Emma Berginger (MP) om (forts.) Avtal om försvarssamarbete med Amerikas förenta stater (forts. UFöU1)

Herr talman! I dag har vi att behandla ett betänkande om att godkänna ett avtal om försvarssamarbete mellan Konungariket Sverige och Amerikas förenta stater, DCA-avtalet, defense cooperation agreement. Betänkandet innehåller också förslag till en ny lag om straffrättsliga förfaranden inom försvarssamarbetet med USA samt ändringar i bland annat socialförsäkringslagen, lagen om immunitet och privilegier i vissa fall, luftfartslagen och lagen om operativt militärt stöd för att Sverige ska kunna uppfylla sina förpliktelser enligt avtalet och se till att skapa än bättre förutsättningar för Sverige att ge och ta emot militärt stöd.

Låt mig så här i inledningen göra klart att vi kristdemokrater står bakom betänkandet. Vi gör det för att vi menar att avtalet är en naturlig fortsättning på Natomedlemskapet och att det är en självklarhet att avtalet gör Sverige och omgivande allierade länder säkrare.

Herr talman! Vi lever i en utmanande tid, där den regelbaserade världsordningen ställs inför utmaningar från auktoritära länder. Ryssland har satt världen i brand genom sin orättfärdiga attack mot Ukraina, men även Kinas och Irans ageranden behöver nämnas. Säkerhetsaspekter kopplas nu till långt fler politiska sakområden än tidigare, såsom energi, livsmedel och kritisk infrastruktur. Sverige måste föra en politik som skyddar våra säkerhetsintressen, vilket Natomedlemskapet är det yttersta exemplet på.

I dag ska vi inte besluta om vi ska vara med i Nato eller inte. Det har redan en överväldigande majoritet röstat för i denna kammare. Genom vårt nyvunna medlemskap i Nato ska vi därmed fortsätta att främja de grundvärden som är kärnan i vår utrikes- och säkerhetspolitik. Kristdemokraterna sätter stort värde på den breda samsyn som finns kring detta i Sveriges riksdag, och vår gemensamma strävan måste även i fortsättningen vara en samstämmig och långsiktig utrikes- och säkerhetspolitik, särskilt vad gäller vårt stöd till Ukraina.

Herr talman! Jag vet att det bland riksdagens partier råder total enighet om att vi inte vill se objudna ryska soldater på svensk mark. Däremot verkar denna samsyn saknas från två partier beträffande hur vi ser på inbjudna amerikanska soldater. Personligen menar jag att inbjudna amerikanska soldater i Sverige minskar risken för objudna ryska soldater, vilket också historien visar. Är man osäker på den saken kan man fråga Estland, Lettland och Litauen, som alla delar landgräns mot Ryssland, liksom en konkret hotbild då dessa länder utgör centrala brickor i Rysslands ambitioner om att återskapa imperiet.

Den amerikanska närvarons betydelse för fred och säkerhet i Baltikum kan inte nog betonas. Den har varit avskräckande, och den har haft en stor strategisk betydelse. Och det kommer den även att ha för Sverige.

Det som vi ska bestämma oss för i dag handlar framför allt om att världen blir säkrare med ett avtal med USA som ger dem tillgång till delar av 17 militäranläggningar i Sverige och som även inkluderar möjligheten till lagring av viss materiel. Vi ska också bestämma oss för om det underlättar förfarandet att vi tydliggör juridiken på ett för båda länderna rimligt sätt och därmed ökar säkerheten ytterligare.

Herr talman! Låt mig kommentera något som sades tidigare i debatten. Om det finns partier eller ledamöter som vill ha medalj för att vara den största motståndaren till Nato och DCA bör man fundera över vem som delar ut den medaljen! Inte är det våra baltiska eller finska vänner.

I Natomedlemskapet ingår regler för när trupper från olika Natoländer besöker allierade, vilket går under namnet Nato SOFA, ett juridiskt krångligare och därmed tidsmässigt långsammare sätt. Då det finns ett land, USA, som har en militär förmåga som märkbart överstiger övriga allierades, och som därmed mycket oftare än andra besöker eller finns stationerade hos allierade, finns det anledning till förtydliganden. DCA-avtal skrivs nu med många länder i syfte att förenkla samarbetet.

Ett enkelt sätt att svara på frågan om huruvida ett sådant avtal behövs är bara att titta på våra grannländer Norge och Danmark som varit medlemmar sedan Nato grundades. Även de har skrivit egna DCA-avtal med USA.

Herr talman! Två av de farhågor som ibland lyfts fram gällande avtalet handlar om kärnvapen respektive jurisdiktion, och jag tänkte kommentera dem kort.

Första frågan att ställa sig är om det blir kärnvapen på svensk mark. Det enkla svaret är nej. Samarbetet enligt DCA-avtalet bygger på Sveriges godkännande och respekterar fullt ut svensk suveränitet. Avtalet påverkar inte Sveriges ståndpunkt om att, liksom i de övriga nordiska länderna, inte ha kärnvapen på svensk mark i fredstid. Denna hållning förblir helt enkelt oförändrad.

Andra frågan blir vad som gäller för eventuella svenska brottsoffer om en amerikansk soldat begår ett brott i Sverige. Det faktum att Sverige i detta sammanhang avstår viss domsrätt betyder inte att amerikanska styrkor har immunitet. Utgångspunkten kommer i stället att vara att amerikanska myndigheter hanterar rättsfallen i normalfallet. Här är det värt att påpeka att det således i de flesta fallen kommer att implicera straffskalor som är högre än de svenska. Sverige kan dock återta domsrätten i fall av betydelse beroende på brottets allvar, typ, omständigheter och vem som är offer respektive gärningsperson. Betänkandet betonar särskilt att brottsoffers rättssäkerhet i Sverige ska värnas.

Herr talman! Med DCA-avtalet tas nästa naturliga och viktiga steg i att säkerställa nationens säkerhet. Det är för oss ett självklart beslut, och vi fattar beslutet med stolthet och vishet i dag. Vi kristdemokrater kommer därför att rösta för betänkandet i sin helhet.

Herr talman! Om jag ska tydliggöra lite grann uppfattar jag kanske inte riktigt att Miljöpartiet eftersträvar den där medaljen som ett visst annat parti sökte efter vad gäller det tydligaste Natomotståndet eller DCA-avtalsmotståndet.

Jag kan tyvärr inte ge Emma Berginger några andra svar än vad som redan har getts på de här frågorna. Kristdemokraterna har samma syn på detta som de övriga regeringspartierna och de totalt sex partier här i riksdagen som tycker likadant. Vi har en väldigt tydlig historisk hållning till kärnvapen i Sverige, och det finns ingenting som har ändrats i den delen. DCA-avtalet ändrar ingenting.

Det nämndes tidigare i debatten att det är samma skrivning vad gäller kärnvapen i den finska skrivningen som i den svenska, vilket alltså innebär att det inte finns någonting som hindrar att frågan fortsätter att diskuteras. Diskutera kan man alltid göra, men jag vill vara tydlig med att det inte finns någon osäkerhet kring om vi anser att kärnvapen ska finnas på svensk mark eller inte. Det finns inget önskemål från svensk sida, vilket är ett krav, och det finns inte heller något tryck från någon av kärnvapennationerna i Nato på att placera ut några sådana.

Ledamoten får som sagt inget annat svar på frågan av mig än vad som har givits tidigare.

Herr talman! Det vi försöker undvika här är att vi ska hamna i krigstid i Sverige. Vi har lite olika strategier för det. Jag menar att DCA-avtalet och det svenska Natomedlemskapet är två väldigt viktiga vägar dit.

När jag kommenterade att ingenting har hänt avsåg jag det svenska förhållandet till kärnvapen. Det har inte förändrats, förutom att Sverige nu är med i en allians och att det i denna allians finns länder som har kärnvapen. Dessutom finns den avskräckande faktorn som en väldigt viktig del i Natos försvar. Den del som jag menar inte har förändrats någonting gäller just placering av kärnvapen i Sverige.

Emma Bergingers andra fråga, som jag inte hann kommentera i min första replik, handlar om samtyckeslagen. Vi tycker att den är en viktig lagstiftning som vi har i Sverige, och detta är någonting som kommer att behöva hanteras i de fall som vi inte exakt vet hur de kommer att se ut än så länge. Vi har tydliga skrivningar i både propositionen och, inte minst, betänkandet om att det är viktigt att ta hänsyn till brottsoffer. Dessutom finns möjligheten att återta fallen till Sverige. Den delen är tydligt stipulerad i avtalet.

Herr talman! Frågan om frimärken har lyfts ganska många gånger här nu. Det verkar vara en sak som engagerar.

Jag vet att de två stora mer principiella frågor som har lyfts - och det är rimligt att de lyfts - handlar om jurisdiktionen och om kärnvapnen. Inför debatten funderade jag på ett besök som jag gjorde för några år sedan i Dnipro i Ukraina i en fabrik som tidigare byggde bärraketer och stridsspetsar. Fabriken hade reformerats i och med den uppgörelse som gjordes i Budapest när Ukraina lämnade över sin kärnvapensida till Ryssland mot garanti och försäkring om säkerhet. Man omformade fabriken till att i stället bygga civil rymdindustri men också traktorer. Man smidde rent faktiskt om svärden till plogbillar.

Tyvärr hjälpte inte detta Ukraina, då Ryssland bara struntade i sitt ansvar att garantera Ukrainas säkerhet och tvärtom blev en angripare med målet att utplåna både Ukraina som stat och ukrainsk kultur. Kärnan i hela frågan är alltså att vi inte kan lita på Ryssland utan måste stärka vår egen säkerhet.

Det enda som är värre än en värld med kärnvapen är en värld där endast auktoritära stater som Ryssland, Kina och Iran har kärnvapen.

Herr talman! Jag är ganska säker på att det inte är den svenska sidan som har lyft in frågan om frimärken. Den har nog kommit med från standardutkastet till DCA-avtal. Jag har inte kontrollerat om detta finns med i alla de avtal som redan har skrivits, men jag skulle bli mycket förvånad om inte detta var en standardskrivning.

Det är svårt att i förväg se exakt vilka de fall av betydelse är där man kan återta domsrätten. Precis som jag sa beror det på brottets grad av allvar, vilken typ av brott det handlar om, vilka omständigheterna är och vem som är offer respektive gärningsman. Våra sex partier har dock gemensamt varit väldigt tydliga med att särskilt betona att brottsoffrens rättssäkerhet i Sverige ska värnas. Jag känner mig trygg med det.