (SD)

Motion till riksdagen 2024/25:385 av Björn Söder m.fl. (SD) Återupprättande av driftvärn i riksdagen Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att åtgärder bör vidtas skyndsamt i syfte att förbereda återupprättande av driftvärn i Sveriges riksdag och tillkännager detta för riksdagsstyrelsen. Motivering Mellan åren 1944 och 2005 fanns det så kallade driftvärnet. Driftvärnet var en militär organisation och en del av hemvärnet. Det hade till uppgift att skydda myndigheters eller företags anläggningar och egna verksamhet och fick inte utan medgivande av myndigheten eller företaget användas för andra uppgifter. Det var inledningsvis knutet till Byggnads- och reparationsberedskapen. Riksdagen beslutade att upprätta ett driftvärn 1975 och verksamheten bedrevs fram till 1999. Den bestod under perioden av cirka 40 driftvärnsmän och det fanns ett drift­värnsförråd samt en skjutbana för luftgevär som drevs av driftvärnet. Utbildningar genomfördes och en hög beredskap fanns i och med att vapen och utrustning fanns i riksdagens lokaler. Huvuduppgiften var att bevaka riksdagshuset och de sekundära uppgifterna bestod bland annat av att iordningställa riksdagens skyddsrum, utgöra räddnings- och röjningsstyrka samt ge första hjälpen till skadade. 1999 togs beslutet att lägga ned verksamheten främst med anledning av det dåvarande omvärldsläget. Försvarsberedningen skriver i sin rapport Kraftsamling (Ds 2023:34) att ”i uppbyggnaden av en ny beredskapsorganisation med uppgift att utföra nybyggnads-, reparations- och röjningsarbeten för totalförsvaret bör även, inom verksamheter där så befinns lämpligt, återupprättande av en organisation liknande driftvärnet övervägas” och i sin slutrapport Stärkt försvarsförmåga, Sverige som allierad (Ds 2024:6) skriver Försvarsberedningen att man ”noterar att frågan om att återskapa en modern motsvarighet till det tidigare driftvärnet för skydd och bevakning av samhällsviktig infrastruktur har aktualiserats av flera myndigheter”. I rapporten Kraftsamling konstaterar Försvarsberedningen vidare att det säkerhets­politiska läget är det allvarligaste sedan andra världskrigets slut, vilket samtliga riksdagens partier har ställt sig bakom. Från regeringen och ansvariga ministrar, bland annat civilförsvarsministern, har det påpekats att det finns ett behov av att ta initiativ och inte vänta på direktiv. Detta innebär att det säkerhetspolitiska läget är betydligt värre än när riksdagens driftvärn inrättades 1976. Därför är det anmärkningsvärt att Riksdagsförvaltningen inte redan har tagit initiativ till förberedande av upprättande av driftvärn. Det bör också påpekas att dagens säkerhetspersonal inte kan ersätta ett drift­värn som främst är utbildade för krigets krav, vilket inte befintlig säkerhetspersonal är. Ett driftvärn kommer därutöver kunna komplettera vissa av uppgifterna som befintlig säkerhetspersonal har. Driftvärnet verkar också i ett område i centrala Stockholm som torde vara prioriterat för en angripare, såsom exemplifierats under inledningen av kriget i Ukraina när ryska sabotageförband anföll centrala Kiev. Exempel på åtgärder som kan vara lämpliga att vidta är att förbereda förvarings­utrymmen såsom kassun för förvaring av vapen och ammunition samt förråd för förvaring av övrig materiel. Förfrågan kring deltagande av personal kan genomföras samt inventering av militära kunskaper hos den befintliga personalen i riksdagen. Sammanställning av erfarenheter av hur driftvärnet fungerade tidigare bör också kunna ske och att de som var med då intervjuas och deras erfarenheter tas tillvara. Förfrågan och möjligheter till utbildning, övning (ex tillgång till skjutbanor för att skjuta med finkalibriga vapen) m m bör också undersökas och dokumenteras så att förutsättning­arna och behov av ytterligare åtgärder systematiskt identifieras. Det kan konstateras att det redan finns vissa anläggningar såsom skjutbanan i riksdagen. Samverkan med dagens nyttjare av denna bana bör också ske i syfte att snabbt kunna nyttja den för ett återupprättat driftvärns behov. Riksdagsstyrelsen bör därför skyndsamt vidta de åtgärder som krävs för detta samt aktivt överväga alla andra åtgärder som kan underlätta ett återupprättat driftvärn i riksdagen. Björn Söder (SD) Lars Wistedt (SD) Sara-Lena Bjälkö (SD) Göran Hargestam (SD)